TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2012 > 10

Efter våra vilodagar i Thessaloniki kände vi ångest att fortsätta cykla igen. Vi kände oss fortfarande slitna, trötta och omotiverade och vi ville bara vila. Det blir så i bland, vi drabbas av hemlängtan. Längtan efter en vardag med rutiner, familj, jobb och vänner. Längtan efter en period utan intryck, en period där vi kan ta in det vi redan upplevt. För er som inte känner oss så väl så kan vi berätta att vi levt ganska intensivt en period nu. Vi jobbade ett år i Norge, men på tre olika platser i landet. Sen flyttade vi spontant till Zanzibar och drev ett vandrarhem under högsäsong. Efter 140 arbetsdagar i ett sträck och en minst sagt intensiv period tänkte vi vila upp oss i bergen i Nepal men möttes istället av ännu ett kaos. Och efter 40 dagar i landet flög vi till Dubai en snabbis innan vi kom hem till Sverige. Väl hemma igen hade vi tre veckor på oss att förbereda vårt bröllop samtidigt som vi skulle förbereda vårt största projekt någonsin- denna resa! Vi lever ständigt med många bollar i luften och vi trivs med det, men ibland kommer vi på att vi måste pausa och få tid att blicka bakåt också. När vi bläddrar bland fotografier vi tagit under det senaste året blir vi hänförda - Milda Matilda vad mycket grejer vi fått se! Varje dag på denna resa är kantad med nya intryck och upplevelser och ibland känns det nödvändigt att stanna upp och smälta intrycken. Därför tog vi en extra dag i Thessaloniki och lämnade bara hotellrummet för att köpa mat. Det var välbehövligt och underbart och efter fem minuter på sadeln igen hade motiveringen kommit tillbaka! Tänk vad ett hotellrum kan göra!

 

Sussie har haft problem med domningar i händerna, som blivit värre och lett till kramp, samt spridit sig i underarmarna. Därför när vi cyklade ut ur Thessaloniki stannade vi i en cykelbutik och köpte handskar. Sedan dess har problemet nästan helt avtagit.  Tips till er cyklister där ute - köp cykelhandskar (men det hör ju inte till vanligheten att sitta 5-7h i sadeln varje dag, men ändå).

 

Våra sista dagar i Grekland gick väldigt fort och egentligen blev vår vistelse i landet kortare än vad vi tänkte oss från början. Det kan gott behövas ett återbesök i landet för att få uppleva mer, gärna under strandperioden och ute på öarna. Vårt intryck av Grekland är positivt, men inte så starkt. Naturen har varit vacker, maten god och människor trevliga. Det andas historia runt varje knut och det finns mycket att uppleva i landet. Längs vägarna har vi sett präster med skägg, konstig hatt och lång svart rock. Vi har sett många bomullsplantage och flera bönder med stora lass med bomullsskörd, där de flesta vinkar glatt när vi passerar. Vi har skådat många vackra och annorlunda kyrkor och kyrkor i miniformat i trädgårdar, längs vägar och på åkern. Vägen har också varit kantad med galna hundar och nerlagda verksamheter, vattenmeloner och helgonbilder. Ett mysigt land, men det har en känsla av hopplöshet i luften. En sorg på något vis, ett allvar.

 

En häftig sakj är att vi i kört precis bredvid Via Egnatia som är en historisk väg som var den snabbaste vägen från Konstantinopel till Durres. Vägen härstammar 200 f.kristus och den spelade en viktig roll i Romarriket. Coolt att ha sett den!

 

Sista natten i Grekland efter vi lämnat Alexandropoulis letade vi förgäves efter tältplats, men allt vi passerade var industribyggnader, galna hundar och bordeller. Så när vi fick chansen att checka in på ett motell för 30 Euro kunde vi inte säga nej. Det var underbart att duscha varmt och byta till torra kläder, och det dröjde inte många minuter på kudden innan vi slocknade den kvällen.

 

Vi är nu glada att trampa vidare mot vårt mål, men vi ser också fram emot att komma hem igen. Vi ser fram emot en vardag och trygghet! Vi längtar inte längre bort, men hem :) Men däremot kallar Sussie Norge för hemma numera och vart vi bygger bo, det är en annan fråga :)

 

/TandemLove

Vi har en viss tradition att vakna med punktering efter att vi tagit os ut på vägen igen efter frukost vid tältet! Längtar efter däckena vi beställt från Lilian på Perfect cykel!
Vi mötte ett underbar par från Frankrike påvägen som cyklar på sin tandemcykel från Frankrike till Japan! Vi ska mötas upp igen i Istanbul för ett tandem-dejt! =)
Här kommer hundarnas kavalleri mot oss i full fart och genomskjuter vår väg. Ibland önskar vi att vi har en Paintball markör med oss, eller som Susanne uttrycker sig - ett "HAGELGEVÄR"!
Cykelhandskarna är kanske inget mode-plagg men innehar en underbar funktion =)
Lastbilar och fåraherdar kan faktiskt fångas på samma lins! En bred kontrast!
En av flera hundra kyrkor vi passerat i detta ortodoxa land!
Präst in action!
Detta tycker vi är typsikt Grekland! Ungdomarna följer med utvecklingen och de äldre har det lika bra som förr =)
Vår favoritmåltid! Granatäpple, turkisk yoghurt och flingor =) för er som undrar varför Rasmus inte sköter sitt utseende, sparar han skägg inför de muslimska länderna vi ska passera! =)
Lite historia längs vägen =)
Läs hela inlägget »

Vi rullade in i Grekland tidigt på morgonen och möttes snabbt av en genomträngande tomhet. Allt verkade stå still! Det var knappt några bilar ute på vägarna, i den första byn var allt stängt och människorna var få och de som hade vågat sig ut på gatan lunkade mödosamt fram. Ett tyst, stilla och öde land var vårt första intryck utav Grekland. Men som cyklist var det en tystnad vi kunde uppskatta och trivas i. Det enda vi hade svårare att trivas med var alla galna hundar längs vägarna. De fanns vildhundar och "husdjurs" hundar som löper ut från sina trädgårdar i jakt på oss med öppna käftar. De kommer riktigt nära och hugger efter våra ben, fötter och efter vagnen- riktigt obehagligt! Vi cyklar på som dårar, morrar och visar tänderna och har hittills klarat oss. Men vi kommer om möjligt köpa pepparspray och annars blir det stenar och käppar till vapen.  Värst är det om de kommer framifrån eftersom de då hinner komma decimeter ifrån oss innan vi kommer förbi.

 

Vi träffade en annan långfärdscyklist som körde Portugal-Istanbul och som vi åt lunch och sedan slog följe en bit med. Eller slog följe är en halv sanning eftersom vi märkte snabbt skillnaden, en vanlig cykel och en tandemcykel kan inte hålla samma fart. Vi är helt klart snabbare i nedförsbacke på grund av vår vikt och en vanlig cyklist är snabbare i uppförsbacke. På raksträcka är vi något snabbare, men vi hade trott att marginalerna skulle vara större. Men faktum är att det försprång vi fick i nedförsbacken inte var tillräckligt för att inte bli omkörda med råge i nästa krävande uppförsbacke. Intressant att se skillnaden, vi har undrat mycket över skillnaderna mellan en vanlig långfärdcyklist och oss. Enligt vår mening är det därför negativt för snitthastigheten att köra tandem eftersom vi lägger mer tid och arbete i uppförsbackarna. Men vi älskar ju tandem eftersom det kräver ett ständigt samarbete och man pushar varandra hela tiden. Man är två när det är tungt, och båda har det tungt i exakt samma sekund. 

 

Väl framme i Thessanoliki har vi stängt ute världen och låst in oss på ett slitet hotellrum där vi vilar benen och arbetar för fullt med visum, planering, vägval, och allt annat som innefattar projektet. Nu börjar snart allvaret på riktigt- och det kräver lite mer noggrann planering än Europa.

 

Idag medverkade vi också LIVE på Jönköpings Sportmässa med hjälp av Inspons. Vi är oerhört glada att vi har möjligheten att göra denna insamlingen via Inspons- ett enkelt och tryggt sätt att samla in pengar till det man brinner för. Och för oss är det guld värt att ha en organisation som arbetar med att uppmärksamma vår insamling och vårt projekt. Vill du också sporta för välgörenhet- KLICKA HÄR.

 

Vill du sponsra vår insamling till stöd för vattenkrisen, eller se hur mycket pengar vi fått in- KLICKA HÄR! Ta er gärna tiden att se videon nedan- det visar hur du kan göra skillnad!

 

/TandemLove

Välkommen till krisen!
Efter vi passerat gränsen till Grekland försvann alla bilarna??
Det var tur att vi skulle till vänster - Gud vet var annars vi hamnat? 90-talet?
Ett buljande landskap - som är (VÄLDIGT) jobbigt att cykla i =)
Titta hit!
Såå jaa!!!
En park i vackra höstfärger - kylan hinner ifatt oss!

De som vill öka sin medvetenhet lite och är inte rädd för sanningen läser vidare...

Vi sitter i skrivande stund och lägger flera timmar framför datorn för att titta upp allt inför Afrika - färdväg, ländernas politik och säkerhetssituationer, valuta och visum, osv... För Er som inte visste det kommer vi under vår färdväg ta oss förbi några av WaterAid kontor och se hur de arbetar. När vi väl var ute på jakt efter information på nätet kom vi över gripande information om dagsläget i länderna som vi ska cykla igenom. Nedan är ett citat från Svenska kyrkans hemsida om dagens situation i Etiopien:

 

"Minst 20 000 flyktingar finns i västra Etiopien idag, FN beräknar att ytterligare 30 000 anländer under 2012.

 

Vår utsände Hans Hägglund befinner sig nu bland flyktingarna i Etiopien:

- Ett läger ligger cirka 25 kilometer från den sydsudanesiska gränsen. När vi var där i går var det varmt, 38 grader och ingen vind. På en plats hade flyktingarna varit utan vatten i två dagar.

 

Hans Hägglund frågade några av dem som flytt från Sudan hur de tagit sig till lägret. De berättade då att de hade varit på väg i allt ifrån ett dygn till flera veckor. De hade flytt nattetid genom skogspartier för att inte bli upptäckt av militären eller gerillan.

Hans förundras över hur man kan veta var Etiopien ligger när man tvingas förflytta sig när det är mörkt. Men han fick till svar att man orienterar sig genom att försöka röra sig parallellt med vägen.

 

- Men hur gjorde de handikappade som flydde? undrar Hans.

- En del har kunnat rida på åsna. Andra blir burna av någon, får han till svar.


När tusentals människor lever tillsammans på liten yta blir förhållandena väldigt svåra ur sanitets- och hygiensynpunkt. Trycket på miljön blir också stort. För att människor ska få tillgång till vatten måste det idag transporteras med lastbil till de svårtillgängliga platserna där människor befinner sig. Senare i år kommer Svenska kyrkan att bidra till att man kan borra efter vatten så att vattenförsörjningen ska fungera permanent även i det nya flyktingläger som byggs för 20 000 nyanlända."

 

Etiopien drabbas årligen av svält och årligen dör 55000 barn under 5 år av diarrea. Det är hemska siffror! Men WaterAid har gjort stor skillnad i detta land; 900.000 människor har påverkats av deras arbete,  vilket har gett dem en drägligare vardag med bättre tillgång till rent vatten och sanitet.

 

 

/TandemLove

 

Läs hela inlägget »

När vi kom till den Makedonska passkontrollen möttes vi av en glad passkontrollant och en ännu gladare tulltjänsteman som skrattade och skakade på huvudet åt vårt cykelprojekt. Framför oss i kön hade vi en man som med kroppsspråk kommunicerade och vi förklarade med samma språk att slutdestination var Sydafrika. Samma man stannade efter passkontrollen och gav oss ett foliepaket som innehöll ett sött bakverk. Han sträckte det mot oss med vördnad och vi förstod att det var det enda han kunde bidra med. Vi tog mycket tacksamt emot paketet och cyklade iväg. Det är vackert med människor som delar med sig av det lilla de har!

 

Ganska snart blev det mörkt och våra reflexvästar kom som vanligt till nytta. Temperaturen sjönk till 10 grader och vi cyklade fort för att hålla värmen och vårt mål för dagen var staden Orhid som ligger vid en sjö. Utanför staden så frågade en man på moped oss om vi letade efter boende och han erbjöd oss en lägenhet för 25Euro. Vi kände oss lite skeptiska men beslöt oss för att åtminstone se lägenheten. Vi förväntade oss en låg standard och blev förvånade när han visade oss runt i en två rums lägenhet med svensk standard. Internet ingick i priset och vi kunde inte förstå hur det kunde vara så billigt! Vår cykel parkerade vi i garaget och Rasmus frågade lite misstänksamt om det verkligen var säkert där nere.

 

"100% secure, 100%" Svarade han med ett leende.

 

Morgon efter när vi släpat ner vår packning i garaget så hittar vi inte cykeln. Rasmus går till platsen där han ställt den och den är spårlöst försvunnen. Cykeln är borta! Förstå paniken som spred sig inom oss, vårt transportmedel fanns inte längre. Det handlar inte ens om alla pengarna, det handlar om problemet med att införskaffa en ny tandemcykel av hög kvalitet, i Makedonien! Vi flyttade på flera kartonger och där bakom bråtet hittade vi vår kära cykel! Mannen hade gått tillbaka och gömt cykeln efter att han och Rasmus hade parkerat den. Inte så säkert garage med andra ord, inte alls 100%! Men vi var oerhört glada för att cykeln inte var stulen!

 

Vi fortsatte ut genom staden och fick för första gången chans att beskåda omgivningen. Makedonien ser ut så som man tänker sig Ryssland. Slitet, grått och med bilar som man aldrig sett förut. Det är kargt på något vis, naket. Men desto längre genom landet vi färdades såg vi stora skillnader mellan fattigt och rikt. Precis som Albanien byggs det mycket nytt och en del hus ser jättefina ut och vissa bilar är samma som kör på Svenska gator. En del hus ser ut att vara övergivna projekt och vissa bilar är rostiga ända in till gaspedalen. Det är en blandning av nytt och gammalt, sunkigt och fräscht. Samma är det med människorna, ungdomar i västerländskt mode och äldre klädda som man bara sett på vykort med schal på huvudet. Som dom där ryska damerna från Eurovison 2011 om ni minns?

 

Cykelterrängen var varierad och både i Albanien och i Makedonien har vi fått klättra uppåt en hel del. Klimatet är varmt på dagarna och kallt när solen går ner. Priserna är billiga för både mat och boende. Engelskan verkade mer utbredd i Makedonien och människorna lika trevliga i både länderna. Vi tycker att standaren var väldigt hög på boende, speciellt med tanke på det låga priset. Du får oerhört mycket mer för dina pengar än i Italien eller Grekland. Hotellen är MYCKET finare i Albanien och Makedonien och kostar inte mer än 25 Euro natten. Priserna var något lägre i Makedonien.

 

Vi fick en liten hundvalp som sprang efter oss i en seg uppförsbacke och eftersom vi vid detta lag hunnit blivit rädda för lösa hundar så försökte vi cykla ifrån den. Men den bara gnydde och sprang efter och den var så mager att vi kunde se varje ben i den lilla kroppen. Till slut stannade vi och han kom fram undergiven med svansen mellan benen och gnydde så att det skar i Sussies hjärta. Vad kunde man göra? Inte mycket annat än att ge den ett halvt paket flingor och hoppas att om hunden snart skulle dö så fick den åtminstone en sista ordentlig måltid. Sen sprang den glatt efter oss i några km medan Sussie med brustet hjärta fick titta bort när vi cyklade ifrån den. Vi hoppas verkligen att vi inte kommer få se några svältande människor, om det är så här svårt att se en svältande hund.

 

/TandemLove

Efter vi flyttat på några kartonger, hittade vi cykeln....
Svårt med helt nytt alfabet :)
Bilarna facinerade i alla fall Sussie
En solblekt bil kanske vore något?
Fina, moderna och nybyggda villor längs vägen
Men det är inte alla som har det så fett... Vi körde förbi rena slummen....
Både kristna och muslimer i Makedonien....
Det var vackert i bergen.. Speciellt nu när hösten är kommen...
Sussie blev bedrövad över att vi varken kunde ta med oss hunden, eller döda den
Mager!
Läs hela inlägget »

Efter alla negativa upplevelser i södra Italien så var det med viss oro vi klev ombord på båten mot Durres i Albanien. Vår reslust och nyfikenhet var körd i botten och vi kände oss tröttna och slitna och i stort behov av att ladda om batterierna. I Bari var det folk som drog i cykeln trots att Sussie stod bredvid, och det fanns flera tiggare och gatubarn. Det var en mycket otrygg stämning och vi kände oss trötta på just det. När man reser med cykel känner man sig extremt utsatt, allt vi äger och behöver har vi med oss och hamnar man i en otrygg situation kommer man inte så snabbt därifrån. Därför drabbades vi av en slags hemlängtan, men inte just till Sverige. Utan en längtan efter trygghet fyllde oss och vi kände återigen en enorm tacksamhet för att vi haft turen att födas och växa upp i fantastiska Sverige. Men när vi klev ombord på båten kände vi oss alltså i stort behov av frid och trygghet och vi var högst osäkra om Albanien skulle innebära något av detta.

 

Vi kom i land tidigt på morgonen och det första som mötte oss var en leende passkontroll och det skulle snart visa sig att Albaner är människor som är duktiga på att le. Överlag så vinkade, tutade och log människor emot oss och vi kände oss välkomna i landet! Eftersom priserna på varor, restaurangbesök och boende är betydligt lägre i Albanien än något av tidigare länder vi passerat, så passade vi på att unna oss just en lunch på restaurang. Vi slog oss ned på en fräsch och nybyggd vägkrog som också fungerade som bensinmack. Menyn fanns inte på engelska och det blev till att peka och hoppas på det bästa, men vi förstod att vi beställt någon form utav pastarätt. I väntan på maten satt vi bekvämt i skuggan och andades ut. Trafiken hade visat sig vara betydligt bättre och Albanerna körde inte med samma stress som Italienarna, vi behövde inte vara på helspänn längre. När vi satt där vid sidan av vägen fick vi möjlighet att insupa landet på ett väldigt bra sätt. Vi såg bönderna skörda på åkern på andra sidan vägen och sedan se hur de med häst och vagn transporterade sina majskolvar från åkern. Vi fick se hur männen kom springandes med plastflaskor till bensinmacken för att lösa sin soppatorsk. Vi fick även skåda hur en man stod och klippte med gräsklippare den lilla fåran med gräs framför bensinmacken, medan en annan man stod precis bredvid och inspekterade. Bredvid vårt bord satt fyra män och drack öl i solen medans en liten pojke i sällskapet lekte med allt han kom över i sin ensamhet. Vi fick också se hur dessa berusade män satte sig i bilar lite senare och körde iväg med pojken klättrandes i baksätet. Och vi tänkte att trafiken kanske verkade bra, men det var bästa att vara vaken om alkohol och bilkörning går hand i hand i landet. Maten kom in och framför oss stod en tallrik med rykande het pasta med hackad fläskfile, färsk persilja och sås. Det var mycket mat och dessutom smakade maten gott och det gick fort att få den. När vi ätit färdigt kände vi oss redo att trampa längre in i Albanien, landet som sakta men säkert gjorde oss sugna på att se vad som fanns att erbjuda.

 

Längs vägen fick vi många intryck och detta blev första landet som på riktigt kändes som utomlands. Människor transporterar sig med åsna, häst eller mycket slitna bilar. De äldre kvinnorna har långa kjolar och schal på huvudet och en åsna i handen. Längs vägkanten säljer bönderna honungsmeloner, granatäpplen, mandariner, morötter, potatis och annan frukt. Allting står snyggt uppradat i fina kulörer och när vi cyklar förbi så tittar försäljarna förvånat på oss och ler, sedan vinkar de glatt. I en rondell vi körde igenom stod fåraherden med tjugo får som betade mitt på gräsmattan i rondellen och i varje avfart satt människor och sålde majskolvar som de grillade direkt på en större trädgren. Vi passerade städer som såg ut som nedlagda projekt och med många fabriker byggda i brunt tegel. Det har inte varit vackra städer men det byggs mycket nytt och de flesta hus vi sett längs vägen har varit nymålade och fräscha. Det ser ut som ett land som är på frammarsch kan man säga. Och det är rent och snyggt längs vägar, gator och torg och restauranger och hotell känns hygieniska i stor utsträckning.

 

Vi kom fram till staden Elbasan och vi var nyfikna på vad ett hotellrum kunde kosta. Så vi cyklade till stans finaste hotell och gick in för att får klarhet i saken. 25 Euro ville de ha för att dubbelrum med AC, dusch, Wifi och frukost inkluderat. Dessutom hade hotellet pool och det var fräscht! Vi tyckte inte att det var något att tänka över och checkade glatt in och njöt över att få en högre standard till en rimlig kostnad. Vi hade inga förväntningar på den inkluderade frukosten efter våra frukostupplevelser i Italien (kaffe och kaka) men i Albanien verkar man äta mer! Vi serverades starkt kaffe, omelett, skinka, ost, grönsaker och vitt bröd.

 

Vi lämnade hotellet i morse(onsdag) som nya människor med laddade batterier och började en 1200 höjdmeters klättring mot Makedonien och Ohrid som mål för dagen. Det blev ett kort besök i Albanien och det är med en positiv bild vi lämnar landet. Albanien blev landet som gav oss reslusten tillbaka och vi känner oss utvilade och sugna på nya intryck igen! Vi kommer i framtiden gärna tillbaka till Albanien, både för sol och bad utanför Durres och för vandring i bergen. Vi vill säga att Albanien är ett billigt land, med hög standard för oss turister, trevliga människor och med möjlighet att uppleva ett äkta land som ännu inte blivit präglat av turism. Visst är det ett fattigt land och levnadstandarden hos de lokala är låg, men vi tycker att det finns en charm i det. Att tänka på om du reser hit är att cash is king- glöm kortbetalning och pengar tar du ut i de större städerna. Euro tas tacksamt emot så det är bra att ha med sig.

 

Albanien, vilken överraskning!

 

/TandemLove

 

Lite djur på vägarna...

Middagen i levande form!
Trötta ögon men ett leende för stor frukost =)
Ett kuperat land kan man säga...
Vi följde en flodfåra upp emot gränsen till Makedonien...
Mycket gamla fabriker kantade vägarna innan staden Elbasan
Människorna använde den gamla tågrälsen som promenadslinga och alla höjde huvudena när vi passerade =)
800 meter över havet =)
Varför inte ta åsnan hem efter jobbet?
Passkontroll innan Makedonien...
Nytt land och nya möjligheter =)
Läs hela inlägget »
Tummen upp för våra läsare! Tummen upp för våra läsare!

Vi har fått en otrolig respons på föregående inlägg och vill därför passa på att skriva lite kring det. Först vill vi tacka för alla mail, kommentarer, Gilla markeringar, delningar och värmande ord. Det har gett oss båda en otrolig styrka och energi! Inte minst för mig (Sussie) som känner en enorm lättnad att få öppna denna ventilen och vädra någhot som upptar en stor del utav min tid, varje dag. Det Känns skönt att veta att det finns många andra där ute som förstår och känner precis som jag och det blir en knuff frammåt för mig i detta projekt. Jag är otroligt glad och stolt över att vi har så många diabtiker som följer oss och det ger mig kraft att orka kämpa när det är tungt!

 

Vi har varit rädda att skriva kring diabetes i bloggen eftersom vi inte trodde det skulle finnas intresse för icke diabetiker, men vi har nu förstått att det faktiskt gör det! Därför kommer vi nu ta upp diabetes framöver och har skapat en egen kategori för det här i bloggen också.  Det finns massa känslor,  tankar och framför allt åsikter att ta upp kring diabetes och diskrimineringen man lever med. Och jag (Sussie) ser framemot att få vädra, informera och få utlopp för allt detta.

 

TACK för ert stöd, vi har fantastika läsare och ni ska veta att ni ger oss otroligt mycket. Glöm inte att ni är en stor del av detta projektet och ert stöd blir bränsle för oss att genomföra resan! Ännu en gång, Tack till ER!

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »
Etiketter: diabetes, kap till kap
Sussie trycker i sig mera mat, fast magen inte alls vill.... Sussie trycker i sig mera mat, fast magen inte alls vill....

Vi har kämpat en del med min diabetes i fyra dagar nu och det är något vi nästan aldrig skriver om här i bloggen. Här visar vi alltid upp "solsidan" och det underbara vi möter på vägen. Men det finns en annan sanning också och det vore inte ärligt av oss att utelämna baksidan med att ha just diabetes. En stor anledning till att Sussie vill genomföra detta projektet är för att påvisa att diabetiker kan leva sitt liv och följa sina drömmar, trots sin sjukdom! Men vår resa speglas till stor del utav diabetesen och vi måste varje dag ta hänsyn till sjukdomen. Och det är inte enkelt att leva och vara stark i sin diabetes, varje dag. Därför vill jag (Sussie) skriva lite och berätta hur det ibland känns. För er som vill läsa mer om diabetes och hur jag gör; KLICKA HÄR!

 

Jag (Sussie) är en person som verkligen försöker vara positiv till min sjukdom och jag ser oftast hoppfullt på framtiden. Jag följer mina drömmar och låter inte diabetesen bli ett hinder för mina planer och utåt hoppas jag förmedla just detta. Men det finns givetvis tunga dagar även för mig och det finns stunder då jag förbannar min sjukdom och den situation jag sitter fast i tack vare att diabetes är en obotlig sjukdom. Även om jag försöker avdramatisera problemen kring att leva med diabetes så ska man inte glömma att det är en dödlig sjukdom som kräver ett stort individansvar. Ett ansvar som vi aldrig kan ta en paus ifrån!

 

Att leva med diabetes innebär att man varje dag, alla dagar i resten av sitt liv måste planera och ta ansvar för sitt blodsocker. Vi kan inte strunta i att äta rätt, kontrollera vårt blodsocker eller ta våra sprutor, utan att få en konsekvens som följd. Äter man fel kost eller tar en felaktig insulindos kanske konsekvensen inte blir så allvarlig, men det kan också sluta riktigt illa. Tar man en för hög dos insulin och sedan spontant hänger med en kompis på promenad så kan man drabbas av för lågt blodsocker och då behöver man äta något för att lösa situationen. Har man då glömt druvsocker och det är långt till en butik så kan situationen genast bli akut. Är man i det läget ensam, är det genast värre. Utåt sett uppfattas en person med lågt blodsocker som en alkohol eller drogpåverkad person och det kan då vara svårt att få hjälp eftersom folk blir rädda. Det som oftast syns är att man vinglar/raglar, skakar, sluddrar och säger osammanhängande saker eller uppträder aggressivt. Det som händer mig är att hörseln försvinner, talet försvinner och synen försvinner nästan helt- man är då minuter ifrån att hamna i koma. En koma som kan göra en hjärndöd. 

 

Sen har vi nästa mardrömscenario som är komplikationer som följd utav ett liv med diabetes. Det är en sjukdom som sliter hårt på kroppens andra organ såsom, ögon, blodkärl och njurarna till exempel. Ett jämt blodsocker är ett mål som vi alla diabetiker strävar efter och genom att uppnå detta år efter år minemerar vi riskerna för komplikationer. Men risken finns alltid där som ett orosmoln och desto längre tid du har sjukdom, desto högre risk löper du. En komplikation som är ganska vanlig är att få kraftigt förlorad syn eller att förlora den helt eftersom att blodkärlen i ögonen slits ut. En annan kan vara att amputera benen eller fötterna eftersom blodcirkulationen blivit för dålig. Om njurarna slits ut så kan man behöva rena sitt blod regelbundet med hjälp av dialys. Jag kan inte prata för andra diabetiker, men dessa risker ligger som en orosklump och gnager i mitt samvete dagligen och det känns ibland som en stress att veta att livet kan reduceras redan vid 50års ålder.

 

Är det inte bara att äta felfritt och motionera regelbundet, så blir allt bra då? Ja och nej vill jag svara på det! Självklart mår du bättre av att äta optimalt och att träna regelbundet, men det garanterar inte ett jämt blodsocker. Ibland kan jag äta en maträtt och ta en viss dos till det, medan jag nästa gång kanske behöver halva dosen eller den dubbla till samma mat. Allt beror på hur aktiv du varit och planerar att vara kommande timmar, hur du mår både psykiskt och fysiskt och om du druckit eller sovit tillräcklig. Hormonerna vi har i kroppen spelar stor roll, och stress är en sak som framför allt påverkar mitt blodsocker. Men också om jag är glad, ledsen eller arg. Sover jag för lite tenderar jag att ligga högre och är det varmt ute brukar insulinet verka starkare.

 

Som ni förstår har vi diabetiker inget facit att leva efter och vi måste experimentera oss fram till en lösning vi mår bra utav. Detta innebär att vi också måste vara ständigt medvetna och att planera vårt nästa steg för att undvika framför allt ett lågt blodsocker. Och det kan i alla fall jag bli nästan utmattad av ibland! Ibland önskar jag mig i hemlighet en vecka utan diabetes. En semester från ansvar, kontroll och planering. En stund där jag får vara hundra procent spontan, slarvig och tanklös, utan livsfarliga konsekvenser. En vecka utan handväska med sprutor, mätare och nålar och en vecka utan blåa prickar på magen, låren och fingrarna. En semester när jag får njuta av bullar och godis utan att få dåligt samvete för att jag förkortar mitt liv. En vecka när jag får känna mig fri, på riktigt.

 

Även om jag förespråkar att diabetes bara är en parantes i våra liv, så finns det dagar då jag även ser baksidan och slås ned av den. Och det finns många gångar jag önskar mig ett liv utan sjukdomen, ett enklare liv. Speciellt eftersom jag vill leva ett spontant, oregelbundet liv fyllt av äventyrsresor- en livsstil som är betydligt enklare utan en kronisk och livshotande sjukdom. Alla de utmanande saker jag tar mig an så som att bestiga berg, backpacka genom LatinAmerika eller att cykla till Sydafrika är tyngre, farligare och mer komplicerade på grund utav min diabetes.  Jag vore en hycklare om jag sa att jag inte önskade att slippa genomföra denna resa med diabetes. Dagar då mitt blodsocker ligger över 15mmol skriker hela kroppen i protest när vi sätter oss på sadeln och jag känner mig så tung och seg. Varje tramptag blir mödosamt och helst vill jag bara sova. Jag får kramp i vaderna och tårna och blir väldigt törstig. Sen finns det andra dagar då jag drabbas av lågt blodsocker flera gånger i rad och min kropp blir svag, svettig och darrig och det enda jag vill är att vila och vänta på att kroppen ska återhämta sig. Sen hatar jag att äta massa kakor, sylt, frukt eller vad som helst i min närhet, trots att min mage redan är proppmätt och smärtar. Men jag vet också, att om jag inte gör det så riskerar jag mitt liv.

 

Men det finns inget botemedel och jag har lärt mig leva med diabetes, på gott och på ont. Och det stoppar mig inte från att följa mina drömmar och jag tror i mitt hjärta att allting är möjligt om man planerar och tar ansvar. Men jag ville bara berätta att det inte alltid är så lätt som jag försöker påstå att det är!

 

Nu sitter vi i Bari och kommer ta båten till Albanien i natt. Sedan kommer vi att trycka på för att cykla de cirka 110 milen till Istanbul. Där kommer vi stanna några dagar och njuta av turkisk kultur och mat innan vi flyger ner till Jordanien och Amman.

 

/TandemLove och EXTRA kärlek och omtanke till alla andra diabetiker där ute!

Cyklingen går inte alltid som man tänkt sig när man har diabetes!
Läs hela inlägget »

Vi lämnade Rom med lite bitter smak i munnen. Vi var trötta på otrevliga Italienare och less på att trängas med hundratals turister. Men i takt med att cykeln rullade vidare rakt österut mot Pescara så hände något. Det var inte bara naturen och landskapet som förändrades, utan även attityden. I butikerna fick vi både ett "Ciao" OCH ett leende samt att alla turistbussar verkade som bortblåsta. Trafiken är fortfarande livsfarlig likt på västkusten, men faktiskt något lugnare på östkusten. Vägen från Rom mot östkusten tog oss genom ett kuperat och ganska torrt landskap och vi har klättrat en hel del. Trots detta har vi tagit långa avstånd per dag och det måste betyda att vi kommit i bättre form. Vi har cyklat i snitt 10mil och tagit upp till 1200 höjdmeter per dag. När vi cyklade i Norge kunde vi cykla i fyra timmar per dag och vara helt slut, samt vara slitna dagen efter. Nu cyklar vi ca sex timmar varje dag och det utan större problem. Underbart!

 

När vi cyklat till staden Avezzano så märktes det tydligt hur temperaturen sjönk när solen gick ner. På dagen hade vi 27 grader och njöt i värmen, men på kvällen sjönk graderna drastiskt. På natten vaknade vi båda utav att vi frös som aldrig förr i våra sovsäckar. Termometern visade 2 grader och på morgonen vägrade vi att krypa ur sovsäcken tills solen la sig mot tältduken och tinade våra kroppar. Det som är positivt med kalla morgnar är att man cyklar på ordentligt för att få upp värmen! Runt 11.00 tiden brukar det bli varmt på allvar och ganska snart är det närmare 30 grader igen, ett konstigt klimat här i södra Italien.

 

Vi cyklade mot staden Chieti (1,5 mil innan Pescara) där vår forna arbetskollega Donatella bor. Men när vi cyklade in i staden hade vi inte fått kontakt med henne och visste inte var hon bodde. Därför cyklade vi vidare och såg till vår förtjusning att det fanns ett Ikea utanför staden! Dit cyklade vi genast och vi satt länge i deras fik och njöt av svensk inredning. Sen köpte vi knäckebröd och senaps sill som vi med lycka åt upp på parkeringen utanför. Där lyckades vi även få kontakt med Donatella som bjöd oss att sova hos henne i Chieti. Det var en lite brant backe upp dit hon bodde sa hon och vi tänkte att det skulle bli en lagom jobbigt backe att ta innan läggdags. Men jösses vilken uppförsbacke, det var bland det jobbigast vi gjort på resan! Svetten lackade och knäna brände, men envist fortsatte vi trycka oss uppför. Sista biten drog vi cykeln uppför en trappa och det är ett arbete som kräver två personer! En tandemcykel väger ganska mycket :) Väl framme hos Donatella möttes vi av värme och gästvänlighet och det var i vanlig ordning underbart med en skön säng och en varm dusch. Men detta var extra roligt eftersom det är hos en bekant :) På morgonen gick vi med till Donatellas arbete där vi fick kaffe och kaka innan vi cyklade vidare mot havet.

 

Ett kärt återseende blir det varje gång vi kommer till havet och det är så underbart att cykla i värmen. Just Abruzzo regionen tyckte vi var väldigt trevlig och speciellt människorna! Längs kusten var det vackert och fridfullt och en ren semester. Detta ända tills staden Termoli där det återigen var som att komma till ett nytt land. Här såg vi mycket övergivna hus och byggnader och sopor i mängder längs vägarna. Däck, sängar, tv-apparater, kylskåp och allt möjligt ligger slängt utmed vägkanten och intrycket är obehagligt. Nästan övergivet. Och när vi skulle handla kom två Ryssar i trasiga kläder och ställde sig och väntade på att vi skulle gå in, när Rasmus stod kvar började de dividera på ryska och gick sedan en bit bort. Där stod de kvar och glodde på cykeln tills Sussie kom ut igen, då körde de iväg. Märkligt tyckte vi... När vi skulle slå upp tältet fick vi en dålig magkänsla, som slutade med att vi vände och letade upp en ny plats.

 

Imorse när vi cyklade längs landsvägen stannade en bil på motsatt sida och ut vinglade en tjej barfota, iklädd trosor och skinnjacka. Vi tänkte att vi skulle stanna och hjälpa henne, men frågorna hopade sig. Vad kunde vi göra, behövde hon hjälp, och var detta ett trafficking offer eller en "vanlig" prostituerad? Innan vi hann tänka längre så kom en ny bil och plockade upp henne. Vi cyklade vidare i tystnad och kändes oss besvärade över det vi just sett. En stund senare dök nästa kvinna upp i trosor och hon log mot oss där vi cyklade förbi en meter ifrån henne. Vi passerade ett tiotal flickor och kvinnor och när vi möttes deras blickar skar det i hjärtat på oss. Klockan var inte ens 10.00! När vi sedan körde in i Foggia så var det återigen sopor överallt och i containrar längs vägen satt det människor inuti och letade efter användbara ting eller föda. Vi var inte beredda på detta, inte redan här i södra Italien. Det är en påtaglig klasskillnad och man märker att det är fattigare här. Husen är slitna, magra hundar och hästar och smutsigt folk med trasiga kläder. På ett köpcentrum var det utplacerade ett tjugotal vakter som gick runt bland alla billarna, och vaktade de "rika" människornas bilar. Man är rik om man har bil och kan köpa saker på ett köpcentrum. Sug på den karamellen! Det är Europa och Italien ett välfärdsland många mått mätt, men utifrån det vi ser är verkligheten en annan! Sverige är ett land med oerhört hög standard, vi kan inte nog understryka hur bra vi har det! Det räcker med att jämföra med andra länder inom EU, vi behöver inte åka så långt som till Afrika för att bekräfta det!

 

Jag (Sussie) har magkatarr sedan Rom och har stundtals väldigt ont i magen, mår illa, får frossa, har sura uppstötningar och har svårt att äta. Men det har funkat okej och vi undviker mat som ökar smärtan. Men det gör att vi längs vägen få ta en del långa pauser vid vägkanten i väntan på att magen ska lugna ner sig. En sak som dessvärre varit ett större problem är faktiskt diabetesen! Jag har haft tre dagar med lågt blodsocker som vägrar stiga, trots att jag äter. Tror att det är kopplat till magen och det faktum att jag äter mindre, men jag har slutat nästan helt att ta måltidsinsulin eftersom mina portioner är små. Ska i morgon sänka dygnsinsulinet och se om det blir bättre. Problemet har varit att mitt blodsocker har varit lågt hela förmiddagen och jag har ätit druvsocker, kakor, bananer och bars utan att få upp blodsockret över 4mmol. Vi har fått stanna väldigt ofta för att äta och vänta på att blodsockret ska stiga. Det har gjort mig orkeslös och svag och cyklingen har varit oerhört tung dessa dagar.

 

Idag hade jag ätit upp alla känningsprodukter och det var 1,5 mil kvar till närmsta stad som var Foggia. Vi hade då cyklat 5mil utan någon matbutik och det enda vi kunde göra var att fortsätta cykla i hopp om att hitta livsmedel snarast. Som tur är hade vi en burk marmelad kvar i packningen som jag fick trycka i mig, trots en mage i uppror och ett starkt illamående. Väl vid affären låg blodsockret på 5mmol trots 3 bananer, ett helt kakpaket och en burk marmelad! Vanligtvis skulle jag ligga på 15mmol efter allt detta! Vi åt yougurt och drack sockerrik läsk och jag mådde väldigt illa och fick mer ont i magen. När vi cyklade in i staden kändes det som om jag skulle svimma, kräkas och jag hade svårt att orka sitta kvar på sadeln. Jag mådde oerhört dåligt! Vi fick stanna i en lugn korsning och jag fick sätta mig i skuggan och då kom spyan. Magen vände sig ut och in och jag tömde allt jag ätit under hela morgonen, medan folk på söndagspromenad gick förbi. Usch! Men efter det mådde jag betydligt bättre!

 

Nu sitter vi och planerar var vi ska ta vägen härnäst och om vi ska bege oss till Albanien med outvecklade vägar eller direkt till det kuperade Grekland. Vi har ungefär 12 mil kvar till Bari där färjan vidare utgår ifrån.

 

/TandemLove

En av flera små byar vi passerade med en stadskärna liknande en borg när vi klättrade över Appininerna
Tidig morgon och bara några grader uppe i bergen...
Trötta ögon...
En dimma låg i dalen efter vi klättrat över ett bergspass! Temperaturen skiftade från 22 grader till 10 grader på några minuter...
I denna dalen cyklade vi 10 kilometer omväg då någon glömde visa upp en skylt att en väg var avstängd...
På väg ner mot Pescara fanns det ett IKEA. Det blev både fika och middag där =)
Tummen upp för svenskhet i Italien =)
Svenska delikatesser som man inte kan finna i en italiensk mataffär!
Det blev en cappuccino på Donatellas arbetsplats i Chieti!
Adriatiska havet =)
Sol och värme är väldigt gott!
Rasmus är trött och tar en tupplur =)
Läs hela inlägget »
Här står Sussie framför ST.Peters kyrkan tillsammans med tusentals turister! Här står Sussie framför ST.Peters kyrkan tillsammans med tusentals turister!

Tydligen är det högsäsong i Rom i oktober. Vem visste det? Inte vi i alla fall. Men det fick vi erfara ganska fort. (Varje dag besöker 10.000 människor Vatikanstatens museum- 10.000 människor!!!)

 

Pontus och Linus Engberg (Rasmus bröder) satt på ett ryanair plan ner i måndags för att göra oss sällskap under de dagarna vi skulle spendera i Rom. Väldigt kul att efter två månader utan familj, möta människor som man älskar och som står en nära. Vi hade oturligt nog bokat två nätter på ett uselt Bed & breakfast, med en rökande värd som bara kunde prata italienska och ville kasta ut oss andra dagen då vi sa att vi ville betala med kort och inte CASH. En Mycket obehaglig upplevelse som i stunden fick oss att vilja ta första bästa flyg långt från Italien. Men efter att vi hotats av värden att leta upp en bankomat och sedan lagt en timme av vår dyrbara tid att betala rummet gav vi oss ut på Roms gator med riktning mot Vatikanstaten. Vi försökte alla fyra släppa händelsen och vända den dåliga början till något bra. När vi väl kom till muren som omringar världens minsta och rikaste stat såg vi en flera hundra meter lång kö som slingrade sig efter muren. Neeeej, tänkte vi. Vi ställde oss och tittade storögt på alla hundra människor som stod där och väntade. Då kom fram en argentinsk man fram till oss. Han var försäljare till en turoperatör och vi lyssnade vagt till hans säljsnack till han sa att man kunde skippa den två timmars långa kön. Det blev 35 euro för en tvåtimmars guidad tur genom museerna i Vatikanen, däribland Sixtinska kapellet + ingen kö. Dyrt, men helt perfekt. Hela turen var mer eller mindre väldigt intressant och vi gick ifrån Sankt Peterskyrkan rik på kunskap, som vi annars aldrig fått utan guide.

 

Därefter tog vi sikte på Pantheon, Colosseum, Fontana di trevi och allt däremellan. När man promenerar runt i sitt lugna lunk bland de smala gränderna, som inte alls har ett system dyker det upp överallt gamla kyrkor och byggnader med djup historia. Det är en blandning av romersk och kyrklig influens överallt och för den personen som vill förkovra sig i historia kan man lägga veckor att gå på museum och bara vandra runt på de kullerstens beklädda gatorna. Om man jämför med alla andra städer vi besökt på resan är Rom den stad som andas mest historia.

Kvällen spenderades med en avsmakningsmeny med vinpaket på den restaurant som fått högst betyg på tripadvisor. För 600kr fick vi 11 små rätter med fyra tillhörande vin. Det var verkligen värt varenda krona och om ni besöker Rom. Ta er då en tur förbi restaurante Ad Hoc och njut av italiensk mat när den är som bäst!

 

När vi nu i skrivande stund har lämnat Rom kan vi nu titta tillbaka på våra planerade storstadsbesök i Europa och känna oss ganska nöjda med storstadslivet. Det är oerhört intressant och se huvudstäder på cykel. Man ser mycket, som man undgår som turist och får en intressant upplevelse av städerna. Men i framtiden, om vi åker tillbaka, kommer vi höja vår resestandard och försöka resa på lågsäsong. Billigare och mindre turister :)

 

Om vi skulle jämföra Amsterdam, London, Paris och Rom och skulle vi ranka städerna följande:
1. Paris (historiskt men väldigt modernt, underbar mat, shopping mecka)
2. London (Europas metropol där du kan finna det mesta)
3. Amsterdam (mysig och liten storstad med en härlig atmosfär)
4. Rom (historia och miljoner av turister)

 

Nu fortsätter vi trötta cykla mot östkusten...

Arrividerci!

 

/TandemLove

Bröderna Pontus, Linus och Rasmus kör en guidad tur på Vatikanstatens museum- bra tur dessutom!
sussie var såklart också med, här är vi på väg mot Sixtinska kapellet
Många dramatiska bilder visades, detta är vävda tyger som visar när Herodes lät döda alla pojkar som föddes. Resten av historien kan ni väl?
Bröderna Engberg i världens största kyrka- St.Peters kyrkan
Här står vi framför Peters grav!
Så här ser vakterna ut till Vatikanstaten. De måste vara från Schweiz, mellan 19-30 år, singlar, utbildade vid college och givetvis katoliker och vältränade. Enkel rekrytering?
Colusseum och vi!
Fontana de trevi är väldigt vacker! endast känd för att Anita Ekblad badade i den i filmen La´Dolce vita
Den mysiga och goa restaurangen vid tog en avsmakningsmeny på! Mycket vin överallt :)
St Peters kyrkan gör sig bättre på kvällen, utan turister tycker vi :)
Det bästa med Rom var att få umgås med bröderna och svågrarna! Tack Linus och Pontus för en härlig upplevelse! Vi saknar er redan!
Läs hela inlägget »
Dags att lämna villan i Toscana... Dags att lämna villan i Toscana...

Kära läsare, vi har inte haft några människomöten över huvudtaget och det är ju de som är värda att skriva om. Inte heller har vi haft några direkta motgångar att beklaga oss över och inget ovanligt har hänt. Vi har cyklat på i två dagar nu och i morgon blir sista cykeldagen innan Rom dit vi har 8 mil kvar. På måndag ska vi möta upp med Rasmus bröder; Pontus och Linus och det håller oss i sadeln med gott humör! Vi ser framemot familjen och att få uppleva en stad tillsammans med några utav de människor som står oss nära. Vi har cyklat 190km på två dagar och vi har tagit 1000 höjdmeter varje dag- så vi känner allt av detta i kroppen!

 

Det vi har reflekterat över i två dagar nu är hur fruktansvärt dåliga bilförare Italienarna är! De kör som galningar och har dålig kontroll på sitt fordon. De gör omkörningar som får det att knytas i magen på oss och ibland känns det som en tidsfråga innan vi är med om en olycka. Dessutom gör de allting förutom att köra bil. Det är sällsynt att se bilförare som har två händer på ratten. Antingen skriker de med stora gester i sina mobiler, smsar eller läser böcker. Ett annat problem är också att de ofta glor på oss istället för vägen och därmed tappar de sin placering. Vilket i sin tur ökar risken för en frontalkrock med mötande bilar på dessa smala vägar. Vi förstår att detta är ett smakprov på hur illa trafiken kommer vara ju längre söderut vi kommer, men hittills är Italienarna de sämsta bilförare vi mött på denna resa. Det är därför inte konstigt att vi nästan varje kilometer kör förbi bilder och blommor längs vägkanten för någon som dött i trafiken. Rasmus tycker till och med att de kör sämre än på Zanzibar. Men börjar vi prata om Nepal så blir omdömet genast annorlunda dock : ) Nepal har haft den värsta trafiken vi sett på alla våra resor hitills! Det sägs att Kairo ska vara värst i världen, så att cykla där ska bli en utmaning som vi fasar för.

 

Vi bjuder på lite bilder från dessa två dagar på cykel, för vackert har vi det!

 

/TandemLove

Detta är typiskt längs hela vägen, små byar uppe på kullarna....
Såhär ser det ut i Toscana
När vi sedan cyklade in i Lazio-regionen såg det istället mer ut såhär...
Här är vi så himla slut, uppför och motvind- gaaah!
Vi cyklade igenom Bolsena och denna spännande ruin
Sen hittade vi dessa underliga stenar- något som tydligen kommer från vulkanutbrott...
Detta får bli dagrens bild- helt otroligt ljus tycker vi!
Läs hela inlägget »

Ni läste i det tidigare inlägget om vår tur på vingården Terreno söder om Florens. Vår planering efter vinturen var att åter sätta sig på cykeln igen och fortsätta trampa söderut. Men så blev det inte!

 

Tillsammans med ägarens dotter hade Jenny beslutat att erbjuda oss boende för natten i ett av vingårdens hus, som de i vanliga fall hyr ut till turister. Men idag stod ett av husen ledigt och de frågade oss om vi ville stanna över natten och vila upp oss. Vi blev chockade över det generösa erbjudande och mållösa nickade vi båda på huvudet. Människor är så generösa!

 

Jenny hjälpte oss med att köra både cykeln, packningen och oss till det stenhus som vi skulle bo i, som låg en bit ifrån vingårdens huvudhus. Efter en gumpande tur i bilen parkerades bilen framför ett stenhus som låg mitt bland olivträden, och med en terrass med utsikt över ägorna och dalen. Jenny förklarade glatt att vi fick ta för oss av fikonträdens frukt och trädgårdens övriga utsöktheter. Leendet på Sussies läppar bara växte och växte för varje sekund. Väl inne i husets kök visade Jenny att hon plockat ihop lite gott åt oss. Där stod två korgar med allt möjliga godsaker; ost, bröd, vin, färska grönsaker och färska kryddor osv. Delvis var det från gäster som lämnat efter sig. Men vi blev överlyckliga! Ibland har man verkligen tur!

 

Vistelsen i det enkla men väldigt romantiska stenhuset blev till och med två nätter och vi njöt av tystnaden och fick en god chans att vila upp oss ordentligt. När vi inte åt pasta och drack vin, samtalade vi om resan och veckorna framöver. Som det ser ut nu, kommer vi på grund av kriget i Syrien flyga från Istanbul till Amman i Jordanien. Vi vill helst flyga till Israel, men om man får en stämpel i passet därifrån kommer vi inte in i Egypten eller Sudan. Därför kommer cyklingen fortsätta från Jordaniens huvudstad ner mot Röda havet och sedan faraonernas land Egypten och Afrika =)

 

Härifrån planerar vi att vi på tre dagar ska ta oss till Rom, där vi under ett par dagar ska utforska denna historiska stad. Men innan dess blir det att trampa sig igenom Italiens kuperade terräng!

Förresten! Vi har nu cyklat 5000 kilometer! Värt att firas med en gilla markering nedan =)

 

/TandemLove

Smakrika och stora pizzor är helt i vår smak!
Här plockar Susanne fikon från vår stenterass
Glad som en fågel!
Det blev en middag på terassen med gårdens vin och pasta!
En romantisk kväll i toscana förtjänar vi alla ibland!
Läs hela inlägget »

Det lilla vi hittills har fått se utav Toscana har inte imponerat på oss i den utsträckning vi hade förväntat oss. Naturen har inte varit enastående och städerna har varit överfulla med turistgrupper som lite dödar charmen med just trånga gränder. Så i morse när vi lämnade vår camping utanför Florens var det med en viss skepsis som vi började cykla söderut i denna fantastiska Toscana regionen.

 

Från Florens började vi att klättra uppför i branta backar, längs smala vägar som slingrade sig mellan vingårdar och små byar. Det var först här som vi förstod. För varje svettdroppe som föll från våra pannor insåg vi mer och mer varför alla pratar om Toscana. När vi kämpat oss upp för en 20% brant backe och trötta stannade för att återhämta andningen kunde man i tystnad skåda detta romantiska landskap med en kombinationen av vackra hus byggda i sten, vinodlingar, kullar med träd och odlingar på och alla små detaljer, som gör Toscana till ett vackert möte. Hela atmosfären andas skönhet och njutning, där det finns plats att andas ut på och hämta andan.

Dagens mål med förmiddagen var att hinna till en vinprovning som skulle börja 11.00 på den svenskägda vingården Terreno som ligger i Chianti distriktet.

 

Vi var ute i god tid och planerade att hinna byta om innan turen skulle börja. Men vi lyckades, med hjälp av GPS:n att köra fel, och hamnade på en mardrömsväg som stupade uppför i grus. När vi väl kämpat oss 4km på den undermåliga vägen kom vi till dess slut, och kort där efter började andra delen av vägen. Nu hade klockan redan slagit elva och vi hade de sista 900m uppför längs en brant grusväg och vi insåg att vi aldrig skulle hinna i tid. Vi ringde och hoppades gruppen skulle vänta och sedan joggade Sussie i förväg. Väl framme vid Terrenos gårdsplan stod där ett gäng med glada svenskar och alla var så snälla som hade väntat på oss! De var häpnande över vår tur och några mumlade att till och med bilen hade det svårt att ta sig fram på vägen upp till gården.

 

Sedan blev det en rundvisning med cykelkläderna på! Vi gjorde en rundvandring på vingården och fick se hur druvorna förvandlas från klasar på en vinranka och till en flaska med kork och etikett. Vår guide Jenny var en otroligt påläst person som pratade naturligt utifrån en gedigen kunskapsbank och med ett smittande engagemang. Turen gav en inblick i vilken konst vintillverkning egentligen är och vilket otroligt arbete som ligger bakom varje flaska. Det är många faktorer som spelar in beroende på hur en årgång ska bli. Vädret är en stor påverkande faktor och för att vinet inte ska bli för sött är det viktigt att druvorna mognar långsamt och får tid att utveckla alla smaker. Det får inte regna för mycket för då möglar druvklasarna, och för lite regn innebär att druvornas process ökar och utsöndrar för snabbt sockermängden i druvan. Det gäller också att skörda druvorna i exakt rätt tidpunkt beroende på vilket vin man vill tillverka. Därför kanske de ibland bara skördar en rad med vinrankor och sedan väntar de en period tills nästa rader har nått samma mognadsgrad.

 

På vingården finns en "vinmakare" som ansvarar för hela produktionen och det är dennes ansvar att hålla koll på gårdens alla hundratusen vinrankor. Varje dag promenerar han runt på området och provsmakar på de olika druvorna och talar om för personalen när det är dags att skördas och vilka vinrankor som ska plockas. Skördandet gör man för hand och man går igenom varje klase och tar bort dåliga bär. Sedan lägger man druvorna i små plasthinkar, här är processen delikat och alla druvor som krossats i hinken måste slängas. Detta noggranna arbete visar sig i den färdiga produkten och är av yttersta vikt för att vinet ska ha chans att vinna priser. Många andra vinproducenter använder maskiner, och då finns det en risk att insekter och blad hamnar i skörden och det påverkar smaken på vinet till det negativa. Det är anledningen till att billiga viner från stora producenter kan smaka illa. Vinmakaren provsmakar också veckovis alla de viner som ligger på de stora ekfaten i källaren för att veta när lagringen på eken har nått sitt smakliga klimax.

 

Det var en givande tur som gav bra förståelse om processen, vin och hela kulturen kring det. Förutom att turen i sig var superb, tyckte vi om hela konceptet kring miljö som Terreno arbetar med. Deras viner är ekologiska och de använder minimalt med tillsatser såsom sulfat, som de flesta producenter tillsätter i sina viner. Men denna gård har tagit miljöfrågan ett steg längre och de försöker välja miljöskonsamma lösningar i samtliga led. Eftersom en stor del av vintillverkning handlar om att rengöra maskinerna, värmer de sitt vatten med solceller, och personalen är nästan helt självförsörjande med mat på gården. De odlar sin egen frukt och grönt och har kaniner, höns och duvor som förser dem med ägg och kött. Det tycker vi är superbra och något som vi tycker är värt att lyftas fram.

 

För Er livnjutare där hemma som gärna delar på en flaska rött eller vitt fick ett par hus-tips vi vill dela med oss utav! Eftersom nästan alla viner skapas för att avnjutas med mat, ska man välja vin och mat som kommer från samma region, för att vara säker på att maten och drycken ska gifta sig i munnen. Om man till exempel vill avnjuta en fransk ost, kan man se vilken region den kommer ifrån och välja ett vin från samma plats.

 

Ett annat viktigt tips, till oss svenskar som vi fick lära oss, var vikten av att lagra viner. För att smakerna ska bli optimala ska de flesta viner lagras i flera månader innan man dricker det. Italienarna själva köper alltid större kvantiteter och lagrar vinet hemma innan man avnjuter det vid rätt tillfälle. Vår guide förklarade att vi svenskar har en kultur där 95% av det som köps på systembolaget konsumeras inom 24 timmar. Alltså en negativ trend, som inte tar fram det bästa av vinet. Om du köper en flaska vin hemma, smakar den alltså allra godast om du lagrar den i ett år eller två, beroende på vinet. Vissa viner, såsom en Reserva, ska man lagra uppemot tio år, innan de ska drickas. Innan dess kan de till och med upplevas som äckliga i och med att den producerats för att lagras eller för att vila som man också kallar det. Kanske borde vi ändra vår vinkultur i Sverige till att planera långt i förväg och njuta maximalt när vi valt tillfället? Inte heller behöver man ha en vinkällare. Det räcker med en mörk plats där temperaturen förblir densamma och inte skiftar under året. Det betyder att köket och bastun är dåliga platser att lagra vin på, medan garderoben eller en byrolåda funkar helt fint!

 

När turen var över var det dags för vinprovning och vi fick smaka på gårdens egna viner från ett "vanligt" vin till deras allra bästa och finaste vin. Det var ett smakfullt vin som vi tyckte om, och det blir till att köpa och lagra några flaskor rött tills vi kommer hem från Kapstaden att fira med. Deras dessertvin finns tyvärr inte att köpa på systembolaget hemma men det var fantastiskt gott. Så ikväll köper vi en flaska av det och prövar att göra som Italienarna själva och doppa mandelskorpor i dessertvinet. Tydligen passar detta vin även bra till gorgonzola ost och sältan i det. Därför blir det också en bit ost ikväll. Vi ska med andra ord uppleva Toscanas smaker till fullo!

 

Om Ni tyckte läsningen var intressant kan ni även gå in på www.terrano.se/wordpress och läsa mer på Terranos hemsida.

 

/TandemLove

 

Vinrankorna klättrade längs Toscanas kullar i sina ståtliga rader!
I denna process frigörs stjälkarna från druvorna. Det man ha kvar är skalet, saften och kärnorna.
Vinkällaren där vinet ska ligga i ekfaten och andas genom ekträt!
Dessa ektunnor är handgjorda och kostar 15000kronor och köps från Frankrike
Guiden Jenny öppnar ännu en flaska för provsmakning
Susanne smuttar på ett Chianti Classico vin!
Vinflaskor ska samla damm =)
Terreno produceras också sin prisbelönta olivolja. Ett olivträd ger varje år ungefär 2 liter olja.
Läs hela inlägget »

Vi vaknade upp under olivträden utanför den lilla kuststaden Licerci och tänkte ta en dag på stranden i någon utav de orterna vi skulle passera på vår väg mot Pisa. Men vädret slog om och himlen blev mörk så vi ändrade planen och tog sikte på Pisa direkt istället och just när vi anlänt där så kom regnet. Vi tog de traditionella fotona med det lutande tornet iklädda våra hemska regnkläder och med en nästan svart himmel. Det var fullt av turister som alla trängdes för att få den bästa bilden och för oss som är vana med ensamheten så blev det nästan panikartat. Numera när man kommer in på befolkade platser, blir trängseln mer påtaglig och stressen påverkar en nästan mer nu när man är avklippt från allt detta. Efter vi fotat klart och träffat lite svenskar och pratat med turister så var det dags att upptäcka Lucca innan mörkret och vi cyklade vidare. Vi hade förväntningar på Lucca och det slutar sällan bra. Det är en vacker, medeltidsstad som påminner om gamla stan hemma i Stockholm fast större. Och här var det fullpackat i gränderna, turister så långt ögat nådde. Det visar sig att det är högtryck i Toscana under denna period, och det känns trist. Sevärdheterna förlorar sin charm när hundratals människor står framför och skymmer sikten eller trampar en på tårna varje minut. Turism är positivt på flera sätt; människor får kunskap från olika kulturer och länder och lokalbefolkningen och landet kan tjäna pengar på turistnäringen. Men turism kan också förstöra, bidra till miljöproblem och stötta korrupta regeringar. Svår fråga det där med turism egentligen.... Bra eller dåligt, kanske både och?

 

Efter vi kikat runt i Lucca och fått bidrag till insamlingen från ett gäng trevliga Norrmän, så var vi tvungna att cykla ut ur staden för att hitta sovplats för natten. Vi var dödströtta och ville allra helst slå upp tältet mitt på affärsgatan där vi stod, men det var bara att trampa vidare längs kullerstenarna. Vi fann en plats precis bredvid vägen, bakom en buske och vi stupade i säng, eller ja i tält heter det kanske nu mera? : )

 

Efter en solig dag på sadeln anlände vi till Florens på eftermiddan och beslöt oss för att direkt upptäcka staden. Men först var vi tvungna att läsa vad som var värt att se, och i jakt på Wifi hamnade vi på en svindyr turistfälla till restaurang där vi i svensk och snål anda delade på en pizza. Florens är en stad som är det mest turistpackade stället vi någonsin besökt och att strosa omkring med en tandemcykel med kärra i dessa smala gränder under högsäsong, det är tröttsamt. Vad som däremot är superkul är att vi träffar massor av trevliga människor som vill prata, ta bilder på oss och ge pengar till insamlingen. Vi har fått superfin respons här i Florens från människor från jordens alla hörn och vi blir så glada när folk vi prata en stund med oss!

 

När vi var på väg mot campingen för kvällen stannade vi för att knäppa lite kort och då kommer det fyra svenskar upp till oss och pratar. Det visade sig att det var samma svenskar som kört förbi oss längs Rivieran en dag då vi slet för en lång uppförsbacke. Ett konstigt sammanträffande tyckte vi alla och efter en stunds samtal frågade de oss om de fick bjuda på bröllopsmiddag! Vi blev oerhört glada, speciellt eftersom vi bara delat på en pizza som kvällsmat : ) Så vi följde med pensionärsparen till en mysig, Italiensk restaurang. Vi hade ett samtal som gick i ett och tid bara flög förbi, det var så himla trevligt. Alla fyra var livliga, ungdomliga, visa och roliga och vi uppskattade deras ålder till 62 och tänkte att de verkligen var unga i sinnet. Men det visade sig att de var kring 67-71år gamla och vi blev förbluffade- det hade vi aldrig gissat! De var skidälskare som körde svarta pisten i Alperna och vi upplevde att detta var människor som verkligen levde och njöt utav livet! Eftersom båda paret hade varit gifta i 50år så frågade vi givetvis var deras bästa tips var för att hålla äktenskapet vid liv. Och vi fick till svar att kommunikation och egen tid/egna upplevelser var nyckeln till deras framgångar. Det ska vi ta med oss in i vårt äktenskap : )

 

/TandemLove

Här har ni det, det lutande tornet i Pisa
En lite närmare bild på det berömda tornet och vi :)
Man börjar se hur naturen förändras nu när vi cyklat in i Toscana
Frukost i 22graders sol med utsikt över plantagen- härligt! Denna frukost unnade vi oss färskt bröd, parma skinka, riccotaost, pesto och mozzarella- sjukt gott!
Vin i storpack, svårt för oss att dela på tu man hand ; )
Nu har vi cyklat till florens!
Vi avslutar med denna bilden på Italiensk glass- något vi äter minst en om dagen!
Läs hela inlägget »

Vi började även denna morgonen med att laga punktering, men nu på en bänk med stranden som utsikt medans solen steg och färgade himlen rosa. När vi precis började packa ihop, kom det en kvinna springades och frågade om vi hade lite papper att ge henne. Självklart hade vi det och när hon sträckte fram handen för att visa sitt sår började vi lite panikartat att leta efter medicinpåsen istället! Damen som dessutom råkade var svensk hade ramlat på gruset och slagit upp hanloven och armen och det blödde ganska mycket. När vi torkat bort blodet från handen såg vi rätt in i handen på människan och det såg ut som kärnhuset på en paprika ungefär, fast mindre. Vi trodde det var grus men kvinnan som var doktor för övrigt förklarade att det var muskelvävnaden vi såg. Hon var kylig och lugn medan jag (Sussie) kände en liten panik och ett illamående, herregud vad äcklig det såg ut! Vi plåstrade om henne med gasbinda och stripes så länge, men vi alla tre var överrens om att hon behövde sys. Hon tackade ödmjukt för hjälpen och sedan sprang hon hem och vi fortsatte packa ihop. När vi precis skulle sätta oss på sadeln kom det fram en man som stannade till och tittade på vårt ekipage. Inget ovanlig, vi är vana vid det och en del vill bara titta, andra pratar sitt modersmål med oss medan vi nickar och ler och vissa kan engelska och för ett samtal med oss. Denna man visade sig vara från Skottland och han var en pensionerad 66årig som var ute på sitt livs äventyr! Han hade nu gått från Skottland, ja du läste rätt, gått som i vandrat till fots. Hans slutdestination var inte bestämd men han skulle gå genom Balkaländerna, ner genom Turkiet och vidare till Syrien "om det jävla kriget bara ville ta slut" och sedan vidare ner genom Afrika. Kanske till Sydafrika sa han, men varför sluta där? Han hade ändå inget bättre för sig tyckte han och vad skulle han hemma i Skottland att göra. Han ville resa och uppleva, men på ett närmare sätt. Han berättade att han rest en hel del i sitt liv, men att han aldrig känner att han verkligen får uppleva och vara med om något äkta. Därför valde han att gå och han berättade fantastiska historier från hans möte med natur, djur och människor längs vägen. Dessutom var han en utav grundarna för Europeiska Greenpeace och vi fick en lektion om planetens tillstånd, en mörk historia med orosmoln som hopar sig. Gubben var smart, medveten, vis och engagerad! En inspirerande person tyckte vi, som tar sina livsbesparingar och lever fullt ut? Lever man på sina pensionspengar och bor i tält och reser runt jorden kan man faktiskt leva rätt gött och det enda man egentligen har är tid. Vi fick en idé om hur vi ska spendera ålderns höst i alla fall : )

 

Precis som gubben vi mötte, är vi också hemlösa just nu, vi är båda frivilligt hemlösa. Något som kan vara positivt när man valt det själv. Vi har inga måsten och inget som binder oss och man är fri som en fågel. Men här i Italien har det varit mycket svårt att hitta tältplatser och de flesta campingar stängde 30 september. För övrigt kostar en tältplats, enbart en tältplats för två personer i snitt 25 Euro natten här - dyrt! Men eftersom det inte är öppet på campingarna och eftersom det inte finns gott om platser att slå upp tältet i det fria, står vi ofta utan sovplats för natten. Igår hade vi verkligen svårighet att hitta något och för första gången kände vi oss nästan vilsna. Vi är kreativa när det gäller lösningar för natten, men vi är inte oförsiktiga. Och alla de platser vi hittade var skumma platser där intrycket är att de som vill hålla på med något dåligt, skulle utnyttja platsen till det. Det kan vara mörka parker som är undangömda och när vi anländer, börjar människorna i parken röra sig därifrån på ett annorlunda vis. Ni vet på samma sätt som ett rum kan tystna när man kommer in om man är själva samtalsämnet?

 

När vi hade cyklat ut ur den fula staden La spezia, letade vi febrilt efter en plats för natten och precis innan vägen gick ner till den populära badorten Lircici, fanns ett buskage vi tog sikte på. Det var fullt av sopor, använt toalettpapper och ytan sluttade lite lätt men det skulle funka för en natt om vi skar av lite grenar och tog oss förbi urindoften resonerade vi. Men när vi kollade runt i området hittade vi en hemlös som låg i ett annat buskage och platsen kändes inte längre säker och trygg. Man ska inte ge tjuven tillfälle brukar man säga och om inte annat så har vi inte lust att vakna upp med främmande män runt vårt tält. Vi rullade ner till den vackra lilla pärlan Lircici och började fråga vad hotellen kostade. Dyrt, väldigt dyrt och vi tappade modet en stund. Det var första gången som man verkligen förstod hur det kan kännas att vara hemlös, att inte ha någonstans att ta vägen. Skammen att lägga sig offentlig och visa att man inte har någonstans att bo, att man är för fattig för att ha tak över huvudet. För oss är det enkelt, vi kan ta in på ett hotell eller hyra en lägenhet för vi har pengar. Men tänk att vara i den situationen varje dag, och utan att kunna betala för en natt inomhus. Till slut hamnade vi i en övergiven bakgård under olivträd som gömde oss. Det var första natten på länge som vi sovit ordentligt på platt underlag, utan att vara nervös att bli sedda och utan att frysa.

 

Nästa inlägg kommer vara om vårt besök i städerna Pisa och Lucca =)

 

/TandemLove

Trist med punktering!
Under olivträden efter mycket letande..
Läs hela inlägget »

Att cykla längs den Italienska Rivieran är både vackert och oerhört tungt. Man får jobba hårt för de vackra vyerna och ett dopp i det varma havet. Men vi tycker att cykla är det optimala sättet att uppleva hela Rivieran, utan att bränna alla sina pengar på en vecka. Just nu är det relativt folktomt längs strandpromenaderna och vi har inte mycket trafik att trängas med på vägarna mellan de små byarna, och därför är lågsäsong ett bra sätt att njuta av denna kuststäcka. Vi tar ungefär 800 höjdmeter per dag i detta kuperade land och sträckan tar oss upp och ner hela dagarna i branta backar med dramatiska klipporna som störtar rakt ner i havet. Överallt är det en otrolig grönska och på murar, hus och längs bergsväggar växer blommor i färgstarka kulörer. Husen är målade i varma färger i en salig blandning och fina detaljer är målade på husväggen kring fönster och dörrar. Längs gatorna i städerna växer apelsiner på träd och stora exotiska palmer svajar i vinden och ger ett luxuöst intryck. Mellan städerna cyklar vi längs med det glittrande havet där bergen ger en kontur längs kusten i olika grå nyanser och där olivträden skuggar vår med jämna mellanrum. Termometern ligger mellan 24-28 grader Celsius och vi njuter av solens varma strålar mot vår hud. Det är underbart att cykla just nu och vi stormtrivs med sol, varma bad och Italiensk glass minst en gång per dag!

 

När vi cyklat genom flera pittoreska och färgstarka byar på vägen mot Genova så kom vi plötslig till förorterna innan den stora staden och stämning förändrades. Vi kände ett obehag och en osäkerhet och det var en annan miljö. Husen var slitna, det låg skräp på gatorna och vi såg mycket löst folk. Det fanns utländska män som gick omkring med väldigt stora kassar och som liksom drev omkring utan mål och de satt flera av dessa längs stranden i klungor och bara tittade. Det kanske inte betydde någonting, men vi kände för första gången oss riktigt otrygga. Vi ville inte slå upp vårt tält där det drev omkring grupper med stora väskor och kassar, vår slutsats var att de också letade efter en sovplats för natten. Så vi började hysteriskt leta efter ett rimligt hotellrum, en omöjlighet i Genova verkade det som. Ett rum ville de ha 50Euro för och standaren var sämre än många billiga hostells vi bott på. Dessutom var flera hotell fullbokade och vi stod till slut mitt i mörkret och hade ingenstans att ta vägen. Vi cyklade vidare och till slut hittade vi ett hotell och eftersom vi var smått desperata checkade vi in. Jag(Sussie) pratade med den trevliga receptionisten och förklarade att vi annars bor i tält och att detta skulle bli ett skönt avbrott från det. Då gav receptionisten oss sviten istället och vi fick ett underbart rum med eget kök och allt! Gissa om vi blev glada?! På morgonen efter när vi skulle checka ut så var hotellägaren där och han tog i hand och var så ärad över att just vi hade bott på hans hotell. Sen ville han lägga ut bild på oss på sin hemsida och han var imponerad av vårt projekt och skulle följa oss på nätet! Oj, vad sådant värmer gott! Vi började morgonen med att laga en liten punktering på hjulet till vagnen. Första punkteringen där och det berodde på en glasbit som åkt in i däcket och satt sig.

 

Vid dagens slut kom vi till Sestri Levanti och eftersom alla campingar längs vägen var stängda beslöt vi oss för att försöka hitta något i det fria. Något som är väldigt svårt längs Rivieran eftersom all mark antigen är bebodd eller en bergsvägg, alternativt en väldigt offentlig strand. Hur som haver, vi satte oss längs strandpromenaden och njöt av solnedgången i väntan vår vän mörkret. Eftersom Italienare motionerar som galningar och gärna på strandpromenaden fick vi vänta länge innan vi kunde slå upp tältet. I väntan beslöt vi oss för att träna styrketräning och när vi gjorde de kom en man fram och började prata. Vi hade ett mycket intressant samtal med mannen om Italien, politik och världen. Han berättade för oss att han som ingenjör tjänar sämre än en servitris i Italien och att Italien är genomsyrat av korruption. Det känns som ju längre bort från Sverige och norra Europa man kommer, så förstår man vilken lyx vi har hemma! Man behöver inte åka långt för att inse att den välfärd vi har är unik och det lyx att vi kan få arbete, sjukvård och skola. Och vi kan ta ledigt från våra arbeten för att studera, skaffa barn eller för att resa, och det utan att förlora våra tjänster. Vi är bortskämda, vi har en otroligt hög standard och vi har fantastiska möjligheter och förutsättningar i Skandinavien, och det ska vi vara glada för!

 

När vi pratat färdig så fullgjorde vi vårt träningsprogram och sedan konkade vi ner cykeln och vagnen ner för trappen till stranden och sedan slet vi som djur med att dra allting i sanden. Vi slog upp vårt tält precis bredvid en mur, helt öppet på stranden. Men eftersom min man är helt grym på att leka med skuggor och ljus så utnyttjade vi strandpromenadens lyktor till att gömma oss. När vi gick för ett nattdopp så såg vi själva inte vårt tält förens vi stod en meter ifrån det! När vi lagt oss för att sova så hördes en ljudlig smäll och sedan ett pysande ljud utifrån och vi tänkte båda att det var en rökgranat, att polisen skulle röka ut oss! Det var trots allt lite olaglig att tälta där stod det på skylten : ) Vi låg blixstilla och stela som två frysta fiskpinnar i våra sovsäckar och lyssnade efter röster. Allti vi hörde var det pysande ljudet som höll på riktigt länge, men vi kände ingen rök. Vi kom till slut fram till att det var däcket på vagnen som small och inget annat- både en bra och en dålig känsla kan man säga!

 

/TandemLove

Typisk by/stad längs kusten...
Helt okej utsikt att pausa vid :)
Helt okej utsikt att pausa vid :)
Travelsfrog njuter av den Italienska Rivieran!
Så här gött med plats hade vi det på hotellet!
Vi fick ställa cykeln i konferensrummet :)
Att laga punktering i solsken är så mycket bättre än 4 grader och regn!
Inte helt fel att spendera fredagskvällen framför detta
När det kom folk på gångbanan ovan fick vi trycka oss mot muren för att inte synas...
Läs hela inlägget »

Att korsa gränser är spännande på många vis. Dels lämnar man något stort bakom sig; minnen från de platserna man sett i landet och alla de godhjärtade människorna som man mött och fått en plats i sitt hjärtan, men också erfarenheter och lärdomar om exempelvis kulturskillnader. Alla länder visar upp sina både unika positiva och negativa sidor när man transporterar sig efter landets vägar genom städerna, byarna och dess landsbygd. Sedan när man korsar gränsen och rullar ut ur landet kan man snegla sig över axeln och begrunda det man varit med om. Dels i samma sekund trampar man sig in i ett nytt land med en pirrande känsla inför allt nytt. Nytt språk, ny kultur, ny mat, nya vardagliga problem, ny natur osv. Det kan upplevas både stressigt och ambivalent att hela tiden brottas med allt nytt varje dag och samtidigt ta sig tid och bearbeta vad man precis varit med om.

 

Vi har diskuterat mycket under de senaste dagarna på sadeln om varför vi egentligen ska stressa igenom denna resa. För egentligen är ju inte målet med vår resa att: ta sig mellan punkt A och punkt B så snabbt som möjligt, beräkna på kvällarna hur långt man komma nästa dag och försöka cykla extra långt eller det faktumet att man behöver cykla varenda millimeter från Nordkap ner till Sydafrika. För oss är detta inget lopp mot klockan eller någon uppvisning för omvärlden där vi visar att "vi minsann kan cykla hela vägen" och på det sättet få någon sorts förgänglig respekt från er som läser vår blogg. Det vi gör är varken coolt eller något storartat. Vem som helst kan cykla från Nordkap till Kapstaden, vare sig man är man eller kvinna, om man gör det ensam eller om man gör det i grupp eller som par. Det enda som är kriteriet är att viljan och motivationen finns. Det vi dock är stolta över, är att vi vågar göra det vi drömmer om och gör det på vårt eget unika sätt.

 

Ibland drabbas vi av en cykelhets som gör att vi vill ta oss framåt, komma vidare och se hur milen stiger på cykeldatorn. Men när vi stannar upp och tänker till, så kommer vi alltid fram till att vi missar hela resan genom att göra just så. Vi vill inte komma hem och känna att vi cyklat varje dag i ett år och inte tagit oss tiden att stanna och se de platser vi mödosamt cyklat till och möta alla underbara människor. Därför stannar vi när vi vill uppleva något, därför tackar vi oftast ja när vi blir hembjudna och därför cyklar vi ibland korta dagar. Det handlar om att uppleva, annars kunde vi lika bra träna cykling på landsvägarna hemma och sedan tävla om kortast tid i något lopp i Sverige. I huvudsak reser vi och trampar varje ny meter för vår egen skull i hopp om att allt vi är med om varje dag är erfarenheter och lärdomar, som vi i våra framtida liv och i vårt äktenskap kan ha användning av.

 

Sedan är det en ju självklart stor motivation för oss, som får oss att varje dag krypa ut ur sovsäcken varje morgon och sätta oss på vår ömmande bak, att vi kan sprida budskapet om den vattenkris som skördar tusentals offer varje dag och hoppas att vi har bidragit till en bättre värld när vi väl står därnere i Sydafrika och tittar ut över havet...

 

Här kommer lite bilder från vår dag =)

 

Vill även påminna att Ni som tar Er tid att skriver kommentarer till oss - vi uppskattar det verkligen =) och det ger oss ny energi varje gång vi läservad ni skrivit! Tack till Er alla! 

 

/TandemLove

 

Nu när vi har kommit mer och mer söderut har vi Italien börjat rena vårt vatten. Använder oss i Europa av detta, vilket är klordroppar vi köpte i Nepal...
Tre droppar per liter =)
Ett vaket öga ser förpackningen på kärran, gissa??!! Jo, vårt vanliga mellanmål som är hela Mozarella ostar. Mättande, energirikt och bra för Susannes blodsocker!
Nere vid medelhavet och vi möttes av en varm vind!
Stor kontrast på några dagar; från fåraherdar uppe i bergen till palmer!
Väntar tålamodigt vid ett av flera rödljus! Arrivederci!!
Läs hela inlägget »

Vi har fasat över att korsa Alperna med cykel, och dessutom med tandemcykel. Vi har haft föreställningen att det skulle vara bland det tuffaste vi skulle ställas inför på resan. Men faktum var att vägen från Grenoble upp till Corps var den värsta biten och allting efter det kändes enkelt i jämförelse. Däremot lämnade vi Gap vid fyra tiden vilket inte gav oss många timmars cykling, och det gjorde att vi fick stycka upp dagarna. Första kvällen sov vi vid en vacker sjö efter att vi njutit av solnedgången i bergen. När vi satt där så övade någon på sin trumpet och ljudet studsade mellan bergsväggarna och höll oss sällskap medan vi åt. När solen väl gått ner blev det snabbt kallt och luften i bergen är verkligen kylig. Under natten frös vi på allvar för första gången sedan norra Norge.

 

På morgonen vaknade vi till en klarblå himmel och vi fick cykla hela dagen i solsken, något vi längtat efter! Vägen var inte så kuperad och den värsta lutningen låg kring 6-7%. Har man några mil i benen är det faktiskt inte alls så farligt att korsa alperna med cykel tycker vi. Det var jobbigare att cykla i England och dess 15% backar! Det är roligare att cykla nu när vi blivit starkare och vi orkar mycket större ansträngning utan att bli slitna. Vi ser att vi kommer längre på kortare tid och vi återhämtar oss snabbare efter en hård dag i sadeln nu. Det är härligt att se resultat efter allt slut! Däremot har vi spagetti armar som vi måste börja träna upp, men benen är starka :)

 

När vi kommit till den sista och längsta uppförsbacken träffade vi en trevlig Fransman som tidigare cyklat runt jorden. Han bjöd hem oss, men vi ville nå Italien samma dag och tackade för första gången nej till en sovplats, Kändes lite konstigt, men ibland vill man komma längre och det känns gött att komma mer söderut nu. Fransmannen upplyste oss att vägen för cyklister gick runt berget på en grusväg med tung lutning. Detta eftersom den asfalterade vägen var hårt trafikerad med lastbilar och det ofta förekom stenras, men detta var en fin dg vilket innebar mindre risk. Vi valde att ta den risken och struntade i de cykelförbudsskyltar som fanns och tog asfaltsvägen i alla fall. Det gick fint och inget hände, dessutom mötte vi flera cyklister i motsatt riktning som också struntat i cykelförbudet! Lite sent att skylta om det åtta mil efter man valt den vägen tycker vi! Det är ju inte precis så att man vänder eller att man går upp för berget på en grusväg med tandemcykel och vagn. Usch nej!

 

Vi är glada att vi valde vägen genom alperna istället för att korsa in till Italien via Franska rivieran. Här har vi fått uppleva något helt nytt och en enastående natur. Verkligen vackert, utmanande och något vi kommer minnas! En fantastisk upplevelse när vi cyklade uppför på väg mot den Italienska gränsen, var en fåraherde. Han satt på en stenvall precis vid vägkanten, med en hatt på huvudet och en käpp i handen. I munnen hade han en stor pipa som han puffade rök ur och vid hans fötter låg tre svarta fårhundar med vit bringa. Mitt emot honom betade hans stora fårflock och han satt i ro och väntade! Det var precis som på film!

 

Nu är vi i Italien, graderna är över 20 celcius och Sussie har redan bränt axlarna. Det är med stor spänning och glädje vi snart börjar trampa mot Medelhavets kust! Vi har precis ändrat oss igen och kommer nu ta vägen längs kusten till Rom. Men vi kommer cykla lite omvägar för att uppleva Toscana och Umbrien. I Rom möter vi Rasmus båda bröder, det ser vi mycket fram emot. Och vidare tar vi oss sedan till östkusten och längs med den till staden Bari där vi tar färja vidare. Vart har vi inte bestämt ännu :)

 

Alla ni som varit i Italien, kom gärna med era bästa tips, eller varningar! Vad har varit bäst i Toscana, Umbrien, Rom eller var som helst? Vad ska vi skippa? Vad får vi inte missa? Kom igen nu, hjälp oss uppleva Italien :)

 

/TandemLove

Vackra vyer hela dagen =)
Vi cyklade tills solnedgången =)
Det blev Yoghurt och flingor i solnedgången över bergstopparna
Vackert!
En ganska trevlig tältplats precis vid sjön natten innan vi skulle klättre över passet på 2000 meter över havet
Susanne stod stolt efter några hundra meters klättring på förmiddagen..
T-shirt bränna och snart över bergen =)
Jihooo vi har snart tagit oss över bergen!
Vacker dag!
Äntligen svettigt igen! :)
Hejdå Frankrike, vi ses igen! NU Ciao Italien! :)
Dags att filma när vi susar ner genom de Italienska bergen!
Vi cyklar förbi mycket får bland bergen!
HEJ Italien!
Läs hela inlägget »

Vi vaknade på söndagen av att stadens kyrkklockor ringde för mässa och vi kände oss trötta, slitna och tjocka i halsen. Eftersom jag (Sussie) kände mig fräshast gick jag för att se om det var möjligt att köpa frukost. När jag gick mellan de trånga gränderna, med baguetterna under armen kände jag en enorm lycka. Det var så fridfullt och stilla att man fick tid att landa lite i sig själv. Fick tid att känna och tänka och ta till sig vad det verkligen är vi är ute på. Och det är svårt att inte känna sig lycklig när man förstår lyxen vi har. Vi har bara varandra, vi är fria och har tid och möjlighet att skapa våra egna liv och drömmar. Vi gör precis det vi vill och upplever det vi drömmer om. Och vi har varandra att dela denna glädje med, vi har det himla bra! : ) Sen när jag gick i den pyttelilla byn möttes jag av så många leenden och trevliga hälsningsfraser att det var omöjligt att bli på dåligt humör. Även om vi inte pratar franska och inte förstår vad de säger, så kommer vi långt med ett hej och ett stort leende. Jag köpte bröd på bageriet och damen kvittrade franska medan jag pekade. Sedan köpte jag ost av en bonde på gatan och han pratade franska och jag engelska och det gick fint. Efter det gick jag till slaktaren för att köpa smör och sist till speceriaffären för att köpa yoghurt och juice. Det tar tid och blir dyrare, men det är verkligen en upplevelse att handla på detta vis. Dessutom känner man verkligen att man bidrar till hela byn och alla är så glada att man handlar hos dem.

 

Vi hade frukost i tältet och myste sedan framför en film medan regnet duggade lite lätt. Men eftersom det aldrig började regna denna dag så packade vi ihop allting och började cykla mot Gap som låg bara 40km bort. När vi precis ska svänga ut ur staden så börjar det regna på allvar och vi tar en liten baguettepaus i busskuren. När vi sitter där med mjöl i hela ansiktet så stannar en liten bil och ett ungt, franskt par kliver ut. Vi pratar lite cykling, då de också är långfärdscyklister som cyklat i Sydamerika och ganska snabbt bjuder de hem oss till sig i Gap. Perfekt tänker vi och tackar givetvis ja! Sen cyklar vi den korta biten som sägs vara ganska enkelt, men vi gör det med stor möda. Våra ben är lealösa och vi får mjölksyra i små uppförsbackar som vi annars aldrig märker ens. Vi var så trötta och cyklingen gick inte alls bra, vi tror vi har något virus i kroppen. Men fram kom vi till slut och en fransk professor hjälpte oss hitta till den lite svåra adressen i Gap. Han har jobbat i Bollnäs och när han såg vår flagga tog han på sig sin keps som det stod Stockholm på och sedan pratade han jättemycket på franska som vi knappt förstod någonting av. Men hjälpsam och trevlig var han! Folk är verkligen fina! Vi gillar Frankrike väldigt mycket, människorna är trevliga och gästvänliga. Naturen vacker, maten god och hela konceptet kring mat passar oss då vi verkligen älskar mat!

 

Vi kom hem till Simon och Marie och deras två pojkar som bor i ett hus de delar med Maries mamma. Mamman var riktigt cool och hon älskade bergen och skidor. Hon hade isyxor i hallen och massa böcker om berg och vandring. En riktig fridluftsmänniska! Efter vi duschat blev vi i vanlig ordning bjuden på 3-rätters hos Simon och Marie och det var trevligt att prata med andra cyklister. De är medlemmar av en organisation som heter "warm shower" och det är som Couch surfing, men bara för cyklister. När vi har ett hem ska vi försöka bjuda hem folk på detta sätt, det är något båda parter vinner något på tycker vi. När man går hemma i sin vanliga rutin, tror vi att det kan vara roligt med ett avbrott. Och man får träffa människor som reser, lever sina drömmar och kanske kan inspirera till sitt eget nästa äventyr. Och för oss som reser och blir hembjudna är det något man lever länge på! Det gör så mycket att få en natt inomhus av och till, att få tvätta sina kläder och få lagad mat. Man njuter verkligen av en varm dusch och att få lukta gott igen, om så bara för en stund. Och det är härligt att få umgås med andra människor, man pratar mest med varandra annars och det är roligt med nya röster och intryck. Speciellt eftersom vi oftast tycker lika om allting, då är det uppfriskande med nya åsikter!

 

Så alla ni som har ett hem, våga bjud hem en cyklist eller resenär någon gång. Kanske får ni ut mer än ni tror av det?

 

Ooohh, förresten vi har fler nyheter! Nu har vi hamnat på WaterAids sida i England. Vill ni se resultatet av vårt möte klickar ni HÄR.

 

Glöm inte att sprida vår hemsida, vår film och stötta vår insamling. Det är ju för tusan välgörenhet vi cyklar för och vi cyklar verkligen skitlångt! :) För er som vill bidra- KLICKA HÄR!

 

/TandemLove

När vi skulle ta en liten rast hittade vi dessa äckliga löständer på bänken! Det blev ingen fika :)
En turkos sjö precis utanför Corps, som blev extra fin med alla höslöv i tusentals färger runt omkring.
Ruiner hittar vi lite överallt, men flest verkar finnas just på höga höjder
Vi började skåda berg ju närmare Gap vi kom!
Sliten men glad :)
Dagens högsta punkt!!
Läs hela inlägget »