En dag med Zlatan!

Morgonen började med att vi trötta som vanligt drog oss ur sängen, packade ihop och åt frukost bestående av vitt bröd och söt mango juice. Inte direkt en vinnarfrukost men ibland är det svårt att få tag på matvaror och det verkar som mat äts färskt här i Afrika. Billigast är det alltid att köpa mat på lokala hak istället för att själv köpa ingredienser och laga eget. Men däremot är det vissa speciella tider som olika maträtter finns att tillgå i byarna och frukosten verkar bestå av vitt bröd och sött te. Till lunch hittar vi antigen pommes frites med stekt ägg över, bönor och ris eller buljongsoppa med hela kroppsdelar från olika djur. Det är ungefär allt som serveras och vi dagdrömmer ofta om vilka maträtter vi ska äta när vi kommer hem igen.

 

Efter vår lätta frukost cyklade vi ut ur provinshuvudstaden Singida och i vanlig ordning tjoade och hejade hela byn på oss när vi cyklade förbi. En del var fortfarande för trötta för att hinna skrika till och de gjorde istället den vanliga mimiken som vi blivit så vana vid. De höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen, alternativt faller hakan nedåt och ibland öppnas också munnen. Vi måste verkligen bjuda på årets underhållning i vissa byar alltså. I utkanten av byn tornade stora röda klippblock upp sig. Dessa stora stenar ligger huller om buller i denna provinsen och det ser verkligen häftigt och konstigt ut med en enorm sten helt ensam ute på ett öppet fält, eller stora högar med stenbumlingar mitt i en åker. Vi gissar att lokalerna måste ha massvis med sagar och sägner om hur stenarna egentligen kommit dit...

 

Efter ungefär en timme och 20km kom vi till första byn och det var mer än dags för vår andra frukost. Vi såg oss omkring i jakt på damerna som står böjda över rykande kastruller och Pepsi eller Coca cola skyltarna, men till vår besvikelse såg vi ingenting. Men skam den som ger sig, vi vädrade matos och det borde verkligen finnas någon form utav mat eller söt dryck att köpa. På sandvägen ovanför bilvägen gick två män och vi skrek "chakula" och gjorde gesten med handen som för något till munnen. Vi har faktiskt inte lärt oss särskilt mycket Swahili, trots att vi borde komma ihåg en del sedan tiden på Zanzibar. Men det mest nödvändiga kan vi och det är mat, vatten, tack och hej :) Männen visade upp sin vita tandrad, nickade och pekade på ett litet vitt hus uppe på platån och vi skrek "asante" tillbaka och styrde cykeln mot huset. Det lilla huset såg ut som om det skulle falla ihop vilken sekund som helst men det är inget ovanligt i Afrika så vi parkerade cykeln. Sedan sträckte vi försiktig in huvudet genom dörrspringan och frågade "chakula?" "chapati?" och en man i kostym kom ut ur mörkret. Den gamle mannen började oväntat prata engelska med oss och han frågade om te och stekt bröd räckte som mat. Vi blev glada att det ens fanns något att tillgå och log och tog i hand med den trevliga mannen. Tillsammans trängde vi oss in i det lilla rummet och vi satte oss på plaststolar runt ett litet träbord. I rummet satt redan tre män och sörplade på sina skållheta tekoppar och på golvet satt en kvinna i muslimsk klädsel och stekte bröd över öppen eld. Bredvid kvinnan satt hennes dotter och lekte ungefär 30cm från kolbädden där kvinnan lagade maten. Männen satt som en halvcirkel i rummet och det var svårt att se ordentligt i mörkret. På golvet sprang kycklingar, höns och tuppar och kvinnan gjorde sitt bästa för att jaga ut dem med jämna mellanrum. Vi serverades två koppar fyllda till bredden och en tallrik med nygräddade bröd som brände våra fingertoppar.

 

Mannen började fråga om vår cykel, vår resa, vårt hemland och meningen med resan. Vi svarade artigt och berättade som vanligt om WaterAid och projektet. Då lös gubben upp och förklarade att han var huvudansvarig för fem byar i detta distrikt och han ville gärna knyta kontakt med oss. Det var en smart gubbe som pratade bra engelska och han hade koll på geografin och annat. Han ville knyta kontakt med WaterAid för att få möjligheten att starta vattenprojekt i hans byar berättade han. Vi bad honom berätta lite om hur byinvånarna fick sitt dricksvatten och han förklarade att en del hushåll hämtade vatten ur brunnar. Men de allra flesta hämtar vatten från vattenhål, bäckar eller efter regnet. Han sa att det bästa var grundvattnet, men att brunnar kostade massor att borra och sedan undrade han hur vi gjorde i Sverige. Var fick vi tag i vårt dricksvatten? Vi skruvade lite på oss i stolarna och det kändes lite skamset att berätta att ALLA i Sverige får sitt vatten direkt i kranen i sina hem. Och att vi alltid har tillgång till rent vatten året om. Mannen nickade och tyckte vi hade det bra. Bra med stabilt klimat och bra med vatten ända ut i kranen hemma tyckte han. Mycket bra!

 

När vi ätit färdigt ville mannen byta kontaktuppgifter och medan Sussie förklarade visitkortet samlades en skara smutsiga, snoriga barn omkring henne och cykeln. Dessa barn bar alla trasiga kläder och de flesta hade snor som runnit ner till hakan. Det är väldigt fattigt i Tanzania och vi märker stor skillnad mot Kenya. Det är första landet vi ser människor som hämtar vatten från vattenpölar och diken. Alltså vi pratar riktigt smutsiga diken och lerpölar. Som sagt, det är få som kan engelska och väldigt få som kan det bra. De flesta går bara i primary school eftersom att resten av utbildningen kostar pengar och därför är det inte underligt att nästan ingen begriper engelska i Tanzania. Vissa har svårt att räkna och vi märker rent allmänt att de har, främst på landsbygden där vi spenderar mest tid, en dålig utbildningsnivå. I städerna är det en helt annan sak. Tanzania är ett land som fortfarande behöver mycket hjälp för att utvecklas och växa, det förstår man verkligen när man cyklar här. Men en sak är lite bra med att de ännu inte blivit lika utvecklat som Kenya. Det är en verklig upplevelse att resa här fortfarande. Människorna klär sig traditionellt, färgstarkt och allting är inte så modernt och likt vårt samhälle. Det är fortfarande afrika om man säger så... Men nu kom jag visst bort från ämnet helt... :) Barnen samlades omkring oss och vi bytte kontaktuppgifter med mannen och sedan vinkade vi hejdå till hela byn och alla tuppar och höns som sprang mellan fötterna.

 

Vi pluggade in "Jag är Zlatan" igen och fortsatte trampa oss genom ett grönt landskap med sina orange stenbumlingar här och var och färgstarka människor med breda leenden. Det var en fin dag, en ganska enkel cykling och ingenting att klaga över. Vi kom så småningom till ett ställe där lastbilschaufförerna alla stannade för lunch och vi gjorde därför detsamma. I en stor vattenpöl låg en hund och badade helt stilla och vägen var kantad av matstånd på båda sidorna. Vi försökte kommunicera med damerna i tre utav stånden, men deras engelska räckte inte till och inte vår Swahili heller. Inte heller kroppsspråk. I övrigt var de lite otrevliga och skrattade åt oss och pekade och höll på. Det var nog de första otrevliga människorna vi mött i Tanzania. Vi rullade vidare en liten bit och prövade hos ett annat stånd, där möttes vi av en strålande kvinna som hälsade oss välkomna. Sedan gjorde vi upp om priset, ett måste om du inte vill betala fem gånger mer i slutet. När vi beställt slog vi oss ned och öppnade våra kalla läskedrycker och njöt för varje klunk. Som vanligt åt vi pommes frites omelett för 8kr per person och sedan drog vi vidare.

 

Efter en stund hände en märklig grej... Vårt fokus var mest i Landskampen Zlatan höll på att spela men plötsligt avbröt en stämma berättelsen och vi pausade Ipoden. Från vänster ovanför vägen stod en man och skrek något på Swahili. Inget konstigt med det. Men i sin hand höll han något. Vi kom närmare och såg att han höll ett prickig djur i svansen. Vi stannade och mannen kom springandes med djuret i högsta hugg och vi undrade vad i hela världen som höll på att hända. Precis framför oss stannade mannen, höll ut djuret och sedan la han det framför oss och cykeln. Hela tiden pratade han med oss på Swahili och vi fattade ingenting. Framför våra fötter låg ett överkört kattdjur vi aldrig sett förut. Tungan hängde ut genom munnen och vi tog en bild och log förvirrat mot mannen. Vad ville han att vi skulle göra med djuret egentligen? Varför ville han att vi skulle se det? Ville han att vi skulle äta det? Var det en gåva, en vacker gest som vi helt missförstod? Vi hade ingen aning och när en ordentligt berusad man i trasiga kläder kom fram och började svamla på engelska klickade vi i skorna igen och sa tack och hej.

 

En halvtimmer senare hade Zlatan precis tagit bollen från Kim Källström för att lägga en straffspark, när Rasmus såg något grått röra sig på vägen. När vi kom närmare insåg Rasmus att vi snart skulle köra över ormen om vi inte saktade in. Han lade sig på bromsen och ormen ringlar iväg ungefär en meter från cykeln och den fortsatte längs med cykeln, ut i gräset och snett bakåt. Den var minst 2,5 meter lång om inte 3 meter. Sussie skrek:

"Stanna vi måste ta en bild".

Men ormen ringlade snabbt vidare och vi varken ville eller vågade följa efter. Det roligaste med hela historien är att Sussie ungefär tjugo minuter tidigare deklarerat att natten borde spenderas i tält. Det verkade inte finnas några vilda djur här ändå tyckte hon efter att ha uträttat sina behov en bit ut i buschen. Efter ormen slingrat sig ut ur vårt synfält ryste hon till och sa bestämt:

"Jag tältar ALDRIG mer i Afrika! "

 

Vi kom till slut fram till dagens mål och fann ganska snart ett okej hotellrum för 50kr natten. Sedan gick vi runt i hela byn i jakt på någon annan mat än pommes-frites-omelett men till slut fick vi beställa den samma vanliga rätten i alla fall. Mat är i all fall mat kom vi fram till och man ska vara glad som får någon. Vi gick runt lite i den lilla dammiga byn och överallt skrek folk "mzungo!!" efter oss eller "Jambo". Det första betyder ungefär vitman eller Europe och det andra betyder Hej. Vi fick ett koppel av nyfikna barn med bubblade skratt och utanför vårt hotell samlades en hel drös med ungar som bara stod och väntade på att få se de två vita i byn. Det var en mysig stämning och vi gjorde våra inköp i en liten, liten kiosk bredvid vårt hotell. Vi köpte nygräddat bröd som mer påminner om friterade munkar utan socker, mango juice och smör. Frukosten i morgonen därpå blev med andra ord inte heller en vinnarfrukost. Väl tillbaka i vårt minimala rum stretchade vi mellan cykeln, alla packning och sängen och sedan gick vi till hotellbaren för att dricka lite mango juice igen. Sussie gick till baren ensam för att beställa och trots att klockan bara var fem på eftermiddagen satt ett par fulla män bänkade i baren. Det blev givetvis full uppståndelse när en vit kvinna kom in och flera var framme för att hälsa. En tjock och äldre man kom fram och tog i hand och vägrade släppa. Han stank sprit och glodde på Sussie på ett mycket intresserat sätt och Sussie kände obehagliga vibbar. Hon log artigt, hälsade och småpratade någon minut och sedan drog hon loss armen från gubben och tog juicen och vände på klacken. Då svartnade mannens blick och skrek:

"Where do you have your passports?"

"What?" Undrade Sussie

"I'm the police chief in this region and i need to register you if you stay in this village!!!"

"Ohh sorry, I don't have them here, I have them in our luggage in an other place" Sade Sussie och drog på det fetaste leende hon hade.

"Okey, okey" slöddrade polisgubben till och sedan gick han för att fråga Rasmus om jag var hans fru.

 

Obehagligt med maktgalna människor och det var verkligen läskigt att se hur han slog om i skallen när jag öppet avvisade honom framför gästerna i baren. Fulla poliser har vi varit med om ofta på Zanzibar. Korrupta poliser var vår vardag därnere. Men fulla, korrupta, maktgalna poliser är bland det värsta som finns. Vi drack vår mango juice i baren och pratade om hur sorgligt det är med alkohol på denna kontinent. Det är verkligen party dag ut och dag in, vilken tid på dygnet och folk är redlösa titt som tätt. Det verkar dessutom som de med minst pengar dricker mest. Man får verkligen perspektiv och en annan bild av alkohol när man reser här. Sorgligt men sant! Om alla på den afrikanska kontinenten skulle dricka lika sällan som Zlatan gör, så skulle det se bättre ut! Heja Zlatan :)

 

/TandemLove

Secondbreakfast utanför det lilla tehuset!
Chapati och te drucket och Sussie delar ut kontaktuppgifter
Bokstavligt hade vi nyfikna snorungar omkring oss =)
Man leker med man kommer över - i detta fall ett cykeldäck!
Påväg att hämta vatten!
Några barn som fylle på vattenreserven efter natten tunga regn!
På sådana här platser hämtar många sitt vatten!
Eller såhär!
Sedan blev det första lunchen! Chips Mayai!
Stor uppståndelse!
Är detta Timon?
Trevliga barn som vandrade längs vägen!
Vi möttes av flera som samlade på regnvatten. Mannen på tehuset hade rätt!
Tripp, trapp, trull på väg hem från skolan! Notera att alla bär med sig en behållare för vätska att dricka ur!
Framme i Mayoni och nyfikna barn följde oss genom byn till det lokala hotellet!

Kommentera gärna: