Att testa sina gränser

När vi cyklade ut ur Lusaka hade vi 49mil att avverka innan vi skulle nå det berömda Victoriafallen och staden Livingstone. Vi hoppades lite oreal Lusaka var ingen vacker syn och de gråa betonghusen blandades med smutsiga industrilokaler och slitna höghus. Men i den nya stadsdelen hittade vi splitternya shoppinggallerior med moderna restauranger och butiker. Det var en konstig kontrast att gå in i en modern och lyxig värld och sen komma ut igen till det vanliga Zambia. Det är faktiskt just i Zambia vi på riktigt blivit äcklade av klyftorna i samhället och att befinna sig i huvudstaden var som att besöka en annan planet än den landsbygd vi färdas genom. Vi kunde inte förstå hur ett land kan rymma så stora klyftor. På landsbygden bor majoriteten i små hyddor och här i Lusaka bor välbärgade människor innanför höga murar i sina vackra villor med en dyr jeep parkerad utanför. Det känns absurt på något vis. Och ännu mer absurt att betrakta den välbärgade delen av samhället. Tjejerna klär och beter sig som divor och killarna ser ofta ut som om de försöker efterlikna Jay-c eller någon annan amerikansk rappare. Barnen är många gånger överviktiga och klädda i fina kläder med många detaljer och accessoarer. Flickorna bär ofta kjol eller klänning och deras hår är fixat med stor omsorg. Det verkar som om de blivit väldigt influerade av USA och tv-programmen speglar också det vi upplevt ute bland människorna. Vi kände oss färdiga med Lusaka och nöjda med att lämna staden. Till vår förtjusning var det tjocka moln på himlen vilket gjorde att temperaturen höll sig under 40 grader. Vi visste inte hur långt vi skulle orka cykla och Rasmus hade börjat dagen med att kräkas igen. Han var trött och sliten, men det var inte tillräckligt för att ta ännu en vilodag konkluderade vi. Men vi var noga med kosten och fyllde på med energi minst en gång i timmen och det underlättade en hel del. Några mil utanför Lusaka stannade vi längs vägkanten och köpte en söt och god vattenmelon. Kvinnan som sålde vattenmelon satt i en skottkärra och väntade på kunder och hon blev jäteglad att vi ville handla av henne. Sen blev hon ännu mer glad när hon hörde om vår cykelresa och hon satt och log för sig själv i skottkärran medan vi åt vid sidan om.

 

När vi kört 14mil stannade vi för att handla och äta middag. Klockan hade redan passerat 16.00 och vi skulle ha ungefär 2,5 timme av dagsljus kvar att cykla i. Rasmus var likblek och uttömd på energi men ändå kände vi båda att det vore himla kul att testa gränserna. Till nästa by hade vi 60km och det skulle bli svårt att hinna den sträckan innan mörkret skulle falla. Men vi beslöt oss för att ge järnet och försöka. Vi satte oss därför i sadlarna igen och började med ömma ben att trycka vidare ut genom staden. Terrängen var relativt platt och vi körde på i en hastighet över 25km/h och Sussie flåsade som en förkyld flodhäst bakom Rasmus. Envist tänkte vi båda att det var ordentlig träning både för hjärta och kondition inför etapperna i Botswana. De tankarna drev oss framåt och vi höll samma hastighet i över två timmar utan att ens sätta ner fötterna. Kampen mot klockan tillät inga pauser och vi fick dricka i farten för att ens ha en rimlig chans att hinna fram. När skymningen kom hade vi fortfarande över 15km kvar och vi visste att det skulle bli omöjligt att hinna fram innan det skulle bli mörkt. I tillägg började terrängen gå mer uppför och vi fick kämpa ännu hårdare för att behålla en bra snitthastighet. Sussies kropp började darra och i fingrarna kände hon hur det pirrade. Energin började ta slut och matthet kom över henne. Hon behövde inte ens testa blodsockret för att veta att sockernivån dalade. Typiskt! Irriterat slet hon bak i packningen i farten och fiskade fram ett paket vedervärdiga ingefärakakor som hon började skövla in i munnen. En lastbil tutade bakom oss och när han körde om gjorde han ett obekant tecken till oss. Vi stannade och Sussie gick fram för att prata med honom. Den mörkhyade lastbilschauffören sträckte ut två 50cl coca-cola flaskor och log stort mot henne. Vi tackade överraskat och kände att vi fick en ny energikick- vilken underbart fin gest! Det kändes som han hejade på oss, som om gesten betydde " Kom igen nu, det här fixar ni" och en sötad dryck kunde inte komma mer lägligt med tanke på Sussis blodsocker. Vi drack Coca Colan i farten och med ny motivation pressade vi oss långt över mjölksyretröskeln. Svetten rann och vår hud hettade. Vi pustade och flåsade och det hela kändes som ett värsting-pass på spinningscykeln med en galen instruktör i örat. När vi enbart hade 5km kvar till staden var det fortfarande lite ljus kvar på himlen och vi jublade- vi skulle klara det och innan mörkret! Men lika snabbt som vi börjar fira vår seger passerar vi en avståndsskylt som plötsligt lagt till 10km i avstånd och vi insåg att det är helt omöjligt att hinna fram innan himlen blivit svart. Men eftersom vi har reflexväst bak på packningen beslöt vi oss för att chansa och köra i mörkret. Ni förstår, det finns ingen gatubelysningen och vi har ingen lampa på cykeln, men med pannlampan och reflexen körde vi i det bäcksvarta mörkret. Våra ben gick som trumpinnar, samtidigt som passerande bilar och långtradare höll ut med god marginal. När vi äntligen nådde Menzo var lyckan total. Vi hade cyklat 201km på en enda dag! Vi trodde knappt att det var möjligt och vi kände stolthet över vår prestation! Vi checkade in på ett hotell till slut och fick en gedigen rabatt. Rummet skulle visa sig bli bland det finaste vi bott i under tiden i hela Afrika och sängen den skönaste vi legat i sedan vi hälsade på Sussies väninna i Dubai. Behöver vi säga att vi sov gott den natten?

 

Nästa morgon kände vi oss däremot inte lika lyckliga och våra kroppar kändes mörbultade och tunga. Det var med tunga steg vi tog oss ur sängen och packade ihop. Regnet föll hårt mot taket och vi satt och tryckte tills det lättade. Rummet fylldes med cykelångest och vi övervägde att stanna en dag till men vi tog oss i kragen och beslöt oss för att åtminstone cykla 100km. Orkade vi inte mer fick vi ge upp helt enkelt. Vi satte oss på sadeln och skrek till av smärta båda två. Rumporna var ömma men Sussie hade fått en blodutgjutning i ljumsken stor som en körsbärstomat. Vi överdriver inte ens, den var enorm och den gjorde ont! För varje tramptag gick den emot kanten på sadeln och Sussie satt med tårar i ögonen. Hon visste inte om hon skulle klara att cykla över huvudtaget och vi stannade för att tänka ut en lösning. Hon beslöt sig för att pröva att köra utan sina vadderade cykelbyxor. Även om det var hårt så slapp hon kanten i ljumsken som tryckte på bölden och då blev smärtan överkomlig. För att uthärda mil efter mil fick vi fokusera på nästa by, nästa paus, nästa timme osv. Rasmus var stark och fräsch men Sussie hade ont och var dålig i magen och kände sig allmänt svag. Men det fungerade effektivt att dela upp distansen att och inte tänka på den totala sträckan. Istället fokuserade Sussie på att cykla en timme i taget, sen kunde hon ta ett nytt beslut. Efter ungefär 4 timmar i sadeln var rumpan nästan bedövad och det gick väldigt bra och därför flyttade vi vårt mål ytterligare för dagen. Vi beslöt oss för att satsa på att hinna ta oss 165km istället för 100km.

 

Men efter ett tag började vi känna hur vårt bakdäck hoppade och slog och vi stannade för att undersöka saken. Till vår fasa fann vi att det gått en reva i däcken och nu var slangen på väg ut vilket gav däcket en knöl. Till råga på allt var det vårt "fräscha" däck som vi bytt till i Tanzania. Nu var de europeiska däckena slut. I brist på bättre alternativ limmade vi i hålet med superlim och tejpade insidan med silvertejp. Sedan "hoppade" vi vidare. Längs vägen fick vi för första gången sedan Kenya se lite seriöst djurliv igen. Vi passerade ett tiotal överkörda ormar, såg en levande som ringlade sig in i ett hål, räddade en sköldpadda från att bli överkörd på vägen och såg ett antilop liknande djur. Med tanke på alla ormarna vi sett på vägen blev Sussie genast nervös att kliva ut i det midjehöga gräset för att kissa. Ligger de på vägen, finns det garanterat någonstans ute i gräset också resonerade hon!

 

Vi lyckades även denna dag nå vårt högt uppsatta mål och vi fick lov att campa gratis i en trädgård till en Lodge. Vi beställde ris, ägg och grönsaker och stretchade ut våra muskler ordentligt. När vi hade satt upp vårt tält och det redan hunnit bli bäcksvart kom en gubbe och informerade oss att vi skulle få betala 100kr för att tälta i deras trädgård. Efter en lång argumentation lyckades Sussie ordna så att vi fick sova gratis om vi lovade att lämna innan det ljusnade. Vi ställde därför klockan på 04.30 morgonen därpå och fick bråttom ner i sovsäckarna. Men det var fullständigt omöjligt att somna och när vi äntligen gjort det vaknade vi stup i kvarten av grannens vakthud som skällde likt en besatt. Men när vakthunden äntligen lugnat ner sig efter 5 timmar var det dags för nästa oljud att ta vid. Tupparna hade vaknat 02.30 och nu gol alla byns tuppar i kör. Sömnen blev ryckig och vi fick inte mycket vila innan klockan ringde. Vi packade ihop i skenet från pannlampan och sedan började vi trampa i ett totalmörker. Det var psykologisk tungt att trampa vidare när det fortfarande var natt ute och kroppen ville inte riktigt vakna. När det hade hunnit ljusna slog vi oss ned vi vägkanten för att äta frukost. Det blev två brödskivor med jordnötsmör och till det snålade vi på vattendropparna. Vi hade bara 1,5 liter på cykeln och vi hoppades för varje mil att det skulle komma en kran eller pump. Innan vi gav oss iväg på nytt lagade vi revan i däcket ännu en gång. Det såg sannerligen inte bra ut och vi blev oroliga att vi inte ens skulle nå hela vägen till Livingstone med däcket. I reserv hade vi ett indiskt, billigt däck vi köpt i Malawi och vi vet inte om det skulle ta oss många mil.

 

Med en cykel som hoppade framåt tryckte vi på hela morgonen och vi nådde Livingstone och Victoria fallen redan klockan 13.00. Vi firade vårt rekord och personbästa med en lunch på en Italiensk restaurang vid namn Olga's. Först trodde vi att det var en rysk institution som serverade husman men det visade sig vara en renodlad italiensk välgrenhetsrestaurang där man utbildar och stöttar enbart lokala. Det kändes stort att ha klarat 49 mil på 2,5 cykeldagar trots en massa problem med cykeln och ett blodsocker som varit helt hopplöst! Det kändes härligt att få testa våra gränser och nu är vi sugna på att flytta dem ytterligare. Det sägs ju att " If a challenge is not big enough, it won't change you!"

 

I övrigt har Zambia varit ett skönt land att cykla i. Människorna har varit vänliga och för det mesta kunnat engelska, vägarna har varit asfalterade och relativt bra, terrängen har med undantag för två dagar varit relativt platt. Det är faktiskt det plattaste landet vi cyklat i sedan Sudan men kanske skulle man beskriva terrängen mer som vågig. Mätbart kan vi säga att vi på våra dagsetapper tog hälften av de höjdmeter vi tog i Etiopien, Kenya, Tanzania och Malawi. Maten har för det mesta varit väldigt god och en middag för två på lokalrestaurang har inte kostat mer än 40kr inklusive dricka. Maten har dessutom alltid innehållit någon form utav grönsak och det känns som om Zambia är ett ganska medvetet och utbildat land. Många människor uppfattar vi dock som lata och det mesta tar onödigt lång tid och det är lediga dagar ofta. Till exempel hade affärerna stängt både på internationella kvinnodagen och sedan också på ungdomens dag. Högtider som knappast påverkar det svenska samhället nämnvärt gör de stor grej av i Zambia och folk får en ursäkt att vara lediga och dricka öl. Men vi skulle verkligen rekommendera att resa till Zambia. Det är ett vackert land när regnet färgat naturen härligt grön, människorna är nästan lika härliga som i Malawi, maten är bra, det är hyfsat billigt och det finns både safari och Victoria fallen att titta på. Eftersom turismen inte exploderat i landet känns det fortfarande väldigt genuint och många är fascinerade över att ens se en vit människa. En del lodger och restauranger i tex Livingstone har projekt där en stor del av profiten går till välgörande ändamål och det känns väldigt gott att få bidra till att fler ska få ett bättre liv. Zambia är väldigt hårt drabbat av Aids och har en stor del föräldralösa gatubarn till följd av detta. Det finns olika platser att hjälpa till på och landet har en stor del volontärer. Och efter att ha träffat en hel del underbara barn på vägarna genom landet har en längtan att få åka ner till just Zambia och hjälpa till väckts till liv.

 

I nästa inlägg lägger vi upp bilder från det magnifika Victoria fallen!

 

/TandemLove

Mumsiga vattenmeloner!
Vem har mest packning?
Människorna i Zambia är ett folk med breda leenden och nära till skratt!
Problem!!!
Vad skulle man göra utan silvertejp, superlim och buntband!!?
Vila i diket och trött på cykelstrul!
Justerar luften på vårt trasiga däck och fyller på med lite superlim!
Är inga experter, men det kan vara en Impala antilop??
En självmordsbenägen sköldpadda som vandrade långsamt över vägen och höll på att bli överkörd av ett par långtradare...
Såg ett femtontal ormar mellan Lusaka och Livingstone. Bara denna fångade vi på kort =)
Mycket vilt i Afrika =)
Framme i Livingstone och Pizza på Olgas!!!

Kommentera gärna: