Nu lämnar vi norra halvklotet!

När vi lämnade Kitale lämnande vi också gropiga och steniga grusvägar bakom oss och vi rullade äntligen på underbar asfalt igen. Många långfärdscyklister älskar grusvägar men efter våra senaste problem och upplevelser hör vi sannerligen inte till dem. Vi älskar känslan av att snabbt rulla framåt och se hur avståndsmätarn tickar iväg och hastighetsmätarn går i taket!

 

Dagen började med att vår nya kedja gav ifrån sig en oroväckande ljud varje gång vi trampade på och vi blev nervösa att ytterligare problem skulle ställa till det för oss. Det kunde räcka med dem utmaningar vi redan hade tyckte vi. Vi stannade till precis i utkanten av centrum och Rasmus började spänna kedjan. När han satt på knä och skruvade kom en smutsig pojke gåendes barfota mot oss. Han var klädd i ett par söndertrasade jeans, en tunn tröja och en mössa på huvudet. Vår första reaktion var att vända bort huvudet, såsom vi numera alltid gör när tiggare kommer fram till oss. Ett ganska otäckt inövat beteende tycker vi och vi skäms nästan över att vi gör så. Men vi vet inte riktigt hur vi på annat sätt ska bemöta alla de som tigger pengar från oss. Ibland tittar vi bara dem i ögonen med sorgsen blick och säger vänligt men bestämt nej. Men andra gånger orkar vi inte möta deras blick för det känns som om hjärtat brister inom oss. Denna lille pojke stod kvar och höll ut ena handen mot oss utan att säga ett ord. I hans andra hand höll han en 500ml plastflaska som en gång innehållit Gin, men nu innehöll den istället ett tjockt lager av lim i botten. När Sussie såg flaskans innehåll tittade hon upp mot pojken och mötte hans dimmiga blick. Han var helt drogad och förde flaskhalsen mot läpparna och började återigen andas in limmet. Han andades i flaskan som om det var en snorkel och hans blick var totalt död. Som en avstängd tv-skärm. Dimmiga ögon med tom blick. Det är så att man börjar gråta! Rasmus blev äntligen färdig med kedjan och vi kunde trampa oss iväg från den obehagliga situationen. Vi kunde ta oss därifrån rent fysiskt, men inombords satt känslan kvar i flera mil. Det finns otroligt många människor här på jorden som har det svårt och vi önskar verkligen att vi kunde hjälpa varenda en utav dem. Kommer det någonsin bli lättare att möta alla dessa miserabla livsöden?

 

Morgonen kunde ha börjat bättre och vägen till Eldoret var oerhört tung och vi kände oss inte alls i form. Det kändes som en evighet fram till lunch och Sussies blodsocker låg över 20 hela förmiddagen. Därför tog vi en lång lunchrast för att vänta tills sockret skulle lägga sig på mindre krampaktiga värden. När sockret hunnit lägga sig kring 15mmol tyckte vi att det var tråkigt att sitta still och beslöt oss därför för att fortsätta. Vi kämpade på i sadeln och i sista backen till Eldoret lyckades Sussie sträcka höften. Det kändes på något vis som om allt verkade gå emot oss och vi tyckte att det var himla orättvist. Men vi checkade in på stadens finaste hotell för 260kr natten och fick ett nyrenoverat rum. Rummet var en upplevelse i sig med lila väggar, lila och volangprydda kuddar, gardiner och sängöverkast. Allting var som en ljuslila, fluffig 5-årings dröm. Vi valde att ta tre vilodagar på grund av Sussie höft. Det blev några timmar framför datorn där vi skrev ikapp bloggen, tränade överkroppen, sökte jobb och vilade.

 

Vi lämnade Eldoret i ett behagligt väder och en temperatur kring 25 grader. Naturen omkring oss påminde oss om Sverige med granskog, hagar och likadana kossor. Det var helt ofattbart hur likt Sverige det var emellanåt och hade människorna på vägarna inte varit kenyaner hade vi nästan trott att vi cyklat hemma och inte i Kenya. Vi cyklade igenom ett skogsparti som luktade barr, sågspån och rökt korv! Det luktade precis som hemma, förutom korven för den påminde oss bara om julskyltning på Liseberg. En sträcka luktade det Hawaii-pizza och hade vi både inte känt doften och samtidigt utbrustit Hawaii så hade vi trott att vi inbillat oss! Men det var inte bara dofterna, naturen och kossorna som förde oss hem till Sverige igen. Vädret skulle visa sig vara precis som en svensk midsommarafton...

 

Vi letade länge efter något ätbart och våra magar kurrade högt när vi kämpade oss uppför de många långa backarna. Vårt tålamod behövde verkligen få lunch snart och för varje lastbil som försökte tränga ner oss i diket blev stubinen kortare. Vägen var under ombyggnad och vi delade den med massvis med långtradare som alla körde enligt principen "Störst går först" och vi fick cykla ner i den lilla och gropiga vägrenen ofta för att undvika att bli överkörda. Det var med andra ord en ganska tråkig dag i sadeln. Vid ett tillfälle kom vi till en man som sålde bananer och läsk som vi med glädje köpte. När vi försökte i lugn och ro äta våra bananer, kom det två drogpåverkade personer och ville äta upp dem. De tog sig friheten och försökte ta bananen ur händerna på oss. Vi cyklade snabbt därifrån med den halvätna bananen i händerna.

 

Klockan hann bli 14.00 innan vi kom till en by som serverade mat. Eftersom den smutsiga lilla restaurangen var fullsatt fick vi sätta oss utanför. Vi lutade cykeln mot en kant och sedan satte vi oss direkt på marken samtidigt som ett tjugotal nyfikna barn stod och glodde på oss. Flera vuxna i byn ställde sig lite längre bort och glodde och skakade på huvudet åt oss. Själva var vi rätt nöjda med att äntligen få tag i mat och när bönorna och riset serverades var vi rörande överens om att det var de godaste bönorna vi någonsin ätit. Ni förstår ju att vi var ordentligt hungriga! Kidneybönor kokta i vatten med lite salt på är inte en smaksensation direkt...

 

När vi slevat i oss en tallrik var och druckit en kopp sött te såg vi hur himlen mörknade och åskan mullrade i fjärran. Vi tänkte att det inte skulle bli så farligt med lite regn och gav oss obekymrat ut på vägen igen samtidigt som det duggade lite lätt. Ganska snart ökade regnet i styrka och vi stannade för att ta på oss våra regnkläder som vi inte använt sedan Grekland! Ganska snart efter vi bytt om öste regnet över oss och vi tyckte att det kändes precis som att cykla i Europa! Temperaturen sjönk från 35 grader till 8 på några minuter och regnet blev om möjligt ännu mer intensivt. Vi passerade en skogsdunge och beslöt oss för att söka skydd under granarna. Men granarna erbjöd inget vidare skydd och vi packade upp ett liggerunderlag som vi höll över oss istället. När vi stod där började det hagla och vi tyckte att det hela var ganska komiskt. Vi har inte lyckats pricka in EN hagelstorm i Afrika, utan två!!! Hur vanligt är det egentligen? Som tur var blev det ingen flodvåg som i Egypten och efter en stund avtog regnet och vi kunde fortsätta igen. Men vi var väldigt förvånade över att cykla vidare i ett delvis vitt landskap! Haglet/snön hade hunnit lägga sig på vissa sträckor och vid en vägkant halkade en kenyansk potatisförsäljare omkull på det hala underlaget. Det var en mycket märkligt upplevelse...

 

På slutet av dagen korsade ekvatorn! Skylten dök upp helt plötsligt i en nedförsbacke och Rasmus knep åt bromsen. Detta skulle fotograferas! När vi började i Nordkap var vi på latitud 71 och nu var vi på 0! Vi ska korsa ytterligare 34 latituder innan vi når Kapstaden men nu har vi kommit två tredjedelar av resan och det känns helt otroligt. De tillfällen när vi bläddrar igenom bilderna från resan känns det som om vi påbörjade den för tio år sedan. Personerna på bilderna känns knappt som oss och vi är kanske inte heller samma personer som de två som lämnade Nordkap den 17 juni? Att korsa ekvatorn kändes stort, men att lämna Nairobi kommer kännas ännu större. Därifrån är ungefär halva Afrika avklarat och vi har "bara" slutspurten kvar. Så många mil cyklade, men ändå så många kvar :)

 

/TandemLove

Rasmus går igenom cykeln och medan Sussie går loss med kameran...
Vissa har tuppar på pakethållaren, andra får!
Såhär kan en lunch se. Brödet heter chapati och idag serverades det till äggröra med gränsaker!
Alla tar skydd mot solen! Även bilar!
Det är häftigt hur man lastar cyklar i Afrika =)
Lite mer grönt än de senaste dagarna!
Denne lille krabat höll vi på att köra över!
Cykeln är ett förträffligt fordon!
Sussie köper färdkost i form av bananer efter vägkanten!
Till slut hittade vi bönröran som vi njöt på trappan av restauranten för att kunna vakta cykeln
Rasmus surfar på mobilen!
Sedan började det regna…. och hagla!
Till en början cyklade vi, men sedan tog vi skydd!
Vad är detta? Norge, nej, DET ÄR KENYA! Något är fel på klimatet!
Milstolpe!!!

Kommentera gärna: