Att cykla med en underliggande oro..

Vi trycker oss med stor möda fram genom den mjuka sanden och cykeln rullar trögt framåt. Det känns som om vi cyklar genom sirap och klockan tickar allt för snabbt medan avståndsmätaren rör sig sakta. Ibland fastnar cykeln i sanden och vi måste knuffa vårt fullastade 70kg tunga fordon och vi vet knappt vad som egentligen är den största ansträngningen, att knuffa eller att cykla. Längs vägen passerar vi väldigt små och primitiva byar där människor bor i vasshyddor, äter rått kött och tillber sina förfäder. Ingen pratar engelska och allting som påminner om vårt moderna samhälle finns tio-tals mil bort. Var vi än vänder blicken ser vi ökensand, hyddor och nakna stamfolk. Solen sänker sig som ett klot mot horisonten och himlen färgas gul, men det är en skönhet vi knappt kan njuta utav. Himlens skådespel berättar för oss att vi snart kommer stå i mörker och i mörkret är det inte säkert att vistas i detta område. Då händer det som inte får hända. Sussies ben blir som två sönderkokta spagettis. Hon börjar darra, svettas, energin sipprar ut i sanden och med ett snabbt test fick vi det självklara svaret. Lågt blodsocker! Det var verkligen helt fel läge, men hur talar man om det för kroppen? Trots att hela Sussies kropp kändes uttömd på kraft var vi tvungna att fortsätta, det var nu en kamp mot mörkret. Sussie börjar leta efter kakorna. Då ser vi honom, den beväpnade mannen som med bestämda kliv är på väg rakt mot oss. blodet rusar genom kroppen av skräck. Han riktar gevärspipan mot oss och skriker på dålig engelska "GIVE ME BIKE!!!". Våra kroppar fryser till is och med respekt för våra liv kliver vi av cykeln långsamt och överlämnar den och allting vi äger till mannen med AK-74a. Sen står vi kvar med endast våra kläder på kroppen och rädslan inombords när han med hjälp av två till män puttar bort cykeln in i bushen. Vad gör vi nu? Vi har två mil tillbaka var vi kom ifrån och mer än två mil vidare till polishuset. Men det stora problemet är att Sussis blodsocker ligger på 2,5. Det sjunker! Vi står hjälplösa med ett blodsocker som snabbt droppar men utan någonting blodsockerhöjande att tillgå. Det finns möjligen något ätbart i hyddorna några km bort, men hur får vi dem att ge två vita turister mat? I ett land som avskyr utlänningar? Utan ett gemensamt språk att kommunicera på? Och om de nu skulle gå vägen, hur stor är sannolikheten att det finns mat med högt GI-värde? Många äter bara kött, möjligen grönsaker och dricker vatten! Nu är det en situation som troligtvis kommer leda till att Sussie snart faller i koma, en koma som kan kosta henne livet!

 

Detta är inte riktigt hela sanningen. Allting stämmer förutom biten om mannen med gevär. Vi blev inte rånade. Men två dagar innan vi passerade denna sträcka blev en annan långfärdscyklist rånad på alla sina ägodelar och lämnad med enbart sina kläder på kroppen. Men det visste inte vi någonting om när vi cyklade de sista milen genom Etiopien...

 

När vi cyklade längs Turkana-sjön var vi ovetandes om vilka risker det innebar eftersom all info vi fått var att området var säkert för turister. Dock hade vi läst på UD;s hemsida att hela norra Kenya är oroligt. Men andra som cyklat genom regionen har sagt att det inte är en fara för oss turister. Vi valde att lyssna på cyklisterna och därför blev vi lite skärrade när Pastor Steven på missionshuset berättade om cyklisten från Ukraina som blev rånad på cykeln och allt han ägde. Han hade blivit rånad på sträckan mellan Etiopien och Kenya i det ingenmans land vi själva passerat samma dag. Vi förstod att vi haft änglavakt som klarat oss oskadda ute i skymningen. Men även om inget hänt oss skakade berättelsen oss och vi fick mycket att tänka på.

 

Vår värsta mardröm och största rädsla med att göra denna resa är att just bli rånade på allt vi äger och har. Inte för att vi förlorar värdesaker och inte för att vi får uppleva något väldigt obehagligt. Utan för att jag i en sådan situation kan hamna i direkt livsfara på grund utav min diabetes. När vi cyklar på öde vägar ställer det höga krav på oss eftersom där passerar nästan inga fordon och människorna som möjligen går där talar stamspråk och har absolut ingen aning om vad diabetes är. Vi måste helt klara oss på egen hand och det är vanligtvis inga större problem. Vad som däremot snabbt blir ett stort problem är om någon skulle råna oss på all vår packning. Det är något vi inte kan planera eller påverka. Hur skulle vi kunna få en bandit eller överfallare att förstå att de får ta precis allting, förutom den orange påsen med konstiga prylar och ett kakpaket?

 

Att bli ståendes mitt ute i ingenstans utan blodsockermätare och livsmedel med flera mil till närmsta hus, by eller människa är som att be om en tidig död. Vad gör vi om Sussies blodsocker sjunker? Hur vet vi ens om sockret sjunker när värmen gör att symptomen ser helt annorlunda ut och vi inte har mätare att testa med? Om det inte passerar ett fordon på hela dagen, hur ska vi då snabbt komma till ett sjukhus för att få insulindropp eller sockerlösning?

 

Med andra ord - vi skulle vara körda om vi blivit rånade i denna öde region! Det får mig att inse att diabetes ibland kan bli ett handikapp. När man inte kan kontrollera situationen själv kan diabetes bli en begränsning. Om mitt flygplan kraschar, båten sjunker eller en tsunami spolar bort mitt semesterparadis så har jag som diabetiker lägre chans att överleva. Tanken på det skrämmer mig ibland! Det är inte så att jag springer runt med en ständig oro, men ibland inträffar saker som dessa som får mig att inse mina begränsningar. Jag tänker mig in i situationen och letar efter lösningar om det skulle hända mig och jag tror att de oftast kommer finnas lösningar om det värsta skulle inträffa. Men utan blodsockerhöjande livsmedel är jag verkligen ute på djupt vatten, oavsett situation. Det är det absolut viktigaste som håller mig vid liv tills annan hjälp går att få. För ett lågt blodsocker kan väldigt snabbt göra att jag hamnar i koma och för varje minut som medvetslös minskar chansen att vakna upp igen och speciellt chansen att vakna upp utan hjärnskador. Med den vetskapen i bakhuvudet kanske ni förstår varför vi är livrädda för att förlora vår packning där ingen hjälp finns att få? Därför måste vi på denna resa alltidnvälja det säkra för det riskabla.

 

Denna resa innebär en betydligt större risk för mig som diabetiker än för en frisk person och vi är väl medvetna om vilka riskerna är. Men det som skrämmer oss är de situationer vi själva inte kan rå över och det är egentligen bara i de stunderna som det blir direkt livsfarligt. Att bli rånade på precis allt, kidnappade eller drabbas av en naturkatastrof är exempel på situationer man klarar sig bäst i utan diabetes. Och det är med stor sorg jag erkänner det, för innerst inne vill jag inte att det ska vara sant. Jag vill inte ha sämre chans att överleva på grund utav min sjukdom, jag vill vara trygg i att jag kan klara mig oavsett vad som händer oss. Jag vill kunna gå flera mil utan mat, utan att det ska kunna bli min död. Ibland blir jag bara så trött på att ha diabetes. Ibland blir jag bara så ledsen över att inte vara fullt frisk. Jag vill klara mig själv, i alla lägen och känna känslan av trygghet till det. Det är i ociviliserade länder och kriminella regioner som får mig att inse att en enkel diabetes snabbt kan göra att mitt liv hänger på en skör tråd. Jag säger inte att jag inte klarar av det, men jag säger att ibland är jag rädd för min sjukdom. Jag tror att nästan vad som helst är möjligt trots diabetes, men det finns fler risker som man måste planera för. Och vetskapen om riskerna är ibland tung att bära!

Därför är saknaden av trygghet den saken som mest tröttar ut oss eller gör oss galen av hemlängtan. Vi ser fram emot att komma hem igen till ett land vi VET kan rädda mitt liv om det någonsin mot all förmodan skulle behövas. Ett land vi har kontroll i gällande min diabetes. Ett land där vi får vila istället för att alltid simma på djupt vatten.

 

Jag är rädd, men jag är hellre rädd än att avstå från att leva min dröm!

 

/TandemLove

Kommentera gärna: