Drömmen om en kontinuerlig blodsockermätare...

Jag (Sussie) har levt med diabetes i över 17år nu och sanningen är att jag den sista tiden varit otroligt omotiverad och trött på min sjukdom. Mellan varven känner man sig så otroligt ensam med allt ansvar och när man inte får till det känner man sig ofta ganska vilsen. Ibland är det så svårt att förstå varför blodsocker-värdena vägrar stabilisera sig. Speciellt när man gör allt rätt, eller åtminstone utifrån den kunskap man själv besitter. I dessa perioder är det en utmaning bara att få livspusslet att gå ihop, samtidigt som en krånglig diabetes sätter käppar i hjulet. Efter en natt med flera, djupa känningar så vakar man upp och känner sig mer sliten än när man gick till sängs. Dessa dagar är en riktig utmaning att trotsa kroppens signaler och istället göra sig klar för att prestera på jobb. 

Det funkar ganska bra att leva med diabetes, när allt fungerar som det ska. Men när perioder med svängande blodsocker valsar in i vardagen är livet inte lika enkelt längre. Ett svängande blodsocker är det absolut värsta jag vet! Jag kastas mellan 2 - 20 mmol och jag tappar min energi fullständigt. Vi har försökt optimera vår livsstil i flera år nu och jag har gjort en rad med förändringar för att uppnå ett stabilt blodsocker. Vi har loggfört allt vi äter, vilka doser jag tar, hur jag rört på mig och hur mitt blodsocker reagerar på allt detta. Jag har gjort stapeldiagram och kurvor och försökt knäcka nöten med harmoniskt blodsocker, men utan resultat. Det är så oerhört tungt och svårt att på egen hand försöka få kontroll. Jag känner nästan att jag tappat all ork och motivation att ens orka bry mig. 

Men så var jag hos en diabetes sjuksköterska här i Oslo för första gång och plötsligt såg jag ljus i tunneln! Hon fick mig att känna trygghet inom vården igen, att det fanns någonstans jag kunde vända mig för att få stöd och hjälp. Vi pratade om kontinuerlig blodsockermätare och eventuellt en insulinpump. Detta är hjälpmedel som skulle förändra min vardag och mitt liv helt radikalt.  En blodsockermätare som läser av mina värden var femte minut skulle ge mig en översikt och kontroll som jag alltid önskat mig. Dessutom varnar mätaren om sockret är påväg upp eller ner. Det ger mig en chans att förhindra lågt blocksocker eller höga värden. Jag kan direkt se om min kropp behöver mat, insulin eller om allt är helt ok. Det är slut på att gissa och chansa. Inga fler extramackor innan läggdags för säkerhets skull, eller extra enheter insulin för att man chansar på att sockeret kommer fortsätta stiga. Det kommer hjälpa mig att få i mig mat tidigare, innan blodsockret sjunker så lågt så att kroppen sprutar av adrenalin för att överleva. Något som kommer ge mig kortare tid att återhämtade mig. Samt sliter mindre på hjärtat och kroppen i övrigt.

Jag tror inte en person utan diabetes riktigt kan förstå hur mycket enklare våra liv skulle bli med dessa hjälpmedel. För mig är det lite som om man skulle leva hela sitt liv utan en klocka. Att aldrig riktigt får veta vad klockan är och planera dagen utan en översikt av tid. Men varje gång du känner något konstigt/fel i kroppen kan får du ringa ett nummer och få veta vad klockan är. Då får du plötsligt se att du är försenad till jobbet, missat bussen, eller att du har två timmar till godo. Bara det att för oss med diabetes handlar det i slutändan om liv och död. 

Jag ska få pröva en kontinuerlig blodsockermätare i tio dagar och om det fungerar bra får jag söka hos staten om att få en egen. Om jag nekas detta kan jag köpa en egen mätare för ungefär 3000kr.  Sen har man kostnader upp till 10.000kr per år för att få de tillbehör man behöver. Men för staten blir det billigare om alla som testar sig ofta, istället skulle ha en kontinuerlig blodsockermätare. En burk teststickor kostar 200-300kr och man kan utan problem gå lös på 1 - 2 burkar i veckan. Med dessa tal i huvudet har jag verkligen svårt att förstå varför en kontinuerlig blodsockermätare inte är obligatorisk inom diabetesvården. I alla fall för oss med diabetes typ-1. Jag tror att det skulle spara pengar direkt i form utav teststickorna, men också på långt sikt med mindre komplikationer. Jag tror också att fler människor med diabets typ-1 skulle känna en större motivation till att ta hand om sin sjukdom om de fick den hjälp de behövde. För helt ärligt, utan översikt och kontroll så är diabetes inte lätt att leva med.

/TandemLove (S)

Med denna skjuter man in sensorn i armen. Det är en liten, liten nål man fäster i huden. Sedan mäter dne från vävnads-sockret. Det blir en försening till föjd av detta på ca 15 min.
Detta är själva sensorn som sitter på armen. Denna måste bytas var 5e dag.
Detta är dispalyen som visar värdet och vart blodsockret är påväg. Pilen pekar upp eller ner och hjälper till att tolka det värde som är just nu.
Etiketter: diabetes

Lämna en kommentar på detta inlägg: