Ett utförligt inlägg om gästvänlighet och uppförsbackar!

Eftersom att det regnade oavbrutet hela dagen,  såg vi verkligen framemot att nå Mcdonalds för att göra ett blogginlägg. När vi äntligen kommer dit får vi veta att internet bara fungerar när det är solsken i denna staden och vi kunde varken ladda våra grejer eller komma ut på nätet. Besvikna gick vi ut i spöregnet för att fortsätta cykla och när regnet som bäst öser ner över oss påpekar Rasmus hur bra det är att vårt tält i alla fall är torrt. Och vi tycker att vi har tur, för det enda som är genomblött är våra liggerunderlag och vi själva. Precis när vi pratat om detta, får vi syn på en man som står och flaxar frenetiskt med armarna vid vägkanten. Vi tänker först att det hänt något, men när vi stannar så frågar han oss vart vi är på väg. Sen bjuder han hem oss till sig och vi tackar förtjust och direkt, ja.

 

Vi kommer hem till Patric och Caroline som bor i en fin by, där de har ett vackert hus och två söta barn. Den äldsta sonen Tim är 2,5 år och han pratar oavbrutet med oss på franska och skrattar nästan hela tiden - ett riktigt charmtroll! Lilla Lee är bara några månader och är nyopererad men skrattar lika gott trots detta. Det är ett varmt och fridfullt hem och vi känner oss välkomna. Vi får oss ett hett bad och efter två dagar i regn är det verkligen som balsam för själen. Efter det blir vi bjudna på en lakritsdrink, pizza, vin, ostar, sallad, yoghurt och dessert. Vi blir sannerligen bortskämda och vi njuter. Vårt värdpar är intressanta människor och de är fulla av liv och glädje. De reser så fort tillfälle ges och nästa resa blir till Köpenhamn och sedan Sverige! Vi hoppas att det finns några härliga svenskar som bjuder hem dem : )

 

Dagen efter hade de redan ordnat att vi hade sovplats i Grenoble som var vårt nästa stopp. Det var svårt att lämna den mysiga familjen, men samtidigt skulle det bli spännande att se vad som väntade i Grenoble.

 

Vi skriver om denna dagen lite längre ner, det blir ett långt inlägg idag för vi har mycket att få ur oss :)

 

När vi kom fram till ett mörkt Grenoble letade vi upp adressen till vårt värdpar och sedan fick vi med hjälp av dem stuva in våra grejer. Cykeln fick vi montera ned för att få in i förrådet och det var på håret att allting fick plats. Valydiane och Aymeri hette våra värdar och det var ett ungt och trevligt par. De bjöd oss på dusch och spagetthi med köttförsås och vi åt som om vi aldrig sett mat förut. Samtalet vi förde var givande och intressat och eftersom Valy var så himla rolig, så skrattade vi oss igenom middagen. Det var verkligen en perfekt avslutning på dagen! Tänk vilka härliga människor vi får möta!!!

 

Här kommer del 2, istället för att göra ett nytt inlägg (vi måste hinna cykla idag också).

 

När vi cyklar så lyssnar vi ofta på olika nedladdade radioprogram, allt ifrån härliga Christer i p3 till seriösa dokumentärer och diskussionsprogram. För några dagar sedan handlade ett program om ett experiment med gräshoppor. Gräshopporna hade ett uppochnedvänt glas över sig och hoppade mot botten av glaset. När de sedan tog bort glaset visade det sig att gräshopporna hoppade lika lågt fortfarande, precis som att glasbottnen fortfarande hindrade dem från att nå högre. Och är det inte så vi själva många gånger lever våra liv? Vi låter omgivningen, samhället eller rädslor stoppa oss från att nå vår fulla potential. Varför låter vi något låsa in våra förmågor?

 

Vi hade 130km till dagens mål och vi cyklade på så gott vi kunde, men terrängen var ganska kuperad och i slutet av dagen fick vi riktigt tunga, sega och branta backar att kämpa oss uppför. När vi hade cyklat 90km var vi redan ganska trötta och terrängen började gå mest uppför, så kom vi till en vägg. Eller ja, en brant och lång uppförbacke. Då stannade Sussie och kände att detta går bara inte.

"Jag orkar inte mer, detta klarar jag aldrig, jag är för trött"

 

Dessa negativa tankar fastnade som på repeat i skallen. Men sen tog jag mig samman och tänkte att vad har jag för val? Jag satte mig på sadeln igen och gav klartecken till Rasmus att vi kunde fortsätta och sedan började vi slita oss uppåt. Att cykla uppför med tandem och vagn är tungt, mycket tyngre än en vanlig cykel, speciellt i backar över 6procent lutning. Då förbannar vi oss att vi cyklar på tandem och inte på två cyklar. Det är som att någon med våld drar en bakåt samtidigt som man med alla sina muskler försöker ta sig framåt. När vi är mitt i det brantasta partiet (15procent lutning) bränner lårmuskulaturen så mycket att det känns som man smort in sig med hästlinnement och jag tänkte ännu en gång att nu klarar jag inte mer. Nu har jag nått min gräns! Men då kom plötsligt en annan tanke upp och det är något som min man sagt till mig en gång för länge sedan:

 

Inom militären brukar man säga att din mamma tror att du klarar 30% av din kapacitet, du själv tror att du klarar 50% och officerarna vet att du klarar 70%. Dessutom brukar min man alltid säga att när man tror att man inte klarar mer, så har man 50% kvar att ge. Och då tänkte jag:

 

"Det är bara att köra, jag har 50% kvar!" Sedan när jag blev trött tänkte jag hela tiden: " Jag har mer att ge, jag är en militär, kan dem så kan jag!"

 

Det låter säkert helt sjukt, men faktum var att jag pallade hela backen genom att tänka så här. Och när vi rullade över krönet och vi såg utsikten och skylten som talade om att vi nått 695 höjdmeter, så kände jag mig sjukt stolt och nöjd. Man klarar otroligt mycket mer än vad man tror! Att utmana sig själv och spränga gränser, det är det mest givande som finns! Låt ingenting begränsa dig, du är så mycket bättre än vad du tror!

 

Vi tog oss 1100 höjdmeter denna dagen och 130km- och vi känner oss otroligt nöjda med vår prestation! Osvenskt väljer vi att berömma oss själva för detta : )

 

/TandemLove

Vi började dagen att spänna kedjan, det gav resultat :)
Äntligen blå himmel, bergsvyer och små sjöar :)
I Frankrike har de så här fina skyltar till städerna. Olika motiv beroende på staden, konstnärligt och trevligt!
Svårt att fånga på bild, men oj vad vackert det var på detta krön. Allra längst bort ser man bergstopparna!
Kvälls cykling i ett bergslandskap med rosa himmel, ja tack!

Kommentera gärna: