En minst sagt lång och intressant natt i sällskap med flyktingar från Syrien!

Natten till lördag var det dags för oss att resa med färjan från Aqaba till Nuweiba i Egypten och det skulle bli en tur vi sent skulle glömma! Anledningen att vi tar färjan är för att det är enda vägen mellan länderna utan att korsa Israel. Får vi en stämpel i passet att vi varit där så kommer vi inte vidare i södra Egypten och släpps inte in i Sudan. Även om vi får stämpeln separat så får vi fortfarande inresestämpeln för Egypten på den gränsövergången och då säger det sig själv vilken väg vi kommit. En del har klarat sig utan problem trots detta, medan andra blivit nekade att fortsätta resa från Sinai eller blivit förhörda på minst obehagliga vis. Vi tar inga risker och det känns skönt att slippna oroa sig för visumproblem.

 

Vi avslutade vår vistelse i Jordanien med en enkel middag som var fantastisk. Det låter galet, men pröva får ni se! Grillad baguette med sesamfrön, grillad kyckling, cheddarost och kanel! En smaksensation utöver det vanliga! Efter denna 15kr måltid packade vi ihop och började vår cykling mot färjeterminalen genom ett mörkt Aqaba. På vägen dök en långfärdscyklist upp och vi slog följe med honom. Efter en svettig kvällscykling anlände vi tre till hamnen och här började förvirringen. En förvirring som skulle hålla i sig ända tills vi kommit ut ur Nuweiba. Hamnområdet var mörkt och fullt av människor och lastbilar och vi visste att vi först var tvugna att betala en avgift för att få lämna landet. Men på området fanns inga skyltar och ingen byggnad som skvallrade om denna funktion. Vi hittade en information som pekade mot en byggnad och vi förstod att vi skulle gå dit. väl där guidade de oss vidare en våning upp och när vi kom upp så guidade de oss en våning ner igen. När vi gick till den lilla luckan där nere sa han att vi var tvugna att gå till de andra båset. Sen flyttade han sig själv fyra meter bort och betjänade oss där av outgrundlig anledning. Efter vi betalat 100kr för att lämna landet, skulle vi gå upp igen för att få en stämpel i passet. Sedan försökte vi få information om var vi skulle gå ombord, om vi med cyklar gick med bilarna och vilken tid vi skulle börja borda båten. Efter att vi alla tre frågat olika tjänstemän fick vi luddiga svar som vi tolkade utifrån eget förstånd. Vi satte oss ned och pratade cykelutrustning, terräng och berättade om olika upplevelser. Hamnen fylldes under tiden av 99% män som låg eller satt var än det fanns plats. Och lastbilsflak överfulla med enormt bagage stod som ett bevis på att det snart borde vara dags för att borda. Sussie drog slöjan tätare omkring ansiktet men kände sig trots detta som en rosa elefant på tebjudning. Jösses vad människorna stirrade! Helt plötsligt sprakade högtalarna till och ett meddelande på arabiska ljöd högt. Det blev ett startskott för panik och alla människor började rusa från sina platser. De första förvirrande sekunderna trodde vi att det var ett bombhot eller en naturkatastrof på ingång. Scenen som utspelades framför våra ögon var som om högtalaren precis skrikit "TSUNAMI, ruuuun!" Alla Människorna som tidigare suttit eller legat for upp och sprang som galningar! Men sen såg vi hur alla männen i sina långa kåpor radade upp sig i en kö vid grindarna till båten. Vi fattade snabbt galloppen och gjorde som männen omkring oss, men eftersom vi hade cyklar fick i förtur! Jippi!

 

Båten var en hygienfara bara att vistas i och efter några timmar ville man duscha i alkogel! Det fanns gott om sittplatser så det var egentligen en ganska lyxig båt. Men den var gammal och smutsig med kackerlackor som kröp i stolarna och i springorna på väggen. Så himla äckligt! Offentliga toaletter brukar vara snuskiga men dessa tog priset! Vi orkar inte gå in på detaljer här, ni fattar poängen. Och överallt på båten låg männen och sov, på golvet, i korridoren och i fönstren. Vissa hade slitit upp räddnigsflytvästarna under sätena för att at använda som kuddar eller madrasser. Det var en märklig syn! Men det märkligaste av allt var att vissa män gick fram och tillbaka i gångarna HELA natten och en del hade någon form av klack på skon som smattrade envist mot plastparketten. Till ljudet av klackarna fick vi njuta av arabisk musik på hög nivå, från olika aparater men med olika låtar- samtidigt! Men trots detta rika utbud av musik så tyckte några män att det lät fint att spela egen musik på högsta volym från sina telefoner. Och för att verkligen göra vår resa minnesvärd skrek männen bakom om tvärs över hela båten med sin lena arabiska upprepade gånger. Vi sov med andra ord inte en blund! Fast det absolut märkligaste vi såg var en man som trädde en plastpåse över huvudet för att sova. Kanske trodde han att det skulle isolerna ljuset och ljuden? Varje andetag han drog i sig gjorde att plastpåsen sögs in i munnen och när han andades ut följde påsen med. Vi vet inte riktigt om han tänkt på att han kunde dö av koldiioxid-förgiftning?

 

Båten skulle avgå klockan 24.00 och vi skulle vara framme i Egypten klockan 02.00. Vi klev i hamn igen 06.00! Sen fortsatte förvirringen på ett oupplyst hamnområde med flera fallfärdiga byggnader där vi försökte lista ut var vi kunde köpa visum och var vi kunde få tillbaka våra pass som konfiskerats på färjan. Efter drygt en timme var proceduren över och nästa fas var att ta oss igenom säkerhetskontrollen. På väg dit passerade vi en öppen yta där lastbilsflak med bagage stod parkerade och ett vimmel av människor och packning förflyttade sig i mörkret. Människorna sprang stressat omkring och lastade bagage i storlekar vi aldrig skådad förr på stora vagnar. Sen hjälptes flera män till med att flytta vagnarna och de sprang med packningar överallt omkring oss. En märklig syn att se män i turban, långa kaftaner och extremt stora kappsäckar på axeln i en väldig fart. Det var som en film! De hade bord, madrasser, ugnar och toaletter med sig och en lokal förklarade att alla dessa var flyktingar från Syrien. Inte undra på att de skyndade sig...

 

När vi äntligen var färdiga med alla faser kände vi att det var lika bra att cykla dagens sju mil innan vi skulle dö fullständigt. Därför åt vi två vita tunnbröd och varsin Snickers och begav oss sedan i riktning mot Dahab. Vi fick börja dagen med en klättring på 800höjdmeter och trötta, slitna och hungriga som vi var blev det extra tungt. Efter en timmes cykling slog tröttheten mig( Sussie) på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Ni vet när ögonlocken kippar och huvudet nickar till i tv-soffan ibland? Så blev det på cykeln, fast mer som om huvudet kopplades bort från kroppen. Jag gick in i ett tillstånd där jag var medveten om att benen skulle pendla medan resten av kroppen hängde över styret och jag halvsov. Efter en stund beordrade jag att få vila men min man tyckte att vi skulle vila när vi kom fram istället! Det satte fyr på denna explosiva skåning och jag gick resolut ut i öknen och la mig bakom en grushög. Det var hårt med stenar som trängde in i hela kroppen, men jag somnade direkt. Jag sov djupt, nästan som i en koma och det kändes som om jag sov i flera dygn. Men när jag vaknade till igen hade jag bara sovit i tio minuter och vi fortsatte cykla med hög musik i lurarna. Cyklingen gick an, men vi var båda helt slut efter att varit uppe i 27 timmar! I Dahab tog vi in på ett hotel för 60kr natten som trots allt hade ok hygienstandard och vi hade knappt fått in packningen i rummet innan Sussie, svettig och dammig, hann somna.

 

/TandemLove

Lastbilen, som agerar baggageband! Hamnpersonalen ville att vårt baggage skulle upp bland detta. Men vi kom undan. Det hade varit som att kasta en tusenlapp ut från Eiffeltornet och hoppas på att vinden skulle föra den tillbaka till plånboken!
Här är ett Syriskt hem paketerat på en vagn!
Rasmus är en aningen förvirrad över hur han ska få igenom cykeln genom säkerhetskontrollen!
Här går det undan efter tuppluren bakom grushögen =)
Bara lite kvar till Dahab!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: