Att frysa ihjäl!

Idag skulle vi ta oss över ett fem mil långt pass över ett kalfjäll. Vi cyklade iväg i ett duggregn och med en lätt vind och tänkte positivt att vi snart skulle vara över fjället och hitta en vindstilla plats att laga lunch på. Ju längre upp på fjället vi kom, ju grisigare blev det! Det blåste kuling från sidan, de duggade lätt, temperaturen var nere på fyra grader och vägen gick stadigt uppför. När vi kommit ungefär tre mil började fötterna bli stelfrusna och vinden lyckades vända och istället blåsa rakt emot oss. Det var ohyggligt kallt, tungt och det kändes som om vi inte tog oss någonstans. Det fanns absolut ingenstans att söka skydd för vinden så att stanna var inget alternativ,vi fick fortsätta kämpa i tre och en halv timme utan paus. Sussie frös så om fötterna så att hon började gråta, så hon satt där bak och grinade samtidigt som hon trampade. Och mitt i denna misär så fanns det massa stugor och hus vilket fick Sussie att argt skrika åt husen "varför vill ni bo i detta? Är ni inte riktigt kloka?"

 

Dessa fem mil var de längsta milen vi cyklat hittills och de kallaste också! Det var en helt sjuk vind som gjorde att vi aldrig fick vila, i branta nedförsbackar fick vi trampa för att inte stå still i motvinden. Väl nere från fjället slog vi upp tältet för att få vindskydd, sen lagade vi maten i förtältet och sov sedan en timme innan vi fortsatte de sista tre milen till Alta. Givetvis gick kedjan av en gång till men vi var så tacksamma för att det inte hände på kalfjället att det nästan kvittade! Nu har vi unnat oss en natt inomhus för att slicka såren och här bor vi som kungar för 250 norska! Glad midsommar! 

 

HÄR kan ni läsa en  intervju vi var med i!

 

/TandemLove

Vinden drog nästan kläderna av oss =)
Kedjan gick av några kilometer innan vi rullade in i Alta
Det är hyggeligt att norrmännen är trevliga =)

Kommentera gärna: