Karibu Tanzania!

I vanlig ordning var det full nattklubb på det lilla lokala hotellet vi spenderade natten på och vi fick därför en dålig natts sömn. Trötta både efter det och gårdagens cykling steg vi upp och packade ihop och gjorde oss redo för en tidig avfärd. Våra muskler var möra efter lång vila i Nairobi och de 165km i sadeln dagen innan. Vi fick i oss en lätt frukost bestående av välling, innan vi kunde avverka de 15km till Namanga och gränsövergången till Tanzania där emigrationskontoret väntade. Att korsa gränsen var otroligt smidigt, enkelt och fritt från påstridiga pengaväxlare eller försäljare. Skönt tyckte vi och parkerade cykeln vid en restaurang för att få i oss lite mer stadig frukost. Dock fanns det bara sött te och stekt chapati-bröd. Samtidigt som vi smaskade i oss det varma och oljiga brödet märkte vi ganska omgående att människorna i Tanzania var betydligt sämre på engelska, trots att vi bara var några meter från Kenya.

 

Däremot kunde den somaliska ägaren bättre engelska och när Sussie skulle betala för maten frågade han med en hoppfull blick:

"Is this man your husband, or just your boyfriend?" 

När sussie svarade att vi var gifta gjorde han ett missnöjt uttryck och sa besviket:

" Aaah, okeeeey... I wan't a Swedish wife, they are much more polite" Sedan visade han sin systers mobilnummer på sin telefon och berättade att hon bott i Göteborg i 35 år. Han berättade också att hon aldrig mer ville flytta tillbaka till Afrika eftersom det är så smutsigt, ohygieniskt och fullt av sjukdomar. Han log lite snett när han berättade och Sussie visste inte om han ville att hon skulle hålla med eller protestera. Därför nickade hon bara och log lite förnämt tillbaka och räckte fram pengarna istället.

 

Efter den onyttiga frukosten var det dags att köra igen och vi började rulla ut ur gränsstaden och in i Tanzania. Längs vägen gick Masajer och vi blev lika fascinerade varje gång vi såg en ny "krigare" promenera vid sidan av cykeln. Det är verkligen häftigt med deras klädsel och smycken och långa öronsnibbar. I midjebältet som håller ihop deras tygskynke hänger det alltid en stor dolk på männen. Det är alla dessa olika detaljer som gör att de ser spännande ut. Vi cyklade därför med glädje varje meter och fick god chans att studera människorna i byarna vi passerade.

 

Terrängen blev bitvis mer kuperad med stundtals kilometerlånga backar i 1-3% lutning och vi kände båda hur vår energi snabbt rann ut ur våra muskler. I tillägg till den tuffa terrängen kröp temperaturen upp till 39 grader och svetten fick kläderna att klibba mot huden. Vi hade satt ut en by som mål för dagens lunch och den lilla byn vid västersidan av Mount Meru verkade envist långt borta. Det kändes som vi trampade och trampade men kom aldrig fram. Vi fick tidigt på dagen en strålande vy över berget, men det tog flera timmar att komma närmare. Berget stod där bara vid horisonten i all sin prakt och väntade tålmodigt på oss. Vinden hade också vänt och vi kämpade i stark sidvind samtidigt som våra ben var helt stumma. Efter ett tag kom vi överens om att detta inte fungerade. Vi behövde energi och stannade för att äta det sista av jordnötsmöret. Trots den energirika födan tickade distansmätaren långsamt uppåt, samtidigt som klockan sprang iväg. Varje tramptag kändes som en enorm prestation och för varje höjdmeter vi tog kom vi närmare ett sammanbrott. Varför kom vi inte fram. Vi hade nu cyklat i 4,5 h utan vettig mat och kroppen skrek efter föda. När vi äntligen kom upp på krönet såg vi en fullpackad bar och vi stannade genast cykeln och lyfte av våra ben. Med staplande och stel gång gick Sussie för att fråga om de serverade någon mat. Till vår stora lycka gjorde de det och vi parkerade cykeln utanför och sjönk djupt ner i plaststolarna utanför. Puuhhh! Aldrig igen skulle vi skjuta på lunchen så länge!

 

När vi satt i skuggan och väntade på våra bönor och ris drack vi ingefära-läsk och andades ut. På vägen utanför och runt restaurangen var det full rörelse och eftersom det var marknadsdag var byn full av människor från hela området. Det var merparten Masajer som gick omkring med bananstockar på huvudet eller envisa getter i koppel. Deras tygskynken i tänkbara färger och mönster fladdrade omkring i vinden och slingrade sig runt deras kroppar. De flesta hade breda pärlarmband runt fotlederna i vitt vilket blev en stor kontrast till deras mörka hud och på armarna eller kring handlederna satt olika pärlarmband i starka färger. Öronsnibbarna hängde nedanför hakan på de flesta männen och en del hade slängt upp skinnslamsan till örsnibb bakom örat istället. Männen hade sina stora dolkar i sidobältet och en del bar på den typiska Masajklubban som de använder som vapen. En man gick omkring i svart kostym, fotbollströja och en Masajklubba, en verkligen annorlunda syn. En annan man som gick förbi där vi satt var klädd i en rosa och vinröd randig sarong, grisrosa keps med rosa bandet på sidan och i handen bar han ett tiotal djurpälsar som han gick och slängde med. Vi undrade om han hade matchat klädseln med vilja eller om han bara haft tur när han valde tygstycke på morgonen. På sina fötter har Masajerna ofta skor som är tillverkade av gamla gummidäck. Man kan på en del skor tydligt se mönsterna under fotsulan och det ser ut som de stoppat ner fötter direkt i ett mopeddäck. På ovansidan skon har de alla olika varianter på remmar som håller fast skon och de mest spektakulära är de som påminner om en flip-flop. Men istället för att gummit mellan stor och pektån går ner på sidorna foten så står den rakt upp ungefär 5-15cm med färgglada pärlor längst ned. Ni förstår att man njuter av att sitta och bara titta på alla dessa kreativa detaljer!

 

När vi ätit färdigt gick vi med trötta steg motvilligt tillbaka mot cykeln igen och fortsatte trampa oss uppåt mot nästa backkrön som aldrig tycktes komma närmare. Vi passerade en färgsprakande marknad i utkanten av byn med alla tänkbara kulörer på smycken och kangas (tyg stycken). På utkanten av marknaden hoppade en masajkvinna ner i diket precis bredvid vägen när vi passerade. Hon drog snabbt upp kangan till precis nedan knäna och särade lite på benen, medan hon betraktade de två mzungo som närmade sig långsamt på cykel.  Sedan släppte hon på spärren och lät urinen flöda fritt ned i diket mot stenarna och det plaskade ljudligt när vi precis passerade henne. Ja, vad gör man när man inte har tillgång till toalett, tänkte vi båda. Det är ju trots allt över 2 miljarder människor som måste uträtta sina behov i naturen eller i sina byar/städer. 

 

En bit längre bort passerade vi stora bergssprickor som förde våra tankar till grand canyon i miniformat och ljusa toner och en sträcka cyklade vi genom stora gröna slätter där stamfolk vallade sina boskap. Det såg precis ut som vi tänker oss att Mongoliet gör och vi hade inte förväntat oss att Tanzania skulle se ut så. Mitt i all grönska passerade vi förbi en liten pojke som vallade sina kossor. Han stod precis vid vägkanten och log med hela ansiktet när vi kom. Samtidigt fylldes våra öron med en afrikansk låt med skönt gung och på ett märkligt sätt började masajpojken hoppa i takt med musiken! Det blev en nästan magisk upplevelse som kunde vara hämtat ur en perfekt tajmad film från Afrika. Pojken var inte äldre än 10år och han var lång och smal med en käpp i ena handen. Hans gung gick upp och ner och han verkade nästan sväva från marken. Hans rörelse såg ut att vara helt ansträngningslös och hela tiden log han ett leende som skulle fått Colgate att blekna. Om vi hade kunnat ge er läsare en upplevelse paketerat och klar, hade vi utan tvivel skänkt er denna. Den är koncentratet av hur man ibland känner för Afrika.

 

En annan bild vi aldrig kommer glömma är de långa, smala killarna klädda i helt svarta skynken som kom gåendes på vägen med sina käppar i trä. Deras ansikten var vitmålade och på håll såg de ut som spöken som kom gåendes mot oss. På deras axlar hängde pilbågar i trä och på närmare håll kunde vi se att ansiktena var dekorerade i vita mönster. Vi stannade omedelbart och stod hänförda en stund medans de kom närmare. Lite nervöst och tveksamt gick vi mot dem och frågade med engelska och kroppsspråk om vi kunde ta en bild på dem. Då kom det plötsligt springandes en röd Massaj från bushen med sin käpp i högsta hugg. Han drog med handen mot sitt bälte upprepade gånger och vi förstod det som att en bild skulle kosta pengar. Vi nickade, log och vände på klacken utan att fotografera de vitmålade pojkarna. Innanför våra ögonock ligger bilden av pojkarnas dekorativt vitmålade ansiktet som fastetsat för livet. Det är precis som i en film, en bok eller en otrolig sägnen om vilda människor långt bort i länder man bara kan fantisera om. Men det är 2013 på en cykelsadel i Tanzania- helt otroligt! Det är en av de starkaste upplevelserna på resan att cykla genom detta Massaj rike!

 

Vi kom till IBRA medias missionhus ca 10km norr om Arusha och tog in på ett fläckfritt rum som var städat och bäddat med militärisk disciplin. Här stupade vi i säng efter en varm dusch och middag bestående av korv och nudlar. Dagen efter vaknade vi med kroppar som kändes helt söndertrasade och lungor som rosslade för varje andetag. Vi hade dagen innan bestämt oss för att cykla, men efter att vi legat stönandes i sängen i två timmar bestämde vi oss för en vilodag för att hämta nya krafter och lite funderingar på hur vi ska få våra immunförsvar att hänga med oss i sadeln. Vi känner att vi haft lite dålig hälsa ett bra tag nu med förkylningar på rad, sträckningar i muskler och kotor som ligger fel. Det finns inte plats och tid för sådant och lite mer grönsaker och vitaminer kanske hjälper oss att hålla vår nya tidsram. Håll tummarna för det!

 

Läs mer om Massajer här på engelska och en kort sämre information på svenska här. Googla bilder på Masai och ni får upp fantastiska porträtt.... :) Läs och se filmen "Den vita massajen" så får ni en djupare inblick i dessa nomaders traditioner. 

 

/TandemLove

När vi rullade in i Tanzania började även tiggandet igen!
Karibu Tanzania!
"Såppa" betyder något i stilen: "Hej, hur är läget?"
Fascinerande klädsel!
Den cyklande masajen!
Trevliga människor som gärna hälsar på vita resenärer!
Den molnstrimman Rasmus pekar på är molnen som omringar Kilimanjaros topp!
Mycket färger för pengarna!
Sussie blickar ut över Mount Meru och en gedigen klättring!
Nu börjar det likna något! Men ännu är inte packningen på taket högre än bussen...
Tunga ben och tunga tramptag! Puhh!
Dagen bjöd på underbara vyer!
Ett tag trodde vi att vi kommit till Mongoliet...
Med lite kontakter fick vi rum på IBRA medias guesthouse några kilometer norr om Arusha!
Man kan ha det sämre för 80 kr pp!
Masaj-Sussie prövar lite utstyrslar i vårt gästhus innan vi stöp i säng!

Kommentera gärna: