Grand Finale!

Dagen D var här! Det var nu vi skulle trampa de sista 30km till mållinjen. Vi förstod det fortfarande inte, vi kunde inte tro att det hela snart skulle vara över. Det kändes befriande att tänka att vi inte skulle behöva kliva upp på cykeln kommande morgon. Slippa gnida skavsåren ytterligare en dag och slippa pressa kropparna bortom deras förmåga. Snart skulle vi få sätta ner benen på fast mark på allvar. Vila, njuta och få träffa nära och kära. Det var med glädje vi snörade på oss cykelskorna!

 

Vi slängde i oss den gedigna frukosten men vi båda hade svårt att få ner maten. Nervositeten, spänningen och känslan av allvar tog över och vi skyndade oss iväg. I flaskhållaren satte vi champagneflaskan, redo för att avnjutas i Kapstadens hamn. Sedan började vi trampa längs den vackra kusten med sandstränder, lyxiga villor och brusande hav. Det har aldrig gått så enkelt att trampa någonsin och det kändes bokstavligt talat som om cykeln flög fram utav sig själv. Telefonen ringde i ett kör med besked om olika mediaföretag som ville filma, fotografera och intervjua. När vi bara hade ungefär 5km kvar till Waterfront stannade vi med Table Mountain som förgrund för att knäppa lite "seger bilder". Passande nog dök första tidningens fotografer upp ungefär samtidigt. Efter tio minuter kom ett tv-team in slirandes på parkeringen. De båda ville filma och fotografera oss "in action" och de hoppade in i sina bilar igen. Vi svängde upp på den fullpackade huvudvägen där morgontrafiken som bäst höll på att stoppa igen körfältet. Reportrarna hängde ut genom bilrutorna och filmade och fotograferade oss när vi trampade oss in mot Kapstaden. Resten av bilarna på vägen tutade frenetiskt och irriterat och det hela kändes nästan kaotiskt. Ibland körde reportrarna i förväg och hoppade ur bilarna för att sedan springa bredvid oss ute i vägkanten. "Allt för konsten", brukar man ju säga?

 

Någonstans i allt detta började vi inse att vi inom kort skulle nå vårt mål. När tanken på allvar slog oss och vi för första gången kunde ta till oss den, kändes det i hela kroppen. En pirrande och nästan stickande känsla spred sig över Sussies rygg och ner längs armarna hela vägen ut i fingerspetsarna. "Vi har gjort det, herrej*vlar, vi har grejat detta!" Från hamnen luktade det fisk och hav och morgonens arbetsmoment hade precis kommit igång med ett buller från alla maskiner. Vi körde genom hamnområdet och mötte alla sargade arbetare som förvånat hälsade med höjda ögonbryn och öppna munnar. Telefonen fortsatte ringa var femte minut och vi hade bråttom till Noble Square vid The Water Kant där tv-teamet väntade på oss. Plötsligt rullade vi på fälgen och ett väsande ljud hördes tydligt. Vi hade lyckats få punktering i ett ögonblick då det verkligen inte passade sig. Vi stannade och pumpade däcket tillfälligt men ganska snart rullade vi inte mer än en meter åt gången. Vi var tvungna att laga punkteringen och framför våra ögon låg Water Front signaturmärke Parisehjulet. Det var så vansinnig nära, men vi ville ju inte gärna promenera in den sista biten.

För första gången någonsin hade vi fått inte bara ett, utan FYRA hål på en och samma slag. Vi lagade hålen på rekordtid och sedan hoppade vi upp på sadlarna igen. Sedan körde vi runt som galningar och försökte hitta vägen till torget vi valt som mötesplats. När vi rullade in på Noble Square med Taffel Berget som bakgrund kom känslorna över oss ordentligt. Vi grät, kramade varandra och WaterAids representant. Folk applåderade och knäppte kort och filmkameran såg till att få med varje tår på band. Vi tittade på varandra och behövde inte säga ett enda ord. Vi kände precis likadant. Lättnad, glädje, stolhet och ett rus av lycka flödade genom våra hjärtan. Det var stort, det kändes otroligt mäktigt! Vi hade klarat det vi gav oss ut för att genomföra. Trots så många tankar om tvivel längs vägen. Ja, det kändes sannerligen helt otroligt att stå där i Kapstaden med cykeln! En syn vi fantiserat så ofta om under denna resan.

 

Stora mikrofoner trycktes upp i våra ansikten och tv-intervjun tog fart. Vi försökte febrilt översätta våra svenska tankar till engelska på ett snabbt men bra sätt. Hela upplevelsen gjorde att huvudet nästan snurrade runt där inne och Sussie skakade i hela kroppen. Det var svårt att uttrycka sig väl och vi kände oss väldigt oerfarna, men trots det var det väldigt roligt att få uppleva en tv-intervju. När de förklarade att programmet skulle sändas klockan 13.00 slappnade vi av och tänkte att det nog inte var många som skulle se oss. När tidningen och tv hade fått sitt spelade Khumbu Zuma upp ett videoklipp från Svenska WaterAids Generalsekreterare som var en hälsning till oss. Vi blev så glada för detta och kände oss så rörda att vi började storgråta igen. Allt bara svämmade över!

 

Sedan när vi torkat tårarna och alla reportrar och media folk begett dig till sina kontor för att arbeta med sitt material gick vi för att äta lunch på en fiskerestaurang precis vid vattnet. Samtidigt ringde en radio kanal och ville att vi skulle komma till studion och göra en intervju. Så vi fick äta fisken och musslorna snabbt och sedan bege oss till den angivna adressen. Vi skulle prata hos Smile FM som är en radiokanal som försöker uppmärksamma även positiva nyheter och spela både lokal musik och kommersiella artister. Ett riktigt bra koncept tyckte vi och det hela kändes väldigt spännande. Vi klev in i studion och fick mikrofoner inställda efter vår längd och styrka på rösten. Sedan fick vi korta instruktioner på hur de ville ha intervjun, korta, snabba och käcka svar var ordern och vi skruvade på oss nervöst. Reportern undrade om vi inte gjort detta förut och vi erkända att detta var vår radio-oskuld. Han såg lite nervös ut och vi kände hur svetten bröt ut i händerna. Den röda lampan började lysa och vi var i sändning. Reportern berättade kort om vårt projekt och sedan kom första frågan. Hans personlighet gjorde det enkelt att svara och eftersom han var så avspänd och cool började även vi slappna av. Det kändes nästan som om man pratade över en kopp kaffe. Intervjun gick bra men vi hatade givetvis att höra våra egna röster :)

 

När vi slog på mobilerna igen hade vi flera missade samtal och snart ringde det på nytt. En tidning ville ha en intervju på telefon och vi satte oss med för att genomföra den. Sedan ringde tv-bolaget igen och de ville använda oss i kvällsnyheterna. De nämnde något om studio och vi höll nu på att bli riktigt nervösa. Skulle de intervjua oss i en studio? På "Prime time" tv i ett land med ungefär femtiotvå miljoner människor? Hjälp! Sussie fick panik och sprang till närmsta shoppingcenter för att köpa en outfit och ringde sedan sin kompis Lisa i ren panik. "Jag behöver smink, har du en hårborste?" Lisa intygade att dessa magiska verktyg fanns att tillgå och vi cyklade till hennes hus. Det var snabba puckar som gällde och vi hoppade in i duschen nästan direkt. Sen fick Lisa sminka Sussie och med de nya kläderna såg hon ut som en ganska normal människa. Rasmus hade bara ett val och det var en skjorta och han behövde varken smink eller hårborste för att se anständig ut.

 

Lisa följde med oss till SABC och efter lite förvirring blev vi insläppta och vi fick vänta i en blommig soffa ala 80-tal. Ingen mötte oss och infen förklarade vad som skulle hända. Efter en stund kom en kameraman och förklarade att vi skulle följa med honom. Vi gick in i en tom studio med en stor bild på Table Mountain som fondvägg, ett skrivbord med två stolar framför. Ingen reporter kom och vi förstod inte riktigt hur den här intervjun skulle gå till. Skulle vi ha en egen show och snacka fritt? Kameramannen tejpade mikrofon och hörsnäckor på oss och vi förstod att reporterna skulle dra intervjun från en annan studio. Ifrån South Africa Broadcasting Corporation i Johannesburg för att vara mer exakt. I öronen började de testa vår ljudet i snäckorna och sedan styrkan på våra små mikrofoner. Det började känns minst sagt nervöst och svetten bröt ut ännu en gång. Strupen snörde ihop sig och blev alldeles torr. Kameramannen sa:
"Men ni har väl gjort detta många gånger förut?"
"Neeej..." Svarade vi.
"Okeej. Aha, hmmm, Ni vet att det är Live va? Det värsta misstag ni kan göra är att inte titta in i linsen. Tittar ni någon annanstans kommer ni se jättekonstiga ut!" Hans instruktion hjälpte inte vår nervositet och det ända vi ju kunde tänka var "Titta in i linsen, titta in i linsen, titta in i linsen!"

 

Vi väntade fortfarande att få mer instruktioner. Typ vilka frågor vi skulle svara på. Men inget kom... Vi försökte andas lugnt och förbereda oss på vilka svar vi skulle säga. Vi ville att engelskan skulle flyta naturligt och komma lika lätt som de svenska svaren. Inte sitta i direktsändning under kvällens nyhetssändning och säga "Öööhhh..." i början på varje mening. Nervositeten ökade och Sussie nästan krampade i mungiporna eftersom de inte kunde sluta le brett. I våra öron talade någon om för oss att det var två minuter till sändning och sedan hörde vi reporten berätta om oss. På tv bakom visades klippet från tidigare (längst upp i blogginlägget) och sedan berättade reporten att Susanne och Rasmus Engberg var med dem Live från Cape town. Vi kände oss precis som de där krigsreportrarna som har en hörlur och som svarar jättelångt efter frågan ställts på grund av fördröjningen. Frågorna var långa och innan vi hunnit uppfatta vad sjutton hon egentligen ville ha svar på var det dags att säga något. Välformulerat, kort, smart och på engelska. I varje fråga var det som tre olika frågor och det var ärligt talat svårt att få till något storslaget. Det kändes som om rösten darrade likt en hundvalp i vinterkyla och vi gjorde vårt bästa för att se avslappnade ut. Lisa hävdar att vi gjorde ett bra jobb men hon är inte direkt objektiv ;) Det var en rolig upplevelse och det kändes skönt att få mediaträning här och inte framför hela Svenska folket!

 

När intervjun var över hoppade vi in i en taxi som tog oss till en välkänd köttrestaurang där vi firade dubbelt med stek, vin och favoriten crème brulee. Vi kände att tröttheten kom över oss ganska snabbt och det var väldigt skönt att få avsluta dagen med en middag i sällskap med en vän. Det var nog den mest spektakulära och annorlunda födelsedagen Sussie vart med om. Och en sak är säker - vi kommer alltid minnas denna dagen! En milstolpe i vårt liv, en påminnelse om vilka vi är och en indikation på att vår relation klarar en del.

 

Vi känner oss hedrade över att fått göra denna insamling i WaterAids namn. Vi pratade med den huvudansvarige för WaterAids alla kontor i södra Afrika. Han var djupt tacksam för vår insamling och för att vi bidrar med att uppmärksamma detta jätteproblem. Han förklarade att det är så många som är i akut behov att detta stöd och att vi verkligen förändrar livet för de människor som får hjälp. Han berättade att en stor del av befolkningen i Afrika lever på sju kr om dagen. Att de får tillgång till rent vatten, toaletter och kunskap i hygien är avgörande för deras överlevnad. Han var så otroligt glad över alla privatpersoner som bidragit till vår insamling och han var rörd över Ert stöd och engagemang. Vi känner oss stolta över ER insats, glöm inte att det är NI som räddar liv. Det betyder jättemycket för människorna här och de flesta ser på er givare med stor respekt. Allvarligt talat, vi hörde varma ord från flera håll. Ni är fantastiska. Ni har gjort en insats för världen - känn er stolta!

Avslutningsvis vill vi även tacka alla våra läsare som följt oss genom detta enorma äventyr. Tack för alla kommentarer, Gillam-arkeringar och peppande ord. Ni har varit ett stort stöd och en positiv och glädjande motivation för oss varje vecka. Verkligen stort tack till ER!

 

Bloggen fortsätter, projektet löper tills vi trampat runt Vättern och vill du vinna en Iphone 5 klickar du HÄR!

 

Länk till artikel i Sunday Times,, tryck här! 

 

Länk till artikel i Cape Town Argus, tryck här!

 

/TandemLove till Er alla =)

Synen av Taffelberget på håll fick oss att rysa när vi kom närmare och närmare!
Löööv!
Pussilipuss!
Fotografer och Tv-team körde längs med vägen, hoppade ut, knäppte kort och film och fortsatte så längs huvudvägen! Ballt!
Efter inga punkteringar sedan Namibia, fick vi fyra stycken när vi bara hade 2km kvar!
Firar med Champagnen från Restaurant Orca!
Jihooo!!!
Intervju med SABC 3, vilken är längst upp i detta blogginlägg!
FRAMME!
Snabb lunch i havets tecken! Mumma! 1 kg musslor a la belgian style!
Redo för intervju efter lunchen med Radio Smile 90.4 FM!
Blev intervjuad av en riktigt skön kille!
Förklarar problemet kring bristen på rent vatten för alla lyssnare!
Radioprataren till höger och WaterAid representant Khumbuzile Zuma mellan oss!
Sussie får öronsnäckan placerad och nervositeten ökar! Hej handsvett!
Den enda instruktionen vi fick: "Det största misstaget är att inte titta i linsen, då ser ni konstiga ut". Annars helt oförberedd!
LIVE-tv!
Summa kardemumma var det en häftig upplevelse!
Avslutade kvällen med en Creme brulee! Tack alla som följt vår resa ner till Kapstaden! Men håll ut! Än är inte äventyret över...

Videoklipp från WaterAid Sverige, detta är även tillägnat till Er givare!

Kommentera gärna: