Slutet på Etiopien

Natten i Abra minch spenderade vi på ett lokalt hotell som hade en del att önska gällande standard i vanlig ordning. De flesta lokala billiga hotell i Etiopien innebär ett litet, hett och smutsigt rum med jord eller betonggolv. En del sängar har nya fräscha madrasser och lakan, medan andra har lakan med blodfläckar och annat. På en del boenden finns det egen toalett och dusch som varierar i renlighet och tillgång på vatten. Vi uppskattar kanske inte att sova på dessa hotell, men det går helt fint tycker vi. Vad som däremot stör oss med dessa boenden är den höga ljudvolymen. Många av hotellen har en innergård som alla rummen vetter mot och de lokala sitter uppe och dricker öl och lyssnar på hög musik till 3-4 på natten. Det är minst sagt svårt att få en blund! Och vid 4 tiden vaknar tupparna och vi med dem. En natt höll ortodoxa kristna på hela natten med att skrika, sjunga och trumma, medan baren på hotellet gjorde sitt bästa för att överrösta dem med gamla 80-tals hits. Det är verkligen annorlunda mot Sverige där vi vanligen visar varandra hänsyn. Men vad vi inte förstår, det är hur de orkar vara vakna! De lägger sig sent och går upp tidigt- när sover Afrikaner? På dagen?

 

Efter Arba minch hade vi en jobbigt terräng med branta backar och vi kände för varje tramptag hur vi var färdiga med Etiopien. Vi undgick fler stenkastare men om möjligt blev tiggandet värre, det är något som verkligen testar tålamodet. Vi kom till Konso efter en sista riktigt tung backe och började direkt att leta efter boende. Efter att ha tittat på ALLA boenden i byn valde vi det nyaste och därmed renaste hotellet och på nattduksbordet låg en trave kondomer. En lokal kille som visat oss till hotellet blev givetvis svår att bli av med och han slog sig ned bredvid oss i restaurangen och försökte sälja oss turer. Samtidigt tuggade han frenetiskt på gröna blad från en knippe kvistar han hade med sig och Sussie frågade om det var Kat. Givetvis var det Kat han tuggade och han förklarade att han aldrig tuggade det när han jobbade med turisterna. Men nu hade han inget jobb och då var det bra att tugga Kat istället. Vi kände oss inte sugna på att boka någon tur och speciellt inte med en speedad Etiopier. Tills slut talade vi om för honom att vi var trötta och ville vila och då gick han äntligen.

 

Konso var en liten by med ganska otrevliga människor som tog extra högt pris för allting så länge din hud var vit. Det kan bli tröttsamt att alltid bli behandlad sämre på grund av ens hudfärg men det slog oss en dag hur nyttig upplevelsen är. Vi kan förstå hur hemskt det är att bli diskriminerad på grund av färg och det är sjukt vilken status vi vita har i de flesta länder. Inte för vilka vi är eller vad vi gjort, bara för att vi har vit hud. Men i Etiopien är det precis tvärtom och det är ganska intressant att uppleva sig som smutsig, mindre värd och att bli illa behandlad. Det ger en tankeställare och en förståelse, en liten inblick i hur många färgade måste uppleva att komma som ex. flykting till våra länder.

 

Vår plan var att vila en dag i Konso för att ta en promenad på den marknad, som hölls varje måndag och torsdag. Till marknaden är det vanligt att flera olika stamfolk från byarna omkring kommer för att sälja eller köpa varor. Men när vi fick höra från flera håll att marknaden inte var spännande beslöt vi oss för att fortsätta cykla. På vägen ut ur Konso passerade vi marknaden, och ryktet var sant. Det var mest vanliga människor där, några hade konstiga kjolar eller med bara brösten hängandes, men inget värt att stanna en hel dag för att titta på. Vi fortsatte envist att trampa oss upp för en lång och fruktansvärt brant backe som tog oss ur staden. När den backen äntligen var över var det dags för nästa och terrängen skulle fortsätta så fram till lunch. Vi förstår att Etiopien kallas för Afrikas tak. Naturen omkring oss var vacker på många vis, med gröna bergstoppar och oranga kanjoner med en väg som slingrades sig upp och ner i all härlighet. Längs vägen passerade vi små sömniga byar där folk bodde i vasshyddor. Barnen tiggde efter "Highland", vilket är ett lokalt vattenmärke. Under hela vår resa genom Etiopien har vi hört ordet skrikandes efter oss och trott att människorna ville ha vårt vatten. Men i Konso förklarade en man (han som tuggade Kat) för oss att de vill ha våra tomma plastflaskor för att hälla i deras lokalt bryggda majsöl. Det är ett problem i Etiopien att barnen springer ut på vägarna för att tigga och många olyckor sker just på grund av detta. Det är med andra ord ett viktigt ansvar som turist att inte bidra till detta genom att ge barnen en anledning att fortsätta tigga när turisterna kör förbi. Hur mycket det än kanske skär i hjärtat när ett barn tigger och tittar en djupt in i ögonen och sträcker fram en smutsig hand, ska man som turist aldrig ge något. Det bildar i långa loppet en dålig trend som sakpar nya problem. Vill man hjälpa finns olika organisationer att gå via där ett långsiktigt perspektiv finns med i bilden. Vi tycker att denna insamling är väldigt bra ;)

 

Efter att vi lämnade Konso tappade vi snabbt höjd, vilket ledde att temperaturen ökade.

Temperaturen kröp över 44 grader och strupen kändes torr och tankarna snurrande som besatt kring iskalla drycker. Vi ökade snabbt vätskeintaget och kunde känna hur det 40gradiga vattnet smakade klor i munnen. I en uppförsbacke rullade vi ifatt ett slags "löplopp". Det var ett hundratal människor som sprang och sjöng i takt med stegen. De yngre i gruppen började slita i packningen och fick loss en hjälm och Sussies keps. Men som tur var hjälpte några vuxna oss att jaga iväg barnen och ge oss tillbaka våra saker. Sedan cyklade vi igenom gruppen av löpare och passerade folkskaran. De tjoade högt och vinkade frenetiskt! När vi passerat började de sedan springa efter oss. Att cykla uppför en lång, brant och tung uppförsbacke i 44 graders stekande sol med hundra Etiopier löpandes efter sjungandes i en kampsång på stamspråk - det är en annorlunda och skrämmande upplevelse! De var fredliga och efter ett tag kändes det ganska mäktigt att cykla i takt till deras sång. Men det kändes verkligen som att bli jagad och de sprang fortare än vi kunde cykla i den tunga lutningen. Men väl uppe på krönet rullade vi ifrån dem och sedan såg vi dem inte mer.

 

Vi kom till Weito där vi slog oss ned i skuggan och åt mat och drack flera läsk. Värmen var stekande trots att vi inte längre vistades i solen och vi var inte vana vid den extrema värmen. Sussies blodsocker steg i värmen och blev svårt att få ner och hennes fötter och vader svullnade upp. Dessutom hade vi både druckit för lite och Sussie fick huvudvärk och kände sig illamående. Det var med tunga tramptag vi fortsatte vidare, speciellt eftersom asfaltsvägen tog slut för gott. Nästa gång vi skulle rulla på underbar asfalt var efter Kitale i Kenya.

 

Regionen Omo Valley är full av olika stamfolk och det var en mäktig upplevelse att se dem gå längs vägarna när vi kom. En del män hade flera stora och färgglada hårklämmor i plast fästa i pannan, pärlarmband i starka färger på överarmarna och olika halsband runt halsen. En kille hade ett silvrigt klockarmband fäst i en kedja runt halsen och det såg ut som en glittrig slips i miniformat. Man kunde se alla olika typer av utsmyckningar och man kan inte klaga på deras fantasi. En del kvinnor gick runt med kastruller på huvudet! De flesta män bar bara ett kort höftskynke runt midjan med de yngre killarna gick omkring helt nakna. Några pojkar var lite mer moderna och gick omkring i kalsonger. Vi gissar att det helt enkelt är för varmt för att ha kläder på sig och vi förstår dem! Dock klär vi oss topp till tå för att inte bränna oss i den stekande solen. Tro oss- vi har testat och solen tar hårt i Omo valley!

 

Vi kom till Turmi och vätskade upp med flera liter vatten på hotellets restaurang. Sen beställde vi in flera rätter mat. Tyvärr växte maten i munnen då vi hittade en stekt kackerlacka i äggröran. Vi märkte senare att i våra pannlampors sken hur det kröp runt kackerlackor lite överallt. På matbordet kom det ut kackerlackor ut olika springer när man satte armbågarna på bordet. Senare när vi hittat toaletten genom att vi sätta näsan i vädret kunde vi skåda de största kackerlackorna vi någonsin sett. En del hade en längd som uppskattningsvis var 6-8cm långa. Vi kände oss slitna, trötta, varma och less på undermålig standard. Efter ha slitet en hel dag i värmen är det sista man vill att hitta kryp i maten och blodfläckar på lakanet. Vi gissar att de lokala hotellen även fungerar som bordeller eftersom de ligger kondomer bredvid sängen och lakanen och myggnäten ibland ser ut som de gör. Det skulle även förklara en del andra fläckar på väggarna. Även denna natten hölls vi vakna eftersom de lokala festade i baren fram tills solen gick upp.

 

Vi kom iväg senare än vi beräknat eftersom vi var för trötta för att gå upp klockan 04.30 och vi var inte i sadeln förrän klockan hann slå 07.00. Vägen var stundtals vidrig med stora stenar och gupp som gjorde att vi hoppade upp och ner på cykeln. Efter en timme var baken minst sagt öm. Cykeln gillade heller inte alla dessa smällar och i ett gupp gick vår ena sidoväska sönder i fästet. Väskan gick inte bara sönder, hela fästet gick av! Plasten hade spruckit och gått av. Vi fick lite panik och svor högt en stund! Vi har sedan Egypten cyklat med två 24liters väskor på framhjulet och två 14liter på backhjulet. Självklart var det en av de större väskorna som gått sönder. Hur skulle detta gå? Vi hade inte ens kommit till de värsta vägarna väster om Turkana-sjön. Det skulle bli svårt att cykla med bara en väska på framhjulet. Och var skulle vi då lägga allt som den förstörda väskan innehöll? Och hur skulle vi kunna få tag i en ny cykelväska i Afrika? Kommer paket som skickas ner hit fram ens en gång? Ryktet säger att paket gärna försvinner mystiskt på posten... Som ni förstår slog frågorna runt i skallen på oss en stund...

 

Sedan efter en del negativa tankegångar försökte vi vara kreativa och hitta en ny lösning. Rasmus drog fram våra buntband och genom plasten fick vi trä dem för att sedan permanent fästa väskan på cykeln. Tillsammans med dem och en del remmar fixerade vi väskan så bra vi kunde. Sedan fortsatte vi nervöst vidare på den dåliga vägen.. Efter några mil blev vägen något bättre och ibland körde vi på den hårt packade sandvägen som gick längs med den hårda och steniga grusvägen. Runtomkring var det en grön och låg vegetation. Vi fick se flera olika konstiga fåglar och en apfamilj som sprang rätt över vägen när vi kom rullandes.

 

I takt med att värmen steg rullade vi de sista kilometrarna ner mot Omorate, sista byn i Etiopien. På en jordstig rullade vi i en livfull men liten by. Vi blev stoppade av en polis som var posterad under ett stort träd i skuggan som pekade rakt över gatan mot en byggnad. Vi vände våra huvuden för att följa mannens finger och kunde skönja på en rostig skylt att det låg ett immigrationskontor där. Vi förklarade för vakten att vi första skulle lämna Etiopien dagen därpå och att vi därför kunde utföra proceduren dagen därpå. Vakten nickade och vinkade förbi oss. Vi trampade oss in i centrum av byn, vilket är en rondell med ett par stora traktordäck i mitten. Runtomkring rondellen ligger byns hotell och pensionat. Medan Sussie tog sig en vända genom de olika boendeformerna för att se vilka som hade renast lakan, vaktade Rasmus cykeln mot alla klåfingriga barn. På två sekunder var det 20 personer runt cykeln. De tittade, pekade, småpratade med varandra och sedan tog de sig friheten att komma fram och klämma. De kände trycket på däckena, plingande på båda ringklockorna, kände på liggunderlagen, visslade i vår nöd-visselpipa, försökte lista ut vad alla siffrorna på hastighetsmätaren betydde och mycket annat. Det var med lättnad Rasmus kunde se Sussie återvända från det ena pensionaten med ett leende på läpparna. Vi checkade in, rullade in cykeln på rummet och låste dörren efter oss...

 

Vi stannade en natt och en förmiddag i Omorate. Vi bestämde oss att lämna Omorate efter lunch vid tre-tiden när värmen började sjunka men såpass tidigt för att hinna in på Kenyansk mark innan mörkret. Vi växlade in våra sista etiopiska pengar till Kenyanska shilling på den svarta marknaden, köpte vatten och ordnade transport över floden. Äntligen skulle vi lämna Etiopien! Ett land som vi tidigare sagt fyllt alla våra sinnen och känslor till maxgräns. Vi hade under de senaste tre veckorna slagits mellan medlidande, frustration och rädsla. Inget land har påverkat oss så mycket som Etiopien på både positivt och negativt sätt. Men hursomhelst var vi ense om att det skulle bli skönt att lämna detta land bakom oss...

 

/TandemLove

Här närmar vi oss folksamlingen som sprang längs vägen och sjöng på sitt stamspråk!
Passerat horden av människor och blickar snabbt bakåt!
Kalsong-mode i Omo Valley
Man tager vad man haver! Utsmyckningen är hårklämmor i skrikiga färger...
Spännande och otroligt häftigt att cykla med dessa stamfolk längs med vägarna
Roliga frisyrer!
Det ser inte så varmt ut, men termometern står på 44grader!
Tur att de var fredliga!
Färsk Mango är det bästa som finns!
Det blev lite för mycket för den nakna pojken att den skäggiga Faranjin tog upp kameran och skulle fota - bäst att visa baken istället!
I närheten av Turmi!
Hemma springer det kanske en hare över vägen, I Etiopien kan man se babianer!

Kommentera gärna: