Big Daddy och sandstorm!

Vår buss svängde ut från en av gatorna som pryddes av gröna palmer och framför oss bredde sig den gula sanden ut sig. Vi körde på en rak väg och på både sidor om bussen låg öppna ytor med ökensand och på håll kunde man skymta stora dyner. Hela bussen fylldes av förväntan och även om vinden blåste för fullt utanför kuststaden vevade vi alla ner rutorna och fotografera lika vilt som en grupp japanska turister i Florens. Ibland dök sanddyner upp med en grön liten oas nedanför och det hela såg ut precis som en fantasi. Allt eftersom vi färdades längre bort från kusten förändrades landskapet men den torra vidsträckta öknen fortsatte i skiftande former. Ibland körde vi längs med stora öppna ytor fyllda med små gröna buskar, ibland fyllda av små gula buskar. Oftast skådade vi bruna eller gråa berg på håll och alla olika färgtoner bildade himmelskt vackra vyer. Varannan minut vevade vi ner fönsterrutorna för att ta "bara en liten bild till" och det kändes omöjligt att låta bli att förundras. Det var storslaget, ensamt och vackert.

 

Vi kom till Solitaire och svängde av från en fruktansvärd grusväg om kom in på en superb grusväg som man till och med hade kunnat cykla på. Bussen stannade för att tanka och vi klev ur för att köpa iskalla drycker och glass. Livet är hårt när man är på semester! Den lilla bensinmacken låg vacker belägen med gröna kaktusar runt omkring och från bageriet doftade det nybakad äppelpaj. Från bensinmacken hade vi en ganska kort körning kvar till vår bas där vi skulle övernatta två nätter. Vi körde genom ett ökenlandskap med vackra berg och det kändes oerhört öde med nästan obefintlig bebyggelse. Några få campingar och lodger fanns men allting låg så utspritt att känslan av öde verkligen infann sig överallt. När vi svängde av mot vår sovplats tappade hela bussen andan. Skulle vi bo här? I en lång länga låg terrakotta färgade tältstugor helt omringade av en fantastisk natur med utsikt över bergen. Vi hade aldrig sett en sådan vacker plats förut eller ett så fridfullt boende tidigare. Det var en upplevelse och vi kände oss som kungligheter i våra enkla safari-tält. När solen sakta gick ner bakom bergen färgades himlen i olika blå, lila och lite rosa nyanser och bergen såg nästan glödande röda ut. Och vid middagen satt vi utomhus framför elden och åt Kudu antilop och skrattade oss hesa till sömnen kallade oss till våra sängar.

 

Morgonen börjades med frukost klockan 06.00 och sedan begav vi oss mot grinden som separerade oss från nationalparken Sossusvlei. Vägen dit var vacker precis som allting tidigare vi sett längs vägen i Namibia. Men när vi kört ungefär 10km inne i själva parken förändrades landskapet till något vi aldrig någonsin sett. Det var så exotiskt, så oerhört vackert och så fullkomligt mycket bättre än vi väntat oss. På både sidorna vägen låg de magnifika sanddynerna med perfekta "bergskammar" av sand. Färgerna skiftade från gult, till beige, till rött, till orange och det var som om naturen valt ut de mest perfekta och sammansatta nyanserna som finns. Det var som ett perfekt inrett rum där allting hör samman och passar perfekt ihop. Ibland poserade en Oryx eller en struts framför någon av dynerna och emellanåt hoppade Spingbok antiloper framför vägen vilket gav det hela en vild och levande look. Det blev nästan magiskt. Det är inte som något vi tidigare sett. Det ser ut som en annan planet. Soluppgången bakom oss gjorde att sanddynerna färgades röda på ett brinnande sätt i turordning allt eftersom solen steg och skuggorna försvann. Det var som en saga, som en tecknad film och det var en av våra absoluta höjdpunkter på hela resan.

 

Vi stannade vid Dune 45 som är den mest fotograferade sanddynan i världen men eftersom ett dussin turister höll på att klättra uppför kammen beslöt vi oss för att inte göra detsamma. Istället fotograferade vi runtomkring och begav oss sedan mot Dead Vlei. En av jordens torraste platser där marken spruckit och några nakna döda träd står ensamma mellan sanddynorna. För att komma dit fick vi först åka genom det underbara ökenlandskapet med en tuffare jeep och sedan fick vi gå sista biten. Vi skulle klättra upp längs kammen på "Big daddy", den högsta dynen i området, och sedan springa nedför samma topp för att slutligen nå den isolerade, döda våtmarken. Precis när vi var i färd med att börja vår klättring började åskan mullra och ett piskade regn kom in över oss. Guiden blev helt vild och skrek att han aldrig upplevt regn på denna plats, att det nästan aldrig inträffar och resten av oss turister skrek och sökte skydd bakom ett träd. Eftersom alla var klädda i shorts så piskade sanden mot våra nakna ben och den starka, kalla vinden fick oss att huttra ikapp under grenarna. När den värsta vinden dragit förbi beslöt vi oss för att fortsätta och vi gick tillsammans i ett kallt regn som gjorde oss blöta och rappade vår hud rosa. På vägen upp mötte vi en skärrad familj som varit uppe på toppen när stormen blåste upp. Hela deras kroppar, men speciellt deras ansikten såg helt sargade ut. De hade sand överallt och barnen grät när det passerade oss och flickan viskade att det blåser mycket däruppe... Det såg ut att de gråtit till en film, men istället för att ha mascara som runnit i hela ansiktet hade de sand. Det var nog ganska ruskigt däruppe när sanden blåste som ett moln uppe på toppen och barnen måste blivit tramautiserade för livet. Vår grupp höll dock humöret på topp och skämten haglade tätt. Vi själva trodde knappt våra ögon dock. Detta var andra gången vi åkt på oväder i öknen. I Egypten hamnade vi mitt i en storm, snöoväder i Kenya och nu detta. Klimatet är i uppror, den saken är vi säkra på!

 

Vår lilla grupp fortsatte tappert mot toppen och de flesta tyckte att det hela var väldigt ansträngande, medan vår cykelkondition ställdes på prov. För oss var det väldigt skönt att se att alla mil i sadeln bidragit till någon form av grundkondition i alla fall. Väl uppe på toppen fick man en helt underbar utsikt över sanddynerna. Regnovädret hade gjort att vi var helt ensamma mitt i allt detta vackra och det gjorde upplevelsen ännu mer speciell. Att stå där upp och blicka ut över det magnifika landskapet var det vackraste vi någonsin sett. Det häftigaste och mest speciella vi upplevt. Något helt otroligt och något vi alltid kommer minnas. När vi återigen trötta och hungriga satte oss i fordonet blåste det åter upp och regnet tog vid...

 

Vi åkte tillbaka till vårt camp där vi spenderade dagen i lugnt tempo, besökte en Canyon på eftermiddagen och avslutade vårt äventyr med en god middag framför elden. Vår grupp hade vid detta laget hunnit bli väl sammansvetsat och stämningen blev bara bättre och bättre. Det kändes ännu roligare att få uppleva dessa dagarna tillsammans med en grupp för oss som mest umgås med varandra. Men att gruppen kom bra överens och hade samma humor gjorde bara saken ännu bättre. Det blev så otroligt lyckat alltihop och det var en stark och häftig upplevelse där vi gick det bästa ur Namibia. Men redan i bussen på väg hem från sanddynorna var vi rörande överens om att vi gärna ville tillbaka till Namibia. Får ni chansen, åk hit!

 

/TandemLove

Vår lilla men underbara grupp söler skydd i skuggan av den starka solen under en bensträckar paus!
Kontrasterna och färgerna skiftade drastiskt!
Ju närmare vi kom Sossusvlei desto rödare jord..
Framme och vi checkade in på detta Dessert Camp
Framme vid vår lilla stuga =)
Rasmus begav sig upp på det närliggande berget för att bättra på utsikten innan solen gick ner!
Ett område där orm och skorpioner är väldigt vanliga så det gällde att se efter var man satte fötterna...
Morgonen därpå och vi har utsikt över dessa röda sanddyner när solen reser sig över horisonten och färgar allt ännu mer rött...
Dune 45 - världens mest fotograferade sanddyna.
Namibias höjdpunkt!
En Oryx antilop betar i gräset
Deadvlei!
Framme vid deadvlei och förbereder oss på att klättra den högsta sandynan när ett oväder drar in!
I åska, regn och piskande sand kämpade vi oss upp mot toppen!
Väl uppe slutade det regna under ett tag...
Deadvlei dalen och bilden tagen från toppen av Big Daddy dynan...
Vi passade på att knäppa lite kort =)
Hämtar andan innnan vi beger oss neråt..
Det blev en mjuk nedgång mot platån...
Någon som ser Sussie?
Nödvändigt med skor?
Vi fick unik upplevelse i Deadvlei vilken är en utav jordens torraste platsen på jorden!
Vackert!!!
Om man inte besöker Sossusvlei och Deadvlei om man är i krokarna begår man ett stort misstag! En utav världens vackraste platser!

Kommentera gärna: