Ett annorlunda Istanbul

Vi nådde Istanbul två dagar tidigare än vi beräknat. Vi valde därför att checka in på ett hotell på lördagen och ta de sista sex milen till stadskärnan nästa dag i ljuset istället för att cykla i mörkret. Vi fick därför en lång vila för kroppen, och många ärenden utförda på internet. När vi vaknade på söndagen kände vi igen brådska utan tog en riktig lång frukost på över två timmar. Långsamma måltider med samtal är något av det bästa vi vet, och framför allt söndags frukost! När klockan slog 12.00 var vi redo att trampa våra sista mil i Europa. Det kändes märkligt, nu var vi snart färdiga med del 1. Ju närmare stadskärnan vi kom desto mer tätnade trafiken och överallt tornade hus och butiker upp sig. Istanbul är inte en stor stad- den är enorm! Det var en minst sagt mäktig känsla att cykla in i denna miljonstad. Inte bara för att staden är stor och fylld av liv, rörelse och vimmel utan också för att Istanbul för oss är en milstolpe. Det är etapp ett på resan och ett stort och viktigt delmål för oss. När vi trampade på som aldrig förr längs alla uppförsbackar så fick vi ett varmt välkomnande av människorna i Istanbul och ett fint farväl av Europa på samma gång. Bilar som körde förbi oss på båda sidorna, på gångbroar, på motsatt körfält och på avtagsvägar tutade och vinkade när de såg oss. En del gjorde tummen upp, andra skrek förtjust och några klappade händer åt oss när vi passerade. Det var en extremt stark upplevelse och vi fick energi som aldrig förr av situationen. Korsningar svissade förbi och hundratals bilar passerade i hög hastighet omkring oss i alla riktningar. Reklam, människor, miljö och intryck svepte förbi oss som i en orkan och adrenalinet pumpade i takt till musiken i hörlurarna. Det var kämpig terräng och vi tog över 100 höjdmeter per mil, men trots det slog vi hastighetsrekord. På raksträcka pumpade vi på i 37km i timmen emellanåt och vi körde fortare än en del bilar! Det hela var som ett rus! En eufori!

 

Det kändes helt fantastiskt att ha nått Istanbul, nu är vi färdiga med Europa. Vi känner oss otroligt nöjda och stolta med att ha cyklat från Norges nordligaste topp till Turkiet! Förstår ni? Vi har cyklat 7000km!! Det är en otrolig känsla att veta att man klarar det! När vi stod där uppe i ett 2 grader kallt Norge med trasig kedja och klena ben kändes Istanbul flera ljusår bort. Det gick inte att föreställa sig att vi någonsin skulle orka cykla hela vägen dit – 7000km kändes som en omöjlighet just där och då. Men nu har vi genomfört första utmaningen, Europa på tandem, trots stora problem med cykeln, höftproblem, blodiga skavsår på kroppsdelar man inte lägger upp på bloggen, diabetesbekymmer och överansträngda/inflammerande knän. Det är en stor händelse för oss at nå staden med ett stort prick över i:et, en dag fylld av glädje, stolthet och tacksamhet!

 

Att cykla igenom hela Europa är stort! Men något som är större är Afrika. Framför oss väntar nu lite större allvar och den stora utmaningen. Framöver kommer det handla om så mycket mer än att bara kämpa i cykelsadeln. Det sägs att människan är naiv nog att tro att allting nytt kommer bli enkelt att genomföra. Eller att vi åtminstone inte har förstånd nog att inse HUR jobbigt det vi tar oss an kommer att bli. Men detta kan man vara glad över, för utan lite naiv framtidstro tar man sig inte an en cykelresa genom Afrika. Om det har varit kämpigt hittills, gissar vi att vi inte vet innebörden av det ordet förens vi cyklat en bit genom den gigantiska kontinent som väntar. Nästa delmål blir att ta oss till Nairobi, därifrån har vi bara hälften av Afrika kvar till Kapstaden. Och till Nairobi känns det som en evighet och ibland som en omöjlighet. Men vi hoppas att ni om några månader kan sitta och läsa om hur stolta vi är över att ha nått Kenyas huvudstad.

 

Vi checkade in på ett budgethotell i ett lokalt område, som låg med gångavstånd från den stora bazaren. Efter att vi burit upp vår tunga vagn för en smal trappa och precis fått in den i vårt minimala rum, som ENBART hade plats för två sängar, kände vi hur det knöt sig i magen. Klockan var tre på eftermiddagen och lunchen var redan förskjuten. Vi begav oss ut på gatan i våra svettiga cykelkläder för att hitta något snabbt att få i sig. Precis utanför hotellet fanns passande en kebabservering som serverade en kebab för 8 kronor. Ett kap. Vi åt två var och fick i oss ett skrovmål för 32 kronor. Kvällen spenderades med sista-minuten planering inför vår vistelse i Istanbul. Ibland är vi verkligen ute i sista sekund!

 

På måndagsmorgonen vaknade Rasmus med lakanen virade tio varv runt hans kropp. Han hade knappt sovit en blund och efter han tvingat sig upp ur sängen sprang han halvnaken mot den gemensamma toaletten som låg på samma våning. Några minuter senare återvände han likblek och mumlade att han spytt och troligen blivit matförgiftad av kebaben. Detta var ingen bra start, kom vi båda fram till. Men skam för den som ger sig, uttryckte Susanne och fick Rasmus att förstå att hon minsann har varit matförgiftad många gånger och det blir alltid bättre efter man spytt. Därför var det lika bra att vi bege sig i på staden och börja bocka av turistlistan. Tio minuter senare lämnade vi hotellet med riktning mot Bazaren.

 

Vi trängde oss in i myllret av gränder, affärer och människor. Försäljare sålde allt möjligt efter kullerstensgatorna och gjorde allt för att fånga de förbipasserande människornas intresse. Sinnena fylldes snabbt av intryck på alla plan. Färger och former, ljud av främmande språk och hela tiden var vi tvungna att hålla utkik efter att inte någon turk körde över oss med varor eller med en bricka av te. Vi varje nytt gathörn som vi passerade slogs vi av en våg av nya lukter och essenser; ottomanska kryddor, syran från granatäpplen som pressades, brända kastanjer, sirap från de turkiska bagerierna och bränt turkiskt kaffe. Men vad som framförallt luktar i dessa gränder något mer än något annat är... kebab. På alla gator hänger pålarna med kött och späck, frätandes i hettan av grillarna och får alla människorna omkring att fängslas av lukten från nygrillat kött. Alla, förutom en viss person. Rasmus. Han tillbringade halva dagen med att ta djupa andetag och hålla andan när vi passerade alla kebabhaken. Detta slutade med att vi plötsligt fick i akut fart leta upp ett kafé, där Rasmus famlade sig in på toaletten och hävde sig över toaletten.

 

Trots matförgiftningen som förföljde Rasmus hälsa i tre dagar shoppade vi nya cykelkläder (inför de muslimska länderna) för Susanne på världens sjätte största shopping mall, besökte blå moskén, tog oss en tur runt Hagia Sofiya och områdena runt de historiska moskéerna. Vi fick uppleva böneropen samtidigt som vi blickade ut över alla de vackert upplysta moskéerna i staden och vi fick se det vardagliga livet i den enkla stadsdel vi bodde i. Med delade meningar åt vi även andra turkiska maträtter och fick oss en helhetsbild av vad Istanbul kan erbjuda för en turist. Kanske återvänder vi en dag, men lite bättre förutsättningar. Men först, har vi andra saker att uppleva! Jordanien verkar vara ett mycket spännande land... Häng med oss dit!

 

/TandemLove

Vi älskar granat äpple, speciellt när det inte kostar skjortan
Kebab....
...och lite mer kebab...
Högt tempo krävs vid te-servering!
En av flera moskéer
Matförgiftad och utsliten efter en intensiv dag

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: