Intressanta möten och hemlösa

Vi började även denna morgonen med att laga punktering, men nu på en bänk med stranden som utsikt medans solen steg och färgade himlen rosa. När vi precis började packa ihop, kom det en kvinna springades och frågade om vi hade lite papper att ge henne. Självklart hade vi det och när hon sträckte fram handen för att visa sitt sår började vi lite panikartat att leta efter medicinpåsen istället! Damen som dessutom råkade var svensk hade ramlat på gruset och slagit upp hanloven och armen och det blödde ganska mycket. När vi torkat bort blodet från handen såg vi rätt in i handen på människan och det såg ut som kärnhuset på en paprika ungefär, fast mindre. Vi trodde det var grus men kvinnan som var doktor för övrigt förklarade att det var muskelvävnaden vi såg. Hon var kylig och lugn medan jag (Sussie) kände en liten panik och ett illamående, herregud vad äcklig det såg ut! Vi plåstrade om henne med gasbinda och stripes så länge, men vi alla tre var överrens om att hon behövde sys. Hon tackade ödmjukt för hjälpen och sedan sprang hon hem och vi fortsatte packa ihop. När vi precis skulle sätta oss på sadeln kom det fram en man som stannade till och tittade på vårt ekipage. Inget ovanlig, vi är vana vid det och en del vill bara titta, andra pratar sitt modersmål med oss medan vi nickar och ler och vissa kan engelska och för ett samtal med oss. Denna man visade sig vara från Skottland och han var en pensionerad 66årig som var ute på sitt livs äventyr! Han hade nu gått från Skottland, ja du läste rätt, gått som i vandrat till fots. Hans slutdestination var inte bestämd men han skulle gå genom Balkaländerna, ner genom Turkiet och vidare till Syrien "om det jävla kriget bara ville ta slut" och sedan vidare ner genom Afrika. Kanske till Sydafrika sa han, men varför sluta där? Han hade ändå inget bättre för sig tyckte han och vad skulle han hemma i Skottland att göra. Han ville resa och uppleva, men på ett närmare sätt. Han berättade att han rest en hel del i sitt liv, men att han aldrig känner att han verkligen får uppleva och vara med om något äkta. Därför valde han att gå och han berättade fantastiska historier från hans möte med natur, djur och människor längs vägen. Dessutom var han en utav grundarna för Europeiska Greenpeace och vi fick en lektion om planetens tillstånd, en mörk historia med orosmoln som hopar sig. Gubben var smart, medveten, vis och engagerad! En inspirerande person tyckte vi, som tar sina livsbesparingar och lever fullt ut? Lever man på sina pensionspengar och bor i tält och reser runt jorden kan man faktiskt leva rätt gött och det enda man egentligen har är tid. Vi fick en idé om hur vi ska spendera ålderns höst i alla fall : )

 

Precis som gubben vi mötte, är vi också hemlösa just nu, vi är båda frivilligt hemlösa. Något som kan vara positivt när man valt det själv. Vi har inga måsten och inget som binder oss och man är fri som en fågel. Men här i Italien har det varit mycket svårt att hitta tältplatser och de flesta campingar stängde 30 september. För övrigt kostar en tältplats, enbart en tältplats för två personer i snitt 25 Euro natten här - dyrt! Men eftersom det inte är öppet på campingarna och eftersom det inte finns gott om platser att slå upp tältet i det fria, står vi ofta utan sovplats för natten. Igår hade vi verkligen svårighet att hitta något och för första gången kände vi oss nästan vilsna. Vi är kreativa när det gäller lösningar för natten, men vi är inte oförsiktiga. Och alla de platser vi hittade var skumma platser där intrycket är att de som vill hålla på med något dåligt, skulle utnyttja platsen till det. Det kan vara mörka parker som är undangömda och när vi anländer, börjar människorna i parken röra sig därifrån på ett annorlunda vis. Ni vet på samma sätt som ett rum kan tystna när man kommer in om man är själva samtalsämnet?

 

När vi hade cyklat ut ur den fula staden La spezia, letade vi febrilt efter en plats för natten och precis innan vägen gick ner till den populära badorten Lircici, fanns ett buskage vi tog sikte på. Det var fullt av sopor, använt toalettpapper och ytan sluttade lite lätt men det skulle funka för en natt om vi skar av lite grenar och tog oss förbi urindoften resonerade vi. Men när vi kollade runt i området hittade vi en hemlös som låg i ett annat buskage och platsen kändes inte längre säker och trygg. Man ska inte ge tjuven tillfälle brukar man säga och om inte annat så har vi inte lust att vakna upp med främmande män runt vårt tält. Vi rullade ner till den vackra lilla pärlan Lircici och började fråga vad hotellen kostade. Dyrt, väldigt dyrt och vi tappade modet en stund. Det var första gången som man verkligen förstod hur det kan kännas att vara hemlös, att inte ha någonstans att ta vägen. Skammen att lägga sig offentlig och visa att man inte har någonstans att bo, att man är för fattig för att ha tak över huvudet. För oss är det enkelt, vi kan ta in på ett hotell eller hyra en lägenhet för vi har pengar. Men tänk att vara i den situationen varje dag, och utan att kunna betala för en natt inomhus. Till slut hamnade vi i en övergiven bakgård under olivträd som gömde oss. Det var första natten på länge som vi sovit ordentligt på platt underlag, utan att vara nervös att bli sedda och utan att frysa.

 

Nästa inlägg kommer vara om vårt besök i städerna Pisa och Lucca =)

 

/TandemLove

Trist med punktering!
Under olivträden efter mycket letande..

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: