Längs Turkana sjön

Efter vi lämnat militärcampet cyklade vi samtidigt som solen gick upp och färgade hela himlen sagolikt gul och vi kände oss fullkomligt lyckliga och sugna på att ge oss djupare in i det trevliga Kenya. Efter en kort stund i sandiga hjulspår kom vi till polishuset där vi ännu en gång fick skriva in oss och pratade lite med fler härliga människor. De berättade att området hade en flock hyenor som strök omkring och de avrådde oss från att tälta i det fria. Sedan la de till att hyenorna var riktigt hungriga eftersom åtkomsten på mat var knappt i det torra området och vi tyckte mest att de lät som en skräck-historia. "Somehow they find fresh meat every night!" Killarna märkte att vi inte riktigt verkade ta deras ord på allvar och de förtydligade för oss att de inte skojade, utan att de menade fullt allvar och vi lovade dem att sova på ett polis- eller missionshus längs vägen. Då log de stort och andades ut och hälsade oss ännu en gång hjärtligt välkomna till deras land och vi kämpade vidare genom sanddynerna.

 

Vi färdades stundtals genom 10cm djup sand, ibland på vågor av sand, emellanåt på steniga partier och i bästa fall på hård sand. Den guppiga terrängen gjorde att hela cykeln hoppade och slog och både den och våra kroppar blev ordentligt mörbultade. Vi lyckades hålla ett snitt på 11km/h och vi fick trycka på hårt för att uppnå en någorlunda fart. Ganska ofta spårade cykeln ur i sanden och vi var många gånger tvungna att kliva av cykeln och knuffa den istället. För er som aldrig har knuffat en 70kg tung tandemcykel genom djup sand i 45 graders olidlig hetta kan vi berätta att det är rätt tungt :) När vi färdades genom heta Omo Valley började vi vänja oss lite vid det ännu mer varma klimatet. Men att cykla längs Turkana sjön var det absolut varmaste vi upplevt på resan. För Sussie var det varmare än det hon någonsin upplevt i hela sitt liv! Även om det på termometern bara visar 45 grader gör den starka solen som bränner att det upplevs som ännu hetare. När det i tillägg blir vindstilla känns det som blodet kokar innanför huden och det går nästan inte att uthärda. Sedan när man inget önskar hellre än att svalka sig med sitt dricksvatten, blir man besviken att dricka varmt te med klorsmak. Vi trots det drack vi dubbelt så mycket som vi brukade och innan lunch hade vi redan druckit 4,5l var!

 

Vi kom fram till den första "stora" byn vid 10.30 och vi letade upp stadens enda restaurang där vi tog skydd i skuggan och beställde bönor, bröd, flera koppar sött te och någorlunda kall läsk. Äntligen fick vi dricka vår favoritläsk igen, ingefära-läsken Stoney Tangawisi som vi fastnade för på Zanzibar! Det är mycket som påminner om vår tid på ön och det känns lite som att komma "hem" när vi förstår lite Swahili, känner igen musiken och maträtter. Restaurangen hade ett grusgolv och runt vårt bord strosade tuppar, hönor, getter och nyfikna barn omkring. Vi satt och tittade ut på livet som förflöt i lugn takt på sandvägen utanför restaurangen och ofta passerade Turkana-folk i traditionella utstyrslar. Gissa om det var en mäktig syn? Rakade kvinnor med stolt hållning och flera decimeter högt med färgglada halsband runt deras långa halsar. Nakna överkroppar med bröst rätt i luften och skynken från midjan och ner. En del hade färgat sitt hår oranget och många kvinnor var klippta i moikan frisyrer. En tjej hade hela axeln och överarmen full av små ärr i olika mönster och en annan hade ärren på bröstet. Männen gick fortsatt omkring i sina minimala höftskynken med minipallen i högsta hugg och de flesta hade olika former av hattar på huvudet med eller utan dekorativa fjädrar eller pärlor. En halvnaken kvinna frågade om vi var gifta och hon blev mycket besviken när hon förstod att Rasmus var upptagen. Vi tror att kvinnorna blev imponerade av Rasmus koppar-röda skägg :)

 

Efter vår lunch la vi oss i skuggan för att vila en stund medan solen stod som högst på himlen, men istället blev vi bjudna att ligga i gethuset. Vi tyckte att det var en bra lösning eftersom det innebar bättre skydd mot solen och vi beredde ut våra liggunderlag på den hårda jorden bredvid ett gäng getter och en och annan tupp. Trots att vi låg i skuggan var det fruktansvärt varmt och vi svettades så mycket att våra kläder blev genomblöta. Vi undrade hur vi någonsin skulle orka cykla i hettan och vi förstod att vi behövde fylla på ännu mer vatten innan avresa. När klockan hunnit bli efter 15.00 var vi redo att göra ett nytt försök och en lokalbo visade oss vägen genom byn och ner på vägen igen. Helt i onödan eftersom det bara fanns en väg, men gulligt att han ville hjälpa till tyckte vi.

 

Detta område är skoningslöst torrt och hett och vi förstår inte hur människorna överlever här. Vilket de knappt gör heller fick vi berättat för oss senare. Ett stort problem är tillgången på vatten vilket i sin tur gör att tillgången till mat blir knapp och många lokala går flera mil per dag i värmen i jakt på dricksvatten. Dessutom äter de flesta bara ett mål mat per dag, trots att de anstränger sig mycket, vilket leder till att många lider av bl.a. järnbrist. Dessutom är kosten bristfällig och de får inte i sig alla näringsämnen kroppen behöver. Många kvinnor orkar inte krysta när de ska föda och vuxna som barn får med jämna mellanrum akut åka till sjukhuset i Lodwar för att få blodtransplantationer. Längs vägen stod människor med koppar och plastbunkar och tiggde vatten för att de var så törstiga. Genom alla flodåror vi cyklade över var det snustorrt och vi såg överallt folk som grävde djupt i flodbanken i hopp om att finna några dl vatten. När man verkligen svart på vitt ser hur det är i områden som saknar vatten, förstår man på allvar hur viktigt vatten är för allt liv. Ingenting fungerar utan dricksvatten! Turkana sjön är en saltsjö och därför kan inte människorna hämta vatten från den. Området är dammigt och man känner hur halsen och slemhinnorna torkar i strupen kort efter man druckit en klunk vatten. Sussie hade speciellt svårt för värmen och blodsockret verkade bli högt på grund utav den höga temperaturen och hennes fötter och ben svullnade och bultade.

"Jag förstår inte hur man kan leva här, jag blir galen av hettan, jag står inte ut!!" Lät det det bak på sadeln!

 

På eftermiddagen träffade vi en katolsk pastor som hette Steven och vi blev inbjudna att spendera natten på deras mission. Missionen var ett stort inhägnat område med en egen vacker stenkyrka, odlingar och flera byggnader. Vi blev tilldelade ett eget rum med sköna sängar och toalett och dusch som var betydligt fräschare än de flesta hotell vi bott på i Etiopien. Några av killarna på missionen kom med en dunk dricksvatten till oss och på kvällen kom de även tillbaka med en bricka full av mat till oss. De bad om ursäkt för att de inte hade mer mat över till oss och vi skämdes nästan. Här fick vi bo och äta gratis och sen hade de dålig samvete för att de inte kunde ge oss mer! Vilka vackra människor! Vi tvättade kläder, duschade och gjorde oss redo för en riktigt tidigt avfärd följande morgon. För att klara av värmen beslöt vi oss för att börja cykla redan klockan 05.00 med pannlampor. Och på så vis skulle vi ha ungefär 2 timmar innan solen gick upp och sedan ytterligare 3 timmar innan den värsta värmen skulle komma. Men på kvällen började Sussie få urinvägsinfektion och vi hittade lite vinäger i ett skåp som hon började dricka i hopp om att bli av med den illa kvickt. Men vi fick mer "otur". När vi skulle lägga oss fick Sussie hjälp av Rasmus att strecka ut höften och då smällde det till i nedre delen av ryggen och hon kunde inte röra sig. Sussie hade så ont att hon grät och när hon försökte vända på sig var det en omöjlighet.Vi tror att det var ett ryggskott och vi gjorde vad vi kunde för att massera och mjuka upp ryggen. Detta bådade inte gott för morgondagens tunga cykling och att bli ståendes i solen med ett ryggskott mitt ute på dessa vägar där nästan ingen färdas - det var inte optimala förutsättningar. Vi somnade så småningom med en klump av oro i magen- hur skulle detta gå?

 

När klockan ringde 04.30 kände vi oss båda som överkörda av tåget. Sussies rygg var lite bättre och hon kunde i alla fall röra sig. Däremot mullrade hennes mage och hon måste ätit något konstigt för den var inte i ordning och det blev ett par besök på toaletten. Men det var inte tillräckligt illa för att ta en vilodag och vi ville båda fortsätta för att inte stanna längre än nödvändigt i hettan. Sussie kräktes nästan men beslöt sig för att cykla i alla fall, trots att allting verkade gå snett. Vi rullade ut från missionen och började trycka på för att ta oss fram genom sanden. Men ganska snabbt hög Sussies rygg till och hon fortsatte nervöst vidare. Efter en liten stund körde vi fast i sanden och vi välte med cykeln och slog båda i våra knän. Men det var tur för då upptäckte vi att den trasiga cykelväskan hade lossnat. Rasmus försökte i pannlampans sken försöka lösa problemet, men det ledde istället till att vi upptäckte att en annan av väskorna gått sönder. Med en tung och djup suck, tog vi beslutet att vända tillbaka. På altanen utanför det hus vi bott på försökte Rasmus hitta ett nytt sätt att fästa väskorna, medan Sussie låg och försökte stretcha. Då smällde ryggen till igen och vi kom fram till att det måste röra sig om en sträckning och en vilodag blev ett måste. Trots att klockan bara var 08.00 var det redan varmt ute och solen brände mot huden och tankarna snurrade i huvudet.

"Hur ska detta gå?"

"Vad gör vi om väskorna går sönder totalt längs vägen?"

"Hur tar vi oss fram om vi inte kan fästa väskorna?"

"Vad gör vi om Sussie inte kan cykla längre på grund utav ryggen?"

"Vad gör vi om vi blir fast mellan två byar, mitt i solen och inget fordon kommer vår väg på hela dagen?"

 

Sen upptäcker vi det största problemet av alla- vi har en stor spricka i framgaffel!n Det är knappt en ynka cm som håller ihop gaffeln! Vi kände oss snabbt enormt tacksamma att vi var tvungna att vända tillbaka till mission på grund av andra omständigheter. Om gaffeln gått av längs vägen hade vi inte ens kunnat knuffa cykeln framför oss. Vi hade blivit stående, på kanske den sämsta sträckan att bli ståendes på! Det passerar kanske 1-2 bilar per dag om man har tur och de är fullproppade med varor och människor eftersom det är så sällan transporter går. Att hoppas på skjuts är med andra ord svårt! Men vi kände oss minst sagt nedslagna över att både cykeln, våra väskor och Sussies rygg gått sönder och vi var nervösa över hur det skulle gå att ordna alltsammans. Först deppade vi ihop och kände en lust att flyga hem, laga cykeln, köpa nya väskor och ta en time-out från cykelresan. Kanske ta en paus eller som Sussie uttryckte sig, ta en paus på flera år från cykelsemester! Sen tog vi oss i kragen och kom fram till att vi inte har cyklat över 2/3 för att ge upp nu!!! Vi skulle försöka svetsa ihop framgaffeln i nästa stad och väskorna skulle vi binda fast på cykeln hårt med buntband och remmar. Och ryggen skulle bli bättre när puckelpist-vägarna skulle försvinna tänkte vi.

 

Dagen spenderade vi på missionshuset och vi fick mat och vatten serverade och på kvällen gick vi på deras katolska gudstjänst och efter den gick vi på utomhusbio tillsammans med alla som bodde där. De hade gjort en stor bioduk av vitmålat trä och framför den satt vi tillsammans med ett tjugotal personer under stjärnhimlen i det fria och tittade på en tragisk film om Argentina i slutet av 70-talet. Återigen slogs vi av tacksamhet för friheten vi har i Sverige! HERREGUD vad vi sluppit och slipper mycket hemskt i Sverige. Vi lever nästan som i en bubbla i Sverige och det är väl egentligen något helt fantastiskt. Men man får inte glömma att resten av världen ser och har sett annorlunda ut och vi har nästan en skyldighet att vara tacksamma. På så många sätt.

 

Pastor Steven fixade en transport åt oss följande dag resterande kilometer till en svetsare och vi fick åka med en sjuktransport som skulle ha med en extremt sjuk pojke. Cykeln fäste vi utanpå jeepen och den satt som berget vilket kändes tryggt. Dock kändes det mindre tryggt att vår vårdslösa förare vid ett tillfälle glömde bort att cykeln satt på bilen och körde den rätt in i en grind i 40km/h. Cykeln klarade sig ganska bra men fick en smäll på stänkskärmen som böjdes. På golvet i jeepen låg en ung halvnaken pojke på en madrass och hans tunna kroppshydda höjdes och sänktes i en väldig fart. Hans hjärta rusade i bröstet eftersom han hade blodbrist och hjärtat fick pumpa snabbt för att få runt det blod han hade kvar i kroppen. Han skulle till sjukhuset i Lodwar för att få nytt blod och han kunde varken stå eller gå själv. Rasmus fick lyfta in honom i jeepen tillsammans med de andra killarna som skulle åka med. Jeepen var full av lokala som ville åka med och vi satt alla med fötterna precis intill patienten som låg utslagen på golvet. Bredvid Sussie satt hans mycket smala moder med mohikanfrisyr, stora ringar i öronen, benen fulla av dekorativa ärr, de sedvanliga halsbanden och brösten nakna och platta som pannkakor mot magen. På ett konstigt sätt ser vi inte längre dessa människor som "konstiga" utan har sett så många att vi vant oss vid deras märkliga utseende. Vi tycker att de är "vanliga" människor och reagerar inte längre när de kommer vår väg. En liten intressant parentes :)

 

Nu har vi skickat efter en ny framgaffel från cykelaffären i Amsterdam och de står för 50% av kostnaden. Tror vi kommer betala ungefär 40 Euro för framgaffeln och själva transporten vet vi ännu inte priset på. De var helt förbluffade över att gaffeln hade gått av. De hade aldrig varit med om det förut! Och då ska det sägas att ägarn till cykelaffären har cyklat över 200.000km och säljer långdistanscyklar över hela Europa. Vi ska hämta paketet i Nairobi men vi vet ännu inte riktigt hur länge vi behöver vänta. Tills dess cyklar vi och igår fick vi svetsat gaffeln. Bakom hotellet satt en man och svetsade en dörr och han avbröt direkt det han höll på med och tog sig an vårt problem istället. Efter några minuter var han färdig med svetsningen och började istället måla gaffeln i en liknande blå nyans som den redan hade. Otroligt tyckte vi. Han inte bara lagar delen, det ska se fint ut också! Detta är det fina med Afrika, nästan ALLT går att lösa och människorna här är flexibla och tänker "Jajjemen". Och det är sällan snack om att boka tid utan man får problemet löst med detsamma allt som oftast! Gött mos! Hakuna Matata!

 

Håll tummarna för att allting håller hela vägen till Nairobi och gärna hela vägen ner Kapstaden för den delen!

 

/TandemLove

Utsikten över militärcampet vi lämnade i gryningen
Gedigen vägkvailté
Nu är vi långt ifrån civilisationen! Vi fick reda på senare att två dagar tidigare hade en ukrainsk långdistans-cyklist blivit rånad på allt han ägde av Turkana-folk. Vissa regioner är stundtals inte säkra. Efter Lodwar hade en ensam motorcyklist blivit rånmördad tre dagar innan vi passerade där. UD rekommenderar inte människor att åka hit, och vi kan hålla med efter alla hundra varningar vi fått från lokala, poliser, militärer och missionärer vi pratat med.
Tidigt på morgonen med redan varmare än vad Sverige haft på hundra år!
Tur att frugan i alla fall tar bra kort, för det är tungt att putta ensam!
Djuren blev nog lite konfunderade över besöket i deras hus
Det var ett tyst och behagligt sällskap om man jämför med barnen i Etiopien!
De slutade med att vi alla somnade gott
Utsikten från lunch-bordet
Enkelt boende = ett rum och kök!
Ja, då puttar vi igen! Bra träning i alla fall!
Solen gick ned över den torra terrängen
Superlim, sedan blir det buntband! Köp Ortlieb istället!
Här har vi fått middagen servererad. Pizza och grönsaker! Kan man ha mer tur
Ett bevis på vägstandarden!
7kronor och 50 öre skulle han ha för arbetet!
Hello there Cave-man!

Kommentera gärna: