En tur upp på Glittertind (2465möh)

Vi klev upp vid 8-tiden och pappas revben smärtade fortfarande om än inte värre. Med hjälp av fjällstationens personal l yckades vi arrangera att han skulle få skjuts bort från nationalparkens område ut på en större väg där han skulle ta bussen söderut. Bussen skulla ta honom till Gjendesheim, där vi hade bilen. Därifrån bestämde vi att han skulle åka runt nationalparken och möta oss dagen därpå och hämta upp oss vid Spiterstulen. Spiterstulen som är en privatägd fjällsstation som ligger i dalen under Galdhöpiggen, Norges och nordens högsta berg. Spiterstulen var också dagens mål för vår marsch! Men först skulle vi med pick och pack klättra upp för Norges näst högsta berg Glittertind!

Vi lämnade pappa vid fjällstationen innan vi lastade på våra ryggsäckar på axlarna och började stigningen. Ännu en dag i Jotunheimen var värmen påtaglig och på bergets östsida stod luften helt stilla, nära vi lunkade uppför sluttningen. Men trots att våra muskler och leder var slitna kunde vi hålla ett ganska högt tempo mot toppen. Ganska tidigt kunde vi se en snöbeklädd topp långt bort i fjärran som man ständigt höll ögonen på. Toppen närmade sig långsamt. Först gick vi längs jordstigar, som sedan förvandlades till stenblock och man var tvungen att hålla uppsikt efter röda T som var målade på stenar efter leden. Men att hitta rätt led var oftast aldrig ett problem då man alltid hade människor lite längre fram som gick åt samma håll. 

Vi nådde toppen samtidigt som vindstyrkan ökade och från att ha svettats hela förmiddagen blev det förhållandevis kallt på den höga höjden. Vi fyllde på lite energi i form av choklad, nötter och russin på toppen innan den långa nedturen till Spiterstulen. Efter lite fotograferande begav vi oss nedåt och till en början gick det fort och vi kunde hålla ett ganska högt tempo pga att lutningen var ganska låg. Sedan kom vi till ett väldigt brant parti där vi fick kämpa oss ned. Att med tyngre ryggsäck göra toppbestigningar visade sig var väldigt mycket tyngre än med en vanlig Day-pack. Men speciellt var det jobbigt att ta sig nedåt i brant sluttning, där mycket stora stenar skulle förestålla stigen. Med hög belastning på knäna kunde vi skönja en bäck och en gräsyta några hundra meter längre ner. Vi bestämde oss för att där skulle vi ta en längre rast och laga lunch. Utan att ha druckit på ett par timmar kom vi äntligen ner till det färska och kalla fjällvattnet och kunde vätska upp och sätta oss i solen för att laga lunch. 

Den sista biten ner till Spiterstulen gick på en och en halvtimme och det kändes som vi rullade ner. Det var bättre stigar och behaglig lutning och till slut kom vi ner på den vägen som leder enda fram till Spiterstulen. Så den sista kilometern var asfaltväg och vi nådde fjällstationen och slog upp tältet vi sidan av älven. Det var väldigt behagligt att ta av sig kläderna och duscha av sig de tre sista dagarnas svett och smuts och ta på sig ett renare ombyte. Sedan gick vi till fjällstationen och planterade oss själva i kaféet där vi köpte varsin belgisk våffla med gräddfil, sylt och kaffe. I flera timmar satt vi där och blickade ut över bergen och samtalade. 

Nästa dag skulle Galdöpiggen bestigas....

Fortsättning följer....

/TandemLove (R) 

Lämna en kommentar på detta inlägg: