En desperat sovplats...

En storslagen soluppgång dagen vi cyklade in i Turkiet En storslagen soluppgång dagen vi cyklade in i Turkiet

När vi lämnade Grekland var det för första gången vi verkligen kände att vi korsade en gräns, och det bokstavligt talat. Efter vi snabbt rullat ur den Grekiska passkontrollen började vi trampa mot den Turkiska gränsen. Vi cyklade upp på en bro som hade soldater med stora vapen i händerna och med Grekiska flaggor som svajade i vinden. När vi kommit halvvägs över bron var det stora Grekiska flaggor och två meter fram stod det stora Turkiska flaggor istället, och på asfalten hade de målat en blå, vit och röd linje som gick över hela bron. Det var en riktigt mäktig känsla att köra över den linjen och påbörja färden genom det sista Europeiska landet. Det var flera soldater på bron så att fotografera var bara att glömma, men bilden finns kvar på våra näthinnor. Vi försökte fotografera oss med en Turkisk skylt men snabbt var en soldat igång med visselpipa och ilskna hundar, så vi drog vidare.

 

Det första som slog oss var hur trevliga turkarna är! Nästan varje bil som såg oss tutade och slängde ut armen långt ut genom bilrutan för att vinka åt oss. Detta gällde även bilarna på motsatt sida vägen! Vi hann knappt stanna för att spänna remmarna på vagnen innan första bilen stannade och frågade om vi behövde hjälp. Annat var det i Norge där vi ofta stod med cykeln upp och ner längs vägkanten och lagade, utan vare sig ett Hej eller erbjuden hjälp! Här i Turkiet får vi uppmuntrande gester och glädjetjut så ofta att vi känner oss bortskämda! Glada människor, lättsamma liksom!

 

Vi stannade till i Kesan för att fira att vi nått Turkiet och det gjorde vi med Turkiska mezes som är ungefär som tapas. När vi valt vilka rätter vi ville ha, fick vi sätta oss i väntan på att kocken skulle tillaga maten vi pekat på. Turkisk mat hör till vår favorit och att få äta det på riktigt kändes extra speciellt tycker vi. När vi väntade på huvudrätten njöt vi av de orientaliska rytmerna i högtalarna och mynta-yoghurten vi fått som förrätt tillsammans med det hembakta brödet att doppa med. Vi kände oss nöjda med livet och spända på vad Turkiet mer hade att bjuda på! Till huvudrätt blev det kycklingspett med ris och grönsaker och efter maten bjöds vi på Turkiskt kaffe och godis. Vilket underbart kaffe, äntligen en stark kopp koffein igen. Det enda vi inte gillar med kaffet här är att kopparna är lika små som en dockservis! Är det bara i Sverige vi dricker stora koppar med starkt kaffe?

 

Efter restaurangbesöket som kostade oss 120kr cyklade vi vidare mätta och nöjda igen. Vägen var envist kuperad och motvinden gjorde vår dag lite tyngre. Eftersom vi dessutom stannat mer än vanligt hade vi inte kommit längre än sju mil, men vi kände att det var gott nog för dagen. Vi började leta tältplats tidigt men överallt var det bara bruna åkrar, bostäder eller industrier. Hopplös miljö! Det var bara att trampa vidare och när mörkret föll fick vi fortsätta med reflexvästarna på. Men när man väl bestämt sig för att slå läger är det svårt att orka cykla vidare och i varje uppförsbacke tröt tålamodet. Mörkret blev tätare, tröttheten större och orken minimal, men vi fick fortsätta kämpa. På horisonten såg vi hur det blixtrade för fullt och vi hoppades att regnovädret skulle passera långt bort från vårt tält åtminstone. Vi cyklade igenom byar där hundarna skällde i takt till böneutropen från minareterna och det lät nästan kusligt i mörkret. Efter ytterligare 3 mil och lite stenkastning mot byrackorna, utan resultat på tältplasts började vi känna oss lite desperata och Sussie kom med det ena dåliga förslaget efter det andra. Att tälta i nedförsbacke, diket eller ute på en lerig åker är inte förslag som annars föreslås! Men i ren desperation tvingades Rasmus ut i bushen med pannlampa varje gång ett träd dök upp. Vi gömmer oss helst bakom buskar och träd när vi slår läger, men denna sträcka var fylld av kuperad åkermark och ingenting annat. Om en pytteliten gran stack upp ur diket skrek Sussie:
"Häääär" på bred skånska och skickade ut Rasmus för bedömning.

"Nej" svarade Rasmus trött

"Varför inte? Undrade Sussie med lite irriterad röst

"Jag orkar inte ens förklara, bara lita på mig okej? Sa Rasmus och gav en blick som visade att det var bäst att knipa käft.

 

Vi cyklade vidare och en liten stund senare utbrast Sussie:
Häääääär då? Och Rasmus gick för att försöka finna en någorlunda platt yta, utan insyn.

"Nej" sa Rasmus när han kom tillbaka och satte sig på sadeln igen.

"Nähä, och vad var det för fel nu då? sa Sussie ytterligare mer irriterat

" Vi kan inte tälta på en avtagsväg"

" Jaaaa men mellan den vägen och den stora då? Bakom den där granen?" Sussie lät märkbart irriterad vi detta laget.

" Vi kan inte ligga i 20% lutning" svarade Rasmus snäsigt.

"Joooo, det kvittar. Det är nog inte så farligt!

" Gumman, börja inte nu- jag är också trött!

Sussie knep åter igen käften, hon visste ju att han hade rätt och under sammanbiten tystnade tryckte vi vidare i natten.
Sussie fortsatte hoppfullt med kreativa tältlösningar och för varje gång Rasmus nekade förslagen steg Sussies irritation:

" Skit samma, bara vi får sova snart! Jag vill inte mer! Jag orkar inte mer! " Utbrast hon till slut.

 

Men innan vi hann börja bråka om varför vi inte kunde tälta i nedförsbacke såg vi en skylt som skulle lösa alla våra problem. En liten skylt med de magiska ordet "Motor inn" dök upp på en bensinmack och vi körde in för att kolla priset. Ägarn var antigen rund om fötterna, eller bara väldigt glad, men ett hotell fanns inte på denna plats fick vi veta. Kanske en mil längre bort, kanske tio mil, det var svårt att tyda turkiskan och fingervisningen han försökte med. Sussie började nästan gråta och frågade om vi fick tälta på bensinmacken istället, konfunderat svarade ägarn ja och visade oss till sidan av byggnaden. Man kommer långt med kroppsspråk alltså!

 

Men att sova, det gick sådär... Ägarn hade någon form utav party i huset. Fast ensam! Han spelade Turkisk musik på högsta volym av och till hela natten och tung trafik brummade förbi oavbrutet varje femte minut. Inte en timmes uppehåll ens i trafiken. Och vi vaknade efter lite sömn 5 på morgonen av böneutropet som spred sig i morgonluften! Varför sover de inte på nätterna i Turkiet?

 

/TandemLove

Uppe med tuppen och redo för nya äventyr och lite extra skavsår i rumpan =)
Hejhopp! Välkommen till Turkiet - sista landet i Europa!
Försök att inte fokusera på det fula elementen!
Turkiet innehåller få platta sträckor - men många kullar!
Det är nog den enda tomten vi kommer se detta år - då vi kommer fira jul i Sudan och där är väl denne mannen bannlyst!
Vi fick draghjälp av detta fordon med 1hk! Nejdå... vi stod still och blev omkörda tills vi förstod att vi kört fel och fick vända...
Här har vi precis packat ihop tältet bredvid bensinmacken där vi tältade till turkisk discomusik och böneutrop!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: