Oh boy!

Vårt lilla men fina hotellrum var outhärdligt varmt och vi vred och vände på oss i de svettiga lakanen hela natten. Som tur var hade vi beslutat oss för att ta en liten sovmorgon och därför klev vi inte ur sängen förrän 07.20. Vi hade nämligen blivit inbjudna till frukost med missionärerna vi mött kvällen innan och det ska mycket till för att vi ska tacka nej till en sådan hjärtlig inbjudan! När vi packat färdigt njöt vi av en frukost bestående av ägg, majsbröd, vitt bröd, vattenmelon och kaffe. Som sällskap hade vi en dansk, en norsk, en amerikan och en tanzanian och stämningen var glad med höga skrattsalvor som avlöste varandra. De trevliga människorna bjöd in oss att stanna på deras väckelsevecka dit flera tusen människor från omgivande byar väntades anlända. Men även om en fotbollsplan fylld av lokalbor som dansar och sjunger tillsammans lockade enormt, kunde vi inte vänta två dagar på att festivalen skulle sätta igång. Vårt nya tidsschema har små marginaler och vi måste pressa i sadeln för att hinna fram innan vårt plan lyfter från Kapstaden till Sverige igen. Därför vinkade vi adjö till dessa gästvänliga, generösa och livfulla själar med hopp om att få träffa dem en vacker dag.

 

Dagen innan hade vi träffat en man från Japan som cyklade Malawi till Nairobi på en liten, liten cykel. Han hade kommit vägen vi skulle och han berättade att den var otroligt dålig. Hans kärra hade gått sönder och nu cyklade han vidare med en stor ryggsäck med allt sitt bagage i. Utanpå cykeln hade han kreativt fäst sitt tält och lite annan utrustning och det såg mödosamt ut att cykla med denna enorma ryggsäck på ryggen. Det kallar vi hard-core och envishet! Fattar ni hur varmt det är här på dagarna? Vi började tvivla på om det skulle vara en god idé att testa hur mycket mer vår cykel kunde uthärda. Något vi har kommit fram till är att en tandemcykel INTE är en Mountainbike. Grusvägen till Dodoma beskrivs av andra cyklister som en tvättbräda full av stora stenar och bitvis sand med stora stenar. Det tyckte vi lät mindre upphetsande och vi fick direkta minnesbilder från cyklingen mellan Etiopien och Kenya. Vi dividerade fram och tillbaka en stund och till slut kom vi fram till att cykla 430km på en asfalterad väg var bättre än att cykla 260km på grusväg. Med det beslutet taget började vi trampa västerut mot Singida istället.

 

Trots att klockan bara var 09.00 när vi begav oss från Magugu var det redan stekhett ute och det var alldeles vindstilla. Svetten började snart rinna överallt på våra kroppar och i takt med att backarna blev längre, fler och brantare steg också värmen i kroppen. Vi kämpade oss uppåt, uppåt i värmen och vid varje krön vi nådde var vi fullkomligt genomblöta av svett. Med vishet från tidigare misstag passade vi på att dricka ordentligt redan på morgonen och för varje backe vi klarat tog vi en klunk av det varma kranvattnet med klor och avloppssmak. Dagens cykling bjöd på en hel del klättring och vi hann bli stumma i benen redan innan lunch.

 

Naturen omkring oss var helt fantastisk och det vägde upp de långa backarna. Överallt fanns fält med gigantiska solrosor i gult eller gröna fullt av frodiga grödor. Himlen var alldeles blå och den afrikanska orange-röda jorden blev en riktigt häftig kontrast till den och de gröna fälten. Ute på åkrarna vinkade barnen och kvinnorna som stod böjda stelt och arbetade i hettan. Bönderna log sina bredaste leenden när vi kom farandes och genom varje by hördes rungande hälsningar från alla håll. Men ändå var det nog barnen som fastnade extra hårt i våra hjärtan. Dessa underbara små varelser sprang som besatta och skrek när vi kom cyklandes. Ibland kom hela skolklasser springandes mot oss och skrek "vitingar" och vinkade så frenetiskt att de nästan ramlade omkull. Det sköna var att inga händer sträcktes fram och inget "money, money" ekade från deras munnar. Det enda vi möttes av var glada rop, vinkande händer, vita leenden och bubblande skratt. Det var bara så trevligt att cykla genom det vackra landskapet med leende människor och vinkande armar. Emellanåt dunkade härliga toner från barer vi passerade och musiken fyllde våra kroppar med extra glädje och lycka, det blev ett perfekt soundtrack till en solig dag. Lite som Peps Perssons "Oh boy, vilket vackert väder" en sommar dag. En dag fylld av brännande sol, svett i mängder, tunga backar, stumma lår och hjärtliga människor.

 

/TandemLove

Japanen som vi mötte!
Starka kvinnor!
Det är ingen moderna instrument som brukas i den 35-40gradiga värmen!
Afrikas röda jord och gröna slätter! Vackert!
Trött och glad =)
Många glada barn möts vi av varje dag efter vägkanten!
De avbryter sin lek för att skrika "Jambo, Jambo" tills vi vinkar tillbaka =)
Det bjuds på vyer efter varje kulle!

Kommentera gärna: