En tur till magnifika Sigiriya - Lejonberget

Sigiriya är en orangefärgad klippa som sticker upp mitt upp i ingenstans på de platta slätterna. Berget är en gammal slocknad vulkan som sträcker sig 380m upp i luften med tvärbranta sidor. Man kan se den ståtliga klippan från flera kilometers avstånd. Sigiriya var en gång huvudstaden i den norra provisen och på toppen av klippan finner man idag ruinerna av civilisationen som levde på toppen. Runt om klippan är det flera vackra anordnade trädgårdar, bland de mest välbevarade i hela Asien faktiskt. 

Man tror att Sigiriya fungerade som kunglig bostad och militärt fort för kung Kassapa. På toppen av Sigiriya byggdes ett palats och senare också ett kloster. Arkeologer idag menar att platsen byggdes först av munkar som bodde i grotthålorna redan på 200-talet f.Kr. Sedan kom kung Kassapa och byggde sitt palats och fort och regerade där till sin död. Efter hans död blev Lejonklippan åter ett klosterkomplex till för buddistiska munkar. Platsen övergavs på 1300-talet och ruinerna upptäcktes igen 1898 av den brittiske arkeologen HCP Bell. Sigiriya sin plats på Unescos världskulturarv-slista 1982. Myterna och sägnerna är många om Sigiriyas historia och frågan kvarstår om vad som egentligen försiggick på toppen av det mystiska berget.

Vi började gå genom de vacker anordnade trädgårdarna med vattenkanaler och med den orangefärgade klippan rakt framför oss. Ganska snart började vi klättra uppför trappstegen som leder mot toppen av den höga klippan. Vi gick intill bergsväggen och upp via en smal och ranglig spiraltrappa. På toppen av spiraltrappan nådde vi ett slags hålrum i bergsväggen där gamla målningar fortsatt fanns kvar i starka färger. Målningar porträtterade kvinnor med stora bröst och smala midjor som ska föreställa kvinnliga nymfer. 

Efter man passerat grottmålningarna slingrar sig vägen neråt igen och sedan fortsätter man uppåt den sista biten längs en mycket brant och smal trappa. En del barn grinade och hade fullständig panik och andra äldre höll sig fast i trappräcker som om det gällde livet. Det hade börjat blåsa upp ganska kraftigt och ju närmare toppen man kom desto mer ökade vinden. Trappan vi klättrade uppför knirkade och rörde sig i vinden och vi förstår att många drabbades av höjdskräck. Det bildades en lång och smått klaustrofobisk kö, men det hela gick relativt snabbt eftersom det inte var så mycket folk. Vi hade valt att bestiga toppen klockan 13:00, då solen skiner som starkast på Sri Lanka. Vår tanke med det var att de flesta andra turister troligtvis skulle välja en annan tidpunkt att bestiga klippan på. Det visade sig stämma utmärkt och när vi besökte turistattraktionen var det inte många andra där. Så när vi väl nådde toppen kunde vi hamra bilder på de vackra vyerna utan massa andra människor i bakgrunden. 

Det är nästan obeskrivligt att stå uppe på den terrakottafärgade klippan, men en klarblå himel och ett vidsträckt knallgrönt landskap åt varje håll. Små och stora lummiga kullar stack upp här och var, och på ena sidan klippan kunde man skåda de fina trädgårdarna. Uppe på klippan är det ruiner från människorna som levde där uppe och man finner imponerande vattencisterner som än idag innehåller vatten. Vi tycker att Lejonklippan verkligen var värt ett besök, både för dess intressanta historia, men kanske främst för den fantastiska utsikten.

När vi kom ner igen mötte vi flera busslaster med turister och lokala skolklasser. Alla med selfiestick och kamera i högsta hugg. Vi förstår att det inte blir samma upplevelse om man måste trängas på toppen med stora horder av människor. Men vi hade tur som fick platsen nästan helt ensamma! Tur och lite planering blir ofta lyckat ;)

/Susanne & Rasmus

Tack för oss :)
Tack för oss :)
Etiketter: srilanka

Kommentera gärna: