Det 25e landet!!

Vi vill börja detta inlägg med att tacka ER fantastiska läsare för ert enorma stöd kring det som inträffade. Det har värmt otroligt mycket och blivit som en knuff framåt och vidare. TACK till er!

 

När vi lämnade vår trygga camping kände vi hur det kröp oroande i maggropen och att cykla ut i den obebodda namibiska öknen kändes inte längre lika befriande längre. Händelsen med automatpistolen hade uppenbarligen satt sina spår och lämnat ett avtryck. Sussie var inte säker på om hon ville fortsätta sista biten och hon var fortfarande skakad och rädd. Men allra mest var hon arg och den ilskan fick henne att fortsätta trampa till slut. Inte ska en enda galen människa få sätta stopp på tio månaders hårt slit? Vi ville inte snubbla på mållinjen och speciellt inte på grund av en idiot. Efter några timmar i sadeln började vi komma tillbaka till vår rutin och den bekanta känslan av att göra samma rörelser varje dag. Landskapet omkring oss var oerhört vackert och färgerna gick ton i ton i olika nyanser av grönt, beige, orange, sand och brunt. De stora öppna ytorna gjorde att man kunde se flera mil bort och vägen gick nästan spikrakt genom den vidsträckta färgpaletten.

Vi närmade oss gränsstaden och framför oss sträckte en otrolig canyon ut sig i starkt orange. Det var meningen att vi skulle få njuta av att rulla nedför, men vinden blåste så starkt att vi var tvungna att trampa för att inte stanna i backen. Det har sannerligen varit gott om motvind det senaste och på något konstigt vis lyckas vinden blåsa från alla möjliga håll. Ena dagen från öst, andra från väst och det märkligaste av allt är att vinden alltid tycks blåsa i den riktningen vi cyklar för dagen. Det vill säga att om vi cyklar söderut kommer vinden som på beställning från söder. Ibland undrar vi om någon på allvar vill testa vår uthållighet? Men uthålliga var vi tvungna att vara denna dag för det fanns absolut ingenting mellan de två städerna och det var med lycka vi kämpade oss den sista biten till bensinmacken och civilisationen. Svettiga och trötta köpte vi en 2 liter läsk som vi klunkade i oss under loppet av fem minuter. Som sällskap hade vi tre nyfikna tjejer som ville kramas, titta på alla våra saker, dansa och leka. När vi plockade fram kameran blev de som galningar och poserade i hundratals olika konstellationer. De var bedårande!

 

Utanför bensinmacken träffade vi också en Sydafrikansk lastbilschaufför som rådde oss att handla och sova på andra sidan gränsen. Det skulle vara mycket bättre och billigare anförtrodde han oss och vi tackade glatt för tipset och cyklade mot tullbyggnaden. Den bistra tulltjänstemannen stämplade oss ut ur Namibia samtidigt som han pratade i sin mobiltelefon och sedan körde vi ut ur Namibia och mot den bro som skiljde länderna åt. När vi körde över den bron var känslan nästan överväldigande. Omkring oss hade vi magnifika orange berg och under våra fötter brusade det klara vattnet friskt. Men det var inte den vackra naturen som gjorde att våra kroppar fylldes av känslor. Det var för att vi nu cyklade in i resans sista land. Vi har visualiserat hur vi når Sydafrika och Kapstaden oräkneliga gånger på denna resan. Vi har pratat, drömt och längtat så många gånger i sadeln om just denna stunden. Att dessutom cykla över en bro som tydligt avgränsar länderna gjorde hela upplevelsen mer levande och mer tydlig. Sista landet, förstår ni hur galet det känns? Galet underbart! Men är det en sak den senaste tiden har lärt oss med punkteringshysteri, värkande knän och vapenhot så är det att vi sannerligen inte är framme förrän vi står i Kapstaden. Nära skjuter ingen hare som man säger och allting verkar vara möjligt.

 

Vi kom igenom den Sydafrikanska tullen efter att vi fått berätta för samtliga poliser om vårt äventyr och väl inne i landet insåg vi att det var 120km till närmaste matbutik. I vår packning hade vi en halv limpa vitt bröd och en burk mayonäs. Vi hade inte ätit ordentligt på hela dagen och morgondagens cykling skulle innebära tuff klättring. Lodgen vi skulle slå läger på hade snopet nog slutat ta emot campinggäster och ingen mat gick att köpa om man inte bokat det i förväg. Kvinnan som ägde lodgen var kanske en av den otrevligaste personerna vi någonsin mött. Men nöden har ingen lag och vi fick med sammanbitna läppar checka in i hennes oerhört fina stuga och köpa ett djupfryst paket med kött. Det kostade dock bara 400kr alltihop och utanför dörren betade springbok antilop, kaniner och vackra fåglar. Vi kunde haft det värre :) Bredvid vår stuga bodde ett äldre par som körde vespa från Sydafrika till Kenya och vi fick grilla på deras eld och sedan hade en middag med höga skratt och många roliga resehistorier.

 

Dagen efter lämnade vi gränsstaden och började klättra uppåt ur canyonen i en långsamt men stadig takt. Det blev en dag i uppförsbackarnas tema och vi kämpade hela dagen. Som tröst hade vi vacker utsikt varje minut. Men när vi närmade oss Springbok började det redan skymma och vi hade helt slut i matförråden. Därför styrde vi vår stora blå direkt mot matbutiken och Sussie irrade omkring därinne och försökte handla innan butiken skulle stänga. Men butiken var enorm och utbudet alldeles för stort. Vi är verkligen inte vana vid denna tillgång på råvaror längre! Intrycken blev nästan för mycket för Sussie och alla dessa beslut att fatta kändes nästan omöjliga. Tjugo olika paket flingor? Tio olika med havregryn? Att välja fritt är egentligen ganska stressande och energikrävande, det inser man när man inte haft möjligheten att välja på några månader! Men efter femton minuter kom Sussie ut med två fulla matkassar och sedan började vi jakten på en campingplats. Vi gick genom staden och hittade absolut ingenting vi sökte. Till närmsta camping var det 4km fick vi veta men mörkret föll redan och att vara ute med allt vi äger och har då är en regel vi helst inte bryter. Vi började kolla hotellen men det var dyra och skabbiga och till slut hittade vi en toppenställe med bergsutsikt.

 

Mountain View B&B var kanske inte i vår prisklass men 550kr för ett rum med frukost och internet kändes trots allt inte som en undergång heller. Våra valmöjligheter gjorde att vi trotsade vår dagsbudget och vi checkade in. Det skulle visa sig vara ett väldigt bra val! Rummet var helt fantastiskt och vi hade ett vackert badrum med både dusch och badkar med plats för två. Sängen var ljuvlig med täcken som var perfekt fluffiga precis som kuddarna. Det släta lakanen kändes som en skänk från ovan och eftersom området var knäpptyst sov vi som stenar hela natten. Men den riktiga upplevelsen skulle visa sig vara frukosten. Matsalen var smakfullt dekorerad och gav en känsla av "hemma hos" och belysningen var mjuk och mysig. Utanför piskade vinden och mörka moln skuggade omvärlden utanför fönstret. Vi satt vid ett dukat bord med en kanna färskpressad apelsinjuice framför oss samtidigt som en kaffebryggare puttrade en bit bort. I rummet spred sig den välbekanta och behagliga kaffedoften och vi njöt bara av att känna lukten. En leende kock kom och tog vår beställning och presterade resten av menyn och sedan slog hon på musiken. Ur högtalarna strömmade det lågmäld avslappningsmusik och det var verkligen ett underbart sätt att börja dagen på. På frukost buffén stod fullkornsbröd, torkad frukt, färsk frukt, yoghurt och flingor. När vi ätit oss halvvägs igenom detta kom den leende kocken ut igen med varma tallrikar som hon dukade framför oss. Sedan kom hon tillbaka med varsin ungsform med ägg, riktig biffkorv( sånt har vi inte hemma) och stekta tomater. På äggröran hade kocken till och med lagt hackad persilja. För oss var denna frukost och natt på detta B&B en riktigt upplevelse. Den servicen har vi inte sett någonstans i Afrika och det professionella upplägget rakt igenom trodde vi inte existerade på denna kontinent. Vi kände oss verkligt bortskämda, omhändertagna och fullkomligt avslappnade. Vi bokade genast in en extra natt och gick tillbaka till den bekväma sängen. En vilodag kändes välförtjänt!

 

/TandemLove

På väg ner mot gränsen till Sydafrika!
På andra sidan av Canyonen är Sydafrika. Epic!
Republic of South Africa!
Stannade till för att äta lite lunch och fick sällskap av dessa damer!
Linslusar!
Nu har nedräkning börjat =)
Måndagen den 15 april cyklar vi in i Kapstaden!
Man kan ha det sämre!
Vilodag när den är som bäst =) 4 days of cycling left!

Kommentera gärna: