Svampar och Rastaman!

Vi fick ta en ofrivillig vilodag i Mzuzu eftersom vi både ätit något mindre bra och toaletten blev vår bästa vän. Men det passade ganska bra eftersom vi hade blogginlägg att publicera och ärenden att uträtta. Vår nya framgaffel var för lång och vi letade därför upp en verkstad som kunde såga av toppen på den. Sedan letade vi upp en sömmerska som kunde laga hålet i baken på Rasmus byxor. När detta var ordnat gick vi på jakt efter en vettig olja till kedjan och ett nytt extra däck. Efter lite om och men hittade vi en tjock smörja för bilar och ett Indiskt däck som kostade 50kr. Det är kanske inte den mest optimala lösningen men åtminstone bättre än att vara utan resonerade vi.

 

Vi lämnade Mzuzu vid sju tiden på morgonen och fortsatte upp och ner i den backiga terrängen. Det var ett evigt slit och Rasmus kände sig fortfarande inte bra i magen. Terrängen och naturen var sig lik, kort sagt vackert, grönt och kuperat. Det som var väldigt annorlunda var att det överallt gick omkring damer med korgar fulla av olika sorters svamp. Vi visste knappt att matsvamp existerade på denna kontinenten men tydligen äter de massvis med svamp i Malawi, hör och häpna! Vi köpte på oss en påse vit svamp och färska tomater till kvällens middag. När solen började försvinna bakom bergen stannade vi för att njuta av utsikten och fylla på energidepåerna med bullar. Då kom en rastafari i en vit lång tunika gåendes. Hans dreadlocks var uppbundna högt på hjässan med en röd halsduk och i sin hand höll han en vandringskäpp. Vid sin sida sprang en hund som glatt viftade på svansen när de närmade sig oss. Rastafarin log ett bländande leende och hälsade oss välkomna till Malawi. Sen pratade vi en stund om vår resa och ganska snart bjöd han oss att tälta i hans trädgård. Han tyckte det var hög tid för vila om vi cyklat ända från Mzuzu i den branta terrängen och vi höll med honom. Vi slog följe uppför backen tills vi nådde hans tomt med den Etiopiska flaggan vajandes i vinden utanför. Han hade också en skylt med Haile Selassie utanför sitt hus och när vi såg hans marijuanabuskar blev vi smått nervösa. Men vår nyfunna vän utstrålade enbart glädje och vänlighet och han verkade helt fredligt inställd så vi parkerade cykeln inomhus.

 

Huset var byggt i tegel och golvet var ett enda lapptäcke med röda tegelstenar och i ena hörnet låg eldstaden direkt på golvet. I ett rum låg det massa trädgrenar huller om buller och i två andra rum fanns bara det trampade jordgolvet. Sovrummet innehöll en säng, en liten batterilampa och en batteridriven radio. Han hade en ytterdörr och en sovrumsdörr, som provisorisk ytterdörr mot vägen hängde en bastmatta. Vi packade fram våra liggunderlag som vi bredde ut på golvet och sedan började Sussie med maten. Rastafarin slog sig ned och började tända elden. Bredvid sig hade han en hink med smutsigt vatten som han erbjöd oss om vi ville duscha eller dricka, detta trots att han inte kunde fylla upp med nytt vatten i byn. Vi tog givetvis vårt eget vatten och han blev väldigt glad när vi erbjöd honom att äta med oss. Medan tomaterna och svampen puttrade över elden samtalade vi om allt möjligt. Rastafarin berättade om hans sett att se på världen och det var sannerligen en vacker själ vi mött. Han kallade oss sin syster och broder och enligt honom är vi alla ett. Vi alla hör ihop som en enda familj och vi måste hjälpa och ta hand om varandra. När han själv rest runt i Afrika hjälpte människor honom längs vägen med mat och husrum och när han såg oss stanna i hans by kände han direkt att det var hans chans att få ge tillbaka till någon. Det enda han önskade var att vi skulle dela med oss av samma gästvänlighet i framtiden om vi fick möjligheten. "Pass it on" som han sa. Vi pratade lite om Kinesernas framfart på kontinenten och han var bekymrad över deras investeringar. Som han själv sa, "Malawi är väldigt fattigt och hur ska de allra fattigaste kunna köpa nytt material från Kina varje gång det går sönder?" Det är dålig kvalitet på allting som kommer därifrån var vi rörande överens om alla tre. När vi ätit färdigt visade rastafarin oss sin kristallsamling. Han var mäkta stolt och helt övertygad om att stenarna hade helande krafter, speciellt de rosa kristallerna. I samband med detta berättade vi om vårt projekt och han blev nästan rörd. Han tyckte det var stort att vi offrar ett helt år av vårt liv för detta osjälviska ändamål och vi blev generade över hans sätt att se på oss. Sen gav han oss en stor, rosa kristall som skydd på vägen. Den rosa kristallen var helande för hjärtat förklarade han. Vi log och tog emot den. Det var en väldigt fin gest. Den kristallen blir på något vis en symbol för Malawi; det hjärtligaste och vänligaste landet vi besökt.

 

När vi diskat, packat och gjort oss redo för natten la vi oss till rätta redan klockan sju på kvällen. Vi var trötta och somnade nästan direkt medan rastafarin låg i rummet bredvid och lyssnade på en engelsk nyhetskanal på sin lilla knastriga radio. Mitt i natten vaknade jag (Sussie) av att Rasmus slog på mitt ben och viskade backa. Jag trodde att han frös och flyttade mig därför närmare och försökte slänga upp benen över honom. Men han väste bara desperat "lampan" och sedan hörde jag hur han höll tillbaka en spya. Jag greppade lampan och tände den så att Rasmus kunde få på sig skorna, sedan sprang han över eldstaden och hann precis utanför dörrkarmen innan han kräktes. Sen satt vi ute i diket tills han fått ur sig allting och först då vågade vi lägga oss inomhus igen. Rasmus hade väldigt ont i magen och svårt att somna om men efter en stund lyckades vi till slut få ytterligare två timmars sömn innan klockan ringde 05.30.

 

Det blev ett hastigt farväl till vår värd för natten men han förstod läget och önskade oss lycka till. Som tack gav vi honom de tomater och advokado vi hade kvar och sedan började vi trampa vidare. Vi hann inte många meter innan Rasmus var tvungen att gå på toaletten i buskarna. Värmen var redan tryckande och på himlen syntes inte ett moln vilket inte alls var bra! Rasmus hade redan förlorat mycket vätska och att cykla i värme skulle inte göra honom mindre uttorkad precis. Sussie grävde fram burken med etiketten " Vid svår diarré" och gav Rasmus ett piller tillsammans med vätskeersättning och sedan gjorde vi ett nytt försök. Vår plan var att vinka ner första bästa bil och få lift till första guest house, hotell eller liknande men inte en enda passande bil kom i vår väg. Faktum är att nästan inga fordon alls passerade, kanske bara totalt sju bilar. Vi undrar om det har samband med att bensinen i Malawi kostar 15kr litern? Rasmus fick snällt cykla på tom mage med smärtor som tillägg och efter en lång dag när vi äntligen checkade in på ett finare hotell sjönk han utmattad ner i sängen.

 

Med en cykel som gärna går sönder när vi minst behöver det och vår mänskliga dödlighet är allting möjligt verkar det som. Vi som glatt tänkt att vi snart är framme har insett att sjukdom och materialproblem kan sätta käppar i hjulet hela vägen fram. Är det en sak vi lärt oss är det att inte ta ut segern i förskott! En dag i taget och vi är glada om vi ens når Kapstaden till utsatt datum. Faktum är att slutet nästan känns som det tyngsta och svåraste. Nu om någonsin måste vi motivera oss för att fortsätta! Det trodde vi aldrig, att slutet skulle bli tyngst. Men det är väl nu vi lär oss att verkligen bli uthålliga? Nu känner vi nästan smaken av ungsgratinerad falukorv och leverpastejs mackor med saltgurka och det är bra svårt att leva i nuet och vara tålmodig. Bara 400mil kvar nu. Bara ca 220 timmar kvar i cykelsadeln. Snart färdiga, snart. Om bara cykeln och hälsan håller hela vägen fram.

 

/TandemLove

Rasmus fjällrävenbyxor lagas av händig man!
Införskaffade ett däck från Indien som förhoppningsvis håller längre än två mil om vi skulle behöva använda det!
Lika kuperat som Etiopen visade sig Malawi inlandsväg vara!
Såhär kan det se ut efter några minuter när vi söker skydd i skuggan för att få i oss lite vätska och energi!
Folksamling?
Hemma hos Rastafarin och på stengolvet!

Kommentera gärna: