Inshallah- om gud vill?!

Klockan 12.02 packade vi upp cykeln inför vår 23h långa resa... Klockan 12.02 packade vi upp cykeln inför vår 23h långa resa...

Inshallah betyder "om gud vill" och det är ett uttryck som arabiska muslimer använder i tid och otid. Vår resa från Sharm el sheikh till Aswan handlade inte om hur vi skulle komma fram, utan snarare om gud ville det. Och sanna min ord, Allah verkade verkligen ha svårt för att bestämma sig!

 

Vår chaufför dök upp enligt utsatt tid iklädd jeans, jeans skjorta, cigg i mungipan och en vit sjal som han ömsom hade runt halsen, ömsom virade runt huvudet som en turban. Han log med hela ansiktet och han var en skön figur! När cykeln väl spänts fast på taket bar det iväg genom det gula ökenlandskapet. Vi hann inte köra mer än en timme innan vi blev stoppade i den första poliskontrollen! En blåklädd polis med skottsäker väst hänvisade oss åt sidan. Vår chaufför upprepade Inshallah några gånger, tittade mot himlen och smällde igen bildörren innan han gick barfota mot poliserna. I tio minuter kunde vi höra hur hans höga stämma skällde på poliserna. Sedan gick han därifrån skakandes på huvudet, satte sig på huk och tände en cigarett. Några minuter senare gjorde han ett nytt försök, men inte till någon nytta.  Innan han hopplöst satte sig på motorhuven med en ny cigarett i  mungipan förklarade han för oss att vi troligtvis väntade på någon slags beskydd. Tiden tickade...

 

Vi fick vänta en timme innan vi rullade vidare, men nu bakom en polisbil med fyra poliser och deras automatvapen riktade ut mot öknen. Men vi han inte åka långt innan nästa poliskontroll dök upp och vi blev stillastående ännu en gång. Varför visste vi inte? För nu hade vi ju vårt beskydd och varken vi eller vår förare var glad över att inte vara påväg mot Aswan. Efter 30 minuter gick Rasmus ur bilen med bestämda steg mot polishuset. Han letade upp polischefen och bad om en förklaring.

-"It´s to dangerous. We need to wait for back-up. I will make a call to next station. You´re are on your way in 15 minutes."

Rasmus fick även förklarat för sig, att dagen innan hade ett gäng beduiner skjutit och överfallit ett fordon med k-pistar. Därför var vi tvungna att ha tålamod. Nu förstod vi varför det allt tog sådan tid. Men 15 minuter senare var vi åter på rull. 

 

Tio poliskontroller senare kom vi äntligen fram till Suezkanalen och vår chaufför sa "InshaAllah" flera gånger om och han hoppades att vi skulle få passera utan problem och utan att de skulle söka igenom allt vårt bagage. Han tände en cigarett i vanlig ordning och vi började se samband mellan antal cigaretter som tändes och meningen "inshaallah" som sades. När läget blev allvarligt fördubblades de båda! En ung militär slet upp vår bakdörr till Jeepen och frågade vart vi kom ifrån och bad om våra pass. Vi log och berättade att vi kom från Sverige och som vanligt frågade vi om han kände till Zlatan. Den unge militären sprack upp i ett stort leende, nickade och upprepade Ibrahimovic några gånger och sedan fick vi köra vidare utan bagagekontroll eller problem.

Tack Zlatan för det!

 

Efter Sinai var det säkert nog att färdas utan eskort och vi tänkte precis lägga oss till ro på våra britsar där bak när vi märkte att vår förare blev allt mer stressad. Han pratade i mobiltelefonen med hög och upprörd stämma, samtidigt som han gestikulerade vilt till den andre personen i telefonluren. När vi kände cigarettlukten sprida sig igen, trots att han precis fimpat, förstod vi att något var på tok. Vi undrade vad problemet var och då fick vi till svar att det inte gick att hitta diesel. Det knöt sig i magen på oss och minnen från bensinstoppen i Zanzibar varslade oss om problemets omfattning! När vi bodde på Zanzibar fick vi flera gånger uppleva brist på bensin. Detta kunde innebära kilometerlånga bilköer till bensinstationer och utebliven tankning i upp till en vecka.

 

Det var det sista vi ville; ståendes uppe vid Suez utan diesel! Utanför bensinmackarna var köerna långa av varutransporter, lokalbussar, taxibilar, traktorer och privatpersoner ståendes i väntan på att få fylla sina tankar. Desto närmare själva bensinpumpen, desto högre var ljudet av skrik och bråk. Männen stod i sina långa rockar och turbaner, gestikulerade för fullt samtidigt de skrek med aggressiva eller ibland nästan vädjande röster. Det blev nästan slagsmål och höga protester när en i personalen valde att tanka en bil och inte en annan.  Man förstod att alla skrek att deras fordon skulle prioriteras. På grund av detta rörde sig inte köerna heller framåt enligt något system, utan den som lyckades övertala personalen eller ägarn fick fylla tanken. Varje gång en person fick diesel i tanken blev andra upprörda och missnöjet spred sig som en eld i de långa köerna. Vi följde hela uppståndelsen från baksätet på vår jeep. Hela tiden nämndes Mubarak och männen förbannade Egyptens styre om och om igen, samtidigt som de pekade på bensinpumparna. Att landet kokar, det fick vi sannerligen uppleva!

 

Men vi hade tur i oturen. Vår förare verkade vara född med talets gåva och på ett märkligt sätt lyckades han övertala pumpkillen att fylla just vår tank med hundra liter diesel. Han var mäkta stolt och blinkade mot oss och log brett innan han tände en ny cigarett. Sen förde han händerna mot skyn och ropade högt: "Inshallaaaaaah"!

Bilen var fullmatad med diesel och Ahmed gjorde slängkyssar till himlen och tackade Allah för att vi kunde fortsätta resan. Och lika glada var vi som slapp övernatta i hetluften.

 

Längs vägen stannade vi några få gånger för att Ahmed skulle kunna köpa te med stor mängd socker i och varje gång bjöd vi honom på frukt eller bröd. Men han tackade nej och slog sig själv i huvudet och sa att allt hans hjärna behövde var te. Istället räckte han sitt kära cigarettpaket till oss och bjöd på det han ansåg var tillräcklig föda. Vi tackade artigt nej och Ahmed bara skrattade och tände en egen cigarett. Men när vi stannade i Hurghada för middag envisades vi med att köpa en McChicken-meny med en extra stor kopp te till honom, och Ahmed åt burgaren men var mest glad för sin kopp te trots allt! Sen försökte vi få honom att förstå att det gick bra att stanna och vila. Att vi kunde pausa om han ville det. Men då spärrade Ahmed upp ögonen och förklarade att han ville komma fram eftersom då skulle han hinna träffa sin familj i Luxor, sen tryckte han gasen i botten och pekade på klockan. Hans hastighet gjorde att Sussie hade svårt att somna, inte minst för att hon oroade sig över trafiksäkerheten. Men också eftersom bilen hoppade från sida till sida i alla omkörningar och upp och ner i alla guppen vi kom över i för hög hastighet. Vid ett gupp flög Sussie av britsen och landade på golvet och vi skrattade alla tre i takt till Ahmeds ursäkter. Rasmus å andra sidan låg i lugnan ro på sin brits och sov ganska hårt oavsett terrängen och i vissa bilköer började Sussie tro att han hade insomnia. För det oljud från biltutor och skrikande män som stundtals omgav bilen var en omöjlighet att sova i och alla de samtal vår förare förde i sin mobiltelefon var som att lyssna på en galen försäljare som hakat upp sig. Oavbrutet pladder på arabiska med hög stämma!

 

Sussie låg vaken och märkte hur Ahmed blev nekad diesel på varenda bensinmack i trettio mil och det knöt sig åter i magen. När klockan var kring 03.00 och vi hade ca 20mil kvar till Aswan började Ahmed att köra runt och fråga privatpersoner om hjälp och vi började inse att Allah inte ville längre för dagen. Ahmed pekade desperat och smått panikartat på bensinmätarn i bilen och när han körde bad han böner till Allah eller bilen. Någon hörde i alla fall hans böner och fast bilen nästan hostade sig fram de sista metrarna kom vi till en stad som lyckligtvis skulle få leverans med diesel följande morgon. Det fanns inget att göra än att ställa sig på andra plats i bilkön utanför bensinmacken och försöka få en blund i den kalla natten.

 

Nästa dag. 

 

Jag (Sussie) vaknade med ett ryck utav en hård diskussion ackompanjerat av ihärdiga och upprörda biltutor utanför jeepen. Först låg jag kvar och lyssnade för att försäkra mig om att ingen tänkte storma vår bil och sedan drog jag försiktigt gardinerna åt sidan och kikade ut. Det som i morgonsolen mötte min blick var ett tiotal män med turbaner på huvudet som samtalade vilt i bensinkön. Några samlade ihop en stor hög med stenar och jag kände att oron spred sig, för jag hade ingen lust att hamna mitt i ett upplopp. Vägen in till bensinmacken var blockerad av en stor lastbil som gjorde det omöjligt för bilarna att ta sig fram till själva pumpen. Troligtvis var det syftet med bilen och orsaken till att männen var upprörda. Bakom vår bil växte det stadigt en långt kö med arga förare som behövde tanka, och nu kan man snacka om att det kokade i luften. Vår chaufför syntes inte till och Rasmus sov som en död på britsen mitt emot mig. Jag drog slöjan tätare kring mitt ansiktet i hopp om att inte uppröra någon med mitt blonda hår, det kändes som en raket låg och bara väntade på en gnista att tändas med och jag kände mig rädd.

 

När Rasmus äntligen vaknat var han i vanlig ordning lugnet själv och såg ingen anledning att oroa sig. Plötsligt kom Ahmed tillbaka springandes och sa att vi och en bil till skulle bli insläppta och när vi kom in på området skulle vi förklara för ägarn att vi hade ett flyg att passa, sen blinkade han till oss och startade bilmotorn. När den stora lastbilen flyttade sig blev det kaos bland bilarna omkring oss och alla gjorde sitt bästa för att pressa sig in på området där bensinpumpen fanns, men så fort vår bil kommit innanför körde lastbilen snabbt tillbaka och stängde resten av bilarna ute igen. Ett frenetiskt tutade tog vid.

 

Väl inne vid pumparna stod människor med massa bensindunkar ihop knutna som skulle fyllas, på ena sidan stod en kö med traktorer där bönderna själva satt på huk uppe på motorhuven och tankade i tur och ordning, på andra sidan stod små lastbilar åt alla håll och kanter med stora oljefat på flaket. Vid själva bensinpumpen stod ägarn till macken omringad av ett tjugotal män i turban som nästan klättrade på varandra för att lyckas få sina dunkar fyllda. När skriken blev för jobbiga pressade ägarn händerna mot tinningarna och skrek något tillbaka som verkade få folksamlingen att backa och lugna sig en smula. Efter tre timmars kamp från Ahmed hade han lyckats övertala chefen att fylla just vår tank och vi kunde nästla oss ut ur myrstacken med 70liter i tanken. Ännu en gång ropade Ahmed "InshaAllah", och torkade svetten ur sin panna och lade sig på gaspedalen! Nu var det bara 160km kvar till Aswan. 

 

/TandemLove

Humöret var på topp när vi lämnade Marriot hotel!
Här stod vi still vid den första av flera polis-checkpoints och vår förare gett upp att diskutera med poliserna om varför vi bör få komma förbi!
Morgonen därpå, då Susanne vaknat och är en aningen rädd för omständigheterna...
... medan Rasmus tog det lite lugnare och sov som en död gris!
Väl inne på området och Ahmed springer runt för att hitta rätt person att prata med!
Framme vid pumpen, men det tog ytterligare en halvtimme innan vår tank stod på tur...
Ahmed körde som en dåre, så det var svårt att få en stadig bild. Men här fick vi sockerrör till mellanmål!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: