You, drink tee, NOW!

Vi begav oss från Dongola mot vad vi föreställde oss som riktig öken - öde vildmark med skoningslös hetta. En man från Holland som rest genom Afrika flertalet gånger avrådde oss från att cykla just den valda vägen på grund av avsaknaden av vatten och skugga. Men vi lastade cykeln till bredden med mat och vatten och trampade ivrigt iväg. De första tjugo milen gick längs med Nilen och det fanns gott om bebyggelse, vatten och människor. I korsningen där man väljer väg mot Khartoum beslöt vi oss för att ladda upp med bönröra innan vi började ta oss an de trettio öde milen genom öknen. Vi slog oss ned och blev serverade en kall röra utav en man som var ovanligt smutsig. Mannens, eller snarare pojkens, en gång vita traditionella rock var nu fläckig och full med hål och revor. "Restaurangen" var också väldigt grisig, flugorna surrade omkring i flock och fåglar var överallt med sina näbbar. Det växte i halsen och Sussie kunde inte svälja mer och en dålig känsla spred sig. Bönröran serveras vanligen varm, ibland till och med het. Och vi lämnade maten, betalade för oss och valde den fullsatta "restaurangen" mitt emot istället. Det var fortfarande smutsigt, men något renare. Och de som serverade hade "normalt" smutsiga kläder och maten var varm. Vi slukade bönorna och sedan var det dags att ge sig av.

 

Vägen vi färdades på höll hög kvalitet och vi hade den härliga nordanvinden rätt i ryggen. Men till vår förvåning var vägen dels ganska trafikerad och dels dök det upp små byar, samhällen och hus med jämna mellanrum. Någon öde vildmark var det knappast tal om! Det var visserligen helt öde ungefär sex mil åt gången, men vi trodde att vi inte skulle se ett hus eller en människa på trettio mil. Det som också var en liten besvikelse var att vi inte såg en enda orm eller skorpion, vi som trott att det var vanligt förekommande. Istället fick vi precis som tidigare skåda livet i Sudan och i vanlig ordning möttes vi av vänliga leenden och uppsträcka händer och tummen upp. Vilka härliga människor! Vi stannade till i en av de få byarna efter vägen och Rasmus gick iväg för att köpa läsk på andra sidan vägen. Då kommer en man fram till mig (Sussie) och börjar prata lite engelska, det låter såhär:

"How are you?"
"Very good thank you, and you?"
"Yes, i'm teacher. This is a pupil. This is a school. You come take picture. Now!"
"Ööhh okeey..." Svarade jag lite förvirrat.


Mannen ville att jag skulle följa med för att ta en bild på hans elever. Artig som man är följde jag med mannen till skolan. Framför byggnaden låg fyra män i skuggan och drack te och halvsov. Runt om på gården stod pojkar i olika åldrar och det verkade inte som om flitighetens lampa lös. Inte denna dag åtminstone. Männen satte sig upp och tog i hand. Sedan sträckte de resolut fram ett smutsigt glas med sött te och sa åt mig att sitta och sedan att dricka. Nu. Jag gjorde som jag blev tillsagd och drack med oro vattnet. Detta var ju inte renat, kommer magen tåla det? Sedan skrek de åt barnen något som fick dem att ställa sig upp på rad och jag förstod att det var dags för mig att fotografera. Jg gjorde det och när jag visade barnen bilden blev de jätteglada, gjorde tummen upp och skrattade eller sa "Very good". Det var så söta pojkar, att man ville ta dem alla i famnen och bara krama om dem. Sedan tog jag en bild på lärarna som också verkade gilla att se sitt ansikte på displayen. Sen sa mannen som bryskt fört mig dit:
"Okej, now we go back to husband."


Sen gick han vid min sida och pekade på olika saker och upprepade vad de hette. På engelska.
"This is school."
"This i car."
"This is water."
"This is village."

Det var en minst sagt annorlunda upplevelse :) Och fler möten med lokalbefolkningen skulle det bli!

 

När vi i slutet av en cykeldag kom till en check-point stannade polisen oss och lät oss inte fortsätta en meter till utan ett glas chai. Han bjöd in oss på hans runda kontor med sandgolv och lät oss sitta på kontorsstolarna medan han hällde upp te i två smutsiga glas med gammalt socker i botten. Sedan öste han i mer socker och rörde runt med en penna han hittade på det fläckiga skrivbordet. I rummet luktade det surt från något som en gång varit ätbart och Sussie hade svårt att dricka det söta teet. Att bli dålig när man har trettio mil genom öknen kvar, det är det sista man vill. Att bli magsjuk med diabetes i öknen är inte bara jobbigt, utan kan också bli farligt. Det är omöjligt att cykla utan energi, och får man inte behålla mat eller dryck är det svårt att få upp blodsockret. Därför smuttade jag ( Sussie) mest på teet och lämnade resten till min som vanligt bekymmersfria man. Polisen bjöd också på ljuvligt mogna apelsiner som vi åt med stor aptit och glädje. Vi kommunicerade lite med kroppspråk och de frågade som vanligt om vi var gifta, hade barn och var vi cyklat ifrån. Precis som alltid sken de båda polismännen upp och log stort när vi berättade att vi var gifta! De blir verkligen glada, är det kanske ovanligt att vita turister är gifta? De frågar alltid om vi är vänner eller gifta, och eftersom Sudan är ett starkt muslimsk land är det enligt dem i sin ordning att umgås man och kvinna - om man är gift. Och varje gång får vi tillfälle att hylla och glädjas åt att vi gift oss. Det blir för oss också en påminnelse om den bästa dagen i vårt liv!

 

Längs vägen passerade vi en morgon ett litet samhälle där en grupp män i vita rockar trängdes bland getter och bilar med flak. På håll påminde det lite om ett luciatåg med alla vita särkar. När vi kom närmare såg vi att det verkade vara getmarknad och efter vi passerat såg vi hur en get hängde upp och ner i en enkel träställning. Just som vi rullade förbi höll en man på att sticka en lång blänkande kniv rakt i magen på geten och Sussie skrek:
"Stanna, vi måste titta!"
"Varför då?" Undrade Rasmus kritiskt.
"Jag har aldrig sett en get bli slaktad." Utbrast jag upprymt.
"Nej, men jag har svårt nog som det är att få dig att äta kött", muttrade Rasmus och vi rullade vidare...
Det är verkligen en annan värld här i Sudan. Kontrasterna är stora! Män som fraktar sina meloner på åsna och pratar samtidigt i mobiltelefon. Modernt och uråldrigt, sida vid sida.

 

Det gick även denna gång fortare än vad vi beräknat och vi började cykla in i Khartoum redan på onsdagen. Vi hade haft tur med vindarna men när vi svängde öster mot huvudstaden fick vi kämpa hårt i den starka sidovinden. De sista milen blev verkligen tunga och vi kom tillbaka till verkligheten i sadeln - det är inte en enkel prestation att cykla till Afrika. Punkt. När förorterna hopade sig växte vägen samman till ett gytter av bilar, bussar, mopeder, tuk tuks, människor, barn, poliser med visselpipor och åsnor. Det var minst sagt kaotiskt och fullt av ljud, lukter och synintryck. Rasmus höll hårt i styret och trängdes galant mellan alla fordon, gnäggande åsnor och vinkande människor. Desto närmare Khartoums city vi kom, desto fler poliskontroller dök det upp. Det verkade som en bevakad huvudstad och det kändes både bra och dåligt på samma gång. Vi körde förbi ett stort område med låga hus byggda av lera och sten och i våra ögon såg de tätbebyggda bostadsområdet ut som slum. När vi sedan passerade över den stora bron in till centrum tornade häftiga byggnader upp sig som påminde om arkitekturen i Dubai. Ett nytt affärscentrum höll på att byggas och återigen slogs vi av hur Sudan är ett land med stora kontraster. Det är få länder där människor transporterar sig på djur bredvid splitternya Toyota Land Cruiser.

 

Genom ett hektiskt och trafikerat vägnät tog vi oss till hotellet som rekommenderas i guideboken. Utanför hotellet stod ett fyrtiotal män på rad i skuggan och bad. Det anslöt ständigt nya män som ställde sig på raden och föll in i samma ritual. De var vända mot Mecka, bugade och knäböjde sedan med pannan mot bönemattan samtidigt som alla tyst mumlade en bön. Faktiskt väldigt mäktigt att se så många muslimer be tillsammans mitt i en hektisk korsning.

 

Efter en närmare titt på hotell rummet beslöt vi oss för att spräcka budgeten och ta in på ett renare hotell. Efter några gratis dagar i öknen tyckte vi att det kunde vara värt med en skön säng att sova i, utan konstiga fläckar. Och ett badrum utan någon annans avföring på toaletten som man står över när man duschar. Vi har två lägen, antigen vårt härliga tält, eller ett ordentligt hotell. Kvällen ägnades åt samtal med familjen via skype och indisk middag på hotellet. Lite julfirande och lyx i förskott :)

 

Nu är det verkligen snart julafton och för er som ännu inte hittat den perfekta julklappen till moster, farmor, svågern eller pappa finns lösningen här. En julklapp som varar, gynnar och gläder fler, samtidigt som den inte bidrar till miljöförstöring - den perfekta julklappen helt enkelt! Hjälp utsatta människor att få chansen till ett värdigt liv. Alla människor borde ha rätten till rent vatten och en toalett att besöka. Tillsammans gör vi skillnad! Hjälp oss gärna också att sprida insamlingen vidare, det gör kanske att fler bidrag kommer in. Då har du hjälpt till på ännu större sätt :)

 

I skrivande stund har 16 personer köpt 49 julklappar för ett värde av 6610kr. Detta är ju helt underbart! Vi vill tacka alla Er för Ert stora engagemang! Ni är underbara!

 

/TandemLove

 

Rasmus trycker ut den tunga cykeln genom sanden innan vi ska slå läger =)
Magiska solnedgångar varje dag, i och med att det aldrig är ett moln på himlen :P
6grader på morgonen och en varm välling att få igång cirkulationen i fingrarna på...
Våra medresenärer längs vägkanten...
Ännu fler kameler. Vi kan inte få nog av detta ökendjur!
Dock var detta en vanlig bild under en sträcka vid nilen. Vi vet dock inte varför flera hundra kameler låg överallt omkring??
Här har vi "Luciatåget" som köpslår om getter!
Avstånd till Khartoum och ändlös öken västerut!
Den superflitiga skolklassen har radat upp sig för rakning!
Små tuffingar =)
En förbipasserande chaufför som ville samtala på arabiska med oss, och vi pratade svenska tillbaka!
Öknen är fantastiskt vackert!
Här kom vi in i ett mer bebyggt område med grönområden, där det såldes goda och saftiga vattenmeloner efter vägarna.. inte vad man kanske förväntat sig?!
Under de varmaste timmarna tog vi skydd i skuggan av ett träd! Välbehövligt!
Då passerade dessa klättrande varelser!
Pick-up passerade oss stup i kvarten med en kamel på flaket.. helt normalt!
Torra läppar som får vila lite i ett rum med AC i Khartoum!

Kommentera gärna: