Från koja till slott!

Det är en stor variation på hur vi bor på denna resan och vi får uppleva allt från nätter i en stjärnklar öken, våfflor framför brasan hemma hos gästvänliga Norrmän eller nypressade lakan på hotell. Men ibland får vi sova på platser som vi sent kommer glömma. Då minns vi mestadels avsaknaden av vad boendet INTE. På väg genom Kenyas Rift valley fick vi sova på ett minst sagt spartanskt hotell och upplevelsen blev rätt komiskt...

 

Vi kom till en liten ort som såg ut som en rad av Vilda Västern hus och eftersom det började skymma beslöt vi oss för att slå läger för natten. På två byggnader i byn stod det "HOTEL" med stora bokstäver. Men när vi försökte ta reda på vad rummena kostade, fanns det ingen som kunde checka in oss och inte heller någon som förstod ett ord engelska. Vi tog då istället en Fanta vid sidan av kiosken dels för att tänka om och dels för att få upp Sussie känning. När vi stod där med bekymrade miner och funderade över om vi skulle hitta en plats att slå upp vårt tält på, kom en berusad man fram till oss och förklarade att han kunde checka in oss på "Banana hotel". Vi blev lite tveksamma då mannen fullkomligt stank alkohol. Men eftersom vi inte hade något bättre alternativ följde vi med honom till det slitna hotellet. Sussie följde med honom in på en bakgård och för varje litet skjul han visade rynkade hon allt mer på näsan. När hon kom ut igen sa hon åt Rasmus att själv göra en bedömning medan hon stod kvar och vaktade cykeln. Runt henne stod en grupp nyfikna barn som inte bara ville pilla på cykeln utan även på Sussie och framför allt ville de känna på hennes blonda hår. När barnen hade tafsat en stund kom Rasmus tillbaka och gjorde tummen upp:
"Det kostar bara 15kr, det tar vi!"

 

Vi rullade in vår cykel på bakgården samtidigt som alla ungar försökte tränga sig in på gården för att titta på de vita turisterna. Sedan valde vi det största rummet som var ungefär 6 kvadratmeter stort med betonggolv. För att få plats med cykeln inomhus ställde vi upp sängen mot väggen i rummet och slängde ut den fläckiga madrassen. Hela rummet såg ut som ett väldigt dåligt cykelskjul med plåtdörr och ett litet fönster som man låste genom att vända på en böjd spik. På väggarna i hela rummet hade ägaren spikat upp pappkartonger som vi antog skulle agera som isolering. Toaletten fanns utanför och var en klassisk hål-i-golvet-kreation, men som inte luktade särskilt illa.

 

I den minimala byn fanns ingen restaurang och det enda vi kunde få serverat var te eller friterade bullar vilket inte är optimalt efter en dag i sadeln. Men med hjälp av den berusade mannen gick Sussie runt i de små kioskerna i jakt på ägg och grönsaker som mannen sedan tillagade åt oss över öppen eld. Han ville ha hela 7kr för besväret och det tyckte vi var en okej deal :) Medan fyllegubben lagade vår omelett skar vi avokado och passionsfrukt och ihop med friterat bröd blev det en annorlunda Tapas meny. Middagen avnjöts på golvet inne i vårt skjul och sedan satte vi upp vår myggnät i rummet och försökte somna i oljudet från festen bredvid. Något vi märkt som är en genomgående trend i Afrika, efter att vi nu spenderat 6 månader av vårt liv på denna kontinent, är bristen på hänsyn och bristen på ljudisolerade väggar. Det är vanlig syn att en bar/restaurant spelar hög volym till fyra på morgonen, trots att det endast sitter två personer i den annars tomma baren. Detta trots att runtomkring baren finns det människor som bor och ska upp i gryningen för att arbeta. Detta sker heller inte en dag i veckan, utan snarare alla dagar i veckan. Vilken Festar-kontinent! Samtidigt som man hela natten fått lyssna till dunkandet från en gammal och rostig ljudanläggning är det mängder av människor som är uppe innan gryningen och börjar väsnas eller ha en ljudlig diskussion utanför ens egna motell-dörr 05.30. Vi förstår inte hur människor orkar? Antingen måste hela kontinenten lida av sömnbrist eller så sover de på dagarna :)... Vi däremot behöver investera i komplexa öronproppar!

 

Dagen efter satt vi i sadeln med beslutsångest. Vad skulle vi egentligen göra med all denna extra tid? Vår nya framgaffel skulle inte komma till Nairobi förän mitten av nästa vecka och vi hade redan dragit ut maximalt på cyklingen dit. Vi funderade på att stanna i nationalparken utanför Naivasha men alla boenden som inte kostade 350USD natten var fullbokade och att tälta kändes inte som ett mysigt alternativ i en vecka med stundtals ösregn. Januari och februari ska vara de två torraste månaderna på året och alla kenyanerna skakar på huvudet när de sneglar mot himlen. Vädret har varit uselt! Regn och molnigt varje dag! Att tälta och lyssna på hur regnet slår mot duken är ju för det mesta mysigt. Men när det intensiva regnet skapar en  några centimeter djup sjö på gräsmattan och när man helt plötsligt flyter runt i alla ens blöta sängkläder. Då kan vi intyga att skrattet är långt borta! Rasmus är överlycklig över att få cykla i ett svalare klimat, men när det är dags att sova blir tältalternativet nedprioriterat. Vi fick höra att vart tjugonde år inträffar regnperioder likt dessa. Härligt att vi lyckades pricka in en sådan ;) Med dessa saker i huvudet cyklade vi och pratade fram och tillbaka i farten och när vi kom fram till Naivasha hade vi ännu inte tagit ett beslut. Det slutade med att vi checkade in på ett ganska dyrt hotell och satte oss för att göra en budget och en plan för veckan. Det kostar en hel del för ett vettigt hotell i Nairobi och vi hade ingen lust att slänga bort våra pengar bara för att vänta på vår framgaffel.

 

Efter ett flertalet mejlkontakter och telefonsamtal hade vi turen att få plats på ett Norskt missionshus i Nairobi. Vi packade ihop våra saker och begav oss mot staden som i folkmun kallas för Nai-robbery, då rånrisken är så hög. Detta är en stad Sussie lovat sig själv att aldrig åka till men när man står utan val tvingas man trotsa sina rädslor. Men siktet på den stora staden trampade vi genom ett otroligt vackert landskap i skiftande grönt. Till en början var det stora gröna slätter med kullar på håll och ibland cyklade vi igenom tät tropisk skog som påminde om regnskogen vi sett i Costa Rica. Helt plötsligt utbrast Sussie i tystnaden chockat:
"Nämen Rasmus..."
Rasmus fattade ingenting och undrade trumpet vad han gjort för fel. Sussie bara pekade åt sidan av vägen och slet fram kameran. Bredvid vägen bara 40m bort stod tre zebror och betade. Vi tog flera bilder och hoppade upp och ner av lycka (eller snarare Sussie hoppade upp och ner av lycka). Det kändes verkligen hur häftigt som helst att cykla bredvid vilda zebror! Efter en stund slet vi oss från zebrorna och fortsatte cykla vidare med ett stort leende på läpparna. Det kändes lite som refrängen "Och även om det regnar och ridån den har gått ner, så har vi ändå vunnit" (We are all the winner, we are all the best) När vi sedan cyklade förbi en stor flock med zebror igen blev det ett nytt klimax. Allt blev en gratis safari, helt oväntat!

 

Det är stunder som dessa då vi verkligen älskar att cykla. Man kommer nära och upplever saker intensivt och när det är bra saker blir upplevelsen enbart positiv. Många resenärer vi har mött anmärker på att vi inte ser alla de stora turistattraktionerna i länderna vi cyklar igenom. De lägger huvudet på sned och tittar bekymrat på oss och säger något i stil med:
"Så ni cyklar bara, ni upplever inget?"


Men vi har kommit underfund med att för oss är det just cyklingen som är upplevelsen för oss. Vi tycker att de bästa, starkaste och mest genuina upplevelserna på resan är de dagarna vi sakta passerar byar, städer, människor och olika vyer. Dagar i sadeln då vi känner dofter, temperaturer, vinden i håret och blickar ut över enastående landskap. Eller dagar då vi smakar lokal mat för några ynka kronor och samtalar med kroppsspråk i byar där turister inte sätter sin fot. Det är saker vi värdesätter högre än gamla pyramider, kyrkor eller ruiner med skyhöga omkostnader och inträdesavgifter. Vi känner att vi upplever ofantligt mycket i varje land vi besöker och vi tycker att de bästa upplevelserna ibland är de små sakerna ett land kan erbjuda. Och att se zebror längs vägen helt oväntat och gratis är ett bra exempel på just det!

 

Vi hade lätt nedförsbacke in i Nairobi och passerade alla slumområden i 40km/h. Det kändes också skönt att cykla in i staden i fullt dagsljus. Vi stannade vid Immigrationsverket en snabbis för att få våra inrese-stämpel till Kenya, då vi inte fått dem när vi passerade in i landet väster om Turkana-sjön. Sedan fortsatte vi i riktning mot missionshuset och slet som djur den sista milen. På vägen stannade vi till på ett modernt shoppingcenter för att äta Italiensk mat. Det vard den första vettiga måltiden på över fyra månader. Första måltiden som varit perfekt med hög klass både gällande råvaror, recept och tillagning. Vi var slitna, trötta och lyckliga över att ha nått Nairobi och med utsökt mat i munnen blev vi nästan tårögda och rörda. Det är också första gången på väldigt länge som vi befinner oss i en riktigt modern stad som påminner om hemma. Det är ärligt talat en underbar känsla att vara i civilisationen igen! Efter den ljuvliga maten cyklade vi till missionshuset där vi checkade in i ett litet, fräscht rum med eget badrum med varmvatten!

 

Nu bor vi bra och väntar på framgaffeln som väntas komma på torsdag...

 

/TandemLove

 

Afrikas röda jord!
Längs vägen sålde de frusna kenyanska fruarna potatis i massor!
Vår koja för natten!
Svar ja, det är urin på hela golvet. Och svar ja, det är någons kisse-papper som ni ser!!
Middagen förbereds ute på terassen!
Kenyansk tapas när den är som bäst!
Utsikt över kratern Longonot!
It doesn´t matter if you are black or white!
Vad ska man betala flera hundra dollar för?
Longonot!
Detta är alltså dricksvatten som serveras till lunchen!
Klättrar upp från Rift Valley!
De har humor i alla fall!
Längs vägen såldes det Masai-kläder och andra souvenirer!

Kommentera gärna: