Kwaheri Kenya!

Vi tycker att vi varit lite dåliga på att uppdatera bloggen på sistone, men saken är den att vi inte haft något märkvärdigt att skriva om. Men det är självförvållat eftersom vi har varit trötta på utmaningar, intryck och behövde en paus. Därför tog vi en vecka nästan helt utan något på schemat för att försöka få grepp om allting vi fått uppleva hittills. Som vi tidigare sagt kan vi knappt förstå att vi cyklat genom alla dess olika länder. Vi kommer nog behöva en bra stund att hinna smälta och verkligen ta in allting vi varit med om på denna resa. Med den insikten har vi nu fullt beslutat oss för att Kapstaden blir vårt slutmål. Vi hade lite planer om att cykla västkusten upp, eller ta oss omkring i Asien en vända, men nu känner vi att vi vill avsluta denna resan på riktigt innan vi påbörjar ett annat projekt. Vi har även insett att med vila i kroppen blir upplevelserna så mycket bättre och då får saker och ting vänta. Och även när vi tog oss en närmare titt på bankontot förstod vi att det var ett klokt beslut :)

 

Det har blivit lite som en käftsmäll att komma till Kenya eftersom vi nu inser att det finns ett slut på resan. När vi startade i Nordkapp kändes resan evig och att planera vidare kändes meningslöst. Men nu står vi plötsligt här, med "bara" 600mil kvar! Vi börjar redan fundera på framtiden och vad vi vill göra med den och därför har vi sökt både jobb och utbildning. Vi får se var vi hamnar. Dagarna i Nairobi passerade snabbt och vi fixade inför hemkomst, planerade vår vistelse i Kapstaden, tog det lugnt med många sovmornar, åt gott och tränade. Vi kände inte riktigt för att blogga mitt i allt detta. Vi gissade också att ni läsare inte vill se bilder oss i "dagens outfit" eller " dagens lunch"! Vår slutsats blev att ni skulle bli uttråkade och sluta följa oss, och därför lät vi helt enkelt bli att blogga. Har du inget vettigt att säga är det bäst att hålla tyst liksom.

 

Vår framgaffel (den där grejen som håller framhjulet) väntades anlända till Nairobi onsdag eller torsdag. Vi har nu blivit acklimatiserade till den afrikanska Hakuna-matata-mentaliteten och vi förväntade oss en försening. Men när inget paket kommit vid lunchtid på torsdagen började våra västerländska nerver klia ordentligt och cykelbenen ville också vidare, framåt och iväg! Därför cyklade vi till Svenska skolan i Nairobi för att vara på plats när paketet skulle komma på eftermiddagen. För att kunna skicka framgaffeln till Kenya behövde vi en trygg och pålitlig adress att sända den till och Svenska Skolan i Nairobi ställde upp för oss! Det var alltså därför vi cyklade dit och inte för att vi drabbats av akut hemlängtan. När vi kom dit blev vi eskorterade till vår kontaktperson Ewa som bjöd på kaffe i skuggan. Ewa var en varm person som rest och upplevt mycket i livet och hennes historier om sin familj och deras äventyr gav oss inspiration. Man kan ha hela världen som spelplan! Efter vi frågat ut varandra om ditt och datt fick vi en rundvisning på området. Vi blev imponerade av de fräscha och luftiga lokalerna, den vänliga och glada stämningen och den inbjudande gården med pool och tennisbanor. Eleverna som går på skolan får verkligen utvecklas enormt och vi önskar att vi haft ett utbytesår där under vår gymnasietid. För övrigt söker de just nu personal och hade vi haft en lärarutbildning hade vi inte tvekat en sekund! :)

 

Vi hade en trevlig eftermiddag på skolan men inget paket dök upp och vi fick snopet cykla hem igen. Vårt Hakuna-matata-läge hade nu helt försvunnit och vi var mer inne i en desperat jakt på vårt paket. Efter att via cykelaffären i Amsterdam fått spårningsnumret, fick vi via DHL veta att paketet satt fast i tullen i Nairobi. För att hämta ut det krävdes 500kr, mer än vi betalat för själva gaffeln! Men det kändes som en parentes just då eftersom allt vi brydde oss om var hur vi snabbast möjligt kunde få ut paketet och lämna Nairobi. Vi tog reda på vilken adress nästa morgon som vi kunde få ut det och vi begav oss ganska nöjda tillbaka till missionen för att packa.

 

Dagen efter började vi med att cykla 12km in till centrum genom rusningstrafik. Det enda sättet för oss att komma framåt var genom att köra mitt i den tvåfiliga körriktningen. Det innebar att vi fick sicksacka oss mellan fordon med ytterst små marginaler och ibland var det inte mer än en hårsmån mellan backspeglar och axlar. Men det svåraste av allt var de oberäkneliga förarna som helt saknade insikt om placering på sina fordon och att titta i backspegeln innan man byter fil är en ovanlig företeelse ska ni veta! Att sedan människor helt plötsligt går ut rakt framför cykeln mellan bilarna gör inte saken lättare. Men vi klarade oss utan skråmor även om det var nära att kapa av ena axeln emellanåt, men vi har ju två så det hade inte varit så farligt...

 

Vi kom oss till DHL, betalade sura pengar och gav oss sedan ut ur huvudstaden. På vägen ut passerade vi ett par mil med tråkiga industriområden. Vägen var full av usla bilförare och Rasmus fick ha hökögon för att hinna bromsa när bilar helt plötsligt svängde vänster och nästan mosade oss. I övrigt så blir ju dessa förare helt chockade när de ser vårt ekipage och ibland glor de så att de antigen nästan kör av vägen eller kör in i oss. En del som ska korsa vägen eller svänga av blir helt paralyserade och bara stannar mitt i gatan/motorvägen med sina fordon och stirrar på oss med ett dumt leende eller med hakan i marken. En lastbildschaufför tittade på oss, svängde ner i den grusiga vägrenen och fick sladd på hela ekipaget. Vi blir lika irriterade varje gång! Det är både farligt för dem och för oss! Men vi förstår samtidigt deras reaktioner och gissar att det kommer vara likadant i resten av Afrika. 

 

Eftermiddagen blev med alla sina spännande intryck en av de bästa cykeldagarna hittills...

Kenya är som en dröm att cykla genom efter all terror i Etiopien. Här får vi cykla i lugn och ro och våra stopp lockar endast till sig nyfikna men respektfulla människor. Terrängen är bitvis kuperad men med ganska bekväm lutning och man kan cykla många mil utan att vara helt slut. Som sällskap på sadeln har du en vacker natur i olika nyanser av grönt med träd och kullar som kontraster till de annars ändlösa slätterna. Det blir inte sämre av att i sadeln skåda både djur och stamfolk som skiljer sig avsevärt från det vi upplevt i Sverige. Vi upplever Kenya som ett modernt, organiserat och drivet land jämfört med andra afrikanska länder. Det är inte förvånande att de har en medelklass som växer explosionsartat. Ofta får man höra att kolonisationen av Afrika har varit fruktansvärt och det är absolut sanning. Men titta var Etiopien är idag; det enda landet på hela kontinenten som inte varit koloniserat. Är det också anledningen till att de ligger så långt efter i utvecklingen? Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar man ju säga. Hur som haver, Kenya är ett land vi gärna vill se mer utav.

 

När vi hade cyklat på i över fem timmar var det dags för lunch nummer två och vi svängde av huvudvägen och körde ner i en liten by med fullt folkvimmel. Överallt fanns det Masaier och det var en upplevelse bara att betrakta deras speciella klädsel. Vi hittade ett litet hak som såg någurlunda rent ut och satte oss där i väntan på dagens lunch bestående av kall köttgryta med pommes eller chapati bröd. När vi ätit färdigt konstaterade vi att vi verkligen hade punktering och vi blev tvungna att laga punkan på gatan utanför restaurangen. Ganska fort samlades det omkring oss en grupp av nyfikna män som följde varje rörelse vi gjorde. De frågade om allt möjligt och flera gånger ville de bekräfta att det hört rätt när vi berättade att i cyklat från Norges topp. Detta måste varit veckans höjdpunkt i den lilla byn då männen tittade med ivrig blick på oss. En man fick hjälpa till att pumpa däcket medan fyra andra klämde och kommenterade lufttrycket med stort engagemang. Det var en mysig stund i all sin enkelhet och vi tycker fortfarande att möten med människor är det mest minnesvärda på resan. I gruppen av män fanns både vanliga Kenyaner och Masaier med örsnibbar som hängde långt ner vid hakan. Men alla männen var rörande överens att det var första gången de sett en sådan märklig cykel och själva skulle de aldrig orka cykla så långt som vi gjort. Vi tog en bild på några av männen tillsammans med Rasmus och när vi visade fotot log alla männen så att samtliga tänder eller gluggar blottades i solljuset. Härligt!

 

Fyllda med ny energi och positiva vibbar fortsatte vi cykla vidare meot gränsstaden Namanga som mål och fokus. Vi väntade oss inget särskilt och vi ville mest lägga kilometer efter kilometer bakom oss på snabbast tid. Därför blev vi överraskade när vi cyklade igenom byar fyllda fulla med Masaier i färgstarka kläder. Byarna var omringade av vackra vyer med små bergstoppar och grön växtlighet i oändlighet. Masaiernas klarröda tygskynken blev en snygg kontrast mot naturen omkring. Tyvärr vill de helst inte bli fotograferade och därför är portträttbild svårt att få till men några på håll fångade vi diskret. Vi stannade till i en by för att dricka läsk och vila benen och snabbt blev Rasmus och cykeln omringat av ännu en grupp nyfikna män. Sussie gick mot slakthuset eftersom det stod ett Coca-cola kylskåp utanför och en mycket gammal Masai dirigerade henne med sin käpp mot dörröppningen istället.

 

Sussie berättar:

"Dörren bestod av ett blodigt skynke och när jag drog undan skynket möttes jag av en syn som var bortom denna värld. Mitt första intryck var lukten av blod och rått kött och det var mer intensiv blodlukt än jag någonsin känt förut. När näsan hunnit vänja sig tog jag ytterligare ett steg in i det dunkla rummet. Med hjälp av dagsljuset som sipprade in genom en liten dörr till bakgården kunde jag se vad som fanns i det lilla rummet. Överallt satt grupper av män på plaststolar omkring smutsiga bord. Mitt på borden låg enorma köttstycken. Köttet bestod av hela lårben av get, som masaierna skar stora bitar ifrån och åt rakt upp och ner utan tillbehör. Allt som fanns på borden var en skärbräda i trä, en stor kniv, ett lårben och massa spill. Jag stod som paralyserad och iakttog hela scenen. M efter en liten stund kom en man iklädd en lång vit apotekarrock som var full av blodfläckar. Han log brett mot mig och frågade vad han kunde stå till tjänst med. Jag förstod att detta måste vara slaktarn och jag frågade om han sålde läsken utanför. Han grabbade tag i en nyckelknippa och nickade på huvudet och började gå mot kylskåpet. Jag följde med och väntade tills han låst upp det stora hänglåset och sedan valde jag läsk som han med smutsiga fingrar fulla av köttrester öppnade. Jag torkade av flaskhalsen och trängde mig igenom folkmassan för att kunna ge Rasmus hans läsk."

 

Vi drack läsken och svarade på frågor och berättade om WaterAid. Männen blev mycket glada över att någon ville hjälpa deras land med Rent Vatten. De nickade på huvudena och förklarade att rent vatten är ett stort problem i hela Afrika, inte bara i Kenya och många behöver hjälp. Sen ville de veta när deras by skulle få en vattenpump och vi försökte förklara att det är WaterAid som beslutar var hjälpen bäst behövs för stunden. Och de verkade förstå och gilla logiken i att de värst drabbade går först. Vi passade på att fråga om deras jättelånga öronsnibbar och vi fick veta att de finns Masaier som har snibbar ända ner till bröstkorgen. En man i gruppen omkring oss hade hål stora som clementiner i öronen och vi gjorde tummen upp mot honom, log och sa att det såg coolt ut. Då log han med hela ansiktet och rätade på ryggen lite extra, vi tolkar det som att det är något en Masai vill få komplimanger för! :)

 

När vi vinkat hejdå till våra nyfikna gubbar rullade vi snart in i ännu en Masai by med färgglada människor. Här var åtta av tio klädda i traditionella kläder och kvinnorna bar stora glänsande halsband i silver. En del hade röda skynken, andra röd och blå rutiga och några bar kornblå skynken. Det ser fantastiskt ut till deras svarta hud med dessa starka och klara tyger som sveper om deras långa och smala kroppar. I kvinnornas öron dinglar stora örhängen i främst vita pärlor men de är fästa uppe på örat och står ut från huvudet på ett lite elefant liknande sätt. Männen hade antigen stora plattor i öronsnibbarna eller färgglada små pärlor runt hela hålet. Alla i byn var rakade, även kvinnorna och i vanlig ordning gick männen omkring med sina träkäppar. Skillnaden här var att alla männen hade illröda ögon som stirrade lite argsint på oss. Vi gissade att de tuggat någon växt. När vi slukade ännu en läsk (vi dricker aldrig läsk hemma för övrigt) kom en man med en hysteriskt gråtande flicka i famnen fram och knackade Sussie på axeln. Sedan visade han att hon skulle hälsa på barnet. Men när Sussie sträckte ut handen mot flickan började hon gråta ännu värre. Mannen sa något till henne på sitt språk och hon lugnade ner sig och Sussie sträckte ut fingret mot henne en gång till. Flickan greppade det försiktigt och slutade gråta på direkten. Sen grabbade hon tag hårt om fingret och tittade med stora ögon på oss. Eftersom flickan inte var mer än kanske ett år gammal och eftersom hon trodde att Sussie var farlig, drog vi slutsatsen att det var den första vita hon sett. För så motbjudande kan Sussie väl inte vara att barn börjar gråta? :)

 

Solen började sänka sig och jakten på härbärge för natten inleddes. Vår första tanke var att tälta men eftersom vi passerade en liten by med ett lokalt hotell till obefintlig kostnad passade vi på att checka in där istället. Slipper vi sätta upp tält är vi lyckliga, mest för att vi är snabba iväg på morgonen. Hotellet var väldigt fräscht för att kosta 35kr och det var helt nybyggt, färgen hade inte ens hunnit torka helt på väggarna i rummet. Toaletten däremot var ett hål i golvet som vanligt och förutom urin på hela golvet, dasspapper och bajs på väggen så fanns det även ett tiotal kackerlackor av model större. Sussie gjorde ett försök att öppna dörren ljudligt i hopp om att de skulle springa sin väg men en del kröp bara längre in i hörnet där hon skulle behöva sänka ner sin rumpa. Sussie gick tillbaka till Rasmus och beklagade sig en stund varpå han trött föreslog att hon skulle ta med en extra sko och jaga bort dem med. Sussie fångade mod till sig och begav sig åter till det lilla båset med en flipflopp i högsta hugg. Hon öppnade dörren och ut sprang ett antal 3cm stora skadedjur över hela dörren mot henne. I båset sprang de andra kackerlackorna omkring och det blev bara för äckligt alltså! Sussie vägrade sätta sig ner med kackerlackorna i rumpan och därför kissade hon i duschen resten av kvällen! 

 

Dagen efter cyklade vi in i Tanzania och efter en lång dag i sadeln stupade vi i säng av trötthet. I nästa inlägg berättar vi om första dagen i Tanzania... 

 

I detta nu har 292 personer GILLAT vår insamling på Inspons, och det resulterar 1460 kronor till Rent Vatten! Bra! Men hjälp att uppmana Era vänner att gå in på vår insamling och Gilla. Varje Gilla-markering ger 5kr till WaterAid och det blir snabbt stor skillnad om många gillar! Hjälp oss rädda liv genom att klicka på GILLA-knappen :)

 

/TandemLove

Ni placerade vår nya framgaffel på pakethållaren!
Till lunch serverades chapati, kål och kött!
Alla dessa män blev väldigt nyfikna på vad Rasmus gjorde när vi började laga punkteringen på restaurangens utsida. Hälften ville självklart hjälpa till!
Varierad vägstandard beroende på vilken väg man väljer =)
Sedan cyklade vi in i Maasai-riket
Såhär kan det se ut när man cyklar in i en by! Vägen är inte bara till för bilar =)
Detta är en vanlig syn när Sussie gjort ett 5-minuters ärende i form av köpande av proviant! Många som är nyfikna på den där konstiga cykeln =)
Genuint!
Sussie var på strålande humör HELA dagen, till och med när hon blev trött och hungrig :o
Pussipuss... det är ändå vår smekmånad :)
Denne mannen for förbi oss med sina 5 barn som gått i skolan! Charmigt!
Sussie stretchar efter 165 km i sadeln på golvet i vårt billiga boende för natten!

Kommentera gärna: