Förhoppningsvis den sista grusvägen!

Tanzanias huvudstad Dodoma gjorde oss inte imponerade och när vi styrde oss genom centrum trodde vi att vi kört fel. Överallt fanns plåtskjul och fallfärdiga hus och allting var ett virrvarr av trafik, människor, butiker och skräp. Förutom huvudvägen fanns det bara sandvägar och trånga gränder och vi fick ingen ordning på logiken i staden. Kanske fanns det heller ingen logik i hur staden är byggd? Vi hade fått den dåliga nyheten att vägen från Dodoma skulle vara grusväg hela vägen till Iringa. Det skulle innebära 260km på dåliga vägar och vi beslöt oss för att ta en vilodag i Dodoma och ladda inför tre tuffa dagar. Därför tog vi en sovmorgon följt av en lång frukost med pannkaka, korv, bröd, frukt och färsk fruktjuice. Efter frukosten gjorde vi ett blogginlägg och sedan promenerade vi tre km för att hitta stadens enda vettiga restaurang. Vi hittade den italienska restaurangen så småningom och vi satt där resten av dagen och bara åt. Vi åt mat för en hel dagsbudget och sedan beställde vi pizza take away som vi njöt av på hotellet framför en go film. Vårt hotell hade inte bara varmvatten i kranen utan också AC på rummet och detta trots att vi bara betalade 50kr! Det var ljuvligt att komma från ett fuktigt 35graders klimat in till vår svala oas på rummet, rena himmelriket!

 

Vi började morgonen med att cykla ut ur kaoset i Dodoma och överallt hördes gospel från söndagsgudstjänsterna. Det var mäktigt och ett skönt gung att cykla till. Ganska snart svängde vi av in på en sandväg med massa hål, kanter och gupp och vi svalde hårt. Skulle vi behöva plågas i 26 mil på vägar likt denna? Till en början körde det flera bilar på vägen och vi fick slåss om vår plats ute på vägen snarare än i diket. Efter en stund försvann bilarna och vägen gick alltmer genom små sömniga byar med glad befolkning. I vanlig ordning vinkade och hejade folk och barnen skrek som besatta efter oss. Vägen under oss blev efter ett tag betydligt bättre och vi rullade stundtals på hård packad sand. Vi hade en snitthastighet kring 20km/h och vi ville verkligen försöka hinna ta denna eländiga väg på två dagar. Med det som drivkraft trampade vi på för glatta livet och vägen förändrades ständigt. Kineserna höll på att asfaltera vägen , men ännu är det länge tills arbetet är klart. Tyvärr är inte asfalten lagd, så vi rullade på alla sorters underlag. Vissa bitar är fulla av lös sand och andra djup lera. Det var väldigt varierande och vi cyklade på så mycket vi orkade när underlaget var som bäst.

 

Ibland stannade vi i någon av de små byarna för att dricka te, läsk eller äta bröd. I varje by var människorna hjärtliga och glada att få träffa oss "mzungos". De flesta gav oss till och med rätt pris direkt, utan att försöka lura oss. Som vanligt samlades halva byn runt oss och tittade nyfiket på allt vi gjorde. Vissa dagar blir vi väldigt trötta på den uppmärksamhet vi alltid får och det är största nackdelen med att cykla tandem. Det känns väldigt konstigt att ha en skara människor som studerar varje rörelse du gör. Människor som stirrar på dig när du äter, dricker eller smörjer in armarna med solkräm. Vi är inte bekväma att alltid stå i centrum men vi förstår att det blir så när man både är vit och cyklar på ett fordon de aldrig sett. Vi förstår men vi vänjer oss aldrig riktigt.

 

I slutet av dagen kom vi till en större by där vi letade boende för natten. Men byn gav inga sköna vibbar och hotellen var rena rucklen och vi åt därför bara middag i byn och begav oss sedan vidare. Vår plan var att hinna 35km till en plats som vi hoppades få sätta upp tältet på. Men solen sänkte sig alldeles för fort i horisonten och mitt i allt hoppande gick en skruv av. Skruven som håller främre pakethållaren på plats gick rätt av på höger sida. Vi kände hur nervositeten kom krypandes, om pakethållaren lossnar kan vi inte fästa framväskorna. Och tro oss, det går inte att banta mer packning!! Buntbanden kom fram och svärandes över de dåliga vägarna fäste vi pakethållaren med banden. Sedan hoppade vi vidare med tiden som fiende. Vi förstod att vi inte skulle hinna till campingplatsen innan mörkret skulle falla och det var en omöjlighet att cykla utan ljus på dessa vägar. Rasmus var tvungen att ha fullt fokus för att undvika hål, kanter, sandhögar och inte spåra ut, vi behövde ljus för att klara det. Därför inleddes jakten på campingplats men överallt fanns det människor. Överallt! Det kom folk från ingenstans gåendes varje gång vi trodde att vi hittat en bra plats för natten och det ar bara att fortsätta söka. Till slut körde vi över ett par grushögar och gick ut i bushen på motsatt sida vägen där folk passerade. Sedan rullade vi ut cykeln bland buskarna och väntade. Vi satt tysta och spanade efter människor men det enda som hördes var insekternas sång och fladdermössens vingslag. Efter en stund bedömde vi platsen som öde och slog upp vårt tält bredvid taggbuskar och taggträd. Taggarna fastnade i våra kläder, myggen bet oss genom kläderna och värmen var tryckande. Precis när vi fått upp tältet hörde vi ett gäng killar som kom gåendes och vi gömde oss och hoppades förbli osedda. Deras röster kom allt närmre och vi blev nervösa. Inte nödvändigtvis nervösa för att de skulle skada oss, utan snarare för att djungel trumman skulle få hela byn att samlas utanför vårt tält hela natten. Men rösterna vek av och blev allt mer dova. Vi andades ut och packade in i tältet.

 

I tältet stod luften stilla och vi svettas så att liggerunderlagen blev blöta under oss. Men även om värmen nästan kliade i oss var vi så trötta att vi somnade snabbt. Lika snabbt som vi somnat, vaknade vi igen. Ute på vägen drogs vagnar med hjälp av åsnor och piskrappen ekade i luften. Lite senare körde flertalet mopeder fram och tillbaka på vägen och ute i bushen. Det spelades musik någonstans och det blev som ett disco i vårt tält. Alla ljuden lät närmre, högre och det blev svårt att somna om. Vi vände och vred våra klibbiga kroppar och sömnen blev ryckig. Därför var vi trötta när klockan ringde 06.00 men vi gick direkt upp utan att dra oss, vi ville ut och iväg, och känna vinden mot huden! Vi packade ihop ganska snabbt och upptäckte att vi fått punktering på båda däcken. Det var bara att dra cykeln till vägen och sätta sig och laga. I däckena hade minst tio taggar fastnat men som tur var hade bara en tagg per däck gått igenom och orsakat punktering. Vi lagade slangarna medan solen gick upp och färgade himlen rosa och gul. Sedan åt vi advocado och drack osötad välling. Klockan 07.20 var vi redo för avfärd igen och vi tryckte upp cykeln på vägen.

 

På avståndsmätarn stod det att vi hade tagit 160km dagen innan och det skulle innebära att vi bara hade 105km kvar till Iringa. Vi blev glada att vi tryckt på dagen innan eftersom det skulle bli en del klättring sista biten. Vi låg på pluskontot och trodde att dagens skulle bli lagom jobbig och vi gav oss iväg med positiva tankar. Efter ungefär 20km försvann den hårda grusvägen och vi började slira runt på sandiga vägar igen. Vi fick trycka hårt för att inte spåra ut och när det äntligen blev hårt underlag igen var det rena tvättbrädan. Var det inte stenar vi studsade på, så var det kanter eller hål och ibland de ökända sandvägarna som bildat hårda minigupp som fick cykeln att vibrera konstant. Vi svettades mängder och skavsåren började bränna redan innan vi hunnit äta vår andra frukost. Det skulle bli en tung dag förstod vi och den positiv energin började sakta men säkert rinna ut i skorna. Så småningom började vi klättra uppåt och det var inte helt lätt att trycka sig uppåt när bakhjulet bara spann i sanden. Varje gång vi cyklade in i de djupa vänster svängarna stannade luften och det var som att cykla i en kokande gryta. Värmen låg över 40 grader och utan vinden blev det nästan outhärdligt. Vi klunkade i oss vatten och när ingen by dök upp blev vi nervösa eftersom våra vattenflaskor en efter en började ta slut.

 

Vägen slingrade sig som en orm långsamt uppåt och här och där passerade vi de glada vägarbetarna och kinesiska ingenjörerna som hälsade glatt. För varje kurva önskade vi att få se krönet på berget. Istället såg vi bara nästa uppförsbacke. Det var tungt och vi drömde om kall dryck för varje tramptag. Sussie började förbanna vägstandarden, sedan cykeln och den vibrerande värmen. För varje hårt gupp skrek hon till av smärta tills hon efter ett slag bröt ihop där bak. Kanske var det läge att testa sockret? Sussie klev av och vi drog fram blodsockermätaren! Det pep till... 3,3 stod det och kakorna åkte fram! Efter några minuter fortsatte vi uppåt. När vi äntligen kom över krönet rullade vi snabbt nedför mot en liten by. Det var nästan mer smärtsamt att cykla nedför eftersom hastigheten gjorde att guppen kändes ännu mer i rumpan. Det blev nästan komiskt, hur mycket smällar kunde man klara av liksom?

 

Vi åt lunch i byn och på vårt bord fanns det gott om blod och köttrester från slaktarn som stod bredvid och hackade kött. Flugorna svärmade i massor och blotta åsynen av köttet, flugorna och smutsen fick oss att vända bort huvudet. Vi åt en chips omelett i vanlig ordning och det växte i munnen på oss båda. Tröttheten, lukten av köttet och värmen utgjorde ingen bra kombination och ganska snart var vi redo att rulla vidare. Eller ska vi säga hoppa vidare?

 

De sista 35km till Iringa blev rena uthållighetstestet och ofta fick vi stanna bara för att låta kroppen vila. Speciellt rumpan som blivit ordentligt mörbultad. Armarna hade börjat domna och det kröp och stack i händerna och fingrarna. När vi hade två mil kvar kändes det nästan outhärdligt och vägen blev om möjligt ännu värre. Boken om Zlatan var slut och utan distraktion kände vi varje stöt desto tydligare. Det var en ren plåga! Sussie grät nästan och bröt ihop ännu en gång. Hon skrek åt Rasmus att hon ville gå de sista milen, vad som helst för att slippa smällarna i rumpan. Sussies humör var verkligen kört i botten. Rasmus däremot hade inte lika mycket skav och bet ihop!

 

Den absolut sista klättringen upp till Iringa bjöd på en spektakulär utsikt över en dalgång med frodiga bergstoppar som inramning och vårt humör vände vid blicken av vyerna. Och när vi på asfalt rullade in i Iringa och hittade en nyrenoverad Lodge för struntsumma blev vi glada igen. Äntligen vila! Stelbenta och gåendes som cowboys staplade vi in våra saker. Vi hade klarat det! 265km på grusväg på två dagar!

 

Väl inne på rummet inspekterade vi våra skavsår och vi brast nästan ut i skratt. Sussies rumpa hade två kransar med skavsår, en yttre ring och en inre. Det såg ut som en illröd ritning av en cykelsadel i rumpan och skavsåren brände och sved rejält. Herregud, vi hoppas att inte också dessa sår blir till ärr för rumpan blir inte för snygg med en tatuerad sadel. Så gärna vill vi inte minnas denna resan!

 

Nu har vi förhoppningsvis lämnat grusvägarna bakom oss för gott! Vi vill aldrig mer cykla på annat än asfalt igen! Malawi är ett orosmoln på den himlen, men vi hoppas att vägarna håller bra standard. Vi hoppas på det och hoppet sägs ju vara det sista som lämnar en människa. Nu är det inte många dagar kvar i Tanzania och bakom hörnet väntar nya äventyr och Malawi som sägs vara fantastiskt! Jihoo!

 

/TandemLove

Stel i ryggen!
Även här är det en daglig jakt på vatten!
Några barn som skojade till det framför Sussie och kameran!
Lång väg kvar!
Snabbt såg kedjan ut såhär!
Tur att vi kan hitta rent vatten i byarna vi passerar!
Vägen varierades fort på grund av vägbygget!
Blickar ut över Mtera Reservoir! PÅ andra sidan vattnet slog vi läger i buschen!
Morgonen därpå 6.30 och lagning av punktering på båda däckena!
Lite sand på moset, varför inte!
Jambo, Jambo!
Storslagna Baobabträd!
Ibland blev det till och med såhär dåligt!
Inte långt kvar till Iringa, men mycket klättring och 41grader varmt!
Nu är det skav!
Man hade kanske önskat att det var solbränna, men nejdå! Det är smuts!

Kommentera gärna: