Bland knivar och stenar

Det blev inte många bilder denna dagen...

Morgonen i Shashamane började med att vi båda fick springa på toaletten flera gånger innan vi kunde packa färdigt och ge oss av. För säkerhets skull tog vi lite uppstoppande piller. Det är svårt att hitta en toalett längs vägen och finner man en är den sällan trevlig att besöka. Och att sätta sig i naturen är en omöjlighet i detta tätbefolkade land! Med mullrande magar började vi sedan cykla ut genom ett stimmigt Shashamane med morgontrafiken i full gång. Ganska direkt efter att vi lämnat byn märkte vi hur människorna var extra påflugna och tiggde och skrek efter oss på samma sätt som på höglandet. Dagens första två mil blev riktigt obehagliga och magen knöt sig varje gång vi såg lokala nära eller på vägen. Vilket är jobbigt eftersom det är människor längs vägarna mer eller mindre hela tiden! Attityden var tydligt annorlunda och det kom stenar efter oss flertalet gånger när vi passerade. En del gjorde utfall och måttade slag mot oss med käppar och knytnävar, för att precis "missa" oss. Vi blev givetvis rädda och duckade eller körde undan. Då skrattade de hysteriskt, som om de vore sjuka sadister. Kanske var de det? Kanske hade de bara tuggat för mycket Kat? En by vi cyklade igenom var riktigt obehaglig då en grupp om 30 personer stod längs med vägen på båda sidorna. Där slog en vuxen man med knytnäven mot Rasmus. En annan kille runt 12år tog ett stort kliv mot cykeln och viftade och högg efter Sussie med en 30cm lång kniv. Sussie blev riktigt rädd och fick minnesbilder från rånöverfallet med machete på Zanzibar. Hon vände bort ansiktet och blundade. Som om det skulle stänga ute smärtan från kniven om hon inte såg när den trängde in. Men ingen smärta kom, istället hörde hon en duns mot liggerunderlaget bakom rumpan. Han hade missat låret. Med flit? Vi trampade på som galningar för att komma därifrån och framför oss hade vi en lång och brant backe. Skulle de vilja komma efter oss skulle vi snart vara chanslösa. Men de stod kvar, hela byn och bara glodde efter oss.

 

Efter detta var vi verkligen på helspänn och varje människa längs vägen blev ett tänkbart hot. Vår nervositet gjorde att vi trampade för glatta livet och vi stannade inte ens för att dricka vatten på hela förmiddagen, och vi pressade oss hårt över mjölksyre-tröskeln i backarna. I vissa byar vinkade folk vänligt och i nästa byn skrek de ilsket. En del vinkade först och precis när vi körde förbi dem hoppade de ut på vägen och försökte slå oss eller knuffa omkull cykeln. Det var väldigt obehagligt att inte veta vem som var "fiende" och vem som var harmlös. I en by samlades sju pojkar på olika sidor av cykeln när vi kom körandes och de tiggde aggressivt. När vi bara nonchalant fortsatte cykla pepprade de limefrukter på oss. Som tur är gör inte det särskilt ont, men att få lime kastat på en är inte direkt trevligt. Förnedrande är det rätta ordet! Ibland ställde sig folk i vägen för oss och skrek att vi skulle stanna och ge dem pengar, men vi cyklade bara rakt fram tills de flyttade sig. Då fick vi oftast vilda skrik efter oss. Efter ett tag började vi köra slalom mellan människor och transporter på vägarna, vi vågade inte köra för nära folk längre. Vi var rädda.

 

När vi passerat en ganska "okej" by rullade vi nedför ut ur byn och precis i utkanten kom två yngre pojkar springandes nedför branten från deras hus. De skrek oavbrutet "Money,money,money"- som vanligt och vi tryckte på för att köra ifrån dem. Då kom två stenar flygandes varav den ena träffade en eker på bakhjulet och den andra träffades Rasmus i tinningen. Rasmus blev först förvånad, sedan förbannad och tvärnitade. Slängde cykeln till Sussie som inte fattat att han blivit träffad i ansiktet. Rasmus kutade efter de fega pojkarna som sprang för sina liv och Rasmus kastade flera stenar efter dem och gick sedan argt tillbaka och förklarade för Sussie att han blivit träffad. Som tur var träffade stenen på solglasögonens båge, men annars är tinningen ett riktigt illa ställe att bli stenad på! Vi kände oss verkligen utsatta och hotade. Speciellt i de byarna när vuxna var lika illa som barnen. Då har man inget skydd. En annan gång körde vi förbi en polisman, som brukar betyda att det är säkert, men sedan sträckte även han ut handen och pekade på oss och sa:

"You- give me money, money!"

Vi trampade i vanligt ordning hårdare för att snabbt komma därifrån.

 

Vi vet inte varför människorna beter sig på detta vis. Vi pratar mycket om det och försöker få rätsida på det. Denna sträcka hade nästan enbart muslimskt inflytande, men på höglandet är det den koptiska kyrkan som influerar. Dock går de två religionerna lite hand i hand i Etiopien och kanske är det religionen som är anledningen? Protestanter vi träffat har enbart varit fantastiska mot oss i Etiopien. Vi har också funderat på om det har med avundsjuka att göra, att vissa byar är avundsjuka på biståndsprojekt andra byar fått men inte de? Och därmed tar ut den avundsjukan på varje vit som passerar. Men de har varit illa i byar med flera biståndsprojekt också och därför håller inte den teorin heller. Det verkar dock som om de fattigaste byarna är värst. Kanske är det en klassfråga? De med sämst utbildning har minst förstånd och är mest desperata? Vi förstår verkligen inte varför de beter sig såhär? Vad är det som ska komma ur att de kastar sten och slår sina turister? Frågan är hur det kommer utvecklas i framtiden? Nu tigger de nästan som om de tvingar turisterna att ge dem något. Hur långt är steget till att börja råna turisterna istället? De får ju inget om de bara ber, kastar sten och skriker...?

 

Redan vid elva tiden hade vi kommit över 6mil och nått den första byn av väsentlig storlek vilket för oss betyder lunch. Vi valde en restaurang i skymundan där vi rullade in cykeln in i restaurangen och slog oss ned vid ett klibbigt plastbord. I lokalen satt 5 tonårskillar och drack pilsner och tittade på filmen Black hawk down. Vid bordet bredvid oss satt en pojke på 8-10 år med ett stort ölglas i sin hand. Han tittade sig ofta bakom axeln mot oss och grabbade hårt om handtaget på det stora glaset. Han uppmanade oss att titta på filmen och alla grabbarna i rummet skrattade högt varje gång soldaterna sköt ihjäl någon. Vi mådde illa. När maten kom in började vi äta med en gång, men ganska snabbt kände vi båda att köttet inte var genomstekt och blodsmak fyllde våra munnar. Vi struntade i köttet och åt istället Injeran och drack extra mycket Fanta. Det kändes tungt på många vis och en slags hopplöshet fyllde oss nästan. Det kändes skrämmande att ge sig ut på vägarna igen och inte var det trevligare att sitta i den slitna, smutsiga baren med fulla ungdomar heller. När den minsta grabben beställde in öl nummer två var det dags för oss att dra.

 

Dagar som dessa gör att man inte vet vad man ska tycka om landet. En del människor vi möter är helt underbara, medan vissa är nästintill monster. Vi blir rädda för lokalbefolkningen och drar oss för att lämna hotellrummet mer än nödvändigt. Vissa dagar, likt idag vågar vi inte ens plocka fram kameran. Vi längtar tills vi kommer till Kenya. Etiopien är ett fantastiskt land på många vis och vi rekommenderar, trots allt, folk att resa hit. Men att cykla här? Nej, det tycker vi att man kan skippa! Bättre att bara få de positiva upplevelserna från landet, så kan landsbygden stå där och ruttna och slänga sten på varandra istället medan turisterna tryggt passerar i jeep. Ursäkta om språket är hårt, men vi är frustrerade och skrämda. Det är oerhört obehagligt många stunder!

 

För Er som följer oss på vår Spot Connect (GPS-sändaren) har vi insett att den gör luckor i sina sändningar, trots att vi ställer in den varje dag. Vi tror att det kan bero på satellit-skugga eller något liknande.

 

/TandemLove

Rasmus är oerhört trött på det rasistiska bemötandet vi får i vissa byar! Tungan ut!

Kommentera gärna: