TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2012

Våra sista dagar genom södra Sudan bjöd på storkorning asfalt som gjorde att cykeln vibrerade konstant och vi hade delvis stark sidvind. En dag hade vi så kraftiga sidvindar att vi cyklade av vägen när en kastvind fick tag i oss och våra solglasögon blåste av ansiktet. Det var med andra ord tuffa dagar i sadeln, men det gav oss en uppvärmning inför terrängen vi snart skulle ta oss an i Etiopien. Vår färd tog oss längs med gigantiska plantage där lokala plogade för hand och allting såg lite ut som på film. En film från gamle-bonde-Sverige med djur och tungt kroppsarbete. Det var också i södra Sudan som stora boskapsflockar dök upp allt oftare. Deras herdar gick framför boskapen med en käpp över axlarna och vaggade fram i lugn takt i den dammiga omgivningen.

 

När vi kom till staden Gedaref, vår sista anhalt innan Etiopien stannade vi för att äta på ett liten mat-hak och efter maten laga dagens andra punktering. Restaurangen vi hittat låg bakom en bensinstation och det visade sig att ägaren och alla som arbetade där kom från Etiopien. Killen som kunde bäst engelska var eld och lågor över oss och cykeln. Han berättade att han drömt den natten om en "vit" man. Kanske därför hjälpte han oss kanske pinsamt mycket med allt han kunde. Han blev nästan som en slav som ville hjälpa till att rengöra kedjan, laga punkteringen och skruva i lösa muttrar. Han tittade med stora ögon på vår cykel och han berömde den flera gånger. Stolt stack han iväg och hämtade sin egen cykel som var en sorglig, rostig och sliten herrcykel. Vi berömde den såklart och han sken upp som en sol. Han bjöd oss att sova över på jordgolvet i restaurangen och vi tyckte att det passade utmärkt eftersom att solen precis höll på att sänka sig över fälten. Det samlades många män runt oss och cykeln och de var väldigt nyfikna på oss och projektet. En äldre man berömde Rasmus och blev mäkta imponerad av hur långt han cyklat. När Rasmus försökte förklara att hans fru också var stark höll inte den äldre mannen med, inte förrän Rasmus upprepade gånger insisterat på att även Susanne trampar. Alla var glada och trevliga och det var en härlig stämning. Vi visade bilder från hemsidan på platser längs vägen och visade dem på kartan var vi cyklat och hur långt vi skulle cykla. Runt oss stod en grupp av förundrade män med tindrande ögon. När Rasmus tog ner telefonen och gruppen löstes upp, satt vår medhjälpare kvar och tittade med tom blick på där telefonen legat på bordet. Sedan, med nästan viskande röst uttryckte han med nästan dyster stämma till Rasmus:

"You have so much life, I have nothing. No life..."

 

Rasmus satt tyst en lång stund med killen vid sin sida. Vad ska man säga? Vad ska man säga? Är det sant? Det var en replik som etsade sig fast i hjärtat. Hans liv består av att varje dag sitta på en plaststol och servera getgryta till hungriga förbipasserande. Detta gör han varje dag i veckan, alla veckor om året. Han bor på restaurangen, sover i en rep-säng och hans käraste ägodel är en gammal rostig cykel. That´s about it! Rasmus satt tyst även när han gick iväg... och skämdes. Denna underbara kille, hade kanske precis insett vad han "inte" hade.

 

Vi har verkligen allt, och mer än vi behöver.

 

Vi lever i överflöd och vi har möjlighet att uppfylla nästan alla våra drömmar. Vi har möjlighet att resa jorden runt och kan få visum till nästan alla världens länder. Och med ett "lågavlönat" arbete kan vi spara ihop pengar så att vi kan resa jorden runt och se platser de inte ens vet existerar. Hemma kan vi bläddra i en utbildningskatalog och bara välja (möjligen behöva läsa upp betyg eller göra högskoleprov först) en utbildning vi tycker verkar bra. Vi har möjlighet att bli nästan vad vi vill och själva bestämma hur mycket pengar som ska rulla in på kontot varje månad. Vill vi jobba som servitriser eller läkare? Valet är vårt. Livet är sannerligen inte rättvist och man får inte glömma vilken miljonvinst vi dragit genom att födas i Sverige. 

 

Vår sista natt i Sudan spenderade vi gömda bakom en buske på fälten där får, getter och kossorna betade. Det går längs hela vägen djurstigar där herdar flyttar sina djur mellan olika betesmarker och vattenhål och det är en häftig upplevelse att se djuren ligga runt vattenhålet och se herdarna sitta i skuggan vid sidan om. När vi hade krupit in i vårt tält och försökte somna hörde vi hur fårflockar flyttades närmare där vi låg och de bräkte värre än vi någonsin hört tidigare. Men det var inte bara fårflocken som höll oss vakna den natten. Tankarna snurrande kring Etiopien och hur det skulle bli att cykla där. Det kändes jobbigt att lämna Sudan, ett land som varit tryggt, trevligt och härligt att cykla igenom. Nu skulle vi bege oss in i ett land som beskrivs som allt annat... Vi hade läst mycket negativt om hur det är att cykla genom landet och var väldigt nervösa över att nästa dag korsa gränsen till landet, som en del cyklister fullkomligt hatar och föraktar. I förra blogg-inlägget fick ni läsa Lars Bengtssons skildring om hur tufft klimat det är att trampa sig igenom landet. Att cyklingen rent utsagt kan vara nedbrytande. 

 

På morgonen vaknade vi tidigt och cyklade i takt med att solen steg över horisonten. Vi kunde höra hur omgivningarna vaknade upp längs vägen. Vi såg hur en flock med illgröna papegojor flög mellan träden och på ett annat ställe samlades en flock gamar kring ett kadaver i diket. När vi kom till en poliskontroll fick vårt sista möte med trevliga Sudaneser och sedan rullade vi ner i gränsstaden Metema. När vi kom rullandes ner i byn, som var fullpackad med människor slogs vi direkt av en kylig atmosfär. Människorna bara stirrade på oss och ingen log. Ingen vinkade. De enda som hälsade på oss var de som försökte växla pengar eller på annat sätt tjäna pengar på enda vita. Efter några förvirrande ögonblick lyckades vi stämpla ut oss och göra en tullkontroll innan vi lämnade Sudan. Sedan gick vi över den lilla bron som symboliserade gränsen. Människorna omkring stirrade med hårda blickar och stela ansikten på oss. Vi kände oss allt annat än välkomna. Helst ville vi bara vända och cykla tillbaka till värmen i Sudan. Väl inne på den Etiopiska sidan var det dags att stämpla passen och växla pengar. Avslutningsvis var det en väldigt obehaglig tullprocedur där våra ägodelar packades upp framför en drös av åskådare. Det enda tjänstemannen var intresserad av var vilken elektronik vi hade med oss. Han tog upp allt och visade tydligt för omgivningen vad för sorts elektronik vi hade med oss. Han granskade allt, men vi såg att inte skrev upp någonting och vi fick en dålig magkänsla. Han tog systemkameran och synade den noga. Sedan sade han till Rasmus ledande. "This is a professional camera!" Rasmus svarade "yes". Sedan tog han den och sade att han behövde rådgöra med chefen. Han började strosa iväg med vår dyra kamera. Rasmus fick springa ifatt och för att följa med honom. "Chefen" tittade noggrant på kameran en lång stund. Rasmus förstod ingenting. Sedan frågade han barskt efter vårt intyg om att föra in kameran i landet. Vi hade inget intyg. Behövde man ett intyg för att föra in en kamera i Etiopien? Sedan uttryckte han tydligt att kameran skulle stanna hos dem. Va?

 

Rasmus kände sig helt plötsligt kallssvettig i den 38gradiga värmen. Mannen menade allvar. Vi stod med valet att lämna en systemkamera värde på ungefär 25.000kr eller bli kvar i Metema på livstid? Rasmus svängde inriktning på samtalet och började argumentera starkt emot att det var en professionell kamera. Han förklarade att vi inte var professionella fotografer och att därför rankas inte kameran som professionell. Argumenten gjorde man lite osäker, men han stod fast vid sin sak. Sedan förklarade Rasmus tydligt att professionella fotografer använder sig av kameramodellen Canon EOS 5D Mark II, och inte Canon EOS 7D. Men då trodde "chefen" att då måste ju 7D betyda att vår kamera var ännu bättre. Der var inte förrän Rasmus förklarat att att EOS 5D kostade över 3000Euro med objektiv, och vår inte ens kostade 1000Euro, som han släppte kameran ur sitt grepp och motvilligt gav den tillbaka med en rejält sur min. Efter detta var vi båda ganska skakis och det kändes inte helt bra att fortsätta in i landet. Varför ville de bara notera våra värdesaker, blev vi märkta som "stölbegärligt cyklistpar" efter detta?

 

Vi rullade med obehag längre in i gränsstaden som hade en lång, trång gata full med stånd, affärer och restauranger på båda sidorna. Överallt kryllande det av människor och tuk-tuks. Det var väldigt annorlunda att komma från ett muslimskt land och möta den vitt skilda kulturen i Etiopien. Det var två helt skilda världar! Tätt, tätt inpå varandra. I Metema fanns gott om reklam för öl och vi såg direkt flera alkoholiserade och utslagna människor som agerade våldsamt mot sin omgivning. Vi slogs av hur många som bar trasiga och smutsiga kläder. Vi fick nästan en nakenshock, efter att ha spenderat så lång tid på muslimsk mark. Här sprang flera barn runt halvnakna. En man med vild blick, som korsade gatan bar ett par jeans och inget på överkroppen. Gylfen och knappen på hans byxor var trasig och vidöppen. Detta gjorde att han visade hela könsorganet för omgivningen mitt på ljusa dagen. Ingen reagerade.... Okej, ett normalt beteende. Vi tog oss ganska snabbt ut ur staden och kände att våra mardrömmar besannats -hur skulle detta gå? Med en viss oro fortsatte vi trampa oss in i landet vi fasat inför.

 

Vi närmade oss den första byn. När vi var ungeför hundra meter ifrån första hyddan hörde vi en klangfull barnröst skära genom luften.

"FARANJI, FARANJI, FARANji...!!!"

Kommande sekunder ekade ljudet vidare genom byn och det gick som en skallgång mellan hyddorna.  Vi kunde se direkt hur det dök upp barn från alla håll. Ut ur hyddorna flög det ut barn springandes mot vägen. 

"FARANJI, FARANJI, FARANJI! YOUYUYOUYOU!!!"

Vi svalde och omedvetet trampade långsammare. Vad skulle hända nu? Skulle alla flyga på oss? Gatan fylldes med barn på några ögonblick. Men mot våra förväntningar stod barnen kvar längs med vägen. Istället för att flyga på oss eller kasta sten, vinkade de så frenetiskt med båda händer att deras små kroppar vibrerade likt ett segel i vinden. Barnen blev helt till sig när vi kom. Det slog oss; dessa barn är ju enbart glada. Alltihop kändes mer som ett varmt välkomnande med deras uppspelta beteende. Barnen var helt bedårande med sina glada ansikten och vinkande händer. Ännu gladare blev de om vi hälsade tillbaka och frågade hur de mådde. Även de vuxna vinkade glatt när vi passerade och vi fick plötsligt en stor energikick av det hela. I andra byar gjorde Rasmus high five med barnen i farten och de blev så glada att de nästan sprack- tänk att de fått röra utlänningen! Vi hoppades att detta skulle hålla i sig, men trodde att det var först uppe på höglandet som saker och ting skulle bli sämre...

 

När det började skymma letade vi efter tältplats i flera mil men det verkade som om någon människa fanns i varenda avkrok. Just när vi trodde att vi hittat en avskild plats där vi inte sett en människa på flera km stack huvuden upp ur de höga gräset och skrek "Yoyoyoyoyoyo" och det fanns inte en plats där vi verkade kunna smita undan människorna. Även om vi fått ett väldigt gott intryck av landet kände vi oss inte trygga att tälta ute i det fria i områden som vi inte visste någonting om. Enligt hörsägen hade vi hört att flera turister som vild-campar i Etiopien blivit rånade. Vi vet inte huruvida detta är sant eller vanligt förekommande. Men att chansa innan vi fått se mer av landet kändes inte tryggt. När vi kom till ännu en by ropade en man efter oss att det var dags att vila och vi stannade på direkten. Perfekt tänkte vi och frågade artigt om vi fick slå upp vårt tält utanför hans hus. Det fick vi gärna göra och han och hans bror välkomnade oss med kramar och glädje. De utstrålade vänlighet och de ville hjälpa oss med allting och bjuda på mat och kallt vatten. Vi tackade nej och förklarade att vi hade vårt eget, och att det var gott nog för oss att bli bjudna på en plats att sova för natten. Vi vill inte utnyttja deras gästvänlighet och ta av deras knappa resurser. Det kändes inte helt rätt när vi har en väska full med nudlar. Efter vi ätit, stretchat och satt upp tältet slog vi oss ned hos dem och pratade med knagglig engelska. De berättade om sina liv och det var en vacker historia. De två bröderna livnärde sig genom att köpa bensin i Sudan som de sedan sålde med liten vinstmarginal i den lilla byn en kilometer längre upp för vägen. Den ena broder jobbade extra som barberare också. Deras favoritdag var marknadsdagen lördag då de kunde tjäna upp emot 300kr för en heldags arbete. Bensinen säljer de för 1kr litern och en klippning kostar 3kr och när vi berättade vad bensinen kostar hemma fick vi flera gånger förklara priset och försäkra dem om att de hört rätt. Vi förklarade för dem att det är därför vi har en cykel och inte en bil. Detta tyckte de var väldigt roligt. Sedan berättade de om deras rika bror som äger tre jeepar och som har tre hus i staden, men trots detta får de inte hjälp av honom när de har de svårt. De tyckte att han var självisk som inte brydde sig om familjen och som inte ens ville låna dem pengar så att de kunde starta en affär. Deras ögon smalnade och deras röster blev spända när de talade om sin rika bror och de var rörande överrens om att han var en dålig människa. 

 

Den natten gick det ständigt många människor längs vägen och vi sov dåligt till ljuden av fötter, samtal och skratt. När klockan ringde vid sex-tiden nästa dag kände vi oss sömndruckna, men gick trötta upp och började packa ihop oss. När vi satte oss för att äta gröt hade det redan ljusnat och allt fler människor passerade längs vägen i riktning mot fälten där de troligtvis arbetade. Tre män stannade. De var insvepta i stora filtar och på axeln på en man hängde AK-47a och en annan hade en yxa. De pratade upprört med husägarn där vi sovit och pekade på oss. Mannen försökte lugna de tre männen och det var tydligt att de inte var nöjda med att vi spenderat natten i byn. Vi märkte en tydlig skillnad mellan de Etiopier som verkar gilla vår närvaro och dem som verkar tycka att vårt besök är negativt. Männen lugnade sig till slut och vi kunde andas ut- det känns lite obehagligt när tre arga män med vapen pekar på en där man sitter i en bergsby i ett främmande land där de talar ett främmande språk. Hotfullt på något vis... Vi gjorde oss redo för avfärd mycket snabbt och rullade sedan ner till byn där vi drack kaffe med den ena brodern samtidigt som över fyrtio människor stod i en ring omkring oss och följde varenda rörelse vi gjorde med blicken. Det kändes lite ovant att dricka sitt morgonkaffe med en hel folkskara omkring sig som bara stirrar. Apa i bur, har fått en innebörd. Men samtidigt var det ganska härligt att bara sitta i tystnad och stirra på deras frukostrutiner. Kvinnor som stekte eller friterade bröd, placerade sina små kittlar över glödande kol, flickor med skolböckerna i högsta hugg, killar som tvättar ansiktet, alla som rör runt socker i sina teglas och männen som huttrar i sina stolar med filten tätt kring kroppen. Det är en speciell upplevelse att betrakta hur en liten by sakta vaknar upp och det kommer vara ett minne vi kommer bära med oss länge. Ett vackert minne...

 

Terrängen blev allt brantare och vi kämpade oss sakta uppåt och in mot höglandet. Det var absolut vindstilla och temperaturen var redan uppe i 38 grader och solen brände mot huden under kläderna. Det var tuffa backar som vi ibland var tvungen att knuffa cykeln uppför. Naturen runt omkring oss var storslagen och vi skådade på ena sidan dimhöljda bergstoppar och på andra sidan en överbevuxen canyon. Desto högre upp vi kom blev barnen allt mer påstridiga och deras glada hälsningar byttes ut mot mer bestämda befallningar. "Ge mig pengar" "Ge mig penna" "Ge mig dina skor" "Ge mig din t-shirt" "Ge mig vatten" "Ge mig kakor" lät det istället och till en början drev vi mest med barnen som sprang tiggande efter oss. Vi skriker tillbaka att de har coola t-shirts och att de är snälla som vill ge oss pengar. Annars kanske vi frågar om de spelar piano eller något annat som får dem att tystna totalt och bara frysa till is. De är harmlösa barn som leker och busar och vi tyckte till en början att det mest var roligt. Vi stannade i små byar för att fylla på vatten och fick hämta ur lokala vattenpumpar eller grävda brunnar med brunt vatten. I ett dike satt en fullkomligt naken kvinna och tvättade sig i solen och hon verkade inte bry sig om att vi passerade. I en annan by stannade vi för att äta lunch och en rynkig, gammal kvinna med tatuering i pannan och flera tatueringar som ett koppel runt halsen hälsade oss välkomna på ett otrevligt sätt. Sedan sjönk hon ner i sin stol och tittade på oss i fyrtio minuter utan paus och skakade på huvudet. Hur ska man tolka det?

 

Men när vi äntligen hade nått toppen och tagit oss upp på 2200 meter över havet märkte vi igen hur människorna förändrades. Attityden blev hård, kaxig och det fanns inget leende hos de tiggande barnen eller hos de vuxna! De befallde oss strängt att ge dem pengar och de menade allvar! Vi stannade i byn på toppen och beställde 4 liter kall dryck och 4 bröd. Runt oss samlades en barnaskara på ungefär 30 ungar. Många gick fram för att pilla på cykeln och tiggde frenetiskt. De var smutsiga, ohövliga och obehagliga. Vi var rädda att de skulle stjäla våra vattenflaskor eller andra viktiga saker. De vuxna, som också granskade barnen kom ut med piska och slog vilt efter barnen som flydde hals över huvud. Men lika fort som den vuxna vänt sig om var de snabbt tillbaka. Problemet med dessa ungar är att ett gensvar endast får dem att komma ännu närmare och tigga ännu mer. Ingenting får dem att backa. Bara de vuxnas stenar och piska som håller dem borta tillfälligt. Det hela kändes väldigt konstigt. Samtidigt som vi tycker det är hemskt när stenar träffar de små barnen, tycker vi att det är skönt att de försvinner för en stund från vår cykel. Vi var helt utmattade efter cyklingen, och fick inte slappna av en sekund på grund av alla barn som omringade oss. Men i all denna trötthet kunde man tydligt se att barnen skrek efter uppmärksamhet och kärlek. Vi såg tydligt hur en viss pojke hela tiden försökte testa gränserna. Hur nära cykeln kunde han komma innan något hände? Pojken hade en liten kavaj och slitna shorts och försökte få igång de andra killarna runt honom.  När en hel skolklass närmade sig kände vi oss såpass obekväma att det blev dags att dra vidare. Vi cyklade genom byn utan ett enda vänligt "Hej" och de enda som skreks efter oss var"Money money money" och vi fick en försmak på hur andra cyklister upplevt höglandet. Ganska snart igen var det dags för nästa tunga uppförsbacke och vi kände hur energin runnit ut ut våra muskler. Vi beslutade oss för att ta in på hotell i första by där vi gömde oss bort från barnens skrik inne på vårt smutsiga hotellrum. När vi vaknade nästa dag hade vi inte återhämtat oss som vi hoppats på, och vi beslutade oss för att ta en vilodag. Och tur var det, för det skulle bli betdyligt värre...

 

I mellandagarna publicerades en artikel i Ystad Allehanda med en intervju med Susanne. Läs den på deras nätupplaga genonm att TRYCKA HÄR! Artikeln är på sida 6! 

 

Gott nytt år därhemma och gör 2013 till Ditt år! 

 

/TandemLove

Med myggnät och solglasögon-bränna :)
Underbar soluppgång över grässlätterna, innan vi cyklade in i Etiopien!
Naturen förändrades fort vid gränsområdet mellan Sudan och Etiopien!
Gamarna kalasar...
Såhär kunde byarna se ut som vi passerade. Lugna till en början, men de kunde förvandlas till en paradgata...
Vi stannade i en by för att fylla på vatten. Det var kö! Men vi fick som tur gå före =)
Kvinnorna fyller dessa gula dunkar och går tillbaka till där de bor. Många, främst kvinnor, lägger mycket av sin tid för att hämta drickbart vatten!
När man stannar mer än 5 sekunder på en plats ser det ut såhär runt cykeln =)
Trötta och svettiga =)
Här klättrar vi upp mot det etiopiska höglandet!
Man måste dricka mycket vatten när det är 38grader varmt och vindstilla!
Trött blir man!
Uppe på 2000möh!
Läs hela inlägget »
nu lämnar vi Sudan och beger oss med liten oro in i Etiopien

Det finns en välkänd långfärdscyklist i Sverige som de flesta cykelfantaster känner till. Han har en välbesökt hemsida och med hans 9 olika cykelresor har han byggt upp en spännande blog där man får följa olika äventyr från en cykelsadel runt om i 83 länder. Inför vår cykelresa har vi likt många andra fått värdefulla tips på olika sträckor och även många härliga skratt från hans reseskildringar. En historia som fick oss att skratta tills vi grät var den om Etiopien. En berättelse som tydligt visar varför vi är nervösa för att cykla genom detta underliga och annorlunda land. Vi har läst många historier om samma upplevelse, men ingen annan har, enligt oss, skildrat det med sådan humor och distans. Det är stor skillnad att minnas något med bitterhet, och en helt annan att göra det komiskt. Kanske har vi tur och slipper detta elände, även om allt talar mot saken. Men här bjuder vi er läsare på ett udrag ur Lars Bengtssons inlägg från Etiopien. Gå in på hans sida: www.lostcyclist.com om ni vill läsa mer om hans fantastiska resor!

 

ETHIOPIA: 13 MONTH OF SUNSHINE

 

"Herre gud! Varför tittar alla på mig? Och varför skrattar de åt mig? Varför tjoar alla barn "You You You" hela tiden? Och varför är de klippta som mohikaner? Varför släpar den där gamle mannen på en bjällra och på en tavla föreställande Jesus Kristus? Varför har kvinnorna tatuerat in stora gröna kors i ansiktet? Varför drar alla i mig? Herre gud. Var är jag? Den gamle mannen lyfter Jesustavlan över huvudet som en segergest, vänder på huvudet och tittar mig rätt in i ögonen. Jag cyklar därifrån, nästan rädd, och fortfarande undrandes över var jag egentligen har hamnat. Herre gud. Vart har jag hamnat?

 

Välkommen till Etiopien. Välkommen till en annan värld. Välkommen till kaos in absurdum.

 

Vad finns där bakom andra sidan gränsen egentligen? Varför kallar extremt erfarna cyklister landet för det hårdaste i världen?

 

Den allra sista natten i Sudan, den allra sista i den muslimska världen, sov jag återigen ute i bushen. En kamelkaravan red förbi i skymningen bara några meter ifrån mitt tält som jag trodde var väl gömt. "Salaam Alekum" ropar jag åt de två jalabiya-klädda ryttarna. Alekum salaam" får jag som svar inne från halvmörkret. De både männen tittar en stund på mig och ler innan de rider vidare på sina kameler. Jag kunde inte ha fått ett bättre farväl ifrån den muslimska världen. "Alekum Salaam- må Gud vare med Dig!"

 

Etiopien. Landet som är det enda i Afrika som aldrig varit koloniserat, som blev kristet redan på 400-talet och som en gång lär ha styrts av Drottningen av Saba. Andra legender berättar att det var här Kung Solomon hade sina gruvor och att Moses stentavlor med De tio Guds bud ligger i heligt förvar i en kyrka i staden Axum i norr. Längre österut i landet ligger staden Harar-en av Islams heligaste städer och tidigare så isolerad att befolkningen utvecklade ett eget språk. Staden var också under några år på 1880-talet hem för den legendariske franska poeten Arthur Rimbaud när han under en tid försörjde sig som vapensmugglare.

 

När jag lämnade gränsbyn Metema bakom mig och började cykla österut längs en dålig grusväg fick jag punktering. Jag tyckte det var lika bra att slå läger så jag släpade in cykeln i bushen och lagade sen punkan inne i tältet under skenet ifrån min pannlampa. Dagarna efter rinner iväg, men jag känner mig sliten så dagsetapperna blir vid ett par tillfällen inte längre än 2-4 mil. Tyvärr visar lokalbefolkningen ingen som helt respekt, utan tycks enbart se mig som deras privata leksak och plånbok. Jag rullar förbi små byar som helt stannar upp när de får syn på mig. "Faranji" ropar den första som ser mig och snart står hela byn i vägkanten och skriker "You You You-give me money, give me sweets" Det konstiga är att de inte tröttnar. Inte en enda gång. De springer efter och skriker "you you you-where are you go? You You You-give me bike!" Föräldrarna står i diket och hånskrattar och trampar takten. De första dagarna är det egentligen bara komiskt. Efter en vecka är det en helt annan sak, och det blir värre ju högre upp i bergen jag kommer. Då jag närmar mig Gonder ställer sig ofta någon mitt i vägen och försöker ta tag i cykeln samtidigt som de skriker "You You You-give me money, give me glaces!" Uppförsbackarna blir ett rent helvete då jag ibland måste leda cykeln upp. Vid dessa tillfällen blir jag alltid omringad av ett tiotal barn och ungdomar som kräver att jag ska ge bort allt jag äger och har. "You You You-fuck you-give me money!" I nerförsbackarna springer de efter så länge de kan men snart är det dags för nästa uppförsbacke och nästa by och nästa grupp ungdomar och allt börjar om igen. Dag ut och dag in. Det hela blir som min egna unika variant av Sisyfos straff, dock med den noterbara skillnaden att jag gör det hela av egen fri vilja samt att min kära cykel bara är en metafor för sagans sten och att de fem veckorna i Etiopien bara kändes som evigheten...

 

En dag ser jag hur tre tonåringar står i vägkanten och att en av dem, en yngling i gul T-shirt, tar upp en sten, stor som en halv knytnäve. Tanken kommer som en blixt "träffar den där stenen mig, då..." Stenen missar med en meter. Tur för mig, och tur för trion som precis fått sin träff med John Blund avbokad... Jag måste ha passerat en osynlig gräns för efter incidenten med trion blir stenkastandet allt vanligare. Jag är inte längre kvar i Etiopien. Jag har kommit till "stenkastarland"- landet där de verkar förakta turister mer än något annat.

 

Jag cyklar genom det vackra och kuperade etiopiska landskapet. Vissa dagar är relativt lugna, andra dagar måste jag cykla gatlopp. Stenar och andra saker flyger efter mig. I en liten by slänger någon till och med en höna efter mig. Den vilt flaxande fågeln missar mitt huvud med ett par decimeter. Jag hör hur hela byn hånskrattar åt mig när jag cyklar därifrån. När jag cyklar förbi ett gäng ungdomar på en bro får jag ett slag i huvudet av en tonårstjej. Jag ser ingen ilska i hennes ansikte utan bara glädje-hon har ju roligt! Vid ett annat tillfälle får jag ett hårt slag på axeln när jag cyklar förbi ett annat gäng. Det finns inget att göra, de är för många, jag ignorerar deras skratt och fortsätter cykla som inget har hänt. Jag har för tillfället slutat att campa då den här delen av Afrika är för tättbefolkad. Då dagens cykling är avklarad tar jag istället in på något hotell i någon liten by. Långa stunder isolerar jag mig på rummet och läser och skriver. Då jag går på promenader i byn hånskrattar folk helt öppet åt mig. De gör miner och "fisljud" när jag går förbi, eller så säger de "You You You".

 

På väg uppför det högsta bergspass jag någonsin cyklat så springer ett koppel småjävlar efter mig och skriker, skrattar och slänger saker på mig. Jag är uppe på 3100 meter höjd med en psykotisk barnmobb efter mig. Jag räknar, jo faktiskt, till 19 stycken. Barnen har fest: "-Ha Ha Ha, titta på den löjlige faranjin! Hahaha! Undrar vad som händer om jag slänger den här på honom? TJOFF! Jasså, han blev arg! Hahaha, det här var kul! Jag slänger den här också! TJOFF! Hahaha, titta på den löjlige faranjin, han är arg! Hahaha! TJOFF! Hahaha! Nu försöker han cykla ifrån oss grabbar! Vi måste skynda oss så att inte festen tar slut!" PLASK! "Men... varför tömde den dumme faranjin en flaska vatten över mig? Och varför får vi inga pengar? Money! MONEEEY!!"

 

En dag springer en ynglig i 20års-åldern efter mig och skriker "You You You-Where are you go? Give me bike!" till förbannelse. Tillslut får jag ett psykbryt och vänder om och börjar istället jaga honom. När han springer av vägen slänger jag cykeln i diket och följer efter. Jag jagar honom i flera hundra meter över ett fält samtidigt som jag vrålar " You You You-Where are you go? Give me shoes!" Jag ser skräck i hans ögon och jag njuter som om jag vore en sadist. Ibland tog jag fram kameran. Inte for att jag hade av avsikt att ta bilder utan det faktum att folk ibland tycktes bli rädda för den och där av lämna mig ifred. En gång blev en tonåring så rädd att han slängde sig i diket och la skyddande händerna runt nacken och skrek. Jag mådde dåligt.

 

När jag äntligen når Addis Ababas utkanter har all psykisk terror tillsammans med alla stenhårda bergspass gjort så jag sitter i sadeln i en konstig, stel framåtlutad ställning och håller så hårt i styret att knogarna vitnar. Mitt ansikte tycktes ha frusit fast i en lidande, grotesk min och jag börjar dra slutsatsen att om jag någon gång kommer gå över till de vansinnigas sida så kommer det att ske här i Etiopien. I huvudstaden tar jag in på det populäraste backpackertillhåll jag hittar och slår upp tältet i hotellets trädgård. Allt för att få lite vila ifrån den påfrestande omgivningen samt för att få träffa folk ifrån min egen värld. Jag träffar ett europeiskt par i en landrover. De kände igen mig. En vecka tidigare hade de kört förbi mig och vinkat och tutat och saktat ner. Jag hade bara fortsatt framåt. Jag vinkade inte tillbaka. Jag vände inte ens på huvudet. När de berättar historien tror jag först inte på dem. Jag minns ingenting av händelsen. Jag hade cyklat som i trance-som instängd i en bubbla. Anledningen till att jag cyklar är ju att allting blir mer intensivt. Men vad är det för mening med att cykla om man låser ute omgivningen man färdas genom? Vad är det då för mening med att cykla? Varför tar jag inte istället en buss? Stoltheten. Denna förgörande stolthet. "

 

 

När ni läser detta inlägg har vi troligtvis börjat cykla genom detta ökända land och vi hoppas innerligt att vår upplevelse kommer att se annorlunda ut. Kanske har barnen tröttnat på att kasta sten? STORT tack till Pontus Engberg som hjälper oss att uppdatera blogen när vi nu färdas genom Afrika. Vi gör vårt bästa för att hålla er där hemma uppdaterade och fullproppade med intryck från vår färd. Vanligtvis laddar vi upp våra inlägg på Dropbox och sedan skapar Pontus inläggen på hemsidan som för oss oftast inte fungerar att arbete med Afrikanskt internet. Så utan Pontus skulle blogen stagnera :)

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »

När vi färdades 900km genom Sudan har vi haft en relativt enkel cykling med god medvind, fin asfalt och platt terräng. Vad som däremot inte har varit lätt, har varit att cykla med diabetes. Jag har haft flera kraftiga och oförklarliga känningar som gjort att jag fått äta upp nästan alla våra kännings produkter. Det har varit nervösa stunder i den öde öknen med vetskapen om att nästa affär med proviant har legat flera mil bort. Då inser man hur utsatt jag ibland blir, när blodsockret inte lägger sig stabilt och tillgången till livsmedel är knapp. Att köpa kakor och annan mat har inte varit lätt i Sudan och tillgången på rätt sorts proviant har inte varit bra längs vägen. Givetvis hade vi med oss mat i överflöd men när blodsockret verkade fastna i en känningskarusell, blev jag nervös att de snabba kolhydrater vi hade med oss skulle vara otillräckligt för att komma av den snurrande karusellen. Ibland vill sockret inte alls komma i ordning och när man analyserar insulinmängd, matsort och motionsvanor ser man ingen förklaring till ett svängande blodsocker. Att det svänger det har jag upplevt förut, men jag tror aldrig jag har varit med om att blodsockret svänger så brutalt som det gjort den senaste veckan för mig.

 

Jag känner mig helt vilsen eftersom att jag ena dagen kan ta en viss dos till tallriken med mosade bönor och samma kväll få lågt blodsocker trots att vi bara suttit stilla. Nästa dag kan jag ta en likvärdig dos, cykla 40km och sedan ligga på över 15mmol. Min första tanke var att det berodde på den förkylning jag åkt på. Sedan ökade jag dygnsdosen för att få ner värdena till mer normala. Framförallt eftersom min dagsform blir kass vid höga värden. Men då rasade sockret envist ned och jag fick lågt blodsocker. Sedan började en berg- och dalbana med lågt blodsocker med utmattning och höga värden med slöhet. Vid ett tillfälle låg mitt blodsocker på 2.8 och efter två vita bröd med sylt på och 30 minuters cykling hamnade sockret på 24! Jag blev lite skärrad och tog en dos insulin och cyklade sedan fem minuter och stannade för att testa sockret igen då jag började må illa. Mitt blodsocker låg då på 11.4 vilket är en HELT omöjlig sänkning på den korta tiden. Därför mätte jag sockret igen och då låg jag på 8.4. Nu fattade jag ingenting och kollade sockret flera gånger på örsnibben, armen, handloven och fingret och varje gång fick jag olika värden. Mitt socker visade från 7.9 till 13.4 vilket är stora skillnader och framförallt stor skillnad mot 24!

 

Det kom en krypande nervositet inom mig, om inte min blodsockermätare stämmer - vad ska jag då utgå ifrån? Jag kan inte känna och dosera efter det, speciellt inte när det är varmt. Värmen gör att jag får liknande symptom som vid både högt och lågt blodsocker. Det känns annorlunda i kroppen många gånger trots att blodsockret ligger bra. På senare år har även mina symptom förändrats. När jag ligger högt får jag samma illamående som när jag ligger väldigt lågt. Därför kan jag omöjligen chansa och på måfå ta en insulindos eller börja äta. Jag måste ju veta innan. Annars riskerar jag att äta en chokladkaka trots att mitt socker är för högt. Eller ännu värre, trycka i mig en dos insulin fast jag redan ligger lågt - det kan bli direkt livsfarligt! Med andra ord, utan min mätare är jag vilse i blodsockerdjungeln! Och min största önskan just nu är att få en blodsockermätare som kontinuerligt visar hur blodsockret ligger. Drömmen vore en klocka som man kan följa direkt och se exakt hur olika livsmedel och träningsformer påverkar sockret. Det vore fantastiskt att VETA hur man ska göra, istället för att lista ut allting experimenterande längs vägen. Visst är det ett äventyr att upptäcka kroppens reaktioner, men ibland är det faktiskt mest tröttsamt!

 

Efter detta testade jag mitt blodsocker två gånger per tillfälle för att försäkra mig om att det inte skilde för stort mellan värdena. Men värdena har fortfarande hoppat upp och ner. Det är därför jag hatar lågt blodsocker, det sätter igång en svår balansgång mellan mat och insulin. Jag har en extra mätare med mig och jag ska pröva att byta till den och se om den funkar bättre. Om det nu är mätarn det är fel på? Kanske fick mätaren bara fnatt i ökenvärmen, men den varnade inte för hetta och den låg aldrig i direkt solljus och blev därför inte varm. Jag hoppas på säkra värden, stabilt blodsocker och mera medvind framöver! Det vore kul att få uppleva perfekta förhållanden, utan en diabetes som krånglar!

 

/TandemLove

Ibland är det väldigt svårt att veta hur mycket insulin man ska dosera
Kan bli omständigt med lågt blodsocker och många extra stopp längs vägen...
Läs hela inlägget »

Det är nu julafton och för oss har det inte infunnit sig en riktigt julkänsla i år vilket inte är så märkligt. Det var nu tre år sedan vi sist firade jul på riktigt och vi börjar sannerligen längta efter familjemys, mörker och kyla, snö, belysta byggnader och träd, julpynt, pepparkakor, glitter, tända ljus, julmusik, glögg och det mesta som finns på ett svensk julbord. Sussie saknar även det norska Pinneköttet med sin rökiga karaktär, och surkålen! Är det något vi lärt oss på resan hittills så är det att uppskatta det man har hemma! Vi hoppas att vi kommer njuta livet ut av varma duschar, bra internet-uppkoppling, elektricitet dygnet runt, sköna sängar, en sopfri stad, ett vackert hem och en mataffär fylld av smaker, dofter och kvalitet att berika livet med. Det är först när man kommer bort från alla dessa vardagliga bekvämligheter som man faktiskt inser hur mycket man uppskattar dem. Och det är avsaknaden från svenska traditioner som får oss att inse hur mycket de betyder.

 

Vi har genom vår julklappskampanj nu fått in 11970 kr och sålt 63 julklappar! Det känns helt otroligt och vi tycker att det är en stor framgång. Aldrig hade vi räknat med ett så stort genomslag. Till alla ni som stödjer vår insamling vill bara säga ett STORT TACK! Ni är underbara och det känns för oss värt mödan i allt vi företar oss på denna tur, när vi har ert stöd längs vägen. Det känns som om vi verkligen kan göra skillnad med hjälp av er och ni ger oss ny kraft att fortsätta kämpa för en bättre värld. Vår insamling har nu kommit upp i 45,5% och då har alla pengar inte kommit in än så snart är vi uppe i hälften! Sen med tanke på att vi är två privatpersoner utan ett stort kontaktnät, känns det fantastiskt bra! Vi upplever ett tyst eko från radiostationer, tv-kanaler och tidningar och intresset har minst sagt varit svalt känns det som. Därför är vi extra glada för att vi hittills nått så långt som vi har, utan pådrag från media. Vår önskan är att synas ytterligare för att få insamlingen att växa och överträffa vårt mål och vi är därför extra tacksamma till alla Er som hjälper oss att sprida den. Det är också ett viktigt sätt att bidra till vårt projekt och hjälpa oss på vägen. STORT TACK även till ER!

 

Vi har dessutom fått in ett fantastiskt bidrag från SEB i Alingsås, som i år beslutat att som julklapp skänka sina företag ett gåvogram till förmån för vår insamling till WaterAid. Det känns skönt att ett stort och etablerat företag som SEB backar upp vår insamling och stödjer kampen för WaterAids vision om en värld där alla har tillgång till rent vatten och sanitet. Nu hoppas vi att ännu fler företag ska vara med och kämpa för en god sak! Heja heja!

 

Det blir kanske ingen julskinka med skånsk senap på för oss i år men vi ska njuta av livet och stunden vi har framför oss i alla fall. Till alla Er därhemma vill vi önska en god och fridfull jul! Vi hoppas att den blir precis såsom ni hoppats på och att ni njuter varje sekund av allt underbart omkring er. För oss blir det troligtvis nudelsoppa under en stjärnklar himmel på väg mot gränsen till Etiopien. Men vi gläder oss för att insamlingen växer och att vi får chansen att förbättra livet för människor som varken får julskinka eller vatten. Löken på laxen vore att få se deras ansikten när en vattenborr tränger igenom eller en toalett med väggar och dörr installeras.

 

Vill också tacka Pontus därhemma som stöttat oss med sin tid. Utan honom honom hade inte julklappskampanjen varit smidig och gett Er givare diplomen i tid. Tack!

 

GOD JUL!

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »

För mig som kvinna är det ibland en helt annan upplevelse på våra resor än det min man kan återberätta. Inte bara för att jag är en känslomänniska med vild fantasi. Utan att resa som kvinna i muslimska länder gör att jag får se, känna och höra saker som min man aldrig gör och tillsammans får vi ofta en väldigt rund upplevelse av ett land. Vi har diskuterat om hur vi förundrats över hur stora skillnaderna är mellan olika muslimska länder vi rest i.

 

När vi bodde på Zanzibar som är en liten paradisö utanför Tanzania var det en blandning mellan starkt muslimsk, swahili och rastafarikultur. På turistorterna är de lokala vana vid halvnakna turister som festar hårt och det uppstår sällan problem kring olikheterna. Men i huvudstaden Stonetown finns det en starkare muslimsk generation där jag alltid upplevde ett mer respektabelt bemötande om jag täckte knän och axlar ordentligt. När vi därifrån flög till Nepal blev jag förbluffad över de reaktioner jag fick när jag genom Khatmandu gick barbent en solig dag. Ingenstans hade jag läst att man som kvinna i Nepal skulle täcka axlar om knän men jag märkte snabbt att männen dreglade och glodde på mina ben när jag gick i vanliga shorts. Jag åtgärdade den missen snabbt med att direkt köpa ett par leggings att ha under shortsen och uppmärksamheten avtog med en gång.

 

Jag hade läst att i Dubai gör man bäst i att täcka både knän, axlar och ibland även håret som kvinna. Men jag märkte aldrig något problem kring min klädsel vid vårt besök där. Jag täckte givetvis axlar och knän men mina kläder visade ofta tydligt mina former. Vad jag däremot upplevde i Dubai var en känsla av att min närvaro inte räknades. Överallt hälsade personal artigt på Rasmus, frågade hur hans mat smakade och om allting var i ordning osv. Men aldrig att en man tilltalade eller tittade på mig. Det gav en känsla av maktlöshet och en stund av att vara osynlig.

 

Samma sak upplevde vi lite i Jordanien, om än inte lika extremt. Men den äldre generationen tittade inte på mig och tilltalade mig inte. Rasmus fick skaka hand, ta besluten, fråga om vägen eller betala notan. Men det var aldrig respektlöst och jag kände mig aldrig mindre värd som kvinna, snarare skyddad. För er som känner mig vet ni att jag är en framåt, utåtriktad och pratglad person som sällan är sen att ta saken i egna händer. Det blev för mig en utmaning att sitta tyst, vara handlingsförlamad och inte titta männen i ögonen. I vårt förhållande är vi vana vid att jag sköter kontakterna och Rasmus sköter det praktiska bakom, men i muslimska länder får vi ibland byta plats. Det känns både konstigt och skönt emellanåt.

 

I Egypten blev vi för första gången slagna av hur påflugna och sexuella män kunde vara. Att gå ensam kändes för mig nästan otänkbart, eftersom det aldrig gick att gå ens några meter ifrån Rasmus utan att få rop, inviter eller visslingar efter mig. Vid flera tillfällen tafsade även männen på mig, trots att Rasmus gick framför eller en bit bort vid min sida. Det var ett land där jag som kvinna kände mig nedvärderad, utsatt och som en produkt, fri att inspektera. Ofta upplevde jag mig som ett föremål i ett skyltfönster och som allmän egendom. Detta trots att jag bar heltäckande kläder. En del egyptier vi pratade med hävdade att denna uppmärksamhet berodde på porrindustrin med de blonda kvinnor som flankerar i den sortens sammanhang.

 

Nu reser vi i Sudan, ett land som har Sharia-lagar. Lagar man läst om som verkar barbariska och stenhårda med straff som är allt annat än humana. Fyrtio piskrapp om du blir påkommer med alkohol osv.. Jag trodde att det för mig som kvinna skulle vara en blandning av ovanstående länder, men jag utgick från att det var av största vikt att täcka håret och kvinnliga former. Men till min förvåning verkar Sudaneser vara väldigt öppna och förstående mot utländska besökare, trots att det är extremt få turister här. Jag kan visa hår och former utan att få sexuella anspelningar eller blickar som mäter mig uppifrån och ner. Männen och kvinnor tar mig hand och männen ser mig i ögonen och tilltalar mig. Visst har Rasmus alltid en större roll i många sammanhang, men här har även jag som kvinna en plats i det sociala. Och det känns märkligt med tanke på att jag inte sett en enda kvinna utan slöja och många har både burka och handskar. Kvinnorna är ute på stan tillsammans med varandra eller med sina män, även om man som vanligt i muslimska länder mest träffar på männen.

 

Vad man förstår när man ser skillnaderna på detta tydliga sätt och upplever dem själv, är att det inte handlar om religionen. Det handlar om tradition, människor och kultur. Det är samma religion, men helt olika sätt att tolka den utifrån. Och kvinnans värde må vara lågt för många, men det varierar stort mellan olika muslimska länder. Det är mycket intressant att uppleva dessa skillnader och nyanser men ibland är det mest obehagligt. Vad jag alltid slås av däremot är hur tacksam jag är över jämställdheten i Sverige. Vi kvinnor har en makt och ett värde som inte finns i närheten i många länder. Och jag minns att jag t.o.m i England när jag jobbade där slogs av hur mycket längre Sverige låg när det gäller jämställdhet. Bland annat är pappaledighet är ett begrepp som få länder känner till!

 

Det är möjligt att vi inte nått hela vägen fram, men jag tycker verkligen att Sverige är ett framstående land vad det gäller jämställdhet. Det är fantastiskt att man som kvinna kan gå klädd i tajta kläder utan att få en klapp i rumpan och det är skönt att männen i vårt land för det mesta ser oss som jämnlikar. Inte som i många av dessa länder där en kvinna inte ens får gå i skolan, jobba, rösta eller ens ha en åsikt om maten smakat bra.

 

Jag känner mig väldigt trygg som reser tillsammans med min man och det är skönt i länder där kontakten helst bör ske män emellan. Inte för att jag tror att någon skulle ge sig på mig som ensam kvinnlig resenär, men för att det underlättar oerhört i många situationer. Det är också väldigt skönt att slippa sexuella inviter och raggningsförsök, även om de är harmlösa. Vi har lärt oss av lokala att en ensam kvinnas kontakt med en man i många länder uppfattas som en sexuell inbjudan eller anspelning och därför är det skönt att istället skicka fram Rasmus. Det är med andra ord inte bara roligt att uppleva alla dessa äventyr med min livskamrat, det är också tryggt, smidigt och praktiskt. :)

 

Idag cyklar vi från Khartoum och har ungefär en vecka kvar i Sudan innan vi når Etiopien. Men på julafton kommer en julhälsning från oss här på bloggen :)

 

/TandemLove

Modernt och kvinnligt klädda tjejer i Kairo
Andra kvinnor visar endast ögonen och knappt det...
Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, sudan

Vi begav oss från Dongola mot vad vi föreställde oss som riktig öken - öde vildmark med skoningslös hetta. En man från Holland som rest genom Afrika flertalet gånger avrådde oss från att cykla just den valda vägen på grund av avsaknaden av vatten och skugga. Men vi lastade cykeln till bredden med mat och vatten och trampade ivrigt iväg. De första tjugo milen gick längs med Nilen och det fanns gott om bebyggelse, vatten och människor. I korsningen där man väljer väg mot Khartoum beslöt vi oss för att ladda upp med bönröra innan vi började ta oss an de trettio öde milen genom öknen. Vi slog oss ned och blev serverade en kall röra utav en man som var ovanligt smutsig. Mannens, eller snarare pojkens, en gång vita traditionella rock var nu fläckig och full med hål och revor. "Restaurangen" var också väldigt grisig, flugorna surrade omkring i flock och fåglar var överallt med sina näbbar. Det växte i halsen och Sussie kunde inte svälja mer och en dålig känsla spred sig. Bönröran serveras vanligen varm, ibland till och med het. Och vi lämnade maten, betalade för oss och valde den fullsatta "restaurangen" mitt emot istället. Det var fortfarande smutsigt, men något renare. Och de som serverade hade "normalt" smutsiga kläder och maten var varm. Vi slukade bönorna och sedan var det dags att ge sig av.

 

Vägen vi färdades på höll hög kvalitet och vi hade den härliga nordanvinden rätt i ryggen. Men till vår förvåning var vägen dels ganska trafikerad och dels dök det upp små byar, samhällen och hus med jämna mellanrum. Någon öde vildmark var det knappast tal om! Det var visserligen helt öde ungefär sex mil åt gången, men vi trodde att vi inte skulle se ett hus eller en människa på trettio mil. Det som också var en liten besvikelse var att vi inte såg en enda orm eller skorpion, vi som trott att det var vanligt förekommande. Istället fick vi precis som tidigare skåda livet i Sudan och i vanlig ordning möttes vi av vänliga leenden och uppsträcka händer och tummen upp. Vilka härliga människor! Vi stannade till i en av de få byarna efter vägen och Rasmus gick iväg för att köpa läsk på andra sidan vägen. Då kommer en man fram till mig (Sussie) och börjar prata lite engelska, det låter såhär:

"How are you?"
"Very good thank you, and you?"
"Yes, i'm teacher. This is a pupil. This is a school. You come take picture. Now!"
"Ööhh okeey..." Svarade jag lite förvirrat.


Mannen ville att jag skulle följa med för att ta en bild på hans elever. Artig som man är följde jag med mannen till skolan. Framför byggnaden låg fyra män i skuggan och drack te och halvsov. Runt om på gården stod pojkar i olika åldrar och det verkade inte som om flitighetens lampa lös. Inte denna dag åtminstone. Männen satte sig upp och tog i hand. Sedan sträckte de resolut fram ett smutsigt glas med sött te och sa åt mig att sitta och sedan att dricka. Nu. Jag gjorde som jag blev tillsagd och drack med oro vattnet. Detta var ju inte renat, kommer magen tåla det? Sedan skrek de åt barnen något som fick dem att ställa sig upp på rad och jag förstod att det var dags för mig att fotografera. Jg gjorde det och när jag visade barnen bilden blev de jätteglada, gjorde tummen upp och skrattade eller sa "Very good". Det var så söta pojkar, att man ville ta dem alla i famnen och bara krama om dem. Sedan tog jag en bild på lärarna som också verkade gilla att se sitt ansikte på displayen. Sen sa mannen som bryskt fört mig dit:
"Okej, now we go back to husband."


Sen gick han vid min sida och pekade på olika saker och upprepade vad de hette. På engelska.
"This is school."
"This i car."
"This is water."
"This is village."

Det var en minst sagt annorlunda upplevelse :) Och fler möten med lokalbefolkningen skulle det bli!

 

När vi i slutet av en cykeldag kom till en check-point stannade polisen oss och lät oss inte fortsätta en meter till utan ett glas chai. Han bjöd in oss på hans runda kontor med sandgolv och lät oss sitta på kontorsstolarna medan han hällde upp te i två smutsiga glas med gammalt socker i botten. Sedan öste han i mer socker och rörde runt med en penna han hittade på det fläckiga skrivbordet. I rummet luktade det surt från något som en gång varit ätbart och Sussie hade svårt att dricka det söta teet. Att bli dålig när man har trettio mil genom öknen kvar, det är det sista man vill. Att bli magsjuk med diabetes i öknen är inte bara jobbigt, utan kan också bli farligt. Det är omöjligt att cykla utan energi, och får man inte behålla mat eller dryck är det svårt att få upp blodsockret. Därför smuttade jag ( Sussie) mest på teet och lämnade resten till min som vanligt bekymmersfria man. Polisen bjöd också på ljuvligt mogna apelsiner som vi åt med stor aptit och glädje. Vi kommunicerade lite med kroppspråk och de frågade som vanligt om vi var gifta, hade barn och var vi cyklat ifrån. Precis som alltid sken de båda polismännen upp och log stort när vi berättade att vi var gifta! De blir verkligen glada, är det kanske ovanligt att vita turister är gifta? De frågar alltid om vi är vänner eller gifta, och eftersom Sudan är ett starkt muslimsk land är det enligt dem i sin ordning att umgås man och kvinna - om man är gift. Och varje gång får vi tillfälle att hylla och glädjas åt att vi gift oss. Det blir för oss också en påminnelse om den bästa dagen i vårt liv!

 

Längs vägen passerade vi en morgon ett litet samhälle där en grupp män i vita rockar trängdes bland getter och bilar med flak. På håll påminde det lite om ett luciatåg med alla vita särkar. När vi kom närmare såg vi att det verkade vara getmarknad och efter vi passerat såg vi hur en get hängde upp och ner i en enkel träställning. Just som vi rullade förbi höll en man på att sticka en lång blänkande kniv rakt i magen på geten och Sussie skrek:
"Stanna, vi måste titta!"
"Varför då?" Undrade Rasmus kritiskt.
"Jag har aldrig sett en get bli slaktad." Utbrast jag upprymt.
"Nej, men jag har svårt nog som det är att få dig att äta kött", muttrade Rasmus och vi rullade vidare...
Det är verkligen en annan värld här i Sudan. Kontrasterna är stora! Män som fraktar sina meloner på åsna och pratar samtidigt i mobiltelefon. Modernt och uråldrigt, sida vid sida.

 

Det gick även denna gång fortare än vad vi beräknat och vi började cykla in i Khartoum redan på onsdagen. Vi hade haft tur med vindarna men när vi svängde öster mot huvudstaden fick vi kämpa hårt i den starka sidovinden. De sista milen blev verkligen tunga och vi kom tillbaka till verkligheten i sadeln - det är inte en enkel prestation att cykla till Afrika. Punkt. När förorterna hopade sig växte vägen samman till ett gytter av bilar, bussar, mopeder, tuk tuks, människor, barn, poliser med visselpipor och åsnor. Det var minst sagt kaotiskt och fullt av ljud, lukter och synintryck. Rasmus höll hårt i styret och trängdes galant mellan alla fordon, gnäggande åsnor och vinkande människor. Desto närmare Khartoums city vi kom, desto fler poliskontroller dök det upp. Det verkade som en bevakad huvudstad och det kändes både bra och dåligt på samma gång. Vi körde förbi ett stort område med låga hus byggda av lera och sten och i våra ögon såg de tätbebyggda bostadsområdet ut som slum. När vi sedan passerade över den stora bron in till centrum tornade häftiga byggnader upp sig som påminde om arkitekturen i Dubai. Ett nytt affärscentrum höll på att byggas och återigen slogs vi av hur Sudan är ett land med stora kontraster. Det är få länder där människor transporterar sig på djur bredvid splitternya Toyota Land Cruiser.

 

Genom ett hektiskt och trafikerat vägnät tog vi oss till hotellet som rekommenderas i guideboken. Utanför hotellet stod ett fyrtiotal män på rad i skuggan och bad. Det anslöt ständigt nya män som ställde sig på raden och föll in i samma ritual. De var vända mot Mecka, bugade och knäböjde sedan med pannan mot bönemattan samtidigt som alla tyst mumlade en bön. Faktiskt väldigt mäktigt att se så många muslimer be tillsammans mitt i en hektisk korsning.

 

Efter en närmare titt på hotell rummet beslöt vi oss för att spräcka budgeten och ta in på ett renare hotell. Efter några gratis dagar i öknen tyckte vi att det kunde vara värt med en skön säng att sova i, utan konstiga fläckar. Och ett badrum utan någon annans avföring på toaletten som man står över när man duschar. Vi har två lägen, antigen vårt härliga tält, eller ett ordentligt hotell. Kvällen ägnades åt samtal med familjen via skype och indisk middag på hotellet. Lite julfirande och lyx i förskott :)

 

Nu är det verkligen snart julafton och för er som ännu inte hittat den perfekta julklappen till moster, farmor, svågern eller pappa finns lösningen här. En julklapp som varar, gynnar och gläder fler, samtidigt som den inte bidrar till miljöförstöring - den perfekta julklappen helt enkelt! Hjälp utsatta människor att få chansen till ett värdigt liv. Alla människor borde ha rätten till rent vatten och en toalett att besöka. Tillsammans gör vi skillnad! Hjälp oss gärna också att sprida insamlingen vidare, det gör kanske att fler bidrag kommer in. Då har du hjälpt till på ännu större sätt :)

 

I skrivande stund har 16 personer köpt 49 julklappar för ett värde av 6610kr. Detta är ju helt underbart! Vi vill tacka alla Er för Ert stora engagemang! Ni är underbara!

 

/TandemLove

 

Rasmus trycker ut den tunga cykeln genom sanden innan vi ska slå läger =)
Magiska solnedgångar varje dag, i och med att det aldrig är ett moln på himlen :P
6grader på morgonen och en varm välling att få igång cirkulationen i fingrarna på...
Våra medresenärer längs vägkanten...
Ännu fler kameler. Vi kan inte få nog av detta ökendjur!
Dock var detta en vanlig bild under en sträcka vid nilen. Vi vet dock inte varför flera hundra kameler låg överallt omkring??
Här har vi "Luciatåget" som köpslår om getter!
Avstånd till Khartoum och ändlös öken västerut!
Den superflitiga skolklassen har radat upp sig för rakning!
Små tuffingar =)
En förbipasserande chaufför som ville samtala på arabiska med oss, och vi pratade svenska tillbaka!
Öknen är fantastiskt vackert!
Här kom vi in i ett mer bebyggt område med grönområden, där det såldes goda och saftiga vattenmeloner efter vägarna.. inte vad man kanske förväntat sig?!
Under de varmaste timmarna tog vi skydd i skuggan av ett träd! Välbehövligt!
Då passerade dessa klättrande varelser!
Pick-up passerade oss stup i kvarten med en kamel på flaket.. helt normalt!
Torra läppar som får vila lite i ett rum med AC i Khartoum!
Läs hela inlägget »

Håll i er där hemma, för här kommer ett långt inlägg. Men vill du veta något om fantastiska Sudan kan det vara värt att läsa ett stycke? Vi lägger upp en kaskad av bilder också, vi har verkligen hunnit uppleva en hel del sen sist!

 

Vi packade ihop våra ägodelar och beslöt oss för att äta frukost på registrerings byggnaden eftersom vi räknade med en långsam process. Vi hade hört att det kunde ta halva dagen. Men vi kunde inte haft mer fel! När vi parkerade cykeln var det redan en lång kö till huset för registrering och svensk som man är ställde man sig snyggt i led. Efter en stund kom en man och drog oss ur kön och dirigerade oss till en annan byggnad, där en förvirrad polisman mötte oss. Han tittade på våra pass och skickade sedan oss vidare till en annan byggnad och där mötte en annan förvirrad polisman oss. Denna byggnad var endast till för biljettförsäljning och polisen pekade på en annan byggnad och vi gick dit. Vi försökte bringa klarhet i registreringen på två olika kontor och när vi precis var redo att ge upp så ljöd en engelsk röst bakom våra ryggar. "Behöver ni hjälp?" Misstänksamma vände vi oss och fick se en Sudansk man vi fått hjälp av på färjan dagen innan och vi undrade vad det hela skulle kosta. Men han förklarade hastigt den mycket omständliga och förvirrande procedurens 8-steg innan han gick. Sudan kostar det tydligen inget att vara vänlig! Vi hade sannerligen lämnat Egypten, och det kanske för gott?

 

Vi sprang mellan fem olika kontor för att få stämplar, klistermärken, underskrifter och annat som i våra ögon verkade meningslöst och överdrivet, men efter en timmes byråkrati var vi fria att bege oss vidare i landet. Först skaffade vi ett fototillstånd, mest för att vara på säkra sidan. Det kostade oss 25kr och en del hävdar att man måste ha ett och andra säger att de går fint utan. Men vi tycker att det känns skönt att ha ett tillstånd om en militär eller polisman får för sig att konfiskera vår Canon! I Wadi halfa köpte vi även ett Sudanesiskt sim-kort till telefonen med en månads obegränsad internet användning, det kostade oss totalt 30kr! Halleluluja!

 

Innan det var dags för avfärd fick vi göra det absolut mest nödvändiga, fylla på vatten. Det var svårt att säkert veta när vi skulle få tillgång till vatten igen och omöjligt att vara säker på hur långt vi skulle orka cykla varje dag. På kartan verkade den första lite större by ligga sjutton mil bort och vi beräknade att vi behövde två dagar dit. Därför fyllde vi vår vattensäck med tio liter och flaskorna på cykelramen med 7,5 liter, vilket skulle räcka i underkant. Vår beräkning är att vi borde få i oss minst fem liter per person och dag, inkluderat maten vi äter. Men cyklar vi hårt i gassande sol kanske det är för lite, hur vet man sånt om man aldrig cyklat genom Sahara tidigare? Vi har läst om folk som dricker tolv liter per person och dag i sadeln! Vattnet tog vi ur lerkrus som stod i skuggan inne i byn och fastkedjat i ett av krusen fanns en stålmugg som lokalbor med jämna mellanrum drack ur. Efter de klunkat i sig en kopp, doppade de samma kopp i kruset och drack igen. Hygieniskt? För en Sudanes var detta vatten lika självklart som vårt svenska kranvatten är för oss. Men när man doppade muggen och fick med sig en och annan fluga och lite mossa kändes det för oss att vi verkligen kommit till Afrika. Vattnet kommer från Nilen, men vi hoppas innerligt att det inte innehåller snäckfeber! Efter vi fyllt säcken och flaskorna renade vi vattnet med vår MSR MIOX som används av militären i USA. Enligt utsago ska den efter fyra timmar ta bort 99.9 av alla bakterier, virus och parasiter, vi hoppas verkligen att det är sant!

Reningsprocessen är saltkristaller som man häller vatten över, skakar och sedan trycker man på en knapp som gör att batteriet sätter igång en bubblade reaktion med saltvattnet och efter en minut får man en liten vätska som man häller ned i sin vattenbehållare. Själva apparaten är bara femton cm lång och lika tjock som en stor spritpenna ungefär. Vilken lyx att vi kan garantera säkert dricksvatten med dyra apparater från väst, annat är det för den inhemska befolkningen!

 

När alla dessa måsten var uträttade börja vi trampa oss ut ur den lilla byn och vidare mot en öde öken med sanddyner i beige så långt ögat nådde. Eftersom Kineserna byggt ut Sudans vägnät 2009 cyklade vi på en superfin asfaltsväg som får många Europeiska vägar att framstå som medeltida i jämförelse. Vi hade bra rull utan kärran och en härlig medvind från norr som gav oss en lätt cykling med hög hastighet. När vi bara varit igång fyra timmar hade vi redan hunnit nio mil och vi beslöt oss för att slå läger mitt i Sahara öknen. Med vindskydd från en liten klippa slog vi upp vårt röda tält och sedan gjorde vi upp en eld som vi kokade nudelsoppa på. Förutom ljudet från elden var det alldeles knäpptyst och vi satt i lugn och ro och såg hur himlen färgades orange i fjärran när solen sänkte sig över sanddynerna. Det var en stund av total lycka och vi kände hur vi njöt av friheten och fylldes med ro. När mörkret sedan föll tändes en stjärnhimmel bortom vår vildaste fantasi och överallt lyste det på den annars svarta himlen. Vi la oss ned och bara stirrade på den vackra stjärnhimlen och tillsammans med den totala tystnaden kändes det nästan magiskt. Tänk att en så exotisk upplevelse inte kostar en krona, och inte heller behöver man stå i kö som till Vatikanen!

 

Natten blev kall och morgonen som följde bjöd på temperaturen tio grader med kall vind och efter vi druckit vår varma välling cyklade vi en bra stund i mössa och tröja. Men med stark medvind, lätt packning och bra terräng var vi snabba och milen tickade fram på cykeldatorn. Vid lunch nådde vi staden Abri och åtta mil hade vi hunnit köra. Vi slog oss ned vid sidan av ett skjul som hade lerkrus fyllda med vatten och vi både fyllde på vattenpåsen och kokade återigen nudelsoppa. Hela tiden satt några äldre lokala och betraktade oss och vi hade nästan kunnat betala för att få läsa deras tankar. När vi skulle ge oss av var de väldigt nyfikna på cykeln och tre män vågade sig fram och pekade och frågade på arabiska om olika cykeldelar. De hade aldrig sett metallspåren som vi klickar fast skorna i, eller hastighetsmätarn, eller väskorna, eller kompassen men mest verkade de uppskatta ringklockan. När vi visade vad den användes till skrattade de glatt och ville själva få plinga med ringklockan samtidigt som de log brett och skrockade. Mysiga människor, vi gillar verkligen Sudan! Landet är tryggt, människor respekterar avstånd och kommer inte för nära inpå, och nästan alla vinkar, hälsar och ler. Sen försöker ingen lura dig på priset och ingen skriker snuskiga ord efter dig när du passerar.

 

Vår andra dag genom öknen tog vi oss 14,5 mil och även denna natt tältade vi i den tysta öknen. På eftermiddagen träffade vi fyra jeepar med folk från Holland, Tyskland och England som ska köra genom Afrika enligt nästan samma rutt och tidsram som vi. De var supertrevliga och nyfikna på oss, projektet och cykeln. Det känns både roligt och tryggt att veta att de kommer cirkulera i samma områden som vi! Och nästa dag när vi svängde av till byn Delgo för vår "förmiddagsfika" så mötte vi jeeparna igen. Vi körde tillsamns in i den lilla byn och satte oss ned för att prata, äta nygjord falafel och dricka sött kaffe. Tiden gick alldeles för fort och vi hade verkligen trevligt tillsammans! När vi alla var redo att bege oss ut på vägarna igen önskade vi varandra lycka till och gjorde upp om att försöka mötas igen i Dongola. Vi beräknade att vi hade två hela cykeldagar innan vi skulle nå staden. Vi satte oss i sadeln igen och trampade på i hastigheter som ibland sträckte sig över 40km/h på raksträcka och vi höll ett snitt på 26km/h, vi trodde knappt att det var sant! Längs vägen fick vi betrakta den Sudanesiska vardagen och livet kring odlingarna längs Nilen. Att det mitt i det torra ökenlandskapet ligger som en grön remsa med vajade palmer och frodiga odlingar, det ser verkligen exotiskt ut. På vägkanten rider männen i sina vita dräkter på sina åsnor, bönderna guppar fram på sin vagn efter sin åsna eller en och annan bonde med traktor. Ute på åkrarna plogar oxarna eller plockar kvinnor och män grödor ur marken. Barnen vallar getter eller leker vid husväggarna. Bilarna tutar, vinkar glatt och gör tummen upp åt oss. När vi cyklar förbi lokalbefolkningen skrattar de, vinkar och skriker "Hello" eller "Salam Aleikum" och barnen tittar mest paralyserat på oss och först när vi passerat sträcker de upp en hand och vinkar frenetiskt. Att cykla genom allt detta är sannerligen en upplevelse och återigen slås vi av hur de bästa intrycken är gratis. Sudan känns som en orörd pärla där man får ta del av ett äkta land, ett land där turismen ännu inte förstört landet och människorna. Ett land där människorna ännu inte lärt sig ta fyra gånger mer betalt av oss vita och barnen inte börjat tigga av turister i hopp om godis, pengar eller coca-cola. Här får man möta leenden, nyfikna människor som visar respekt och vänlighet. Sudan har på många sätt blivit ett av våra absoluta favoriter på resan! Det är fortfarande ett mycket annorlunda land som bjuder på riktigt exotiska upplevelser och man får se långt bortom den västerländska bekvämligheten för att trivas här. Men vi gör just det, trivs alltså!

 

Helt plötsligt får vi inte ihop kartan, avståndsmätarn på cykeln, vägskyltarna och vi stannar för att bringa klarhet i saken. Var i hela fridens namn är vi? Borde vi inte komma till Kerma snart? Vi kör gps via google på telefonen och enligt den ska vi ha nästan en mil kvar till Dongola. Detta kan aldrig stämma resonerade vi, då vi beräknat att nå staden först nästa dag. Enligt vår avståndsmätare på cykeln ska vi ha minst fem mil kvar till Dongola, men vägskyltarna visade att det var närmare till Khartoum än vad vi beräknat på kartan. Vi fick gå in på hemsidan och klicka på vår egen spot-connect sida för att se var vi egentligen höll hus! Bra med satelitsändare ibland :) Det visade sig att Google hade rätt och förvånade insåg vi att vi skulle nå Dongola ett helt dygn tidigare än vi trott! Det gick så fort längs vägen att vi själva inte ens hann med. Sen kom vi på att vi varken ställt om mätaren på cykeln när vi bytte däck i Norge och inte heller när vi bytte däck i Sharm el Sheik. Vi tror därför att vår dator visat mindre km än det vi cyklat och det skulle förklara en hel del.

 

Vi cyklade in i Dongola och checkade in på stadens finaste hotell! Vi fick ett rum med fyra sängar och egen toalett med dusch för 40kr. Vi båda har sett en hel del skabbiga rum genom åren vi rest runt, men vi insåg att Afrika är en kontinent för sig! Om detta är stadens renaste hotell som guideboken lovar, då vill vi inte se hur de andra hotellen ser ut!

 

Nu tar vi en vilodag, bloggar, köper upp mat för fem dagar i riktigt obebodd öken och låter lårmusklerna återkomma till smärtfritt stadium igen. Ni får ett massivt inlägg nu, så håll till godo. Glöm inte att vi också uppdaterar Twitter, Facebook och Instagram. På startsidan längst ner kan man följa våra Facebook uppdateringar om man inte är så van vid att använda Facebook.

Snart är det jul och för er som inte köpt ett gåvogram, gör det vetja :)

 

/TandemLove

Susanne tog en sväng ut i öknen för fånga storheten på bild...
Öknen har ensidiga färger, men det är ofta väldigt vackert!
Första dagens tältplats =)
För att spara på bensinen hittade vi lite kvistar på marken och ökade även mysfaktorn =)
Nästa dag och vägen gick längs Nilen där grönskan var frodig och en och annan människa dök upp
De flesta vi passerar vinkar vilt till oss och vi ropar Salaam Aleikum tillbaka!
Vattendepå där vi tar vatten från dessa lerkrukor
Keramikkrukorna har en god förmåga att hålla vattnet kallt
Vattnet kommer från smutsiga Nilen, men självklart renar vi det!
Rasmus följer med på kartan och ser hur vi logger till och även vart vi kan sova!
Sovplats hittad i skymundan från den starka vinden.
Sussie spexar med kameran =)
Ännu en vacker solnedgång i ensamheten! Vi gillar ödsligheten och Sudaneserna som låter oss vara =)
Tredje dagen i sadeln i Sudan
Vi valde att cykla ner i byn Delgo där vi fann lite god mat!
Rasmus hugger in på bönröran. Mumms!
Rasmus spelar in videodagbok under en vattenpaus =)
Det gäller att hålla i mössan när det blåser så!
Vi älskar se åsnorna passera på vägen med en Sudanes på ryggen och inte en enda turist på flera mils avstånd! Genuint!
Ännu en matpaus med nygräddat bröd och nyfriterad falafel!
Finn kamelen!
Framme i Dongola på tre dagar! Här går det undan! =)
Läs hela inlägget »
En man som tagit plats i en av livbåtarna =)

Vi har hört många skäckhistorier om båtresan från Aswan till Wadi halfa och därför var vi lite ängsliga inför resan. När vi kom till hamnen dök vi direkt in i ett högljutt kaos där vi hade absolut ingen aning om hur proceduren skulle gå till. Över oss hängde ständigt männen som ville växla pengar och runt oss sprang människor med onormalt mycket packning. För er som själva ska åka med denna båt någon gång, kommer vi göra en steg för steg lista ni kan ha till hjälp, vi hade gärna haft en denna morgon!

 

Vi fick första pappret stämplat och klart, sedan fick vi betala för cykeln och få papper på det. Efter det var det tullen, sedan en till tull där vi skulle fylla i papper, köpa ett klistermärke och sedan få en utrese-stämpel. Sedan fick vi skriva in oss på passagerare listan och efter det vänta på båten. I hamnen låg tre båtar och den mest slitna och sorgligaste utav dem var givetvis vår transport. När båten la till vid bryggan startade en hets vi sällan skådat och folk blev ivriga att först komma ombord och märka ut sittplats. En del slängde in kartonger eller jackor genom båtens fönster innan den ens hunnit lägga till och andra började stuva sina lådor och enorma väskor över relingen på båten. Två entusiastiska män började slita i vår cykel och tillsammans med Rasmus skickades den och resten av vårt bagage upp längs sidan av båten och sedan under relingen och upp på översta däck. Det gick undan må ni tro och innan vi visste ordet av stod cykeln fastlåst under en livbåt på däck. Sedan krävde de självklart pengar för tjänsten!

 

Vi markerade även vår sovplats för resan med allt vårt bagage. När vi tittade omkring oss såg vi hur folk spärrade av ytor med sitt massiva bagage och byggde som små murar omkring deras platser. Då förstod vi att det gällde att hålla hårt i den plats man fick tag i och ganska snart insåg vi att detta stämde bra! Överallt vällde det in väskor, säckar och kartonger och det verkade aldrig ta slut. Tvättmaskiner, fläktar, tv, porslin, filtar, kastruller och grytor - allt möjligt hade folk med sig. När nästan all golvyta var upptagen började människor ta plats på tak och i livbåtarna och när fyra män satt sig i livbåten ovan oss, gungade den obehagligt i takt med vågorna. Måtte den inte ramla över oss, tänkte vi lite bekymrat. Efter fyra timmars väntan var båten helt överfull tyckte vi, men trots detta fortsatte människor och väskor lastas ombord på höjden istället. Efter sju timmars väntan var det äntligen dags att segla iväg och nu hade vi bara arton timmars färd framför oss. Puh, man var redan rastlös!

 

Det som var mest obehagligt med resan var toaletterna. Visst brukar offentliga toaletter vara snuskiga, men dessa damtoaletter tog nog priset! En sörja av gud vet vad rann runt på golvet och gick en bra bit upp på skorna och bristen på spolning gjorde att man fick huka sig ner över en holk med spya, bajs och urin. Det gjorde att man böjde sig så långt ifrån toaletten som möjligt, men samtidigt gjorde man sitt bästa för att undvika att doppa ansiktet i den hink som stod framför. För den hinken var fylld med bindor och uppfläkta blöjor fulla av löst barnbajs. Grädden på moset var att stå upp och uträtta sina behov, samtidigt som ett par blekrosa, gamla och trasiga trosor droppade vatten ner i huvudet på en. Tydligen passade en del på att tvätta kläder på båten och några fann det helt naturligt att hänga dem på tork ovan toaletthålet. "Inget konstigt alls!", brukar ju den där operasångaren säga. Resan gick till vår förvåning väldigt bra och under natten låg vi i sovsäckarna och blickade upp på en stjärnklar himmel! Riktigt romantiskt! Men det var tur att vi klädde på oss ordentligt, för det var kallt och vinden drog :)

 

Morgonen därpå vaknade vi av ett högljutt sorl. En del på däck vaknade tidigt och såg ingen anledning varför andra att sova längre heller. Men vi är glada att någon väckte oss för annars hade vi sovit och missat Abu Simbel templet som vi körde förbi i morgonsolen. Att vi hade bästa utsikten gjorde inte saken sämre direkt, ibland har man tur :) Precis när resan börjades kännas långtråkig var det dags att lägga till i Sudan. Det tog två timmar av oviss väntan. Men sedan utbröt ett kaos på däck som fick våra ögon att bli stora som tefat. Människor blev vilda och samtliga trängde sig mot den sida av båten som låg mot hamnen. Detta gjorde att båten tippade åt vänster! Sen började folk klättra över relingen på båten och slänga ner sitt bagage på kajen eller på lastbilsflaket som stod där. En del firade ner sin last med hjälp av rep och på kajen tog någon emot. Runt omkring oss sprang passagerarna omkring med väskor, säckar och lådor på huvudena och langade de vidare till de som stod ytterst på båtkanten. Det var en scen vi aldrig kommer glömma och vi satt lugnt i ett hörn och bara glodde. Människor som hänger ut från båten och kastar bagage hej vilt omkring sig, det ser man inte varje dag i Sverige! Efter en halvtimme var översta däck nästan helt tomt och det är makalöst med tanke på den mängd bagage som funnits där. Vi tyckte att det passade oss bättre att ta oss ut genom den vanliga utgången och efter en stunds pressande och uppvisande av två stämplade pappersark slank vi igenom. Väl ute på kajen stod vi i ett hav av packning och människor, samtidigt som det hela kändes som att befinna sig mitt i en snabbspolad film. Med hjälp av två vänliga Sudaneser fick vi ner cykeln över relingen och längs med båtsidan, och det utan att männen ville ha pengar för att de hjälpte till. Vi hade sannerligen lämnat Egypten!

 

Förvirrat tog vi oss vidare till en byggnad där alla passagerare verkade samlats och det visade sig vara passkontroll och tull. Vi förberedde oss på det värsta eftersom vi inte direkt tar oss smidigt genom röntgen med cykelpackning men en leende man välkomnade oss till Sudan och kollade hastigt igenom våra pass. Efter det kom tulltjänstemannen för att checka vårt bagage och när han fick syn på vårt ekipage sprack han upp i ett stort leende och skrattade åt oss. Han hade aldrig sett en så stor cykel förut och när vi berättade att det var för gifta personer man behövde en tandem skrattade han ännu mer! Sen satte han en orange klisterlapp på cykeln som gjorde oss godkända att passera in i Sudan. Detta var den enklaste tullen hittills!

 

Det var läge att omfördela packningen och på något sätt lyckades vi få plats med allting trots vår nya mycket mer begränsade volym. Sedan satte vi oss ovant på sadeln och började trampa i solskenet, vi kände oss ringrostiga, och då tar vi i underkant :) Vi tog riktning mot Wadi Halfas centrum, där vi skulle göra den obligatoriska registreringen. Inom tre dagar i landet måste man registrera sig och det var bara att gilla läget. Dock gillade vi läget lite mindre när en polisman informerade oss att registreringen var stängd för dagen och att vi fick komma tillbaka nästa morgon. Det kändes lustigt eftersom färjan precis hade kommit till Wadi halfa och det är den dagen i veckan då det händer något i byn. Men efter vi pratat om säkerhetsläget i Sudan med ett par som precis kört genom Afrika, beslöt vi oss för att tälta precis utanför centrum. Inte för att vi hade något val, alla hotell var redan fulla! Vi slog upp vårt tält bakom en container för att få skydd från den hårda vinden och sedan satt vi i skuggan och smälte alltihop. Nu var vi i Sudan, det var dags att köra Afrika. Det var blandade känslor som fyllde oss och det blev många tankar att ventilera... Men för varje Sudanes som passerade oss med ett glatt "hello" eller "welcome" började vi känna oss mer och mer redo för att bege oss söderut. När registreringen väl skulle bli klar vill säga....

 

Vi måste även fortsatt tacka för alla fina kommentarer ni ger oss. Det är alltid lika roligt när ni tar er tid att skriva några rader! Och stort tack till Er också som är med på vår julklappskampanj för rent vatten. Det är flera av Er som valt att köpa ett gåvogram och ge bort i julklapp, som bevis på att ex. E person har fått tillgång till rent vatten och sanitet! Det finns fortfarande tid Om du inte kommit på vad du ska ge till dina nära och kära till jul! Information hittar du på startsidan eller under rent vatten fliken rakt upp.

Aleikum Salaam!

/TandemLove

Vi var nästan först upp på däck och då var det såhär tomt...
Under livbåten var det ja..
Sussie gick upp i socker av all stress på morgonen och blev slö och trött!
Nu har timmarna gått och båten började fyllas på ordentligt!
Några få tyckte det var passande att hoppa upp på taket vid skorstenen...
Rasmus på morgonen efter en kall natt =)
Abu Simbel kunde vi blicka ut över till frukosten
Framme på land och hittat en plats där vi kunde sova
Redo för Sudan - jajamän!
Läs hela inlägget »

Vi är inte riktigt säkra på hur vi lyckats, men på ett magiskt sätt har nu hela vår planering gått som den ska! Imorse när vi skulle hämta ut våra visum till Sudan visade det sig att vi bara påbörjat själva processen. När vi kom till det slitna kontoret fick vi besöka tre olika kontor i byggnaden för att få stämplar, betala och svara på frågor på vad vi heter, trots att detta står på både passet och ansökan. De frågade oss också vad vi visste om Sudan och vi klämde i med ett svar:
" Sudan är känt för sin gästvänlighet och sina fantastiska människor och av alla vi pratat med som rest i Afrika så säger samtliga att Sudan är deras favoritland."

Det verkade vara en bra fras för han log snett och stämplade oss godkända. Men för att få visumen i passen fick vi besked att komma tillbaka om en timme.

 

Det passade oss bra, då vi hade avtalat tid med försäljaren till båtbiljetterna och vi gick till hans kontor för att se om det omöjliga hade blivit möjligt. En fullpackad båt med slutsålda biljetter för längesen lät inte direkt lovande, men vi höll tummarna och gick med snabba steg. Väl framme var platsen packad med människor som var i jakt på biljetter och vi blev insläppta på ett kontor där biljettförsäljaren stängde dörren om oss tre, sen log han och nickade. Visst, biljetter till oss hade han lyckats få tag i! Vi trodde knappt att det var sant, men glada blev vi och stressade på samma gång. Nu hade vi mycket att stå i innan avresa. Dessutom förklarade mannen att vi behövde vara vid båten tolv timmar före avgång, för att få en chans att sitta ner. Och det vill man helst eftersom färden tar 18 timmar! Det ska bli oerhört intressant att uppleva denna båtresa ute på däck med alla lokala med sin enorma packning :)

 

Vi lämnade biljettkontoret, hämtade våra visum och sedan sprang vi runt i Aswan och köpte mat, malaria medicin, sterila kompresser, febertermometer och vätskeersättning. Efter alla inköp tog vi 48st passfoton, kopierade våra pass och fixade med packningen. Nu återstår bara lite mer noggrann planering av distanser och vattendepåer att räkna med och sedan är vi åtminstone praktiskt redo för att börja cykla genom Afrika. Visst har vi befunnit oss en stund i Afrika redan, men Egypten känns inte som Afrika och därför känns det heller inte som äventyret börjar förrän vi kommer in i Sudan.

 

Då kan man fråga sig; är vi redo att ta oss an Afrika? Låt oss säga såhär, vi har läst väldigt mycket och pratat en hel del om vad vi kan förvänta oss. Vi har sett filmer, läst bloggar och mer ingående läst om hur olika vägsträckor ser ut gällande terräng, vattentillgång och möjlighet till matinköp och säkerhet osv... Det vill säga så har vi sugit upp en hel del information. Men vi kan trots detta absolut inte föreställa oss hur det kommer att bli! Man kan läsa hur mycket som helst om en upplevelse, men bara när man genomfört själv samma sak, vet man hur det känns. Självklart kan vi med vårt förstånd förstå att det kommer bli varmt i öknen och att det kommer vara en påfrestning att cykla på hög höjd genom bergig terräng. Vi är också på det klara att stenkastande ungar och evigt skrikande lokalbefolkning kommer gå oss på nerverna. Men HUR detta kommer kännas, HUR vi kommer att klara av alla påfrestningar - det kan vi inte veta! Så vi ställer oss frågan igen, är vi redo för Afrika? Vårt svar: Inte ett dugg! Vill ni veta en hemlighet? Jag (Sussie) är livrädd för att cykla genom Afrika!

 

Detta låter säkert i era ögon helt vansinnigt och det är precis vad det är också! Men det är lite såhär jag funkar, jag dyker huvudstupa in i det mesta och precis när jag ska doppa huvudet, inser jag att jag är helt livrädd för saken och vill dra mig ur. När vi var i planeringsstadiet på denna resan var min första reaktion när Rasmus sade att han ville cykla genom Afrika: "ABSOLUT INTE, jag sätter inte min fot på den kontinenten!" Men efter ungefär 3 månader med regelbunden övertalning, tänkte jag för mig själv. Varför inte? Det är väl inte så farligt? Men jag vet nu, att denna nonchalanta reaktion för två år sedan, var mer ett sätt att få tyst på Rasmus tjat, än att jag ville cykla genom Afrika. Sedan ska jag erkänna att när vi började trampa uppe i nord Norge för 175 dagar sedan, bröt jag nästan ihop när jag förstod vad jag gett mig in på. Vem ger sig ut på något sådant här frivilligt? En dummerjöns! Rasmus fick sin utskällning och fick stå till svars vad han dragit mig ut på. Men dagarna gick och jag tyckte det var ganska behagligt att cykla ner genom Europa. Men när vi passerat Italien och den afrikanska kontinenten kom allt närmare bröt jag ihop igen. Afrika hade känts som en framtid, som jag aldrig skulle få uppleva. På ett positivt sätt alltså... Men nu står jag här! För några veckor sedan var blotta tanken att cykla genom Afrika något som fick mina knäskålar att skaka. Inte heller gjorde det saken bättre av att de flesta vi pratar med får ett bekymrat ansiktsuttryck när Afrika kommer på tal och vi får höra kommentarer i stil med:

 

"Tälta i Afrika? Svartingarna kommer döda er mitt i natten!"
"Men tänk på alla farliga djur, ni kommer bli dödade!"
"Malaria är en dödlig och kronisk sjukdom och det är väääääldigt stor risk att ni får det!"
"Ni kommer bli rånade av banditer, Afrikaner är så fattiga att de kommer döda er för att få era skor!"

 

Inte blir det bättre om man tittar på bilden media visar oss från denna kontinent. Svältande barn med uppsvällda magar och livlös blick, inbördeskrig, magra kvinnor med döende barn i sina armar, svält, soldater med galen blick och gevär i högsta hugg, barnsoldater med uttryckslösa ögon och rebellgrupper överallt. Är det konstigt att man blir rädd?

 

Men oftast gör jag såhär! Min man säger att jag dyker från kanten med ett modigt hjärta. Men när jag börjar falla blir jag livrädd och blundar. Sedan slår jag hårt genom ytan. Efter en stund vågar jag öppna ögonen och inser oftast att det hela inte var så farligt och så njuter jag av simturen istället.

 

När man sedan läser guideböcker om olika afrikanska länder, lyssnar på radioprogram, läser resebloggar eller faktiskt pratar med människor som rest eller levt i något afrikanskt land, då får man helt andra intryck! Vi tror att det finns allvarliga faror att som man måste vara vaksamma över, men vi förstår också att det inte kryllar av dem i varje hörn. Det är viktigt att komma ihåg att Afrika är en kontinent med 49 olika länder, och Afrika är inte ett tillstånd. Ett tillstånd av livsfara, sjukdom, död och våld. Och när jag tänker och ser på Afrika utifrån den hela bilden, på gott och ont, så känner jag hur min egen rädsla krymper. Man reser inte genom kontinenten med livet som insats, såvida man håller sig till säkra områden, inte hänger sina värdesaker utanpå kläderna, och inte stoppar handen in i ett ormbo eller klappar vilda djur. Och med denna vetskapen känner jag en kittlande nyfikenhet inför Afrika. Men hur mycket jag än får veta från människor som rest eller levt på kontinenten försvinner inte min rädsla till fullo. Jag minns fortfarande obehaget när jag blev överfallen av en man med machete, när vi bodde på Zanzibar! Men min absolut största rädsla är att bli av med min medicin och mina "känningsprodukter" (mat jag äter vi lågt blodsocker). Utan dessa ting står jag i akut livsfara, och de är de enda materiella ting som betyder något för oss, när det kommer till kritan. 

 

Jag tror inte vi kommer bli dödade, jag hoppas att vi slipper bli rånade, jag vill verkligen inte bli attackerad, jag ber till gud att jag slipper bli biten av en svart mamba eller jagad av en ilsken elefant. Men vi förväntar oss däremot mängder av lärdomar, personlig utveckling, mjölksyra, skavsår, nya vänner, en starkare självkänsla och fantastiska naturupplevelser!

 

Imorgon tar vi alltså färjan till Sudan och på tisdag kan vi förhoppningsvis börja trampa. Är vi redo för Afrika? Inte ett dugg, men nu kör vi! 

 

/TandemLove

Här kan ni skåda ingången till Sudans konsulat :/
HIGH SCORE! Två färska visum till Sudan =)
På vägen till biljettkontoret passerade vi den lokala bensinbilen... Trodde faktiskt Egypten var längre i utvecklingen!
Och vi märker att Gud är med oss. Vi fick tag på de slutsålda biljetterna =)
Vi firade med en kopp kaffe på McDonalds medan solen sjönk över sandvallarna på andra sidan Nilen...
Vi hade en vacker utsikt när vi visualiserade oss själva trampa oss igenom Sahara...
Precis som mannen i masten i bilden är det med lust och rädsla vi lämnar Egypten! Ses i Sudan!

Vi kommer göra allt i vår makt för att uppdatera bloggen så ofta vi kan framöver! Ha tålamod!

Läs hela inlägget »

Vi vill börja med att tacka ER läsare för det enorma stöd vi fått! Tack för att ni ger oss den positiva energin och motivationen vi behöver för att genomföra detta. Vi är oerhört glada för det! Alla era kommentarer är betydelsefulla för oss, och vi kommer tänka på Era positiva ord framöver...

 

Efter vi checkat in på ett slitet men rent hotell i Aswan, gick vi direkt för att försöka köpa biljetter och ordna visum inför Sudan. Efter den långa jeepturen som varit en överdos av intryck kände vi oss trötta och hjärnan kändes full av sirap. Vi fick noggrant gå igenom allting för att försäkra oss att vi hade med oss pengar, passfoton, bankkort och trots det glömde vi nästan det viktigaste av allt- själva passen! Men efter en stund, som påminde mycket om "Barnen i Bullerbyn" när de hela tiden glömmer köpa bröstsocker eller falukorv vid vägskälet så kom vi äntligen iväg. Gatan utanför hotellet var ett vimmel av påstridiga försäljare som ville att vi skulle köpa cigaretter, nötter, skor, båtturer, tempelturer samtidigt som alla fordon tutade frenetiskt och taxichaufförerna hängde ut genom bilrutan och skrek " Taxi, taxi, taxi - cheeeeap price!"

 

Vi tog den taxigubben som skrek minst och förhandlade fram att han skulle köra oss till Sudans ambassad för 10kr. Längs vägen försökte han sälja turer till hela Egypten och även till Sudan och vi förklarade om och om igen att vi cyklar och det är enda anledningen att vi är i Aswan. Taxigubben bara fortsatte och när han svängde in i ett bostadsområde med slitna höghus tänkte vi direkt att han kör oss fel eftersom ambassaderna brukar ligga i fina områden av staden. Men han stannade utanför ett lägenhetshus och pekade på en trappuppgång med den Sudanesiska flaggan utanför. Vi klev ur bilen och stegade snabbt iväg mot porten, sen kom vi inte längre. På dörren under skyllten som berättade att det var ingången till sudans konsulat hängde ett gigantiskt hänglås och vi kände paniken komma krypandes. Om vi inte lämnar in visumansökan på torsdag så kommer vi inte med båten på måndag, detta var vår enda chans och ambassaden skulle inte stänga förrän om tre timmar. Vi gick runt huset och några gubbar som satt i solen och åt kyckling pekade på en annan trappuppgång där vi tydligen skulle gå in istället. Det fanns inga skyltar eller någonting som avslöjade att detta var en ambassad och huset var ordentligt nergånget. Precis innanför dörren låg en gammal cykel och hela huset ekade tyst och kändes övergivet. Efter den första trappan gick vi in till höger där en uråldrig och dammig kopiator stod bakom en disk, vi stack i våra huvuden och ropade försiktigt " Helloooo" Då dök det upp en tjock man i kostym som frågade vad vi ville, när vi berättade att vi ville söka visum för Sudan pekade han mot taket och sedan gick han igen. Vi uppfattade det som att vi skulle fortsätta och efter en våning till verkade det som om vi hamnade rätt. Det var tyst som i graven och mörkt, men en man i rock pekade mot en öppen dör där en ljusglimt kom ifrån och vi gick dit. Inne på det minimala kontoret satt ännu en tjock man i fin kostym och en kvinna i slöja och lång svart klänning, de tittade båda på oss och frågade vad vi ville. Vi tyckte att detta var en överflödig fråga men log istället brett och sa mjukt att vi var där för att söka visum till Sudan. Den kostymklädda mannen tittade trött på oss och frågade lite argsint:


" Where do you come from, which country?"
"Sweden" svarade vi och log.
"Passports, do you have passports with you? frågade han med noll entusiasm i rösten.
"Yes!" sa vi och sträckte fram våra röda pass.
Kvinnan tittade surt på oss och sa:
"Passportcopy, do you have passport copy?"
"No, can we fix that here?", svarade vi så fromt vi kunde, vi hade missat att vi skulle ha med kopia på passet.
"No, outside. You need passport copy" Ekade kvinnans röst likt en robot.
"Do you have passport photo?" Lade hon trött till.
"Yes!"
"I need two, do you have two? "
"Yes of course" svarade Sussie och log sitt bredaste leende.
"Ok, fill in the form."

 

Vi fick två helt obegripliga ansökningar som var blandade med arabisk text och engelskt, och vilka rader man skulle fylla i på vilket sätt var inte logiskt för oss. Men vi gissade och hoppades att informationen skulle gå fram. Sen drog Sussie iväg ut på gatan och letade upp en kopiator, eftersom ambassaden vägrade låta oss kopiera på deras. Efter vi lämnat in ansökan sa kvinnan bara att vi får komma tillbaka på söndag och fråga om våra visum. Vi hoppas att de på söndag svarar:
" Yes, of course - two visas ready for you!"

 

Efter vi lämnat in ansökan var det dags för oss att fixa biljetter till färjan. Till Sudan finns det ingen väg som turister får färdas på, utan enda alternativet för västerlänningar som lyckats få visum är via båten över Lake Nasser som är en konstgjord sjö, skapad av den damm som dämmer upp Nilen. Vår taxichaufför körde oss till båtkontoret samtidigt som han fortsatte att sälja turer till oss mot vår vilja. Väl framme vid kontoret trodde vi återigen att taxigubben kört oss till fel plats. Det såg ut som ett renoveringsobjekt som stått och samlat damm i flera år och för alla fönster och dörrar var stora järngaller nerdragna. Platsen var smutsig och skräp låg i hörnen, men tänka sig det var kontoret för biljett försäljning! Dock var det stängt, trots att klockan bara var 13.00 och ett par män som satt i skuggan och bara glodde sa att vi fick komma tillbaka på lördag. Vi blev inte helt nöjda med detta, men insåg att vi inte kunde påverka situationen och begav oss istället tillbaka till vårt hotellrum där vi somnade direkt.

 

Lördag morgon

 

Vi började dagen med hotellets sparsamma frukost bestående av en kopp te, vitt bröd med sylt och ett kokt ägg och sedan var vi någorlunda redo att ge oss ut för att köpa biljetterna. Längs vägen till kontoret upprepades samma mantra som vanligt när man går omkring här i Aswan:
" Hello, you want taxi? Felluca ride, felluca boat, come boat on the nile with me, taxi, taxi, taxi, hello friend, wow blond lady, Mr lucky, no hassle just look in my shop, EXCUSE ME im talkning to you!"

 

Efter en kort promenad var vi framme vid kontoret som såg lika övergivet ut idag som förra gången men nu fanns det en dörr att knacka på. Vi gjorde det men utan framgång, så vi frågade i affären bredvid som sålde luft? Lokalen var enbart smutsig och innehöll tre män och en antik kopiator. Männen hjälpte oss gärna och gick fram till en man som satt lite längre bort och glodde på oss. Efter några ord på arabiska reste sig den stora mannen mödosamt och drog ur sin vita långklänning fram en nyckelknippa. Han rättade till sin turban och gick sedan för att öppna dörren vi precis stått och dragit i. Vi förstod verkligen ingenting men in på ett kontor kom vi, där det satt två försäljare och en familj som köpte biljetter. En av försäljarna hälsade oss välkomna och frågade vad vi ville och när vi förklarade att vi ville ha biljetter till måndagsfärjan, rynkade han ihop hela ansiktet och såg på oss med ledsna ögon.


"No tickets" sa han bara. Vi ville veta om han menade någonsin eller bara just denna måndag. Han svarade att nu på måndag var kört, men kanske nästa måndag. Vi gav inte med oss och försökte lirka ur honom två små sittplatser ute på däck och till slut sa han:
" Come back tomorrow, maybe we got space, maybe not many tickets sold in Cairo. I save for you, come back tomorrow."

 

Det fanns inte mer för oss att göra och istället för att tappa modet gick vi en sväng på den lokala marknaden. Vi bjuder på en massa bilder som visar det dagliga livet på marknaden i Aswan. Vill ni förstärka er upplevelse så tänk er dessa ljud när ni tittar på bilderna:

Ett sorl som stiger och sjunker, försäljare som skriker på engelska och arabiska, män som visslar och säger snuskiga ord, lokala som bråkar om priset på en vara och ett evigt tutande i fjärran. För att riktigt förstå hur det är att spatsera runt på marknaden, lägg till att hoppa över vattenpölar och gå slalom mellan försäljare som blockerar din väg och envisas med att säga att du lovat att handla i deras affär. Och glöm inte att tänka dig in i hur affärsmännen som drar dig i armen och försöker övertala dig att köpa något, vad som helst ur hans butik. Dofterna uteblev på denna marknad och det enda vi snappade upp var nybakat bröd, örter och unket. Inte som i Amman där kardemumma, mynta och kanel fyllde våra näsborrar!

 

Det ser alltså mörkt ut med biljetter till Wadi halfa på måndag, men vi håller tummarna tills vi säkert vet. Bara tanken på att stanna en vecka till Aswan får oss att krevera, vi vill verkligen börja cykla nu! Det kliar i våra cykelmuskler, vi måste få komma tillbaka på vägen igen! Dessutom är Aswan en högljud stad med väldigt mycket sexuella trakasserier och plågsamma försäljare. Idag när vi gick på den lokala marknaden tog en snuskig man,Sussie på rumpan och vi känner oss ganska trötta på deras sätt att skrika kommentarer efter oss när vi vistas utanför hotellet. Inte minst jag, Sussie, som tycker det får vara nog med dessa anspelningar, blickar och nu även beröring. Egyptier borde verkligen lära sig att behärska sig, eller ge utlopp för sina lustar i hemmets vrå mer ofta så att de kan fokusera på annat och låta oss blonda kvinnor vara ifred! Vi längtar till Sudan!

 

Förresten, glöm inte bort att vi har en julklappsida på hemsidan. Där kan man köpa allt ifrån vattenkranar, utbildningar och ge chansen till en person att få rent vatten och sanitet. Hittills har de köpta julklapparna inbringat 3000kr till insamlingen. Köp en du också vetja, och hjälp WaterAid att förse människor med rent vatten världen över! Läs mer här!

 

/TandemLove

 

Vackra Nilen med det 5-stjärniga Mövenpick i bakgrunden!
På väg till marknaden efter beskedet att biljetterna var slut!
En marknad som sprudlade av allt man kan tänka sig!
När vi passerar dessa ting på våra resor blir nästan Susanne alltid vegetarian i några dagar =)
Men det är väldigt hygieniskt jämfört med många andra länder =)
Det köptes minsann lite lime innan vi begav oss hem till hotellrummet för att motverka Susannes förkylning...
Verkar som om affärerna går bra =)
Dessa affärer finns det massvis av som säljer kryddor, te i alla olika smaker och allt annat som är typiskt för denna delen av världen.
Trots att Aswan är väldigt turist-influerat får man se det vanliga livet hos de människor som bor här...
Hakuna matata... inga problem, men vi håller nu tummarna på att vi får tag på biljetter!
Läs hela inlägget »
Klockan 12.02 packade vi upp cykeln inför vår 23h långa resa... Klockan 12.02 packade vi upp cykeln inför vår 23h långa resa...

Inshallah betyder "om gud vill" och det är ett uttryck som arabiska muslimer använder i tid och otid. Vår resa från Sharm el sheikh till Aswan handlade inte om hur vi skulle komma fram, utan snarare om gud ville det. Och sanna min ord, Allah verkade verkligen ha svårt för att bestämma sig!

 

Vår chaufför dök upp enligt utsatt tid iklädd jeans, jeans skjorta, cigg i mungipan och en vit sjal som han ömsom hade runt halsen, ömsom virade runt huvudet som en turban. Han log med hela ansiktet och han var en skön figur! När cykeln väl spänts fast på taket bar det iväg genom det gula ökenlandskapet. Vi hann inte köra mer än en timme innan vi blev stoppade i den första poliskontrollen! En blåklädd polis med skottsäker väst hänvisade oss åt sidan. Vår chaufför upprepade Inshallah några gånger, tittade mot himlen och smällde igen bildörren innan han gick barfota mot poliserna. I tio minuter kunde vi höra hur hans höga stämma skällde på poliserna. Sedan gick han därifrån skakandes på huvudet, satte sig på huk och tände en cigarett. Några minuter senare gjorde han ett nytt försök, men inte till någon nytta.  Innan han hopplöst satte sig på motorhuven med en ny cigarett i  mungipan förklarade han för oss att vi troligtvis väntade på någon slags beskydd. Tiden tickade...

 

Vi fick vänta en timme innan vi rullade vidare, men nu bakom en polisbil med fyra poliser och deras automatvapen riktade ut mot öknen. Men vi han inte åka långt innan nästa poliskontroll dök upp och vi blev stillastående ännu en gång. Varför visste vi inte? För nu hade vi ju vårt beskydd och varken vi eller vår förare var glad över att inte vara påväg mot Aswan. Efter 30 minuter gick Rasmus ur bilen med bestämda steg mot polishuset. Han letade upp polischefen och bad om en förklaring.

-"It´s to dangerous. We need to wait for back-up. I will make a call to next station. You´re are on your way in 15 minutes."

Rasmus fick även förklarat för sig, att dagen innan hade ett gäng beduiner skjutit och överfallit ett fordon med k-pistar. Därför var vi tvungna att ha tålamod. Nu förstod vi varför det allt tog sådan tid. Men 15 minuter senare var vi åter på rull. 

 

Tio poliskontroller senare kom vi äntligen fram till Suezkanalen och vår chaufför sa "InshaAllah" flera gånger om och han hoppades att vi skulle få passera utan problem och utan att de skulle söka igenom allt vårt bagage. Han tände en cigarett i vanlig ordning och vi började se samband mellan antal cigaretter som tändes och meningen "inshaallah" som sades. När läget blev allvarligt fördubblades de båda! En ung militär slet upp vår bakdörr till Jeepen och frågade vart vi kom ifrån och bad om våra pass. Vi log och berättade att vi kom från Sverige och som vanligt frågade vi om han kände till Zlatan. Den unge militären sprack upp i ett stort leende, nickade och upprepade Ibrahimovic några gånger och sedan fick vi köra vidare utan bagagekontroll eller problem.

Tack Zlatan för det!

 

Efter Sinai var det säkert nog att färdas utan eskort och vi tänkte precis lägga oss till ro på våra britsar där bak när vi märkte att vår förare blev allt mer stressad. Han pratade i mobiltelefonen med hög och upprörd stämma, samtidigt som han gestikulerade vilt till den andre personen i telefonluren. När vi kände cigarettlukten sprida sig igen, trots att han precis fimpat, förstod vi att något var på tok. Vi undrade vad problemet var och då fick vi till svar att det inte gick att hitta diesel. Det knöt sig i magen på oss och minnen från bensinstoppen i Zanzibar varslade oss om problemets omfattning! När vi bodde på Zanzibar fick vi flera gånger uppleva brist på bensin. Detta kunde innebära kilometerlånga bilköer till bensinstationer och utebliven tankning i upp till en vecka.

 

Det var det sista vi ville; ståendes uppe vid Suez utan diesel! Utanför bensinmackarna var köerna långa av varutransporter, lokalbussar, taxibilar, traktorer och privatpersoner ståendes i väntan på att få fylla sina tankar. Desto närmare själva bensinpumpen, desto högre var ljudet av skrik och bråk. Männen stod i sina långa rockar och turbaner, gestikulerade för fullt samtidigt de skrek med aggressiva eller ibland nästan vädjande röster. Det blev nästan slagsmål och höga protester när en i personalen valde att tanka en bil och inte en annan.  Man förstod att alla skrek att deras fordon skulle prioriteras. På grund av detta rörde sig inte köerna heller framåt enligt något system, utan den som lyckades övertala personalen eller ägarn fick fylla tanken. Varje gång en person fick diesel i tanken blev andra upprörda och missnöjet spred sig som en eld i de långa köerna. Vi följde hela uppståndelsen från baksätet på vår jeep. Hela tiden nämndes Mubarak och männen förbannade Egyptens styre om och om igen, samtidigt som de pekade på bensinpumparna. Att landet kokar, det fick vi sannerligen uppleva!

 

Men vi hade tur i oturen. Vår förare verkade vara född med talets gåva och på ett märkligt sätt lyckades han övertala pumpkillen att fylla just vår tank med hundra liter diesel. Han var mäkta stolt och blinkade mot oss och log brett innan han tände en ny cigarett. Sen förde han händerna mot skyn och ropade högt: "Inshallaaaaaah"!

Bilen var fullmatad med diesel och Ahmed gjorde slängkyssar till himlen och tackade Allah för att vi kunde fortsätta resan. Och lika glada var vi som slapp övernatta i hetluften.

 

Längs vägen stannade vi några få gånger för att Ahmed skulle kunna köpa te med stor mängd socker i och varje gång bjöd vi honom på frukt eller bröd. Men han tackade nej och slog sig själv i huvudet och sa att allt hans hjärna behövde var te. Istället räckte han sitt kära cigarettpaket till oss och bjöd på det han ansåg var tillräcklig föda. Vi tackade artigt nej och Ahmed bara skrattade och tände en egen cigarett. Men när vi stannade i Hurghada för middag envisades vi med att köpa en McChicken-meny med en extra stor kopp te till honom, och Ahmed åt burgaren men var mest glad för sin kopp te trots allt! Sen försökte vi få honom att förstå att det gick bra att stanna och vila. Att vi kunde pausa om han ville det. Men då spärrade Ahmed upp ögonen och förklarade att han ville komma fram eftersom då skulle han hinna träffa sin familj i Luxor, sen tryckte han gasen i botten och pekade på klockan. Hans hastighet gjorde att Sussie hade svårt att somna, inte minst för att hon oroade sig över trafiksäkerheten. Men också eftersom bilen hoppade från sida till sida i alla omkörningar och upp och ner i alla guppen vi kom över i för hög hastighet. Vid ett gupp flög Sussie av britsen och landade på golvet och vi skrattade alla tre i takt till Ahmeds ursäkter. Rasmus å andra sidan låg i lugnan ro på sin brits och sov ganska hårt oavsett terrängen och i vissa bilköer började Sussie tro att han hade insomnia. För det oljud från biltutor och skrikande män som stundtals omgav bilen var en omöjlighet att sova i och alla de samtal vår förare förde i sin mobiltelefon var som att lyssna på en galen försäljare som hakat upp sig. Oavbrutet pladder på arabiska med hög stämma!

 

Sussie låg vaken och märkte hur Ahmed blev nekad diesel på varenda bensinmack i trettio mil och det knöt sig åter i magen. När klockan var kring 03.00 och vi hade ca 20mil kvar till Aswan började Ahmed att köra runt och fråga privatpersoner om hjälp och vi började inse att Allah inte ville längre för dagen. Ahmed pekade desperat och smått panikartat på bensinmätarn i bilen och när han körde bad han böner till Allah eller bilen. Någon hörde i alla fall hans böner och fast bilen nästan hostade sig fram de sista metrarna kom vi till en stad som lyckligtvis skulle få leverans med diesel följande morgon. Det fanns inget att göra än att ställa sig på andra plats i bilkön utanför bensinmacken och försöka få en blund i den kalla natten.

 

Nästa dag. 

 

Jag (Sussie) vaknade med ett ryck utav en hård diskussion ackompanjerat av ihärdiga och upprörda biltutor utanför jeepen. Först låg jag kvar och lyssnade för att försäkra mig om att ingen tänkte storma vår bil och sedan drog jag försiktigt gardinerna åt sidan och kikade ut. Det som i morgonsolen mötte min blick var ett tiotal män med turbaner på huvudet som samtalade vilt i bensinkön. Några samlade ihop en stor hög med stenar och jag kände att oron spred sig, för jag hade ingen lust att hamna mitt i ett upplopp. Vägen in till bensinmacken var blockerad av en stor lastbil som gjorde det omöjligt för bilarna att ta sig fram till själva pumpen. Troligtvis var det syftet med bilen och orsaken till att männen var upprörda. Bakom vår bil växte det stadigt en långt kö med arga förare som behövde tanka, och nu kan man snacka om att det kokade i luften. Vår chaufför syntes inte till och Rasmus sov som en död på britsen mitt emot mig. Jag drog slöjan tätare kring mitt ansiktet i hopp om att inte uppröra någon med mitt blonda hår, det kändes som en raket låg och bara väntade på en gnista att tändas med och jag kände mig rädd.

 

När Rasmus äntligen vaknat var han i vanlig ordning lugnet själv och såg ingen anledning att oroa sig. Plötsligt kom Ahmed tillbaka springandes och sa att vi och en bil till skulle bli insläppta och när vi kom in på området skulle vi förklara för ägarn att vi hade ett flyg att passa, sen blinkade han till oss och startade bilmotorn. När den stora lastbilen flyttade sig blev det kaos bland bilarna omkring oss och alla gjorde sitt bästa för att pressa sig in på området där bensinpumpen fanns, men så fort vår bil kommit innanför körde lastbilen snabbt tillbaka och stängde resten av bilarna ute igen. Ett frenetiskt tutade tog vid.

 

Väl inne vid pumparna stod människor med massa bensindunkar ihop knutna som skulle fyllas, på ena sidan stod en kö med traktorer där bönderna själva satt på huk uppe på motorhuven och tankade i tur och ordning, på andra sidan stod små lastbilar åt alla håll och kanter med stora oljefat på flaket. Vid själva bensinpumpen stod ägarn till macken omringad av ett tjugotal män i turban som nästan klättrade på varandra för att lyckas få sina dunkar fyllda. När skriken blev för jobbiga pressade ägarn händerna mot tinningarna och skrek något tillbaka som verkade få folksamlingen att backa och lugna sig en smula. Efter tre timmars kamp från Ahmed hade han lyckats övertala chefen att fylla just vår tank och vi kunde nästla oss ut ur myrstacken med 70liter i tanken. Ännu en gång ropade Ahmed "InshaAllah", och torkade svetten ur sin panna och lade sig på gaspedalen! Nu var det bara 160km kvar till Aswan. 

 

/TandemLove

Humöret var på topp när vi lämnade Marriot hotel!
Här stod vi still vid den första av flera polis-checkpoints och vår förare gett upp att diskutera med poliserna om varför vi bör få komma förbi!
Morgonen därpå, då Susanne vaknat och är en aningen rädd för omständigheterna...
... medan Rasmus tog det lite lugnare och sov som en död gris!
Väl inne på området och Ahmed springer runt för att hitta rätt person att prata med!
Framme vid pumpen, men det tog ytterligare en halvtimme innan vår tank stod på tur...
Ahmed körde som en dåre, så det var svårt att få en stadig bild. Men här fick vi sockerrör till mellanmål!
Läs hela inlägget »

Våra dagar är fyllda av planering, packning, sol, bad och långa samtal till goda middagar med Rasmus mamma och man. Tiden i Sharm el Sheikh har gått i 190km/h och desto mer vi försökt hinna med, desto snabbare har tiden runnit ifrån oss.  Men nu har stunden kommit och det är dags för oss att röra oss framåt igen. Eftersom läget fortfarande är ostabilt och vårt visum snart går ut så tar vi oss direkt till Aswan. Där gäller det för oss att få visum till Sudan och sedan en biljett till den obligatoriska färjan som tar oss in i landet. 

 

Det har sannerligen inte varit lätt att ordna transport ut ur Sharm el Sheik med tandemcykel. Våra hjärnor  har gått på högtryck och vi hittade till slut en taxi som lovade att köra oss. Han tittade på cykeln  och konstaterade att han skulle lyckas få med sig både oss, cykeln och vår packning. Kvällen innan det var tänkt för avfärd kom han fram till oss och frågade hurvida det gick att skruva isär cykeln och sen höjde han priset med 500kr. Vi blev inte förvånade eftersom vi lärt oss att inte lita på Egyptier, men likaväl blev det ett nytt bakslag och vi var tvugna att hitta en ny lösning. 

 

Efter några om och men hittade vi en turoperatör som var villig att köra oss och cykeln med jeep. Vi valde även att åka ända till Aswan, pga att säkerhetsläget i landet förvärras. Vi bokade, betalade och hoppas nu på att allting ska gå enligt planerna! Vi båda två är enormt trötta på detta land vi detta laget och längtar till den stund som båten lämnar landet!

 

Vi har tagit ett annat stort beslut som vi hoppas ska fungera! Eftersom vi bantat ytterligare packning inför Afrika kom vi fram till att vi inte längre har behov för vår vagn. Vi har en liten volym packning och vi tror och hoppas att vårt bakdäck ska hålla för vikten.  Efter vi packat cykeln ordentligt gav vi oss ut på en testrunda runt Sharm el Sheikh och det gick bra! Kändes faktiskt mer stabilt utan vagnen, lättare i uppförsbacke och ungefär samma på raksträcka. Möjligen lite tyngre, men det är svårt att avgöra nu när vi inte cyklat på två veckor! :) 

 

Håll tummarna för att jeepen kommer i morgon och att den kör oss hela vägen fram utan problem! 

 

En rolig nyhet är att Musikhjälpen i år ska samla in pengar till vattenkrisen. Vi är glada att fler inser och uppmärksammar katastrofen som vi kämpar för att besegra! Läs mer om Musikhjälpen HÄR

 

/TandemLove

Njuter av semestern =)
Sedan var det dags att försöka få bort så mycket som möjligt. Här är alla våra kläder!
... som fick plats i denna!
Testtur utan kärran, och Rasmus står och funderar efter en halvtimmes cykling...
Det ser ju mindre ut i alla fall. Men liggunderlagen ska upp också!
Sedan lade vi lite av kvällen på att byta olja i vår Rohloff växel...
Imorgon bär det av!
Läs hela inlägget »

Nu har vi snart tagit det lugnt och vilat upp oss i Sharm el Sheikh i två veckor. Det har varit en behövande vila, minst sagt. Samtidigt har vi tagit chansen för att dra i trådar och lagt en hel del tid på internet osv. Vi har även självklart spenderat tid med Margareta och Bernhard och fortsatt njutit av familjärt umgänge!

 

Vår planering var att ta båten till Hurghada vid hamnen i Sharm El Sheikh. Det skulle bli en tvåtimmars lång resa, enligt uppgifter på nätet. Alternativet till att att ta båten är att cykla runt hela Suez-viken, en omväg på 750km. Men det vill vi inte. Inte på grund av sträckan utan att det skett flera kidnappningar av turister på Sinai-halvön det senaste. Dumt att riskera!

 

Vi frågade oss runt hur man skulle få tag i biljetterna till båten och vilka tider de gick, och alla sade samma sak. Vi var tvungna att bege oss till hamnen och köpa dem på plats och färjan avgick söndag, måndag och torsdag. Efter en het diskussion med taxichauffören kom vi fram till ett bra pris för att han skulle ta oss till biljettkontoret och tillbaka till hotellet. Efter att taxichauffören trott att vi sagt airport och inte port körde han rakt österut istället för västerut. Sedan när vi förklarat tydligt att han skulle till hamnen där båten går till Hurghada körde han oss till ett Egyptair-kontor. Vi bara skakade på huvudet och förklarade ännu en gång. Till sist kom vi fram till hamnen.

 

Där möttes vi av en stålgrind med ett gäng poliser utanför som vaktade hamnen. Vi frågade en av poliserna var man köpte biljetterna och han tittade på oss med tomma ögon och sade: "No boat, no boat, no boat, no boat". Vadå ingen båt? Vi tittade på varandra och tänkte samma sak. Denne mannen pratar inte sanning och sorgligt att vi måste muta oss igenom poliskontrollen. Vi upprepade vårt önskemål och sade att vi ville prata med dem som säljer biljetterna. Polisen gav med sig och kallade på en annan man, som kunde säga mer än två ord. Men även denne mannen sade att det inte går någon båt till Hurghada och att den har varit trasig i ett år. Vi fortsatte ifrågasätta den informationen vi fick. Hur var det möjligt att vi frågat flera tour-operator, hotell och lokala om båten till Hurghada och ingen visste att båten var trasig? Men efter att vi lånat den arabiska mannens telefon och ringt till båtfirman fick vi bara inse fakta. Ingen båt till Hurghada! Vad ska vi göra nu frågade vi oss själva på väg tillbaka till hotellet.

 

Det blev en dag med jakt på lösningar.

Egyptair flyger ju över hela landet. Men sedan hittade vi informationen att de tar cyklar, men inte tandemcyklar. Tandemcyklar skickas med Egyptair Cargo. Men sedan fick vi reda på att Egyptair Cargo inte flyger från Sharm el Sheikh. Vi tog istället en promenad till en försäljare, som sålde dykarutflykter. Kanske var det något båt som gjorde en rundtur och hade ett stopp i Hurghada. Men svaret var nej. Ingen dykarutflykt gick till Hurghada. "Varför skulle vi vilja lämna Sharm el Sheikh som har den bästa dykningen i världen?" frågade försäljaren oss. Ett annat alternativ var kanske att ta cykeln på en lokabuss. Men vi var skeptiska. De två gånger vi åkt upp till Kairo med denna bussen var lastutrymmet under bussen fullt av väskor och chansen att få in en tandemcykel där var minimal!

 

Vi fylldes av en känsla av hopplöshet. Vi är fast i Sharm El Skeikh! Vi insåg att vi får kanske cykla runt Suez-viken, trots allt. Men när vi började räkna på det var inte heller det möjligt. Vi skulle aldrig hinna cykla hela den omvägen och enda ner till Aswan utan att överskrida visumperioden. Och enda platsen som man kan förlänga sitt visum på är Kairo och det är inte en plats som vi vill besöka för tillfället. Läget i Kairo och runt om i Egypten är ganska kaotiskt just nu med dagliga upplopp i samtliga större städer. Personal i restaurangen på hotellet berättar att deras privata bilar har blivit fullkomligt sönderslagna i Alexandria och att färdas med cykel i Egypten är inte helt riskfritt överallt just nu.

 

Efter mycket om och men så fick vi ta den sista utvägen, kolla med taxibolagen. Vi trodde att detta skulle kosta enorma summor eftersom det är 75mil till Hurghada. Men efter att Sussie förhandlat lite med hotellets taxibolag fick hon ett pris på 1300 pund, vilket är ungefär 1500kr. Han tittade på cykeln och hävdade att han utan problem kan frakta både oss och cykeln på ett säkert sätt med en vanlig taxibil. Vi vågar inte ropa hej innan vi sett detta med egna ögon, men just nu verkar detta vara vårt enda alternativ! SÅ håll tummar och tår och be era finaste böner för oss på måndag- för annars sitter vi fast i Sharm el Sheikh med ett visum som tickar snabbt!

 

/TandemLove

När klockan blir kring 15.00 tiden här så tycker vi att det är kallt!
Här ligger vi och snorklar om dagarna! Man ser en uppsjö av färgglada fiskar, rockor och andra häftiga arter! Grymt!
Så här mysigt har vi det på ett av de tre olika poolområdena på hotellet :)
Läs hela inlägget »

Idag är det inte många veckor kvar till julhelgen och allt vad det innebär. Denna underbara högtid då vi samlas med familjer och vänner och firar jul ihop. Tänk vad tiden går fort! Men för oss, kommer julen se lite annorlunda ut i år. Enligt vår beräkning kommer vi garanterat inte ha snö den dagen, utan befinna oss ute i den sudanska öknen. Alla ni där hemma får äta en extra stor pepparkaka och dricka glögg och julmust för oss också, när ni sitter där hemma och lutar er tillbaka i fåtöljen. Gottegrisar!

 

För oss kommer det väldigt mycket fina associationer när vi tänker på julen. Familj, god mat, underbar musik, tända ljus och hög mysfaktor, traditioner som Kalle Anka och självklart julklappar. Visste ni att i år kommer "svensken" att lägga ca 2000 kronor på julklappar? Det är nästan 20 miljarder för alla svenskar. Vilken industri! Men samtidigt är det ju lika svårt varje år att komma på vad man ska köpa till morfar, kusinen, brodern, alla sina barn osv... Listan är ju lång. Lika lång som förra året. "Det blir nog grytlappar till mamma... nejnej... det köpte jag ju för två år sedan... vad ska jag nu hitta på". Jag, ni vet ju hur tankarna kan gå! 

 

Om du har svårt i år igen att komma på vad du ska ge till någon på din julklappslista, vill vi med ödmjukhet komma med ett förslag. Ett förslag, som gynnar en tredje part. Vad kan vara bättre, än att istället för de där grytlapparna, stolt köpa ett diplom med bevis för att dina pengar har gått till välgörenhet? Vi har under de senaste dagarna arbetat fram några julklappstips på vår hemsida. Du hittar dem bl.a. under fliken "Rent Vatten" och även i detta blogginlägg. Där får du instruktioner över hur du kan köpa dig ett fint diplom till någon som du håller av. Pengarna går direkt till den insamling till WaterAid vi har löpandes med denna resan, där vi har som mål att samla in 100 000 kronor. Har du inte besökt vår insamlingssida, gör det här. eller scrolla ner och se vårt utklipp från Inspons hemsida. Vi hoppas verkligen att någon av Ni ca 2000 läsare nappar på idén! Det är endast tillsammans med Er, som detta är möjligt!

 

Nedan har vi listat de sidor vi skapat. Ta dig några sekunder extra och läs :)

 

/TandemLove

Ovan ser du ett urklipp från www.inspons.se

Nedan kan du läsa hur många människor som hjälpts av WaterAid arbete och dina bidragande pengar!

Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, wateraid


När pappa Ingemar anlände så hade vi exakt en timme på oss innan nattbussen till Kairo skulle avgå. Därför blev det snabba ryck med att lämna av packningen och sedan vidare till busstationen utan att Ingemar fick chans att se mycket av Naema bay i Sharm el sheik. På bussen gjorde vi vårt bästa för att stänga ute den högljudda arabiska filmen för att få några timmar sömn innan vi skulle ge oss ut i Kairos kaos. Men när vi svängde in i oljudets stad kände vi oss alla ganska trötta och slitna. Dagen gick åt inne på Egyptiska museumet för att se Tutan Kamons begravningsmask och resten av alla guldprydda föremål som hittats i hans gravkammare. Det är otroligt hur välbevarade föremålen är!

 

Efter vi skådat mumier, kistor och stridsvagnar i guld så var det dags att bege sig till pyramiderna på Gizaplatån. När vi stod på den hårt trafikerade vägen så vinkade vi efter en taxi, varpå en taxibil i tredje körfältet snabbt slängde sig ut rakt mot oss och la sig på bromsen så att hela bilen skrek när han tvärnitade rakt framför oss. Efter vi kommit överens om priset satte vi oss och började fara i Kairos vilda trafik. chauffören kunde inte ett ord engelska och via en tolk på hans mobil fick vi förklara vilka pyramider vi ville åka till, för tydligen var det inte självklart när man sa Giza och Cheops pyramiderna? Taxigubben försökte lura oss att ta en annan ingång till pyramiderna där man fick betala dubbla priset men vi förstod att allting var en bluff och sedan fick vi på egen hand hitta den riktiga ingången. Utanför den fanns massvis av jobbiga försäljare som ville att vi skulle rida kamel, häst och köpa allt möjligt skräp. Samtidigt verkade det vara flera skolor som hade utflykt till just Giza och vid ingången trängdes vi med massa pojkar i yngre tonåren som alla fotade, skrek och glodde på oss turister och främst blondinen i sällskapet. När vi äntligen köpt biljetter och tagit oss igenom säkerhetskontrollen så ville en kille visa oss var pyramiderna låg, vilket i Egypten betyder att han ville ha pengar. Pyramiderna tornade upp sig rakt framför oss och det var omöjligt att missa dem, så Rasmus slet våra biljetter ur handen på honom och förklarade att vi hittar vägen själv.
"Far åt helvete" skrek han efter oss till svar.

 

På området var det svårt att ta in de mäktiga pyramiderna eftersom det överallt fanns påflugna försäljare som störde. De var dessutom aggressiva och otrevliga om man inte handlade av dem, vilket vi givetvis inte gjorde. Som om inte det vore nog så blev det mycket uppståndelse från skolklasserna som ville fota Sussie vart hon än gick. Flickorna var ganska söta och log mest, tog bilder eller övade sin engelska och skrattade. Men från pojkarna blev det mer sexuella trakasserier och efter någon timme blev det bara obehagligt att bli fotad hela tiden. Man förstår att berömda personer bryter ihop- det måste vara fruktansvärt att alltid känna sig som en apa på zoo. Men vi gick upp på en utkiksplats där vi fick vara ifred och kunde i ro studera de magnifika verken på håll. De är verkligen stora och det är svårt att förstå hur de kan skapat dem utan maskiner eller lyftkranar!

 

Efter upplevelsen med alla försäljare, barn och tutande bilar kände vi oss helt slut alla tre. Därför beslöt vi oss för att skippa den enorma marknaden och istället flydde vi till Hilton hotell för lite lugn och ro. Hotellet var fullt av kostym klädda människor och efteråt fick vi veta att Hillary Clinton varit där för en konferens om läget i Gaza. Vi träffade inte Clinton, men det var mer värt att få en lunch i tystnad tyckte vi! Och det var tur att vi vilade öronen en stund, för bussresan hem skulle bli en tillräcklig påfrestning. Busschauffören kallade sig själv för "crazy" och han var mäkta stolt över att han kunde maxa volymen ända till 25, men vi tre svenskar var inte lika glada över att sitta 8 timmar med skrikig arabiska i öronen. Filmerna de visar är likadana och de skriker och bråkar hysteriskt, sedan är de lyckliga en sekvens och sedan skriker de igen. Där emellan snubblar de på en mattkant eller något liknande som får hela bussen att gunga av skratt. Själva satt vi med bistra miner och både Rasmus och pappa blev lomhörda så att jag (Sussie) fick skrika som en arab för att kommunicera med dem resten av kvällen. Vi fick oss minst sagt ett intensivt dygn och framför allt Ingemar som lämnat Ystad 1,5 dygn tidigare och fortfarande inte sett en säng eller fått en lugn stund!

 

När vi var tillbaka i Sharm så packade vi upp alla saker pappa Ingemar tagit med åt oss och det var nästan hela bagaget. Han hade med sig nya däck, slangar och kedjor som Lillian på Perfekt cykel hjälp till att få ner till oss, det var lite kläder, en ny kamera och makrill och grovt bröd. Men datorn vi beställt fanns inte med och vi blev riktigt nervösa, för utan dator kan vi inte uppdatera bloggen. Men pappa sa att den inte fick plats och att han därför skickat den med DHL. Men det gjorde oss ännu mer nervösa eftersom att leveranser med DHL i Afrikanska länder kan försvinna på märkliga sätt. Men det var inget att göra, utan vi fick vänta till nästa dag och se.

 

När klockan ringde nästa morgon var pappa snabbt ur sängen och gick i förväg till frukosten, medan vi släpade oss till duschen för att vakna till liv. När vi till slut kom ner så sa pappa att DHL kommit och vi var tvungna att gå dit med en gång, men när vi kom till receptionen stod det ett par där som inte kunde jobba för DHL. Det slog runt i skallen och vi försökte få ihop ekvationen. Varför stod Rasmus mamma och man utanför vårt hotell i Sharm el Sheik? Hur hade detta gått till? Vi blev smått chockerade och glatt överraskade! De hade alla gått bakom ryggen på oss och planerat detta i största hemlighet! Vi blev verkligen glada och samtidigt förvirrade. Och datorn var givetvis med dem :)

 

För oss är det en enormt skön känsla att få spendera tid med våra familjer och det är något vi värdesätter högt. För er som inte vet det så har vi innan denna resa bott 13 månader i Norge och sedan varit utomlands i Zanzibar och Nepal i 6 månader. Så vi har inte träffat våra familjer så ofta på 2 år nu, det är en lång period. Det är även skönt att få umgås med människor vi känner och litar på, och som ger oss stötting i vårt projekt med förslag och idéer. Så för oss var ett besök av delar av familjen den bästa present vi kunde få!

 

Eftersom pappa Ingemar bara hade fyra dagar med oss så fick vi ta vara på den tiden och att blogga blir då nedprioriterat. Vi hoppas att ni har förståelse för det :) Men vi hann med en dag i Kairo, tre dagar på stranden med sol, snorkling och bad, en tur på kamelrygg med middag under stjärnorna i ett uppbyggt beduincamp där en magdansös underhöll och en eftermiddag på spa. Vi fick egyptisk massage som var riktigt bra, sen blev det svensk bastu och efter det en annorlunda upplevelse i det turkiska hammemet. Där fick vi ligga på en kakelhäll i mitten av rummet, alla tre på rad. En i taget blev vi intvålade med olivtvål och skrubbade ordentligt över hela kroppen. När ena sidan var klar skrek han "vänd" och så fick vi alla tre vända på oss efter bästa förmåga på den hala stenen. Vi höll på att glida av flera gånger och våra skratt ekade högt under hel proceduren. Efter denna tvagning var det dags för bubbelbad där vi alla tre fick en rengörande ansiktsmask. Vi blev riktigt bortskämda och vi passade på att njuta. Kalaset kostade lite över 300kr och det var värt varenda krona var vi överens om när vi klädde på oss igen.

 

Vi vinkade hejdå till pappa Ingemar med vemod i bröstet! Det har varit så roliga dagar och det känns konstigt att säga hejdå, men vi ses snart igen! Och nu köpte vi till sju dagar på vårt hotell och vi stannar här och planerar, jobbar, slappar och umgås med Rasmus familj en vecka framöver. Det känns riktigt bra! Och till våra nya läsare som vi träffat längs vägen och här på hotellet vill vi bara passa på att säga välkomna! Vi är glada att bloggen växer och att ni läsare ger oss så fint skryt och beröm :) STORT tack till ER! Era peppande ord gör vår dag! Varje gång!

 

/TandemLove

 

Märk väl hur liten Sussie är!! Stora grejer dessa pyramider. stenblocken i sig går till axlarna på Sussie...
Vi trängs bland otaliga besökare, försäljare, hästar, kameler och busslaster!
Till slut började vi fotografera tillbaka varje gång folk fotade oss....
... något som tjejerna verkade gilla.
På Kairos gränder kan det se ut såhär...
Kairos gatuliv påminner om svunna tider...
Pappa Ingemar tar sig en kameltur i öken-natten:)
Här åt vi middag tillsammans med hundra andra turister, men vi hade det himla mysigt trots detta. Sen blev (jag) Sussie och svärmor jagade utav tre kameler, men det fick vi dessvärre inte på bild :)
Läs hela inlägget »

I det tidigare inlägget kunde ni se videos hur vi flydde från en flodvåg skapat av ett intensivt regn. Nu kommer fortsättningen... Efter att vi tagit skydd på den check-point som fanns, väntade vi alla med spänning och fasa på hur allting skulle utveckla sig. Sussie stod tillsammans med fyra militärer med sina AK-47or med gammal träkolv i deras sunkiga sovsal och Rasmus stod med resten av poliserna uppe på ett tak. Vattnet som forsade ner från bergen var aggressivt och rev med sig staket, taggtråd, vägskyltar, hus, betongsäckar och slet loss all asfalt från vägen. Det gick stora vågor på vägen och ibland nådde vattnet upp till ett av vaktposthusen 2-3m från marken. Annars när det strömmade som värst låg vattennivån stadigt i brösthöjd på Rasmus. Under den perioden som vattnet steg och regnet bara fortsatte var vi riktigt nervösa. Poliserna och militärerna däremot bara skrattade och tyckte kanske för en gångs skull, hände något spännande under deras annars tråkiga vakt-pass. Men om regnet fortsatt i tjugo minuter till så hade platsen inte varit säker längre. Då hade det inte funnits någon plats för oss att ta skydd på, möjligen hustaket om det hade stått pall för vattnet. Men eftersom massorna rev sönder murar och andra hus kändes det tveksamt.

 

När regnet äntligen slutade var det bara att vänta på att vattnet skulle sluta forsa. Vattenflödet avtog med tiden och tills sist var det bara en liten bäck och vi alla vågade oss ner från tak och ut ur husen för att skåda förödelsen. Platsen var som ett slagfält där allting låg huller om buller. Stora asfaltsblock låg i drivor längs vägen, stenbumlingar med en meters diameter hade följt med och låg här och där. Militärerna gick omkring för att inspektera platsen och precis när vi var redo att rulla ut från området hördes ett gevärskott och vi stannade genast. Då stack en polis fram huvudet och ropade:

 

"No, problem, only misstake"

 

En av militärerna hade tydligen skjutit ett vådaskott när han promenerat runt med sitt vapen. Detta gjorde oss ännu mer nervösa. Frågan var om det var farligast att vistas i ett rum med värdelös vapenkontroll, eller stå mitt i flodvågen.? Bäst att ge sig av direkt...

 

Efter detta körde vi till Sharm el Sheik en annan väg och vi var ganska skakade efter upplevelsen och trötta. När vi väl kom fram checkade vi in på ett värdelöst hotell som kostade 100kr natten. Där låste vi in allt bagage, cykeln och sedan bokade vi bussbiljetter till Kairo samma natt. Vi hade kommit fram till att vi skulle försöka ordna visum för Sudan och Etiopien innan Sussies pappa skulle komma. Vi tog en nattbuss och hoppades att det skulle finnas chans att sova, men det skulle visa sig vara en större utmaning än vi trott. På bussen visades film på hög volym och hela tiden det stannades för rökpaus, passkontroll, biljettkontroll och tull-genomgång. När vi äntligen lyckats somna på riktigt, började ett gräl på bussen mellan egyptier. En kvinna var helt vild och skrek ur sig arabiska som en kulspruta och mannen gormade lika högt och viftade med armarna. Snart urartade grälet och halva bussen var inblandad. Tre män stod i gången och skrek ursinnigt åt kvinnan och sedan åt mannen. Till slut stannade busschauffören, tända alla ljusen och hoppade in själv i konflikten. Han gestikulerade och skrek att han skulle kasta ut dem. Vi satt där med ögon stora som tefat och önskade att samtliga skulle knipa käft, och att man kunde få någon timmes sömn åtminstone. Vi väntade på att de inblandade skull börja slåss, då en annan medpassagerare lyckades återställa lugnet. Vi iakttog hur ett tiotal personer bytte platser och det blev en märklig omplacering, som tydligen skapade tillfällig vapenvila mellan de olika parterna. Busschauffören satte sig återigen på sin plats och bussen kunde fortsätta mot Kairo... Vi suckade djupt och tittade på klockan, 03.30.

 

Vi klev av bussen sju på morgonen. För att få ett visum till Sudan, behöver man ett s.k. LOR (Letter Of Recommendation) från vår svenska ambassad som man senare bifogar med ansökningsblanketten till visumet. En taxi tog oss till den svenska ambassaden för 20 kronor, och där väntade vi på att den skulle öppna. När den väl gjorde det ville vakten att vi skulle ringa och boka en tid, men vi hade inte batteri och insisterade på att få komma in. Vi släpptes in och en kvinna tog emot oss på informationen och förklarade rappt att ett rekommendationsbrev utfärdas endast tisdag, torsdag och söndag och vi fick komma tillbaka imorgon. Sedan skulle vi hämta upp det på torsdag. Hon kunde under inga omständigheter ta emot pengar och passkopior denna dag, utan vi var tvungna att ta oss hela vägen tillbaka nästa morgon istället. Suck... byråkrati!!

 

Efter denna besvikelse bar de av till Etiopiens ambassad där vi inte ens blev insläppta, utan allting skedde genom en liten lucka i den gröna järnporten. Vi fick veta att vi var tvungen att betala avgiften i USA-dollar och fick gå iväg och växla pengar. Sedan lämnade vi nervöst över pass, pengar och ansökan till en trädgårdsmästare som inte kunde ett ord engelska. Samma trädgårdsmästare gav oss senare ett kvitto som visade att vi kunde hämta passen om tre timmar. I väntan gick vi till ett café´ och fördrev tiden och när klockan slog 15.00 gick vi tillbaka till den rastafari-målade ambassaden för att hämta våra pass, som förhoppningsvis hade Etiopiska visum i sig. Då fick vi veta att passen skulle hämtas nästa dag och vi kände hur ilskan och paniken steg inom oss. Utan pass kunde vi inte checka in på ett hotell för natten och utan passen kunde vi inte ansöka om brevet hos svenska ambassaden nästa morgon. Vi protesterade och hänvisade till lappen, där dagens datum var skrivet. Vår upprörda stämma gjorde att en kostymklädd man på väg ut stannade upp och frågade var problemet var. Vi förklarade att enligt kvittot skulle vi få tillbaka passen idag. Han tog tag i saken och en kvart senare hade vi passen, MED Etiopiska visum i handen. Det var självaste ambassadören som hjälpt oss och utan hans inflytande hade vi varit i en liten knipa! Det blev en natt på hostel och på morgonen dagen därpå gick vi till svenska ambassaden igen och ansökte om vårt rekommendationsbrev, som vi ska hämta på torsdag. Vi satte oss på bussen tillbaka på tisdagen och återvände till Sharm el Sheikh för att möta upp Ingemar.

 

Trots att resan upp och ner till Kairo inte ens var två dygn, var turen full av intryck – mest negativa. Kairo är en stad med ungefär 20 miljoner invånare och är Afrikas största stad. När man promenerar runt på gatorna möts man av en intensiv trafik; bilar och bussar som kör sick-sack, fotgängare som springer över vägen för att inte bli överkörda och ett ihållande tutande från samtliga parter. Men trafiken är inte värst. Efter att vi hade fått tillbaka passen från den etiopiska ambassaden tog vi en lång promenad rakt igenom centrum för att nå vårt hostel och fick vi erfara en del obehagliga upplevelser, eller Susanne rättare sagt. Egyptierna ropade saker på arabiska till Susanne, visslade och skällde som hundar när vi passerade. Ungdomar följde hennes steg och tittade på henne från topp till tå och viskade saker till varandra ock skrattade. Det var inget vänligt intresse som männen visade. Vi kände på oss att deras kroppspråk och sättet de skrek efter oss var en entydig attityd – sexuella trakasserier. Allt detta var väldigt påtagligt, trots att Susanne var klädd med långskjol, heltäckande överdel och en sjal att täcka halsen och huvudet. Trots att vi gissade oss till vad som sades när vi passerade, har vi inga bevis på exakt vad som sades. Däremot fick vi svar på våra frågeställningar samma dag. På kvällen, träffade vi en svensk stockholmare med ursprung från Libanon som pratade arabiska. Han förklarade att i flera arabiska länder sker just detta. Han hade varit i Marocko ett par år tidigare med sin svenska blonda flickvän, och mötts av en enorm våg av sexuella trakasserier. Män gav henne samma uppmärksamhet, som de gett Susanne och översättningen löd exempelvis:

-"Kom hit och sug av mig!"

-"Jag ska knulla dig!"

 

Känns väldigt obehagligt att veta vad de tänker och hur de ser på kvinnor från Sverige och andra länder. Det är på ett sätt tur att de flesta kvinnorna från väst inte pratar arabiska. Vi gissar att många kanske till och med uppfattar uppmärksamheten från männen som positiv, då man inte vet som sägs. Att män visslar efter en, kan ju vara uppmuntrande. Men när man hört översättningen kanske man får en annan uppfattning. Samtidigt ska vi säga att det är långt ifrån alla män, som beter sig såhär illa. Flera människor vi möter är lika trevliga och hjälpsamma, som de personer i Jordanien vi mötte. En av våra taxichaufförer delade med sig av sin frukost när vi körde med honom. Vi märkte att det man ska göra är att ta sig bort från den intensiva trafiken och ta sig till de små gränderna. Där möter man männen som sitter på sina platsstolar och röker vattenpipa, affärerna och kebabhaken där lokalbor trängs. Här ser man män med långa rockar, väst och turban,- bilden av en "äkta" egyptier - sådär som man kan se i guideböckerna. I gränderna slipper man som sagt bilarnas eviga oväsen och tutande.

 

Erfarenheten efter händelsen på bussen upp till Kairo, attityden från männen och allt annat vi mött är vår uppfattning att det egyptiska folket är ett fräckt och ivrigt folk som öppet visar sina känslor. Ur ett svenskt perspektiv är det ett ouppfostrat och obehärskat uppförande. De tar gärna chansen att blåsa dig så fort de får chansen och de pekar, skrattar och skriker ut sina åsikter om dig när du passerar. Vissa kanske tycker om detta. Men vi kan efter några dagar i Egypten konstatera att det finns mycket med denna kultur vi inte tycker om.

 

Däremot mötte vi en sak på Kairos gator som fascinerade oss väldigt mycket. Majoriteten av kvinnorna är klädda i slöja eller burka. Vissa kvinnor bär till och med handskar och visar endast ögonen. Men trots att kvinnornas sensualitet ska hållas bakom gömda dörrar, kryllar det av underklädesbutiker i Kairo. Vi passerade extremt många butiker som sålde sexiga nattlinnen tillsammans med barnkläder och handdukar. I skylfönstren hängde nattlinnen som hade mer öppna luckor än tyg och sortimentet var bredare än något vi skådat i Europa. Kroppstrumpor i fisknät, genomskinliga klänningar, raffset och allt däremellan syntes. Framför skylfönstren stod kvinnor i burka och klurade på vad som skulle handlas. Vid gatustånden stod kvinnor och slet i behåar framför den manliga försäljaren och det var en märklig syn. Kvinnor som inte får visa sina händer ens en gång, visar öppet vilket nattlinne hon ska uppmuntra sin man med om kvällen. Det är två väldigt stora ytterligheter tycker vi. I vår värld är det väl lite privat att köpa underkläder och sexiga nattlinnen? Men i detta muslimska land är det helt öppet, trots att ingenting annat om sex är det. Hur går detta ihop? Hur kan det vara så att man inte pratar om sex eller får visa kvinnans sensuella kroppsdelar, men samtidigt kan männen skrika obscena ord på gatan helt öppet och kvinnor kan köpa riktigt sexiga/porriga utstyrslar lika öppet och enkelt som att köpa en påse mandlar?

 

/TandemLove

Susanne, men Nilen bakom sig, som man inte ska dricka vattnet ur!
Lite kärlek mellan par, kunde vi allt se!
Herrarna satt på sina plaststolar, en del med en te i handen och andra med en vattenpipa i munnen!
Här har vi en trafikstockning, som beror på en demonstration längre fram med flera hundra ungdomar som skrek ut sin vilja i rusningstrafiken!
Läs hela inlägget »

En bergstsunami!

 

Dagen började med en lång sovmorgon för att kompensera vår sömnbrist sedan dygnet innan. Tanken var att vi skulle stanna i Dahab för att vila där tills Susannes pappa kommer ner till Sharm el Sheikh på onsdag, men vi ändrade våra planer. Vi kunde nog hinna till Sharm, ta nattbussen till Kairo och ordna visumen till Sudan och Etiopien innan Ingemar kom ner! Vi packade ihop allt fort och gav oss ut i den 32gradiga värmen...

 

Det fanns en lite snabbare väg genom bergen som ledde till huvudvägen, som vi valde. Efter att vi vikit av från havet, passerade vi en polis/militär-checkpoint och började stigningen. Vägen slingrade sig in i bergsmassivet och följde en Canyon med bergssidor på båda sidorna. Då började det åska...

Se filmklippen i kronologisk ordning...

Det började lekfullt och glatt....

Här förstod vi ännu inte allvaret och tyckte det hela var ganska komiskt....

Efter att vattnet forsade efter vägkanten och steg flera decimeter per minut körde vi snabbt nedåt, och tur var det...

Sussies ord talar för sig själv...

Såhär ser vägen ut!

Rasmus filmar från taket...

Läs hela inlägget »

Natten till lördag var det dags för oss att resa med färjan från Aqaba till Nuweiba i Egypten och det skulle bli en tur vi sent skulle glömma! Anledningen att vi tar färjan är för att det är enda vägen mellan länderna utan att korsa Israel. Får vi en stämpel i passet att vi varit där så kommer vi inte vidare i södra Egypten och släpps inte in i Sudan. Även om vi får stämpeln separat så får vi fortfarande inresestämpeln för Egypten på den gränsövergången och då säger det sig själv vilken väg vi kommit. En del har klarat sig utan problem trots detta, medan andra blivit nekade att fortsätta resa från Sinai eller blivit förhörda på minst obehagliga vis. Vi tar inga risker och det känns skönt att slippna oroa sig för visumproblem.

 

Vi avslutade vår vistelse i Jordanien med en enkel middag som var fantastisk. Det låter galet, men pröva får ni se! Grillad baguette med sesamfrön, grillad kyckling, cheddarost och kanel! En smaksensation utöver det vanliga! Efter denna 15kr måltid packade vi ihop och började vår cykling mot färjeterminalen genom ett mörkt Aqaba. På vägen dök en långfärdscyklist upp och vi slog följe med honom. Efter en svettig kvällscykling anlände vi tre till hamnen och här började förvirringen. En förvirring som skulle hålla i sig ända tills vi kommit ut ur Nuweiba. Hamnområdet var mörkt och fullt av människor och lastbilar och vi visste att vi först var tvugna att betala en avgift för att få lämna landet. Men på området fanns inga skyltar och ingen byggnad som skvallrade om denna funktion. Vi hittade en information som pekade mot en byggnad och vi förstod att vi skulle gå dit. väl där guidade de oss vidare en våning upp och när vi kom upp så guidade de oss en våning ner igen. När vi gick till den lilla luckan där nere sa han att vi var tvugna att gå till de andra båset. Sen flyttade han sig själv fyra meter bort och betjänade oss där av outgrundlig anledning. Efter vi betalat 100kr för att lämna landet, skulle vi gå upp igen för att få en stämpel i passet. Sedan försökte vi få information om var vi skulle gå ombord, om vi med cyklar gick med bilarna och vilken tid vi skulle börja borda båten. Efter att vi alla tre frågat olika tjänstemän fick vi luddiga svar som vi tolkade utifrån eget förstånd. Vi satte oss ned och pratade cykelutrustning, terräng och berättade om olika upplevelser. Hamnen fylldes under tiden av 99% män som låg eller satt var än det fanns plats. Och lastbilsflak överfulla med enormt bagage stod som ett bevis på att det snart borde vara dags för att borda. Sussie drog slöjan tätare omkring ansiktet men kände sig trots detta som en rosa elefant på tebjudning. Jösses vad människorna stirrade! Helt plötsligt sprakade högtalarna till och ett meddelande på arabiska ljöd högt. Det blev ett startskott för panik och alla människor började rusa från sina platser. De första förvirrande sekunderna trodde vi att det var ett bombhot eller en naturkatastrof på ingång. Scenen som utspelades framför våra ögon var som om högtalaren precis skrikit "TSUNAMI, ruuuun!" Alla Människorna som tidigare suttit eller legat for upp och sprang som galningar! Men sen såg vi hur alla männen i sina långa kåpor radade upp sig i en kö vid grindarna till båten. Vi fattade snabbt galloppen och gjorde som männen omkring oss, men eftersom vi hade cyklar fick i förtur! Jippi!

 

Båten var en hygienfara bara att vistas i och efter några timmar ville man duscha i alkogel! Det fanns gott om sittplatser så det var egentligen en ganska lyxig båt. Men den var gammal och smutsig med kackerlackor som kröp i stolarna och i springorna på väggen. Så himla äckligt! Offentliga toaletter brukar vara snuskiga men dessa tog priset! Vi orkar inte gå in på detaljer här, ni fattar poängen. Och överallt på båten låg männen och sov, på golvet, i korridoren och i fönstren. Vissa hade slitit upp räddnigsflytvästarna under sätena för att at använda som kuddar eller madrasser. Det var en märklig syn! Men det märkligaste av allt var att vissa män gick fram och tillbaka i gångarna HELA natten och en del hade någon form av klack på skon som smattrade envist mot plastparketten. Till ljudet av klackarna fick vi njuta av arabisk musik på hög nivå, från olika aparater men med olika låtar- samtidigt! Men trots detta rika utbud av musik så tyckte några män att det lät fint att spela egen musik på högsta volym från sina telefoner. Och för att verkligen göra vår resa minnesvärd skrek männen bakom om tvärs över hela båten med sin lena arabiska upprepade gånger. Vi sov med andra ord inte en blund! Fast det absolut märkligaste vi såg var en man som trädde en plastpåse över huvudet för att sova. Kanske trodde han att det skulle isolerna ljuset och ljuden? Varje andetag han drog i sig gjorde att plastpåsen sögs in i munnen och när han andades ut följde påsen med. Vi vet inte riktigt om han tänkt på att han kunde dö av koldiioxid-förgiftning?

 

Båten skulle avgå klockan 24.00 och vi skulle vara framme i Egypten klockan 02.00. Vi klev i hamn igen 06.00! Sen fortsatte förvirringen på ett oupplyst hamnområde med flera fallfärdiga byggnader där vi försökte lista ut var vi kunde köpa visum och var vi kunde få tillbaka våra pass som konfiskerats på färjan. Efter drygt en timme var proceduren över och nästa fas var att ta oss igenom säkerhetskontrollen. På väg dit passerade vi en öppen yta där lastbilsflak med bagage stod parkerade och ett vimmel av människor och packning förflyttade sig i mörkret. Människorna sprang stressat omkring och lastade bagage i storlekar vi aldrig skådad förr på stora vagnar. Sen hjälptes flera män till med att flytta vagnarna och de sprang med packningar överallt omkring oss. En märklig syn att se män i turban, långa kaftaner och extremt stora kappsäckar på axeln i en väldig fart. Det var som en film! De hade bord, madrasser, ugnar och toaletter med sig och en lokal förklarade att alla dessa var flyktingar från Syrien. Inte undra på att de skyndade sig...

 

När vi äntligen var färdiga med alla faser kände vi att det var lika bra att cykla dagens sju mil innan vi skulle dö fullständigt. Därför åt vi två vita tunnbröd och varsin Snickers och begav oss sedan i riktning mot Dahab. Vi fick börja dagen med en klättring på 800höjdmeter och trötta, slitna och hungriga som vi var blev det extra tungt. Efter en timmes cykling slog tröttheten mig( Sussie) på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Ni vet när ögonlocken kippar och huvudet nickar till i tv-soffan ibland? Så blev det på cykeln, fast mer som om huvudet kopplades bort från kroppen. Jag gick in i ett tillstånd där jag var medveten om att benen skulle pendla medan resten av kroppen hängde över styret och jag halvsov. Efter en stund beordrade jag att få vila men min man tyckte att vi skulle vila när vi kom fram istället! Det satte fyr på denna explosiva skåning och jag gick resolut ut i öknen och la mig bakom en grushög. Det var hårt med stenar som trängde in i hela kroppen, men jag somnade direkt. Jag sov djupt, nästan som i en koma och det kändes som om jag sov i flera dygn. Men när jag vaknade till igen hade jag bara sovit i tio minuter och vi fortsatte cykla med hög musik i lurarna. Cyklingen gick an, men vi var båda helt slut efter att varit uppe i 27 timmar! I Dahab tog vi in på ett hotel för 60kr natten som trots allt hade ok hygienstandard och vi hade knappt fått in packningen i rummet innan Sussie, svettig och dammig, hann somna.

 

/TandemLove

Lastbilen, som agerar baggageband! Hamnpersonalen ville att vårt baggage skulle upp bland detta. Men vi kom undan. Det hade varit som att kasta en tusenlapp ut från Eiffeltornet och hoppas på att vinden skulle föra den tillbaka till plånboken!
Här är ett Syriskt hem paketerat på en vagn!
Rasmus är en aningen förvirrad över hur han ska få igenom cykeln genom säkerhetskontrollen!
Här går det undan efter tuppluren bakom grushögen =)
Bara lite kvar till Dahab!
Läs hela inlägget »

Vägen längs med döda havet blev en betydligt tyngre cykling än vad vi hade räknat med eftersom vi hade stark motvind hela tiden. Men på sätt och vis var vi tacksamma för vinden eftersom det svalkade oss där vi kämpade oss fram genom ökenklimatet. Vi hade trott att ett dopp i döda havet skulle bli den största upplevelsen, men faktum var att cykeldagarna längs med döda havet gjorde ett större avtryck. Naturen vi färdades genom var magnifik med olika typer utav terräng som gick alla sorters färger. Det fanns gott om sagolika klippformationer och höga klippor som påminde om Canyons. Ibland växte det fullt av palmer och gröna växter mitt i en bergsklyfta eller ute på det öppna ökenlandskap och det blev en häftig färgkontrast. Här och var passerade vi beduintält där de lever och vallar sina djur. Det är häftigt att se dessa män med sin långa rock, huvudduk, käpp och stora flockar med getter, får och någon enstaka kamel eller dromedar. Deras tältboningar är stora och runt en del är det som en lägerbas med betande djur, vattendepå och fler människor.

 

Första natten passade vi på att tälta mitt ute i den fria öknen, bredvid döda havet på ena sidan och med höga klippor på andra sidan vägen. När mörkret väl la sig över platsen såg vi hur ljusen från Jerusalem lyste upp himlen starkt från andra sidan vattnet. Och när natten väl kom så blev det nästan bäcksvart och då trädde en stjärnhimmel fram som var helt makalös! Öknen berörde oss verkligen, det är vackert på ett annorlunda sätt. Vi gillar dessutom tystnaden, ensamheten och den avslappnande känsla allt det innebär. 

 

Nästa dag kom vi till en liten by där vi var tvungna att köpa mat och bensin till köket. Det blev en charadlek med butiksägaren och ett högt pris för tonfisk, nudlar och bröd. Sen började charadlek nummer två med nästa butiksägare för att försöka köpa bränsle till köket och efter fjärde butiken fick vi napp. Innan vi lämnade staden passade vi på att köpa falafel till frukost samtidigt som ett trettiotal ungar ville ha pengar, vår uppmärksamhet och samt ta på cykeln. Men bredvid mataffären satt två äldre, muslimska herrar som jagade iväg barnen när de kom för nära. Sen bjöd de oss på te och var mycket intresserade av Susannes insulin. De berättade att diabetes var ett stort problem i Jordanien och att det blir värre- precis som i resten av världen, berättade vi.

 

Varje gång vi stannade längs vägen för att dricka vatten, vila eller äta, stannade bilar med privatpersoner, polismän eller militärer. Alla ville fråga om vi behövde hjälp eller bara hälsa oss välkomna till Jordanien! Militären och polisen var underbara och inte alls hotfulla och obehagliga som de annars kan vara I många länder. De var imponerade av vår resa och väldigt nyfikna. Och ALLA frågar om det finns något de kan hjälpa till med för stunden och ALLA avslutar med att hälsa oss välkomna. Jordanier är det trevligaste folk vi någonsin träffat och då har vi trots allt rest en hel del på klotet. Susanne som uppfattade Argentina som ett väldigt trevligt och gästvänligt land menar att Jordanien är ÄNNU trevligare!

 

I morgon tar vi nattfärjan till Egypten och vi hoppas att det ska gå smidigt. Vi har spenderat snart tre nätter i Aqaba och vi har fått mycket gjort inför Afrika. Det är en del planering på ett äventyr som detta... Meningen var att vi skulle åka upp till Petra och sedan till Wadirum, men vi spar det till en annan gång. Inträdet till Petra kostar 500kr per person, plus resa, mat och boende och eventuell guide(för att förstå vad man ser) och det känner vi blir en dyr peng. Så nu tar vi oss till Egypten och vilar upp oss lite till innan Susannes pappa kommer! Nu blir det sol, bad, snorkling i världsklass och härlig semester för att ladda om batterierna inför Afrika.

 

/TandemLove

Rasmus har hoppar av cykeln och knäpper nästkommande bild...
Längs strandkanten på Döda havet kan man se hur den höga salthalten har gjort strandkanten vit av salt.
Om man tar sig bort från vägen och ner till vattnet kan man skåda detta saltverk!
På andra sidan Döda havet ligger Israel...
-409 betyder vår höjd jämfört med havsnivån! Här är vi på världens lägsta torra punkt!
Rasmus packar ner lite saker medan Sussie löper amok med kameran!
Naturen var något vi inte hade förväntat oss!
En herde passerade förbi med sitt boskap =)
Lunchen bestod av falafel i diket!
Hejhopp!
Stor skillnad från våra Älg eller Rådjurs skyltar hemma i Sverige =)
Magnifik natur!
Vi cyklade långt in i mörkret, men innan dess fick vi skåda detta!
Läs hela inlägget »

Idag är en mycket speciell dag och den 14 november är ett datum som för mig (Susanne) är ett viktigare datum än min egen bröllopsdag. Det var nämligen idag, år 1891 som Frederick Banting föddes och hade inte den mannen kommit till jorden, så hade jag själv kanske inte fått vara kvar i livet. Herr Banting var nämligen en utav männen som uppfann insulinet och innan dess innebar diabetes typ-1 en säker död. Det är tack vare denne Kanadensare som jag har möjlighet att leva ett nästan helt vanligt liv och tack vare insulinet har jag möjlighet att överleva. Banting har gett mig livet och det är svårt att tänka på att jag skulle ha dött, bara tio år gammal utan hans upptäckt. Det gör mig oerhört tacksam, glad och taggad. Tacksam för att få chansen att leva, glad att få finnas kvar och taggad att göra något vettigt med mitt liv. Taggad att leva livet fullt ut och taggad över att få ge någon annan chansen till att överleva. Ge någon annan människa möjligheten att göra något med sitt liv, så som jag fick chansen att göra något med mitt. Det tycker jag att alla människor har rätt till!

 

Idag kan ni se byggnader runt om i världen som är upplysta i blått och ni kan också se en blå cirkel. Detta symboliserar världsdiabetesdagen som är en officiell FN-dag som uppmärksammar och informerar om allting kring diabetes. Den blå cirkeln symboliserar liv och hälsa och färgen blå representerar FN och symboliserar också himlen som sammanför oss alla. Årets tema är prevention och information eftersom att sjukdom ökar lavinartat över hela jorden. Man beräknar att var femte svensk kommer att drabbas av diabetes, och det gör sjukdomen till en av vår tids största folkhälsosjukdom. Världsdiabetesdagen uppmärksammas idag i flera länder och världsdelar och i Sverige kan man delta på följande platser: KLICKA HÄR

 

Eftersom diabetes är den snabbaste växande sjukdomens i världen är också efterfrågan på ett botemedel stort och en svensk forskare kan ha hittat framtidens lösning för alla oss diabetiker! Han jobbar med försök att sätta in Langerhanska öar(insulin öar) i regnbågshinnan i ögat för att de där ska kunna producera insulin istället för i bukspottkörteln där immunförsvaret angriper och förstör dem. Just nu testas metoden på apor och snart hoppas de kunna börja utföra metoden på redan blinda diabetiker. Fungerar denna metod så finns det hopp om botemedel för alla oss 366 miljoner diabetiker. Kanske kan forskningen sätta stopp för denna epidemi som skördar fler offer än aids? Läs mer om forskningen HÄR:

 

Idag uppmärksammar vi diabetes och jag vill göra det på två olika sätt. Först vill jag börja med att säga TACK! För jag är tacksam att jag lever i den rika världen där staten betalar för min överlevnad. Jag har en otrolig förmån att ha tillgång till insulin och blodsockerkontroll. Diabetes är ett vansinnigt problem i fattiga länder där drabbade människor inte har råd att överleva. Så även om Herr Banting räddade mitt liv med upptäckten insulin för över 90 år sedan, hjälps inte de människor som insjuknar i tredje världen. Ett helt liv med insulin, sprutor, nålar, teststickor, mätare och läkarvård är väldigt dyrt och diabetes är en sjukdom som bara vi rika kan leva med. Det gör också att jag ifrågasätter medicinföretagen och pengars värde. Undra om det var Herr Bantings drivkraft när han uppfann insulinet, att bara en del av befolkningen skulle kunna räddas? Vad är egentligen forskningens önskan med sina upptäckter? Handlar allting om profit och är pengarnas värde större än människoliv?

 

Idag är därför en dag då jag också skäms. Jag skäms över hur bra vi har det i Sverige, Jag skäms att jag har rätten till att överleva enbart för att jag är född i den rika världen. Jag skäms för att mitt liv prioriteras högre än en jämnårig diabetiker i Indien eller i Tanzania. När vi bodde på Zanzibar berättade lokala att diabetes är den sjukdom som skördar flest liv i Tanzania. Jag märkte hur min medicin uppfattades som stöldbegärliga värdesaker. Och människor tittade med avundsjuka på min blodsockermätare. Kocken som jobbade för oss berättade att hans mamma hade sjukdomen, men att hon inte hade råd med medicin. De pengar han tjänade skickade han varje månad till henne så att hon kunde köpa insulin för några dagar i alla fall. En hel månadslön går åt till ungefär 2 veckors ranson, sen får de klara sig utan. Varför har inte alla diabetiker rätt att överleva? Varför är inte insulin tillgängligt för alla? Vad gör mig mer värdefull som människa? Så alla vi diabetiker som fått chansen att överleva- ta den! Hylla livet, lev det och känn tacksamhet! Ja det suger att leva med diabetes, men vi lever. Och i vårt samhälle lever vi ett riktigt gott liv, trots diabetes! Vi har extrem tur som har den lyxen! Och vi får inte glömma bort att vara tacksamma för det!

 

Det andra jag vill uppmärksamma är hur tabu diabetes är i vårt samhälle! Trots att över 350 000 människor i Sverige har diabetes, så vet väldigt få vad sjukdomen innebär. Och forskare säger att diabetesens utbredning i världen endast kan jämföras med en epidemi eftersom den växer så snabbt. Är det inte konstigt att vi inte kan mer om sjukdomen då? Min åsikt är att det vore obligatoriskt i skolan att informera om vad diabetes är, skillnaden mellan typ1 och typ 2, och vad man ska göra om man finner en omtöcknad diabetiker. Det vore även positivt att utbilda om kost, motion och hälsa så att man får möjlighet att förebygga diabetes typ-2. Men framför allt tycker jag att det vore skönt om diabetes kom fram i ljuset och att alla fördomar kring diabetes fick en chans att förintas. Att vi nekas vissa jobb på grund av vår sjukdom är en följd av de fördomar och den okunskap som finns kvar idag. Det tycker jag att vi ska ändra på! Om en diabetiker nekas jobb som tågvärd, så borde väl inte en diabetiker kunna cykla till Istanbul heller? Debatten måste upp på bordet, vi ska inte behöva skämmas och gömma vår sjukdom. Prata om diabetes!

 

/TandemLove

Efter den Nepalesiska maträtten Mommos fick jag ta en insulindos- det har inte alla lokalbor i fattiga Nepal råd med!
Efter en lång flygresa kan jag enkelt kontrollera mitt blodsocker med denna fantastiska mätare- det kallar jag lyx!
Läs hela inlägget »
Etiketter: diabetes, kap till kap

Susanne in action!

I Jordanien finns det väldigt mycket intressant att se! Nu har vi under några dagar av diskussion bestämt oss att köra 100% och uppleva det som vi tycker är intressant, trots den tid och de pengar det kostar oss. Målet är att hinna med att se Döda havet, Petra och Wadi Rum. Men från Madaba ner mot Aqaba vid röda havet fanns det två vägalternativ med en bergkedja mitt emellan. Döda havet ligger på den västra sidan och Petra och Wadi Rum på den östra. Klurigt! Vi kunde ju korsa bergkedjan, men tyvärr hade vi inte tillräckligt med tid för en sådan omväg då vi ska möta upp Susannes pappa i Egyptiska Sharm el Sheijk den 21 november. Efter lite research fann vi ut att vi börjar med Döda havet och följer den vägen ner till Röda havet och sedan parkerar vårt bagage där och reser upp med lokalt transportmedel för att upptäcka de andra sevärdheterna.

 

Det bar av mot döda havet och vi var både helt uppspelta och hänförda över den stora kontrast det var att cykla i helt ny miljö. Detta var något helt annorlunda! Torrt, dammigt, varmt och vi hade en kraftig sidovind som fick cykeln stundtals att ryckas fram och tillbaka på vägen. Det var en spännande dag på cykelsadeln där vi njöt av alla nya intryck! Samtidigt skulle det bli en enkel cykeldag där vi skulle förlora 1200 höjdmeter tills vi kom till Döda havet som ligger på ca 400 meter under havsnivå och vi kunde trampa på i lugnan ro.

 

Efter ett par mil fick vi chans att verkligen gå tillbaka långt i den bibliska historien när vi passerade Mount Nebo. Det är den plats som Gud tog Mose till för att visa honom det land som skulle utlovas till hans folk. I 5 Moseboken kan du läsa detta om Mount Nebo och Moses:

 

"Sedan gick Mose upp på berget Nebo från Moabs slätter, upp till toppen Pisga mitt emot Jeriko. Herren pekade ut det utlovade landet för honom, medan de såg ut över landet från Gilead till Dan, hela Naftali, hela Efraims och Manasses område, hela Judas område ända bort till Medelhavet, Negev och Jordandalen och Jeriko, palmträdens stad, ända bort till Soar. Detta är det utlovade landet, sa Herren till Mose. Jag lovade Abraham, Isak och Jakob att jag skulle ge det till deras ättlingar. Nu har du sett det, men du kommer inte att få gå in där."

 

Det var otroligt mäktigt att vandra runt på denna minnesplats och se samma utsikt som Mose gjorde flera tusen år sedan. Häpnansvärt! Något som också kan vara lite intressant är att denna platsen var med på Usama Bin Ladins attentat lista, som han planerade att bomba i Januari år 2000 samtidigt som Los Angeles International Airport.

 

Efter lite historia rullade vi ner från berget Nebo mot Döda havet. Vi hade bokat ett boende på ett hotell så att vi kunde få chans att bada i Döda havet och njuta av omgivningen. Vägen ner var brant och vinden gav oss återigen problem. Men det kvittade, för det var himla kul att passera attraktioner som åsnor och kameler, bilflak fulla med getter och annat smått och gott som följer med på landsbygden i Jordanien.

 

Väl framme på hotellet började det faktiskt regna. Hör upp! Hur stor är chansen? Därför hoppas vi att vi får uppleva ett kristallklart Döda havet någon av de kommande dagarna. Inshallah!

 

/TandemLove

 

Kanske ligger självaste Moses begravd här under Sussies fötter?
Rasmus blickar ut från Nebo berget, precis som i biblens dagar!
Öken och åsnor så långt ögat når!
Vi har en liten aning om vad skylten betyder- nedför hela veckan?
Stark sidovind i öknen som blåste kläderna av oss!
Färgskiftningar i det öppna landskapet gjorde oss hänförda. Sussie tyckte att det var himla fint med de rosa och lila ökensträckorna :)
Mäktig känsla!
Vi passerade massvis av kamel och för Sussie var det första gången hon såg en liv levande kamel! Så häftiga djur!
Såhär smutsiga strumpor cyklar vi runt i! Ush!
Läs hela inlägget »

Efter ungefär tre timmars sömn ringde klockan 06.30 och det var dags att packa ihop och äta frukost. När vi tagit oss ut till cykeln var det bara att börja cykla mot flygplatsen i Istanbul och på vägen dit tutade turkarna och tittade storögt på oss. Vi var nog ett annorlunda inslag i den annars trista morgonrusningen gissar vi! Väl på flygplatsen fick vi köra vagnen genom säkerhets kontrollen och försöka få in cykeln mellan bågarna medans en lång kö av stirrande turister glodde, ett svettigt och pinsamt ögonblick. Men in i avgångshallen kom vi till slut och då gällde det att leta upp vår incheckningsdisk som givetvis var den enda som inte visades på skärmen. När vi till slut hittade den så visade det sig att vi hade fyra kg övervikt som vi var tvungna att omplacera och cykeln var vi tvungna att plasta in. Därför fick vi packa om allting, ta oss till en plastmaskin och förklara läget för personalen där. De hade inte lagt säkerhetsplast omkring en cykel förut, och verkligen inte runt en tandemcykel. Vi fick byta ställe tre gånger innan vi hittade ett som var bemannat med två killar som kunde lösa problemet. Det var en minst sagt märklig syn att se hur vår cykel blev inlindat i neon gul plastfilm i flera lager! Kalaset kostade oss 44 Euro, men vi behövde inte betala någoting för själva cykeln på flyget så det blev trots allt billigt!

 

Väl i nästa säkerhetskontroll beslöt sig den sura tjänstekvinnan sig för att konfiskera sju av våra åtta paket med batterier! Sussie försökte vänligt tala om att vi behövde alla dem eftersom vi ska cykla genom Afrika och vi använder dem i vår GPS. Men hon bara skakade på huvudet och sa:

"Problem" och pekade på våra Ikea förpackningar.

Sussie blev surarare och surarae och försökte förklara att vi verkligen behövde dem och att vi köpt så många eftersom Ikea har billiga batterier. Men kvinnan var orubblig och hennes manliga kellega kom till sist och sa samma sak:

"Problem, I take this away, okey?"

 

Det var bara att gå därifrån men Sussie fräste elaka ord omkring sig. För er som inte känner henne kan vi informera att tidiga morgonar och brist på sömn och mat gör henne till en mindre trevlig människa. En verkligen sur uppenbarelse helt enkelt! Så efter en stressig morgon i kaos på Istanbuls flygplats var det dags för Burger King och sedan boarding.

 

När vi tagit oss till vårt anspråkslösa hotell i staden Madeba så åt vi en god middag och planerade vår vistelse i Amman. På lördagsmorgonen gick vi trötta till busstationen i Madaba för att leta rätt på lokalbussen in till Amman. När vi stannade till i en korsning kom snabbt en man fram och frågade om vi behövde hjälp med något. Han pekade var bussarna utgick från och väl på plats där så hoppade vi in i första bästa buss till Amman. För att åka fyra mil med denna buss betalade vi endast 10kr per person- ett rimligt pris får man ändå säga : ) På bussen rökte männen cigaretter och drack kaffe, när de var färdiga med ciggaretten fimpade de dem bara på golvet i bussen. Väldigt olikt de rökförbud vi har hemma! Men i Jordanien röker de även när de serverar dig på restaurangen osv... Genom bussens fönster kunde vi se hur ökenlandskap passerade längs vägen. Vägen är kantad med brun och platt mark där det på vissa ställen växer något träd eller små buskar. Vi fick se kameler, åsnor och getter samt tältläger där folk bodde med endast små skynken som väggar och tak. När bussen anlände på Ammans station fick vi hjälp med att ordna en taxi av en Jordansk man. Han följde med oss i bilen och vi tänkte direkt att det skulle innebära trubbel för oss. Han erbjöd sig att visa oss runt i två timmar, men vi tackade nej och trodde att han ville ha pengar för det. Under den 15 minuter långa taxifärden hann han berätta skillnaden mellan shia och sunni muslimer och även berättat hur mycket han hatade shiamuslimerna! Enligt hans utsago är det bara shiamuslimer som våldtar, dödar och misshandlar sig själva, sitt eget folk och andra människor. Hans tro som sunni var helt annorlunda förklarade han! Han förklarade en massa annat också, som vi inte får plats med här.

Men när vi kom till Downtown i Amman insisterade han och följd  med oss till torget och sedan varnade han oss för olika sätt att bli ficktjuvad på och sedan skakade han hand och önskade oss lycka till. Han tiggde inga pengar, ville inte sälja oss något och var bara genuint trevlig och hjälpsam! Vi var helt chockerade och skämdes över våra fula tankar! Men detta var första gången en lokal person tagit kontakt med oss utan att tigga, sälja något eller försöka stjäla något. Det är tråkigt att man lärt sig vara misstänksam mot lokalbefolkningen dit man reser- för då missar man väldigt mycket.

 

På Ammans gator fick vi nästan en överdos av intryck. Det är som ett vimmel av människor med olika muslimska och arabiska utstyrslar och männen sitter i gathörnen och dricker kaffe och skvallrar. Gubbarna håller hårt i sina träkäppar och flera har långa fotsida "klänningar" och långa huvudbonader eller små hattar på hjässan. Kvinnorna i klädda i burka eller bara långa klänningar med långa armar och slöjor i olika färger och mönster. De flesta männen går och fingrar på sina radband och i butikerna ser man hur kvinnorna gör sin inköp. De handlas vattenpipor, kryddor, nötter, sötsliskiga bakverk, kläder, parfym, tobak och kål till vattenpiporna. Det är en upplevelse bara att se hur de lokala utför sina ärenden och på marknaden kände vi oss som i den tecknaden filmen Aladdin.

 

"Dadlar, dalar, dadlar och fikon" Minns ni den frasen från marknaden i filmen? Så lät det fast med arabiska ord...

 

Överallt trängdes människor och försäljarna ropade högt på arabiska om och om igen. Det var som en sång med olika stämmor som sjöng olika reklamfraser i olika rytmer, komponerat med dofter såsom mynta och kanel. Det var verkligen en häftig upplevelse!

När man går längs gatorna i Amman kan det också låta såhär:

"Var kommer ni ifrån?"

"Välkommen till mitt land"

"Välkommen till Jordanien"

"Välkomna!"

 

Först trodde vi att det var säljtrick men efter ett tag förstod vi att det endast var exakt vad som sades. Jordanier hälsar sina turister välkomna, de är måna om att vi lämnar deras land med en fin bild. Även när vi satt och åt kom folk fram och sa välkomna till Jordanien. Oerhört trevligt och fint! Jordanien är hittills det trevligaste landet vi någonsin besökt! När vi skulle köpa inträdesbiljetten till den romerska teatern så doftade hela biljettbåset av kardemumma och kanel blandat i en härlig kaffearom och Sussie ville veta var han köpt sitt kaffe. Då pekade han på koppen och frågade om vi ville ha hans kaffe istället- det kallar vi gästvänligt! Vi tackade nej och lät den snälle mannen få dricka sitt eget kaffe, men efter vi tittat färdigt på den magnifika teatern så letade vi upp ett eget kaffeställe och betalade 5kr för två koppar rykande gott och starkt kaffe! Vi har det bra här i Jordanien kan ni tro!

 

/TandemLove

Två turkar och en svensk krävs för att plasta in en tandemcykel :)
En riktig surkärring :)
Här har vi Rasmus på den Romerska amfiteatern som byggdes 200år f.kr.
Otroligt välbevarat!
Ruiner från den antika staden Filadelfia... Amman, Jordanien.
Det fanns iinte en levande själ utanför moskén :)
King Abdullah 1 moskén - den största i MellanÖstern!
Susanne Engberg i moskén , även kallad Harry Potter
Inne på museumet som andades mystik
På golvet i den ortodoxa kyrkan i Madaba finns denna karta över Israel i mosaik.
Begav oss ut i vimlet - olika sorters mode i Jordanien :)
Muslimsk barbie :)
Arabutstyrsel =)
På denna lokala marknaden fanns allt möjligt ätbart...
... och även mindre ätbart!
Läs hela inlägget »
På Ikea i Istambul var det inga svårigheter att dosera medecinen till denna välbekanta rätt :) På Ikea i Istambul var det inga svårigheter att dosera medecinen till denna välbekanta rätt :)

Vi är människor som älskar mat och något vi framför allt uppskattar är kemimatlagning som tar oss på en kulinarisk upplevelse bortom vår fantasi. Därför är vi också glada att prova allt nytt i matväg som vi får chans till, och att resa ger oss många tillfällen till att smaka oss genom länder. Men för en diabetiker är det inte alltid positivt att stoppa allting i munnen. Att resa i länder med främmande matkultur sätter högre press på min förmåga att bedöma reaktionen från det jag äter. Som jag tidigare nämnt så är min blodsockermätare en förutsättning för mig att leva ett flexibelt liv och utan blodsockerkontroll skulle jag vara totalt vilse i matdjungeln. Hur vet man att sushi är som en påse lösgodis om man inte kontrollerar blodsockret efteråt? Men även om jag med mitt smaksinne kan gissa att en maträtt är söt, så är det svårt att veta hur mycket insulin en främmande maträtt kräver. Dessutom har jag fått erfara att allting inte alltid är som det smakar! När vi för tre år sedan besökte Indien märkte jag att mitt blodsocker hamnade kring 20mmol, även om jag lät bli det vita riset. Ett normalt blodsocker ska ligga kring 6mmol och höga värden gör mig trött, illamående, törstig, seg och jag får värk i kroppen. Därför när vi skulle ut och upptäcka Indien var jag som en zombie. Vi förstod inte alls vad som var felet. Jag åt ju bara de indiska grytorna. Men en dag bad vi alla restaurangerna att ta bort allt socker från mina gryträtter och det var en förbluffande skillnad. Smakerna var som bortblåsta och allt som fanns kvar var de heta och brännande chili- smakerna. Det blev en mindre härlig matupplevelse för min del resten utav tiden vill jag lova! Vem visste det? Indisk mat är rena sockerbomben! Att resa är som jag ser det ett äventyr och ett experiment som lär mig mer om diabetes, mat och hur jag reagerar. Och just matresor är en kulinarisk upplevelse som berättar något om landet jag för stunden befinner mig i.

 

Turkiet är känt för sin ottomanska kokkonst och både jag och Rasmus såg sannerligen fram emot att lägga vår budget på mat och njutning när vi skulle vara i huvudstaden. Men eftersom Rasmus blev magsjuk, blev inte första prioritering en smakrik och doftfylld upplevelse. Men när han blivit bättre gick vi ut för att äta en riktig turkisk frukost på en buffé med över 70 olika rätter. Som den nyfikna och matglada människa jag är så tog jag friskt för mig och såg till att smaka mig igenom hela buffén. Det fanns många olika röror, syrliga örtsallader, bröd med fyllningar, salta ostar, söta marmelader, sötade grönsaker, lokal färsk frukt, bakverk och puddingar, vinbladsdolmar, oliver och quinoa blandningar. Det var en minst sagt annorlunda frukost och smaker man aldrig upplevt förut. För mig var det ingen optimal frukost och jag förstod att detta skulle fodra en extra dos insulin. Jag vågade mig på 10 enheter Humalog (måltidsinsulin) som är en stor skillnad mot de 1-2 enheter jag tar till frukost när vi cyklar. Men när vi efter en timme beställde in turkiskt kaffe kände jag hur illamåendet kom över mig. Jag drog fram min mätare och försökte hitta en fingertopp utan förhårdnad för att kunna sticka hål och lämna lite blod på teststickan. Efter fyra försök gick den lilla nålen igenom och jag klämde ut en droppe blod och sög upp den med teststickan. Mätaren pep till och började analysera mitt blod men det tog längre tid än vanligt, betydligt längre! Då förstod jag direkt att det inte skulle vara ett bra resultat, för när det tar tid är blodsockret högt. När mätaren pep till igen fick jag nästan en chock, den visade 22,6mmol och det är ett väldigt dåligt värde. Jag hade inte ätit stora mängder av det jag uppenbart visste var osunt och jag hade doserat mer än vanligt. Men ibland har man ingen aning om hur det man äter påverkar, och vissa gånger är det kombinationen av olika livsmedel som ger extra högt värde. Jag märker att när jag blandar mjölkprodukter med frukt eller bär, så blir mitt blodsocker skyhögt. Lägg till en kopp kaffe på det och jag måste ta dubbel dos insulin! Men aldrig hade jag trott att min turkiska frukost skulle ge ett så dåligt värde. Jag tog ytterligare 7 enheter insulin och sedan cyklade vi nästan 2 mil till vårt nya hotell. Efter ytterligare 2 timmar testade jag mig på nytt och mitt blodsocker låg envist kvar på över 22mmol. Jag mådde verkligen skit och tog ytterligare en ny dos insulin i hopp om att få tillbaka min 25 åriga kropp istället för den 80 åriga kropp jag tillfället besökte. Men blodsockret låg kvar skyhögt och först på kvällen mätte jag ett värde på 7 mmol. Hade jag vetat att en matupplevelse skulle kosta mig en hel dag i zombieland, så hade jag nog hellre varit utan. En upplevelse helt klart, men tacka vet jag svensk, robust och hälsosam frukost!

 

/TandemLove

Såhär ska det inte se ut! Ett bra värde är kring 6mmol
Några timmar senare och en extra dos insulin gav inte ett bättre resultat...
Såhär ser mina fingertoppar ut, på den "fina" handen. DVS den hand jag sticker mig minst i. Jag testar mig 4-8 gånger per dygn...
Läs hela inlägget »

Vi nådde Istanbul två dagar tidigare än vi beräknat. Vi valde därför att checka in på ett hotell på lördagen och ta de sista sex milen till stadskärnan nästa dag i ljuset istället för att cykla i mörkret. Vi fick därför en lång vila för kroppen, och många ärenden utförda på internet. När vi vaknade på söndagen kände vi igen brådska utan tog en riktig lång frukost på över två timmar. Långsamma måltider med samtal är något av det bästa vi vet, och framför allt söndags frukost! När klockan slog 12.00 var vi redo att trampa våra sista mil i Europa. Det kändes märkligt, nu var vi snart färdiga med del 1. Ju närmare stadskärnan vi kom desto mer tätnade trafiken och överallt tornade hus och butiker upp sig. Istanbul är inte en stor stad- den är enorm! Det var en minst sagt mäktig känsla att cykla in i denna miljonstad. Inte bara för att staden är stor och fylld av liv, rörelse och vimmel utan också för att Istanbul för oss är en milstolpe. Det är etapp ett på resan och ett stort och viktigt delmål för oss. När vi trampade på som aldrig förr längs alla uppförsbackar så fick vi ett varmt välkomnande av människorna i Istanbul och ett fint farväl av Europa på samma gång. Bilar som körde förbi oss på båda sidorna, på gångbroar, på motsatt körfält och på avtagsvägar tutade och vinkade när de såg oss. En del gjorde tummen upp, andra skrek förtjust och några klappade händer åt oss när vi passerade. Det var en extremt stark upplevelse och vi fick energi som aldrig förr av situationen. Korsningar svissade förbi och hundratals bilar passerade i hög hastighet omkring oss i alla riktningar. Reklam, människor, miljö och intryck svepte förbi oss som i en orkan och adrenalinet pumpade i takt till musiken i hörlurarna. Det var kämpig terräng och vi tog över 100 höjdmeter per mil, men trots det slog vi hastighetsrekord. På raksträcka pumpade vi på i 37km i timmen emellanåt och vi körde fortare än en del bilar! Det hela var som ett rus! En eufori!

 

Det kändes helt fantastiskt att ha nått Istanbul, nu är vi färdiga med Europa. Vi känner oss otroligt nöjda och stolta med att ha cyklat från Norges nordligaste topp till Turkiet! Förstår ni? Vi har cyklat 7000km!! Det är en otrolig känsla att veta att man klarar det! När vi stod där uppe i ett 2 grader kallt Norge med trasig kedja och klena ben kändes Istanbul flera ljusår bort. Det gick inte att föreställa sig att vi någonsin skulle orka cykla hela vägen dit – 7000km kändes som en omöjlighet just där och då. Men nu har vi genomfört första utmaningen, Europa på tandem, trots stora problem med cykeln, höftproblem, blodiga skavsår på kroppsdelar man inte lägger upp på bloggen, diabetesbekymmer och överansträngda/inflammerande knän. Det är en stor händelse för oss at nå staden med ett stort prick över i:et, en dag fylld av glädje, stolthet och tacksamhet!

 

Att cykla igenom hela Europa är stort! Men något som är större är Afrika. Framför oss väntar nu lite större allvar och den stora utmaningen. Framöver kommer det handla om så mycket mer än att bara kämpa i cykelsadeln. Det sägs att människan är naiv nog att tro att allting nytt kommer bli enkelt att genomföra. Eller att vi åtminstone inte har förstånd nog att inse HUR jobbigt det vi tar oss an kommer att bli. Men detta kan man vara glad över, för utan lite naiv framtidstro tar man sig inte an en cykelresa genom Afrika. Om det har varit kämpigt hittills, gissar vi att vi inte vet innebörden av det ordet förens vi cyklat en bit genom den gigantiska kontinent som väntar. Nästa delmål blir att ta oss till Nairobi, därifrån har vi bara hälften av Afrika kvar till Kapstaden. Och till Nairobi känns det som en evighet och ibland som en omöjlighet. Men vi hoppas att ni om några månader kan sitta och läsa om hur stolta vi är över att ha nått Kenyas huvudstad.

 

Vi checkade in på ett budgethotell i ett lokalt område, som låg med gångavstånd från den stora bazaren. Efter att vi burit upp vår tunga vagn för en smal trappa och precis fått in den i vårt minimala rum, som ENBART hade plats för två sängar, kände vi hur det knöt sig i magen. Klockan var tre på eftermiddagen och lunchen var redan förskjuten. Vi begav oss ut på gatan i våra svettiga cykelkläder för att hitta något snabbt att få i sig. Precis utanför hotellet fanns passande en kebabservering som serverade en kebab för 8 kronor. Ett kap. Vi åt två var och fick i oss ett skrovmål för 32 kronor. Kvällen spenderades med sista-minuten planering inför vår vistelse i Istanbul. Ibland är vi verkligen ute i sista sekund!

 

På måndagsmorgonen vaknade Rasmus med lakanen virade tio varv runt hans kropp. Han hade knappt sovit en blund och efter han tvingat sig upp ur sängen sprang han halvnaken mot den gemensamma toaletten som låg på samma våning. Några minuter senare återvände han likblek och mumlade att han spytt och troligen blivit matförgiftad av kebaben. Detta var ingen bra start, kom vi båda fram till. Men skam för den som ger sig, uttryckte Susanne och fick Rasmus att förstå att hon minsann har varit matförgiftad många gånger och det blir alltid bättre efter man spytt. Därför var det lika bra att vi bege sig i på staden och börja bocka av turistlistan. Tio minuter senare lämnade vi hotellet med riktning mot Bazaren.

 

Vi trängde oss in i myllret av gränder, affärer och människor. Försäljare sålde allt möjligt efter kullerstensgatorna och gjorde allt för att fånga de förbipasserande människornas intresse. Sinnena fylldes snabbt av intryck på alla plan. Färger och former, ljud av främmande språk och hela tiden var vi tvungna att hålla utkik efter att inte någon turk körde över oss med varor eller med en bricka av te. Vi varje nytt gathörn som vi passerade slogs vi av en våg av nya lukter och essenser; ottomanska kryddor, syran från granatäpplen som pressades, brända kastanjer, sirap från de turkiska bagerierna och bränt turkiskt kaffe. Men vad som framförallt luktar i dessa gränder något mer än något annat är... kebab. På alla gator hänger pålarna med kött och späck, frätandes i hettan av grillarna och får alla människorna omkring att fängslas av lukten från nygrillat kött. Alla, förutom en viss person. Rasmus. Han tillbringade halva dagen med att ta djupa andetag och hålla andan när vi passerade alla kebabhaken. Detta slutade med att vi plötsligt fick i akut fart leta upp ett kafé, där Rasmus famlade sig in på toaletten och hävde sig över toaletten.

 

Trots matförgiftningen som förföljde Rasmus hälsa i tre dagar shoppade vi nya cykelkläder (inför de muslimska länderna) för Susanne på världens sjätte största shopping mall, besökte blå moskén, tog oss en tur runt Hagia Sofiya och områdena runt de historiska moskéerna. Vi fick uppleva böneropen samtidigt som vi blickade ut över alla de vackert upplysta moskéerna i staden och vi fick se det vardagliga livet i den enkla stadsdel vi bodde i. Med delade meningar åt vi även andra turkiska maträtter och fick oss en helhetsbild av vad Istanbul kan erbjuda för en turist. Kanske återvänder vi en dag, men lite bättre förutsättningar. Men först, har vi andra saker att uppleva! Jordanien verkar vara ett mycket spännande land... Häng med oss dit!

 

/TandemLove

Vi älskar granat äpple, speciellt när det inte kostar skjortan
Kebab....
...och lite mer kebab...
Högt tempo krävs vid te-servering!
En av flera moskéer
Matförgiftad och utsliten efter en intensiv dag
Läs hela inlägget »

Här kommer Junias artikel och innehållsförteckning  i tidningenen som kom ut nyligen. Hoppas det går att läsa artikeln efter att mamma har scannat in den =)

Om det är nån som vill beställa tidningen så är det info@junia.se och hemsida www.junia.se,

279 kr för 6 nr per år.

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap

Det finns ett österländskt ordspråk som lyder:

 "Om givmildhet vore en varelse, skulle den vara vackrast av alla".

 

I denna text kommer vårt fokus att just ligga vid detta underbara ord och hur denna egenskap hos oss människor kan förändra andra människors liv. Smaka långsamt på ordet i munnen...

 

Givmildhet...

 

Vad får du för associationer?

 

Efter att vi ätit vår frukost, clementiner och flingor, satte vi oss återigen på sadeln och kände skavsåren svida till. Vi hade nu 200km kvar till Istanbul och planerade att ta en betydande sträcka denna dagen. Denna dagen då vi skulle få möta Givmildhet i två olika skepnader :)

 

Sträckan ner mot kusten och Marmarasjön gick undan och vi kände oss pigga trots dålig sömn den natten. Reflektionerna i vattnet bländade oss när vi trampade längs kustsidan och vi passerade staden Tekirdag där vi stannade för lunch som innebar en utsökt lins-soppa, med bröd och tzatziki. Kanske ingen energirik cykellunch. Men det var det som var billigt på menyn och vi fyllde på magsäckarna med lite mat från en supermarket. Vi hade nu under flera dagar lyssnat på boken "Gengångaren" av norska författaren Nesbö, och knappt pratat med varandra under dagarna. Men nu var boken slut och när vi fortsatte mot Istanbul kom vi in på djupa diskussioner om äktenskap, utseende-ideal, attraktion osv... Mycket intressant sades kan vi i alla fall säga :)

 

Efter 60km ville Susanne stanna för att rätta till sina cykelbyxor och vi plockade även fram de resterande clementiner som var kvar efter frukosten, för att få i oss lite socker och vitaminer. När vi stod där på väggrenen och var helt uppslukade av vårt samtal stod helt plötsligt en man bredvid oss. Vart kom han ifrån, tänkte vi båda! Vi stirrade på honom och förstod att han inte skulle passera, utan ville prata med oss. Med tydliga gester visade han i luften hur han förde en "luft-kopp" till munnen och sade högt och tydligt på engelska: "Coffee! Now! Follow me!" Han insisterade ännu en gång och vi stod där förlamade, tills Sussie tills slut fick ur sig ett jakande svar.

 

Vi följde med mannen till sitt enkla hus, som bara var bredvid vägen och han visade oss vart vi skulle sitta, städade undan på bordet, lade en ny duk (som var en gammal tidning) och tillsammans med sin fru dukade de fram inte bara kaffe, utan också vattenmelon, bröd, getost och kakor. Mannen som 1989 flyttat från Bulgarien kunde inte mycket engelska, så kommunikationen oss emellan bestod till största del av mycket turkiska, svenska och kroppsspråk. Men under den timmen vi satt där i solen och proppade i oss och blev mätta på det paret erbjöd oss fick vi sagt mycket till varandra. Han berättade dels att han arbetade som vakt på en bank och att han fick 800 turkiska lire i lön varje månad (cirka 3200 kronor), vilket han förklarade inte var tillräckligt för att bekosta en resa till Sverige. Han bara skakade på huvudet och sade på dålig engelska: "Inte mycket, inte mycket... men tillräckligt till mat och boende". Vi satt där och skämdes. Mannen framför oss tjänade en bråkdel med vad man gör hemma och ändå behandlade han oss med sådan otrolig gästfrihet.

 

Efter måltiden ville vi ge honom alla våra clementiner som tack. Men han skakade på huvudet och sade "bensin, bensin" och pekade på våra magar. Istället packade frun ihop resten av kakorna och lindade in i lite papper och gav oss dem insisterande. Mållöst och under tystnad satte vi oss på cykeln igen... och ordet givmildhet dök upp i våra tankar. Givmildhet. Detta underbara ord. Detta par hade, trots att de delade på 3200kr varje månad, gett vad de kunnat åt dessa två rika resenärer och delat sitt bröd med två helt okända människor. Anmärknings- och väldigt tänkvärt!

 

"Om givmildhet skulle vara en varelse, skulle den vara vackrast av alla" 

 

Våra enkla värdar från Bulgarien och deras snälla hund. Här står de framför sitt hus!
Här sitter Sussie i solen hos det givmilda paret!
Läs hela inlägget »
En storslagen soluppgång dagen vi cyklade in i Turkiet En storslagen soluppgång dagen vi cyklade in i Turkiet

När vi lämnade Grekland var det för första gången vi verkligen kände att vi korsade en gräns, och det bokstavligt talat. Efter vi snabbt rullat ur den Grekiska passkontrollen började vi trampa mot den Turkiska gränsen. Vi cyklade upp på en bro som hade soldater med stora vapen i händerna och med Grekiska flaggor som svajade i vinden. När vi kommit halvvägs över bron var det stora Grekiska flaggor och två meter fram stod det stora Turkiska flaggor istället, och på asfalten hade de målat en blå, vit och röd linje som gick över hela bron. Det var en riktigt mäktig känsla att köra över den linjen och påbörja färden genom det sista Europeiska landet. Det var flera soldater på bron så att fotografera var bara att glömma, men bilden finns kvar på våra näthinnor. Vi försökte fotografera oss med en Turkisk skylt men snabbt var en soldat igång med visselpipa och ilskna hundar, så vi drog vidare.

 

Det första som slog oss var hur trevliga turkarna är! Nästan varje bil som såg oss tutade och slängde ut armen långt ut genom bilrutan för att vinka åt oss. Detta gällde även bilarna på motsatt sida vägen! Vi hann knappt stanna för att spänna remmarna på vagnen innan första bilen stannade och frågade om vi behövde hjälp. Annat var det i Norge där vi ofta stod med cykeln upp och ner längs vägkanten och lagade, utan vare sig ett Hej eller erbjuden hjälp! Här i Turkiet får vi uppmuntrande gester och glädjetjut så ofta att vi känner oss bortskämda! Glada människor, lättsamma liksom!

 

Vi stannade till i Kesan för att fira att vi nått Turkiet och det gjorde vi med Turkiska mezes som är ungefär som tapas. När vi valt vilka rätter vi ville ha, fick vi sätta oss i väntan på att kocken skulle tillaga maten vi pekat på. Turkisk mat hör till vår favorit och att få äta det på riktigt kändes extra speciellt tycker vi. När vi väntade på huvudrätten njöt vi av de orientaliska rytmerna i högtalarna och mynta-yoghurten vi fått som förrätt tillsammans med det hembakta brödet att doppa med. Vi kände oss nöjda med livet och spända på vad Turkiet mer hade att bjuda på! Till huvudrätt blev det kycklingspett med ris och grönsaker och efter maten bjöds vi på Turkiskt kaffe och godis. Vilket underbart kaffe, äntligen en stark kopp koffein igen. Det enda vi inte gillar med kaffet här är att kopparna är lika små som en dockservis! Är det bara i Sverige vi dricker stora koppar med starkt kaffe?

 

Efter restaurangbesöket som kostade oss 120kr cyklade vi vidare mätta och nöjda igen. Vägen var envist kuperad och motvinden gjorde vår dag lite tyngre. Eftersom vi dessutom stannat mer än vanligt hade vi inte kommit längre än sju mil, men vi kände att det var gott nog för dagen. Vi började leta tältplats tidigt men överallt var det bara bruna åkrar, bostäder eller industrier. Hopplös miljö! Det var bara att trampa vidare och när mörkret föll fick vi fortsätta med reflexvästarna på. Men när man väl bestämt sig för att slå läger är det svårt att orka cykla vidare och i varje uppförsbacke tröt tålamodet. Mörkret blev tätare, tröttheten större och orken minimal, men vi fick fortsätta kämpa. På horisonten såg vi hur det blixtrade för fullt och vi hoppades att regnovädret skulle passera långt bort från vårt tält åtminstone. Vi cyklade igenom byar där hundarna skällde i takt till böneutropen från minareterna och det lät nästan kusligt i mörkret. Efter ytterligare 3 mil och lite stenkastning mot byrackorna, utan resultat på tältplasts började vi känna oss lite desperata och Sussie kom med det ena dåliga förslaget efter det andra. Att tälta i nedförsbacke, diket eller ute på en lerig åker är inte förslag som annars föreslås! Men i ren desperation tvingades Rasmus ut i bushen med pannlampa varje gång ett träd dök upp. Vi gömmer oss helst bakom buskar och träd när vi slår läger, men denna sträcka var fylld av kuperad åkermark och ingenting annat. Om en pytteliten gran stack upp ur diket skrek Sussie:
"Häääär" på bred skånska och skickade ut Rasmus för bedömning.

"Nej" svarade Rasmus trött

"Varför inte? Undrade Sussie med lite irriterad röst

"Jag orkar inte ens förklara, bara lita på mig okej? Sa Rasmus och gav en blick som visade att det var bäst att knipa käft.

 

Vi cyklade vidare och en liten stund senare utbrast Sussie:
Häääääär då? Och Rasmus gick för att försöka finna en någorlunda platt yta, utan insyn.

"Nej" sa Rasmus när han kom tillbaka och satte sig på sadeln igen.

"Nähä, och vad var det för fel nu då? sa Sussie ytterligare mer irriterat

" Vi kan inte tälta på en avtagsväg"

" Jaaaa men mellan den vägen och den stora då? Bakom den där granen?" Sussie lät märkbart irriterad vi detta laget.

" Vi kan inte ligga i 20% lutning" svarade Rasmus snäsigt.

"Joooo, det kvittar. Det är nog inte så farligt!

" Gumman, börja inte nu- jag är också trött!

Sussie knep åter igen käften, hon visste ju att han hade rätt och under sammanbiten tystnade tryckte vi vidare i natten.
Sussie fortsatte hoppfullt med kreativa tältlösningar och för varje gång Rasmus nekade förslagen steg Sussies irritation:

" Skit samma, bara vi får sova snart! Jag vill inte mer! Jag orkar inte mer! " Utbrast hon till slut.

 

Men innan vi hann börja bråka om varför vi inte kunde tälta i nedförsbacke såg vi en skylt som skulle lösa alla våra problem. En liten skylt med de magiska ordet "Motor inn" dök upp på en bensinmack och vi körde in för att kolla priset. Ägarn var antigen rund om fötterna, eller bara väldigt glad, men ett hotell fanns inte på denna plats fick vi veta. Kanske en mil längre bort, kanske tio mil, det var svårt att tyda turkiskan och fingervisningen han försökte med. Sussie började nästan gråta och frågade om vi fick tälta på bensinmacken istället, konfunderat svarade ägarn ja och visade oss till sidan av byggnaden. Man kommer långt med kroppsspråk alltså!

 

Men att sova, det gick sådär... Ägarn hade någon form utav party i huset. Fast ensam! Han spelade Turkisk musik på högsta volym av och till hela natten och tung trafik brummade förbi oavbrutet varje femte minut. Inte en timmes uppehåll ens i trafiken. Och vi vaknade efter lite sömn 5 på morgonen av böneutropet som spred sig i morgonluften! Varför sover de inte på nätterna i Turkiet?

 

/TandemLove

Uppe med tuppen och redo för nya äventyr och lite extra skavsår i rumpan =)
Hejhopp! Välkommen till Turkiet - sista landet i Europa!
Försök att inte fokusera på det fula elementen!
Turkiet innehåller få platta sträckor - men många kullar!
Det är nog den enda tomten vi kommer se detta år - då vi kommer fira jul i Sudan och där är väl denne mannen bannlyst!
Vi fick draghjälp av detta fordon med 1hk! Nejdå... vi stod still och blev omkörda tills vi förstod att vi kört fel och fick vända...
Här har vi precis packat ihop tältet bredvid bensinmacken där vi tältade till turkisk discomusik och böneutrop!
Läs hela inlägget »

Efter våra vilodagar i Thessaloniki kände vi ångest att fortsätta cykla igen. Vi kände oss fortfarande slitna, trötta och omotiverade och vi ville bara vila. Det blir så i bland, vi drabbas av hemlängtan. Längtan efter en vardag med rutiner, familj, jobb och vänner. Längtan efter en period utan intryck, en period där vi kan ta in det vi redan upplevt. För er som inte känner oss så väl så kan vi berätta att vi levt ganska intensivt en period nu. Vi jobbade ett år i Norge, men på tre olika platser i landet. Sen flyttade vi spontant till Zanzibar och drev ett vandrarhem under högsäsong. Efter 140 arbetsdagar i ett sträck och en minst sagt intensiv period tänkte vi vila upp oss i bergen i Nepal men möttes istället av ännu ett kaos. Och efter 40 dagar i landet flög vi till Dubai en snabbis innan vi kom hem till Sverige. Väl hemma igen hade vi tre veckor på oss att förbereda vårt bröllop samtidigt som vi skulle förbereda vårt största projekt någonsin- denna resa! Vi lever ständigt med många bollar i luften och vi trivs med det, men ibland kommer vi på att vi måste pausa och få tid att blicka bakåt också. När vi bläddrar bland fotografier vi tagit under det senaste året blir vi hänförda - Milda Matilda vad mycket grejer vi fått se! Varje dag på denna resa är kantad med nya intryck och upplevelser och ibland känns det nödvändigt att stanna upp och smälta intrycken. Därför tog vi en extra dag i Thessaloniki och lämnade bara hotellrummet för att köpa mat. Det var välbehövligt och underbart och efter fem minuter på sadeln igen hade motiveringen kommit tillbaka! Tänk vad ett hotellrum kan göra!

 

Sussie har haft problem med domningar i händerna, som blivit värre och lett till kramp, samt spridit sig i underarmarna. Därför när vi cyklade ut ur Thessaloniki stannade vi i en cykelbutik och köpte handskar. Sedan dess har problemet nästan helt avtagit.  Tips till er cyklister där ute - köp cykelhandskar (men det hör ju inte till vanligheten att sitta 5-7h i sadeln varje dag, men ändå).

 

Våra sista dagar i Grekland gick väldigt fort och egentligen blev vår vistelse i landet kortare än vad vi tänkte oss från början. Det kan gott behövas ett återbesök i landet för att få uppleva mer, gärna under strandperioden och ute på öarna. Vårt intryck av Grekland är positivt, men inte så starkt. Naturen har varit vacker, maten god och människor trevliga. Det andas historia runt varje knut och det finns mycket att uppleva i landet. Längs vägarna har vi sett präster med skägg, konstig hatt och lång svart rock. Vi har sett många bomullsplantage och flera bönder med stora lass med bomullsskörd, där de flesta vinkar glatt när vi passerar. Vi har skådat många vackra och annorlunda kyrkor och kyrkor i miniformat i trädgårdar, längs vägar och på åkern. Vägen har också varit kantad med galna hundar och nerlagda verksamheter, vattenmeloner och helgonbilder. Ett mysigt land, men det har en känsla av hopplöshet i luften. En sorg på något vis, ett allvar.

 

En häftig sakj är att vi i kört precis bredvid Via Egnatia som är en historisk väg som var den snabbaste vägen från Konstantinopel till Durres. Vägen härstammar 200 f.kristus och den spelade en viktig roll i Romarriket. Coolt att ha sett den!

 

Sista natten i Grekland efter vi lämnat Alexandropoulis letade vi förgäves efter tältplats, men allt vi passerade var industribyggnader, galna hundar och bordeller. Så när vi fick chansen att checka in på ett motell för 30 Euro kunde vi inte säga nej. Det var underbart att duscha varmt och byta till torra kläder, och det dröjde inte många minuter på kudden innan vi slocknade den kvällen.

 

Vi är nu glada att trampa vidare mot vårt mål, men vi ser också fram emot att komma hem igen. Vi ser fram emot en vardag och trygghet! Vi längtar inte längre bort, men hem :) Men däremot kallar Sussie Norge för hemma numera och vart vi bygger bo, det är en annan fråga :)

 

/TandemLove

Vi har en viss tradition att vakna med punktering efter att vi tagit os ut på vägen igen efter frukost vid tältet! Längtar efter däckena vi beställt från Lilian på Perfect cykel!
Vi mötte ett underbar par från Frankrike påvägen som cyklar på sin tandemcykel från Frankrike till Japan! Vi ska mötas upp igen i Istanbul för ett tandem-dejt! =)
Här kommer hundarnas kavalleri mot oss i full fart och genomskjuter vår väg. Ibland önskar vi att vi har en Paintball markör med oss, eller som Susanne uttrycker sig - ett "HAGELGEVÄR"!
Cykelhandskarna är kanske inget mode-plagg men innehar en underbar funktion =)
Lastbilar och fåraherdar kan faktiskt fångas på samma lins! En bred kontrast!
En av flera hundra kyrkor vi passerat i detta ortodoxa land!
Präst in action!
Detta tycker vi är typsikt Grekland! Ungdomarna följer med utvecklingen och de äldre har det lika bra som förr =)
Vår favoritmåltid! Granatäpple, turkisk yoghurt och flingor =) för er som undrar varför Rasmus inte sköter sitt utseende, sparar han skägg inför de muslimska länderna vi ska passera! =)
Lite historia längs vägen =)
Läs hela inlägget »

Vi rullade in i Grekland tidigt på morgonen och möttes snabbt av en genomträngande tomhet. Allt verkade stå still! Det var knappt några bilar ute på vägarna, i den första byn var allt stängt och människorna var få och de som hade vågat sig ut på gatan lunkade mödosamt fram. Ett tyst, stilla och öde land var vårt första intryck utav Grekland. Men som cyklist var det en tystnad vi kunde uppskatta och trivas i. Det enda vi hade svårare att trivas med var alla galna hundar längs vägarna. De fanns vildhundar och "husdjurs" hundar som löper ut från sina trädgårdar i jakt på oss med öppna käftar. De kommer riktigt nära och hugger efter våra ben, fötter och efter vagnen- riktigt obehagligt! Vi cyklar på som dårar, morrar och visar tänderna och har hittills klarat oss. Men vi kommer om möjligt köpa pepparspray och annars blir det stenar och käppar till vapen.  Värst är det om de kommer framifrån eftersom de då hinner komma decimeter ifrån oss innan vi kommer förbi.

 

Vi träffade en annan långfärdscyklist som körde Portugal-Istanbul och som vi åt lunch och sedan slog följe en bit med. Eller slog följe är en halv sanning eftersom vi märkte snabbt skillnaden, en vanlig cykel och en tandemcykel kan inte hålla samma fart. Vi är helt klart snabbare i nedförsbacke på grund av vår vikt och en vanlig cyklist är snabbare i uppförsbacke. På raksträcka är vi något snabbare, men vi hade trott att marginalerna skulle vara större. Men faktum är att det försprång vi fick i nedförsbacken inte var tillräckligt för att inte bli omkörda med råge i nästa krävande uppförsbacke. Intressant att se skillnaden, vi har undrat mycket över skillnaderna mellan en vanlig långfärdcyklist och oss. Enligt vår mening är det därför negativt för snitthastigheten att köra tandem eftersom vi lägger mer tid och arbete i uppförsbackarna. Men vi älskar ju tandem eftersom det kräver ett ständigt samarbete och man pushar varandra hela tiden. Man är två när det är tungt, och båda har det tungt i exakt samma sekund. 

 

Väl framme i Thessanoliki har vi stängt ute världen och låst in oss på ett slitet hotellrum där vi vilar benen och arbetar för fullt med visum, planering, vägval, och allt annat som innefattar projektet. Nu börjar snart allvaret på riktigt- och det kräver lite mer noggrann planering än Europa.

 

Idag medverkade vi också LIVE på Jönköpings Sportmässa med hjälp av Inspons. Vi är oerhört glada att vi har möjligheten att göra denna insamlingen via Inspons- ett enkelt och tryggt sätt att samla in pengar till det man brinner för. Och för oss är det guld värt att ha en organisation som arbetar med att uppmärksamma vår insamling och vårt projekt. Vill du också sporta för välgörenhet- KLICKA HÄR.

 

Vill du sponsra vår insamling till stöd för vattenkrisen, eller se hur mycket pengar vi fått in- KLICKA HÄR! Ta er gärna tiden att se videon nedan- det visar hur du kan göra skillnad!

 

/TandemLove

Välkommen till krisen!
Efter vi passerat gränsen till Grekland försvann alla bilarna??
Det var tur att vi skulle till vänster - Gud vet var annars vi hamnat? 90-talet?
Ett buljande landskap - som är (VÄLDIGT) jobbigt att cykla i =)
Titta hit!
Såå jaa!!!
En park i vackra höstfärger - kylan hinner ifatt oss!

De som vill öka sin medvetenhet lite och är inte rädd för sanningen läser vidare...

Vi sitter i skrivande stund och lägger flera timmar framför datorn för att titta upp allt inför Afrika - färdväg, ländernas politik och säkerhetssituationer, valuta och visum, osv... För Er som inte visste det kommer vi under vår färdväg ta oss förbi några av WaterAid kontor och se hur de arbetar. När vi väl var ute på jakt efter information på nätet kom vi över gripande information om dagsläget i länderna som vi ska cykla igenom. Nedan är ett citat från Svenska kyrkans hemsida om dagens situation i Etiopien:

 

"Minst 20 000 flyktingar finns i västra Etiopien idag, FN beräknar att ytterligare 30 000 anländer under 2012.

 

Vår utsände Hans Hägglund befinner sig nu bland flyktingarna i Etiopien:

- Ett läger ligger cirka 25 kilometer från den sydsudanesiska gränsen. När vi var där i går var det varmt, 38 grader och ingen vind. På en plats hade flyktingarna varit utan vatten i två dagar.

 

Hans Hägglund frågade några av dem som flytt från Sudan hur de tagit sig till lägret. De berättade då att de hade varit på väg i allt ifrån ett dygn till flera veckor. De hade flytt nattetid genom skogspartier för att inte bli upptäckt av militären eller gerillan.

Hans förundras över hur man kan veta var Etiopien ligger när man tvingas förflytta sig när det är mörkt. Men han fick till svar att man orienterar sig genom att försöka röra sig parallellt med vägen.

 

- Men hur gjorde de handikappade som flydde? undrar Hans.

- En del har kunnat rida på åsna. Andra blir burna av någon, får han till svar.


När tusentals människor lever tillsammans på liten yta blir förhållandena väldigt svåra ur sanitets- och hygiensynpunkt. Trycket på miljön blir också stort. För att människor ska få tillgång till vatten måste det idag transporteras med lastbil till de svårtillgängliga platserna där människor befinner sig. Senare i år kommer Svenska kyrkan att bidra till att man kan borra efter vatten så att vattenförsörjningen ska fungera permanent även i det nya flyktingläger som byggs för 20 000 nyanlända."

 

Etiopien drabbas årligen av svält och årligen dör 55000 barn under 5 år av diarrea. Det är hemska siffror! Men WaterAid har gjort stor skillnad i detta land; 900.000 människor har påverkats av deras arbete,  vilket har gett dem en drägligare vardag med bättre tillgång till rent vatten och sanitet.

 

 

/TandemLove

 

Läs hela inlägget »

När vi kom till den Makedonska passkontrollen möttes vi av en glad passkontrollant och en ännu gladare tulltjänsteman som skrattade och skakade på huvudet åt vårt cykelprojekt. Framför oss i kön hade vi en man som med kroppsspråk kommunicerade och vi förklarade med samma språk att slutdestination var Sydafrika. Samma man stannade efter passkontrollen och gav oss ett foliepaket som innehöll ett sött bakverk. Han sträckte det mot oss med vördnad och vi förstod att det var det enda han kunde bidra med. Vi tog mycket tacksamt emot paketet och cyklade iväg. Det är vackert med människor som delar med sig av det lilla de har!

 

Ganska snart blev det mörkt och våra reflexvästar kom som vanligt till nytta. Temperaturen sjönk till 10 grader och vi cyklade fort för att hålla värmen och vårt mål för dagen var staden Orhid som ligger vid en sjö. Utanför staden så frågade en man på moped oss om vi letade efter boende och han erbjöd oss en lägenhet för 25Euro. Vi kände oss lite skeptiska men beslöt oss för att åtminstone se lägenheten. Vi förväntade oss en låg standard och blev förvånade när han visade oss runt i en två rums lägenhet med svensk standard. Internet ingick i priset och vi kunde inte förstå hur det kunde vara så billigt! Vår cykel parkerade vi i garaget och Rasmus frågade lite misstänksamt om det verkligen var säkert där nere.

 

"100% secure, 100%" Svarade han med ett leende.

 

Morgon efter när vi släpat ner vår packning i garaget så hittar vi inte cykeln. Rasmus går till platsen där han ställt den och den är spårlöst försvunnen. Cykeln är borta! Förstå paniken som spred sig inom oss, vårt transportmedel fanns inte längre. Det handlar inte ens om alla pengarna, det handlar om problemet med att införskaffa en ny tandemcykel av hög kvalitet, i Makedonien! Vi flyttade på flera kartonger och där bakom bråtet hittade vi vår kära cykel! Mannen hade gått tillbaka och gömt cykeln efter att han och Rasmus hade parkerat den. Inte så säkert garage med andra ord, inte alls 100%! Men vi var oerhört glada för att cykeln inte var stulen!

 

Vi fortsatte ut genom staden och fick för första gången chans att beskåda omgivningen. Makedonien ser ut så som man tänker sig Ryssland. Slitet, grått och med bilar som man aldrig sett förut. Det är kargt på något vis, naket. Men desto längre genom landet vi färdades såg vi stora skillnader mellan fattigt och rikt. Precis som Albanien byggs det mycket nytt och en del hus ser jättefina ut och vissa bilar är samma som kör på Svenska gator. En del hus ser ut att vara övergivna projekt och vissa bilar är rostiga ända in till gaspedalen. Det är en blandning av nytt och gammalt, sunkigt och fräscht. Samma är det med människorna, ungdomar i västerländskt mode och äldre klädda som man bara sett på vykort med schal på huvudet. Som dom där ryska damerna från Eurovison 2011 om ni minns?

 

Cykelterrängen var varierad och både i Albanien och i Makedonien har vi fått klättra uppåt en hel del. Klimatet är varmt på dagarna och kallt när solen går ner. Priserna är billiga för både mat och boende. Engelskan verkade mer utbredd i Makedonien och människorna lika trevliga i både länderna. Vi tycker att standaren var väldigt hög på boende, speciellt med tanke på det låga priset. Du får oerhört mycket mer för dina pengar än i Italien eller Grekland. Hotellen är MYCKET finare i Albanien och Makedonien och kostar inte mer än 25 Euro natten. Priserna var något lägre i Makedonien.

 

Vi fick en liten hundvalp som sprang efter oss i en seg uppförsbacke och eftersom vi vid detta lag hunnit blivit rädda för lösa hundar så försökte vi cykla ifrån den. Men den bara gnydde och sprang efter och den var så mager att vi kunde se varje ben i den lilla kroppen. Till slut stannade vi och han kom fram undergiven med svansen mellan benen och gnydde så att det skar i Sussies hjärta. Vad kunde man göra? Inte mycket annat än att ge den ett halvt paket flingor och hoppas att om hunden snart skulle dö så fick den åtminstone en sista ordentlig måltid. Sen sprang den glatt efter oss i några km medan Sussie med brustet hjärta fick titta bort när vi cyklade ifrån den. Vi hoppas verkligen att vi inte kommer få se några svältande människor, om det är så här svårt att se en svältande hund.

 

/TandemLove

Efter vi flyttat på några kartonger, hittade vi cykeln....
Svårt med helt nytt alfabet :)
Bilarna facinerade i alla fall Sussie
En solblekt bil kanske vore något?
Fina, moderna och nybyggda villor längs vägen
Men det är inte alla som har det så fett... Vi körde förbi rena slummen....
Både kristna och muslimer i Makedonien....
Det var vackert i bergen.. Speciellt nu när hösten är kommen...
Sussie blev bedrövad över att vi varken kunde ta med oss hunden, eller döda den
Mager!
Läs hela inlägget »

Efter alla negativa upplevelser i södra Italien så var det med viss oro vi klev ombord på båten mot Durres i Albanien. Vår reslust och nyfikenhet var körd i botten och vi kände oss tröttna och slitna och i stort behov av att ladda om batterierna. I Bari var det folk som drog i cykeln trots att Sussie stod bredvid, och det fanns flera tiggare och gatubarn. Det var en mycket otrygg stämning och vi kände oss trötta på just det. När man reser med cykel känner man sig extremt utsatt, allt vi äger och behöver har vi med oss och hamnar man i en otrygg situation kommer man inte så snabbt därifrån. Därför drabbades vi av en slags hemlängtan, men inte just till Sverige. Utan en längtan efter trygghet fyllde oss och vi kände återigen en enorm tacksamhet för att vi haft turen att födas och växa upp i fantastiska Sverige. Men när vi klev ombord på båten kände vi oss alltså i stort behov av frid och trygghet och vi var högst osäkra om Albanien skulle innebära något av detta.

 

Vi kom i land tidigt på morgonen och det första som mötte oss var en leende passkontroll och det skulle snart visa sig att Albaner är människor som är duktiga på att le. Överlag så vinkade, tutade och log människor emot oss och vi kände oss välkomna i landet! Eftersom priserna på varor, restaurangbesök och boende är betydligt lägre i Albanien än något av tidigare länder vi passerat, så passade vi på att unna oss just en lunch på restaurang. Vi slog oss ned på en fräsch och nybyggd vägkrog som också fungerade som bensinmack. Menyn fanns inte på engelska och det blev till att peka och hoppas på det bästa, men vi förstod att vi beställt någon form utav pastarätt. I väntan på maten satt vi bekvämt i skuggan och andades ut. Trafiken hade visat sig vara betydligt bättre och Albanerna körde inte med samma stress som Italienarna, vi behövde inte vara på helspänn längre. När vi satt där vid sidan av vägen fick vi möjlighet att insupa landet på ett väldigt bra sätt. Vi såg bönderna skörda på åkern på andra sidan vägen och sedan se hur de med häst och vagn transporterade sina majskolvar från åkern. Vi fick se hur männen kom springandes med plastflaskor till bensinmacken för att lösa sin soppatorsk. Vi fick även skåda hur en man stod och klippte med gräsklippare den lilla fåran med gräs framför bensinmacken, medan en annan man stod precis bredvid och inspekterade. Bredvid vårt bord satt fyra män och drack öl i solen medans en liten pojke i sällskapet lekte med allt han kom över i sin ensamhet. Vi fick också se hur dessa berusade män satte sig i bilar lite senare och körde iväg med pojken klättrandes i baksätet. Och vi tänkte att trafiken kanske verkade bra, men det var bästa att vara vaken om alkohol och bilkörning går hand i hand i landet. Maten kom in och framför oss stod en tallrik med rykande het pasta med hackad fläskfile, färsk persilja och sås. Det var mycket mat och dessutom smakade maten gott och det gick fort att få den. När vi ätit färdigt kände vi oss redo att trampa längre in i Albanien, landet som sakta men säkert gjorde oss sugna på att se vad som fanns att erbjuda.

 

Längs vägen fick vi många intryck och detta blev första landet som på riktigt kändes som utomlands. Människor transporterar sig med åsna, häst eller mycket slitna bilar. De äldre kvinnorna har långa kjolar och schal på huvudet och en åsna i handen. Längs vägkanten säljer bönderna honungsmeloner, granatäpplen, mandariner, morötter, potatis och annan frukt. Allting står snyggt uppradat i fina kulörer och när vi cyklar förbi så tittar försäljarna förvånat på oss och ler, sedan vinkar de glatt. I en rondell vi körde igenom stod fåraherden med tjugo får som betade mitt på gräsmattan i rondellen och i varje avfart satt människor och sålde majskolvar som de grillade direkt på en större trädgren. Vi passerade städer som såg ut som nedlagda projekt och med många fabriker byggda i brunt tegel. Det har inte varit vackra städer men det byggs mycket nytt och de flesta hus vi sett längs vägen har varit nymålade och fräscha. Det ser ut som ett land som är på frammarsch kan man säga. Och det är rent och snyggt längs vägar, gator och torg och restauranger och hotell känns hygieniska i stor utsträckning.

 

Vi kom fram till staden Elbasan och vi var nyfikna på vad ett hotellrum kunde kosta. Så vi cyklade till stans finaste hotell och gick in för att får klarhet i saken. 25 Euro ville de ha för att dubbelrum med AC, dusch, Wifi och frukost inkluderat. Dessutom hade hotellet pool och det var fräscht! Vi tyckte inte att det var något att tänka över och checkade glatt in och njöt över att få en högre standard till en rimlig kostnad. Vi hade inga förväntningar på den inkluderade frukosten efter våra frukostupplevelser i Italien (kaffe och kaka) men i Albanien verkar man äta mer! Vi serverades starkt kaffe, omelett, skinka, ost, grönsaker och vitt bröd.

 

Vi lämnade hotellet i morse(onsdag) som nya människor med laddade batterier och började en 1200 höjdmeters klättring mot Makedonien och Ohrid som mål för dagen. Det blev ett kort besök i Albanien och det är med en positiv bild vi lämnar landet. Albanien blev landet som gav oss reslusten tillbaka och vi känner oss utvilade och sugna på nya intryck igen! Vi kommer i framtiden gärna tillbaka till Albanien, både för sol och bad utanför Durres och för vandring i bergen. Vi vill säga att Albanien är ett billigt land, med hög standard för oss turister, trevliga människor och med möjlighet att uppleva ett äkta land som ännu inte blivit präglat av turism. Visst är det ett fattigt land och levnadstandarden hos de lokala är låg, men vi tycker att det finns en charm i det. Att tänka på om du reser hit är att cash is king- glöm kortbetalning och pengar tar du ut i de större städerna. Euro tas tacksamt emot så det är bra att ha med sig.

 

Albanien, vilken överraskning!

 

/TandemLove

 

Lite djur på vägarna...

Middagen i levande form!
Trötta ögon men ett leende för stor frukost =)
Ett kuperat land kan man säga...
Vi följde en flodfåra upp emot gränsen till Makedonien...
Mycket gamla fabriker kantade vägarna innan staden Elbasan
Människorna använde den gamla tågrälsen som promenadslinga och alla höjde huvudena när vi passerade =)
800 meter över havet =)
Varför inte ta åsnan hem efter jobbet?
Passkontroll innan Makedonien...
Nytt land och nya möjligheter =)
Läs hela inlägget »
Tummen upp för våra läsare! Tummen upp för våra läsare!

Vi har fått en otrolig respons på föregående inlägg och vill därför passa på att skriva lite kring det. Först vill vi tacka för alla mail, kommentarer, Gilla markeringar, delningar och värmande ord. Det har gett oss båda en otrolig styrka och energi! Inte minst för mig (Sussie) som känner en enorm lättnad att få öppna denna ventilen och vädra någhot som upptar en stor del utav min tid, varje dag. Det Känns skönt att veta att det finns många andra där ute som förstår och känner precis som jag och det blir en knuff frammåt för mig i detta projekt. Jag är otroligt glad och stolt över att vi har så många diabtiker som följer oss och det ger mig kraft att orka kämpa när det är tungt!

 

Vi har varit rädda att skriva kring diabetes i bloggen eftersom vi inte trodde det skulle finnas intresse för icke diabetiker, men vi har nu förstått att det faktiskt gör det! Därför kommer vi nu ta upp diabetes framöver och har skapat en egen kategori för det här i bloggen också.  Det finns massa känslor,  tankar och framför allt åsikter att ta upp kring diabetes och diskrimineringen man lever med. Och jag (Sussie) ser framemot att få vädra, informera och få utlopp för allt detta.

 

TACK för ert stöd, vi har fantastika läsare och ni ska veta att ni ger oss otroligt mycket. Glöm inte att ni är en stor del av detta projektet och ert stöd blir bränsle för oss att genomföra resan! Ännu en gång, Tack till ER!

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »
Etiketter: diabetes, kap till kap
Sussie trycker i sig mera mat, fast magen inte alls vill.... Sussie trycker i sig mera mat, fast magen inte alls vill....

Vi har kämpat en del med min diabetes i fyra dagar nu och det är något vi nästan aldrig skriver om här i bloggen. Här visar vi alltid upp "solsidan" och det underbara vi möter på vägen. Men det finns en annan sanning också och det vore inte ärligt av oss att utelämna baksidan med att ha just diabetes. En stor anledning till att Sussie vill genomföra detta projektet är för att påvisa att diabetiker kan leva sitt liv och följa sina drömmar, trots sin sjukdom! Men vår resa speglas till stor del utav diabetesen och vi måste varje dag ta hänsyn till sjukdomen. Och det är inte enkelt att leva och vara stark i sin diabetes, varje dag. Därför vill jag (Sussie) skriva lite och berätta hur det ibland känns. För er som vill läsa mer om diabetes och hur jag gör; KLICKA HÄR!

 

Jag (Sussie) är en person som verkligen försöker vara positiv till min sjukdom och jag ser oftast hoppfullt på framtiden. Jag följer mina drömmar och låter inte diabetesen bli ett hinder för mina planer och utåt hoppas jag förmedla just detta. Men det finns givetvis tunga dagar även för mig och det finns stunder då jag förbannar min sjukdom och den situation jag sitter fast i tack vare att diabetes är en obotlig sjukdom. Även om jag försöker avdramatisera problemen kring att leva med diabetes så ska man inte glömma att det är en dödlig sjukdom som kräver ett stort individansvar. Ett ansvar som vi aldrig kan ta en paus ifrån!

 

Att leva med diabetes innebär att man varje dag, alla dagar i resten av sitt liv måste planera och ta ansvar för sitt blodsocker. Vi kan inte strunta i att äta rätt, kontrollera vårt blodsocker eller ta våra sprutor, utan att få en konsekvens som följd. Äter man fel kost eller tar en felaktig insulindos kanske konsekvensen inte blir så allvarlig, men det kan också sluta riktigt illa. Tar man en för hög dos insulin och sedan spontant hänger med en kompis på promenad så kan man drabbas av för lågt blodsocker och då behöver man äta något för att lösa situationen. Har man då glömt druvsocker och det är långt till en butik så kan situationen genast bli akut. Är man i det läget ensam, är det genast värre. Utåt sett uppfattas en person med lågt blodsocker som en alkohol eller drogpåverkad person och det kan då vara svårt att få hjälp eftersom folk blir rädda. Det som oftast syns är att man vinglar/raglar, skakar, sluddrar och säger osammanhängande saker eller uppträder aggressivt. Det som händer mig är att hörseln försvinner, talet försvinner och synen försvinner nästan helt- man är då minuter ifrån att hamna i koma. En koma som kan göra en hjärndöd. 

 

Sen har vi nästa mardrömscenario som är komplikationer som följd utav ett liv med diabetes. Det är en sjukdom som sliter hårt på kroppens andra organ såsom, ögon, blodkärl och njurarna till exempel. Ett jämt blodsocker är ett mål som vi alla diabetiker strävar efter och genom att uppnå detta år efter år minemerar vi riskerna för komplikationer. Men risken finns alltid där som ett orosmoln och desto längre tid du har sjukdom, desto högre risk löper du. En komplikation som är ganska vanlig är att få kraftigt förlorad syn eller att förlora den helt eftersom att blodkärlen i ögonen slits ut. En annan kan vara att amputera benen eller fötterna eftersom blodcirkulationen blivit för dålig. Om njurarna slits ut så kan man behöva rena sitt blod regelbundet med hjälp av dialys. Jag kan inte prata för andra diabetiker, men dessa risker ligger som en orosklump och gnager i mitt samvete dagligen och det känns ibland som en stress att veta att livet kan reduceras redan vid 50års ålder.

 

Är det inte bara att äta felfritt och motionera regelbundet, så blir allt bra då? Ja och nej vill jag svara på det! Självklart mår du bättre av att äta optimalt och att träna regelbundet, men det garanterar inte ett jämt blodsocker. Ibland kan jag äta en maträtt och ta en viss dos till det, medan jag nästa gång kanske behöver halva dosen eller den dubbla till samma mat. Allt beror på hur aktiv du varit och planerar att vara kommande timmar, hur du mår både psykiskt och fysiskt och om du druckit eller sovit tillräcklig. Hormonerna vi har i kroppen spelar stor roll, och stress är en sak som framför allt påverkar mitt blodsocker. Men också om jag är glad, ledsen eller arg. Sover jag för lite tenderar jag att ligga högre och är det varmt ute brukar insulinet verka starkare.

 

Som ni förstår har vi diabetiker inget facit att leva efter och vi måste experimentera oss fram till en lösning vi mår bra utav. Detta innebär att vi också måste vara ständigt medvetna och att planera vårt nästa steg för att undvika framför allt ett lågt blodsocker. Och det kan i alla fall jag bli nästan utmattad av ibland! Ibland önskar jag mig i hemlighet en vecka utan diabetes. En semester från ansvar, kontroll och planering. En stund där jag får vara hundra procent spontan, slarvig och tanklös, utan livsfarliga konsekvenser. En vecka utan handväska med sprutor, mätare och nålar och en vecka utan blåa prickar på magen, låren och fingrarna. En semester när jag får njuta av bullar och godis utan att få dåligt samvete för att jag förkortar mitt liv. En vecka när jag får känna mig fri, på riktigt.

 

Även om jag förespråkar att diabetes bara är en parantes i våra liv, så finns det dagar då jag även ser baksidan och slås ned av den. Och det finns många gångar jag önskar mig ett liv utan sjukdomen, ett enklare liv. Speciellt eftersom jag vill leva ett spontant, oregelbundet liv fyllt av äventyrsresor- en livsstil som är betydligt enklare utan en kronisk och livshotande sjukdom. Alla de utmanande saker jag tar mig an så som att bestiga berg, backpacka genom LatinAmerika eller att cykla till Sydafrika är tyngre, farligare och mer komplicerade på grund utav min diabetes.  Jag vore en hycklare om jag sa att jag inte önskade att slippa genomföra denna resa med diabetes. Dagar då mitt blodsocker ligger över 15mmol skriker hela kroppen i protest när vi sätter oss på sadeln och jag känner mig så tung och seg. Varje tramptag blir mödosamt och helst vill jag bara sova. Jag får kramp i vaderna och tårna och blir väldigt törstig. Sen finns det andra dagar då jag drabbas av lågt blodsocker flera gånger i rad och min kropp blir svag, svettig och darrig och det enda jag vill är att vila och vänta på att kroppen ska återhämta sig. Sen hatar jag att äta massa kakor, sylt, frukt eller vad som helst i min närhet, trots att min mage redan är proppmätt och smärtar. Men jag vet också, att om jag inte gör det så riskerar jag mitt liv.

 

Men det finns inget botemedel och jag har lärt mig leva med diabetes, på gott och på ont. Och det stoppar mig inte från att följa mina drömmar och jag tror i mitt hjärta att allting är möjligt om man planerar och tar ansvar. Men jag ville bara berätta att det inte alltid är så lätt som jag försöker påstå att det är!

 

Nu sitter vi i Bari och kommer ta båten till Albanien i natt. Sedan kommer vi att trycka på för att cykla de cirka 110 milen till Istanbul. Där kommer vi stanna några dagar och njuta av turkisk kultur och mat innan vi flyger ner till Jordanien och Amman.

 

/TandemLove och EXTRA kärlek och omtanke till alla andra diabetiker där ute!

Cyklingen går inte alltid som man tänkt sig när man har diabetes!
Läs hela inlägget »

Vi lämnade Rom med lite bitter smak i munnen. Vi var trötta på otrevliga Italienare och less på att trängas med hundratals turister. Men i takt med att cykeln rullade vidare rakt österut mot Pescara så hände något. Det var inte bara naturen och landskapet som förändrades, utan även attityden. I butikerna fick vi både ett "Ciao" OCH ett leende samt att alla turistbussar verkade som bortblåsta. Trafiken är fortfarande livsfarlig likt på västkusten, men faktiskt något lugnare på östkusten. Vägen från Rom mot östkusten tog oss genom ett kuperat och ganska torrt landskap och vi har klättrat en hel del. Trots detta har vi tagit långa avstånd per dag och det måste betyda att vi kommit i bättre form. Vi har cyklat i snitt 10mil och tagit upp till 1200 höjdmeter per dag. När vi cyklade i Norge kunde vi cykla i fyra timmar per dag och vara helt slut, samt vara slitna dagen efter. Nu cyklar vi ca sex timmar varje dag och det utan större problem. Underbart!

 

När vi cyklat till staden Avezzano så märktes det tydligt hur temperaturen sjönk när solen gick ner. På dagen hade vi 27 grader och njöt i värmen, men på kvällen sjönk graderna drastiskt. På natten vaknade vi båda utav att vi frös som aldrig förr i våra sovsäckar. Termometern visade 2 grader och på morgonen vägrade vi att krypa ur sovsäcken tills solen la sig mot tältduken och tinade våra kroppar. Det som är positivt med kalla morgnar är att man cyklar på ordentligt för att få upp värmen! Runt 11.00 tiden brukar det bli varmt på allvar och ganska snart är det närmare 30 grader igen, ett konstigt klimat här i södra Italien.

 

Vi cyklade mot staden Chieti (1,5 mil innan Pescara) där vår forna arbetskollega Donatella bor. Men när vi cyklade in i staden hade vi inte fått kontakt med henne och visste inte var hon bodde. Därför cyklade vi vidare och såg till vår förtjusning att det fanns ett Ikea utanför staden! Dit cyklade vi genast och vi satt länge i deras fik och njöt av svensk inredning. Sen köpte vi knäckebröd och senaps sill som vi med lycka åt upp på parkeringen utanför. Där lyckades vi även få kontakt med Donatella som bjöd oss att sova hos henne i Chieti. Det var en lite brant backe upp dit hon bodde sa hon och vi tänkte att det skulle bli en lagom jobbigt backe att ta innan läggdags. Men jösses vilken uppförsbacke, det var bland det jobbigast vi gjort på resan! Svetten lackade och knäna brände, men envist fortsatte vi trycka oss uppför. Sista biten drog vi cykeln uppför en trappa och det är ett arbete som kräver två personer! En tandemcykel väger ganska mycket :) Väl framme hos Donatella möttes vi av värme och gästvänlighet och det var i vanlig ordning underbart med en skön säng och en varm dusch. Men detta var extra roligt eftersom det är hos en bekant :) På morgonen gick vi med till Donatellas arbete där vi fick kaffe och kaka innan vi cyklade vidare mot havet.

 

Ett kärt återseende blir det varje gång vi kommer till havet och det är så underbart att cykla i värmen. Just Abruzzo regionen tyckte vi var väldigt trevlig och speciellt människorna! Längs kusten var det vackert och fridfullt och en ren semester. Detta ända tills staden Termoli där det återigen var som att komma till ett nytt land. Här såg vi mycket övergivna hus och byggnader och sopor i mängder längs vägarna. Däck, sängar, tv-apparater, kylskåp och allt möjligt ligger slängt utmed vägkanten och intrycket är obehagligt. Nästan övergivet. Och när vi skulle handla kom två Ryssar i trasiga kläder och ställde sig och väntade på att vi skulle gå in, när Rasmus stod kvar började de dividera på ryska och gick sedan en bit bort. Där stod de kvar och glodde på cykeln tills Sussie kom ut igen, då körde de iväg. Märkligt tyckte vi... När vi skulle slå upp tältet fick vi en dålig magkänsla, som slutade med att vi vände och letade upp en ny plats.

 

Imorse när vi cyklade längs landsvägen stannade en bil på motsatt sida och ut vinglade en tjej barfota, iklädd trosor och skinnjacka. Vi tänkte att vi skulle stanna och hjälpa henne, men frågorna hopade sig. Vad kunde vi göra, behövde hon hjälp, och var detta ett trafficking offer eller en "vanlig" prostituerad? Innan vi hann tänka längre så kom en ny bil och plockade upp henne. Vi cyklade vidare i tystnad och kändes oss besvärade över det vi just sett. En stund senare dök nästa kvinna upp i trosor och hon log mot oss där vi cyklade förbi en meter ifrån henne. Vi passerade ett tiotal flickor och kvinnor och när vi möttes deras blickar skar det i hjärtat på oss. Klockan var inte ens 10.00! När vi sedan körde in i Foggia så var det återigen sopor överallt och i containrar längs vägen satt det människor inuti och letade efter användbara ting eller föda. Vi var inte beredda på detta, inte redan här i södra Italien. Det är en påtaglig klasskillnad och man märker att det är fattigare här. Husen är slitna, magra hundar och hästar och smutsigt folk med trasiga kläder. På ett köpcentrum var det utplacerade ett tjugotal vakter som gick runt bland alla billarna, och vaktade de "rika" människornas bilar. Man är rik om man har bil och kan köpa saker på ett köpcentrum. Sug på den karamellen! Det är Europa och Italien ett välfärdsland många mått mätt, men utifrån det vi ser är verkligheten en annan! Sverige är ett land med oerhört hög standard, vi kan inte nog understryka hur bra vi har det! Det räcker med att jämföra med andra länder inom EU, vi behöver inte åka så långt som till Afrika för att bekräfta det!

 

Jag (Sussie) har magkatarr sedan Rom och har stundtals väldigt ont i magen, mår illa, får frossa, har sura uppstötningar och har svårt att äta. Men det har funkat okej och vi undviker mat som ökar smärtan. Men det gör att vi längs vägen få ta en del långa pauser vid vägkanten i väntan på att magen ska lugna ner sig. En sak som dessvärre varit ett större problem är faktiskt diabetesen! Jag har haft tre dagar med lågt blodsocker som vägrar stiga, trots att jag äter. Tror att det är kopplat till magen och det faktum att jag äter mindre, men jag har slutat nästan helt att ta måltidsinsulin eftersom mina portioner är små. Ska i morgon sänka dygnsinsulinet och se om det blir bättre. Problemet har varit att mitt blodsocker har varit lågt hela förmiddagen och jag har ätit druvsocker, kakor, bananer och bars utan att få upp blodsockret över 4mmol. Vi har fått stanna väldigt ofta för att äta och vänta på att blodsockret ska stiga. Det har gjort mig orkeslös och svag och cyklingen har varit oerhört tung dessa dagar.

 

Idag hade jag ätit upp alla känningsprodukter och det var 1,5 mil kvar till närmsta stad som var Foggia. Vi hade då cyklat 5mil utan någon matbutik och det enda vi kunde göra var att fortsätta cykla i hopp om att hitta livsmedel snarast. Som tur är hade vi en burk marmelad kvar i packningen som jag fick trycka i mig, trots en mage i uppror och ett starkt illamående. Väl vid affären låg blodsockret på 5mmol trots 3 bananer, ett helt kakpaket och en burk marmelad! Vanligtvis skulle jag ligga på 15mmol efter allt detta! Vi åt yougurt och drack sockerrik läsk och jag mådde väldigt illa och fick mer ont i magen. När vi cyklade in i staden kändes det som om jag skulle svimma, kräkas och jag hade svårt att orka sitta kvar på sadeln. Jag mådde oerhört dåligt! Vi fick stanna i en lugn korsning och jag fick sätta mig i skuggan och då kom spyan. Magen vände sig ut och in och jag tömde allt jag ätit under hela morgonen, medan folk på söndagspromenad gick förbi. Usch! Men efter det mådde jag betydligt bättre!

 

Nu sitter vi och planerar var vi ska ta vägen härnäst och om vi ska bege oss till Albanien med outvecklade vägar eller direkt till det kuperade Grekland. Vi har ungefär 12 mil kvar till Bari där färjan vidare utgår ifrån.

 

/TandemLove

En av flera små byar vi passerade med en stadskärna liknande en borg när vi klättrade över Appininerna
Tidig morgon och bara några grader uppe i bergen...
Trötta ögon...
En dimma låg i dalen efter vi klättrat över ett bergspass! Temperaturen skiftade från 22 grader till 10 grader på några minuter...
I denna dalen cyklade vi 10 kilometer omväg då någon glömde visa upp en skylt att en väg var avstängd...
På väg ner mot Pescara fanns det ett IKEA. Det blev både fika och middag där =)
Tummen upp för svenskhet i Italien =)
Svenska delikatesser som man inte kan finna i en italiensk mataffär!
Det blev en cappuccino på Donatellas arbetsplats i Chieti!
Adriatiska havet =)
Sol och värme är väldigt gott!
Rasmus är trött och tar en tupplur =)
Läs hela inlägget »
Här står Sussie framför ST.Peters kyrkan tillsammans med tusentals turister! Här står Sussie framför ST.Peters kyrkan tillsammans med tusentals turister!

Tydligen är det högsäsong i Rom i oktober. Vem visste det? Inte vi i alla fall. Men det fick vi erfara ganska fort. (Varje dag besöker 10.000 människor Vatikanstatens museum- 10.000 människor!!!)

 

Pontus och Linus Engberg (Rasmus bröder) satt på ett ryanair plan ner i måndags för att göra oss sällskap under de dagarna vi skulle spendera i Rom. Väldigt kul att efter två månader utan familj, möta människor som man älskar och som står en nära. Vi hade oturligt nog bokat två nätter på ett uselt Bed & breakfast, med en rökande värd som bara kunde prata italienska och ville kasta ut oss andra dagen då vi sa att vi ville betala med kort och inte CASH. En Mycket obehaglig upplevelse som i stunden fick oss att vilja ta första bästa flyg långt från Italien. Men efter att vi hotats av värden att leta upp en bankomat och sedan lagt en timme av vår dyrbara tid att betala rummet gav vi oss ut på Roms gator med riktning mot Vatikanstaten. Vi försökte alla fyra släppa händelsen och vända den dåliga början till något bra. När vi väl kom till muren som omringar världens minsta och rikaste stat såg vi en flera hundra meter lång kö som slingrade sig efter muren. Neeeej, tänkte vi. Vi ställde oss och tittade storögt på alla hundra människor som stod där och väntade. Då kom fram en argentinsk man fram till oss. Han var försäljare till en turoperatör och vi lyssnade vagt till hans säljsnack till han sa att man kunde skippa den två timmars långa kön. Det blev 35 euro för en tvåtimmars guidad tur genom museerna i Vatikanen, däribland Sixtinska kapellet + ingen kö. Dyrt, men helt perfekt. Hela turen var mer eller mindre väldigt intressant och vi gick ifrån Sankt Peterskyrkan rik på kunskap, som vi annars aldrig fått utan guide.

 

Därefter tog vi sikte på Pantheon, Colosseum, Fontana di trevi och allt däremellan. När man promenerar runt i sitt lugna lunk bland de smala gränderna, som inte alls har ett system dyker det upp överallt gamla kyrkor och byggnader med djup historia. Det är en blandning av romersk och kyrklig influens överallt och för den personen som vill förkovra sig i historia kan man lägga veckor att gå på museum och bara vandra runt på de kullerstens beklädda gatorna. Om man jämför med alla andra städer vi besökt på resan är Rom den stad som andas mest historia.

Kvällen spenderades med en avsmakningsmeny med vinpaket på den restaurant som fått högst betyg på tripadvisor. För 600kr fick vi 11 små rätter med fyra tillhörande vin. Det var verkligen värt varenda krona och om ni besöker Rom. Ta er då en tur förbi restaurante Ad Hoc och njut av italiensk mat när den är som bäst!

 

När vi nu i skrivande stund har lämnat Rom kan vi nu titta tillbaka på våra planerade storstadsbesök i Europa och känna oss ganska nöjda med storstadslivet. Det är oerhört intressant och se huvudstäder på cykel. Man ser mycket, som man undgår som turist och får en intressant upplevelse av städerna. Men i framtiden, om vi åker tillbaka, kommer vi höja vår resestandard och försöka resa på lågsäsong. Billigare och mindre turister :)

 

Om vi skulle jämföra Amsterdam, London, Paris och Rom och skulle vi ranka städerna följande:
1. Paris (historiskt men väldigt modernt, underbar mat, shopping mecka)
2. London (Europas metropol där du kan finna det mesta)
3. Amsterdam (mysig och liten storstad med en härlig atmosfär)
4. Rom (historia och miljoner av turister)

 

Nu fortsätter vi trötta cykla mot östkusten...

Arrividerci!

 

/TandemLove

Bröderna Pontus, Linus och Rasmus kör en guidad tur på Vatikanstatens museum- bra tur dessutom!
sussie var såklart också med, här är vi på väg mot Sixtinska kapellet
Många dramatiska bilder visades, detta är vävda tyger som visar när Herodes lät döda alla pojkar som föddes. Resten av historien kan ni väl?
Bröderna Engberg i världens största kyrka- St.Peters kyrkan
Här står vi framför Peters grav!
Så här ser vakterna ut till Vatikanstaten. De måste vara från Schweiz, mellan 19-30 år, singlar, utbildade vid college och givetvis katoliker och vältränade. Enkel rekrytering?
Colusseum och vi!
Fontana de trevi är väldigt vacker! endast känd för att Anita Ekblad badade i den i filmen La´Dolce vita
Den mysiga och goa restaurangen vid tog en avsmakningsmeny på! Mycket vin överallt :)
St Peters kyrkan gör sig bättre på kvällen, utan turister tycker vi :)
Det bästa med Rom var att få umgås med bröderna och svågrarna! Tack Linus och Pontus för en härlig upplevelse! Vi saknar er redan!
Läs hela inlägget »
Dags att lämna villan i Toscana... Dags att lämna villan i Toscana...

Kära läsare, vi har inte haft några människomöten över huvudtaget och det är ju de som är värda att skriva om. Inte heller har vi haft några direkta motgångar att beklaga oss över och inget ovanligt har hänt. Vi har cyklat på i två dagar nu och i morgon blir sista cykeldagen innan Rom dit vi har 8 mil kvar. På måndag ska vi möta upp med Rasmus bröder; Pontus och Linus och det håller oss i sadeln med gott humör! Vi ser framemot familjen och att få uppleva en stad tillsammans med några utav de människor som står oss nära. Vi har cyklat 190km på två dagar och vi har tagit 1000 höjdmeter varje dag- så vi känner allt av detta i kroppen!

 

Det vi har reflekterat över i två dagar nu är hur fruktansvärt dåliga bilförare Italienarna är! De kör som galningar och har dålig kontroll på sitt fordon. De gör omkörningar som får det att knytas i magen på oss och ibland känns det som en tidsfråga innan vi är med om en olycka. Dessutom gör de allting förutom att köra bil. Det är sällsynt att se bilförare som har två händer på ratten. Antingen skriker de med stora gester i sina mobiler, smsar eller läser böcker. Ett annat problem är också att de ofta glor på oss istället för vägen och därmed tappar de sin placering. Vilket i sin tur ökar risken för en frontalkrock med mötande bilar på dessa smala vägar. Vi förstår att detta är ett smakprov på hur illa trafiken kommer vara ju längre söderut vi kommer, men hittills är Italienarna de sämsta bilförare vi mött på denna resa. Det är därför inte konstigt att vi nästan varje kilometer kör förbi bilder och blommor längs vägkanten för någon som dött i trafiken. Rasmus tycker till och med att de kör sämre än på Zanzibar. Men börjar vi prata om Nepal så blir omdömet genast annorlunda dock : ) Nepal har haft den värsta trafiken vi sett på alla våra resor hitills! Det sägs att Kairo ska vara värst i världen, så att cykla där ska bli en utmaning som vi fasar för.

 

Vi bjuder på lite bilder från dessa två dagar på cykel, för vackert har vi det!

 

/TandemLove

Detta är typiskt längs hela vägen, små byar uppe på kullarna....
Såhär ser det ut i Toscana
När vi sedan cyklade in i Lazio-regionen såg det istället mer ut såhär...
Här är vi så himla slut, uppför och motvind- gaaah!
Vi cyklade igenom Bolsena och denna spännande ruin
Sen hittade vi dessa underliga stenar- något som tydligen kommer från vulkanutbrott...
Detta får bli dagrens bild- helt otroligt ljus tycker vi!
Läs hela inlägget »

Ni läste i det tidigare inlägget om vår tur på vingården Terreno söder om Florens. Vår planering efter vinturen var att åter sätta sig på cykeln igen och fortsätta trampa söderut. Men så blev det inte!

 

Tillsammans med ägarens dotter hade Jenny beslutat att erbjuda oss boende för natten i ett av vingårdens hus, som de i vanliga fall hyr ut till turister. Men idag stod ett av husen ledigt och de frågade oss om vi ville stanna över natten och vila upp oss. Vi blev chockade över det generösa erbjudande och mållösa nickade vi båda på huvudet. Människor är så generösa!

 

Jenny hjälpte oss med att köra både cykeln, packningen och oss till det stenhus som vi skulle bo i, som låg en bit ifrån vingårdens huvudhus. Efter en gumpande tur i bilen parkerades bilen framför ett stenhus som låg mitt bland olivträden, och med en terrass med utsikt över ägorna och dalen. Jenny förklarade glatt att vi fick ta för oss av fikonträdens frukt och trädgårdens övriga utsöktheter. Leendet på Sussies läppar bara växte och växte för varje sekund. Väl inne i husets kök visade Jenny att hon plockat ihop lite gott åt oss. Där stod två korgar med allt möjliga godsaker; ost, bröd, vin, färska grönsaker och färska kryddor osv. Delvis var det från gäster som lämnat efter sig. Men vi blev överlyckliga! Ibland har man verkligen tur!

 

Vistelsen i det enkla men väldigt romantiska stenhuset blev till och med två nätter och vi njöt av tystnaden och fick en god chans att vila upp oss ordentligt. När vi inte åt pasta och drack vin, samtalade vi om resan och veckorna framöver. Som det ser ut nu, kommer vi på grund av kriget i Syrien flyga från Istanbul till Amman i Jordanien. Vi vill helst flyga till Israel, men om man får en stämpel i passet därifrån kommer vi inte in i Egypten eller Sudan. Därför kommer cyklingen fortsätta från Jordaniens huvudstad ner mot Röda havet och sedan faraonernas land Egypten och Afrika =)

 

Härifrån planerar vi att vi på tre dagar ska ta oss till Rom, där vi under ett par dagar ska utforska denna historiska stad. Men innan dess blir det att trampa sig igenom Italiens kuperade terräng!

Förresten! Vi har nu cyklat 5000 kilometer! Värt att firas med en gilla markering nedan =)

 

/TandemLove

Smakrika och stora pizzor är helt i vår smak!
Här plockar Susanne fikon från vår stenterass
Glad som en fågel!
Det blev en middag på terassen med gårdens vin och pasta!
En romantisk kväll i toscana förtjänar vi alla ibland!
Läs hela inlägget »

Det lilla vi hittills har fått se utav Toscana har inte imponerat på oss i den utsträckning vi hade förväntat oss. Naturen har inte varit enastående och städerna har varit överfulla med turistgrupper som lite dödar charmen med just trånga gränder. Så i morse när vi lämnade vår camping utanför Florens var det med en viss skepsis som vi började cykla söderut i denna fantastiska Toscana regionen.

 

Från Florens började vi att klättra uppför i branta backar, längs smala vägar som slingrade sig mellan vingårdar och små byar. Det var först här som vi förstod. För varje svettdroppe som föll från våra pannor insåg vi mer och mer varför alla pratar om Toscana. När vi kämpat oss upp för en 20% brant backe och trötta stannade för att återhämta andningen kunde man i tystnad skåda detta romantiska landskap med en kombinationen av vackra hus byggda i sten, vinodlingar, kullar med träd och odlingar på och alla små detaljer, som gör Toscana till ett vackert möte. Hela atmosfären andas skönhet och njutning, där det finns plats att andas ut på och hämta andan.

Dagens mål med förmiddagen var att hinna till en vinprovning som skulle börja 11.00 på den svenskägda vingården Terreno som ligger i Chianti distriktet.

 

Vi var ute i god tid och planerade att hinna byta om innan turen skulle börja. Men vi lyckades, med hjälp av GPS:n att köra fel, och hamnade på en mardrömsväg som stupade uppför i grus. När vi väl kämpat oss 4km på den undermåliga vägen kom vi till dess slut, och kort där efter började andra delen av vägen. Nu hade klockan redan slagit elva och vi hade de sista 900m uppför längs en brant grusväg och vi insåg att vi aldrig skulle hinna i tid. Vi ringde och hoppades gruppen skulle vänta och sedan joggade Sussie i förväg. Väl framme vid Terrenos gårdsplan stod där ett gäng med glada svenskar och alla var så snälla som hade väntat på oss! De var häpnande över vår tur och några mumlade att till och med bilen hade det svårt att ta sig fram på vägen upp till gården.

 

Sedan blev det en rundvisning med cykelkläderna på! Vi gjorde en rundvandring på vingården och fick se hur druvorna förvandlas från klasar på en vinranka och till en flaska med kork och etikett. Vår guide Jenny var en otroligt påläst person som pratade naturligt utifrån en gedigen kunskapsbank och med ett smittande engagemang. Turen gav en inblick i vilken konst vintillverkning egentligen är och vilket otroligt arbete som ligger bakom varje flaska. Det är många faktorer som spelar in beroende på hur en årgång ska bli. Vädret är en stor påverkande faktor och för att vinet inte ska bli för sött är det viktigt att druvorna mognar långsamt och får tid att utveckla alla smaker. Det får inte regna för mycket för då möglar druvklasarna, och för lite regn innebär att druvornas process ökar och utsöndrar för snabbt sockermängden i druvan. Det gäller också att skörda druvorna i exakt rätt tidpunkt beroende på vilket vin man vill tillverka. Därför kanske de ibland bara skördar en rad med vinrankor och sedan väntar de en period tills nästa rader har nått samma mognadsgrad.

 

På vingården finns en "vinmakare" som ansvarar för hela produktionen och det är dennes ansvar att hålla koll på gårdens alla hundratusen vinrankor. Varje dag promenerar han runt på området och provsmakar på de olika druvorna och talar om för personalen när det är dags att skördas och vilka vinrankor som ska plockas. Skördandet gör man för hand och man går igenom varje klase och tar bort dåliga bär. Sedan lägger man druvorna i små plasthinkar, här är processen delikat och alla druvor som krossats i hinken måste slängas. Detta noggranna arbete visar sig i den färdiga produkten och är av yttersta vikt för att vinet ska ha chans att vinna priser. Många andra vinproducenter använder maskiner, och då finns det en risk att insekter och blad hamnar i skörden och det påverkar smaken på vinet till det negativa. Det är anledningen till att billiga viner från stora producenter kan smaka illa. Vinmakaren provsmakar också veckovis alla de viner som ligger på de stora ekfaten i källaren för att veta när lagringen på eken har nått sitt smakliga klimax.

 

Det var en givande tur som gav bra förståelse om processen, vin och hela kulturen kring det. Förutom att turen i sig var superb, tyckte vi om hela konceptet kring miljö som Terreno arbetar med. Deras viner är ekologiska och de använder minimalt med tillsatser såsom sulfat, som de flesta producenter tillsätter i sina viner. Men denna gård har tagit miljöfrågan ett steg längre och de försöker välja miljöskonsamma lösningar i samtliga led. Eftersom en stor del av vintillverkning handlar om att rengöra maskinerna, värmer de sitt vatten med solceller, och personalen är nästan helt självförsörjande med mat på gården. De odlar sin egen frukt och grönt och har kaniner, höns och duvor som förser dem med ägg och kött. Det tycker vi är superbra och något som vi tycker är värt att lyftas fram.

 

För Er livnjutare där hemma som gärna delar på en flaska rött eller vitt fick ett par hus-tips vi vill dela med oss utav! Eftersom nästan alla viner skapas för att avnjutas med mat, ska man välja vin och mat som kommer från samma region, för att vara säker på att maten och drycken ska gifta sig i munnen. Om man till exempel vill avnjuta en fransk ost, kan man se vilken region den kommer ifrån och välja ett vin från samma plats.

 

Ett annat viktigt tips, till oss svenskar som vi fick lära oss, var vikten av att lagra viner. För att smakerna ska bli optimala ska de flesta viner lagras i flera månader innan man dricker det. Italienarna själva köper alltid större kvantiteter och lagrar vinet hemma innan man avnjuter det vid rätt tillfälle. Vår guide förklarade att vi svenskar har en kultur där 95% av det som köps på systembolaget konsumeras inom 24 timmar. Alltså en negativ trend, som inte tar fram det bästa av vinet. Om du köper en flaska vin hemma, smakar den alltså allra godast om du lagrar den i ett år eller två, beroende på vinet. Vissa viner, såsom en Reserva, ska man lagra uppemot tio år, innan de ska drickas. Innan dess kan de till och med upplevas som äckliga i och med att den producerats för att lagras eller för att vila som man också kallar det. Kanske borde vi ändra vår vinkultur i Sverige till att planera långt i förväg och njuta maximalt när vi valt tillfället? Inte heller behöver man ha en vinkällare. Det räcker med en mörk plats där temperaturen förblir densamma och inte skiftar under året. Det betyder att köket och bastun är dåliga platser att lagra vin på, medan garderoben eller en byrolåda funkar helt fint!

 

När turen var över var det dags för vinprovning och vi fick smaka på gårdens egna viner från ett "vanligt" vin till deras allra bästa och finaste vin. Det var ett smakfullt vin som vi tyckte om, och det blir till att köpa och lagra några flaskor rött tills vi kommer hem från Kapstaden att fira med. Deras dessertvin finns tyvärr inte att köpa på systembolaget hemma men det var fantastiskt gott. Så ikväll köper vi en flaska av det och prövar att göra som Italienarna själva och doppa mandelskorpor i dessertvinet. Tydligen passar detta vin även bra till gorgonzola ost och sältan i det. Därför blir det också en bit ost ikväll. Vi ska med andra ord uppleva Toscanas smaker till fullo!

 

Om Ni tyckte läsningen var intressant kan ni även gå in på www.terrano.se/wordpress och läsa mer på Terranos hemsida.

 

/TandemLove

 

Vinrankorna klättrade längs Toscanas kullar i sina ståtliga rader!
I denna process frigörs stjälkarna från druvorna. Det man ha kvar är skalet, saften och kärnorna.
Vinkällaren där vinet ska ligga i ekfaten och andas genom ekträt!
Dessa ektunnor är handgjorda och kostar 15000kronor och köps från Frankrike
Guiden Jenny öppnar ännu en flaska för provsmakning
Susanne smuttar på ett Chianti Classico vin!
Vinflaskor ska samla damm =)
Terreno produceras också sin prisbelönta olivolja. Ett olivträd ger varje år ungefär 2 liter olja.
Läs hela inlägget »

Vi vaknade upp under olivträden utanför den lilla kuststaden Licerci och tänkte ta en dag på stranden i någon utav de orterna vi skulle passera på vår väg mot Pisa. Men vädret slog om och himlen blev mörk så vi ändrade planen och tog sikte på Pisa direkt istället och just när vi anlänt där så kom regnet. Vi tog de traditionella fotona med det lutande tornet iklädda våra hemska regnkläder och med en nästan svart himmel. Det var fullt av turister som alla trängdes för att få den bästa bilden och för oss som är vana med ensamheten så blev det nästan panikartat. Numera när man kommer in på befolkade platser, blir trängseln mer påtaglig och stressen påverkar en nästan mer nu när man är avklippt från allt detta. Efter vi fotat klart och träffat lite svenskar och pratat med turister så var det dags att upptäcka Lucca innan mörkret och vi cyklade vidare. Vi hade förväntningar på Lucca och det slutar sällan bra. Det är en vacker, medeltidsstad som påminner om gamla stan hemma i Stockholm fast större. Och här var det fullpackat i gränderna, turister så långt ögat nådde. Det visar sig att det är högtryck i Toscana under denna period, och det känns trist. Sevärdheterna förlorar sin charm när hundratals människor står framför och skymmer sikten eller trampar en på tårna varje minut. Turism är positivt på flera sätt; människor får kunskap från olika kulturer och länder och lokalbefolkningen och landet kan tjäna pengar på turistnäringen. Men turism kan också förstöra, bidra till miljöproblem och stötta korrupta regeringar. Svår fråga det där med turism egentligen.... Bra eller dåligt, kanske både och?

 

Efter vi kikat runt i Lucca och fått bidrag till insamlingen från ett gäng trevliga Norrmän, så var vi tvungna att cykla ut ur staden för att hitta sovplats för natten. Vi var dödströtta och ville allra helst slå upp tältet mitt på affärsgatan där vi stod, men det var bara att trampa vidare längs kullerstenarna. Vi fann en plats precis bredvid vägen, bakom en buske och vi stupade i säng, eller ja i tält heter det kanske nu mera? : )

 

Efter en solig dag på sadeln anlände vi till Florens på eftermiddan och beslöt oss för att direkt upptäcka staden. Men först var vi tvungna att läsa vad som var värt att se, och i jakt på Wifi hamnade vi på en svindyr turistfälla till restaurang där vi i svensk och snål anda delade på en pizza. Florens är en stad som är det mest turistpackade stället vi någonsin besökt och att strosa omkring med en tandemcykel med kärra i dessa smala gränder under högsäsong, det är tröttsamt. Vad som däremot är superkul är att vi träffar massor av trevliga människor som vill prata, ta bilder på oss och ge pengar till insamlingen. Vi har fått superfin respons här i Florens från människor från jordens alla hörn och vi blir så glada när folk vi prata en stund med oss!

 

När vi var på väg mot campingen för kvällen stannade vi för att knäppa lite kort och då kommer det fyra svenskar upp till oss och pratar. Det visade sig att det var samma svenskar som kört förbi oss längs Rivieran en dag då vi slet för en lång uppförsbacke. Ett konstigt sammanträffande tyckte vi alla och efter en stunds samtal frågade de oss om de fick bjuda på bröllopsmiddag! Vi blev oerhört glada, speciellt eftersom vi bara delat på en pizza som kvällsmat : ) Så vi följde med pensionärsparen till en mysig, Italiensk restaurang. Vi hade ett samtal som gick i ett och tid bara flög förbi, det var så himla trevligt. Alla fyra var livliga, ungdomliga, visa och roliga och vi uppskattade deras ålder till 62 och tänkte att de verkligen var unga i sinnet. Men det visade sig att de var kring 67-71år gamla och vi blev förbluffade- det hade vi aldrig gissat! De var skidälskare som körde svarta pisten i Alperna och vi upplevde att detta var människor som verkligen levde och njöt utav livet! Eftersom båda paret hade varit gifta i 50år så frågade vi givetvis var deras bästa tips var för att hålla äktenskapet vid liv. Och vi fick till svar att kommunikation och egen tid/egna upplevelser var nyckeln till deras framgångar. Det ska vi ta med oss in i vårt äktenskap : )

 

/TandemLove

Här har ni det, det lutande tornet i Pisa
En lite närmare bild på det berömda tornet och vi :)
Man börjar se hur naturen förändras nu när vi cyklat in i Toscana
Frukost i 22graders sol med utsikt över plantagen- härligt! Denna frukost unnade vi oss färskt bröd, parma skinka, riccotaost, pesto och mozzarella- sjukt gott!
Vin i storpack, svårt för oss att dela på tu man hand ; )
Nu har vi cyklat till florens!
Vi avslutar med denna bilden på Italiensk glass- något vi äter minst en om dagen!
Läs hela inlägget »

Vi började även denna morgonen med att laga punktering, men nu på en bänk med stranden som utsikt medans solen steg och färgade himlen rosa. När vi precis började packa ihop, kom det en kvinna springades och frågade om vi hade lite papper att ge henne. Självklart hade vi det och när hon sträckte fram handen för att visa sitt sår började vi lite panikartat att leta efter medicinpåsen istället! Damen som dessutom råkade var svensk hade ramlat på gruset och slagit upp hanloven och armen och det blödde ganska mycket. När vi torkat bort blodet från handen såg vi rätt in i handen på människan och det såg ut som kärnhuset på en paprika ungefär, fast mindre. Vi trodde det var grus men kvinnan som var doktor för övrigt förklarade att det var muskelvävnaden vi såg. Hon var kylig och lugn medan jag (Sussie) kände en liten panik och ett illamående, herregud vad äcklig det såg ut! Vi plåstrade om henne med gasbinda och stripes så länge, men vi alla tre var överrens om att hon behövde sys. Hon tackade ödmjukt för hjälpen och sedan sprang hon hem och vi fortsatte packa ihop. När vi precis skulle sätta oss på sadeln kom det fram en man som stannade till och tittade på vårt ekipage. Inget ovanlig, vi är vana vid det och en del vill bara titta, andra pratar sitt modersmål med oss medan vi nickar och ler och vissa kan engelska och för ett samtal med oss. Denna man visade sig vara från Skottland och han var en pensionerad 66årig som var ute på sitt livs äventyr! Han hade nu gått från Skottland, ja du läste rätt, gått som i vandrat till fots. Hans slutdestination var inte bestämd men han skulle gå genom Balkaländerna, ner genom Turkiet och vidare till Syrien "om det jävla kriget bara ville ta slut" och sedan vidare ner genom Afrika. Kanske till Sydafrika sa han, men varför sluta där? Han hade ändå inget bättre för sig tyckte han och vad skulle han hemma i Skottland att göra. Han ville resa och uppleva, men på ett närmare sätt. Han berättade att han rest en hel del i sitt liv, men att han aldrig känner att han verkligen får uppleva och vara med om något äkta. Därför valde han att gå och han berättade fantastiska historier från hans möte med natur, djur och människor längs vägen. Dessutom var han en utav grundarna för Europeiska Greenpeace och vi fick en lektion om planetens tillstånd, en mörk historia med orosmoln som hopar sig. Gubben var smart, medveten, vis och engagerad! En inspirerande person tyckte vi, som tar sina livsbesparingar och lever fullt ut? Lever man på sina pensionspengar och bor i tält och reser runt jorden kan man faktiskt leva rätt gött och det enda man egentligen har är tid. Vi fick en idé om hur vi ska spendera ålderns höst i alla fall : )

 

Precis som gubben vi mötte, är vi också hemlösa just nu, vi är båda frivilligt hemlösa. Något som kan vara positivt när man valt det själv. Vi har inga måsten och inget som binder oss och man är fri som en fågel. Men här i Italien har det varit mycket svårt att hitta tältplatser och de flesta campingar stängde 30 september. För övrigt kostar en tältplats, enbart en tältplats för två personer i snitt 25 Euro natten här - dyrt! Men eftersom det inte är öppet på campingarna och eftersom det inte finns gott om platser att slå upp tältet i det fria, står vi ofta utan sovplats för natten. Igår hade vi verkligen svårighet att hitta något och för första gången kände vi oss nästan vilsna. Vi är kreativa när det gäller lösningar för natten, men vi är inte oförsiktiga. Och alla de platser vi hittade var skumma platser där intrycket är att de som vill hålla på med något dåligt, skulle utnyttja platsen till det. Det kan vara mörka parker som är undangömda och när vi anländer, börjar människorna i parken röra sig därifrån på ett annorlunda vis. Ni vet på samma sätt som ett rum kan tystna när man kommer in om man är själva samtalsämnet?

 

När vi hade cyklat ut ur den fula staden La spezia, letade vi febrilt efter en plats för natten och precis innan vägen gick ner till den populära badorten Lircici, fanns ett buskage vi tog sikte på. Det var fullt av sopor, använt toalettpapper och ytan sluttade lite lätt men det skulle funka för en natt om vi skar av lite grenar och tog oss förbi urindoften resonerade vi. Men när vi kollade runt i området hittade vi en hemlös som låg i ett annat buskage och platsen kändes inte längre säker och trygg. Man ska inte ge tjuven tillfälle brukar man säga och om inte annat så har vi inte lust att vakna upp med främmande män runt vårt tält. Vi rullade ner till den vackra lilla pärlan Lircici och började fråga vad hotellen kostade. Dyrt, väldigt dyrt och vi tappade modet en stund. Det var första gången som man verkligen förstod hur det kan kännas att vara hemlös, att inte ha någonstans att ta vägen. Skammen att lägga sig offentlig och visa att man inte har någonstans att bo, att man är för fattig för att ha tak över huvudet. För oss är det enkelt, vi kan ta in på ett hotell eller hyra en lägenhet för vi har pengar. Men tänk att vara i den situationen varje dag, och utan att kunna betala för en natt inomhus. Till slut hamnade vi i en övergiven bakgård under olivträd som gömde oss. Det var första natten på länge som vi sovit ordentligt på platt underlag, utan att vara nervös att bli sedda och utan att frysa.

 

Nästa inlägg kommer vara om vårt besök i städerna Pisa och Lucca =)

 

/TandemLove

Trist med punktering!
Under olivträden efter mycket letande..
Läs hela inlägget »

Att cykla längs den Italienska Rivieran är både vackert och oerhört tungt. Man får jobba hårt för de vackra vyerna och ett dopp i det varma havet. Men vi tycker att cykla är det optimala sättet att uppleva hela Rivieran, utan att bränna alla sina pengar på en vecka. Just nu är det relativt folktomt längs strandpromenaderna och vi har inte mycket trafik att trängas med på vägarna mellan de små byarna, och därför är lågsäsong ett bra sätt att njuta av denna kuststäcka. Vi tar ungefär 800 höjdmeter per dag i detta kuperade land och sträckan tar oss upp och ner hela dagarna i branta backar med dramatiska klipporna som störtar rakt ner i havet. Överallt är det en otrolig grönska och på murar, hus och längs bergsväggar växer blommor i färgstarka kulörer. Husen är målade i varma färger i en salig blandning och fina detaljer är målade på husväggen kring fönster och dörrar. Längs gatorna i städerna växer apelsiner på träd och stora exotiska palmer svajar i vinden och ger ett luxuöst intryck. Mellan städerna cyklar vi längs med det glittrande havet där bergen ger en kontur längs kusten i olika grå nyanser och där olivträden skuggar vår med jämna mellanrum. Termometern ligger mellan 24-28 grader Celsius och vi njuter av solens varma strålar mot vår hud. Det är underbart att cykla just nu och vi stormtrivs med sol, varma bad och Italiensk glass minst en gång per dag!

 

När vi cyklat genom flera pittoreska och färgstarka byar på vägen mot Genova så kom vi plötslig till förorterna innan den stora staden och stämning förändrades. Vi kände ett obehag och en osäkerhet och det var en annan miljö. Husen var slitna, det låg skräp på gatorna och vi såg mycket löst folk. Det fanns utländska män som gick omkring med väldigt stora kassar och som liksom drev omkring utan mål och de satt flera av dessa längs stranden i klungor och bara tittade. Det kanske inte betydde någonting, men vi kände för första gången oss riktigt otrygga. Vi ville inte slå upp vårt tält där det drev omkring grupper med stora väskor och kassar, vår slutsats var att de också letade efter en sovplats för natten. Så vi började hysteriskt leta efter ett rimligt hotellrum, en omöjlighet i Genova verkade det som. Ett rum ville de ha 50Euro för och standaren var sämre än många billiga hostells vi bott på. Dessutom var flera hotell fullbokade och vi stod till slut mitt i mörkret och hade ingenstans att ta vägen. Vi cyklade vidare och till slut hittade vi ett hotell och eftersom vi var smått desperata checkade vi in. Jag(Sussie) pratade med den trevliga receptionisten och förklarade att vi annars bor i tält och att detta skulle bli ett skönt avbrott från det. Då gav receptionisten oss sviten istället och vi fick ett underbart rum med eget kök och allt! Gissa om vi blev glada?! På morgonen efter när vi skulle checka ut så var hotellägaren där och han tog i hand och var så ärad över att just vi hade bott på hans hotell. Sen ville han lägga ut bild på oss på sin hemsida och han var imponerad av vårt projekt och skulle följa oss på nätet! Oj, vad sådant värmer gott! Vi började morgonen med att laga en liten punktering på hjulet till vagnen. Första punkteringen där och det berodde på en glasbit som åkt in i däcket och satt sig.

 

Vid dagens slut kom vi till Sestri Levanti och eftersom alla campingar längs vägen var stängda beslöt vi oss för att försöka hitta något i det fria. Något som är väldigt svårt längs Rivieran eftersom all mark antigen är bebodd eller en bergsvägg, alternativt en väldigt offentlig strand. Hur som haver, vi satte oss längs strandpromenaden och njöt av solnedgången i väntan vår vän mörkret. Eftersom Italienare motionerar som galningar och gärna på strandpromenaden fick vi vänta länge innan vi kunde slå upp tältet. I väntan beslöt vi oss för att träna styrketräning och när vi gjorde de kom en man fram och började prata. Vi hade ett mycket intressant samtal med mannen om Italien, politik och världen. Han berättade för oss att han som ingenjör tjänar sämre än en servitris i Italien och att Italien är genomsyrat av korruption. Det känns som ju längre bort från Sverige och norra Europa man kommer, så förstår man vilken lyx vi har hemma! Man behöver inte åka långt för att inse att den välfärd vi har är unik och det lyx att vi kan få arbete, sjukvård och skola. Och vi kan ta ledigt från våra arbeten för att studera, skaffa barn eller för att resa, och det utan att förlora våra tjänster. Vi är bortskämda, vi har en otroligt hög standard och vi har fantastiska möjligheter och förutsättningar i Skandinavien, och det ska vi vara glada för!

 

När vi pratat färdig så fullgjorde vi vårt träningsprogram och sedan konkade vi ner cykeln och vagnen ner för trappen till stranden och sedan slet vi som djur med att dra allting i sanden. Vi slog upp vårt tält precis bredvid en mur, helt öppet på stranden. Men eftersom min man är helt grym på att leka med skuggor och ljus så utnyttjade vi strandpromenadens lyktor till att gömma oss. När vi gick för ett nattdopp så såg vi själva inte vårt tält förens vi stod en meter ifrån det! När vi lagt oss för att sova så hördes en ljudlig smäll och sedan ett pysande ljud utifrån och vi tänkte båda att det var en rökgranat, att polisen skulle röka ut oss! Det var trots allt lite olaglig att tälta där stod det på skylten : ) Vi låg blixstilla och stela som två frysta fiskpinnar i våra sovsäckar och lyssnade efter röster. Allti vi hörde var det pysande ljudet som höll på riktigt länge, men vi kände ingen rök. Vi kom till slut fram till att det var däcket på vagnen som small och inget annat- både en bra och en dålig känsla kan man säga!

 

/TandemLove

Typisk by/stad längs kusten...
Helt okej utsikt att pausa vid :)
Helt okej utsikt att pausa vid :)
Travelsfrog njuter av den Italienska Rivieran!
Så här gött med plats hade vi det på hotellet!
Vi fick ställa cykeln i konferensrummet :)
Att laga punktering i solsken är så mycket bättre än 4 grader och regn!
Inte helt fel att spendera fredagskvällen framför detta
När det kom folk på gångbanan ovan fick vi trycka oss mot muren för att inte synas...
Läs hela inlägget »

Att korsa gränser är spännande på många vis. Dels lämnar man något stort bakom sig; minnen från de platserna man sett i landet och alla de godhjärtade människorna som man mött och fått en plats i sitt hjärtan, men också erfarenheter och lärdomar om exempelvis kulturskillnader. Alla länder visar upp sina både unika positiva och negativa sidor när man transporterar sig efter landets vägar genom städerna, byarna och dess landsbygd. Sedan när man korsar gränsen och rullar ut ur landet kan man snegla sig över axeln och begrunda det man varit med om. Dels i samma sekund trampar man sig in i ett nytt land med en pirrande känsla inför allt nytt. Nytt språk, ny kultur, ny mat, nya vardagliga problem, ny natur osv. Det kan upplevas både stressigt och ambivalent att hela tiden brottas med allt nytt varje dag och samtidigt ta sig tid och bearbeta vad man precis varit med om.

 

Vi har diskuterat mycket under de senaste dagarna på sadeln om varför vi egentligen ska stressa igenom denna resa. För egentligen är ju inte målet med vår resa att: ta sig mellan punkt A och punkt B så snabbt som möjligt, beräkna på kvällarna hur långt man komma nästa dag och försöka cykla extra långt eller det faktumet att man behöver cykla varenda millimeter från Nordkap ner till Sydafrika. För oss är detta inget lopp mot klockan eller någon uppvisning för omvärlden där vi visar att "vi minsann kan cykla hela vägen" och på det sättet få någon sorts förgänglig respekt från er som läser vår blogg. Det vi gör är varken coolt eller något storartat. Vem som helst kan cykla från Nordkap till Kapstaden, vare sig man är man eller kvinna, om man gör det ensam eller om man gör det i grupp eller som par. Det enda som är kriteriet är att viljan och motivationen finns. Det vi dock är stolta över, är att vi vågar göra det vi drömmer om och gör det på vårt eget unika sätt.

 

Ibland drabbas vi av en cykelhets som gör att vi vill ta oss framåt, komma vidare och se hur milen stiger på cykeldatorn. Men när vi stannar upp och tänker till, så kommer vi alltid fram till att vi missar hela resan genom att göra just så. Vi vill inte komma hem och känna att vi cyklat varje dag i ett år och inte tagit oss tiden att stanna och se de platser vi mödosamt cyklat till och möta alla underbara människor. Därför stannar vi när vi vill uppleva något, därför tackar vi oftast ja när vi blir hembjudna och därför cyklar vi ibland korta dagar. Det handlar om att uppleva, annars kunde vi lika bra träna cykling på landsvägarna hemma och sedan tävla om kortast tid i något lopp i Sverige. I huvudsak reser vi och trampar varje ny meter för vår egen skull i hopp om att allt vi är med om varje dag är erfarenheter och lärdomar, som vi i våra framtida liv och i vårt äktenskap kan ha användning av.

 

Sedan är det en ju självklart stor motivation för oss, som får oss att varje dag krypa ut ur sovsäcken varje morgon och sätta oss på vår ömmande bak, att vi kan sprida budskapet om den vattenkris som skördar tusentals offer varje dag och hoppas att vi har bidragit till en bättre värld när vi väl står därnere i Sydafrika och tittar ut över havet...

 

Här kommer lite bilder från vår dag =)

 

Vill även påminna att Ni som tar Er tid att skriver kommentarer till oss - vi uppskattar det verkligen =) och det ger oss ny energi varje gång vi läservad ni skrivit! Tack till Er alla! 

 

/TandemLove

 

Nu när vi har kommit mer och mer söderut har vi Italien börjat rena vårt vatten. Använder oss i Europa av detta, vilket är klordroppar vi köpte i Nepal...
Tre droppar per liter =)
Ett vaket öga ser förpackningen på kärran, gissa??!! Jo, vårt vanliga mellanmål som är hela Mozarella ostar. Mättande, energirikt och bra för Susannes blodsocker!
Nere vid medelhavet och vi möttes av en varm vind!
Stor kontrast på några dagar; från fåraherdar uppe i bergen till palmer!
Väntar tålamodigt vid ett av flera rödljus! Arrivederci!!
Läs hela inlägget »

Vi har fasat över att korsa Alperna med cykel, och dessutom med tandemcykel. Vi har haft föreställningen att det skulle vara bland det tuffaste vi skulle ställas inför på resan. Men faktum var att vägen från Grenoble upp till Corps var den värsta biten och allting efter det kändes enkelt i jämförelse. Däremot lämnade vi Gap vid fyra tiden vilket inte gav oss många timmars cykling, och det gjorde att vi fick stycka upp dagarna. Första kvällen sov vi vid en vacker sjö efter att vi njutit av solnedgången i bergen. När vi satt där så övade någon på sin trumpet och ljudet studsade mellan bergsväggarna och höll oss sällskap medan vi åt. När solen väl gått ner blev det snabbt kallt och luften i bergen är verkligen kylig. Under natten frös vi på allvar för första gången sedan norra Norge.

 

På morgonen vaknade vi till en klarblå himmel och vi fick cykla hela dagen i solsken, något vi längtat efter! Vägen var inte så kuperad och den värsta lutningen låg kring 6-7%. Har man några mil i benen är det faktiskt inte alls så farligt att korsa alperna med cykel tycker vi. Det var jobbigare att cykla i England och dess 15% backar! Det är roligare att cykla nu när vi blivit starkare och vi orkar mycket större ansträngning utan att bli slitna. Vi ser att vi kommer längre på kortare tid och vi återhämtar oss snabbare efter en hård dag i sadeln nu. Det är härligt att se resultat efter allt slut! Däremot har vi spagetti armar som vi måste börja träna upp, men benen är starka :)

 

När vi kommit till den sista och längsta uppförsbacken träffade vi en trevlig Fransman som tidigare cyklat runt jorden. Han bjöd hem oss, men vi ville nå Italien samma dag och tackade för första gången nej till en sovplats, Kändes lite konstigt, men ibland vill man komma längre och det känns gött att komma mer söderut nu. Fransmannen upplyste oss att vägen för cyklister gick runt berget på en grusväg med tung lutning. Detta eftersom den asfalterade vägen var hårt trafikerad med lastbilar och det ofta förekom stenras, men detta var en fin dg vilket innebar mindre risk. Vi valde att ta den risken och struntade i de cykelförbudsskyltar som fanns och tog asfaltsvägen i alla fall. Det gick fint och inget hände, dessutom mötte vi flera cyklister i motsatt riktning som också struntat i cykelförbudet! Lite sent att skylta om det åtta mil efter man valt den vägen tycker vi! Det är ju inte precis så att man vänder eller att man går upp för berget på en grusväg med tandemcykel och vagn. Usch nej!

 

Vi är glada att vi valde vägen genom alperna istället för att korsa in till Italien via Franska rivieran. Här har vi fått uppleva något helt nytt och en enastående natur. Verkligen vackert, utmanande och något vi kommer minnas! En fantastisk upplevelse när vi cyklade uppför på väg mot den Italienska gränsen, var en fåraherde. Han satt på en stenvall precis vid vägkanten, med en hatt på huvudet och en käpp i handen. I munnen hade han en stor pipa som han puffade rök ur och vid hans fötter låg tre svarta fårhundar med vit bringa. Mitt emot honom betade hans stora fårflock och han satt i ro och väntade! Det var precis som på film!

 

Nu är vi i Italien, graderna är över 20 celcius och Sussie har redan bränt axlarna. Det är med stor spänning och glädje vi snart börjar trampa mot Medelhavets kust! Vi har precis ändrat oss igen och kommer nu ta vägen längs kusten till Rom. Men vi kommer cykla lite omvägar för att uppleva Toscana och Umbrien. I Rom möter vi Rasmus båda bröder, det ser vi mycket fram emot. Och vidare tar vi oss sedan till östkusten och längs med den till staden Bari där vi tar färja vidare. Vart har vi inte bestämt ännu :)

 

Alla ni som varit i Italien, kom gärna med era bästa tips, eller varningar! Vad har varit bäst i Toscana, Umbrien, Rom eller var som helst? Vad ska vi skippa? Vad får vi inte missa? Kom igen nu, hjälp oss uppleva Italien :)

 

/TandemLove

Vackra vyer hela dagen =)
Vi cyklade tills solnedgången =)
Det blev Yoghurt och flingor i solnedgången över bergstopparna
Vackert!
En ganska trevlig tältplats precis vid sjön natten innan vi skulle klättre över passet på 2000 meter över havet
Susanne stod stolt efter några hundra meters klättring på förmiddagen..
T-shirt bränna och snart över bergen =)
Jihooo vi har snart tagit oss över bergen!
Vacker dag!
Äntligen svettigt igen! :)
Hejdå Frankrike, vi ses igen! NU Ciao Italien! :)
Dags att filma när vi susar ner genom de Italienska bergen!
Vi cyklar förbi mycket får bland bergen!
HEJ Italien!
Läs hela inlägget »

Vi vaknade på söndagen av att stadens kyrkklockor ringde för mässa och vi kände oss trötta, slitna och tjocka i halsen. Eftersom jag (Sussie) kände mig fräshast gick jag för att se om det var möjligt att köpa frukost. När jag gick mellan de trånga gränderna, med baguetterna under armen kände jag en enorm lycka. Det var så fridfullt och stilla att man fick tid att landa lite i sig själv. Fick tid att känna och tänka och ta till sig vad det verkligen är vi är ute på. Och det är svårt att inte känna sig lycklig när man förstår lyxen vi har. Vi har bara varandra, vi är fria och har tid och möjlighet att skapa våra egna liv och drömmar. Vi gör precis det vi vill och upplever det vi drömmer om. Och vi har varandra att dela denna glädje med, vi har det himla bra! : ) Sen när jag gick i den pyttelilla byn möttes jag av så många leenden och trevliga hälsningsfraser att det var omöjligt att bli på dåligt humör. Även om vi inte pratar franska och inte förstår vad de säger, så kommer vi långt med ett hej och ett stort leende. Jag köpte bröd på bageriet och damen kvittrade franska medan jag pekade. Sedan köpte jag ost av en bonde på gatan och han pratade franska och jag engelska och det gick fint. Efter det gick jag till slaktaren för att köpa smör och sist till speceriaffären för att köpa yoghurt och juice. Det tar tid och blir dyrare, men det är verkligen en upplevelse att handla på detta vis. Dessutom känner man verkligen att man bidrar till hela byn och alla är så glada att man handlar hos dem.

 

Vi hade frukost i tältet och myste sedan framför en film medan regnet duggade lite lätt. Men eftersom det aldrig började regna denna dag så packade vi ihop allting och började cykla mot Gap som låg bara 40km bort. När vi precis ska svänga ut ur staden så börjar det regna på allvar och vi tar en liten baguettepaus i busskuren. När vi sitter där med mjöl i hela ansiktet så stannar en liten bil och ett ungt, franskt par kliver ut. Vi pratar lite cykling, då de också är långfärdscyklister som cyklat i Sydamerika och ganska snabbt bjuder de hem oss till sig i Gap. Perfekt tänker vi och tackar givetvis ja! Sen cyklar vi den korta biten som sägs vara ganska enkelt, men vi gör det med stor möda. Våra ben är lealösa och vi får mjölksyra i små uppförsbackar som vi annars aldrig märker ens. Vi var så trötta och cyklingen gick inte alls bra, vi tror vi har något virus i kroppen. Men fram kom vi till slut och en fransk professor hjälpte oss hitta till den lite svåra adressen i Gap. Han har jobbat i Bollnäs och när han såg vår flagga tog han på sig sin keps som det stod Stockholm på och sedan pratade han jättemycket på franska som vi knappt förstod någonting av. Men hjälpsam och trevlig var han! Folk är verkligen fina! Vi gillar Frankrike väldigt mycket, människorna är trevliga och gästvänliga. Naturen vacker, maten god och hela konceptet kring mat passar oss då vi verkligen älskar mat!

 

Vi kom hem till Simon och Marie och deras två pojkar som bor i ett hus de delar med Maries mamma. Mamman var riktigt cool och hon älskade bergen och skidor. Hon hade isyxor i hallen och massa böcker om berg och vandring. En riktig fridluftsmänniska! Efter vi duschat blev vi i vanlig ordning bjuden på 3-rätters hos Simon och Marie och det var trevligt att prata med andra cyklister. De är medlemmar av en organisation som heter "warm shower" och det är som Couch surfing, men bara för cyklister. När vi har ett hem ska vi försöka bjuda hem folk på detta sätt, det är något båda parter vinner något på tycker vi. När man går hemma i sin vanliga rutin, tror vi att det kan vara roligt med ett avbrott. Och man får träffa människor som reser, lever sina drömmar och kanske kan inspirera till sitt eget nästa äventyr. Och för oss som reser och blir hembjudna är det något man lever länge på! Det gör så mycket att få en natt inomhus av och till, att få tvätta sina kläder och få lagad mat. Man njuter verkligen av en varm dusch och att få lukta gott igen, om så bara för en stund. Och det är härligt att få umgås med andra människor, man pratar mest med varandra annars och det är roligt med nya röster och intryck. Speciellt eftersom vi oftast tycker lika om allting, då är det uppfriskande med nya åsikter!

 

Så alla ni som har ett hem, våga bjud hem en cyklist eller resenär någon gång. Kanske får ni ut mer än ni tror av det?

 

Ooohh, förresten vi har fler nyheter! Nu har vi hamnat på WaterAids sida i England. Vill ni se resultatet av vårt möte klickar ni HÄR.

 

Glöm inte att sprida vår hemsida, vår film och stötta vår insamling. Det är ju för tusan välgörenhet vi cyklar för och vi cyklar verkligen skitlångt! :) För er som vill bidra- KLICKA HÄR!

 

/TandemLove

När vi skulle ta en liten rast hittade vi dessa äckliga löständer på bänken! Det blev ingen fika :)
En turkos sjö precis utanför Corps, som blev extra fin med alla höslöv i tusentals färger runt omkring.
Ruiner hittar vi lite överallt, men flest verkar finnas just på höga höjder
Vi började skåda berg ju närmare Gap vi kom!
Sliten men glad :)
Dagens högsta punkt!!
Läs hela inlägget »

Restaurangen på Hotel de La Poste var väldigt fin och middagen serverades mellan 19.00-21.00, och svensk som man är så vill man vara ute i god tid. När vi dök upp 18.45 blev hela personalen nervös och menade att vi faktiskt inte bokat bord förrän klockan 19.00. Men vi bad att få sitta ner så länge och det gick bra. Vi kände oss lite malplacerade där vi satt i en helt tom restaurang, och vi visste ju att man i Frankrike äter middag sent, men vi tycker att klockan 19.00 är rätt sent för middag : )

 

När vi satt och väntade dukade personalen fram oliver, saltgurka, smör, bröd och två olika tallrikar med brödliknande bakverk. Vi beställde till slut och valde en 5-rätters meny för 25 Euro och innan vi hunnit ge tillbaka menyerna stod första rätten framför oss. När vi ätit upp den rätten så kom den fransktalande och snorkige kyparen in med ett fat med ostron, samt fyra skålar med olika räkor, kött och grönsaker. Vi blev väldigt nervösa eftersom ingenting såg ut som det vi valt ur menyn och vi försökte få svar, men eftersom kyparen bara pratade franska med oss så blev vi inte mycket klokare. Men vi uppfattade det som om det ingick och vi började ta för oss av gratismaten, dock något nervöst. Men det var gott och vi hann äta smårätter i en timme innan själva förrätten dukades fram. Sussie åt en kött och svamppaj som var höstig och smakrik, Rasmus åt en hemlagad terinne som var god men inte lika fantastisk som den vi fick i Paris.

Efter den var det dags för huvudrätt och Rasmus valde lamm och Sussie åt vildsvin, till detta fick vi en supergod potatisgratäng med mycket ost.

 

Efter all denna mat var vi redan ganska mätta och vi satt länge och väntade på att bli avdukade, vilket bara var skönt. Restaurangen hade blivit fullsatt och det fanns fyra olika matsalar, alla lika fulla. Personalen jobbade för högtryck och med tanke på alla de olika momenten var vi mycket imponerade att de var så få, som på så kort tid kunde serva alla dessa gäster. Kyparna var lite äldre och var klädda i vit skjorta, svarta byxor och svart väst och deras hållning var rak i ryggen och lite sne. Så där som man kan se ut om man jobbat för länge med att bära tallrikar. Vår kypare pratade inte ett enda ord engelska, och hans utseende påminde lite om den sura matkritikern Egon i den tecknade filmen Ratatouille. Han var hövlig, stolt och duktig, precis som man förväntar sig att en fransk kypare ska vara. Kocken sprang runt och pratade och kindpussades med gästerna och man förstod att det var många stamkunder på denna restaurang.

 

När vår kypare dukat bort våra huvudrätter så kom han med den stora ostkorgen och vi tappade andan en smula. Här fanns en korg med flera olika ostar och vi kunde välja och vraka fritt bland dessa underverk. Vi valde starka ostar och sen bad vi honom välja sin favorit som var en krämig ost med tryffel i mitten, den var verkligen underbart god! När vi satt där och klämde i oss osten så släcktes lamporna och en uråldrig spelmaskin drog igång en störig gammal låt som visade sig vara en födelsedagslåt och någon i restaurangen fick sin dessert med tomtebloss i och alla klappade händer. När detta upprepades för tredje gången så klappade vi alla ganska matt och önskade innerligt att maskinen skulle sluta spela. När den gjorde det så var det dags för desserten och vi fick en jordgubbspaj, en fikonpaj, två fruktiga och friska kulor sorbet, mandelkaka och två vaniljbullar. Allting var typiskt fransk förklarades det i menyn och vid detta laget hade vi ont i magen av alla rätter vi tryckt i oss. Sen kom vår kypare med notan utan att vi bett om den och när vi tittade upp från våra tallrikar märkte vi att restaurangen nästan var tom igen. Vi öppnade notan nervöst och blev glatt överraskade när vi såg att alla extra rätter faktiskt ingick i priset! Det kostade oss 60 Euro för all denna mat, inklusive dryck. Vi drack alkoholfritt, men sjukt billigt trots detta tyckte vi. Och det hela var verkligen en upplevelse och det kändes som om man fick Frankrike i ett litet men starkt koncentrat under dessa timmar. Verkligen kul att få vara med om!

 

Har ni vägarna förbi Route Napoleon och den lilla Alpstaden Corps, ta en middag på Hôtel De La Poste- ni kommer inte ångra er!

 

/TandemLove

Lite aptitretare
Gratis ostron, fint ska det vara! :-)
Rasmus gillar ostron och äter gärna upp Sussies också :-)
Gammeldags restaurang och det som har lysslingor runt sig, är den där musikmaskinen
Vi hamnade i osthimlen!
Läs hela inlägget »
Route de napoleon Route de napoleon

 

Vägen från Grenoble till Corps var inte nådig vill vi lova! Det var en kuperad väg som började med en brant uppförsbacke som varade i 6km och som höll lutningen kring 12% hela vägen. Det är som vi sagt tungt att cykla uppför med tandem, och framför allt tungt med kärra i tillägg. Och i denna backen fick vi möta vårt värsta motstånd hittills på resan. Vi slet som djur och varje gång vi stannade kom det ånga från Rasmus skalle. Det såg ut som ångmoln likt de som kommer från ett strykjärn och om sanningen ska fram så jobbade nog Rasmus lite hårdare än den lilla frugan där bak. Medans Rasmus körde 80-90% av sin kapacitet hela tiden, så körde Sussie 120% i korta intervaller varpå hon sedan vilade och gav 60%. Vi hann med ett litet bråk om saken mitt i backen och när Sussie sen fattade att sprida ut sin kraft jämt fördelat så kunde vi ta oss framåt på ett enklare sätt. Längs vägen stannade flera bilar för att vila sina motorer och det luktade bränt från många bilar. En del fick så stora problem med motorn att de inte ens kunde fortsätta köra. Då är det allt bättre med en cykel, ingen motor som kan haverera i uppförbacken. Det är bara att mata cyklisten ordentligt med choklad, så kommer man upp till slut : )

 

Väderleksrapporten lovade ett ihärdigt regn nästa dag och det var inte vi sugna på att uppleva. Därför planerade vi in en vilodag i Corps. Vi kom fram runt 22.00 till Corps och hittade en liten camping som vi beslöt oss för att unna oss. Campar man lagligt kan man utan oro trycka hela dagen i tältet, det tyckte vi var värt 11 Euro. När vi höll på att slå upp tältet kom vår tyska granne med en lampa för att vi lättare skulle se vad vi gjorde. Sen frågade han vad vi önskade till frukost och vi bestämde tid för nästa morgon.

 

Vi började dagen med en god frukost inne i tyskarnas fina husbil, ihop med dem och en Australiensare som cyklade runt i mestadels Frankrike i ett år. Det var en mysig och trevlig stund och en bra start på dagen! Efter denna frukost la vi oss för att slöa i tältet och vi väntade på ett spöregn som inte dök upp. Vi drabbades av dåligt cykelsamvete och packade ihop och bestämde oss för att cykla i alla fall. Just när vi skulle dra ner tältet så öppnade himlen sig och det utlovade regnet kom! Så vi packade upp allting igen och tog beslutet att stanna. Sen gick vi jakt på internet, något som vi märkt inte fungerar om det regnar i Frankrike. Men i jakt på internet fann vi en restaurang som serverade lokal, fransk mat och som vunnit flera priser. Så vi bokade ett bord där för kvällen!

 

/TandemLove

 

Vackra Grenoble
På väg genom Alperna
Detta såg vi när vi nådde toppen av den hemska backen upp till La Mur
Så här trötta var vi på toppen
Små gränder i mysiga Alpbyn Corps
Dags för gourmetmat på franskt vis
Läs hela inlägget »

Eftersom att det regnade oavbrutet hela dagen,  såg vi verkligen framemot att nå Mcdonalds för att göra ett blogginlägg. När vi äntligen kommer dit får vi veta att internet bara fungerar när det är solsken i denna staden och vi kunde varken ladda våra grejer eller komma ut på nätet. Besvikna gick vi ut i spöregnet för att fortsätta cykla och när regnet som bäst öser ner över oss påpekar Rasmus hur bra det är att vårt tält i alla fall är torrt. Och vi tycker att vi har tur, för det enda som är genomblött är våra liggerunderlag och vi själva. Precis när vi pratat om detta, får vi syn på en man som står och flaxar frenetiskt med armarna vid vägkanten. Vi tänker först att det hänt något, men när vi stannar så frågar han oss vart vi är på väg. Sen bjuder han hem oss till sig och vi tackar förtjust och direkt, ja.

 

Vi kommer hem till Patric och Caroline som bor i en fin by, där de har ett vackert hus och två söta barn. Den äldsta sonen Tim är 2,5 år och han pratar oavbrutet med oss på franska och skrattar nästan hela tiden - ett riktigt charmtroll! Lilla Lee är bara några månader och är nyopererad men skrattar lika gott trots detta. Det är ett varmt och fridfullt hem och vi känner oss välkomna. Vi får oss ett hett bad och efter två dagar i regn är det verkligen som balsam för själen. Efter det blir vi bjudna på en lakritsdrink, pizza, vin, ostar, sallad, yoghurt och dessert. Vi blir sannerligen bortskämda och vi njuter. Vårt värdpar är intressanta människor och de är fulla av liv och glädje. De reser så fort tillfälle ges och nästa resa blir till Köpenhamn och sedan Sverige! Vi hoppas att det finns några härliga svenskar som bjuder hem dem : )

 

Dagen efter hade de redan ordnat att vi hade sovplats i Grenoble som var vårt nästa stopp. Det var svårt att lämna den mysiga familjen, men samtidigt skulle det bli spännande att se vad som väntade i Grenoble.

 

Vi skriver om denna dagen lite längre ner, det blir ett långt inlägg idag för vi har mycket att få ur oss :)

 

När vi kom fram till ett mörkt Grenoble letade vi upp adressen till vårt värdpar och sedan fick vi med hjälp av dem stuva in våra grejer. Cykeln fick vi montera ned för att få in i förrådet och det var på håret att allting fick plats. Valydiane och Aymeri hette våra värdar och det var ett ungt och trevligt par. De bjöd oss på dusch och spagetthi med köttförsås och vi åt som om vi aldrig sett mat förut. Samtalet vi förde var givande och intressat och eftersom Valy var så himla rolig, så skrattade vi oss igenom middagen. Det var verkligen en perfekt avslutning på dagen! Tänk vilka härliga människor vi får möta!!!

 

Här kommer del 2, istället för att göra ett nytt inlägg (vi måste hinna cykla idag också).

 

När vi cyklar så lyssnar vi ofta på olika nedladdade radioprogram, allt ifrån härliga Christer i p3 till seriösa dokumentärer och diskussionsprogram. För några dagar sedan handlade ett program om ett experiment med gräshoppor. Gräshopporna hade ett uppochnedvänt glas över sig och hoppade mot botten av glaset. När de sedan tog bort glaset visade det sig att gräshopporna hoppade lika lågt fortfarande, precis som att glasbottnen fortfarande hindrade dem från att nå högre. Och är det inte så vi själva många gånger lever våra liv? Vi låter omgivningen, samhället eller rädslor stoppa oss från att nå vår fulla potential. Varför låter vi något låsa in våra förmågor?

 

Vi hade 130km till dagens mål och vi cyklade på så gott vi kunde, men terrängen var ganska kuperad och i slutet av dagen fick vi riktigt tunga, sega och branta backar att kämpa oss uppför. När vi hade cyklat 90km var vi redan ganska trötta och terrängen började gå mest uppför, så kom vi till en vägg. Eller ja, en brant och lång uppförbacke. Då stannade Sussie och kände att detta går bara inte.

"Jag orkar inte mer, detta klarar jag aldrig, jag är för trött"

 

Dessa negativa tankar fastnade som på repeat i skallen. Men sen tog jag mig samman och tänkte att vad har jag för val? Jag satte mig på sadeln igen och gav klartecken till Rasmus att vi kunde fortsätta och sedan började vi slita oss uppåt. Att cykla uppför med tandem och vagn är tungt, mycket tyngre än en vanlig cykel, speciellt i backar över 6procent lutning. Då förbannar vi oss att vi cyklar på tandem och inte på två cyklar. Det är som att någon med våld drar en bakåt samtidigt som man med alla sina muskler försöker ta sig framåt. När vi är mitt i det brantasta partiet (15procent lutning) bränner lårmuskulaturen så mycket att det känns som man smort in sig med hästlinnement och jag tänkte ännu en gång att nu klarar jag inte mer. Nu har jag nått min gräns! Men då kom plötsligt en annan tanke upp och det är något som min man sagt till mig en gång för länge sedan:

 

Inom militären brukar man säga att din mamma tror att du klarar 30% av din kapacitet, du själv tror att du klarar 50% och officerarna vet att du klarar 70%. Dessutom brukar min man alltid säga att när man tror att man inte klarar mer, så har man 50% kvar att ge. Och då tänkte jag:

 

"Det är bara att köra, jag har 50% kvar!" Sedan när jag blev trött tänkte jag hela tiden: " Jag har mer att ge, jag är en militär, kan dem så kan jag!"

 

Det låter säkert helt sjukt, men faktum var att jag pallade hela backen genom att tänka så här. Och när vi rullade över krönet och vi såg utsikten och skylten som talade om att vi nått 695 höjdmeter, så kände jag mig sjukt stolt och nöjd. Man klarar otroligt mycket mer än vad man tror! Att utmana sig själv och spränga gränser, det är det mest givande som finns! Låt ingenting begränsa dig, du är så mycket bättre än vad du tror!

 

Vi tog oss 1100 höjdmeter denna dagen och 130km- och vi känner oss otroligt nöjda med vår prestation! Osvenskt väljer vi att berömma oss själva för detta : )

 

/TandemLove

Vi började dagen att spänna kedjan, det gav resultat :)
Äntligen blå himmel, bergsvyer och små sjöar :)
I Frankrike har de så här fina skyltar till städerna. Olika motiv beroende på staden, konstnärligt och trevligt!
Svårt att fånga på bild, men oj vad vackert det var på detta krön. Allra längst bort ser man bergstopparna!
Kvälls cykling i ett bergslandskap med rosa himmel, ja tack!
Läs hela inlägget »

Det regnar, regnar och bara regnar. Det regnar i ett sträck och det regnar hårt! Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder brukar man säga. Och vi har lagt 5000kr på våra regnställ, för att vara säkra på att inget regnväder ska stoppa oss från att cykla, men dessvärre verkar inte prislappen avgöra kvalitet har vi fått erfara. Våra regnjackor läcker som ett såll och vi blir helt genomblöta på cykeln, och eftersom det är runt 12grader och vind så fryser vi som svin. Rasmus blir självklart mest blöt eftersom han sitter där fram och det är verkligen inte kul att cykla just nu! Igår försökte vi ta in på en camping, men alla var stängda och hotellen kostar minst 80 Euro natten, vilket inte funkar i vår budget. Speciellt inte när vi köpt den nya cykeln, nu måste vi hålla i pengarna om vi över huvud taget ska komma hela vägen till Sydafrika.

 

Vi firade vi Rasmus med Kebab och chips och hann torka upp rätt bra innan vi började kvällscykla i jakt på tältplats. När vi rullat igenom en rondell så mullrade åskan och blixten lyste upp himlen samtidigt som vi kände de våta dropparna mot vår hud. I ren panik började vi leta tältplats direkt och insåg att precis bredvid rondellen fanns en prima golfbana med en prima dunge för oss. Så vi rullade ner cykeln, bar väskorna och kärran och sedan lyfte vi över alltsammans över taggtråden. Sen fick vi en kanonplats under granar som både skyddade oss mot insyn och regn. På morgonen drog vi oss lite längre än vi borde, vi älskar verkligen sovmorgon! Och när vi skulle packa ihop gick Sussie för att leta efter en lite enklare väg ut ur golfparken. Då ser hon till sin fasa en golfbil som kr i riktning mot vårt röda tält. Sussie springer tillbaka till tältet och Rasmus och skriker i viskande ton:

"Det kommer en golfbil rakt mot oss, vi måste dra, NU!"

"Dra tältspikarna!" Väser Rasmus

 

Och tillsammans hukar vi oss och packar ihop allting i rekordfart. Sen springer Sussie för att kolla om kusten är klar mellan buskarna och när det är fritt fram så hoppar hon över taggtråden med väskorna och lägger dem i diket. Sen tillbaka igen för att bära vagnen och cykeln över taggtråden tillsammans med Rasmus. Med hjärtat i halsgropen och skakande händer fäste vi sedan väskorna på cykeln och började cykla bort från golfbanan. Vem behöver äventyr och action när man kan campa utomlands? Vissa nätter drömmer vi oss till Norge och Sverige där man kan sova lugnt ute i naturen! Där man kan lysa med sina lampor hur mycket man vill, länder där man har allemansrätten på sin sida! Hemlängtan, det har vi varje natt!

 

Nu har vi köpt sjukt fula regnkläder, i Polyamid. Lär bli som ett växthus innanför gissar vi, men hellre det än iglo. Haha, vi ser inte kloka ut, lägger upp bilder nedan så får ni se. Vi ser verkligen ut som "Pinsamma paret" eftersom de bara inte är fula, utan dessutom exakt identiska outfits! Men men, vad gör man? Hoppas nu vi får hålla oss torra!

 

/TandemLove

Hela munderingen pa!
Härligt med fika under tak, synd att man är våt och kall bara!
Detta är innan det började regna på riktigt och Rasmus läcker redan!
11 grader kallt och regn, vilken underbar födelsedag :)
Haha, detta är dagens outfit :)
Det fanns bara 2 jackor kvar, båda i storlek M. Vilket blev litet för Rasmus och liiite stort för Sussie :) Hahaha, vi skäms i dessa regnkläder kan vi tala om!
Läs hela inlägget »

Vi började cykla ut ur Paris när klockan närmade sig 11.30 och därför hade vi lite bråttom, om vi skulle hinna ta oss en väsentlig bit innan mörkrets inbrott. Men Paris är hittills den stad som haft flest rödljus och det kändes som att vi lyckades pricka in var endaste rödljus i hela staden!

Igår eftermiddag cyklade vi in i en liten by där floden Yonne går ihop med floden Seine, där fanns en stor katedral och massvis med flotta blomsterarrangemang. Här vann också Napoleon ett stort slag och i staden fanns en stor staty med honom. Sussie gick i staden in på den slitna lokala krogen och bad om vatten och is. Där fick hon prata franska, engelska och svenska med de berusade stamkunderna som var väldigt nyfikna på vår tandemcykel.

 

I natt vaknade vi av att det regnade våldsamt och Sussie hade svårt att somna in eftersom det kändes som hela tältet skulle ge vika av det hårda regnet. Men med våra nya liggerunderlag är det varmt i tältet och vi fryser inte det minsta. Regnet avtog som tur var till morgonen så vi kunde packa ihop utan att allting blev blött. Vi började trampa i dagens tunga sidovind och hittade snabbt en mataffär där vi kunde köpa frukost och dagens proviant. När vi var färdiga i butiken och stod i kassakön och väntade såg vi hur butikens dörrmatta flög in i butiken och reklamskyltarna i taket fladdrade vilt. Butiksägaren låste huvudingången och kunderna fick istället ta en sidoväg in, detta för att vinden inte skulle blåsa omkull hela butiken. Utanför rullade ovädret in över staden och för varje vara kassörskan scannade in på rullbandet växte vår ångest. Vi ville inte ut i detta grisiga väder! Men kassörskan var den snabbaste vi stött på i Frankrike och innan vi visste ordet av vår den behagliga shopping upplevelsen inomhus över, och vi stod utanför och huttrade igen.

 

Det är dagar som dessa då man frågar sig varför i hela friden man gör detta! Några hundra meter bort susar tågen förbi, tåg som kan ta oss flera hundra km på några timmar. Tåg som tar oss bekvämt framåt till platser som med cykel tar oss dagar i en hård cykelsadel. Vi har inte betalt för att göra detta, det är ingen som tvingar oss. Men ibland frågar man sig själv, vad sjutton det är som driver en? En resa som denna gör att man på allvar får lära känna sig själv och är det en sak vi är säkra på, så är det att vi båda är envisa människor!

 

Vår plan är att vi ska cykla till Grenoble vid Franska alperna. Sedan ska vi följa Route Napoleon, men halvvägs till Cannes svänger vi rakt österut och korsar alperna till Italien där vi har sikte på den Italienska byn Cuneo. Vädret de kommande dagarna ser helt hemskt ut med regn och starka vindar, så håll tummarna för att vinden vänder!

 

/TandemLove

Våra nya liggerunderlag är lite större så vi får helt enkelt spänna dem utanpå vagnen. Men det är det värt!
Vi cyklade igenom en urgullig by igår, där de fanns fina blommor överallt.
Napoleon i solnedgång
Mörk himmel igår kväll...
Detta mörker cyklar vi till idag... Det känns som att cykla in mot Mordor i Sagan om ringen ungefär.
Läs hela inlägget »

Vi stod utan boende mitt i Paris förort och visste inte riktigt var vi skulle ta vägen. Vi kunde inte planera utan ett internet och vi cyklader runt i förorterna till Paris i jakt på ett cafe med Wifi. Temperaturen går ner mot 3 grader vissa nätter och vi ligger ungefär sex veckor efter med vår resa och vi hade hoppas på att vara i södra Europa nu när hösten rullar in. Därför behövde vi köpa lite mer värmeplagg, speciellt när vi snart ska korsa Alperna. Vi kom fram till att vi behövde mer tid i Paris, men vi var tvungna att hitta ett rimligt boende som dessutom knde förvara våra saker tryggt. Det fick bli ett hotell som verkligen inte ligger i linje med vår budget, men vad gör man?

 

Vi checkade in på ett hotell och det vore lögn att säga att vi inte njuter av ett privat rum, med dubbelsäng och varm dusch! Vi spenderade en halv dag på att planera och kolla upp olika saker inför vår fortsatte resa, sen gick vi ut och kikade lite mer på Paris. Vi besökte Sacré Coeur och syndens kvarter runt Moulin Rouge. Området ligger på vad som heter "Martyrernas berg" och här bodde alla plågade konstnärer, prostituerade och människor som var glada i alkohol. Vi tyckte att dessa två ställen var plågsamma på grund av hela turisthysterien som var överallt. Det fullkomligt bubblade av människor som på något vis alltid lyckades gå precis mitt i vägen, hela tiden. Förvirrade japaner och stora grupper med gamlingar som stannade vart annat steg för att sedan kliva ett steg till höger, sedan ett steg till vänster. Ni vet, så där som folk gör när de vill blockera hela vägen?

 

Vi tog även en tur in i katredalen Notre dame, vilket var lite mindre turister och därmed en bättre upplevelse.

 

Vi har också hunnit med att köpa ny utrustning i form utav liggerunderlag, dunjackor och lite annat nödvändigt.

 

Sedan måste man ju äta när man man besöker Paris. Det blev ett besök på en gourmé bistro som är känd för sin anklever, och de förstår vi varför! Vi fick en utsökt middag med fantastiskt vin för ca 45Euro. www.comptoirdelagastronomie.com heter restaurangen. Ett annat besök gjorde vi på Le Procope, Paris äldsta café och satt i samma lokaler som Thomas Jefferson, Voltaire och Benjamin Franklin gjorde på sin tid.

 

Nu drar vi via Route the Napelion ner mot sydligare breddgrader !

 

/TademLove

Vi prövade den franska delikatessen, sniglar =)
Anklever terrine med en ingefära och kanel-chutney. To die for!
Le Procope i Paris- stadens äldsta café!
Inne på restaurangen satt alla i kostym, och vi i fleecetröja :)
Vi fick den största Cremé Brulé vi någonsin sett! Vi åt tills vi mådde illa- vi ÄLSKAR denna dessert :)
Utanför Moulin Rouge
Stenfigurerna som vakar över Notre dame
Efter maten gjorde vi ett besök i Notre Dame
Från Notre Dames torn hade vi utsikt över vackra Paris! 5.50Euro kostar ett besök upp hit, om man är under 25år, 8.50 Euro för de som är äldre.
Läs hela inlägget »