Jakt på visum och sexuella trakasserier...

I det tidigare inlägget kunde ni se videos hur vi flydde från en flodvåg skapat av ett intensivt regn. Nu kommer fortsättningen... Efter att vi tagit skydd på den check-point som fanns, väntade vi alla med spänning och fasa på hur allting skulle utveckla sig. Sussie stod tillsammans med fyra militärer med sina AK-47or med gammal träkolv i deras sunkiga sovsal och Rasmus stod med resten av poliserna uppe på ett tak. Vattnet som forsade ner från bergen var aggressivt och rev med sig staket, taggtråd, vägskyltar, hus, betongsäckar och slet loss all asfalt från vägen. Det gick stora vågor på vägen och ibland nådde vattnet upp till ett av vaktposthusen 2-3m från marken. Annars när det strömmade som värst låg vattennivån stadigt i brösthöjd på Rasmus. Under den perioden som vattnet steg och regnet bara fortsatte var vi riktigt nervösa. Poliserna och militärerna däremot bara skrattade och tyckte kanske för en gångs skull, hände något spännande under deras annars tråkiga vakt-pass. Men om regnet fortsatt i tjugo minuter till så hade platsen inte varit säker längre. Då hade det inte funnits någon plats för oss att ta skydd på, möjligen hustaket om det hade stått pall för vattnet. Men eftersom massorna rev sönder murar och andra hus kändes det tveksamt.

 

När regnet äntligen slutade var det bara att vänta på att vattnet skulle sluta forsa. Vattenflödet avtog med tiden och tills sist var det bara en liten bäck och vi alla vågade oss ner från tak och ut ur husen för att skåda förödelsen. Platsen var som ett slagfält där allting låg huller om buller. Stora asfaltsblock låg i drivor längs vägen, stenbumlingar med en meters diameter hade följt med och låg här och där. Militärerna gick omkring för att inspektera platsen och precis när vi var redo att rulla ut från området hördes ett gevärskott och vi stannade genast. Då stack en polis fram huvudet och ropade:

 

"No, problem, only misstake"

 

En av militärerna hade tydligen skjutit ett vådaskott när han promenerat runt med sitt vapen. Detta gjorde oss ännu mer nervösa. Frågan var om det var farligast att vistas i ett rum med värdelös vapenkontroll, eller stå mitt i flodvågen.? Bäst att ge sig av direkt...

 

Efter detta körde vi till Sharm el Sheik en annan väg och vi var ganska skakade efter upplevelsen och trötta. När vi väl kom fram checkade vi in på ett värdelöst hotell som kostade 100kr natten. Där låste vi in allt bagage, cykeln och sedan bokade vi bussbiljetter till Kairo samma natt. Vi hade kommit fram till att vi skulle försöka ordna visum för Sudan och Etiopien innan Sussies pappa skulle komma. Vi tog en nattbuss och hoppades att det skulle finnas chans att sova, men det skulle visa sig vara en större utmaning än vi trott. På bussen visades film på hög volym och hela tiden det stannades för rökpaus, passkontroll, biljettkontroll och tull-genomgång. När vi äntligen lyckats somna på riktigt, började ett gräl på bussen mellan egyptier. En kvinna var helt vild och skrek ur sig arabiska som en kulspruta och mannen gormade lika högt och viftade med armarna. Snart urartade grälet och halva bussen var inblandad. Tre män stod i gången och skrek ursinnigt åt kvinnan och sedan åt mannen. Till slut stannade busschauffören, tända alla ljusen och hoppade in själv i konflikten. Han gestikulerade och skrek att han skulle kasta ut dem. Vi satt där med ögon stora som tefat och önskade att samtliga skulle knipa käft, och att man kunde få någon timmes sömn åtminstone. Vi väntade på att de inblandade skull börja slåss, då en annan medpassagerare lyckades återställa lugnet. Vi iakttog hur ett tiotal personer bytte platser och det blev en märklig omplacering, som tydligen skapade tillfällig vapenvila mellan de olika parterna. Busschauffören satte sig återigen på sin plats och bussen kunde fortsätta mot Kairo... Vi suckade djupt och tittade på klockan, 03.30.

 

Vi klev av bussen sju på morgonen. För att få ett visum till Sudan, behöver man ett s.k. LOR (Letter Of Recommendation) från vår svenska ambassad som man senare bifogar med ansökningsblanketten till visumet. En taxi tog oss till den svenska ambassaden för 20 kronor, och där väntade vi på att den skulle öppna. När den väl gjorde det ville vakten att vi skulle ringa och boka en tid, men vi hade inte batteri och insisterade på att få komma in. Vi släpptes in och en kvinna tog emot oss på informationen och förklarade rappt att ett rekommendationsbrev utfärdas endast tisdag, torsdag och söndag och vi fick komma tillbaka imorgon. Sedan skulle vi hämta upp det på torsdag. Hon kunde under inga omständigheter ta emot pengar och passkopior denna dag, utan vi var tvungna att ta oss hela vägen tillbaka nästa morgon istället. Suck... byråkrati!!

 

Efter denna besvikelse bar de av till Etiopiens ambassad där vi inte ens blev insläppta, utan allting skedde genom en liten lucka i den gröna järnporten. Vi fick veta att vi var tvungen att betala avgiften i USA-dollar och fick gå iväg och växla pengar. Sedan lämnade vi nervöst över pass, pengar och ansökan till en trädgårdsmästare som inte kunde ett ord engelska. Samma trädgårdsmästare gav oss senare ett kvitto som visade att vi kunde hämta passen om tre timmar. I väntan gick vi till ett café´ och fördrev tiden och när klockan slog 15.00 gick vi tillbaka till den rastafari-målade ambassaden för att hämta våra pass, som förhoppningsvis hade Etiopiska visum i sig. Då fick vi veta att passen skulle hämtas nästa dag och vi kände hur ilskan och paniken steg inom oss. Utan pass kunde vi inte checka in på ett hotell för natten och utan passen kunde vi inte ansöka om brevet hos svenska ambassaden nästa morgon. Vi protesterade och hänvisade till lappen, där dagens datum var skrivet. Vår upprörda stämma gjorde att en kostymklädd man på väg ut stannade upp och frågade var problemet var. Vi förklarade att enligt kvittot skulle vi få tillbaka passen idag. Han tog tag i saken och en kvart senare hade vi passen, MED Etiopiska visum i handen. Det var självaste ambassadören som hjälpt oss och utan hans inflytande hade vi varit i en liten knipa! Det blev en natt på hostel och på morgonen dagen därpå gick vi till svenska ambassaden igen och ansökte om vårt rekommendationsbrev, som vi ska hämta på torsdag. Vi satte oss på bussen tillbaka på tisdagen och återvände till Sharm el Sheikh för att möta upp Ingemar.

 

Trots att resan upp och ner till Kairo inte ens var två dygn, var turen full av intryck – mest negativa. Kairo är en stad med ungefär 20 miljoner invånare och är Afrikas största stad. När man promenerar runt på gatorna möts man av en intensiv trafik; bilar och bussar som kör sick-sack, fotgängare som springer över vägen för att inte bli överkörda och ett ihållande tutande från samtliga parter. Men trafiken är inte värst. Efter att vi hade fått tillbaka passen från den etiopiska ambassaden tog vi en lång promenad rakt igenom centrum för att nå vårt hostel och fick vi erfara en del obehagliga upplevelser, eller Susanne rättare sagt. Egyptierna ropade saker på arabiska till Susanne, visslade och skällde som hundar när vi passerade. Ungdomar följde hennes steg och tittade på henne från topp till tå och viskade saker till varandra ock skrattade. Det var inget vänligt intresse som männen visade. Vi kände på oss att deras kroppspråk och sättet de skrek efter oss var en entydig attityd – sexuella trakasserier. Allt detta var väldigt påtagligt, trots att Susanne var klädd med långskjol, heltäckande överdel och en sjal att täcka halsen och huvudet. Trots att vi gissade oss till vad som sades när vi passerade, har vi inga bevis på exakt vad som sades. Däremot fick vi svar på våra frågeställningar samma dag. På kvällen, träffade vi en svensk stockholmare med ursprung från Libanon som pratade arabiska. Han förklarade att i flera arabiska länder sker just detta. Han hade varit i Marocko ett par år tidigare med sin svenska blonda flickvän, och mötts av en enorm våg av sexuella trakasserier. Män gav henne samma uppmärksamhet, som de gett Susanne och översättningen löd exempelvis:

-"Kom hit och sug av mig!"

-"Jag ska knulla dig!"

 

Känns väldigt obehagligt att veta vad de tänker och hur de ser på kvinnor från Sverige och andra länder. Det är på ett sätt tur att de flesta kvinnorna från väst inte pratar arabiska. Vi gissar att många kanske till och med uppfattar uppmärksamheten från männen som positiv, då man inte vet som sägs. Att män visslar efter en, kan ju vara uppmuntrande. Men när man hört översättningen kanske man får en annan uppfattning. Samtidigt ska vi säga att det är långt ifrån alla män, som beter sig såhär illa. Flera människor vi möter är lika trevliga och hjälpsamma, som de personer i Jordanien vi mötte. En av våra taxichaufförer delade med sig av sin frukost när vi körde med honom. Vi märkte att det man ska göra är att ta sig bort från den intensiva trafiken och ta sig till de små gränderna. Där möter man männen som sitter på sina platsstolar och röker vattenpipa, affärerna och kebabhaken där lokalbor trängs. Här ser man män med långa rockar, väst och turban,- bilden av en "äkta" egyptier - sådär som man kan se i guideböckerna. I gränderna slipper man som sagt bilarnas eviga oväsen och tutande.

 

Erfarenheten efter händelsen på bussen upp till Kairo, attityden från männen och allt annat vi mött är vår uppfattning att det egyptiska folket är ett fräckt och ivrigt folk som öppet visar sina känslor. Ur ett svenskt perspektiv är det ett ouppfostrat och obehärskat uppförande. De tar gärna chansen att blåsa dig så fort de får chansen och de pekar, skrattar och skriker ut sina åsikter om dig när du passerar. Vissa kanske tycker om detta. Men vi kan efter några dagar i Egypten konstatera att det finns mycket med denna kultur vi inte tycker om.

 

Däremot mötte vi en sak på Kairos gator som fascinerade oss väldigt mycket. Majoriteten av kvinnorna är klädda i slöja eller burka. Vissa kvinnor bär till och med handskar och visar endast ögonen. Men trots att kvinnornas sensualitet ska hållas bakom gömda dörrar, kryllar det av underklädesbutiker i Kairo. Vi passerade extremt många butiker som sålde sexiga nattlinnen tillsammans med barnkläder och handdukar. I skylfönstren hängde nattlinnen som hade mer öppna luckor än tyg och sortimentet var bredare än något vi skådat i Europa. Kroppstrumpor i fisknät, genomskinliga klänningar, raffset och allt däremellan syntes. Framför skylfönstren stod kvinnor i burka och klurade på vad som skulle handlas. Vid gatustånden stod kvinnor och slet i behåar framför den manliga försäljaren och det var en märklig syn. Kvinnor som inte får visa sina händer ens en gång, visar öppet vilket nattlinne hon ska uppmuntra sin man med om kvällen. Det är två väldigt stora ytterligheter tycker vi. I vår värld är det väl lite privat att köpa underkläder och sexiga nattlinnen? Men i detta muslimska land är det helt öppet, trots att ingenting annat om sex är det. Hur går detta ihop? Hur kan det vara så att man inte pratar om sex eller får visa kvinnans sensuella kroppsdelar, men samtidigt kan männen skrika obscena ord på gatan helt öppet och kvinnor kan köpa riktigt sexiga/porriga utstyrslar lika öppet och enkelt som att köpa en påse mandlar?

 

/TandemLove

Susanne, men Nilen bakom sig, som man inte ska dricka vattnet ur!
Lite kärlek mellan par, kunde vi allt se!
Herrarna satt på sina plaststolar, en del med en te i handen och andra med en vattenpipa i munnen!
Här har vi en trafikstockning, som beror på en demonstration längre fram med flera hundra ungdomar som skrek ut sin vilja i rusningstrafiken!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: