En mus i vårt hus

Dagen började dåligt med ett störtregn och vi låg tacksamt kvar en timme extra i sängen. Det hade inte blivit mycket sömn natten innan eftersom det i vanlig ordning var fullt liv utanför fönstret och vi har lyckats tappa bort våra öronproppar. Att överleva på den afrikanska kontinenten utan öronproppar är som att gå till jobbet i januari utan skor. Plågsamt! När vi väntat en timme regnade det fortfarande och vi gick för att äta frukost och se om regnet skulle dra vidare. Regnen här brukar vara väldigt intensiva, men korta. Dock hade detta regnoväder hållit i sig hela natten och nu halva morgonen. Vi mumsade i oss ägg, en korv, gammalt bröd och egen avokado och efter måltiden drog regnet vidare och vi fick bråttom att packa ihop. När vi som bäst höll på att spänna fast liggunderlagen hörde vi en knackning på dörren och vi gick för att öppna. Utanför dörren stod receptionisten och log lite blygt. Han förklarade att priset han tagit för rummet inkluderade frukost, men bara för en person och nu ville de ha pengar utav oss. Då såg Sussie svart och skällde ut killen efter noter. Han hade dagen innan sagt att frukost ingick och sedan checkat in två personer i rummet. Sedan hade han innan frukost frågat oss vad vi ville ha och inte någon gång informerat om att det inte skulle ingå frukost för båda. Nu påstod han att rummet var ett singelrum och i Tanzania betalar man frukosten för den ena personen om man sover två i samma rum. Då informerade vi killen om att vi sovit på hotell över hela landet och det har aldrig inneburit att vi bara fått frukost för en person inkluderat. Till slut log killen generat och gick sin väg. Sussie pustade ut. Det kändes skönt att stå upp för sig! Vi hade tröttnat på att bli utnyttjade och som vit får du alltid kämpa för att få någorlunda bra priser och du måste ofta be om att få tillbaka din växel. Oavsett om det handlar om 4kr eller 20kr. Ibland räknar de kanske bara fel, andra gånger är det tydligt medvetet. Folk kommer fram till dig och ber om pengar eller säger åt dig att du ska bjuda på en läsk. Det blir tröttsamt i längden om man säger så...

 

Efter grälet med killen begav vi oss kvickt iväg, men efter några kilometer började det störtregna igen och vi blev helt genomblöta. Graderna sjönk snabbt från +30 till +16 och vi huttrade av fartvinden. Vi var envist beslutna om att åtminstone cykla 100km denna dag men nu när regnet piskade våra ansikten började motivationen sina. Naturen vi färdades genom påminde skrämmande mycket om Sverige - lite som att cykla genom Dalarna. Det var grönt och fullt av barrskog och sumpmark/myr, samt att temperaturen och vädret var precis som vilken skitdag som helst i Sverige. Terrängen var full av uppförsbackar som inte bara var långa utan också branta. Det kändes som vi klättrade hela tiden, men utan att egentligen ta någon höjd. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar och bussar som körde med livet som insats. De hade noll koll på sina fordon och marginalerna var minimala. Ofta kastade vi oss ut i vägrenen i sista sekund och vinglade fram mellan hålen och stenarna i kanten av vägen. Ibland tutade lastbilarna frenetiskt och tvingade ut oss i vägrenen, vare sig det fanns någon eller inte. Andra gånger tutade lastbilarna precis när de låg bredvid och vi blev skrämda och vinglade till. Som sagt var marginalerna små och det fanns inte riktigt plats att vingla till, speciellt inte när de kom mötande trafik. Höll fordonen inte på att köra på oss, höll de på att köra på den mötande trafiken. Inte minst personbilarna som stirrade på oss istället för vägen. Trafikolyckorna var många och vi passerade inte mindre än tre krock-scener redan på förmiddagen. Vi såg de sjukaste omkörningarna någonsin och vanligtvis försökte lastbilarna köra om varandra i uppförsbackarna. De höll max 20km/h och puttrade långsamt sida vid sida uppför de smala vägarna helt ovetandes om det skulle komma trafik i deras körfält. För första gången sedan Italien var vi på riktigt rädda för att cykla i trafiken. Tanzania har haft de absolut värsta bilförarna hittills och denna sträcka var den i särklass farligaste vi cyklat på. Det var inte bara Sussie som var orolig, Ramsus var också det. Och det säger en del om trafiken. Det märkligaste var att vi samma morgon läst en artikel postad på Facebook om ett engelskt par som precis blivit ihjäl körda i Thailand när det var ute på sina jorden runt resa. Var det meningen att vi skulle se den artikeln just denna dagen? För vi tog det automatiskt extra försiktigt, och det var nog tur det.

 

Den första byn vi kom till sökte vi skydd från det afrikanska regnet i en liten restaurang. Eller restaurang är kanske inte rätt ord; det var mer ett plåtskjul. Vi beställde hett te, ris och kokta bönor och sedan kröp vi ihop i det trånga rummet och hackade tänder tills kläderna torkat upp lite. När vi ätit färdigt beställde vi mer te och sedan satt vi där och smuttade på nejlika teet och tittade på kackerlackorna som kröp på väggarna. Vi hade drabbats av en rejäl cykelångest och ville inte fortsätta för dagen. Regnet ökade i styrka och ibland lät det som om taket ovan våra huvuden skulle brista av vattenmassorna. När tre män kom in i rummet för att äta var det så tight med plats i skjulet att vi knappt kunde föra koppen till munnen och det blev dags att lämna vår plats åt andra gäster. Lika bra att fortsätta så att vi kommer fram någon gång resonerade vi samtidigt som vi klädde på oss våra dyblöta regnställ. Urk!

 

Vi rullade ut ur byn och leran skvätte långt upp på benen och regnet piskade hej vilt över oss och gjorde våra kinder röda. Det kändes kallt i vinden och vi nästan längtade efter en seg uppförsbacke att få jobba upp värmen i. Riset hade givit oss energi och vi cyklade på med nytt hopp om att orka dagens etapp. Det gick undan och vi svalde asfalt under oss och efter en lång uppförsbacke fick vi som belöning en lång nedförsbacke. Vi rullade i ilfart nedför backen och vattnet stänkte omkring oss. elt plötsligt small det till! PANG!. Det lät som om ett pistolskott hade avfyrats och innan vi visste ordet av kände vi hur vi rullade på fälgen. Rasmus försökte desperat få stopp på cykeln men det tog nästan hundra meter innan vi stod stilla. Farten hade gjort stoppsträckan lång och vi rullade på fälgen en bra bit. När vi stannande såg vi att hela slangen hade sprängts och tumlat runt bland ekrarna i en enda röra. Detta var det sista vi behövde! Vi flyttade oss snabbt ur från vägen för att vi inte skulle bli påkörda. Sedan fällde Rasmus upp fällkniven, skar loss slangen och sedan rullade vi in cykeln på en avtagsväg och vände den upp och ner. På sidan av själva däcket hade vi fått en stor reva. Det verkade som om sömmarna runt däcket blivit utslitna och vi gissar att milen på grusvägen gjort sin påverkan. Nervöst plockade vi fram vårt sista extra däck och en en extra slang. Till ljudet av dundrande långtradare och smattret på våra kläder från regnet började vi tjafsa om cykeln samtidigt som vi bytte ut däcket. Om huruvida bromsarna tog i eller inte. Sussie har sedan start varit övertygad varje dag att någonting är fel på cykeln och är det något vi bråkar om så är det just detta. Sussie går på känslor och "känner" att det känns fel/annorlunda, eller som oftast tungt. I varje uppförsbacke då formen inte är på topp utbrister hon:
"Rasmus, är du säker på att bromsarna inte tar i?"
"NEJ, de tar inte i!" Svarar Rasmus alltid lika surt.
"Men det känns som det, är det inte ovanlig tungt idag?"
"NEJ, det är du som är trött!" Svarar Rasmus väldigt surt men en hint av ilska i rösten.
"Ska vi inte stanna och titta i alla fall?" Säger Sussie lite tveksamt.
"Håller du inte käften snart så blir jag förbannad" Säger Rasmus förbannat.
Sussie säger inget mer för då vet hon att Rasmus blir galen och vid nästa paus tittar hon efter själv om inte bromsarna tar i. Vilket dom aldrig gör. Och Sussie förstår att att dagsformen är dålig, idag igen. Kanske har Rasmus rätt i något när han hävdar att det finns ett samband med tjatet om bromsklossarna och uppförsbackar?

 

När vi tjafsat färdigt upptäckte vi att bromsklossarna var utslitna och vi passade på att byta dem med till våra sista klossar med ytterligare nervositet. Det är trots allt en bit kvar till Sydafrika och att våra reservdelar tar slut känns inte helt bra. Nu får inget gå fel, men vi har märkt att saker gärna går fel just när de inte ska göra det. Att cykla tandem sliter betydligt mer har vi förstått och att använda andra långfärdscyklisters tips fungerar inte alltid för oss. Vi behöver fler reservdelar och det är ju bra att veta inför framtiden. När vi packade ihop öste regnet fortfarande över oss och himlen var lika mörk och svart som tidigare. Vi suckade åt denna skit dag och vår motivation och ork var som bortblåst. Helst ville vi bara sätta oss där i diket, i regnet och vänta på att någon skulle förbarma sig över oss. Typ komma med helikopter och flyga oss hem till en varm dusch, mjuk säng med rena lakan och ett mål mat. Stämningen var låg och vi var båda två rejält sura och griniga. Inte längre på varandra, utan på världen. På regnet, på terrängen, på Afrika, på cykeldäck och sånt där man inte kan råda över. Vi pratade om att skita i att cykla Malawi, istället bara dra raka vägen till Kapstaden. Vi pratade till och med om att skita i alltihop. Åka hem. NU!
"Vi har i alla fall INTE tur med vädret!" muttrade Rasmus...

 

Sura som vi var fortsatte vi trampa i regnet med fokus på en hotellnatt och efter några timmar var vi plötsligt i den byn vi hade planerat att cykla till. Då kom helt plötsligt solen fram, regnet avtog och temperaturen steg igen till det vi är vana vid. Människorna i byn var trevliga, glada och ärliga och vårt humör vände snabbt igen. Lårmusklerna fylldes med ny energi och vi beslöt oss för att fortsätta 20km till nästa by och sova där istället. Men när vi hade cyklat till den byn visade sig att det inte fanns något gästhus där och vi fick snopet fortsätta. Vi hade hunnit bli trötta igen och benen blev stumma men vi fick fortsätta cykla by efter by eftersom vi verkligen ville sova inomhus för natten. Efter totalt 146km hittade vi en liten by med gästhus och vi checkade in och betalade 30kr för rummet. Sussie rynkade på näsan och tyckte inte rummet var vidare mysigt och Rasmus tillrättavisade henne att hon blivit bortskämd och kräsen. När vi sedan skulle till att sova gick det inget vidare. Rasmus susade dock till medan Sussie hölls vaken av olika ljud. Gubbarna utanför drack öl och pratade/skrek högt, någon välte omkull oljetunnor och något prasslade tyst i vårt rum. Det var något i vårt rum som kröp omkring och Sussie lös med ficklampan som en besatt varje gång det prasslade till. Rasmus morrade åt henne att släcka lampan och sova! Men Sussie fantiserade om smittosamma råttor som skulle smyga sig upp i sängen under natten. Hon låg på helspänn. När någonting sprang i ekrarna på cykeln satte sig Sussie käpprak upp i sängen och lös mot cykeln i rummet. Där mitt i ljusstrålen frös en varelse till i sin rörelse. Musen tittade på Sussie. Sussie tittade på musen! Två sekunder av stillhet och sedan sprang den in under dörren till badrummet. Sussie väckte Rasmus och förklarade att det var en mus i rummet och han måste göra något åt saken. Rasmus svarade mycket trött och irriterat:
"Och? Musen är väl inte i sängen i alla fall, låt mig sova NU!"
Sussie släckte snopet lampan och la sig till rätta i sängen och låg sedan resten av natten och lyssnade noga så att ingen mus skulle krypa upp i sängen trots allt. Det tar på tålamodet och krafterna att cykla genom Afrika, den saken är vi rörande överens om!

 

/TandemLove

Cykelångest på hög nivå!
Vi ber om ursäkt för detta fattiga bildkollage, men vi tog inga fler foton denna dagen. Det regnade för mycket!

Kommentera gärna: