Välkommen till familjen!

Vi kom äntligen till huvudstaden Addis Ababa där vi fick möjligheten att bo på ett svenskt missionshus omringat med höra murar och med en vakt vid porten. Inredningen var svensk med Carl Larsson på väggarna och svenska påslakan på täckena i sängen. Det kändes som att komma hem till. För första gången sedan vi begav oss från trygga Sverige fick vi chans att verkligen vila, andas ut och stressa ner. Att stanna upp och känna tryggheten igen fick oss nästan till tårar och vi förstod att vår resa ibland är en påfrestning på sätt vi inte tänker på. Det var skönt med vila, lugn, trygghet, svenskar och hälsosam mat!

 

Rasmus har en bekant som heter Marcus från Sverige som också varit i Etiopien nu. Och när Marcus kom tillbaka till Addis från en utflykt till Bahrain spenderade vi vår tid med honom och hans Etiopiska vänner. På den ortodoxa julen blev vi inbjudna av Belay, Marcus bästa vän, att fira med hans familj. Precis som en svensk jul handlar även deras jul om att samlas och umgås och äta gott. Men deras firande är betydligt mer avslappnat och harmoniskt. Det är valfritt att klä upp sig i folkdräkt, annars kommer man i morgonrock. Ja, de hade morgonrock på ett kalas vi blev bjudna på! Sedan umgås man, inget konstigt, ingen prestige - bara umgås. På julafton kom Belay och hämtade oss tre på missionen och sedan åkte vi med honom genom ett folktomt Addis tills vi nådde hans kvarter. Belays hus var, som alla andra hus, omringat med en hög mur och deras ena tjänsteflicka öppnade porten för oss och hälsade blygt. I Etiopien har man tjänstefolk oberoende på status och klass. Det anses som en god gärning eftersom det ger fler människor mat och husrum. Människor som annars kanske skulle gå på gatan, får genom denna tradition ett bättre liv.

 

När bilen parkerat på den lilla gården började deras vakthund skälla argsint och vi höll oss på avstånd. Marcus som kände sig som hemma visade oss runt i köket som låg ute på gården och sedan vidare in i det varmt gula vardagsrummet där festen skulle hållas. Deras hem var ombonat och på väggarna hängde flera porträtt på familjen och deras två bedårande söner. Vi blev bjudna att sitta ner i de bekväma fåtöljerna och vi sjönk ner för att slappna av. Tjänsteflickorna började duka fram maten och vi satt och småpratade lite om allt möjligt. När maten var framme kom flickorna med en balja, en kanna varmt vatten, tvål och en handduk. Eftersom man äter med händerna är det en sträng rutin att alla tvättar händerna innan maten och är man gäst kommer de till där man sitter. Det är en vacker tradition att tvätta gästernas händer. Sen bad vi för maten och efter detta var det bara att hugga in! Vi var lite skeptiska till den lokala maten eftersom den vi tidigare smakat inte hade fallit oss i smak, men är man gäst måste man pröva lite av allt. Belays fru hade gjort Injera på både vitt och mörkt mjöl och den såg härligt inbjudande ut. Belay förklarade att de inte kryddat maten starkt eftersom vi skulle äta hos dem och vita brukade ha svårt för Etiopiens kryddstarka mat. Vi satte oss med tallriken i knäet och började bryta bitar med höger hand och fiskade upp maten med. Det var en köttgryta som var lite syrlig, en stark gryta med strimlade köttbitar i, en kycklinggryta med små hela ägg i och en hemmagjord Keso-liknande ost. När den syrliga pannkakan träffade våra smaklökar drabbades vi av förvåning, detta var något av det godaste vi ätit! Vi glufsade i oss av alla rätterna och tog om flera gånger till våra värdas förtjusning. Denna maten smakade inte alls som de vi tidigare smakat och det var verkligen gott. Smakrikt, lite stark men väldigt delikat. Efter maten spände det i magen av all mat och vi satt mest och pratade oförmögna att röra på oss.

 

Efter vi pratat lite om Etiopiens framtid var det dags att lätta upp stämningen med kaffe enligt tradition och lite västerländska julsånger. Pojkarna sjöng engelska julsånger för oss vuxna och tjänsteflickan rostade kaffebönor på vardagsrums golvet på glödande kolgrill. En underbar doft spred sig i rummet och en verklig julkänsla fyllde oss till tonerna av Silent night.

 

En sak vi verkligen förstått om Etiopien är att de har en gemenskap som är få förunnat. Det tar verkligen hand om varandra och hjälper till när folk har det svårt. När någon lycklig Etiopier lyckas få greencard till USA ställer andra Etiopier som redan bor där upp med hjälp och husrum. De som rest till andra länder för att lyckas tjäna lite pengar skickar hem mycket till familjen. Vi fick se ett annat exempel på hur de tar hand om varandra på juldagen. Då blev vi bjudna på grillfest hos Belays granne, en ensamstående far med fyra tonårsdöttrar. Modern hade hastigt gått bort tre år tidigare och då hade Belays fru stöttat tjejerna mycket. Men hos grannen fanns det fyra andra ungdomar också. De hade förlorat båda sina föräldrar i aids och nu fick de bo hos denna familjen. Ensamstående med åtta ungdomar! Han själv sa bara:
"What Else can you do?"

 

En annan man vi träffade på missionshuset drev ett barnhem i Dila, själv var han föräldralös och hade växt upp på barnhem. När han fick möjlighet att studera vid universitetet tänkte han på sin framtid och vad han ville göra med den. Gud hade då sagt till honom att han skulle ge andra barn samma möjlighet som han själv fått i livet. Därför öppnade han ett barnhem. Men i början fick han kämpa hårt och det tog tid innan han fick sponsorer att bidra. Idag är de inne på sitt sjunde år med en Kanadensiskt sponsor och hemmet fungerar som det ska. Barnen får husrum, mat och utbildning och mannen sken i hela ansiktet när han pratade om barnen. Några skulle snart ha intagningsprov för college och han var säker på att de skulle klara proven. De hade stöttat dem extra mycket inför det berättade han. Vilken fantastisk människa som använt sin egen framgång för att hjälpa andra, en inspirerande solskens-historia.

 

Det är tur att mentaliteten i Etiopien ser ut som den gör, även om det säkert inte betyder att alla är så hjälpsamma. För går inte staten in och hjälper föräldralösa barn och svältande människor, får invånarna hjälpa varandra efter bästa förmåga. Kanske är det därför många är givmilda? Trots att det tjänar mellan 300-1000kr i månaden och mycket av matpriserna stigit med över 1000% de senaste åren, bjuder de oss på festmåltider och insisterar på att vi ska äta flera portioner. Inte en enda gång får vi betala för oss och vi blev även bjudna på restaurang av en vän till Marcus. Det är väldigt svårt för oss att ta emot allt med ett rent samvete, vi borde bjuda dem tycker vi. Men de är en givmild kultur där man ger och tar. Vi hoppas innerligt att vi får möjligheten att bjuda tillbaka någon gång!

 

Etiopien är ett land som berör på så många sätt!

 

Vi har nu tillsammans med Er samlat in 48000kr till WaterAid och det är inte långt tills vi passerat hälften! Tack alla Er som öppnat Er plånbok för att hjälpa! Det är med tårar i ögonen som vi inser att dessa pengar kommer hjälpa så många människor till ett drägligare liv!

 

När detta inlägg publiceras har vi lämnat Addis Ababa och tagit riktning mot sydvästra Etiopien och Omo Valley. Ett av världens mest unika områden med dess olika sorters stammar och djur. Tryck här för att få en försmak =)

 

//TandemLove

Här ser ni en Injera med två olika sorters deg, med en stark gryta uppe på.
Denna måltiden delade vi med Marcus på en restaurang med smakprov på olika traditionella rätter!
Nedan följer den traditionella kaffeceremonin och hur kaffebönerna rostas...
Här har kaffebönerna hamnat på stekfatet över kolbädden och har fortfarande en ljus färg...
Nu börjar bönerna rostas och det sprids en ljuvlig doft!
Färdigrostat!
Efter att bönerna malts fick vi avnjuta delikat kaffe hemma hos Belay!
Här kan ni se en mer typisk traditionell kaffeceremoni!
När vi kom till det svenska missionshuset träffade vi på dessa underbara ungdomar som tillbringade sin semester i landet. Dagen efter lämnade de Addis för att åka till Hawassa där de skulle bl.a. hjälpa till att bygga på en ny kyrka!
Här är delar av familjen där pappan är ensamstående med 8 ungdomar!
Varje morgon på missionshuset njöt vi av denna frukostbuffé =) Man kan ha det sämre!

Kommentera gärna: