Rift Valley

Vi lämnade Addis Ababa vid 8 tiden på morgonen och trafiken hade redan hunnit komma igång på allvar. Det var långa köer genom staden och eftersom det inte finns ett riktigt system i trafiken tar det extra lång tid i alla korsningar där förvirringen ibland är total. I utkanten av Addis var det som att cykla in i en flaskhals, trafiken rörde sig knappt framåt och vi körde sicksack mellan bilarna, vägrenen och i mittfilen. Ibland fick vi koppla ur fötterna och sparka oss framåt mellan bilarna i de två filerna. Det var små marginaler och vi fick hålla tungan rätt i mun för att inte få med oss en spegel eller två i farten. I vanlig ordning sprang folk kors och tvärs över vägen, tuktuks körde rätt ut och de små minibussarna körde in och ut från vägkanten plötsligt och ständigt. För att inte krocka fick vi båda hålla fullt fokus i den täta trafiken och i en korsning blev vi nästan påkörda av det märkligaste fordonet. En gaffeltruck! Den körde visserligen sakta och vi med, så om vi hade krockat hade skadan varit minimal. Men märkligt att det ibland kör truckar på vägarna. Det är faktiskt den andra vi sett i Addis!

 

Från Addis räknade vi att det var ungefär 160km till Ziway där vi skulle spendera natten. Det var att terrängen var relativ enkel och att vinden var med oss. Vi körde ner i Rift Valley, en dalgång som går rakt genom Etiopien och i den dalgången finns det ett otroligt fågelliv. Längs vägen fick vi se stora flockar med obehagliga gamar, färgglada småfåglar, större fåglar med långa näbbar och en örn som passerade rakt ovan våra huvuden. Vi har också haft turen att se vilda apor - en hel flock. Det känns verkligen exotiskt att färdas i ett landskap som bjuder på olika djurarter och vi är glada att vi får möjlighet att se dem på vägen. Det är charmen med att färdas långsamt, man hinner se massa saker som man annars missar :)

 

När vi kom till Ziway mötte vi upp med Bekele, en gammal protestant i sina bästa och sista år. Han jobbade för samma kyrka som den vi bott hos i Addis och nu skulle vi få bo i ännu ett svenskt missionshus. Bekele väntade på oss vid bensinstationen med sin gamla blå cykel och han satte sig mödosamt på den, med dess smala och opumpade däck och började trampa långsamt före oss för att visa vägen. Vi svängde av från huvudvägen och kom in på en urdålig väg som ibland hade en form utav asfalt i mitten. Vi fick köra slalom mellan alla stora hål, kossor, getter och människor som trängdes på vägen. Stundtals körde vi bredvid vägen på sandstigen och på ett underligt vis gjorde sanden att Bekele cyklade fortare och vi fick svårt att hänga med den gamle mannen! När vi studsat omkring en lagom stund svängde vi av ytterligare in på en annan avtagsväg som enbart bestod av sand. Kort därefter nådde vi den stora porten till missionsområdet och vakten öppnade för oss. Vi passerade två portar innan vi kom in i missionshusets trädgård. Trädgården var övervuxen med högt brunt gräs, prunkande Bouganvilla-buskar med rosa blommor och lite andra växter. Det var vackert, öde och övergivet i en härlig blandning. Huset var inrett med svenska möbler från 80-talet och allting såg ut som barndomen tyckte vi. Vi fick hela huset för oss själva och i kylen hade Bekele lagt in vatten och massor av läsk till oss. Vi blev verkligen bortskämda och behandlade som kungar! När vi väl var ensamma njöt vi av tystnaden och stillheten. Sedan somnade vi skönt i en dubbelsäng med svenska påslakan.

 

Dagen efter kom vi igång rätt sent och Bekele följde oss genom hela byn tills vi kommit ut på rätt väg igen. Ziway var en by med härlig atmosfär, vinkade människor, glada barn och svängig reggae-musik som strömmade ut ur högtalarna på gatan. Dagens sträcka skulle bara bli 9 mil, men vi fick smaka på tyngre cykling och kände oss helt uttömda på energi och därför blev det en tidig lunch. Vi passerade en nyöppnad vägkrog vid elva-tiden och eftersom våra lår var som gelé tyckte vi att det var som sänt från ovan att en restaurang äntligen dök upp. Vi gick mot huset som hade fullt av gäster och Sussie möttes av en full ung man. Han slödrade på dålig engelska och förstod inte att vi ville ha mat, men sekunden efter kom resten av hans vänner och omringade oss och cykeln. Någon hade en digitalkamera och nu ville ett tiotal stupfulla ungdomar fotograferas med de vita turisterna. Situationen blev ganska obehaglig då de unga männen drog och slet i Sussie och pressade sig högljutt närmare henne. Vi drog oss ur ganska snabbt. Vi vände på klacken och var inställda på att bege oss vidare i hopp om att finna mat längre fram. Men då kom två mycket gamla män fram och tog tag i cykeln. Med teckenspråk och engelska förklarade de att vi skulle stanna kvar och att mat fanns. Sussie var tveksam och kände sig osäker men männen drog i cykeln till baksidan av restaurangen och visade oss till ett bord i skymundan där vi också parkerade cykeln. Den ena mannen var blind på ena ögat och den andra log och visade stolt upp en gles och brun tandrad. De var båda väldigt trevliga och vi kom överrens om mat, dryck och ett pris. De log båda stort och gav gedigen service, trots sina 70 plus och käppar. Till en början hade vi väldigt svårt för maten i Etiopien och speciellt eftersom den var omänskligt starkt kryddad. Men efter vår tid i Addis med Marcus och hans vänner där vi fått smaka ljuvliga versioner av den inhemska maten, är vi nu helt omvända. Vi är galna i den lokala maten och känner ett begär efter Injera varje dag! Ett tag blev vi lite nervösa att pannkakan innehåller Chat (bladdrog som många tuggar här) men vi har Googlat saken och det verkar vara lugnt ;) Hur som helst, vi tar varje chans vi får att äta Injera och lunchen blev inget undantag.

 

Vi satt i skuggan och lyssnade på den härliga musiken som strömmade ut ur högtalarna och betraktade livet omkring oss. Framför oss en bit bort stod fyra barn och vinkade frenetiskt i flera minuter och även om vi vinkade tillbaka slutade de inte. Intensivt blåa fåglar flög och sprang omkring runt oss och cykeln och getterna bräkte i det höga gräset vid sidan av huset. Två äldre män satt i skuggan med stora ölglas och samtalade lågmält och skrockade av och till. Gänget med berusade ungdomar stod en bit bort och dansade, pratade och skrek. Det kändes ganska sorgligt att se stupfulla ungdomar klockan elva på förmiddagen. Speciellt eftersom de lever med en låg standard och väljer att lägga sina små resurser på öl. Inne i restaurangen satt två, små pojkar vid ett platsbord som var lite för högt för dem. De drack precis som vi Fanta Ananas, men deras korta armar hade svårt att nå upp till läskeflaskan på bordet och de fnissade varje gång de såg oss. De skrek "faranji,faranji,faranji" oavbrutet ända tills vi vinkade åt dem och hälsade. Då slutade de, fnissade istället och fortsatte sörpla i sig läsken. En ljuvlig doft spred sig i luften och våra magar vaknade åter till liv och efter vad som kändes som en evighet kom den blinde mannen bärandes på ett stort fat med mat. Han ställde ned det framför oss och frågade om det var okej och sedan önskade han oss en smaklig måltid på det lokala språket. Det var getkött i örtkryddad buljong som vi åt med Injera. Det smakade riktigt bra och vi åt och åt.

 

Lunchen gav oss ny energi och den skulle vi verkligen behöva. Cykligen blev tung och vi kämpade hårt med sikte på Shashamane. Vi kom fram till tre tiden och tog det första anständiga hotell vi hittade. Musklerna kändes som betong och vi var helt slut när vi satte oss i hotellrestaurangen för att återigen beställa Injera och advokado/mangojuice. Vi parkerade oss i restaurangen för resten av kvällen och försökte röra på oss minimalt. Under middagen kom det ett tiotal vilda apor in i restaurangen. De försökte stjäla mat och eftersom vissa matade aporna blev de ganska fräcka och hoppade gärna upp på borden. En stor apa satte sig på en stol vid ett bord och delade en tallrik pommes frites med paret som satt där. De verkade glada och nöjda och matade honom och vi kunde inte sluta fotografera. Apan hade en knallblå pung, men i övrigt vet vi inte vad det var för ras. De fanns två mammor som bar på sina bebisar i famnen medan den lilla apan höll sig envist fastslingrad runt kroppen på sin mamma. För gulligt alltså och vem behöver gå på zoo när Afrika finns?

 

/TandemLove

Vi passerade ett gäng gamar som samlats runt ett dött djur när vi cyklat ner i Rift Valley
Naturen skiftade snabbt från när vi rullat ner från Addis som ligger på 2300möh.
Vissa har byxor, andra går med rumpan bar...
Enkelt liv i Etiopien - här får man skjuts av mamma =)
Påväg bort från stora vägen i jakt på det svenska missionshuset i Ziway =)
Riding with nature!
Otrolig natur!
Passerade en ap-familj!. Tur att Susanne har tid att titta på något annat än vägen!
Nu ser det ut som vi tänkte Afrika skulle se ut!
Lunch - Injera med getkött! Mums!
Vattentranpsort!
Hört historier om att Kenya jagat in savanndjur från dessa områden för att locka till sig turister...
Framme i Shashamane där det serveras nypressad juice på mango och avocado!
Vi hade middagsunderhållning som bestod av apor som försökte ta maten ifrån gästerna... Notera den blå pungen =)

Kommentera gärna: