Gästinlägg om Etiopien!

nu lämnar vi Sudan och beger oss med liten oro in i Etiopien

Det finns en välkänd långfärdscyklist i Sverige som de flesta cykelfantaster känner till. Han har en välbesökt hemsida och med hans 9 olika cykelresor har han byggt upp en spännande blog där man får följa olika äventyr från en cykelsadel runt om i 83 länder. Inför vår cykelresa har vi likt många andra fått värdefulla tips på olika sträckor och även många härliga skratt från hans reseskildringar. En historia som fick oss att skratta tills vi grät var den om Etiopien. En berättelse som tydligt visar varför vi är nervösa för att cykla genom detta underliga och annorlunda land. Vi har läst många historier om samma upplevelse, men ingen annan har, enligt oss, skildrat det med sådan humor och distans. Det är stor skillnad att minnas något med bitterhet, och en helt annan att göra det komiskt. Kanske har vi tur och slipper detta elände, även om allt talar mot saken. Men här bjuder vi er läsare på ett udrag ur Lars Bengtssons inlägg från Etiopien. Gå in på hans sida: www.lostcyclist.com om ni vill läsa mer om hans fantastiska resor!

 

ETHIOPIA: 13 MONTH OF SUNSHINE

 

"Herre gud! Varför tittar alla på mig? Och varför skrattar de åt mig? Varför tjoar alla barn "You You You" hela tiden? Och varför är de klippta som mohikaner? Varför släpar den där gamle mannen på en bjällra och på en tavla föreställande Jesus Kristus? Varför har kvinnorna tatuerat in stora gröna kors i ansiktet? Varför drar alla i mig? Herre gud. Var är jag? Den gamle mannen lyfter Jesustavlan över huvudet som en segergest, vänder på huvudet och tittar mig rätt in i ögonen. Jag cyklar därifrån, nästan rädd, och fortfarande undrandes över var jag egentligen har hamnat. Herre gud. Vart har jag hamnat?

 

Välkommen till Etiopien. Välkommen till en annan värld. Välkommen till kaos in absurdum.

 

Vad finns där bakom andra sidan gränsen egentligen? Varför kallar extremt erfarna cyklister landet för det hårdaste i världen?

 

Den allra sista natten i Sudan, den allra sista i den muslimska världen, sov jag återigen ute i bushen. En kamelkaravan red förbi i skymningen bara några meter ifrån mitt tält som jag trodde var väl gömt. "Salaam Alekum" ropar jag åt de två jalabiya-klädda ryttarna. Alekum salaam" får jag som svar inne från halvmörkret. De både männen tittar en stund på mig och ler innan de rider vidare på sina kameler. Jag kunde inte ha fått ett bättre farväl ifrån den muslimska världen. "Alekum Salaam- må Gud vare med Dig!"

 

Etiopien. Landet som är det enda i Afrika som aldrig varit koloniserat, som blev kristet redan på 400-talet och som en gång lär ha styrts av Drottningen av Saba. Andra legender berättar att det var här Kung Solomon hade sina gruvor och att Moses stentavlor med De tio Guds bud ligger i heligt förvar i en kyrka i staden Axum i norr. Längre österut i landet ligger staden Harar-en av Islams heligaste städer och tidigare så isolerad att befolkningen utvecklade ett eget språk. Staden var också under några år på 1880-talet hem för den legendariske franska poeten Arthur Rimbaud när han under en tid försörjde sig som vapensmugglare.

 

När jag lämnade gränsbyn Metema bakom mig och började cykla österut längs en dålig grusväg fick jag punktering. Jag tyckte det var lika bra att slå läger så jag släpade in cykeln i bushen och lagade sen punkan inne i tältet under skenet ifrån min pannlampa. Dagarna efter rinner iväg, men jag känner mig sliten så dagsetapperna blir vid ett par tillfällen inte längre än 2-4 mil. Tyvärr visar lokalbefolkningen ingen som helt respekt, utan tycks enbart se mig som deras privata leksak och plånbok. Jag rullar förbi små byar som helt stannar upp när de får syn på mig. "Faranji" ropar den första som ser mig och snart står hela byn i vägkanten och skriker "You You You-give me money, give me sweets" Det konstiga är att de inte tröttnar. Inte en enda gång. De springer efter och skriker "you you you-where are you go? You You You-give me bike!" Föräldrarna står i diket och hånskrattar och trampar takten. De första dagarna är det egentligen bara komiskt. Efter en vecka är det en helt annan sak, och det blir värre ju högre upp i bergen jag kommer. Då jag närmar mig Gonder ställer sig ofta någon mitt i vägen och försöker ta tag i cykeln samtidigt som de skriker "You You You-give me money, give me glaces!" Uppförsbackarna blir ett rent helvete då jag ibland måste leda cykeln upp. Vid dessa tillfällen blir jag alltid omringad av ett tiotal barn och ungdomar som kräver att jag ska ge bort allt jag äger och har. "You You You-fuck you-give me money!" I nerförsbackarna springer de efter så länge de kan men snart är det dags för nästa uppförsbacke och nästa by och nästa grupp ungdomar och allt börjar om igen. Dag ut och dag in. Det hela blir som min egna unika variant av Sisyfos straff, dock med den noterbara skillnaden att jag gör det hela av egen fri vilja samt att min kära cykel bara är en metafor för sagans sten och att de fem veckorna i Etiopien bara kändes som evigheten...

 

En dag ser jag hur tre tonåringar står i vägkanten och att en av dem, en yngling i gul T-shirt, tar upp en sten, stor som en halv knytnäve. Tanken kommer som en blixt "träffar den där stenen mig, då..." Stenen missar med en meter. Tur för mig, och tur för trion som precis fått sin träff med John Blund avbokad... Jag måste ha passerat en osynlig gräns för efter incidenten med trion blir stenkastandet allt vanligare. Jag är inte längre kvar i Etiopien. Jag har kommit till "stenkastarland"- landet där de verkar förakta turister mer än något annat.

 

Jag cyklar genom det vackra och kuperade etiopiska landskapet. Vissa dagar är relativt lugna, andra dagar måste jag cykla gatlopp. Stenar och andra saker flyger efter mig. I en liten by slänger någon till och med en höna efter mig. Den vilt flaxande fågeln missar mitt huvud med ett par decimeter. Jag hör hur hela byn hånskrattar åt mig när jag cyklar därifrån. När jag cyklar förbi ett gäng ungdomar på en bro får jag ett slag i huvudet av en tonårstjej. Jag ser ingen ilska i hennes ansikte utan bara glädje-hon har ju roligt! Vid ett annat tillfälle får jag ett hårt slag på axeln när jag cyklar förbi ett annat gäng. Det finns inget att göra, de är för många, jag ignorerar deras skratt och fortsätter cykla som inget har hänt. Jag har för tillfället slutat att campa då den här delen av Afrika är för tättbefolkad. Då dagens cykling är avklarad tar jag istället in på något hotell i någon liten by. Långa stunder isolerar jag mig på rummet och läser och skriver. Då jag går på promenader i byn hånskrattar folk helt öppet åt mig. De gör miner och "fisljud" när jag går förbi, eller så säger de "You You You".

 

På väg uppför det högsta bergspass jag någonsin cyklat så springer ett koppel småjävlar efter mig och skriker, skrattar och slänger saker på mig. Jag är uppe på 3100 meter höjd med en psykotisk barnmobb efter mig. Jag räknar, jo faktiskt, till 19 stycken. Barnen har fest: "-Ha Ha Ha, titta på den löjlige faranjin! Hahaha! Undrar vad som händer om jag slänger den här på honom? TJOFF! Jasså, han blev arg! Hahaha, det här var kul! Jag slänger den här också! TJOFF! Hahaha, titta på den löjlige faranjin, han är arg! Hahaha! TJOFF! Hahaha! Nu försöker han cykla ifrån oss grabbar! Vi måste skynda oss så att inte festen tar slut!" PLASK! "Men... varför tömde den dumme faranjin en flaska vatten över mig? Och varför får vi inga pengar? Money! MONEEEY!!"

 

En dag springer en ynglig i 20års-åldern efter mig och skriker "You You You-Where are you go? Give me bike!" till förbannelse. Tillslut får jag ett psykbryt och vänder om och börjar istället jaga honom. När han springer av vägen slänger jag cykeln i diket och följer efter. Jag jagar honom i flera hundra meter över ett fält samtidigt som jag vrålar " You You You-Where are you go? Give me shoes!" Jag ser skräck i hans ögon och jag njuter som om jag vore en sadist. Ibland tog jag fram kameran. Inte for att jag hade av avsikt att ta bilder utan det faktum att folk ibland tycktes bli rädda för den och där av lämna mig ifred. En gång blev en tonåring så rädd att han slängde sig i diket och la skyddande händerna runt nacken och skrek. Jag mådde dåligt.

 

När jag äntligen når Addis Ababas utkanter har all psykisk terror tillsammans med alla stenhårda bergspass gjort så jag sitter i sadeln i en konstig, stel framåtlutad ställning och håller så hårt i styret att knogarna vitnar. Mitt ansikte tycktes ha frusit fast i en lidande, grotesk min och jag börjar dra slutsatsen att om jag någon gång kommer gå över till de vansinnigas sida så kommer det att ske här i Etiopien. I huvudstaden tar jag in på det populäraste backpackertillhåll jag hittar och slår upp tältet i hotellets trädgård. Allt för att få lite vila ifrån den påfrestande omgivningen samt för att få träffa folk ifrån min egen värld. Jag träffar ett europeiskt par i en landrover. De kände igen mig. En vecka tidigare hade de kört förbi mig och vinkat och tutat och saktat ner. Jag hade bara fortsatt framåt. Jag vinkade inte tillbaka. Jag vände inte ens på huvudet. När de berättar historien tror jag först inte på dem. Jag minns ingenting av händelsen. Jag hade cyklat som i trance-som instängd i en bubbla. Anledningen till att jag cyklar är ju att allting blir mer intensivt. Men vad är det för mening med att cykla om man låser ute omgivningen man färdas genom? Vad är det då för mening med att cykla? Varför tar jag inte istället en buss? Stoltheten. Denna förgörande stolthet. "

 

 

När ni läser detta inlägg har vi troligtvis börjat cykla genom detta ökända land och vi hoppas innerligt att vår upplevelse kommer att se annorlunda ut. Kanske har barnen tröttnat på att kasta sten? STORT tack till Pontus Engberg som hjälper oss att uppdatera blogen när vi nu färdas genom Afrika. Vi gör vårt bästa för att hålla er där hemma uppdaterade och fullproppade med intryck från vår färd. Vanligtvis laddar vi upp våra inlägg på Dropbox och sedan skapar Pontus inläggen på hemsidan som för oss oftast inte fungerar att arbete med Afrikanskt internet. Så utan Pontus skulle blogen stagnera :)

 

/TandemLove

Kommentera gärna: