Pojken med sin ko...

Det går inte att besöka Etiopien utan att bli berörd, den saken är säker. Vi har spenderat en del tid med att prata med lokalbefolkningen när de väl har kunnat engelska och vi är både rörda och upprörda över det vi fått reda på...

 

I vår guidebok från 2010 kan man läsa att det endast finns bankautomat i huvudstaden och att internet knappt existerar. Landet framstår som omodernt och outvecklat med en enorm fattigdom. Visst stämmer det till viss del, men faktum är att Etiopien är ett land som växer så att det knakar. Nya höghus och moderna byggnader poppar upp i Addis och man ser många splitternya, dyra bilar som kör runt. I Addis kan man numera ta ut pengar på flera ställen och även i Bahir Dar, internet fungerar hyfsat och ibland riktigt bra. Men precis som i många andra länder är kontrasterna mellan rika och fattiga stora, men vi upplever att det finns fler människor i nöd här i Etiopien än något annat land vi rest till. När vi skriver att folk har trasiga kläder, då menar vi att tröjan de bär hänger i trådar. På landsbygden ser man många kroppar som mest är skinn och ben. En del som jobbar på åkern påminner faktiskt om bilder på fångar från koncentrationslägren. Det kommer nära när man cyklar, det går inte att vända bort blicken. Intrycken blir försträckta och man måste ta in alltihop, vare sig man vill det eller ej. Ibland när vi stannar dyker det upp hungriga barn som stirrar på bananen vi stoppar i munnen, de stirrar så intensivt på bananen att det känns som om deras liv hängde på det. Enligt guideböckerna ska man inte ge någonting till lokalbefolkningen här, eftersom det på sikt förvärrar landets utveckling och ekonomi. Men vi kan lova er att det verkligen är svårt när man tittar ett hungrigt barn i ögonen. Det är så fruktansvärt orättvist och man mår illa över hur bra man själv har det. Etiopien, ett land som berör som sagt. Ett land som stundtals knäcker en...

 

Vid ett tillfälle åt vi lunch vid vägkanten utanför en hydda tillsammans med två män som kunde prata engelska och en tystlåten pojke. Pojken som kanske var i 8års åldern sa aldrig ett ord och när Susanne frågade vem han var, berättade männen att han var föräldralös. Hans föräldrar hade dött när han bara var några år gammal. Sedan hade han klarat sig själv i fem år tack vara en ko som han levde med. Han drack mjölken av den och värmde sig om natten i dess närhet. En dag kom en man och tog kossan och då förklarade de att han inte klarade sig längre. Då hade pojken kommit till byn och helt enkelt frågat bröderna om de hade en liten ko han kunde få för att överleva på. Då hade bröderna tagit hem honom istället, eftersom de inte hade något djur att ge honom. De gav honom kläder, mat och husrum och han fick varje dag jobba med dem och de lärde honom allt de kunde och betalade honom en liten lön varje månad. De sa att pojken var deras bror, att de alla var en familj. Vi blev starkt berörda av denna enkla men starka historia om pojken och sin ko. Vi försökte förklara att de båda bröderna hade goda hjärtan och att det var väldigt fint gjort av dem. Då rodnade de båda och blev generade men glada.

 

En kväll när vi satt på en lokal restaurang och planerade vägval vidare söderut kom två Etiopier som frågade om de fick sitta med oss. Vi bjöd in dem och det visade sig att de var lärare i engelska och historia vilket gjorde att vi kunde ha en djupare diskussion. De berättade att i varje klass går det 50-75 barn och det är trots detta bara en lärare per klass. Barnen är i olika åldrar och kunskapen varierar väldigt mellan eleverna. Dessutom berättade lärarna att även om aga är förbjudet enligt lag, så finns det inget annat sätt att få eleverna att lyda än att slå dem. Våra ögon blev allt större ju mer lärarna berättade och vi började inse svårigheterna landet står inför. Hur ska man utveckla ett land om utbildningen inte fungerar? Det som också är ett stort problem är att barnen ofta inte får någon frukost hemma, många barn kommer helt enkelt från för fattiga familjer för att ha råd med mat varje dag. I skolan har de sedan fyra timmars undervisning med femton minuters rast totalt på hela dagen. Många barn får inte mat på hela dagen och det gör att deras koncentration blir dålig och de lär sig sämre. Alltså, de barn som får gå i skolan, har svårt att faktiskt lära sig någonting trots allt. Utan mat i magen eller med en stimmig klass på 75 barn som ska ha hjälp och uppmärksamhet, kommer man inte långt även om man har viljan. En del barn får inte ens gå i skolan, för de måste jobba istället. Överallt längs vägarna ser vi barn från 3 år och uppåt som vallar djur, samlar ved, slår hö, samlar torkat ko-bajs eller säljer saker. Ibland ser man en liten, liten unge vakta åkern. Uppe på ett tak mitt ute i åkern står de och vaktar och de ser aldrig ut att vara äldre än 5.

 

Barnen i Etiopien, ja vilken framtid har de egentligen? Är de så konstigt att de kastar sten, tigger pengar och vill ha allt vi vita äger?

 

Lärarna var mycket nyfikna på Sverige och hur vårt samhälle ser ut och fungerar. De frågade alla möjliga frågor och vi gjorde vårt bästa att svara. Men det var svårt att skala ner informationen på en nivå, så att de förstod. Bland annat fick vi förklara under flera minuter att ALLA barnen i Sverige går i skolan, även de som bor på landet. Att i Sverige är det lag på att varje person som växer upp ska ha utbildning. Men vi tror inte det förstod på riktigt att vi verkligen menade 100%. Hur kan de som bodde långt ifrån städerna gå i skolan? Sedan uttryckte de sin tacksamhet till Sverige och allt det stöd svenska organisationer och staten gett Etiopien. Men de undrade samtidigt från vilket land Sverige fick bistånd ifrån? Det undrade hur vi kunde ha råd att hjälpa andra länder. Vi försökte förklara att alla som arbetar i Sverige betalar skatt och de pengarna går till skola, sjukvård, vägar och även till bistånd för andra länder. Efter de hade lyssnat noga tänkte de en lång stund och sedan sade historieläraren:


"Aaa, so you have no corruption you mean?"

 

Efter vi pratat om hur Svensk skolgång ser ut, vad en arbetsvecka i vår värld innebär och om skattesystemet i Sverige kom vi osökt in på religion. Etiopien är ett starkt religiöst land och vardagen är fylld av påminnelser om deras tro. Därför var det ett naturligt samtalsämne och lärarna var mycket nyfikna på den svenska kristendomen. Vi förklarade att i Sverige är många människor ateister och vi resonerade lite kring orsakerna och resultaten av detta. Detta tyckte lärarna var väldigt roligt och de skrattade åt Sverige, ja ÅT Sverige. De tyckte att det var hemskt att vi var ett land utan tro och de tyckte nästan synd om oss. Sen slog de sig för bröstet och berättade stolt om sina traditioner medan vi log lite stelt i soffan. Eftersom många Etiopier är koptiskt kristna och deras tro är väldigt isolerad, har de skapat sig minst sagt annorlunda seder och bruk. Vi har på annat håll fått lära mer om deras tro och mycket vi hör är skrämmande. Prästerna vill inte att deras församlingar ska läsa bibeln, utan predikar istället lite fritt om det de önskar förmedla och prästerna vill inte att protestanter och koptiska ska umgås eftersom de är rädda att då förlora medlemmar. Prästerna föredrar att församlingen umgås med muslimerna istället, eftersom det anses vara ett mindre hot mot deras trosuppfattning. Därför har deras kyrka färgats lite av islam och man kan se kristna be på samma sätt som muslimer gör. Utanför kyrkan ser man folk stå och kyssa kyrkporten eller väggen och de är som om det försöker be sig in i byggmaterialet nästan. De tror nämligen att kyrkan är en förlängning av gud. Det är inte heller ovanligt att prästerna tigger pengar i upp- och - nedvända paraplyer, men pengarna går oftast i egen ficka har vi fått höra. På ett hotell vi bodde på vaknade vi en tidigt morgon av att någon satt och rabblade samma vers om och om igen. När vi kom ner för trappan såg vi en slags präst som satt och bad en ramsa över en platskanna med vatten. Efter 30 minuters mässande verkade han vara färdig och han slog ihop boken han läst ur. Sedan gick han omkring i hela hotellet och kastade vatten på möblerna, väggarna, bardisken och golvet samtidigt som han upprepade något på Amaringa. Han slängde också vattnet i rätt i ögonen på alla som arbetade på hotellet. Och personalen verkade mycket glada över att få en kalldusch av vigvatten i ottan.

 

Vi vet inte om det har med religion att göra men längs vägarna ser vi många kvinnor med gröna kors tatuerade i pannan eller i tinningarna och de äldsta kvinnorna har som ett koppel av olika halsbands tatueringar i bleknande grönt runt halsen. Det ser nästan lite läskigt ut med dessa rakade, rynkiga och gamla damerna med sjömans-bleka tatueringar i ansiktet. Faktum är att många kvinnor och flickor har rakade huvuden och pojkarna är ibland klippta i konstiga frisyrer likt mohikaner. Att färdas på landsbygden är som att komma till ett annat århundrade där människor lever omodernt och fattigt. Många klär sig i traditionella kläder som oftast går i vitt och kvinnorna har en halsduk knuten runt magen i olika färger beroende på vilken by vi passerar. De bär barn, varor och vatten på ryggen och de plogar med oxar ute på åkern med hemma-byggda träplogar. Ibland glömde vi nästan bort vilket århundrade vi egentligen befann oss i. När vi sedan rullade in i moderna städer såsom Bahir Dar och Addis blev vi nästan ställda av kontrasterna. Som natt och dag i ett och samma land.

 

I en by stannade vi för att äta och vi fick stanna hos en ensam ung kvinna som bodde i en ganska fin hydda byggd av lera. Hon hade inrett den väldigt omsorgsfullt och på väggarna hängde posters med vita kvinnor i bikini och halvnakna vita kärlekspar som låg tätt slingrade tillsammans eller strosande med spända magmuskler med London Tower i bakgrunden. Vid sidan hängde Jesus. Vi slog oss ned utanför hennes hydda på två stolar och vi serverades en stor Injera med stark röra mitt på. Kvinnan slog sig ned bredvid oss och rensade bönor under tystnad. Det samlades ett tiotal barn runt oss och kvinnan gjorde sitt bästa för att jaga bort dem med stenar men de kom tillbaka lika snabbt igen. Vi gillade dock att betrakta barnens beteende och det hela var för oss väldigt underhållande. Barnen vinkade och sa "Hello" och när vi vinkade tillbaka log de och skrattade högt. Att vi hälsade blev en slags bekräftelse och fick ett barn uppmärksamhet, ville de andra också få ett hej eller en vink. Barnen bara stod där och flinade och ville bli sedda. Men de vuxna verkade inte uppskatta deras närvaro. Olika kvinnor kom och jagade bort dem genom att kasta stenar på dem eller att slå efter dem med pinnar, precis så som vi sett herdarna göra med sina åsnor. Kvinnan vid vår sida log vänligt och konverserade blygt med god engelska och hela tiden kom hon och fyllde på vår tallrik trots att vi försökte stoppa henne. Maten var enormt stark och pannkakan väldigt sur och vi hade svårt att få ner mer mat än vad som redan fanns på tallriken. Men hon lastade på både mer kryddstark röra och fler gigantiska pannkakor. (Pannkakan bryter man till bitar som man skopar upp maten med.) Medan vi kämpade med att försöka få ner all maten, höll kvinnan på med hushålls bestyr såsom att hacka lök, skala tomater, koka bönor och jaga bort hönsen från maten. Ibland reste hon sig från trappan och föste trädstocken närmare elden där bönorna stod och puttrade. När vi fått påfyllning tre gånger slutade vi äta och det verkade fungera bättre för då dukade hon fram kaffe-bordet istället. Det var en låg, vit plastpall med en bricka som hon lyfte bort. Under brickan tog hon fram ett tiotal små, vita porslinskoppar utan öra och ställde upp dem på brickan och ställde tillbaka brickan på den ihåliga pallen. Till vänster om kvinnan hade hon som en fyrkantig grill med kolbädd där hon ställde en kittel med kokande kaffe och med jämna mellanrum tog hon kitteln i handen och snurrade den några varv i luften och sedan satte hon tillbaka den på elden. Hon tände en skål med myrra, en bädd av kol, kanel och lite blad som spred en behaglig doft runt omkring oss tre där vi satt i skuggan. Vi blev sömniga och dåsiga där vi satt och undrade hur vi någonsin skulle orka resa oss igen. Det var nästan hypnotiserande att betrakta kvinnans rörelser där hon ömsom flyttade kolbitar med händerna, ömsom vevade kaffe kitteln i luften och ömsom viftade runt den väldoftande röken omkring oss. Så småningom tog kvinnan två stora matskedar socker i de minimala kopparna och sedan greppade hon kitteln och höll den med ena handen medan hon med andra handen tog stöd under armbågen och så hällde hon kaffet högt ovan kopparna tills de var fyllda till bredden. Sen hällde hon i ytterligare en matsked strösocker i de små kopparna och vevade mycket försiktigt och metodiskt runt i kopparna innan hon serverade oss dem. Kaffet smakade sött och starkt på samma gång och äntligen fick vi en riktig kopp kaffe som påminner om svensk styrka. Sockret behövde vi för att vakna till liv igen och efter tre koppar kände vi oss redo för avfärd. Innan vi cyklade vidare frågade vi om vi fick ta en bild på kvinnan och det ville hon gärna. Det var viktigt för henne att fotograferas med bilden på sin dotter som hon hade i en ram och hon blev väldigt glad när hon fick se bilden på sig och sin dotter. Barnen stormade den lilla hyddan och ville också se bilden och sedan få en bild på sig själva. Det var allt annat än enkelt att få ett tiotal ungar att stå still framför kameran och de trängde sig hela tiden framför varandra, rädda för att inte synas på bilden. De stod så nära linsen att kameran hade svårt att hitta fokus och vi gjorde vårt bästa att försöka styra dem. Men när vi bad dem ställa upp sig gjorde de så men på ett stelt och onaturligt sätt. De blev oerhört glada och till sig av åsynen på bilden av sig själva på displayen. De hoppade upp och ner, skrattade och pekade på kameran. De fick aldrig nog utan ville hela tiden att vi skulle ta ännu fler bilder på dem. Vi vinkade till slut av barnen och kvinnan. Några av barnen sprang efter oss så långt de orkade och skrek Gooooodbyeee efter oss när vi rullade ut ur deras lilla bergsby...

 

Det är svårt för oss att berätta om Etiopien på ett sätt som ni läsare kan ta till er och verkligen förstå. Vi vill inte på ett vis färga landet i en färg för det vore att vara orättvis. Mycket av det vi möter kan verka negativt, men man måste också förstå att det finns en anledning till att saker ser ut som de gör. Det kan vi vittna om. Människorna har det verkligen inte lätt i Etiopien! Vi tappar nästan inspirationen att skriva ibland. Misären vi dagligen möter gör våra sinnen tunga och vi måste stänga av för att orka hantera allt vi ser och hör. Ibland behöver vi bara tystnad för att smälta alltihop...

 

/TandemLove

En vanlig syn efter vägarna...
Jordbruket sköts med djur och allt gräs plockas för hand.
Om man har skor tillhör man den rikare delen av befolkningen
Kanske ska hon till skolan efter lunch?
Hemmagjorda redskap för att skövla åkern..
Traditionella dräkter..
Präster från den Koptiska kyrkan
Efter en liten paus med bröd stod hela byn runt omkring och studerade oss...
Den tjejen fick i uppdrag av sin mor att vakta vår cykel mot alla andra barnen när vi tog vår paus!
Kvinnan som serverade oss kaffe efter vägkanten utanför sin hydda...
Barnen trängdes framför kameran i kvinnans hus. Notera den märkliga konsten i bakgrunden :)
Blue Nile Gorge

Kommentera gärna: