Italienska rivieran och lite tankar om att vara på resande fot...

Att korsa gränser är spännande på många vis. Dels lämnar man något stort bakom sig; minnen från de platserna man sett i landet och alla de godhjärtade människorna som man mött och fått en plats i sitt hjärtan, men också erfarenheter och lärdomar om exempelvis kulturskillnader. Alla länder visar upp sina både unika positiva och negativa sidor när man transporterar sig efter landets vägar genom städerna, byarna och dess landsbygd. Sedan när man korsar gränsen och rullar ut ur landet kan man snegla sig över axeln och begrunda det man varit med om. Dels i samma sekund trampar man sig in i ett nytt land med en pirrande känsla inför allt nytt. Nytt språk, ny kultur, ny mat, nya vardagliga problem, ny natur osv. Det kan upplevas både stressigt och ambivalent att hela tiden brottas med allt nytt varje dag och samtidigt ta sig tid och bearbeta vad man precis varit med om.

 

Vi har diskuterat mycket under de senaste dagarna på sadeln om varför vi egentligen ska stressa igenom denna resa. För egentligen är ju inte målet med vår resa att: ta sig mellan punkt A och punkt B så snabbt som möjligt, beräkna på kvällarna hur långt man komma nästa dag och försöka cykla extra långt eller det faktumet att man behöver cykla varenda millimeter från Nordkap ner till Sydafrika. För oss är detta inget lopp mot klockan eller någon uppvisning för omvärlden där vi visar att "vi minsann kan cykla hela vägen" och på det sättet få någon sorts förgänglig respekt från er som läser vår blogg. Det vi gör är varken coolt eller något storartat. Vem som helst kan cykla från Nordkap till Kapstaden, vare sig man är man eller kvinna, om man gör det ensam eller om man gör det i grupp eller som par. Det enda som är kriteriet är att viljan och motivationen finns. Det vi dock är stolta över, är att vi vågar göra det vi drömmer om och gör det på vårt eget unika sätt.

 

Ibland drabbas vi av en cykelhets som gör att vi vill ta oss framåt, komma vidare och se hur milen stiger på cykeldatorn. Men när vi stannar upp och tänker till, så kommer vi alltid fram till att vi missar hela resan genom att göra just så. Vi vill inte komma hem och känna att vi cyklat varje dag i ett år och inte tagit oss tiden att stanna och se de platser vi mödosamt cyklat till och möta alla underbara människor. Därför stannar vi när vi vill uppleva något, därför tackar vi oftast ja när vi blir hembjudna och därför cyklar vi ibland korta dagar. Det handlar om att uppleva, annars kunde vi lika bra träna cykling på landsvägarna hemma och sedan tävla om kortast tid i något lopp i Sverige. I huvudsak reser vi och trampar varje ny meter för vår egen skull i hopp om att allt vi är med om varje dag är erfarenheter och lärdomar, som vi i våra framtida liv och i vårt äktenskap kan ha användning av.

 

Sedan är det en ju självklart stor motivation för oss, som får oss att varje dag krypa ut ur sovsäcken varje morgon och sätta oss på vår ömmande bak, att vi kan sprida budskapet om den vattenkris som skördar tusentals offer varje dag och hoppas att vi har bidragit till en bättre värld när vi väl står därnere i Sydafrika och tittar ut över havet...

 

Här kommer lite bilder från vår dag =)

 

Vill även påminna att Ni som tar Er tid att skriver kommentarer till oss - vi uppskattar det verkligen =) och det ger oss ny energi varje gång vi läservad ni skrivit! Tack till Er alla! 

 

/TandemLove

 

Nu när vi har kommit mer och mer söderut har vi Italien börjat rena vårt vatten. Använder oss i Europa av detta, vilket är klordroppar vi köpte i Nepal...
Tre droppar per liter =)
Ett vaket öga ser förpackningen på kärran, gissa??!! Jo, vårt vanliga mellanmål som är hela Mozarella ostar. Mättande, energirikt och bra för Susannes blodsocker!
Nere vid medelhavet och vi möttes av en varm vind!
Stor kontrast på några dagar; från fåraherdar uppe i bergen till palmer!
Väntar tålamodigt vid ett av flera rödljus! Arrivederci!!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: