En diabetikers baksida...

Sussie trycker i sig mera mat, fast magen inte alls vill.... Sussie trycker i sig mera mat, fast magen inte alls vill....

Vi har kämpat en del med min diabetes i fyra dagar nu och det är något vi nästan aldrig skriver om här i bloggen. Här visar vi alltid upp "solsidan" och det underbara vi möter på vägen. Men det finns en annan sanning också och det vore inte ärligt av oss att utelämna baksidan med att ha just diabetes. En stor anledning till att Sussie vill genomföra detta projektet är för att påvisa att diabetiker kan leva sitt liv och följa sina drömmar, trots sin sjukdom! Men vår resa speglas till stor del utav diabetesen och vi måste varje dag ta hänsyn till sjukdomen. Och det är inte enkelt att leva och vara stark i sin diabetes, varje dag. Därför vill jag (Sussie) skriva lite och berätta hur det ibland känns. För er som vill läsa mer om diabetes och hur jag gör; KLICKA HÄR!

 

Jag (Sussie) är en person som verkligen försöker vara positiv till min sjukdom och jag ser oftast hoppfullt på framtiden. Jag följer mina drömmar och låter inte diabetesen bli ett hinder för mina planer och utåt hoppas jag förmedla just detta. Men det finns givetvis tunga dagar även för mig och det finns stunder då jag förbannar min sjukdom och den situation jag sitter fast i tack vare att diabetes är en obotlig sjukdom. Även om jag försöker avdramatisera problemen kring att leva med diabetes så ska man inte glömma att det är en dödlig sjukdom som kräver ett stort individansvar. Ett ansvar som vi aldrig kan ta en paus ifrån!

 

Att leva med diabetes innebär att man varje dag, alla dagar i resten av sitt liv måste planera och ta ansvar för sitt blodsocker. Vi kan inte strunta i att äta rätt, kontrollera vårt blodsocker eller ta våra sprutor, utan att få en konsekvens som följd. Äter man fel kost eller tar en felaktig insulindos kanske konsekvensen inte blir så allvarlig, men det kan också sluta riktigt illa. Tar man en för hög dos insulin och sedan spontant hänger med en kompis på promenad så kan man drabbas av för lågt blodsocker och då behöver man äta något för att lösa situationen. Har man då glömt druvsocker och det är långt till en butik så kan situationen genast bli akut. Är man i det läget ensam, är det genast värre. Utåt sett uppfattas en person med lågt blodsocker som en alkohol eller drogpåverkad person och det kan då vara svårt att få hjälp eftersom folk blir rädda. Det som oftast syns är att man vinglar/raglar, skakar, sluddrar och säger osammanhängande saker eller uppträder aggressivt. Det som händer mig är att hörseln försvinner, talet försvinner och synen försvinner nästan helt- man är då minuter ifrån att hamna i koma. En koma som kan göra en hjärndöd. 

 

Sen har vi nästa mardrömscenario som är komplikationer som följd utav ett liv med diabetes. Det är en sjukdom som sliter hårt på kroppens andra organ såsom, ögon, blodkärl och njurarna till exempel. Ett jämt blodsocker är ett mål som vi alla diabetiker strävar efter och genom att uppnå detta år efter år minemerar vi riskerna för komplikationer. Men risken finns alltid där som ett orosmoln och desto längre tid du har sjukdom, desto högre risk löper du. En komplikation som är ganska vanlig är att få kraftigt förlorad syn eller att förlora den helt eftersom att blodkärlen i ögonen slits ut. En annan kan vara att amputera benen eller fötterna eftersom blodcirkulationen blivit för dålig. Om njurarna slits ut så kan man behöva rena sitt blod regelbundet med hjälp av dialys. Jag kan inte prata för andra diabetiker, men dessa risker ligger som en orosklump och gnager i mitt samvete dagligen och det känns ibland som en stress att veta att livet kan reduceras redan vid 50års ålder.

 

Är det inte bara att äta felfritt och motionera regelbundet, så blir allt bra då? Ja och nej vill jag svara på det! Självklart mår du bättre av att äta optimalt och att träna regelbundet, men det garanterar inte ett jämt blodsocker. Ibland kan jag äta en maträtt och ta en viss dos till det, medan jag nästa gång kanske behöver halva dosen eller den dubbla till samma mat. Allt beror på hur aktiv du varit och planerar att vara kommande timmar, hur du mår både psykiskt och fysiskt och om du druckit eller sovit tillräcklig. Hormonerna vi har i kroppen spelar stor roll, och stress är en sak som framför allt påverkar mitt blodsocker. Men också om jag är glad, ledsen eller arg. Sover jag för lite tenderar jag att ligga högre och är det varmt ute brukar insulinet verka starkare.

 

Som ni förstår har vi diabetiker inget facit att leva efter och vi måste experimentera oss fram till en lösning vi mår bra utav. Detta innebär att vi också måste vara ständigt medvetna och att planera vårt nästa steg för att undvika framför allt ett lågt blodsocker. Och det kan i alla fall jag bli nästan utmattad av ibland! Ibland önskar jag mig i hemlighet en vecka utan diabetes. En semester från ansvar, kontroll och planering. En stund där jag får vara hundra procent spontan, slarvig och tanklös, utan livsfarliga konsekvenser. En vecka utan handväska med sprutor, mätare och nålar och en vecka utan blåa prickar på magen, låren och fingrarna. En semester när jag får njuta av bullar och godis utan att få dåligt samvete för att jag förkortar mitt liv. En vecka när jag får känna mig fri, på riktigt.

 

Även om jag förespråkar att diabetes bara är en parantes i våra liv, så finns det dagar då jag även ser baksidan och slås ned av den. Och det finns många gångar jag önskar mig ett liv utan sjukdomen, ett enklare liv. Speciellt eftersom jag vill leva ett spontant, oregelbundet liv fyllt av äventyrsresor- en livsstil som är betydligt enklare utan en kronisk och livshotande sjukdom. Alla de utmanande saker jag tar mig an så som att bestiga berg, backpacka genom LatinAmerika eller att cykla till Sydafrika är tyngre, farligare och mer komplicerade på grund utav min diabetes.  Jag vore en hycklare om jag sa att jag inte önskade att slippa genomföra denna resa med diabetes. Dagar då mitt blodsocker ligger över 15mmol skriker hela kroppen i protest när vi sätter oss på sadeln och jag känner mig så tung och seg. Varje tramptag blir mödosamt och helst vill jag bara sova. Jag får kramp i vaderna och tårna och blir väldigt törstig. Sen finns det andra dagar då jag drabbas av lågt blodsocker flera gånger i rad och min kropp blir svag, svettig och darrig och det enda jag vill är att vila och vänta på att kroppen ska återhämta sig. Sen hatar jag att äta massa kakor, sylt, frukt eller vad som helst i min närhet, trots att min mage redan är proppmätt och smärtar. Men jag vet också, att om jag inte gör det så riskerar jag mitt liv.

 

Men det finns inget botemedel och jag har lärt mig leva med diabetes, på gott och på ont. Och det stoppar mig inte från att följa mina drömmar och jag tror i mitt hjärta att allting är möjligt om man planerar och tar ansvar. Men jag ville bara berätta att det inte alltid är så lätt som jag försöker påstå att det är!

 

Nu sitter vi i Bari och kommer ta båten till Albanien i natt. Sedan kommer vi att trycka på för att cykla de cirka 110 milen till Istanbul. Där kommer vi stanna några dagar och njuta av turkisk kultur och mat innan vi flyger ner till Jordanien och Amman.

 

/TandemLove och EXTRA kärlek och omtanke till alla andra diabetiker där ute!

Cyklingen går inte alltid som man tänkt sig när man har diabetes!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: