Skorpioner och ormar!

Vår sista kväll i Maun sov vi på ett litet guest house med pool, kök och delikat utsikt över floden. På kvällen blev vi bjudna på middag av gästerna som bodde där och vi serverades grillad fisk, bränd potatis och en tomatsallad. Även om sällskapet var trevligt behövde vi gå till sängs tidigt eftersom vi ställt alarmet på 05.00. Men det skulle visa sig bli svårt att sova den natten med en brummande generator bredvid, hög 80-tals musik från gästhuset och alla tusentals insekter som spelade för full hals. Vi har sagt det förut och säger det igen - ha alltid öronproppar med dig på denna kontinent!

 

På morgonen gjorde vi vårt bästa med att försöka få i oss frukosten men illamåendet gjorde att maten åkte hiss upp och ner i strupen på oss båda. Vi var helt enkelt för trötta för att få i oss maten och därför tog det längre tid än normalt för oss att komma iväg. Dessutom fick vi springa på toaletten flertalet gånger eftersom våra magar inte var helt i form. Vi tror att det kan ha varit vattnet som vi numera enbart renar med klorin eftersom vår MSR-renare lagt av. Kranvattnet i Botswana ska vara säkert att dricka men just i Maun har de problem med att distribuera tillräckligt hygieniskt vatten. Förra året dog över 15 barn på grund av bakterier i kranvattnet och det chockerade oss! Botswana är ett civiliserat och modernt land och att människor fortfarande dör från en sådan sak känns nästan otänkbart. Men vi dog som tur var inte av vattnet och inte heller blev vi så dåliga att vi behövde vila.

 

Vila gjorde vi sannerligen inte utan istället gav vi oss iväg med ett snitt över 27km/h och vind snett bakifrån. På 3,5 timme hade vi redan hunnit cykla 100km och vi kände oss nästan odödliga eftersom det var länge sedan vi klarat att lägga ett sådant avstånd bakom oss på en så kort tid. Vi beslöt oss för att försöka sätta rekord och ta oss så långt benen bar. Vi åt därför en snabb och onyttig lunch bestående av godis, läsk, kött i konservburk och fullkornskex och sedan fyllde vi på med vatten och trampade vidare. Vägen var tråkig och vyerna ständigt samma och vi lyssnade på ljudbok och musik och tuggade asfalt. Ganska snart vände vinden och ökade i styrka och vårt snitt sjönk drastiskt ned till 19km/h. Temperaturen steg och vi kämpade på i 45graders värme. Vi drack med jämna mellanrum men det kändes aldrig som om törsten gick att släcka. Våra munnar var snustorra ända ner i halsen och vi flåsade ikapp. Enligt vår karta skulle vi enbart behövt cykla 40km till nästa by där vi planerat att fylla på med ytterligare vatten. På cykeln hade vi 10l vatten och vi fyllde på de flaskor som var tomma vid varje tillfälle vi fick. Men den lilla byn dök aldrig upp och vi gissade att kartan inte stämde riktigt. Vi fick snällt cykla vidare i hopp om att finna vatten så småningom. Men vi drack onormalt mycket och kände oss trots detta ständigt törstiga. Vi fick en punktering på båda däcken och spenderade en timme att laga de båda hålen under den stekande solen. Då började vattnet sina lite alltför fort och vi började inse att det snart skulle bli en desperat jakt. Vi cyklade och cyklade men det gick inte fort framåt. Inga bilar kom körandes och det fanns därför ingen vi kunde tigga vatten ifrån. Paniken kom krypandes och det kändes som om vi höll på att torka upp inifrån. När vi bara hade 1l vatten kvar att dela på trampade vi på i ren hysteri för att komma fortare framåt. Vi stannade på en parkeringsplats och satte oss helt matta på den stekheta asfalten. Var är byn? Benen värkte och törsten gjorde att vi kände oss matta och illamående. Vi hade i denna sekund kunnat döda för en kall läsk! Vi satte oss på sadeln igen och bad en snabb bön att vi snart skulle finna vatten. Vi hade tur. Några kilometer längre fram dök det upp en poliskontroll. Det var ingen hägring. Vi sträckte fram vattenflaskorna och sa bara hest "Water?" Polisen bara skrattade och visade Sussie vägen till deras tank med flytande guld. När vi renat vattnet drack vi som besatta! Det bästa var också att det fanns ett plåtskjul bredvid som sålde, ja - KALL LÄSK! Ingen kom till skada när vi hinkade läsken!

 

Vi slog oss ned i skuggan av polishuset och kokade ris, med konservbiff, lök och majonäs samtidigt som en ung polisman stod bredvid och frågade tusen frågor. När vi satt där och åt såg vi en verkligt ovanlig syn. En annan långfärdscyklist kom rullandes! Eftersom vi hunnit bli så ovan med att se vita personer beter vi oss lite märkligt varje gång vi ser en människa med vit hud. Vi sträcker ut armen, pekar och utbrister upphetsat till varandra:

"Kolla en viting!" eller bara kort och gällt:

"Muzungo!!!"

Precis likadant som lokalbefolkningen gör varje gång de sett oss i de mindre civiliserade länderna. Man tar seden dit man kommer sägs det ju ;)

 

När vi pekat färdigt kom vi på hur man beter sig som folk igen så vi vinkade glatt och hejade istället. Killen kom fram och slog sig ned och sedan satt vi i timmar och pratade cykling, utrustning, rutt och olika anekdoter. Detta var en av de roligaste människorna vi träffat på länge och äntligen fick magmusklerna arbeta lite grann. Eftersom vi hade så trevligt struntade vi i dagens mål med att försöka hinna så långt som möjligt och njöt istället av sällskapet. Killen var från London och skulle cykla från Kapstaden till Kairo och sedan fick han se hur långt pengarna räckte. Men drömmen var att hinna jorden runt. Långt efter mörkret hunnit falla över oss beslöt vi oss för att fortsätta cykla lite på kvällen. Vägen var nästan tom, det fanns inga vilda djur i regionen och Botswana är ett relativt säkert land med låg brottslighet. Med denna fakta sa vi adjö och önskade Matt lycka till vidare och sedan började vi köra i den mörka natten.

 

Den svala kvällsvinden fick oss njuta och med endast ljuset från pannlampan och månen styrde Rasmus oss längs den raka asfaltsvägen. Längs med sidorna kunde man se kossornas reflekterande ögon och vid ett tillfälle såg vi ett gäng stora antiloper springa över vägen. Vi passerade 200km och hoppades nå en by längre fram. Men när Sussie började fråga Rasmus var femte minut vad tiden var, förstod Rasmus att Sussie behövde vila. När vi sammanlagt tagit oss 215km kände Sussie att hennes skavsår fått nog och vi stannade. Det var visserligen ett nytt rekord för oss och det kändes sannerligen i benen att vi cyklat en bra bit! Vi svängde in på en avtagsväg till en farm, öppnade den stora grinden och gick några meter in på den privata vägen. Rasmus gick ut vid sidan av vägen den finkorniga sandvägen för att inspektera marken närmare. Vi ville inte få punktering eller riva upp tältet. I skenet av pannlampan satte han sig på huk och drog med handen över marken för att se om det stack till. Inga taggbuskar konstaterade han med handen fortfarande på gräset. Då rörde det sig vid handen och han lyste med pannlampan på handen. Då såg han den. Bara tre centimeter från tummen satt en sandfärgad skorpion och lurade! I ren reflex drog Rasmus undan handen och hoppade upp i luften. "Det var nära ögat!" viskade han...

 

Till middag åt vi knäckemackor med honung, jordnötsmör och nutella på och sedan somnade vi helt utmattade under stjänhimlen...

 

Mitt i natten vaknade Sussie av att ett starkt sken lyste upp tältet och hon hörde hur två högljudda män pratade alldeles nära. Hon väckte nervöst Rasmus och vi båda satte oss upp och kikade ut genom myggnätet. En liten bit från grinden stod en pickup med fullt ljus rakt fram och de hade en vild diskussion. Den verkade handla om Rambo-filmerna och vi låg på helspänn och gjorde oss redo för att packa ihop och dra vidare i natten. När bildörrarna smällde igen och bilen började kört rakt emot oss vågade vi knappt andas för vi var så rädda för att bli upptäckta. Men trots att vi inte gömt oss bakom någon växtlighet utan låg helt öppet så passerade bilen en halvmeter från oss och körde vidare. Vi trodde knappt det var sant! Hade bilen sett oss men låtit oss sova ifred? Eller hade de undgått att se oss? Tills slut somnade vi om och efter sammanlagt 5 timmar var det dags att stiga upp igen.

 

Vi rullade ut på vägen igen redan 06.00 och soluppgången färgade himlen vacker och vinden blåste hårt i ryggen. Vi hade lite mer än 80km till Ghanzi och målet för dagen och vi cyklade på i gott mod. Det var raka vägen och det enda som är värt att berätta är att vi var ett par decimeter ifrån att köra på en orm som låg på asfalten. Vi vände och fick kort och film på den sandfärgade ormen.

 

Vi kom fram redan vid 10.00 tiden och checkade in på en camping med pool precis bredvid matbutikerna. En perfekt combo, mat i mängder och lata timmar i en sval pool! Precis innan staden dök en skylt upp som fick våra hjärtan att slå snabbare. De började skylta för Namibia och Syd Afrika och vi insåg att vi snart når vårt mål. Vi räknar med att korsa gränsen till Namibia inom två dagar och då är det bara två länder kvar att uppleva. Nu har vi ungefär 200mil kvar! Det känns lite. Men framförallt är det otroligt svårt att greppa att det snart är över. Att Kapstaden faktiskt är en plats som finns på riktigt och att vi kommer att nå den platsen. Herregud så häftigt!

 

/TandemLove

Vår tältplats på campingen i Maun
Lite småkryp som passerade vår väg...
Det är varmt i Botswana. Mitt på dagen kryper termometerna upp till 45 grader...
Den ultimata lunchen.. Den innehåller ju i alla fall olika färger =)
Det finns färre platser att fylla på vatten och det gäller att passa på när tilfälle ges!
Tidigt på morgonen och mör i benen från dagen innan!
Någon som vet vad denna ormen heter, som vi med en marginal på 3 decimeter nästan cyklade på och sedan vände för att knäppa ett kort!
Almost there! Nu är det bara 200mil kvar!

Kommentera gärna: