Redo för Afrika?

Vi är inte riktigt säkra på hur vi lyckats, men på ett magiskt sätt har nu hela vår planering gått som den ska! Imorse när vi skulle hämta ut våra visum till Sudan visade det sig att vi bara påbörjat själva processen. När vi kom till det slitna kontoret fick vi besöka tre olika kontor i byggnaden för att få stämplar, betala och svara på frågor på vad vi heter, trots att detta står på både passet och ansökan. De frågade oss också vad vi visste om Sudan och vi klämde i med ett svar:
" Sudan är känt för sin gästvänlighet och sina fantastiska människor och av alla vi pratat med som rest i Afrika så säger samtliga att Sudan är deras favoritland."

Det verkade vara en bra fras för han log snett och stämplade oss godkända. Men för att få visumen i passen fick vi besked att komma tillbaka om en timme.

 

Det passade oss bra, då vi hade avtalat tid med försäljaren till båtbiljetterna och vi gick till hans kontor för att se om det omöjliga hade blivit möjligt. En fullpackad båt med slutsålda biljetter för längesen lät inte direkt lovande, men vi höll tummarna och gick med snabba steg. Väl framme var platsen packad med människor som var i jakt på biljetter och vi blev insläppta på ett kontor där biljettförsäljaren stängde dörren om oss tre, sen log han och nickade. Visst, biljetter till oss hade han lyckats få tag i! Vi trodde knappt att det var sant, men glada blev vi och stressade på samma gång. Nu hade vi mycket att stå i innan avresa. Dessutom förklarade mannen att vi behövde vara vid båten tolv timmar före avgång, för att få en chans att sitta ner. Och det vill man helst eftersom färden tar 18 timmar! Det ska bli oerhört intressant att uppleva denna båtresa ute på däck med alla lokala med sin enorma packning :)

 

Vi lämnade biljettkontoret, hämtade våra visum och sedan sprang vi runt i Aswan och köpte mat, malaria medicin, sterila kompresser, febertermometer och vätskeersättning. Efter alla inköp tog vi 48st passfoton, kopierade våra pass och fixade med packningen. Nu återstår bara lite mer noggrann planering av distanser och vattendepåer att räkna med och sedan är vi åtminstone praktiskt redo för att börja cykla genom Afrika. Visst har vi befunnit oss en stund i Afrika redan, men Egypten känns inte som Afrika och därför känns det heller inte som äventyret börjar förrän vi kommer in i Sudan.

 

Då kan man fråga sig; är vi redo att ta oss an Afrika? Låt oss säga såhär, vi har läst väldigt mycket och pratat en hel del om vad vi kan förvänta oss. Vi har sett filmer, läst bloggar och mer ingående läst om hur olika vägsträckor ser ut gällande terräng, vattentillgång och möjlighet till matinköp och säkerhet osv... Det vill säga så har vi sugit upp en hel del information. Men vi kan trots detta absolut inte föreställa oss hur det kommer att bli! Man kan läsa hur mycket som helst om en upplevelse, men bara när man genomfört själv samma sak, vet man hur det känns. Självklart kan vi med vårt förstånd förstå att det kommer bli varmt i öknen och att det kommer vara en påfrestning att cykla på hög höjd genom bergig terräng. Vi är också på det klara att stenkastande ungar och evigt skrikande lokalbefolkning kommer gå oss på nerverna. Men HUR detta kommer kännas, HUR vi kommer att klara av alla påfrestningar - det kan vi inte veta! Så vi ställer oss frågan igen, är vi redo för Afrika? Vårt svar: Inte ett dugg! Vill ni veta en hemlighet? Jag (Sussie) är livrädd för att cykla genom Afrika!

 

Detta låter säkert i era ögon helt vansinnigt och det är precis vad det är också! Men det är lite såhär jag funkar, jag dyker huvudstupa in i det mesta och precis när jag ska doppa huvudet, inser jag att jag är helt livrädd för saken och vill dra mig ur. När vi var i planeringsstadiet på denna resan var min första reaktion när Rasmus sade att han ville cykla genom Afrika: "ABSOLUT INTE, jag sätter inte min fot på den kontinenten!" Men efter ungefär 3 månader med regelbunden övertalning, tänkte jag för mig själv. Varför inte? Det är väl inte så farligt? Men jag vet nu, att denna nonchalanta reaktion för två år sedan, var mer ett sätt att få tyst på Rasmus tjat, än att jag ville cykla genom Afrika. Sedan ska jag erkänna att när vi började trampa uppe i nord Norge för 175 dagar sedan, bröt jag nästan ihop när jag förstod vad jag gett mig in på. Vem ger sig ut på något sådant här frivilligt? En dummerjöns! Rasmus fick sin utskällning och fick stå till svars vad han dragit mig ut på. Men dagarna gick och jag tyckte det var ganska behagligt att cykla ner genom Europa. Men när vi passerat Italien och den afrikanska kontinenten kom allt närmare bröt jag ihop igen. Afrika hade känts som en framtid, som jag aldrig skulle få uppleva. På ett positivt sätt alltså... Men nu står jag här! För några veckor sedan var blotta tanken att cykla genom Afrika något som fick mina knäskålar att skaka. Inte heller gjorde det saken bättre av att de flesta vi pratar med får ett bekymrat ansiktsuttryck när Afrika kommer på tal och vi får höra kommentarer i stil med:

 

"Tälta i Afrika? Svartingarna kommer döda er mitt i natten!"
"Men tänk på alla farliga djur, ni kommer bli dödade!"
"Malaria är en dödlig och kronisk sjukdom och det är väääääldigt stor risk att ni får det!"
"Ni kommer bli rånade av banditer, Afrikaner är så fattiga att de kommer döda er för att få era skor!"

 

Inte blir det bättre om man tittar på bilden media visar oss från denna kontinent. Svältande barn med uppsvällda magar och livlös blick, inbördeskrig, magra kvinnor med döende barn i sina armar, svält, soldater med galen blick och gevär i högsta hugg, barnsoldater med uttryckslösa ögon och rebellgrupper överallt. Är det konstigt att man blir rädd?

 

Men oftast gör jag såhär! Min man säger att jag dyker från kanten med ett modigt hjärta. Men när jag börjar falla blir jag livrädd och blundar. Sedan slår jag hårt genom ytan. Efter en stund vågar jag öppna ögonen och inser oftast att det hela inte var så farligt och så njuter jag av simturen istället.

 

När man sedan läser guideböcker om olika afrikanska länder, lyssnar på radioprogram, läser resebloggar eller faktiskt pratar med människor som rest eller levt i något afrikanskt land, då får man helt andra intryck! Vi tror att det finns allvarliga faror att som man måste vara vaksamma över, men vi förstår också att det inte kryllar av dem i varje hörn. Det är viktigt att komma ihåg att Afrika är en kontinent med 49 olika länder, och Afrika är inte ett tillstånd. Ett tillstånd av livsfara, sjukdom, död och våld. Och när jag tänker och ser på Afrika utifrån den hela bilden, på gott och ont, så känner jag hur min egen rädsla krymper. Man reser inte genom kontinenten med livet som insats, såvida man håller sig till säkra områden, inte hänger sina värdesaker utanpå kläderna, och inte stoppar handen in i ett ormbo eller klappar vilda djur. Och med denna vetskapen känner jag en kittlande nyfikenhet inför Afrika. Men hur mycket jag än får veta från människor som rest eller levt på kontinenten försvinner inte min rädsla till fullo. Jag minns fortfarande obehaget när jag blev överfallen av en man med machete, när vi bodde på Zanzibar! Men min absolut största rädsla är att bli av med min medicin och mina "känningsprodukter" (mat jag äter vi lågt blodsocker). Utan dessa ting står jag i akut livsfara, och de är de enda materiella ting som betyder något för oss, när det kommer till kritan. 

 

Jag tror inte vi kommer bli dödade, jag hoppas att vi slipper bli rånade, jag vill verkligen inte bli attackerad, jag ber till gud att jag slipper bli biten av en svart mamba eller jagad av en ilsken elefant. Men vi förväntar oss däremot mängder av lärdomar, personlig utveckling, mjölksyra, skavsår, nya vänner, en starkare självkänsla och fantastiska naturupplevelser!

 

Imorgon tar vi alltså färjan till Sudan och på tisdag kan vi förhoppningsvis börja trampa. Är vi redo för Afrika? Inte ett dugg, men nu kör vi! 

 

/TandemLove

Här kan ni skåda ingången till Sudans konsulat :/
HIGH SCORE! Två färska visum till Sudan =)
På vägen till biljettkontoret passerade vi den lokala bensinbilen... Trodde faktiskt Egypten var längre i utvecklingen!
Och vi märker att Gud är med oss. Vi fick tag på de slutsålda biljetterna =)
Vi firade med en kopp kaffe på McDonalds medan solen sjönk över sandvallarna på andra sidan Nilen...
Vi hade en vacker utsikt när vi visualiserade oss själva trampa oss igenom Sahara...
Precis som mannen i masten i bilden är det med lust och rädsla vi lämnar Egypten! Ses i Sudan!

Vi kommer göra allt i vår makt för att uppdatera bloggen så ofta vi kan framöver! Ha tålamod!

Här kan du kommentera inlägget och ge oss extra kraft i nästa uppförsbacke: