Älskling, jag fick en galen idé!

Vi var i desperat behov av sömn och vila! Men vi hade svårt att somna eftersom byns alla hundar beslöt sig för att sjunga i takt. Till slut somnade vi hårt i vårt myggnät på campingen. Men givetvis vaknade vi tvärt klockan 02.00 av att en bil parkerade bredvid vårt tält. Bildörrar smälldes igen och öppnades, människor pratade högt, skrattade och ropade till varandra på avstånd. De tycktes tro att det var helt ensamma på campingen och till slut kunde Sussie inte hålla sig längre utan bad dem hålla tyst. De klarade detta omöjliga i ungefär 4 minuter innan oljuden fortskred och madrasser börjades pumpas upp med en gnällig fotpump. Vi kände hur irritationen steg inom oss. När ljudvolymen ökade blev Sussie galen och skrek att de skulle vara tysta, respektera andra människor och frågade vad som var fel på dem och vad som var så svårt att förstå med "håll tyst!". Eller ordagrant:

"What the hell is wrong with you?"

Till svar fick vi först detta:

"There's nothing wrong with me, i'm just drunk. Hahahahahahaha!"

Och sedan en massa oförståbart svammel.

 

Efter detta hade vi svårt att somna om och när vi äntligen lyckades somna vaknade vi snart igen av att tupparna började gala över hela byn. Vi kollade klockan och den visade 03.00. När tupparna äntligen slutat gala en timme senare somnade vi om och vaknade till mobilens fasansfulla alarm klockan 04.45. Värmen i Botswana har varit nästan outhärdlig och temperaturen har varit högre än vid samma tidpunkter andra år. Därför försöker vi cykla mest möjligt tidigt på dagen vilket innebär att vi måste kliva upp i ottan. Vi var trötta, slitna och hade absolut ingen lust att cykla över huvudtaget. Det börjar bli allt mer svårt att motivera sig att trampa vidare nu, vilket är konstigt eftersom vi är så nära vårt mål. Men vi är trötta i knäna och skavsåren i rumpan blir bara värre för varje dag i sadeln och fler tillkommer ständigt. Vi trotsade cykelångesten och packade ihop så ljudligt vi förmådde. Aldrig förr har vi lyckats åstadkomma så mycket väsen på så kort tid och vi smällde med dörrar, locket till soptunnan och studsade pet-flaskor på betonggolvet. Sen pratade vi högt, imiterade apor och skrattade som galningar åt allihopa medan vi åt våra frukostflingor. Oerhört barnsligt kanske, men oerhört befriande också! Från grannens tält grymtade partyprinsarna, men de sa inget.

 

Vi cyklade på i vanlig ordning och lyssnade på ljudböcker och betade av mil efter mil. Miljön omkring oss är densamma och vägarna mer eller mindre raka. Längs vägen ser vi inte så mycket människoliv som i tätbefolkade länder och djuren är tack-o-lov längre in i vegetationen. Men det måste ju erkännas - cyklingen började bli monoton utan människor, djur eller arkitektur att förundras över. Vi svängde av västerut mot Namibia vid en korsning där vi stannade för att få i oss lite knäckebröd och jordnötsmör. Men pausen blev kort då vi blev överfallna av ilskna getingar.

 

Planen var att cykla till Windhoek på tre dagar och Sussie ville helst att dagens etapp skulle vara kort och hoppades på en total sträcka på max 120km. Men Rasmus övertalade henne med vilka fördelar det var att nå gränsen till Namibia idag. Det fanns ju en camping precis på andra sidan gränsen. Sussie gick motvilligt med...

 

När vi hade cyklat exakt 200km sa Rasmus en kommentar som jag tror är en av de mest vanligt förekommande i vårt förhållande:

"Älskling jag fick en galen ide'!

"Berätta?" Svarade Sussie nyfiket...

"Vore det inte härligt att komma till Windhoek redan i morgon kväll istället för om två dagar?

"Tänker du att vi ska försöka ta allt i ett kör?"

"Ja, vore det inte kul att sätta rekord, slippa cykla och få en längre vila?"

"Låt mig tänka på saken, jag vet inte om jag orkar!" Sa Sussie tveksamt. Vi hade trots allt 200km i benen redan och de två dagarna innan hade vi cyklat 300km. Vi hade med andra ord trampat 500km på tre dagar och att ta 260km till kändes väldigt jobbigt. Var det ens mänskligt?

 

Tanken taggade oss båda och vi drivdes av utmaningen och att få saken gjord. Med tanke på hur ont Sussie hade i rumpan var det tveksamt att hon skulle klara två heldagar till i sadeln eftersom skaven tenderar att bli värre ju längre man gnuggar dem. Det var främst dessa anledningar som fick oss att ta oss an en sådan sjuk etapp. När vi hade korsat gränsen till Namibia slog vi oss ned utanför en bensinmack för att äta och prata igenom planen. Sussie drabbades genast av matkoma och började starkt tvivla på om det verkligen var en god idé att fortsätta och försöka ta ytterligare 260km. Våra knän värkte, ingen av oss kunde sitta på rumpan (tryck-skador och skavsår) och vi gäspade ikapp på trottoarkanten. Det kändes som om vi hade oddsen emot oss. Men vi diskuterade vidare och kom fram till att det var värt att pressa som idioter för att få mer ledig tid i Windhoek och få sova i en säng om två dygn. Vi beslöt oss för att köra, köpte 4 liter coca-cola och 4 burkar Redbull och sedan trampade vi ut i den bäck-svarta natten. Vägen var ohyggligt smal men vi hade som tur var den nästan helt för oss själva. Längs sidan av vägen galopperade olika antiloper i olika storlekar och vi såg fler vårtsvin än någonsin. Vi hade också turen att få se en sån där med massa långa taggar över hela kroppen, piggsvin? I det höga gräset bredvid vägen hörde vi ständigt hur det prasslade och med hjälp av lampans sken kunde vi urskilja de olika djuren. Men ibland hörde vi bara hur det lät och vi undrade vad som rörde sig där ute i mörkret. De första timmarna gick bra och vi hade mycket energi ock kraft men efter 01.00 tiden började vi kippa med ögonlocken. Motivationen dök! Men har man bestämt sig så har man. Vi cyklade en timme till och sedan var det omöjligt att fortsätta. Illamåendet hade helt tagit över för Sussie, huvudvärken var stark och vi frös och svettades om vart annat. Vi stannade, åt flingor med vatten och la oss vid sidan av vägen på liggunderlagen för att äta och ta en powernap. Sussie hade ont i magen och skakade i hela kroppen av trötthet men vi lyckades somna ganska snabbt under stjärnhimlen. Det var kallt och vi drog våra sovsäckar tätare omkring oss och även om det mesta var grisigt så var det ganska romantiskt att sova under bar himmel i mån och stjärnljus. Några minuter senare vaknade Sussie med ett ryck när hon hörde fotsteg som sprang på vägen. Hon väckte Rasmus och vi lyssnade tillsammans på stegen som sprang i riktning mot oss. Vi höll andan och gjorde vårt bästa för att varken synas eller höras och på ett mirakulöst sätt sprang någon bara förbi några meter bort från oss där vi låg. Men efter detta var Sussie rädd och hade svårt att somna om och vilan blev därmed mindre bra.

 

När klockan ringde efter vår lilla tupplur kändes det omöjligt att fortsätta. Vi åt flingor med vatten och tonfisk på burk och Sussie mådde så illa av trötthet att hon hade svårt att behålla maten. Men kanske var det något annat som förstärkte illamåendet eftersom magen värkte och toalettbesöket var av mer vattnig konsistens. Vi hade nu lagt 300km bakom oss och det kändes i kroppen på flera ställen. Handlederna värkte, mest på Rasmus, knäna kändes som ett trögt gångjärn som behövde smörjas, rumporna var en plats vi inte ville röra vid över huvud taget, armbågarna sved och fotlederna kändes trötta. Låren kändes som två stora, stela betongklumpar och resten av kroppen var allmänt ofräsch. Det var inte roligt, det var absolut inte skönt men vi höll fast vid tanken att sova i en säng kommande natt. Vi fortsatte!

 

När solen gick upp blev det lättare och kroppen vaknade sakta till liv med hjälp av ljuset. Ljudböckerna i våra öron höll oss distraherade och gjorde att vi kunde tänka bort de åkommor vi hade. Vi stannade med jämna mellanrum för att äta, dricka och kissa. Något hade hänt med Sussie - hon behövde kissa en gång i kvarten och det blev onormalt många pauser till följd av detta nya problem. När vi tog en längre rast för att äta flingor med mjölk somnade vi 10 minuter vid sidan av vägen och denna lilla, lilla tupplur kändes som en hel natt. Det gjorde underverk och vi kände oss "fit for fight"! Landskapet omkring oss började återigen fånga vår uppmärksamhet med sin "Vilda Western look". Det var öken med små taggiga buskar och berg på håll. Det var vackert! Människorna var väldigt trevliga och vinden kom mest från sidan men var inte så stark. Vi kände oss taggade (kanske pga red bull)! Värmen kröp över 42 grader och solen brände genom kläderna och ökade vår svettproduktion avsevärt. Detta gjorde att även våra skavsår ökade avsevärt och Sussie lyckades få nya skavsår på halva framsida lår. Troligtvis eftersom att hon körde med dubbla byxor för att över huvudtaget klara av att sitta ned.

 

Vi lyckades få tre punkteringar och det är vi ganska vana med vid detta laget. I Botswana har vi snittat med två punkteringar per dag ungefär. Överallt är små taggar från buskar och träd och så fort vi avviker från huvudvägen eller kommer för nära bushen åker vi på ett nytt minihål. Det värsta är att vi måste laga det i stekande sol bredvid vägen medan lastbilar susar förbi obehagligt nära och obehagligt fort. Det som är mest besvärligt är att hålen är så små att vi har svårt att hitta dem. Speciellt eftersom lastbilarnas ljud och vindens vinande gör det nästan omöjligt att höra hur det pyser. Vi har ingenting att doppa slangen i för att se hur det bubblar heller. Men vi har börjar slicka på slangen för att få samma effekt från vårt saliv istället. Man känner sig inte särskilt glamorös när man sitter på marken bredvid motorvägen och slickar på en smutsig, gummismakande slang. Men det funkar för det mesta och det är väl huvudsaken?

 

Vår cykel var packad med minst 10l vätska åt gången, onormalt stora mängder mat och godis och det har aldrig varit så tungt att få den att rulla framåt. Vi fyllde på vatten överallt där vi fick chansen och vi drack stora mängder, mer än vanligt. När klockan blev efter 10.00 vände vinden och vi fick den hårt från norr istället. Under natten hade vi haft det mer eller mindre vindstilla och nu kämpade vi hårt i bitvis motvind. Terrängen började gå allt mer upp och ner och det varje tramptag blev allt tyngre. På eftermiddagen var Sussie så utmattad att hon började gråta efter en lång uppförsbacke som skavt såren i rumpan lite väl länge. När hon klev av sadeln drog hon loss byxorna från såren och som vanligt följde hud, torkat blod och var med. Hon började gråta. Det gjorde ont, för ont och hon var för trött. Vi hade 60km kvar...

 

Är det en sak som vi lärde oss på denna etappen var det att allting handlar om huvudet. Allt sitter där. Allt du ska genomföra beror enbart på ditt huvud, eller rättare sagt din inställning. Och i vårt fall också, att samarbeta, stötta och driva varandra. Det som gjorde att vi klarade att cykla 460km i ett sträck var (förutom stora mängder vätska och oerhörda mängder kalorier) att vi tänkte positivt och vägrade låta negativa tankar bygga bo. Det handlar inte om att ha goda förutsättningar, det handlar om att bestämma sig! Och sedan köra på det. Oavsett vad. Det finns inga hemliga tricks, det är egentligen ganska enkelt! Allt handlar om inställning och motivationen som driver än!

 

/TandemLove

Matpaus i skuggan av en nedlagd bensinmack i sällskap med högar att ko-skit!
Första punkteringen lagad och Rasmus får blåsor i händerna av att pumpa upp däckena hela tiden
När vi ko närmare Namibia fick vi en känsla av Vild västern då människorna drev sitt boskap på ryggen av ståtliga hästar!
Solnedgången precis innan vi cyklade in i Namibia!
200km cyklade!
Trans Kalahari Highway by Night! Det bjöd på rena safari uplevelsen!
Tidigt på morgonen och en dryck som är till för långfärdscyklister som håller på att slå rekord!
Frukost till soluppgången. Trött? JA!
Musli och mjölk!
I takt med klockan tickade steg också temperaturen!
Dessa såg vi många av!
Vi firade med en tredje punktering några mil utanför Windhoek!
Framme och rödsprängda ögon. Men WE MADE IT!!!! Framme i Windhoek där vi ska vila och åka på safari!

Statistik

Avstånd: 460km (Med fullpackad cykel och 11liter vätska)

Aktiv cykeltid: ca19 timmar

 

Antal meter klättrade: 878m

Snitthastighet: 24km/h

Varmast temperatur: 45 grader

Kallast temperatur: 14 grader

Antal punkteringar: 3st

Antal godispåsar från Mayonard's förbrukat: 7st

Antal liter vätska förbrukat: 22 liter vatten, 6,6 liter läsk, 1 liter mjölk och 1 liter Energidryck.

Antal måltider: 3 med flingor, 2 med ris&kött och 1 med pasta, konserverad biff och mayonäs.

Antal vilda djur sedda: 30 vårtsvin (pumba är på pricken lik dessa roliga djur), 2 riktigt stora antiloper, 6 vanliga, 2 riktigt små som katter typ och sedan en flock med mellanstora med roliga öron och ett piggsvin som lufsade iväg ut i gräset.

Kommentera gärna: