Rån-överfall med machete på stranden

Idag var vi med om en fruktansvärd sak här på Zanzibar. Vi blev utsatta för ett rånförsök av en maskerad man med en halvmeters machete!

Vi hade spenderat dagen i poolen på Paje By Night och bara druckit drinkar, softat och njutat av livet. Med oss hade vi en dator eftersom att jag och Rasmus hade en del jobb att hinna med. Mot eftermidagen kom vi fram till att jag(Sussie) skulle ta med Bernhard och Pontus på en liten promenad runt Paje och sedan skulle vi gå förbi Paje By Night och hämta upp Rasmus på väg hem. Vi gick längs huvudvägen in mot byn och mötte i vanlig ordning massa lokalbor som alla hälsade med de härliga fraserna "Jambo" "Poa vippi" osv... Men vi mötte en man som inte hälsade vilket jag noterade och fann märkligt. Det har nog aldrig hänt att en lokalbo inte hälsar när vi möter dem längs vägen, kulturen är verkligen så här nere att man slänger iväg ett "Hej", "Tjena, läget" eller "Allt bra eller?" när man möter någon. Det är fantastiskt tycker vi! Men denna mannen som gick med en machete i handen hälsade alltså inte och svängde av ner mot stranden. Jag noterade detta, men tänkte absolut aldrig att det var något konstigt att han bar runt på en stor kniv. Det gör de flesta afrikaner, det är ju ett verktyg här nere! När vi sedan gått runt i byn en stund, handlat lite frukt och kikat omkring börjar vi alla känna att det är dags att runda av. Dessutom är det som alltid viktigt att man beger sig hem innan mörkret faller och när vi vistas ute i mörkret har vi aldrig några värdesaker på oss. Eller saker som kan uppfattas som värdesaker dvs väskor. Pengar i underkläderna är det som gäller när man promenerar kvällstid i Afrika!

Vi går förbi Paje By Night men inser att Rasmus måste börjat dra hemmåt så vi börjar gå längs stranden hemmåt vi också. Det är högvatten vilket gör att avståndet mellan "djungeln" och stranden är väldigt kort. När vi passerat Teddýs Place så kommer en sträcka av obebodd mark i några hundra meter. Jag och Pontus är mitt i en livlig diskussion när vi hör någon ropa snett bakom oss. Jag ser väldigt dåligt på lång avstånd utan glasögon och uppfattade bara en man med machete i handen. Min direkta tanke var att det var en försäljare som ville kränga kokosnötter då de ofta använder just en mache för att dela nötterna. Men en millisekund senare tänker hjärnan att dessa försäljare inte brukar ha rånarluva på sig och vi inser nu att det är en farlig situation! Pontus och jag lägger benen på ryggen och springer för livet. Men när vi kommer en bra bit från gärningsmannen inser vi att Bernhard inte är med oss och blickar bakåt. Då ser vi hur Bernhard står i vattenbrynet med rånaren viftandes med den stora kniven farligt nära. Pontus springer direkt mot dem både och jag bara gallskriker. Sen springer jag en bit närmre men vågar mig inte ända fram. I mitt huvud ser jag mig som den svaga länken om det skulle leda till närkamp och det enda jag kommer mig för att göra är att skrika för full hals. Jag viftar och flaxar med armarna och skriker på engelska och de swahiliord jag vet betyder fara. Samtidigt snurrar jag runt i en cirkel i hopp om att mitt ljud ska färdas någonstans. Men ljudet från havet dränker mina skrik och det känns som om tiden står stilla. Det finns människor längre bort på stranden, men ingen ser eller hör mig. Jag ser hur Pontus och Bernhard står på varsin sida mannen och skriker och viftar och tiden bara passerar. Som alltid i sånna här situationer känns det som om flera timmar går, men egentligen handlar det om minuter eller sekunder. Jag vet inte hur länge vi stod där men helt plötsligt börjar mannan släntra tillbaka upp mot bushen och går med långsamma steg bort från Pontus och Bernhard. På vägen drar han av sig rånarluvan och sedan försvinner han in i ödemarken.

Vi blir förvirrade och tänker att han kanske går för att hämta förstärkning så vi skyndar oss allt vi kan till nästa lodge på stranden. På vägen möter vi tre turister som varken sett eller hört någonting och det förstår inte alls vad vi pratar om. Vi skyndar vidare tills vi kommer till en lodge där vi känner ägarinnan. Vi springer in och berättar vad som hänt och hon ringer polisen. Ute på stranden ser vi Rasmus komma och han kommer in till oss. Han hade gått längs huvudvägen och hört ett skrik. Han kände igen min röst och hade sprungit genom bushen ner mot stranden. På vägen hade han mött en man, men utan rånarluva och utan machete. Men att det var samma man, det var vi alla övertygade om efter vi jämfört signalamenten. Pontus hade sett att rånaren var tydligt påverkad om någonting och hans blick var helt borta. Till Bernhard hade han upprepat skrikit "Give me basket" och Bernhard förstod efter en stund att det rörde sig om tygpåsen han bar på. Vi väntade på polisen som aldrig kom, det gäller att ha bra kontakt med dem om man ska få någonting att hända. Som sagt, Zanzibar är korrupt! Så istället följade Kilima Kidogos vakt oss den lilla biten hem till vår lodge. För jag var mer än skärrad och livrädd för att gå längs vägarna igen.

Väl hos oss på Demani fick vi ägaren att på nytt ringa polisen och fem minuter senare kom inte bara en, utan två polisbilar med traktens högsta polischef körandes! De noterade allting vi sa men vi gissar att det inte kommer hända särskillt mycket. En del påstår att polisen samarbetar med ficktjuvar och rånare och sedan delar på stöldgodset. Men vi vet inte om detta är sant eller inte. Hur som helst så spennderade vi hela kvällen att bara prata om det som hänt. Vi mådde ganska dåligt allihopa. Tur i oturen är att vi alla åker härifrån om två dagar.

Peronligen tycker jag att detta var otroligt obehagligt! Speciellt eftersom att det skedde på en plats som jag sett som trygg. En sträcka jag gått minst två gånger dagligen i fyra månader. En kort bit från där jag bott och levt. I dagsljus. Tillsammans med två männ. Usch, det känns som om jag inte längre vet vad som är säkert eller inte. Som om min trygghetszoon helt försvann. Jag tror aldrig mer jag kommer våga mig ner på stranden igen. Jag kommer känna mig så rädd för mörkret nu. Och rädd för att gå ensam. Rasmus säger att jag måste ner till samma plats i morgon för att inte skapa en fobi. Fy f*n vad det knyter sig i magen bara jag tänker på det!

Send us some Love: