Malawi i våra hjärtan!

Vi vaknade innan klockan ringde och Rasmus kände sig sliten men utan magsmärtor. Han fick behålla frukosten och vi beslöt oss för att cykla vidare mot Zambia. Till gränsen hade vi ungefär 150km och vi tryckte på bra i sadeln för att hinna fram innan gränspolisen skulle stänga för dagen. För en gångs skull hade vi platt terräng och vind snett bakifrån vilket gav oss bättre förutsättningar att lyckas nå vårt mål för dagen. Vi färdades längs med tobaksplantage där de lokala som bäst höll på att skörda de stora, gröna bladen. På vägen transporterades stora emballage med blad på pakethållare, trävagnar eller kvinnohuvuden och under stråtak hängde tobaksbladen på tork. I vissa byar hängde bladen på tork under hustaken och i skuggan under plåttaken satt gamla, rynkiga plantagearbetare och band samman blad i buntar. Tobaken säljs per aktion via staten har vi fått reda på av en lokal vi pratade lite med. I en typisk tobaksby stannade vi för en efterlängtad lunch. En man visade oss till stadens enda restaurang som var en liten hydda där röken från elden sved i ögonen. Medans vi väntade på majsdegen gick Sussie för att ta bilder på tobaken och barnen i byn fullkomligt slängde sig framför kameran. Det var omöjligt att få bilder utan en eller fem linslusar och till slut gav hon upp. Istället började hon ta bilder på barnen och snart hade hon ett fyrtiotal barn framför linsen som hoppade, skrek, vinkade och gjorde miner. För varje bild hon visade barnen, desto mer desperata blev de att hamna längst fram i skaran och därmed närmast kameran. I bakgrunden spelades en för oss välbekant Afrikansk låt och emellanåt hoppade alla barnen i takt till musiken. Det var ett perfekt ögonblick av total lycka!

 

När maten var färdig trängde sig Rasmus genom folkmassan för att hämta Sussie och med oss till hyddan följde ett koppel av nyfikna barn. De stannade utanför hyddan och trängde sig i dörröppningen för att titta på oss när vi åt. Några pojkar hade klättrat upp på en mur en bit bort och stod hela lunchen på tå för att kunna kika på oss genom en liten spricka under taknocken. En liten pojke stod med stora ögon och blickade in mellan två brädor och vi hade svårt för att hålla oss för skratt. Några vänliga män i restaurangen ville hjälpa oss att kolla på kartan och vi höll god min medan de försökte lista ut vad som var vad egentligen. När Sussie pekade på huvudvägen och förklarade att det var M1 insåg vi att männen faktiskt inte visste att det symboliserade en väg ens en gång. Men vi log, pekade och nickade artigt när de förklarade att vi kunde följa den gröna slingan till Chipata i Zambia. Det tog tio minuter för männen att komma fram till detta :)

 

När vi ätit färdigt tog vi ytterligare bilder på de fotoglada barnen och Rasmus var tvungen att filma det hela. Det kändes komiskt och galet med den enorma uppmärksamhet. Och då har vi ändå hunnit bli rätt vana vid att folk stirrar på oss ständigt och jämt. Malawi är verkligen ett fantastiskt land, kanske vår absoluta favorit än så länge i Afrika. Människorna här är verkligen trevliga, glada och härliga. Naturen är utsökt med sin grönska, berg och Malawisjön med sina vita stränder. Det ska finnas "the big five" och gör vi i framtiden en safari-resa gör vi det med glädje på en hästrygg i Malawi. Det är även ett land med svängiga rytmer överallt och det är så som man föreställer sig Afrika. Glädje, musik, nyfikna barn och enkelt. Det är väldigt fattigt som sagt, och det kostar om man vill ha bekvämligheter likt dem vi har i väst. Men vill man se det verkliga Afrika, ja då reser man till Malawi helt enkelt. Vill man möta fantastiska människor som pratar bättre engelska än 40-talisterna hemma i Sverige, ja då är svaret fortfarande Malawi. Men glöm inte att packa ner ditt starkaste tålamod för du kan vänta länge på det mesta, som vanligt i de flesta Afrikanska länder.

 

Vi cyklade glatt vidare fyllde av kärlek och energi som de glada barnen givit oss. Ganska snart kom vi till en by med vattenpump och så fort vi får chansen fyller vi på våra flaskor. Det har faktiskt varit knivigt ibland med att hitta dricksvatten och på flaska kostar 50cl vatten ungefär 10kr vilket inte varit hållbart när de går åt minst 10liter dagligen för oss. På väg mot Mzuzu passerade vi flera områden där inga pumpar eller floder fanns. Vid bergsväggar hade lokala ställt dunkar med trattar i där de små, små dropparna från bergsväggen sakta fyllde dunkarna. Det säger lite om tillgången på vatten, inte bara rent vatten utan över huvudtaget vatten! Hur som helst kom vi till en pump där ett gäng barn kom springandes för att hjälpa Sussie fylla flaskorna. En kvinna lät henne gå före och som tack ville Sussie pumpa vatten till hennes plastbytta. Barnen skrattade så de skrek och kvinnan trodde inte sina ögon när den galna vita kvinnan ställde sig och pumpad vatten åt henne. Sussie gjorde teckenspråk att de var tungt och de alla skrattade högt. När Sussie sedan frågade om de räckte nu visade kvinnan att byttan skulle fyllas ända upp och sedan skrattade de allihopa ännu mer. Tänk att ett mötehelt utan samma språk kan bjuda på så mycket glädje och skratt, det är underbart! Vi vinkade hejdå och tio barn sprang efter cykeln och tjoade så att vi nästan fick tinitus. Deras rop väckte uppmärksamhet i hela byn vilket resulterade att det från alla håll och kanter kom vinkande barn springandes mot vägen. Vi lämnade byn till ljudet av barnaskratt och klara röster som skrek "byebye azungo!" Kan man annat än att älska detta land?

 

Vi kom på ett mirakulöst sätt fram till gränsen och tog oss relativt snabbt genom den. Sedan hade vi bara 22km till Chipata och kvällens stopp. Men en bit innan stadsgränsen cyklade vi in ett svart oväder som snart gjorde att vi kämpade i motvind och tungt regn. Plötsligt ökade regnet i styrka som var helt bortom denna värld och vi trodde knappt det var möjligt att så stora mängder vatten kunde komma på så kort tid. Bilarna krypkörde i vattenmassorna och över vägen bildades som bäckar av vatten som drog med sig skräp och stenar. Vi såg absolut ingenting än den meter framför oss som pannlampan lyste upp och det var omöjligt att hitta skyltarna som avslöjade var ett rum för natten fanns. Hela stan var svart eftersom strömmen hade gått och vi cyklade i desperat jakt på vilket sorts boende som helst, koja som slott bara det hade tak. Vi var blöta på ett nästan obeskrivligt sätt, ordet genomblöt räcker inte till och vi frös ordentligt. Vi fick vattenplaning på cykeln och föll nästan ned i en vattenpöl som mer påminde om en mindre damm och vi beslöt oss för att jogga med cykeln istället. Vattnet nådde oss en bra bit ovan fotknölarna och stegen var bokstavligt talat tunga på grund av vattenmassorna i skorna. Vi hade absolut ingen aning om var ett enda guest house skulle ligga och vi lyste panikartat på alla skyltar vi såg. När vi kommit till en stor Euro Spar butik kom en stor korsning och Sussie vadade genom en damm av vatten för att läsa på skylten. Det verkade ligga två boenden in på den vägen och vi beslöt oss för att göra ett försök. Sussie kände sig nästan som Rose i filmen Titanic när hon vadade genom vraket för att hitta en yxa att slå lös Jacks handbojor med. Bara det att hon istället vadade genom en vattenpöl full av lera och skräp som nådde henne upp till knäna. Det rann så mycket vatten på vägarna att man nästan förväntade sig krokodiler komma simmandes och Sussies fantasi sprang iväg bland ormar och annat farligt. Vi joggade på vägrenen i den totalsvarta alen och åskan dånade ovan oss. Blixten lyste upp himlen med jämn mellanrum och det underlättade för oss så att vi kunde se omgivningen och lokalisera oss. Sussie kände paniken komma krypandes, vad gör vi om vi inte hittar en lodge? Bakom oss sprang en lokalbo och när han passerat stannade han längre fram och bara väntade. Sussie blev rädd, vad ville han oss? Vi som aldrig ger oss ut i mörkret med allt vi äger och har i Afrika, det är liksom idioti! Men när vi kom ikapp mannen började han springa igen, kanske ville han ha sällskap i mörkret? Efter vi hade joggat i vad som kändes som en evighet dök en liten avfart upp och vår pannlampa lyste upp skylten tillräckligt för att konfirmera att vi funnit ett boende. Det var helt mörkt i receptionen och en vänlig tjej förklarade att de bara hade ett rum kvar. Hon frågade om vi ville se rummet och vi svarade att vi inte brydde oss ett skvatt om hur det såg ut så länge vi fick skydd mot regnet. Vi checkade in och beställde mat som vi väntade över två timmar på att få. Vi förstod att det skulle behövas en extra dos tålamod att resa genom Zambia och när maten väl kom var det inte vad vi hade beställt. Men vi var så hungriga att vi åt upp all maten på några minuter i alla fall och sedan somnade vi direkt.

 

Längst ner har vi en underbar film på barnen i byn! Se den!

 

/TandemLove

Tror ni Rasmus behöver införskaffa lite nya kläder...
Skörden av tobak hämtas in från åkrarna
Sedan torkas det under några veckor under tak!
Färdigtorkad tobak som ska säljas!
Tog paus i en tobak-metropol (liten by) där det låg tobak överallt längs sandvägarna!
Tog lunch på en Restrant eller något i den stilen. Tror de glömde ett u
Där vi åt ren Nzima som är gjord på majsmjöl. Väldigt likt Ugali, men godare!
Några män, som försökte visa vilken väg vi skulle åka för att komma till Zambia. Men konstaterade ganska snabbt att de troligtvis aldrig sett en karta tidigare!
Utanför restaurangen trängdes dessa underbara barn!
Och alla ville självklart vara med på bild!
Underbart!!!!

En kortfilm från tobaksbyn!

Visste du att WaterAid hade en kampanj som hette "The Big Dig" där 2 249 738 Pund samlades in till vattenprojekt i Malawi?

Läs mer här om projektet i Malawi!

Kommentera gärna: