Livet är förgängligt framför en pistolmynning!

Vi kurade ihop oss emot varandra för att invänta ljuset vid horisonten medan kylan trängde in i våra sovsäckar under den stjärnprydda himlen. Från campingens huvudbyggnad kunde vi höra hur hundvalpen, som vi bekantat oss med kvällen innan, skällde frenetiskt. Rasmus vände på sig om för att titta på klockan, 05.06. Ännu en timme av huttrande, innan alarmet skulle ringa och innan vi skulle krypa ur den kalla sovsäcken för att utsätta oss för den ännu kyligare morgonluften. Valpen som måste varit rädd för mörkret fortsatte sitt gälla läte tills solen färgat himlen ljusblå och vi rullade återigen ut på vägen efter en snabb frukost. Vi lämnade Keetmaanshoop bakom oss och hade 160 kilometers envist trampande tills vi skulle nå dagens mål Grunau - den sista anhalten innan vi skulle nå Sydafrika.

 

Till en början var vi båda två oroliga för Susanne knä, som orsakat sådan värk två dagar tidigare att vi varit tvungna att ta en vilodag och åkt till apoteket för att inhandla inflammationsdämpande medicin. Nu hade hon under 30 timmar tagit tabletter var sjätte timme och regelbundet smörjt in knät med en salva. Vi höll tummarna att denna korta men intensiva behandlingen hade hunnit ge musklerna runt knät tillräckligt andrum för att återhämta sig för åtta dagars cykling ner till Kapstaden. Att börja löpträna hade kanske inte varit ett smart drag trots allt? Vi började trampa i långsamt tempo i den kalla morgonvinden för att värma upp musklerna och undvika ännu en ofrivillig vilodag. Det verkade fungera. För två timmar senare, utan känningar i knät, svängde vi av från vägen för att ta en paus vid en av de många rastplatser som kantar de Namibiska vägarna. I skuggan av ett parasoll satt vi på två betongstolar och njöt av "fullkornsbröd-al-a-afrika" och jordnötssmör medan vi återigen tog upp vårt aktuella samtalsämne; framtiden.

 

Vad skulle vi göra? Vi väntade tålmodigt på svar från de arbetsplatser som vi sökt arbete på till sommaren. Men inkorgen ekar tom, tiden tickar fort och vi är båda otåliga. Vi är inga personer som väntar på att saker ska ske. Vi ser till att det händer!! Kanske är det meningen att vi inte ska jobba där vi sökt arbete? Kanske ska vi ut på ännu ett äventyr? Men med riktiga äventyr menas att vi kommer vara långt ifrån familjen, nära och kära. Vill vi det? Nej! Vi längtar efter vår familj. Men vi mindes historien, som det australienska paret som vi träffat på utflykten från Windhoek, berättat för oss. De hade haft en bekant i Australien. Han var enligt dem levande hälsan själv. Han var ung, tränade mycket och regelbundet och åt hälsosamt. Men en dag hade han fått beskedet om att en magcancer spred sig i hans buk. På snabb tid hade hans hälsa och liv runnit ur honom och han dog inom ett år. Är livet något man ska vänta på? Nej. Man ska passa på att göra det man drömmer om! Livet är förgängligt och livet är något man ska njuta av. Varje sekund...! Det har vi verkligen lärt oss under de senaste månaderna. Men vår familj är med i våra drömmar och när allt kommer omkring är det dem som finns där och älskar oss. Sådär håller vi på nuförtiden. Hemma? Borta? Om vi hade en begränsad tid kvar att leva, hur skulle vi då prioritera?

 

Vi satte oss återigen på sadeln mätta och belåtna. Snabbt därefter svängde vägen av mer söderut och vinden träffade oss snett bakifrån istället för snett framifrån. Hastigheten steg med några kilometer per timme och vi började faktiskt tro på att vi skulle nå Grunau, utan att vara helt tömda på energi. Vi hade den öde vägen för oss själva och det passerade bara en bil eller en lastbil med långa mellanrum. Det var ju trots allt lördag och klockan hade ännu inte passerat tio.

 

Susanne bröt en lång tystnad i vår djupa diskussion:
-"Vi har verkligen haft änglavakt..."
-"Lastbilen där framme saktar in", avbröt Rasmus mitt i Susannes mening.
En stor lastbil med mörkt chassi saktade in ett par hundra meter fram. Det såg ut som en utav de många lastbilar som passerat oss de senaste dagarna och som transporterat boskap söderut mot Sydafrika. Dock lade vi snabbt märke till att det inte fanns någon plats vid sidan av vägen för lastbilen att stanna på och det hörde inte till vanligheten att en lastbil parkerade mitt på vägen. Sekunderna gick och vi såg hur lastbilen gick ut med det ena däckparet från asfalten i det lösa gruset. Från ett par hundra meters håll såg vi hur lastbilschauffören tittade ut genom fönstret och lyfte ut något mörkt med handen utanför fönstret. Rasmus pressade långsamt ihop händerna för att bromsa cykeln. Det verkade som om chauffören ville ha kontakt.
100 meter.
-"Kanske vill han ge oss något? Sade Rasmus och vi mindes båda den snälla lastbilschauffören i Zambia som gett oss två 50cl Coca cola.
Avståndet minskade och vi hade båda ögonen på paketet i mannens hand. Han började nu luta sig ut genom fönstret. Det var inte läsk. Varför skriker han?
Från det ögonblicket gick de tio till tjugo följande sekunderna i ultrarapid, men ändå blixtsnabbt. Det var precis som när en filmregissörer varierar hastigheten på en film för att betona vissa scener. Tiden smög fram... 40 meter.

 

Rasmus lyfte blicken från paketet i mannens hand och såg in i ett härjat ansikte. Vit man. Orakad. Militärscarf. Keps. Vild blick. White trash? Han skrek. Varför skriker han? Vad skriker han? Inte på engelska i alla fall. 20 meter. Helt plötsligt kunde vi se vad det svarta byltet var. En automatpistol. En UZI! Mannen viftade med ett kulsprutepistol mot oss. Är det ett skämt? Är det en plastpistol? Rasmus lyfte greppet om bromsarna. 10 meter. Vad ska vi göra? Det är inte på låtsas. Vapnet är tungt i mannens hand. Det är så tungt att han inte kan hålla det stadigt. 5 meter. Vi stirrar rakt in i pistolens mynning. 9milimeter? Tänk om han skjuter. Om en sekund kan jag ha en kula i mig. Sussie kan han en kula i sig. 1 meter. Vi tittar båda två helt lamslagna mot vapnets mynning. I jämnhöjd. Ska han råna oss? Ska han skjuta oss och slänga in oss i hans truck? Det sker ju vansinnigt många mord i landet 250kilometer bort. Händer detta verkligen? Vi passerar mannen, men följer automatpistolen med blicken. Väntar. Väntar. Väntar. Väntar på en knall. Väntar på att mannen ska skrika "STOP". Väntar på att mannen ska göra något annat än att skrika på ett främmande språk. Avståndet ökar. 10 meter. Han siktar fortfarande på oss. Hans blick är lika vild. 20 meter. Är vi utom skotthåll nu? Nej. Inte än. 25 meter. Rasmus styr höger för att skära av mannens skottvinkel. 35 meter. Nu är vi bakom trucken. Då tar vi oss i besinning och börjar trampa. Snabbt. Sussie vädjar åt Rasmus att trampa. Trampa fortare. Bort från mannen. Bort från vapnet vars mynning vilat mot oss de senaste sekunderna. Medan Sussie börjar hyperventilera och ökar kadensen håller Rasmus fortfarande blicken bakåt. Hoppar mannen ur? Nej. Han sitter kvar. Borde han inte jaga oss? Förväntade han sig att vi skulle stanna? Ja. En normal människa skulle ju stanna med en UZI riktad mot sig. Kanske blev han överrumplad att vi bara rullade förbi. Vi ökade tempot och distansen steg snabbt mellan oss och hotet. Tårar började rinna utefter Sussie kinder... Vi kom över ett krön och lastbilen försvann ur sikte.
-"Kommer han...?" Flämtar hon.
-"Nej..."

 

Vi vet inte om vi cyklade i en minut eller tio minuter. Men i tystnad och till ljudet av våra andetag kunde vi höra ett brummande bakom oss. Det knöt sig i magen och vi bad till Gud att det skulle vara en annan lastbil. För det var en lastbil. Tio månader på vägarna gör att man känner igen ljudet av en sådan motor. Rasmus sneglade över axeln och kunde se hur lastbilstaket sakta reste sig upp på andra sidan ett krön. Sussie sliter ut Visa-kortet ur den ena väskan och stoppar in det i sin Bh.
-"Bara inte chassit är mörkt..."
-"Vad gör vi då? Utbrast Sussie.
-"Vi slänger cykeln och springer ut i bushen!
-"Gör vi?"
-"Det är ett vitt chassi..."
-"Är du säker?"
Rasmus saktar tveksamt in. En minut senare har vi vinkat ner en annan lastbil som saktar in och kör av vägen 100 meter längre fram och Sussie springer mot förarhytten. Med en desperation i rösten förklarar hon vad som hänt och ber mannen ringa polisen. Till svar får hon att mobilen inte har täckning här ute. Vad gör vi då? Vi kan ju inte låta lastbilschauffören åka iväg. Det kan ta femton minuter innan nästa fordon kommer. Om den galna mannen insett att han vi kan känna igen honom kanske han vänder? Eller är han tillräckligt desperat är chansen stor att han försöker hinna ikapp oss. Men kanske är han för drogpåverkad för att förstå det? Med tårar i ögonen ber Sussie om skjuts till närmaste by. Mannen nickar och hjälper oss att lyfta upp cykeln på det tomma flaket. Sedan sätter vi oss i framsätet under tystnad för att transportera oss de resterande kilometrarna till Grunau där vi kan kontakta polisen. På vägen börjar Sussie skaka och känna sig febrig. Tårarna strömmar stundtals ner för ansiktet och nästa stund sitter hon bara tyst och stirrar tomt framför sig. Ju mer vi tänker över händelsen desto mer overklig känns den. Frågan som inte kunde sluta plåga oss var: Hade han tänkt skjuta oss? Och i så fall, vad hindrade honom?

 

En stund senare anländer vi till Grunau, som vi trodde var en stad, men som visade sig vara ett par hus, ett hotell och en bensinmack. Vi blir avsläppta på bensinmacken och ber ägaren att ringa polisen. Susanne börjar sedan prata med polisen och förklarar hela händelsen. Ger dem informationen om utseendet, lastbilens färg och formen på släpet, tidpunkten och platsen för händelsen. Sedan tackar polisen och säger att han måste ringa till de andra polisstationerna så att de kan sätta upp poliskontroller. Helt utmattade sjunker vi ner i stolarna på bensinmackens lilla fikarum och tittar på varandra. Hände verkligen detta? Det kändes nästan som en overklig dröm och hade vi inte upplevt det tillsammans hade vi trott att vi förlorat förståndet. Vi satt en lång stund och konstaterade vad som vi precis varit med om. De sakerna vi var helt överens om var att mannen verkade helt labil och troligen påverkad och definitivt desperat. Hans vilda blick blir svår för oss att glömma och när vi ser den framför oss sprider sig ett obehag i hela kroppen. Mannen var oberäknelig, med ett laddat automatvapen pekande rakt mot oss. Aldrig tidigare har vi känt oss så små, utlämnade och hjälplösa...

 

När vi skriver detta har vi tagit in på Grunaus camping och vi kommer ge oss ut på vägen igen med en knut i magen. Sussie är rädd och vill helst avbryta. En yrkesförare, mitt på ljusa dagen, på en trafikerad huvudväg i ett land som anses vara relativt säkert. Vad kan vi då vänta oss av Sydafrika som har ett mindre betryggande rykte om sig?

 

Vi vet att vi hade änglavakt och som sagt - Livet är förgängligt! Lev varje dag som om den var din sista! Allvarligt talat - det är något man tänker på när man stirrar in i en pistolspipa...

 

Om du gillar detta inlägg på facebook förstår vi att du skickar ditt stöd, och inte gillar själva händelsen.

 

/TandemLove

Vi kände oss starka och cyklade i lugnan ro!
Efter incidenten och Sussie är gråtfärdig och rädd. Påväg till närmsta civilisation för att ringa polisen!
Cykeln fick plats bakpå släpet när vi åkte till Grunau
Öde vägar på en lördag är en cyklists dröm och men kan förvandlas snabbt till en mardröm…

Kommentera gärna: