Stenhårda barn!

Vi hade hittills mött en mild variant av vad andra cyklister före oss fått och vi började nästan tro att vi skulle slippa undan stenkastarna. Men snart fick vi smaka på Etiopiens baksida...

 

Vi rullade ungefär 20km nedför och susade genom ett bergslandskap fullt av odlingar som låg likt ett lapptäcke. Morgonsolen steg sakta upp mot den blå himlen och luften var kall och frisk. Människorna vi mötte var morgontrötta och endast några svaga "youyouyouyou" slank ur de mest hängivna vi passerade. Det var med andra ord en fridfull morgon, tills vi kom till dagens första "mördar-backe" där vi var tvungen putta upp cykeln. I slutet av backen puttade Rasmus ensam cykeln medan Sussie gick bredvid. Uppe på krönet slogs 8 killar i övre tonåren och vi anade oråd direkt. Rasmus beordrade att teleskopsbatongen (som vi köpt i Jordanien) skulle fram. Rasmus gick till vänster om cykeln och Sussie till höger, när vi närmade oss krönet. Då fick de syn på oss, stannade upp i deras inbördes bråk och började istället gå mot oss...

 

När de närmade sig kunde man se deras fula grin och en typiskt tonårsattityd. Ajdå! De passerade oss långsamt på Sussies sida. En av killarna gick alldeles intill. Helt plötsligt gjorde han ett utfall mot Sussie med ena armen! Med ett kraftigt tag grabbade han med hela handen mot Sussies skrev, som blixtsnabbt gjorde sitt bästa för att knuffa undan honom. Han försökte sig på ett nytt anfall direkt, samtidigt som de andra röde sig mot Sussie. I samma sekund blixtrade Rasmus till, slängde cykeln åt sidan och fällde ut teleskopsbatongen så hårt att toppen på den gick av. Den träffade asfalten med en smäll och for iväg. Killarna blev helt livrädda av det plötsliga hotet. För i samma ögonblick sprang de skräckslagna iväg med Rasmus efter sig, som vevade med batongen luften och svor förbannat!
"Era j**** IDIOTER!!! Om ni rör min fru igen ska jag F** slå ihjäl er!!"

(Ursäkta språket, men de var verkligen inte människor som hade goda avsikter).

 

När de var ur sikte plockade vi upp cykeln och fortsatte irriterat vidare. Det var en obehaglig upplevelse! Att mitt i det obebyggda, möta 8 tonårskillar med långa käppar som går till angrepp. Och det är mer än vidrigt att bli kränkt på ett sätt likt detta. Men vi fortsatte, fast beslutna om att händelsen inte skulle få förstöra vår dag.

 

Efter denna händelse var människorna av samma virke mer eller mindre. Vi mötte inte en enda människa som inte tiggde och skrek "moneymoneymoneymoney" efter oss och folk blev aggressiva när vi inte gav dem något. En del skrek bara argt efter oss, som om det vore vår skyldighet att ge dem pengar, kakor, våra skor, våra kläder eller vårt vatten. Andra kastade stenar efter oss och en pojke försökte piska Sussie med sin tröja i ren frustration över att han inte fick något. Det som var jobbigast utav allt var att vi aldrig kunde förutspå när de obehagliga reaktionerna skulle komma. Det kunde skilja stort i attityder mellan olika byar, inuti olika byar och till och med på olika sidor av vägen.

 

En annan sak som tärde på tålamodet var alla dessa barn som jagade cykeln. Det är sak när vi kunde cykla ifrån dem, men uppför var det ibland rena pesten. Efter en by gick vägen brant upp och vi var tvungna att knuffa cykeln uppför och en grupp med tiggande ungar följde efter oss i minst 1km. De gick bredvid oss och upprepade oavbrutet " Where are you go?" "Give me money" "Give me bread" Oavbrutet alltså! I en km! Vet ni hur psykiskt jobbigt det är? Tills slut kom en äldre herde med käppen och stenar i högsta hugg och jagade bort barnen. Skönt tänkte vi!

 

Men mot slutet av backen dök två äldre killar upp, med ett gäng pojkar i släptåg och vi svalde hårt. De var hotfulla och tiggde bestämt. Efter några minuter hade vi tröttnat då de började slita i vår packning. Vi stannade för att jaga bort dem. Rasmus sprang mot dem och försökte jaga bort dem. Men det skulle han inte ha gjort. Killarna blev ursinniga och två till killar dök upp och de började kasta sten på oss. De kastade hårt, långt och träffsäkert. En sten träffade cykeln. Rasmus jagade ner två killar för ett stup som motanfall och pepprade med sten efter dem andra! Sedan backade vi fortast möjligt därifrån, med sten i högsta hugg. De var fler och aggressiva, men höll sig på avstånd. Vi blev nervösa att de skulle ringa efter förstärkning. Då hade vi varit chanslösa och illa ute. Det var en mycket obehaglig situation och efter detta tryckte vi på extra hårt för att komma fram till ett hotell.

 

Och fram till ett hotell kom vi, stadens bästa hotell dessutom! Ett hotell med så låg standard att vi övervägde att tälta istället. Men det skulle vara säkrare för oss att sova inomhus sa polisen. Därför drog vi ett djupt andetag och checkade in på ett rum med väggar fyllda av fläckar i alla tänkbara nyanser. Fläckarna var olika form av kroppsvätskor och att se folk spotta, snyta sig och torka snoret direkt på väggen är inget ovanligt. Men även om rummet var det värsta vi sett, så tog toaletten priset! Vi trodde att toaletten på färjan från Egypten skulle vara det värsta att uppleva, men den kändes fräsch i jämförelse. Stanken var nästan outhärdlig och Sussie hulkade av att bara gå förbi toaletten. Väl inne i betongbåset med en rostig dörr var stanken så intensiv att det stickte i näsan och gjorde att man inte kunde andas. Det var en betongplatta med hål i och överallt på plattan där man stod och i holken kryllade det av krypande och vita likmaskar! Golvet och i holken liksom puttrade av alla maskar. Det var det äckligaste vi varit med om!!! Och väl inne på rummet kryllade det av kackerlackor som bodde i en spricka i bordet. Där sprang det kackerlackor i alla storlekar, från nyfödda till vuxna. Det var en minst sagt äckligt vistelse! Och på morgonen efter när vi stod på innergården och packade på cykeln fick vi uppleva en mindre obehaglig upplevelse.

 

På gården stod en get som ägarn stod och klappade på. Plötsligt drog mannen fram ett rep och började knyta samman getens fyra ben medan geten skrek ett hjärtskärande skrik. Det var som om geten visste att han skulle dö. Sen släpade mannen in geten i köket bredvid vår cykeln och slaktade den. Skriket från geten var hemskt och det var ren dödsångest som ljöd i luften. Skriken blev till sist bara ett gurglande ljud och vi rullade sakta ut genom porten och ut i morgonkylan.

 

Innan ni tror att Etiopien är ett slagfält, måste vi även ge en annan sida också! Det kommer sträckor, där det endast är trevliga människor. Vi kan stanna i vissa byar och enbart få ett  hjärtligt bemötande. Nyfiket och påstridigt, men hjärtligt. En man kan helt plötsligt dyka upp framför dig och bittert uttrycka "What do you want??!". Sedan förklarar man att man skulle vilja sätta sig för att äta lunch, och då spricker han upp i ett leende och visar vägen till en lokal restaurant. Många kan på liknande sätt titta dystert och nästan hatiskt mot oss när vi passerar. Men när man vinkar och hälsar, kan den suraste minen vändas till ett leende och människor kan till och med gå ner i bugningar. Men som i många andra länder, ska man aldrig lite på någon som arbetar med och livnär sig på turister. De ser oss som vita promenerande plånböcker. 

 

Nästa inlägg kommer handla mer om alla märkliga, färgglada och annorlunda tradtioner Etiopien har...

 

/TandemLove

En av de backarna som vi kunde möta stöddiga ungar!
Dessa ungar är av den snälla typen =)
MONEYMONEYMONEY!!!
"WHEREYOUGO, WHEREYOUGO???"
Bedömning över hur nära första bästa hotell låg!
Påvägen genom en by fångade Susanne hur en åsna kliade sig på ryggen, genom att rulla runt i smutsen!
Etiopiens otroligt vackra landskap!

Kommentera gärna: