Adams peak

Pilgrimsvandringen upp till Adams Peak är en 5km lång sträcka med ungefär 5000 trappsteg till toppen. På toppen av Adams berget står ett Buddhistiskt kloster som är omringat av svarvade metallpelare i guldfärg. De allra flesta väljer att gå på natten, så att man hinner upp lagom till att få skåda soluppgången från toppen. Vi ville naturligtvis inte missa naturens föreställning utan gjorde som man bör.Vi ställde motvilligt klockan på 01:30 och gjorde vårt bästa med att försöka somna innan klockan ens hunnit slå 22:00. 

När klockan sen ringde var det med trötta rörelser vi klädde oss för att börja vår nattvandring mot toppen. Vårt gästhus låg nästan precis i början av vandringen och vi behövde inte gå långt förrän de färgstarka flaggorna markerade ledens startpunkt. Vi trodde det skulle bli en lugn vandring genom en stilla led, men leden var kantad av små butiker och restauranger som alla var i full gång med att öppna upp för oss vandrare. De sålde varma kläder, mat, dricka, godis och andra logiska saker. Men sen sålde de en herrans massa ologiska saker också! Såsom gosedjur, DVD-filmer, leksaker, håraccessoarer och smycken, almanackor och souvenirer. Det var tivoli-stämning och musik pumpade ut från flera restauranger. Här och var fanns det små tempel och bilder på olika gudar och Buddha. Många upplysta med julgransbelysning som blinkade frenetiskt, andra där någon religiös, meditativ musik spelades. 

Påväg upp passerade vi många trötta själar, tröttast verkade de lokala vara. Faktum var att majoriteten vi mötte var lokala, det är trots allt en pilgrimsresa och det märks. Många lokala var påväg ner från berget och det såg mycket mödosamt ut för en hel del. Gamla gummor och gubbar i  sina bästa år hjälptes åt för att ta sig ner för trappstegen, männen stöttade sina kvinnor, och mammorna och papporna bar sina barn över axlarna. Nästan samtliga hade tjocka mössor på huvudena, en del hade tomteluvor och några hade pälsliknande luvor. Vi passerade två munkar som delade ut vita snören samtidigt som de rabblade något religiöst till oss och knöt banden runt våra handleder. För ”Good Luck” förklarade munken och log. 

Vandringen var relativt enkel tyckte vi och det hela tog inte tre timmar som guideboken estimerat och enligt råd från andra. Vi tog oss upp på mindre än två timmar vilket gjorde att vi nådde klostret ungefär 03:30. Uppe på toppen var det nästan helt fullsatt men vi lyckades hitta en liten hörnkant att sitta på. Ännu var det länge till solen skulle gå upp och vi började frysa rätt rejält trots alla medhavda värmeplagg. Men vi satte oss och åt kex och bananer och tittade på den stjärnklädda himlen och alla fladdermössen som flög fram och tillbaka i natten. Hela tiden kom det fler och fler människor som alla försökte hitta en plats att stå eller sitta på. När klockan närmade sig 06:00 var det helt proppfullt uppe på toppen och det var omöjligt att röra sig åt något håll. En polisman kom och informerade alla turister att vi skulle hålla hårt i våra kameror och bära ryggsäckarna på magen i folkmassan. 

När den första antydan av orange började synas på horisonten blev hela folkmassan väldigt alerta. Fram kom smartphones, kameror, selfiesticks och folk började knö för att komma längst fram mot öster och upp över grannens kamera. I takt med att solen steg på himlen blev konturerna av bergskammarna allt tydligare. Det låg som ett blåvitt skimmer över hela himlen och bergen som annars är knallgröna var nu nästan blålila. Dimman låg precis på bergstopparna och den lättade allt mer ju intensivare solens strålar blev. Jag knödde mig upp till klostret och fick några fantastiska vyer där pelarna runt toppen glödde i guld. Himlen blev orange, solen glittrade, munkarna spelade trummor och sjöng och det hela var något alldeles speciellt!

Vi började pressa oss mot utgången och trappan neråt igen. Det gjorde också resan av alla besökarna och det blev både kö och klaustrofobisk trängsel. Så småningom kom vi oss ner till början av trappan  och där möttes vi av ännu mer fantastiska vyer. Ner igen gick också ganska snabbt och vi kände inte av knän så som vi befarat. Vi löpte ner för trappstegen och väl framme vid vårt gästhus igen åt vi en välbehövlig långfrukost.

/Susanne & Rasmus

Etiketter: srilanka

Kommentera gärna: