Gott Nytt År från Etiopien!

Våra sista dagar genom södra Sudan bjöd på storkorning asfalt som gjorde att cykeln vibrerade konstant och vi hade delvis stark sidvind. En dag hade vi så kraftiga sidvindar att vi cyklade av vägen när en kastvind fick tag i oss och våra solglasögon blåste av ansiktet. Det var med andra ord tuffa dagar i sadeln, men det gav oss en uppvärmning inför terrängen vi snart skulle ta oss an i Etiopien. Vår färd tog oss längs med gigantiska plantage där lokala plogade för hand och allting såg lite ut som på film. En film från gamle-bonde-Sverige med djur och tungt kroppsarbete. Det var också i södra Sudan som stora boskapsflockar dök upp allt oftare. Deras herdar gick framför boskapen med en käpp över axlarna och vaggade fram i lugn takt i den dammiga omgivningen.

 

När vi kom till staden Gedaref, vår sista anhalt innan Etiopien stannade vi för att äta på ett liten mat-hak och efter maten laga dagens andra punktering. Restaurangen vi hittat låg bakom en bensinstation och det visade sig att ägaren och alla som arbetade där kom från Etiopien. Killen som kunde bäst engelska var eld och lågor över oss och cykeln. Han berättade att han drömt den natten om en "vit" man. Kanske därför hjälpte han oss kanske pinsamt mycket med allt han kunde. Han blev nästan som en slav som ville hjälpa till att rengöra kedjan, laga punkteringen och skruva i lösa muttrar. Han tittade med stora ögon på vår cykel och han berömde den flera gånger. Stolt stack han iväg och hämtade sin egen cykel som var en sorglig, rostig och sliten herrcykel. Vi berömde den såklart och han sken upp som en sol. Han bjöd oss att sova över på jordgolvet i restaurangen och vi tyckte att det passade utmärkt eftersom att solen precis höll på att sänka sig över fälten. Det samlades många män runt oss och cykeln och de var väldigt nyfikna på oss och projektet. En äldre man berömde Rasmus och blev mäkta imponerad av hur långt han cyklat. När Rasmus försökte förklara att hans fru också var stark höll inte den äldre mannen med, inte förrän Rasmus upprepade gånger insisterat på att även Susanne trampar. Alla var glada och trevliga och det var en härlig stämning. Vi visade bilder från hemsidan på platser längs vägen och visade dem på kartan var vi cyklat och hur långt vi skulle cykla. Runt oss stod en grupp av förundrade män med tindrande ögon. När Rasmus tog ner telefonen och gruppen löstes upp, satt vår medhjälpare kvar och tittade med tom blick på där telefonen legat på bordet. Sedan, med nästan viskande röst uttryckte han med nästan dyster stämma till Rasmus:

"You have so much life, I have nothing. No life..."

 

Rasmus satt tyst en lång stund med killen vid sin sida. Vad ska man säga? Vad ska man säga? Är det sant? Det var en replik som etsade sig fast i hjärtat. Hans liv består av att varje dag sitta på en plaststol och servera getgryta till hungriga förbipasserande. Detta gör han varje dag i veckan, alla veckor om året. Han bor på restaurangen, sover i en rep-säng och hans käraste ägodel är en gammal rostig cykel. That´s about it! Rasmus satt tyst även när han gick iväg... och skämdes. Denna underbara kille, hade kanske precis insett vad han "inte" hade.

 

Vi har verkligen allt, och mer än vi behöver.

 

Vi lever i överflöd och vi har möjlighet att uppfylla nästan alla våra drömmar. Vi har möjlighet att resa jorden runt och kan få visum till nästan alla världens länder. Och med ett "lågavlönat" arbete kan vi spara ihop pengar så att vi kan resa jorden runt och se platser de inte ens vet existerar. Hemma kan vi bläddra i en utbildningskatalog och bara välja (möjligen behöva läsa upp betyg eller göra högskoleprov först) en utbildning vi tycker verkar bra. Vi har möjlighet att bli nästan vad vi vill och själva bestämma hur mycket pengar som ska rulla in på kontot varje månad. Vill vi jobba som servitriser eller läkare? Valet är vårt. Livet är sannerligen inte rättvist och man får inte glömma vilken miljonvinst vi dragit genom att födas i Sverige. 

 

Vår sista natt i Sudan spenderade vi gömda bakom en buske på fälten där får, getter och kossorna betade. Det går längs hela vägen djurstigar där herdar flyttar sina djur mellan olika betesmarker och vattenhål och det är en häftig upplevelse att se djuren ligga runt vattenhålet och se herdarna sitta i skuggan vid sidan om. När vi hade krupit in i vårt tält och försökte somna hörde vi hur fårflockar flyttades närmare där vi låg och de bräkte värre än vi någonsin hört tidigare. Men det var inte bara fårflocken som höll oss vakna den natten. Tankarna snurrande kring Etiopien och hur det skulle bli att cykla där. Det kändes jobbigt att lämna Sudan, ett land som varit tryggt, trevligt och härligt att cykla igenom. Nu skulle vi bege oss in i ett land som beskrivs som allt annat... Vi hade läst mycket negativt om hur det är att cykla genom landet och var väldigt nervösa över att nästa dag korsa gränsen till landet, som en del cyklister fullkomligt hatar och föraktar. I förra blogg-inlägget fick ni läsa Lars Bengtssons skildring om hur tufft klimat det är att trampa sig igenom landet. Att cyklingen rent utsagt kan vara nedbrytande. 

 

På morgonen vaknade vi tidigt och cyklade i takt med att solen steg över horisonten. Vi kunde höra hur omgivningarna vaknade upp längs vägen. Vi såg hur en flock med illgröna papegojor flög mellan träden och på ett annat ställe samlades en flock gamar kring ett kadaver i diket. När vi kom till en poliskontroll fick vårt sista möte med trevliga Sudaneser och sedan rullade vi ner i gränsstaden Metema. När vi kom rullandes ner i byn, som var fullpackad med människor slogs vi direkt av en kylig atmosfär. Människorna bara stirrade på oss och ingen log. Ingen vinkade. De enda som hälsade på oss var de som försökte växla pengar eller på annat sätt tjäna pengar på enda vita. Efter några förvirrande ögonblick lyckades vi stämpla ut oss och göra en tullkontroll innan vi lämnade Sudan. Sedan gick vi över den lilla bron som symboliserade gränsen. Människorna omkring stirrade med hårda blickar och stela ansikten på oss. Vi kände oss allt annat än välkomna. Helst ville vi bara vända och cykla tillbaka till värmen i Sudan. Väl inne på den Etiopiska sidan var det dags att stämpla passen och växla pengar. Avslutningsvis var det en väldigt obehaglig tullprocedur där våra ägodelar packades upp framför en drös av åskådare. Det enda tjänstemannen var intresserad av var vilken elektronik vi hade med oss. Han tog upp allt och visade tydligt för omgivningen vad för sorts elektronik vi hade med oss. Han granskade allt, men vi såg att inte skrev upp någonting och vi fick en dålig magkänsla. Han tog systemkameran och synade den noga. Sedan sade han till Rasmus ledande. "This is a professional camera!" Rasmus svarade "yes". Sedan tog han den och sade att han behövde rådgöra med chefen. Han började strosa iväg med vår dyra kamera. Rasmus fick springa ifatt och för att följa med honom. "Chefen" tittade noggrant på kameran en lång stund. Rasmus förstod ingenting. Sedan frågade han barskt efter vårt intyg om att föra in kameran i landet. Vi hade inget intyg. Behövde man ett intyg för att föra in en kamera i Etiopien? Sedan uttryckte han tydligt att kameran skulle stanna hos dem. Va?

 

Rasmus kände sig helt plötsligt kallssvettig i den 38gradiga värmen. Mannen menade allvar. Vi stod med valet att lämna en systemkamera värde på ungefär 25.000kr eller bli kvar i Metema på livstid? Rasmus svängde inriktning på samtalet och började argumentera starkt emot att det var en professionell kamera. Han förklarade att vi inte var professionella fotografer och att därför rankas inte kameran som professionell. Argumenten gjorde man lite osäker, men han stod fast vid sin sak. Sedan förklarade Rasmus tydligt att professionella fotografer använder sig av kameramodellen Canon EOS 5D Mark II, och inte Canon EOS 7D. Men då trodde "chefen" att då måste ju 7D betyda att vår kamera var ännu bättre. Der var inte förrän Rasmus förklarat att att EOS 5D kostade över 3000Euro med objektiv, och vår inte ens kostade 1000Euro, som han släppte kameran ur sitt grepp och motvilligt gav den tillbaka med en rejält sur min. Efter detta var vi båda ganska skakis och det kändes inte helt bra att fortsätta in i landet. Varför ville de bara notera våra värdesaker, blev vi märkta som "stölbegärligt cyklistpar" efter detta?

 

Vi rullade med obehag längre in i gränsstaden som hade en lång, trång gata full med stånd, affärer och restauranger på båda sidorna. Överallt kryllande det av människor och tuk-tuks. Det var väldigt annorlunda att komma från ett muslimskt land och möta den vitt skilda kulturen i Etiopien. Det var två helt skilda världar! Tätt, tätt inpå varandra. I Metema fanns gott om reklam för öl och vi såg direkt flera alkoholiserade och utslagna människor som agerade våldsamt mot sin omgivning. Vi slogs av hur många som bar trasiga och smutsiga kläder. Vi fick nästan en nakenshock, efter att ha spenderat så lång tid på muslimsk mark. Här sprang flera barn runt halvnakna. En man med vild blick, som korsade gatan bar ett par jeans och inget på överkroppen. Gylfen och knappen på hans byxor var trasig och vidöppen. Detta gjorde att han visade hela könsorganet för omgivningen mitt på ljusa dagen. Ingen reagerade.... Okej, ett normalt beteende. Vi tog oss ganska snabbt ut ur staden och kände att våra mardrömmar besannats -hur skulle detta gå? Med en viss oro fortsatte vi trampa oss in i landet vi fasat inför.

 

Vi närmade oss den första byn. När vi var ungeför hundra meter ifrån första hyddan hörde vi en klangfull barnröst skära genom luften.

"FARANJI, FARANJI, FARANji...!!!"

Kommande sekunder ekade ljudet vidare genom byn och det gick som en skallgång mellan hyddorna.  Vi kunde se direkt hur det dök upp barn från alla håll. Ut ur hyddorna flög det ut barn springandes mot vägen. 

"FARANJI, FARANJI, FARANJI! YOUYUYOUYOU!!!"

Vi svalde och omedvetet trampade långsammare. Vad skulle hända nu? Skulle alla flyga på oss? Gatan fylldes med barn på några ögonblick. Men mot våra förväntningar stod barnen kvar längs med vägen. Istället för att flyga på oss eller kasta sten, vinkade de så frenetiskt med båda händer att deras små kroppar vibrerade likt ett segel i vinden. Barnen blev helt till sig när vi kom. Det slog oss; dessa barn är ju enbart glada. Alltihop kändes mer som ett varmt välkomnande med deras uppspelta beteende. Barnen var helt bedårande med sina glada ansikten och vinkande händer. Ännu gladare blev de om vi hälsade tillbaka och frågade hur de mådde. Även de vuxna vinkade glatt när vi passerade och vi fick plötsligt en stor energikick av det hela. I andra byar gjorde Rasmus high five med barnen i farten och de blev så glada att de nästan sprack- tänk att de fått röra utlänningen! Vi hoppades att detta skulle hålla i sig, men trodde att det var först uppe på höglandet som saker och ting skulle bli sämre...

 

När det började skymma letade vi efter tältplats i flera mil men det verkade som om någon människa fanns i varenda avkrok. Just när vi trodde att vi hittat en avskild plats där vi inte sett en människa på flera km stack huvuden upp ur de höga gräset och skrek "Yoyoyoyoyoyo" och det fanns inte en plats där vi verkade kunna smita undan människorna. Även om vi fått ett väldigt gott intryck av landet kände vi oss inte trygga att tälta ute i det fria i områden som vi inte visste någonting om. Enligt hörsägen hade vi hört att flera turister som vild-campar i Etiopien blivit rånade. Vi vet inte huruvida detta är sant eller vanligt förekommande. Men att chansa innan vi fått se mer av landet kändes inte tryggt. När vi kom till ännu en by ropade en man efter oss att det var dags att vila och vi stannade på direkten. Perfekt tänkte vi och frågade artigt om vi fick slå upp vårt tält utanför hans hus. Det fick vi gärna göra och han och hans bror välkomnade oss med kramar och glädje. De utstrålade vänlighet och de ville hjälpa oss med allting och bjuda på mat och kallt vatten. Vi tackade nej och förklarade att vi hade vårt eget, och att det var gott nog för oss att bli bjudna på en plats att sova för natten. Vi vill inte utnyttja deras gästvänlighet och ta av deras knappa resurser. Det kändes inte helt rätt när vi har en väska full med nudlar. Efter vi ätit, stretchat och satt upp tältet slog vi oss ned hos dem och pratade med knagglig engelska. De berättade om sina liv och det var en vacker historia. De två bröderna livnärde sig genom att köpa bensin i Sudan som de sedan sålde med liten vinstmarginal i den lilla byn en kilometer längre upp för vägen. Den ena broder jobbade extra som barberare också. Deras favoritdag var marknadsdagen lördag då de kunde tjäna upp emot 300kr för en heldags arbete. Bensinen säljer de för 1kr litern och en klippning kostar 3kr och när vi berättade vad bensinen kostar hemma fick vi flera gånger förklara priset och försäkra dem om att de hört rätt. Vi förklarade för dem att det är därför vi har en cykel och inte en bil. Detta tyckte de var väldigt roligt. Sedan berättade de om deras rika bror som äger tre jeepar och som har tre hus i staden, men trots detta får de inte hjälp av honom när de har de svårt. De tyckte att han var självisk som inte brydde sig om familjen och som inte ens ville låna dem pengar så att de kunde starta en affär. Deras ögon smalnade och deras röster blev spända när de talade om sin rika bror och de var rörande överrens om att han var en dålig människa. 

 

Den natten gick det ständigt många människor längs vägen och vi sov dåligt till ljuden av fötter, samtal och skratt. När klockan ringde vid sex-tiden nästa dag kände vi oss sömndruckna, men gick trötta upp och började packa ihop oss. När vi satte oss för att äta gröt hade det redan ljusnat och allt fler människor passerade längs vägen i riktning mot fälten där de troligtvis arbetade. Tre män stannade. De var insvepta i stora filtar och på axeln på en man hängde AK-47a och en annan hade en yxa. De pratade upprört med husägarn där vi sovit och pekade på oss. Mannen försökte lugna de tre männen och det var tydligt att de inte var nöjda med att vi spenderat natten i byn. Vi märkte en tydlig skillnad mellan de Etiopier som verkar gilla vår närvaro och dem som verkar tycka att vårt besök är negativt. Männen lugnade sig till slut och vi kunde andas ut- det känns lite obehagligt när tre arga män med vapen pekar på en där man sitter i en bergsby i ett främmande land där de talar ett främmande språk. Hotfullt på något vis... Vi gjorde oss redo för avfärd mycket snabbt och rullade sedan ner till byn där vi drack kaffe med den ena brodern samtidigt som över fyrtio människor stod i en ring omkring oss och följde varenda rörelse vi gjorde med blicken. Det kändes lite ovant att dricka sitt morgonkaffe med en hel folkskara omkring sig som bara stirrar. Apa i bur, har fått en innebörd. Men samtidigt var det ganska härligt att bara sitta i tystnad och stirra på deras frukostrutiner. Kvinnor som stekte eller friterade bröd, placerade sina små kittlar över glödande kol, flickor med skolböckerna i högsta hugg, killar som tvättar ansiktet, alla som rör runt socker i sina teglas och männen som huttrar i sina stolar med filten tätt kring kroppen. Det är en speciell upplevelse att betrakta hur en liten by sakta vaknar upp och det kommer vara ett minne vi kommer bära med oss länge. Ett vackert minne...

 

Terrängen blev allt brantare och vi kämpade oss sakta uppåt och in mot höglandet. Det var absolut vindstilla och temperaturen var redan uppe i 38 grader och solen brände mot huden under kläderna. Det var tuffa backar som vi ibland var tvungen att knuffa cykeln uppför. Naturen runt omkring oss var storslagen och vi skådade på ena sidan dimhöljda bergstoppar och på andra sidan en överbevuxen canyon. Desto högre upp vi kom blev barnen allt mer påstridiga och deras glada hälsningar byttes ut mot mer bestämda befallningar. "Ge mig pengar" "Ge mig penna" "Ge mig dina skor" "Ge mig din t-shirt" "Ge mig vatten" "Ge mig kakor" lät det istället och till en början drev vi mest med barnen som sprang tiggande efter oss. Vi skriker tillbaka att de har coola t-shirts och att de är snälla som vill ge oss pengar. Annars kanske vi frågar om de spelar piano eller något annat som får dem att tystna totalt och bara frysa till is. De är harmlösa barn som leker och busar och vi tyckte till en början att det mest var roligt. Vi stannade i små byar för att fylla på vatten och fick hämta ur lokala vattenpumpar eller grävda brunnar med brunt vatten. I ett dike satt en fullkomligt naken kvinna och tvättade sig i solen och hon verkade inte bry sig om att vi passerade. I en annan by stannade vi för att äta lunch och en rynkig, gammal kvinna med tatuering i pannan och flera tatueringar som ett koppel runt halsen hälsade oss välkomna på ett otrevligt sätt. Sedan sjönk hon ner i sin stol och tittade på oss i fyrtio minuter utan paus och skakade på huvudet. Hur ska man tolka det?

 

Men när vi äntligen hade nått toppen och tagit oss upp på 2200 meter över havet märkte vi igen hur människorna förändrades. Attityden blev hård, kaxig och det fanns inget leende hos de tiggande barnen eller hos de vuxna! De befallde oss strängt att ge dem pengar och de menade allvar! Vi stannade i byn på toppen och beställde 4 liter kall dryck och 4 bröd. Runt oss samlades en barnaskara på ungefär 30 ungar. Många gick fram för att pilla på cykeln och tiggde frenetiskt. De var smutsiga, ohövliga och obehagliga. Vi var rädda att de skulle stjäla våra vattenflaskor eller andra viktiga saker. De vuxna, som också granskade barnen kom ut med piska och slog vilt efter barnen som flydde hals över huvud. Men lika fort som den vuxna vänt sig om var de snabbt tillbaka. Problemet med dessa ungar är att ett gensvar endast får dem att komma ännu närmare och tigga ännu mer. Ingenting får dem att backa. Bara de vuxnas stenar och piska som håller dem borta tillfälligt. Det hela kändes väldigt konstigt. Samtidigt som vi tycker det är hemskt när stenar träffar de små barnen, tycker vi att det är skönt att de försvinner för en stund från vår cykel. Vi var helt utmattade efter cyklingen, och fick inte slappna av en sekund på grund av alla barn som omringade oss. Men i all denna trötthet kunde man tydligt se att barnen skrek efter uppmärksamhet och kärlek. Vi såg tydligt hur en viss pojke hela tiden försökte testa gränserna. Hur nära cykeln kunde han komma innan något hände? Pojken hade en liten kavaj och slitna shorts och försökte få igång de andra killarna runt honom.  När en hel skolklass närmade sig kände vi oss såpass obekväma att det blev dags att dra vidare. Vi cyklade genom byn utan ett enda vänligt "Hej" och de enda som skreks efter oss var"Money money money" och vi fick en försmak på hur andra cyklister upplevt höglandet. Ganska snart igen var det dags för nästa tunga uppförsbacke och vi kände hur energin runnit ut ut våra muskler. Vi beslutade oss för att ta in på hotell i första by där vi gömde oss bort från barnens skrik inne på vårt smutsiga hotellrum. När vi vaknade nästa dag hade vi inte återhämtat oss som vi hoppats på, och vi beslutade oss för att ta en vilodag. Och tur var det, för det skulle bli betdyligt värre...

 

I mellandagarna publicerades en artikel i Ystad Allehanda med en intervju med Susanne. Läs den på deras nätupplaga genonm att TRYCKA HÄR! Artikeln är på sida 6! 

 

Gott nytt år därhemma och gör 2013 till Ditt år! 

 

/TandemLove

Med myggnät och solglasögon-bränna :)
Underbar soluppgång över grässlätterna, innan vi cyklade in i Etiopien!
Naturen förändrades fort vid gränsområdet mellan Sudan och Etiopien!
Gamarna kalasar...
Såhär kunde byarna se ut som vi passerade. Lugna till en början, men de kunde förvandlas till en paradgata...
Vi stannade i en by för att fylla på vatten. Det var kö! Men vi fick som tur gå före =)
Kvinnorna fyller dessa gula dunkar och går tillbaka till där de bor. Många, främst kvinnor, lägger mycket av sin tid för att hämta drickbart vatten!
När man stannar mer än 5 sekunder på en plats ser det ut såhär runt cykeln =)
Trötta och svettiga =)
Här klättrar vi upp mot det etiopiska höglandet!
Man måste dricka mycket vatten när det är 38grader varmt och vindstilla!
Trött blir man!
Uppe på 2000möh!

Kommentera gärna: