TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2012 > 11

Nu har vi snart tagit det lugnt och vilat upp oss i Sharm el Sheikh i två veckor. Det har varit en behövande vila, minst sagt. Samtidigt har vi tagit chansen för att dra i trådar och lagt en hel del tid på internet osv. Vi har även självklart spenderat tid med Margareta och Bernhard och fortsatt njutit av familjärt umgänge!

 

Vår planering var att ta båten till Hurghada vid hamnen i Sharm El Sheikh. Det skulle bli en tvåtimmars lång resa, enligt uppgifter på nätet. Alternativet till att att ta båten är att cykla runt hela Suez-viken, en omväg på 750km. Men det vill vi inte. Inte på grund av sträckan utan att det skett flera kidnappningar av turister på Sinai-halvön det senaste. Dumt att riskera!

 

Vi frågade oss runt hur man skulle få tag i biljetterna till båten och vilka tider de gick, och alla sade samma sak. Vi var tvungna att bege oss till hamnen och köpa dem på plats och färjan avgick söndag, måndag och torsdag. Efter en het diskussion med taxichauffören kom vi fram till ett bra pris för att han skulle ta oss till biljettkontoret och tillbaka till hotellet. Efter att taxichauffören trott att vi sagt airport och inte port körde han rakt österut istället för västerut. Sedan när vi förklarat tydligt att han skulle till hamnen där båten går till Hurghada körde han oss till ett Egyptair-kontor. Vi bara skakade på huvudet och förklarade ännu en gång. Till sist kom vi fram till hamnen.

 

Där möttes vi av en stålgrind med ett gäng poliser utanför som vaktade hamnen. Vi frågade en av poliserna var man köpte biljetterna och han tittade på oss med tomma ögon och sade: "No boat, no boat, no boat, no boat". Vadå ingen båt? Vi tittade på varandra och tänkte samma sak. Denne mannen pratar inte sanning och sorgligt att vi måste muta oss igenom poliskontrollen. Vi upprepade vårt önskemål och sade att vi ville prata med dem som säljer biljetterna. Polisen gav med sig och kallade på en annan man, som kunde säga mer än två ord. Men även denne mannen sade att det inte går någon båt till Hurghada och att den har varit trasig i ett år. Vi fortsatte ifrågasätta den informationen vi fick. Hur var det möjligt att vi frågat flera tour-operator, hotell och lokala om båten till Hurghada och ingen visste att båten var trasig? Men efter att vi lånat den arabiska mannens telefon och ringt till båtfirman fick vi bara inse fakta. Ingen båt till Hurghada! Vad ska vi göra nu frågade vi oss själva på väg tillbaka till hotellet.

 

Det blev en dag med jakt på lösningar.

Egyptair flyger ju över hela landet. Men sedan hittade vi informationen att de tar cyklar, men inte tandemcyklar. Tandemcyklar skickas med Egyptair Cargo. Men sedan fick vi reda på att Egyptair Cargo inte flyger från Sharm el Sheikh. Vi tog istället en promenad till en försäljare, som sålde dykarutflykter. Kanske var det något båt som gjorde en rundtur och hade ett stopp i Hurghada. Men svaret var nej. Ingen dykarutflykt gick till Hurghada. "Varför skulle vi vilja lämna Sharm el Sheikh som har den bästa dykningen i världen?" frågade försäljaren oss. Ett annat alternativ var kanske att ta cykeln på en lokabuss. Men vi var skeptiska. De två gånger vi åkt upp till Kairo med denna bussen var lastutrymmet under bussen fullt av väskor och chansen att få in en tandemcykel där var minimal!

 

Vi fylldes av en känsla av hopplöshet. Vi är fast i Sharm El Skeikh! Vi insåg att vi får kanske cykla runt Suez-viken, trots allt. Men när vi började räkna på det var inte heller det möjligt. Vi skulle aldrig hinna cykla hela den omvägen och enda ner till Aswan utan att överskrida visumperioden. Och enda platsen som man kan förlänga sitt visum på är Kairo och det är inte en plats som vi vill besöka för tillfället. Läget i Kairo och runt om i Egypten är ganska kaotiskt just nu med dagliga upplopp i samtliga större städer. Personal i restaurangen på hotellet berättar att deras privata bilar har blivit fullkomligt sönderslagna i Alexandria och att färdas med cykel i Egypten är inte helt riskfritt överallt just nu.

 

Efter mycket om och men så fick vi ta den sista utvägen, kolla med taxibolagen. Vi trodde att detta skulle kosta enorma summor eftersom det är 75mil till Hurghada. Men efter att Sussie förhandlat lite med hotellets taxibolag fick hon ett pris på 1300 pund, vilket är ungefär 1500kr. Han tittade på cykeln och hävdade att han utan problem kan frakta både oss och cykeln på ett säkert sätt med en vanlig taxibil. Vi vågar inte ropa hej innan vi sett detta med egna ögon, men just nu verkar detta vara vårt enda alternativ! SÅ håll tummar och tår och be era finaste böner för oss på måndag- för annars sitter vi fast i Sharm el Sheikh med ett visum som tickar snabbt!

 

/TandemLove

När klockan blir kring 15.00 tiden här så tycker vi att det är kallt!
Här ligger vi och snorklar om dagarna! Man ser en uppsjö av färgglada fiskar, rockor och andra häftiga arter! Grymt!
Så här mysigt har vi det på ett av de tre olika poolområdena på hotellet :)
Läs hela inlägget »

Idag är det inte många veckor kvar till julhelgen och allt vad det innebär. Denna underbara högtid då vi samlas med familjer och vänner och firar jul ihop. Tänk vad tiden går fort! Men för oss, kommer julen se lite annorlunda ut i år. Enligt vår beräkning kommer vi garanterat inte ha snö den dagen, utan befinna oss ute i den sudanska öknen. Alla ni där hemma får äta en extra stor pepparkaka och dricka glögg och julmust för oss också, när ni sitter där hemma och lutar er tillbaka i fåtöljen. Gottegrisar!

 

För oss kommer det väldigt mycket fina associationer när vi tänker på julen. Familj, god mat, underbar musik, tända ljus och hög mysfaktor, traditioner som Kalle Anka och självklart julklappar. Visste ni att i år kommer "svensken" att lägga ca 2000 kronor på julklappar? Det är nästan 20 miljarder för alla svenskar. Vilken industri! Men samtidigt är det ju lika svårt varje år att komma på vad man ska köpa till morfar, kusinen, brodern, alla sina barn osv... Listan är ju lång. Lika lång som förra året. "Det blir nog grytlappar till mamma... nejnej... det köpte jag ju för två år sedan... vad ska jag nu hitta på". Jag, ni vet ju hur tankarna kan gå! 

 

Om du har svårt i år igen att komma på vad du ska ge till någon på din julklappslista, vill vi med ödmjukhet komma med ett förslag. Ett förslag, som gynnar en tredje part. Vad kan vara bättre, än att istället för de där grytlapparna, stolt köpa ett diplom med bevis för att dina pengar har gått till välgörenhet? Vi har under de senaste dagarna arbetat fram några julklappstips på vår hemsida. Du hittar dem bl.a. under fliken "Rent Vatten" och även i detta blogginlägg. Där får du instruktioner över hur du kan köpa dig ett fint diplom till någon som du håller av. Pengarna går direkt till den insamling till WaterAid vi har löpandes med denna resan, där vi har som mål att samla in 100 000 kronor. Har du inte besökt vår insamlingssida, gör det här. eller scrolla ner och se vårt utklipp från Inspons hemsida. Vi hoppas verkligen att någon av Ni ca 2000 läsare nappar på idén! Det är endast tillsammans med Er, som detta är möjligt!

 

Nedan har vi listat de sidor vi skapat. Ta dig några sekunder extra och läs :)

 

/TandemLove

Ovan ser du ett urklipp från www.inspons.se

Nedan kan du läsa hur många människor som hjälpts av WaterAid arbete och dina bidragande pengar!

Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, wateraid


När pappa Ingemar anlände så hade vi exakt en timme på oss innan nattbussen till Kairo skulle avgå. Därför blev det snabba ryck med att lämna av packningen och sedan vidare till busstationen utan att Ingemar fick chans att se mycket av Naema bay i Sharm el sheik. På bussen gjorde vi vårt bästa för att stänga ute den högljudda arabiska filmen för att få några timmar sömn innan vi skulle ge oss ut i Kairos kaos. Men när vi svängde in i oljudets stad kände vi oss alla ganska trötta och slitna. Dagen gick åt inne på Egyptiska museumet för att se Tutan Kamons begravningsmask och resten av alla guldprydda föremål som hittats i hans gravkammare. Det är otroligt hur välbevarade föremålen är!

 

Efter vi skådat mumier, kistor och stridsvagnar i guld så var det dags att bege sig till pyramiderna på Gizaplatån. När vi stod på den hårt trafikerade vägen så vinkade vi efter en taxi, varpå en taxibil i tredje körfältet snabbt slängde sig ut rakt mot oss och la sig på bromsen så att hela bilen skrek när han tvärnitade rakt framför oss. Efter vi kommit överens om priset satte vi oss och började fara i Kairos vilda trafik. chauffören kunde inte ett ord engelska och via en tolk på hans mobil fick vi förklara vilka pyramider vi ville åka till, för tydligen var det inte självklart när man sa Giza och Cheops pyramiderna? Taxigubben försökte lura oss att ta en annan ingång till pyramiderna där man fick betala dubbla priset men vi förstod att allting var en bluff och sedan fick vi på egen hand hitta den riktiga ingången. Utanför den fanns massvis av jobbiga försäljare som ville att vi skulle rida kamel, häst och köpa allt möjligt skräp. Samtidigt verkade det vara flera skolor som hade utflykt till just Giza och vid ingången trängdes vi med massa pojkar i yngre tonåren som alla fotade, skrek och glodde på oss turister och främst blondinen i sällskapet. När vi äntligen köpt biljetter och tagit oss igenom säkerhetskontrollen så ville en kille visa oss var pyramiderna låg, vilket i Egypten betyder att han ville ha pengar. Pyramiderna tornade upp sig rakt framför oss och det var omöjligt att missa dem, så Rasmus slet våra biljetter ur handen på honom och förklarade att vi hittar vägen själv.
"Far åt helvete" skrek han efter oss till svar.

 

På området var det svårt att ta in de mäktiga pyramiderna eftersom det överallt fanns påflugna försäljare som störde. De var dessutom aggressiva och otrevliga om man inte handlade av dem, vilket vi givetvis inte gjorde. Som om inte det vore nog så blev det mycket uppståndelse från skolklasserna som ville fota Sussie vart hon än gick. Flickorna var ganska söta och log mest, tog bilder eller övade sin engelska och skrattade. Men från pojkarna blev det mer sexuella trakasserier och efter någon timme blev det bara obehagligt att bli fotad hela tiden. Man förstår att berömda personer bryter ihop- det måste vara fruktansvärt att alltid känna sig som en apa på zoo. Men vi gick upp på en utkiksplats där vi fick vara ifred och kunde i ro studera de magnifika verken på håll. De är verkligen stora och det är svårt att förstå hur de kan skapat dem utan maskiner eller lyftkranar!

 

Efter upplevelsen med alla försäljare, barn och tutande bilar kände vi oss helt slut alla tre. Därför beslöt vi oss för att skippa den enorma marknaden och istället flydde vi till Hilton hotell för lite lugn och ro. Hotellet var fullt av kostym klädda människor och efteråt fick vi veta att Hillary Clinton varit där för en konferens om läget i Gaza. Vi träffade inte Clinton, men det var mer värt att få en lunch i tystnad tyckte vi! Och det var tur att vi vilade öronen en stund, för bussresan hem skulle bli en tillräcklig påfrestning. Busschauffören kallade sig själv för "crazy" och han var mäkta stolt över att han kunde maxa volymen ända till 25, men vi tre svenskar var inte lika glada över att sitta 8 timmar med skrikig arabiska i öronen. Filmerna de visar är likadana och de skriker och bråkar hysteriskt, sedan är de lyckliga en sekvens och sedan skriker de igen. Där emellan snubblar de på en mattkant eller något liknande som får hela bussen att gunga av skratt. Själva satt vi med bistra miner och både Rasmus och pappa blev lomhörda så att jag (Sussie) fick skrika som en arab för att kommunicera med dem resten av kvällen. Vi fick oss minst sagt ett intensivt dygn och framför allt Ingemar som lämnat Ystad 1,5 dygn tidigare och fortfarande inte sett en säng eller fått en lugn stund!

 

När vi var tillbaka i Sharm så packade vi upp alla saker pappa Ingemar tagit med åt oss och det var nästan hela bagaget. Han hade med sig nya däck, slangar och kedjor som Lillian på Perfekt cykel hjälp till att få ner till oss, det var lite kläder, en ny kamera och makrill och grovt bröd. Men datorn vi beställt fanns inte med och vi blev riktigt nervösa, för utan dator kan vi inte uppdatera bloggen. Men pappa sa att den inte fick plats och att han därför skickat den med DHL. Men det gjorde oss ännu mer nervösa eftersom att leveranser med DHL i Afrikanska länder kan försvinna på märkliga sätt. Men det var inget att göra, utan vi fick vänta till nästa dag och se.

 

När klockan ringde nästa morgon var pappa snabbt ur sängen och gick i förväg till frukosten, medan vi släpade oss till duschen för att vakna till liv. När vi till slut kom ner så sa pappa att DHL kommit och vi var tvungna att gå dit med en gång, men när vi kom till receptionen stod det ett par där som inte kunde jobba för DHL. Det slog runt i skallen och vi försökte få ihop ekvationen. Varför stod Rasmus mamma och man utanför vårt hotell i Sharm el Sheik? Hur hade detta gått till? Vi blev smått chockerade och glatt överraskade! De hade alla gått bakom ryggen på oss och planerat detta i största hemlighet! Vi blev verkligen glada och samtidigt förvirrade. Och datorn var givetvis med dem :)

 

För oss är det en enormt skön känsla att få spendera tid med våra familjer och det är något vi värdesätter högt. För er som inte vet det så har vi innan denna resa bott 13 månader i Norge och sedan varit utomlands i Zanzibar och Nepal i 6 månader. Så vi har inte träffat våra familjer så ofta på 2 år nu, det är en lång period. Det är även skönt att få umgås med människor vi känner och litar på, och som ger oss stötting i vårt projekt med förslag och idéer. Så för oss var ett besök av delar av familjen den bästa present vi kunde få!

 

Eftersom pappa Ingemar bara hade fyra dagar med oss så fick vi ta vara på den tiden och att blogga blir då nedprioriterat. Vi hoppas att ni har förståelse för det :) Men vi hann med en dag i Kairo, tre dagar på stranden med sol, snorkling och bad, en tur på kamelrygg med middag under stjärnorna i ett uppbyggt beduincamp där en magdansös underhöll och en eftermiddag på spa. Vi fick egyptisk massage som var riktigt bra, sen blev det svensk bastu och efter det en annorlunda upplevelse i det turkiska hammemet. Där fick vi ligga på en kakelhäll i mitten av rummet, alla tre på rad. En i taget blev vi intvålade med olivtvål och skrubbade ordentligt över hela kroppen. När ena sidan var klar skrek han "vänd" och så fick vi alla tre vända på oss efter bästa förmåga på den hala stenen. Vi höll på att glida av flera gånger och våra skratt ekade högt under hel proceduren. Efter denna tvagning var det dags för bubbelbad där vi alla tre fick en rengörande ansiktsmask. Vi blev riktigt bortskämda och vi passade på att njuta. Kalaset kostade lite över 300kr och det var värt varenda krona var vi överens om när vi klädde på oss igen.

 

Vi vinkade hejdå till pappa Ingemar med vemod i bröstet! Det har varit så roliga dagar och det känns konstigt att säga hejdå, men vi ses snart igen! Och nu köpte vi till sju dagar på vårt hotell och vi stannar här och planerar, jobbar, slappar och umgås med Rasmus familj en vecka framöver. Det känns riktigt bra! Och till våra nya läsare som vi träffat längs vägen och här på hotellet vill vi bara passa på att säga välkomna! Vi är glada att bloggen växer och att ni läsare ger oss så fint skryt och beröm :) STORT tack till ER! Era peppande ord gör vår dag! Varje gång!

 

/TandemLove

 

Märk väl hur liten Sussie är!! Stora grejer dessa pyramider. stenblocken i sig går till axlarna på Sussie...
Vi trängs bland otaliga besökare, försäljare, hästar, kameler och busslaster!
Till slut började vi fotografera tillbaka varje gång folk fotade oss....
... något som tjejerna verkade gilla.
På Kairos gränder kan det se ut såhär...
Kairos gatuliv påminner om svunna tider...
Pappa Ingemar tar sig en kameltur i öken-natten:)
Här åt vi middag tillsammans med hundra andra turister, men vi hade det himla mysigt trots detta. Sen blev (jag) Sussie och svärmor jagade utav tre kameler, men det fick vi dessvärre inte på bild :)
Läs hela inlägget »

I det tidigare inlägget kunde ni se videos hur vi flydde från en flodvåg skapat av ett intensivt regn. Nu kommer fortsättningen... Efter att vi tagit skydd på den check-point som fanns, väntade vi alla med spänning och fasa på hur allting skulle utveckla sig. Sussie stod tillsammans med fyra militärer med sina AK-47or med gammal träkolv i deras sunkiga sovsal och Rasmus stod med resten av poliserna uppe på ett tak. Vattnet som forsade ner från bergen var aggressivt och rev med sig staket, taggtråd, vägskyltar, hus, betongsäckar och slet loss all asfalt från vägen. Det gick stora vågor på vägen och ibland nådde vattnet upp till ett av vaktposthusen 2-3m från marken. Annars när det strömmade som värst låg vattennivån stadigt i brösthöjd på Rasmus. Under den perioden som vattnet steg och regnet bara fortsatte var vi riktigt nervösa. Poliserna och militärerna däremot bara skrattade och tyckte kanske för en gångs skull, hände något spännande under deras annars tråkiga vakt-pass. Men om regnet fortsatt i tjugo minuter till så hade platsen inte varit säker längre. Då hade det inte funnits någon plats för oss att ta skydd på, möjligen hustaket om det hade stått pall för vattnet. Men eftersom massorna rev sönder murar och andra hus kändes det tveksamt.

 

När regnet äntligen slutade var det bara att vänta på att vattnet skulle sluta forsa. Vattenflödet avtog med tiden och tills sist var det bara en liten bäck och vi alla vågade oss ner från tak och ut ur husen för att skåda förödelsen. Platsen var som ett slagfält där allting låg huller om buller. Stora asfaltsblock låg i drivor längs vägen, stenbumlingar med en meters diameter hade följt med och låg här och där. Militärerna gick omkring för att inspektera platsen och precis när vi var redo att rulla ut från området hördes ett gevärskott och vi stannade genast. Då stack en polis fram huvudet och ropade:

 

"No, problem, only misstake"

 

En av militärerna hade tydligen skjutit ett vådaskott när han promenerat runt med sitt vapen. Detta gjorde oss ännu mer nervösa. Frågan var om det var farligast att vistas i ett rum med värdelös vapenkontroll, eller stå mitt i flodvågen.? Bäst att ge sig av direkt...

 

Efter detta körde vi till Sharm el Sheik en annan väg och vi var ganska skakade efter upplevelsen och trötta. När vi väl kom fram checkade vi in på ett värdelöst hotell som kostade 100kr natten. Där låste vi in allt bagage, cykeln och sedan bokade vi bussbiljetter till Kairo samma natt. Vi hade kommit fram till att vi skulle försöka ordna visum för Sudan och Etiopien innan Sussies pappa skulle komma. Vi tog en nattbuss och hoppades att det skulle finnas chans att sova, men det skulle visa sig vara en större utmaning än vi trott. På bussen visades film på hög volym och hela tiden det stannades för rökpaus, passkontroll, biljettkontroll och tull-genomgång. När vi äntligen lyckats somna på riktigt, började ett gräl på bussen mellan egyptier. En kvinna var helt vild och skrek ur sig arabiska som en kulspruta och mannen gormade lika högt och viftade med armarna. Snart urartade grälet och halva bussen var inblandad. Tre män stod i gången och skrek ursinnigt åt kvinnan och sedan åt mannen. Till slut stannade busschauffören, tända alla ljusen och hoppade in själv i konflikten. Han gestikulerade och skrek att han skulle kasta ut dem. Vi satt där med ögon stora som tefat och önskade att samtliga skulle knipa käft, och att man kunde få någon timmes sömn åtminstone. Vi väntade på att de inblandade skull börja slåss, då en annan medpassagerare lyckades återställa lugnet. Vi iakttog hur ett tiotal personer bytte platser och det blev en märklig omplacering, som tydligen skapade tillfällig vapenvila mellan de olika parterna. Busschauffören satte sig återigen på sin plats och bussen kunde fortsätta mot Kairo... Vi suckade djupt och tittade på klockan, 03.30.

 

Vi klev av bussen sju på morgonen. För att få ett visum till Sudan, behöver man ett s.k. LOR (Letter Of Recommendation) från vår svenska ambassad som man senare bifogar med ansökningsblanketten till visumet. En taxi tog oss till den svenska ambassaden för 20 kronor, och där väntade vi på att den skulle öppna. När den väl gjorde det ville vakten att vi skulle ringa och boka en tid, men vi hade inte batteri och insisterade på att få komma in. Vi släpptes in och en kvinna tog emot oss på informationen och förklarade rappt att ett rekommendationsbrev utfärdas endast tisdag, torsdag och söndag och vi fick komma tillbaka imorgon. Sedan skulle vi hämta upp det på torsdag. Hon kunde under inga omständigheter ta emot pengar och passkopior denna dag, utan vi var tvungna att ta oss hela vägen tillbaka nästa morgon istället. Suck... byråkrati!!

 

Efter denna besvikelse bar de av till Etiopiens ambassad där vi inte ens blev insläppta, utan allting skedde genom en liten lucka i den gröna järnporten. Vi fick veta att vi var tvungen att betala avgiften i USA-dollar och fick gå iväg och växla pengar. Sedan lämnade vi nervöst över pass, pengar och ansökan till en trädgårdsmästare som inte kunde ett ord engelska. Samma trädgårdsmästare gav oss senare ett kvitto som visade att vi kunde hämta passen om tre timmar. I väntan gick vi till ett café´ och fördrev tiden och när klockan slog 15.00 gick vi tillbaka till den rastafari-målade ambassaden för att hämta våra pass, som förhoppningsvis hade Etiopiska visum i sig. Då fick vi veta att passen skulle hämtas nästa dag och vi kände hur ilskan och paniken steg inom oss. Utan pass kunde vi inte checka in på ett hotell för natten och utan passen kunde vi inte ansöka om brevet hos svenska ambassaden nästa morgon. Vi protesterade och hänvisade till lappen, där dagens datum var skrivet. Vår upprörda stämma gjorde att en kostymklädd man på väg ut stannade upp och frågade var problemet var. Vi förklarade att enligt kvittot skulle vi få tillbaka passen idag. Han tog tag i saken och en kvart senare hade vi passen, MED Etiopiska visum i handen. Det var självaste ambassadören som hjälpt oss och utan hans inflytande hade vi varit i en liten knipa! Det blev en natt på hostel och på morgonen dagen därpå gick vi till svenska ambassaden igen och ansökte om vårt rekommendationsbrev, som vi ska hämta på torsdag. Vi satte oss på bussen tillbaka på tisdagen och återvände till Sharm el Sheikh för att möta upp Ingemar.

 

Trots att resan upp och ner till Kairo inte ens var två dygn, var turen full av intryck – mest negativa. Kairo är en stad med ungefär 20 miljoner invånare och är Afrikas största stad. När man promenerar runt på gatorna möts man av en intensiv trafik; bilar och bussar som kör sick-sack, fotgängare som springer över vägen för att inte bli överkörda och ett ihållande tutande från samtliga parter. Men trafiken är inte värst. Efter att vi hade fått tillbaka passen från den etiopiska ambassaden tog vi en lång promenad rakt igenom centrum för att nå vårt hostel och fick vi erfara en del obehagliga upplevelser, eller Susanne rättare sagt. Egyptierna ropade saker på arabiska till Susanne, visslade och skällde som hundar när vi passerade. Ungdomar följde hennes steg och tittade på henne från topp till tå och viskade saker till varandra ock skrattade. Det var inget vänligt intresse som männen visade. Vi kände på oss att deras kroppspråk och sättet de skrek efter oss var en entydig attityd – sexuella trakasserier. Allt detta var väldigt påtagligt, trots att Susanne var klädd med långskjol, heltäckande överdel och en sjal att täcka halsen och huvudet. Trots att vi gissade oss till vad som sades när vi passerade, har vi inga bevis på exakt vad som sades. Däremot fick vi svar på våra frågeställningar samma dag. På kvällen, träffade vi en svensk stockholmare med ursprung från Libanon som pratade arabiska. Han förklarade att i flera arabiska länder sker just detta. Han hade varit i Marocko ett par år tidigare med sin svenska blonda flickvän, och mötts av en enorm våg av sexuella trakasserier. Män gav henne samma uppmärksamhet, som de gett Susanne och översättningen löd exempelvis:

-"Kom hit och sug av mig!"

-"Jag ska knulla dig!"

 

Känns väldigt obehagligt att veta vad de tänker och hur de ser på kvinnor från Sverige och andra länder. Det är på ett sätt tur att de flesta kvinnorna från väst inte pratar arabiska. Vi gissar att många kanske till och med uppfattar uppmärksamheten från männen som positiv, då man inte vet som sägs. Att män visslar efter en, kan ju vara uppmuntrande. Men när man hört översättningen kanske man får en annan uppfattning. Samtidigt ska vi säga att det är långt ifrån alla män, som beter sig såhär illa. Flera människor vi möter är lika trevliga och hjälpsamma, som de personer i Jordanien vi mötte. En av våra taxichaufförer delade med sig av sin frukost när vi körde med honom. Vi märkte att det man ska göra är att ta sig bort från den intensiva trafiken och ta sig till de små gränderna. Där möter man männen som sitter på sina platsstolar och röker vattenpipa, affärerna och kebabhaken där lokalbor trängs. Här ser man män med långa rockar, väst och turban,- bilden av en "äkta" egyptier - sådär som man kan se i guideböckerna. I gränderna slipper man som sagt bilarnas eviga oväsen och tutande.

 

Erfarenheten efter händelsen på bussen upp till Kairo, attityden från männen och allt annat vi mött är vår uppfattning att det egyptiska folket är ett fräckt och ivrigt folk som öppet visar sina känslor. Ur ett svenskt perspektiv är det ett ouppfostrat och obehärskat uppförande. De tar gärna chansen att blåsa dig så fort de får chansen och de pekar, skrattar och skriker ut sina åsikter om dig när du passerar. Vissa kanske tycker om detta. Men vi kan efter några dagar i Egypten konstatera att det finns mycket med denna kultur vi inte tycker om.

 

Däremot mötte vi en sak på Kairos gator som fascinerade oss väldigt mycket. Majoriteten av kvinnorna är klädda i slöja eller burka. Vissa kvinnor bär till och med handskar och visar endast ögonen. Men trots att kvinnornas sensualitet ska hållas bakom gömda dörrar, kryllar det av underklädesbutiker i Kairo. Vi passerade extremt många butiker som sålde sexiga nattlinnen tillsammans med barnkläder och handdukar. I skylfönstren hängde nattlinnen som hade mer öppna luckor än tyg och sortimentet var bredare än något vi skådat i Europa. Kroppstrumpor i fisknät, genomskinliga klänningar, raffset och allt däremellan syntes. Framför skylfönstren stod kvinnor i burka och klurade på vad som skulle handlas. Vid gatustånden stod kvinnor och slet i behåar framför den manliga försäljaren och det var en märklig syn. Kvinnor som inte får visa sina händer ens en gång, visar öppet vilket nattlinne hon ska uppmuntra sin man med om kvällen. Det är två väldigt stora ytterligheter tycker vi. I vår värld är det väl lite privat att köpa underkläder och sexiga nattlinnen? Men i detta muslimska land är det helt öppet, trots att ingenting annat om sex är det. Hur går detta ihop? Hur kan det vara så att man inte pratar om sex eller får visa kvinnans sensuella kroppsdelar, men samtidigt kan männen skrika obscena ord på gatan helt öppet och kvinnor kan köpa riktigt sexiga/porriga utstyrslar lika öppet och enkelt som att köpa en påse mandlar?

 

/TandemLove

Susanne, men Nilen bakom sig, som man inte ska dricka vattnet ur!
Lite kärlek mellan par, kunde vi allt se!
Herrarna satt på sina plaststolar, en del med en te i handen och andra med en vattenpipa i munnen!
Här har vi en trafikstockning, som beror på en demonstration längre fram med flera hundra ungdomar som skrek ut sin vilja i rusningstrafiken!
Läs hela inlägget »

En bergstsunami!

 

Dagen började med en lång sovmorgon för att kompensera vår sömnbrist sedan dygnet innan. Tanken var att vi skulle stanna i Dahab för att vila där tills Susannes pappa kommer ner till Sharm el Sheikh på onsdag, men vi ändrade våra planer. Vi kunde nog hinna till Sharm, ta nattbussen till Kairo och ordna visumen till Sudan och Etiopien innan Ingemar kom ner! Vi packade ihop allt fort och gav oss ut i den 32gradiga värmen...

 

Det fanns en lite snabbare väg genom bergen som ledde till huvudvägen, som vi valde. Efter att vi vikit av från havet, passerade vi en polis/militär-checkpoint och började stigningen. Vägen slingrade sig in i bergsmassivet och följde en Canyon med bergssidor på båda sidorna. Då började det åska...

Se filmklippen i kronologisk ordning...

Det började lekfullt och glatt....

Här förstod vi ännu inte allvaret och tyckte det hela var ganska komiskt....

Efter att vattnet forsade efter vägkanten och steg flera decimeter per minut körde vi snabbt nedåt, och tur var det...

Sussies ord talar för sig själv...

Såhär ser vägen ut!

Rasmus filmar från taket...

Läs hela inlägget »

Natten till lördag var det dags för oss att resa med färjan från Aqaba till Nuweiba i Egypten och det skulle bli en tur vi sent skulle glömma! Anledningen att vi tar färjan är för att det är enda vägen mellan länderna utan att korsa Israel. Får vi en stämpel i passet att vi varit där så kommer vi inte vidare i södra Egypten och släpps inte in i Sudan. Även om vi får stämpeln separat så får vi fortfarande inresestämpeln för Egypten på den gränsövergången och då säger det sig själv vilken väg vi kommit. En del har klarat sig utan problem trots detta, medan andra blivit nekade att fortsätta resa från Sinai eller blivit förhörda på minst obehagliga vis. Vi tar inga risker och det känns skönt att slippna oroa sig för visumproblem.

 

Vi avslutade vår vistelse i Jordanien med en enkel middag som var fantastisk. Det låter galet, men pröva får ni se! Grillad baguette med sesamfrön, grillad kyckling, cheddarost och kanel! En smaksensation utöver det vanliga! Efter denna 15kr måltid packade vi ihop och började vår cykling mot färjeterminalen genom ett mörkt Aqaba. På vägen dök en långfärdscyklist upp och vi slog följe med honom. Efter en svettig kvällscykling anlände vi tre till hamnen och här började förvirringen. En förvirring som skulle hålla i sig ända tills vi kommit ut ur Nuweiba. Hamnområdet var mörkt och fullt av människor och lastbilar och vi visste att vi först var tvugna att betala en avgift för att få lämna landet. Men på området fanns inga skyltar och ingen byggnad som skvallrade om denna funktion. Vi hittade en information som pekade mot en byggnad och vi förstod att vi skulle gå dit. väl där guidade de oss vidare en våning upp och när vi kom upp så guidade de oss en våning ner igen. När vi gick till den lilla luckan där nere sa han att vi var tvugna att gå till de andra båset. Sen flyttade han sig själv fyra meter bort och betjänade oss där av outgrundlig anledning. Efter vi betalat 100kr för att lämna landet, skulle vi gå upp igen för att få en stämpel i passet. Sedan försökte vi få information om var vi skulle gå ombord, om vi med cyklar gick med bilarna och vilken tid vi skulle börja borda båten. Efter att vi alla tre frågat olika tjänstemän fick vi luddiga svar som vi tolkade utifrån eget förstånd. Vi satte oss ned och pratade cykelutrustning, terräng och berättade om olika upplevelser. Hamnen fylldes under tiden av 99% män som låg eller satt var än det fanns plats. Och lastbilsflak överfulla med enormt bagage stod som ett bevis på att det snart borde vara dags för att borda. Sussie drog slöjan tätare omkring ansiktet men kände sig trots detta som en rosa elefant på tebjudning. Jösses vad människorna stirrade! Helt plötsligt sprakade högtalarna till och ett meddelande på arabiska ljöd högt. Det blev ett startskott för panik och alla människor började rusa från sina platser. De första förvirrande sekunderna trodde vi att det var ett bombhot eller en naturkatastrof på ingång. Scenen som utspelades framför våra ögon var som om högtalaren precis skrikit "TSUNAMI, ruuuun!" Alla Människorna som tidigare suttit eller legat for upp och sprang som galningar! Men sen såg vi hur alla männen i sina långa kåpor radade upp sig i en kö vid grindarna till båten. Vi fattade snabbt galloppen och gjorde som männen omkring oss, men eftersom vi hade cyklar fick i förtur! Jippi!

 

Båten var en hygienfara bara att vistas i och efter några timmar ville man duscha i alkogel! Det fanns gott om sittplatser så det var egentligen en ganska lyxig båt. Men den var gammal och smutsig med kackerlackor som kröp i stolarna och i springorna på väggen. Så himla äckligt! Offentliga toaletter brukar vara snuskiga men dessa tog priset! Vi orkar inte gå in på detaljer här, ni fattar poängen. Och överallt på båten låg männen och sov, på golvet, i korridoren och i fönstren. Vissa hade slitit upp räddnigsflytvästarna under sätena för att at använda som kuddar eller madrasser. Det var en märklig syn! Men det märkligaste av allt var att vissa män gick fram och tillbaka i gångarna HELA natten och en del hade någon form av klack på skon som smattrade envist mot plastparketten. Till ljudet av klackarna fick vi njuta av arabisk musik på hög nivå, från olika aparater men med olika låtar- samtidigt! Men trots detta rika utbud av musik så tyckte några män att det lät fint att spela egen musik på högsta volym från sina telefoner. Och för att verkligen göra vår resa minnesvärd skrek männen bakom om tvärs över hela båten med sin lena arabiska upprepade gånger. Vi sov med andra ord inte en blund! Fast det absolut märkligaste vi såg var en man som trädde en plastpåse över huvudet för att sova. Kanske trodde han att det skulle isolerna ljuset och ljuden? Varje andetag han drog i sig gjorde att plastpåsen sögs in i munnen och när han andades ut följde påsen med. Vi vet inte riktigt om han tänkt på att han kunde dö av koldiioxid-förgiftning?

 

Båten skulle avgå klockan 24.00 och vi skulle vara framme i Egypten klockan 02.00. Vi klev i hamn igen 06.00! Sen fortsatte förvirringen på ett oupplyst hamnområde med flera fallfärdiga byggnader där vi försökte lista ut var vi kunde köpa visum och var vi kunde få tillbaka våra pass som konfiskerats på färjan. Efter drygt en timme var proceduren över och nästa fas var att ta oss igenom säkerhetskontrollen. På väg dit passerade vi en öppen yta där lastbilsflak med bagage stod parkerade och ett vimmel av människor och packning förflyttade sig i mörkret. Människorna sprang stressat omkring och lastade bagage i storlekar vi aldrig skådad förr på stora vagnar. Sen hjälptes flera män till med att flytta vagnarna och de sprang med packningar överallt omkring oss. En märklig syn att se män i turban, långa kaftaner och extremt stora kappsäckar på axeln i en väldig fart. Det var som en film! De hade bord, madrasser, ugnar och toaletter med sig och en lokal förklarade att alla dessa var flyktingar från Syrien. Inte undra på att de skyndade sig...

 

När vi äntligen var färdiga med alla faser kände vi att det var lika bra att cykla dagens sju mil innan vi skulle dö fullständigt. Därför åt vi två vita tunnbröd och varsin Snickers och begav oss sedan i riktning mot Dahab. Vi fick börja dagen med en klättring på 800höjdmeter och trötta, slitna och hungriga som vi var blev det extra tungt. Efter en timmes cykling slog tröttheten mig( Sussie) på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Ni vet när ögonlocken kippar och huvudet nickar till i tv-soffan ibland? Så blev det på cykeln, fast mer som om huvudet kopplades bort från kroppen. Jag gick in i ett tillstånd där jag var medveten om att benen skulle pendla medan resten av kroppen hängde över styret och jag halvsov. Efter en stund beordrade jag att få vila men min man tyckte att vi skulle vila när vi kom fram istället! Det satte fyr på denna explosiva skåning och jag gick resolut ut i öknen och la mig bakom en grushög. Det var hårt med stenar som trängde in i hela kroppen, men jag somnade direkt. Jag sov djupt, nästan som i en koma och det kändes som om jag sov i flera dygn. Men när jag vaknade till igen hade jag bara sovit i tio minuter och vi fortsatte cykla med hög musik i lurarna. Cyklingen gick an, men vi var båda helt slut efter att varit uppe i 27 timmar! I Dahab tog vi in på ett hotel för 60kr natten som trots allt hade ok hygienstandard och vi hade knappt fått in packningen i rummet innan Sussie, svettig och dammig, hann somna.

 

/TandemLove

Lastbilen, som agerar baggageband! Hamnpersonalen ville att vårt baggage skulle upp bland detta. Men vi kom undan. Det hade varit som att kasta en tusenlapp ut från Eiffeltornet och hoppas på att vinden skulle föra den tillbaka till plånboken!
Här är ett Syriskt hem paketerat på en vagn!
Rasmus är en aningen förvirrad över hur han ska få igenom cykeln genom säkerhetskontrollen!
Här går det undan efter tuppluren bakom grushögen =)
Bara lite kvar till Dahab!
Läs hela inlägget »

Vägen längs med döda havet blev en betydligt tyngre cykling än vad vi hade räknat med eftersom vi hade stark motvind hela tiden. Men på sätt och vis var vi tacksamma för vinden eftersom det svalkade oss där vi kämpade oss fram genom ökenklimatet. Vi hade trott att ett dopp i döda havet skulle bli den största upplevelsen, men faktum var att cykeldagarna längs med döda havet gjorde ett större avtryck. Naturen vi färdades genom var magnifik med olika typer utav terräng som gick alla sorters färger. Det fanns gott om sagolika klippformationer och höga klippor som påminde om Canyons. Ibland växte det fullt av palmer och gröna växter mitt i en bergsklyfta eller ute på det öppna ökenlandskap och det blev en häftig färgkontrast. Här och var passerade vi beduintält där de lever och vallar sina djur. Det är häftigt att se dessa män med sin långa rock, huvudduk, käpp och stora flockar med getter, får och någon enstaka kamel eller dromedar. Deras tältboningar är stora och runt en del är det som en lägerbas med betande djur, vattendepå och fler människor.

 

Första natten passade vi på att tälta mitt ute i den fria öknen, bredvid döda havet på ena sidan och med höga klippor på andra sidan vägen. När mörkret väl la sig över platsen såg vi hur ljusen från Jerusalem lyste upp himlen starkt från andra sidan vattnet. Och när natten väl kom så blev det nästan bäcksvart och då trädde en stjärnhimmel fram som var helt makalös! Öknen berörde oss verkligen, det är vackert på ett annorlunda sätt. Vi gillar dessutom tystnaden, ensamheten och den avslappnande känsla allt det innebär. 

 

Nästa dag kom vi till en liten by där vi var tvungna att köpa mat och bensin till köket. Det blev en charadlek med butiksägaren och ett högt pris för tonfisk, nudlar och bröd. Sen började charadlek nummer två med nästa butiksägare för att försöka köpa bränsle till köket och efter fjärde butiken fick vi napp. Innan vi lämnade staden passade vi på att köpa falafel till frukost samtidigt som ett trettiotal ungar ville ha pengar, vår uppmärksamhet och samt ta på cykeln. Men bredvid mataffären satt två äldre, muslimska herrar som jagade iväg barnen när de kom för nära. Sen bjöd de oss på te och var mycket intresserade av Susannes insulin. De berättade att diabetes var ett stort problem i Jordanien och att det blir värre- precis som i resten av världen, berättade vi.

 

Varje gång vi stannade längs vägen för att dricka vatten, vila eller äta, stannade bilar med privatpersoner, polismän eller militärer. Alla ville fråga om vi behövde hjälp eller bara hälsa oss välkomna till Jordanien! Militären och polisen var underbara och inte alls hotfulla och obehagliga som de annars kan vara I många länder. De var imponerade av vår resa och väldigt nyfikna. Och ALLA frågar om det finns något de kan hjälpa till med för stunden och ALLA avslutar med att hälsa oss välkomna. Jordanier är det trevligaste folk vi någonsin träffat och då har vi trots allt rest en hel del på klotet. Susanne som uppfattade Argentina som ett väldigt trevligt och gästvänligt land menar att Jordanien är ÄNNU trevligare!

 

I morgon tar vi nattfärjan till Egypten och vi hoppas att det ska gå smidigt. Vi har spenderat snart tre nätter i Aqaba och vi har fått mycket gjort inför Afrika. Det är en del planering på ett äventyr som detta... Meningen var att vi skulle åka upp till Petra och sedan till Wadirum, men vi spar det till en annan gång. Inträdet till Petra kostar 500kr per person, plus resa, mat och boende och eventuell guide(för att förstå vad man ser) och det känner vi blir en dyr peng. Så nu tar vi oss till Egypten och vilar upp oss lite till innan Susannes pappa kommer! Nu blir det sol, bad, snorkling i världsklass och härlig semester för att ladda om batterierna inför Afrika.

 

/TandemLove

Rasmus har hoppar av cykeln och knäpper nästkommande bild...
Längs strandkanten på Döda havet kan man se hur den höga salthalten har gjort strandkanten vit av salt.
Om man tar sig bort från vägen och ner till vattnet kan man skåda detta saltverk!
På andra sidan Döda havet ligger Israel...
-409 betyder vår höjd jämfört med havsnivån! Här är vi på världens lägsta torra punkt!
Rasmus packar ner lite saker medan Sussie löper amok med kameran!
Naturen var något vi inte hade förväntat oss!
En herde passerade förbi med sitt boskap =)
Lunchen bestod av falafel i diket!
Hejhopp!
Stor skillnad från våra Älg eller Rådjurs skyltar hemma i Sverige =)
Magnifik natur!
Vi cyklade långt in i mörkret, men innan dess fick vi skåda detta!
Läs hela inlägget »

Idag är en mycket speciell dag och den 14 november är ett datum som för mig (Susanne) är ett viktigare datum än min egen bröllopsdag. Det var nämligen idag, år 1891 som Frederick Banting föddes och hade inte den mannen kommit till jorden, så hade jag själv kanske inte fått vara kvar i livet. Herr Banting var nämligen en utav männen som uppfann insulinet och innan dess innebar diabetes typ-1 en säker död. Det är tack vare denne Kanadensare som jag har möjlighet att leva ett nästan helt vanligt liv och tack vare insulinet har jag möjlighet att överleva. Banting har gett mig livet och det är svårt att tänka på att jag skulle ha dött, bara tio år gammal utan hans upptäckt. Det gör mig oerhört tacksam, glad och taggad. Tacksam för att få chansen att leva, glad att få finnas kvar och taggad att göra något vettigt med mitt liv. Taggad att leva livet fullt ut och taggad över att få ge någon annan chansen till att överleva. Ge någon annan människa möjligheten att göra något med sitt liv, så som jag fick chansen att göra något med mitt. Det tycker jag att alla människor har rätt till!

 

Idag kan ni se byggnader runt om i världen som är upplysta i blått och ni kan också se en blå cirkel. Detta symboliserar världsdiabetesdagen som är en officiell FN-dag som uppmärksammar och informerar om allting kring diabetes. Den blå cirkeln symboliserar liv och hälsa och färgen blå representerar FN och symboliserar också himlen som sammanför oss alla. Årets tema är prevention och information eftersom att sjukdom ökar lavinartat över hela jorden. Man beräknar att var femte svensk kommer att drabbas av diabetes, och det gör sjukdomen till en av vår tids största folkhälsosjukdom. Världsdiabetesdagen uppmärksammas idag i flera länder och världsdelar och i Sverige kan man delta på följande platser: KLICKA HÄR

 

Eftersom diabetes är den snabbaste växande sjukdomens i världen är också efterfrågan på ett botemedel stort och en svensk forskare kan ha hittat framtidens lösning för alla oss diabetiker! Han jobbar med försök att sätta in Langerhanska öar(insulin öar) i regnbågshinnan i ögat för att de där ska kunna producera insulin istället för i bukspottkörteln där immunförsvaret angriper och förstör dem. Just nu testas metoden på apor och snart hoppas de kunna börja utföra metoden på redan blinda diabetiker. Fungerar denna metod så finns det hopp om botemedel för alla oss 366 miljoner diabetiker. Kanske kan forskningen sätta stopp för denna epidemi som skördar fler offer än aids? Läs mer om forskningen HÄR:

 

Idag uppmärksammar vi diabetes och jag vill göra det på två olika sätt. Först vill jag börja med att säga TACK! För jag är tacksam att jag lever i den rika världen där staten betalar för min överlevnad. Jag har en otrolig förmån att ha tillgång till insulin och blodsockerkontroll. Diabetes är ett vansinnigt problem i fattiga länder där drabbade människor inte har råd att överleva. Så även om Herr Banting räddade mitt liv med upptäckten insulin för över 90 år sedan, hjälps inte de människor som insjuknar i tredje världen. Ett helt liv med insulin, sprutor, nålar, teststickor, mätare och läkarvård är väldigt dyrt och diabetes är en sjukdom som bara vi rika kan leva med. Det gör också att jag ifrågasätter medicinföretagen och pengars värde. Undra om det var Herr Bantings drivkraft när han uppfann insulinet, att bara en del av befolkningen skulle kunna räddas? Vad är egentligen forskningens önskan med sina upptäckter? Handlar allting om profit och är pengarnas värde större än människoliv?

 

Idag är därför en dag då jag också skäms. Jag skäms över hur bra vi har det i Sverige, Jag skäms att jag har rätten till att överleva enbart för att jag är född i den rika världen. Jag skäms för att mitt liv prioriteras högre än en jämnårig diabetiker i Indien eller i Tanzania. När vi bodde på Zanzibar berättade lokala att diabetes är den sjukdom som skördar flest liv i Tanzania. Jag märkte hur min medicin uppfattades som stöldbegärliga värdesaker. Och människor tittade med avundsjuka på min blodsockermätare. Kocken som jobbade för oss berättade att hans mamma hade sjukdomen, men att hon inte hade råd med medicin. De pengar han tjänade skickade han varje månad till henne så att hon kunde köpa insulin för några dagar i alla fall. En hel månadslön går åt till ungefär 2 veckors ranson, sen får de klara sig utan. Varför har inte alla diabetiker rätt att överleva? Varför är inte insulin tillgängligt för alla? Vad gör mig mer värdefull som människa? Så alla vi diabetiker som fått chansen att överleva- ta den! Hylla livet, lev det och känn tacksamhet! Ja det suger att leva med diabetes, men vi lever. Och i vårt samhälle lever vi ett riktigt gott liv, trots diabetes! Vi har extrem tur som har den lyxen! Och vi får inte glömma bort att vara tacksamma för det!

 

Det andra jag vill uppmärksamma är hur tabu diabetes är i vårt samhälle! Trots att över 350 000 människor i Sverige har diabetes, så vet väldigt få vad sjukdomen innebär. Och forskare säger att diabetesens utbredning i världen endast kan jämföras med en epidemi eftersom den växer så snabbt. Är det inte konstigt att vi inte kan mer om sjukdomen då? Min åsikt är att det vore obligatoriskt i skolan att informera om vad diabetes är, skillnaden mellan typ1 och typ 2, och vad man ska göra om man finner en omtöcknad diabetiker. Det vore även positivt att utbilda om kost, motion och hälsa så att man får möjlighet att förebygga diabetes typ-2. Men framför allt tycker jag att det vore skönt om diabetes kom fram i ljuset och att alla fördomar kring diabetes fick en chans att förintas. Att vi nekas vissa jobb på grund av vår sjukdom är en följd av de fördomar och den okunskap som finns kvar idag. Det tycker jag att vi ska ändra på! Om en diabetiker nekas jobb som tågvärd, så borde väl inte en diabetiker kunna cykla till Istanbul heller? Debatten måste upp på bordet, vi ska inte behöva skämmas och gömma vår sjukdom. Prata om diabetes!

 

/TandemLove

Efter den Nepalesiska maträtten Mommos fick jag ta en insulindos- det har inte alla lokalbor i fattiga Nepal råd med!
Efter en lång flygresa kan jag enkelt kontrollera mitt blodsocker med denna fantastiska mätare- det kallar jag lyx!
Läs hela inlägget »
Etiketter: diabetes, kap till kap

Susanne in action!

I Jordanien finns det väldigt mycket intressant att se! Nu har vi under några dagar av diskussion bestämt oss att köra 100% och uppleva det som vi tycker är intressant, trots den tid och de pengar det kostar oss. Målet är att hinna med att se Döda havet, Petra och Wadi Rum. Men från Madaba ner mot Aqaba vid röda havet fanns det två vägalternativ med en bergkedja mitt emellan. Döda havet ligger på den västra sidan och Petra och Wadi Rum på den östra. Klurigt! Vi kunde ju korsa bergkedjan, men tyvärr hade vi inte tillräckligt med tid för en sådan omväg då vi ska möta upp Susannes pappa i Egyptiska Sharm el Sheijk den 21 november. Efter lite research fann vi ut att vi börjar med Döda havet och följer den vägen ner till Röda havet och sedan parkerar vårt bagage där och reser upp med lokalt transportmedel för att upptäcka de andra sevärdheterna.

 

Det bar av mot döda havet och vi var både helt uppspelta och hänförda över den stora kontrast det var att cykla i helt ny miljö. Detta var något helt annorlunda! Torrt, dammigt, varmt och vi hade en kraftig sidovind som fick cykeln stundtals att ryckas fram och tillbaka på vägen. Det var en spännande dag på cykelsadeln där vi njöt av alla nya intryck! Samtidigt skulle det bli en enkel cykeldag där vi skulle förlora 1200 höjdmeter tills vi kom till Döda havet som ligger på ca 400 meter under havsnivå och vi kunde trampa på i lugnan ro.

 

Efter ett par mil fick vi chans att verkligen gå tillbaka långt i den bibliska historien när vi passerade Mount Nebo. Det är den plats som Gud tog Mose till för att visa honom det land som skulle utlovas till hans folk. I 5 Moseboken kan du läsa detta om Mount Nebo och Moses:

 

"Sedan gick Mose upp på berget Nebo från Moabs slätter, upp till toppen Pisga mitt emot Jeriko. Herren pekade ut det utlovade landet för honom, medan de såg ut över landet från Gilead till Dan, hela Naftali, hela Efraims och Manasses område, hela Judas område ända bort till Medelhavet, Negev och Jordandalen och Jeriko, palmträdens stad, ända bort till Soar. Detta är det utlovade landet, sa Herren till Mose. Jag lovade Abraham, Isak och Jakob att jag skulle ge det till deras ättlingar. Nu har du sett det, men du kommer inte att få gå in där."

 

Det var otroligt mäktigt att vandra runt på denna minnesplats och se samma utsikt som Mose gjorde flera tusen år sedan. Häpnansvärt! Något som också kan vara lite intressant är att denna platsen var med på Usama Bin Ladins attentat lista, som han planerade att bomba i Januari år 2000 samtidigt som Los Angeles International Airport.

 

Efter lite historia rullade vi ner från berget Nebo mot Döda havet. Vi hade bokat ett boende på ett hotell så att vi kunde få chans att bada i Döda havet och njuta av omgivningen. Vägen ner var brant och vinden gav oss återigen problem. Men det kvittade, för det var himla kul att passera attraktioner som åsnor och kameler, bilflak fulla med getter och annat smått och gott som följer med på landsbygden i Jordanien.

 

Väl framme på hotellet började det faktiskt regna. Hör upp! Hur stor är chansen? Därför hoppas vi att vi får uppleva ett kristallklart Döda havet någon av de kommande dagarna. Inshallah!

 

/TandemLove

 

Kanske ligger självaste Moses begravd här under Sussies fötter?
Rasmus blickar ut från Nebo berget, precis som i biblens dagar!
Öken och åsnor så långt ögat når!
Vi har en liten aning om vad skylten betyder- nedför hela veckan?
Stark sidovind i öknen som blåste kläderna av oss!
Färgskiftningar i det öppna landskapet gjorde oss hänförda. Sussie tyckte att det var himla fint med de rosa och lila ökensträckorna :)
Mäktig känsla!
Vi passerade massvis av kamel och för Sussie var det första gången hon såg en liv levande kamel! Så häftiga djur!
Såhär smutsiga strumpor cyklar vi runt i! Ush!
Läs hela inlägget »

Efter ungefär tre timmars sömn ringde klockan 06.30 och det var dags att packa ihop och äta frukost. När vi tagit oss ut till cykeln var det bara att börja cykla mot flygplatsen i Istanbul och på vägen dit tutade turkarna och tittade storögt på oss. Vi var nog ett annorlunda inslag i den annars trista morgonrusningen gissar vi! Väl på flygplatsen fick vi köra vagnen genom säkerhets kontrollen och försöka få in cykeln mellan bågarna medans en lång kö av stirrande turister glodde, ett svettigt och pinsamt ögonblick. Men in i avgångshallen kom vi till slut och då gällde det att leta upp vår incheckningsdisk som givetvis var den enda som inte visades på skärmen. När vi till slut hittade den så visade det sig att vi hade fyra kg övervikt som vi var tvungna att omplacera och cykeln var vi tvungna att plasta in. Därför fick vi packa om allting, ta oss till en plastmaskin och förklara läget för personalen där. De hade inte lagt säkerhetsplast omkring en cykel förut, och verkligen inte runt en tandemcykel. Vi fick byta ställe tre gånger innan vi hittade ett som var bemannat med två killar som kunde lösa problemet. Det var en minst sagt märklig syn att se hur vår cykel blev inlindat i neon gul plastfilm i flera lager! Kalaset kostade oss 44 Euro, men vi behövde inte betala någoting för själva cykeln på flyget så det blev trots allt billigt!

 

Väl i nästa säkerhetskontroll beslöt sig den sura tjänstekvinnan sig för att konfiskera sju av våra åtta paket med batterier! Sussie försökte vänligt tala om att vi behövde alla dem eftersom vi ska cykla genom Afrika och vi använder dem i vår GPS. Men hon bara skakade på huvudet och sa:

"Problem" och pekade på våra Ikea förpackningar.

Sussie blev surarare och surarae och försökte förklara att vi verkligen behövde dem och att vi köpt så många eftersom Ikea har billiga batterier. Men kvinnan var orubblig och hennes manliga kellega kom till sist och sa samma sak:

"Problem, I take this away, okey?"

 

Det var bara att gå därifrån men Sussie fräste elaka ord omkring sig. För er som inte känner henne kan vi informera att tidiga morgonar och brist på sömn och mat gör henne till en mindre trevlig människa. En verkligen sur uppenbarelse helt enkelt! Så efter en stressig morgon i kaos på Istanbuls flygplats var det dags för Burger King och sedan boarding.

 

När vi tagit oss till vårt anspråkslösa hotell i staden Madeba så åt vi en god middag och planerade vår vistelse i Amman. På lördagsmorgonen gick vi trötta till busstationen i Madaba för att leta rätt på lokalbussen in till Amman. När vi stannade till i en korsning kom snabbt en man fram och frågade om vi behövde hjälp med något. Han pekade var bussarna utgick från och väl på plats där så hoppade vi in i första bästa buss till Amman. För att åka fyra mil med denna buss betalade vi endast 10kr per person- ett rimligt pris får man ändå säga : ) På bussen rökte männen cigaretter och drack kaffe, när de var färdiga med ciggaretten fimpade de dem bara på golvet i bussen. Väldigt olikt de rökförbud vi har hemma! Men i Jordanien röker de även när de serverar dig på restaurangen osv... Genom bussens fönster kunde vi se hur ökenlandskap passerade längs vägen. Vägen är kantad med brun och platt mark där det på vissa ställen växer något träd eller små buskar. Vi fick se kameler, åsnor och getter samt tältläger där folk bodde med endast små skynken som väggar och tak. När bussen anlände på Ammans station fick vi hjälp med att ordna en taxi av en Jordansk man. Han följde med oss i bilen och vi tänkte direkt att det skulle innebära trubbel för oss. Han erbjöd sig att visa oss runt i två timmar, men vi tackade nej och trodde att han ville ha pengar för det. Under den 15 minuter långa taxifärden hann han berätta skillnaden mellan shia och sunni muslimer och även berättat hur mycket han hatade shiamuslimerna! Enligt hans utsago är det bara shiamuslimer som våldtar, dödar och misshandlar sig själva, sitt eget folk och andra människor. Hans tro som sunni var helt annorlunda förklarade han! Han förklarade en massa annat också, som vi inte får plats med här.

Men när vi kom till Downtown i Amman insisterade han och följd  med oss till torget och sedan varnade han oss för olika sätt att bli ficktjuvad på och sedan skakade han hand och önskade oss lycka till. Han tiggde inga pengar, ville inte sälja oss något och var bara genuint trevlig och hjälpsam! Vi var helt chockerade och skämdes över våra fula tankar! Men detta var första gången en lokal person tagit kontakt med oss utan att tigga, sälja något eller försöka stjäla något. Det är tråkigt att man lärt sig vara misstänksam mot lokalbefolkningen dit man reser- för då missar man väldigt mycket.

 

På Ammans gator fick vi nästan en överdos av intryck. Det är som ett vimmel av människor med olika muslimska och arabiska utstyrslar och männen sitter i gathörnen och dricker kaffe och skvallrar. Gubbarna håller hårt i sina träkäppar och flera har långa fotsida "klänningar" och långa huvudbonader eller små hattar på hjässan. Kvinnorna i klädda i burka eller bara långa klänningar med långa armar och slöjor i olika färger och mönster. De flesta männen går och fingrar på sina radband och i butikerna ser man hur kvinnorna gör sin inköp. De handlas vattenpipor, kryddor, nötter, sötsliskiga bakverk, kläder, parfym, tobak och kål till vattenpiporna. Det är en upplevelse bara att se hur de lokala utför sina ärenden och på marknaden kände vi oss som i den tecknaden filmen Aladdin.

 

"Dadlar, dalar, dadlar och fikon" Minns ni den frasen från marknaden i filmen? Så lät det fast med arabiska ord...

 

Överallt trängdes människor och försäljarna ropade högt på arabiska om och om igen. Det var som en sång med olika stämmor som sjöng olika reklamfraser i olika rytmer, komponerat med dofter såsom mynta och kanel. Det var verkligen en häftig upplevelse!

När man går längs gatorna i Amman kan det också låta såhär:

"Var kommer ni ifrån?"

"Välkommen till mitt land"

"Välkommen till Jordanien"

"Välkomna!"

 

Först trodde vi att det var säljtrick men efter ett tag förstod vi att det endast var exakt vad som sades. Jordanier hälsar sina turister välkomna, de är måna om att vi lämnar deras land med en fin bild. Även när vi satt och åt kom folk fram och sa välkomna till Jordanien. Oerhört trevligt och fint! Jordanien är hittills det trevligaste landet vi någonsin besökt! När vi skulle köpa inträdesbiljetten till den romerska teatern så doftade hela biljettbåset av kardemumma och kanel blandat i en härlig kaffearom och Sussie ville veta var han köpt sitt kaffe. Då pekade han på koppen och frågade om vi ville ha hans kaffe istället- det kallar vi gästvänligt! Vi tackade nej och lät den snälle mannen få dricka sitt eget kaffe, men efter vi tittat färdigt på den magnifika teatern så letade vi upp ett eget kaffeställe och betalade 5kr för två koppar rykande gott och starkt kaffe! Vi har det bra här i Jordanien kan ni tro!

 

/TandemLove

Två turkar och en svensk krävs för att plasta in en tandemcykel :)
En riktig surkärring :)
Här har vi Rasmus på den Romerska amfiteatern som byggdes 200år f.kr.
Otroligt välbevarat!
Ruiner från den antika staden Filadelfia... Amman, Jordanien.
Det fanns iinte en levande själ utanför moskén :)
King Abdullah 1 moskén - den största i MellanÖstern!
Susanne Engberg i moskén , även kallad Harry Potter
Inne på museumet som andades mystik
På golvet i den ortodoxa kyrkan i Madaba finns denna karta över Israel i mosaik.
Begav oss ut i vimlet - olika sorters mode i Jordanien :)
Muslimsk barbie :)
Arabutstyrsel =)
På denna lokala marknaden fanns allt möjligt ätbart...
... och även mindre ätbart!
Läs hela inlägget »
På Ikea i Istambul var det inga svårigheter att dosera medecinen till denna välbekanta rätt :) På Ikea i Istambul var det inga svårigheter att dosera medecinen till denna välbekanta rätt :)

Vi är människor som älskar mat och något vi framför allt uppskattar är kemimatlagning som tar oss på en kulinarisk upplevelse bortom vår fantasi. Därför är vi också glada att prova allt nytt i matväg som vi får chans till, och att resa ger oss många tillfällen till att smaka oss genom länder. Men för en diabetiker är det inte alltid positivt att stoppa allting i munnen. Att resa i länder med främmande matkultur sätter högre press på min förmåga att bedöma reaktionen från det jag äter. Som jag tidigare nämnt så är min blodsockermätare en förutsättning för mig att leva ett flexibelt liv och utan blodsockerkontroll skulle jag vara totalt vilse i matdjungeln. Hur vet man att sushi är som en påse lösgodis om man inte kontrollerar blodsockret efteråt? Men även om jag med mitt smaksinne kan gissa att en maträtt är söt, så är det svårt att veta hur mycket insulin en främmande maträtt kräver. Dessutom har jag fått erfara att allting inte alltid är som det smakar! När vi för tre år sedan besökte Indien märkte jag att mitt blodsocker hamnade kring 20mmol, även om jag lät bli det vita riset. Ett normalt blodsocker ska ligga kring 6mmol och höga värden gör mig trött, illamående, törstig, seg och jag får värk i kroppen. Därför när vi skulle ut och upptäcka Indien var jag som en zombie. Vi förstod inte alls vad som var felet. Jag åt ju bara de indiska grytorna. Men en dag bad vi alla restaurangerna att ta bort allt socker från mina gryträtter och det var en förbluffande skillnad. Smakerna var som bortblåsta och allt som fanns kvar var de heta och brännande chili- smakerna. Det blev en mindre härlig matupplevelse för min del resten utav tiden vill jag lova! Vem visste det? Indisk mat är rena sockerbomben! Att resa är som jag ser det ett äventyr och ett experiment som lär mig mer om diabetes, mat och hur jag reagerar. Och just matresor är en kulinarisk upplevelse som berättar något om landet jag för stunden befinner mig i.

 

Turkiet är känt för sin ottomanska kokkonst och både jag och Rasmus såg sannerligen fram emot att lägga vår budget på mat och njutning när vi skulle vara i huvudstaden. Men eftersom Rasmus blev magsjuk, blev inte första prioritering en smakrik och doftfylld upplevelse. Men när han blivit bättre gick vi ut för att äta en riktig turkisk frukost på en buffé med över 70 olika rätter. Som den nyfikna och matglada människa jag är så tog jag friskt för mig och såg till att smaka mig igenom hela buffén. Det fanns många olika röror, syrliga örtsallader, bröd med fyllningar, salta ostar, söta marmelader, sötade grönsaker, lokal färsk frukt, bakverk och puddingar, vinbladsdolmar, oliver och quinoa blandningar. Det var en minst sagt annorlunda frukost och smaker man aldrig upplevt förut. För mig var det ingen optimal frukost och jag förstod att detta skulle fodra en extra dos insulin. Jag vågade mig på 10 enheter Humalog (måltidsinsulin) som är en stor skillnad mot de 1-2 enheter jag tar till frukost när vi cyklar. Men när vi efter en timme beställde in turkiskt kaffe kände jag hur illamåendet kom över mig. Jag drog fram min mätare och försökte hitta en fingertopp utan förhårdnad för att kunna sticka hål och lämna lite blod på teststickan. Efter fyra försök gick den lilla nålen igenom och jag klämde ut en droppe blod och sög upp den med teststickan. Mätaren pep till och började analysera mitt blod men det tog längre tid än vanligt, betydligt längre! Då förstod jag direkt att det inte skulle vara ett bra resultat, för när det tar tid är blodsockret högt. När mätaren pep till igen fick jag nästan en chock, den visade 22,6mmol och det är ett väldigt dåligt värde. Jag hade inte ätit stora mängder av det jag uppenbart visste var osunt och jag hade doserat mer än vanligt. Men ibland har man ingen aning om hur det man äter påverkar, och vissa gånger är det kombinationen av olika livsmedel som ger extra högt värde. Jag märker att när jag blandar mjölkprodukter med frukt eller bär, så blir mitt blodsocker skyhögt. Lägg till en kopp kaffe på det och jag måste ta dubbel dos insulin! Men aldrig hade jag trott att min turkiska frukost skulle ge ett så dåligt värde. Jag tog ytterligare 7 enheter insulin och sedan cyklade vi nästan 2 mil till vårt nya hotell. Efter ytterligare 2 timmar testade jag mig på nytt och mitt blodsocker låg envist kvar på över 22mmol. Jag mådde verkligen skit och tog ytterligare en ny dos insulin i hopp om att få tillbaka min 25 åriga kropp istället för den 80 åriga kropp jag tillfället besökte. Men blodsockret låg kvar skyhögt och först på kvällen mätte jag ett värde på 7 mmol. Hade jag vetat att en matupplevelse skulle kosta mig en hel dag i zombieland, så hade jag nog hellre varit utan. En upplevelse helt klart, men tacka vet jag svensk, robust och hälsosam frukost!

 

/TandemLove

Såhär ska det inte se ut! Ett bra värde är kring 6mmol
Några timmar senare och en extra dos insulin gav inte ett bättre resultat...
Såhär ser mina fingertoppar ut, på den "fina" handen. DVS den hand jag sticker mig minst i. Jag testar mig 4-8 gånger per dygn...
Läs hela inlägget »

Vi nådde Istanbul två dagar tidigare än vi beräknat. Vi valde därför att checka in på ett hotell på lördagen och ta de sista sex milen till stadskärnan nästa dag i ljuset istället för att cykla i mörkret. Vi fick därför en lång vila för kroppen, och många ärenden utförda på internet. När vi vaknade på söndagen kände vi igen brådska utan tog en riktig lång frukost på över två timmar. Långsamma måltider med samtal är något av det bästa vi vet, och framför allt söndags frukost! När klockan slog 12.00 var vi redo att trampa våra sista mil i Europa. Det kändes märkligt, nu var vi snart färdiga med del 1. Ju närmare stadskärnan vi kom desto mer tätnade trafiken och överallt tornade hus och butiker upp sig. Istanbul är inte en stor stad- den är enorm! Det var en minst sagt mäktig känsla att cykla in i denna miljonstad. Inte bara för att staden är stor och fylld av liv, rörelse och vimmel utan också för att Istanbul för oss är en milstolpe. Det är etapp ett på resan och ett stort och viktigt delmål för oss. När vi trampade på som aldrig förr längs alla uppförsbackar så fick vi ett varmt välkomnande av människorna i Istanbul och ett fint farväl av Europa på samma gång. Bilar som körde förbi oss på båda sidorna, på gångbroar, på motsatt körfält och på avtagsvägar tutade och vinkade när de såg oss. En del gjorde tummen upp, andra skrek förtjust och några klappade händer åt oss när vi passerade. Det var en extremt stark upplevelse och vi fick energi som aldrig förr av situationen. Korsningar svissade förbi och hundratals bilar passerade i hög hastighet omkring oss i alla riktningar. Reklam, människor, miljö och intryck svepte förbi oss som i en orkan och adrenalinet pumpade i takt till musiken i hörlurarna. Det var kämpig terräng och vi tog över 100 höjdmeter per mil, men trots det slog vi hastighetsrekord. På raksträcka pumpade vi på i 37km i timmen emellanåt och vi körde fortare än en del bilar! Det hela var som ett rus! En eufori!

 

Det kändes helt fantastiskt att ha nått Istanbul, nu är vi färdiga med Europa. Vi känner oss otroligt nöjda och stolta med att ha cyklat från Norges nordligaste topp till Turkiet! Förstår ni? Vi har cyklat 7000km!! Det är en otrolig känsla att veta att man klarar det! När vi stod där uppe i ett 2 grader kallt Norge med trasig kedja och klena ben kändes Istanbul flera ljusår bort. Det gick inte att föreställa sig att vi någonsin skulle orka cykla hela vägen dit – 7000km kändes som en omöjlighet just där och då. Men nu har vi genomfört första utmaningen, Europa på tandem, trots stora problem med cykeln, höftproblem, blodiga skavsår på kroppsdelar man inte lägger upp på bloggen, diabetesbekymmer och överansträngda/inflammerande knän. Det är en stor händelse för oss at nå staden med ett stort prick över i:et, en dag fylld av glädje, stolthet och tacksamhet!

 

Att cykla igenom hela Europa är stort! Men något som är större är Afrika. Framför oss väntar nu lite större allvar och den stora utmaningen. Framöver kommer det handla om så mycket mer än att bara kämpa i cykelsadeln. Det sägs att människan är naiv nog att tro att allting nytt kommer bli enkelt att genomföra. Eller att vi åtminstone inte har förstånd nog att inse HUR jobbigt det vi tar oss an kommer att bli. Men detta kan man vara glad över, för utan lite naiv framtidstro tar man sig inte an en cykelresa genom Afrika. Om det har varit kämpigt hittills, gissar vi att vi inte vet innebörden av det ordet förens vi cyklat en bit genom den gigantiska kontinent som väntar. Nästa delmål blir att ta oss till Nairobi, därifrån har vi bara hälften av Afrika kvar till Kapstaden. Och till Nairobi känns det som en evighet och ibland som en omöjlighet. Men vi hoppas att ni om några månader kan sitta och läsa om hur stolta vi är över att ha nått Kenyas huvudstad.

 

Vi checkade in på ett budgethotell i ett lokalt område, som låg med gångavstånd från den stora bazaren. Efter att vi burit upp vår tunga vagn för en smal trappa och precis fått in den i vårt minimala rum, som ENBART hade plats för två sängar, kände vi hur det knöt sig i magen. Klockan var tre på eftermiddagen och lunchen var redan förskjuten. Vi begav oss ut på gatan i våra svettiga cykelkläder för att hitta något snabbt att få i sig. Precis utanför hotellet fanns passande en kebabservering som serverade en kebab för 8 kronor. Ett kap. Vi åt två var och fick i oss ett skrovmål för 32 kronor. Kvällen spenderades med sista-minuten planering inför vår vistelse i Istanbul. Ibland är vi verkligen ute i sista sekund!

 

På måndagsmorgonen vaknade Rasmus med lakanen virade tio varv runt hans kropp. Han hade knappt sovit en blund och efter han tvingat sig upp ur sängen sprang han halvnaken mot den gemensamma toaletten som låg på samma våning. Några minuter senare återvände han likblek och mumlade att han spytt och troligen blivit matförgiftad av kebaben. Detta var ingen bra start, kom vi båda fram till. Men skam för den som ger sig, uttryckte Susanne och fick Rasmus att förstå att hon minsann har varit matförgiftad många gånger och det blir alltid bättre efter man spytt. Därför var det lika bra att vi bege sig i på staden och börja bocka av turistlistan. Tio minuter senare lämnade vi hotellet med riktning mot Bazaren.

 

Vi trängde oss in i myllret av gränder, affärer och människor. Försäljare sålde allt möjligt efter kullerstensgatorna och gjorde allt för att fånga de förbipasserande människornas intresse. Sinnena fylldes snabbt av intryck på alla plan. Färger och former, ljud av främmande språk och hela tiden var vi tvungna att hålla utkik efter att inte någon turk körde över oss med varor eller med en bricka av te. Vi varje nytt gathörn som vi passerade slogs vi av en våg av nya lukter och essenser; ottomanska kryddor, syran från granatäpplen som pressades, brända kastanjer, sirap från de turkiska bagerierna och bränt turkiskt kaffe. Men vad som framförallt luktar i dessa gränder något mer än något annat är... kebab. På alla gator hänger pålarna med kött och späck, frätandes i hettan av grillarna och får alla människorna omkring att fängslas av lukten från nygrillat kött. Alla, förutom en viss person. Rasmus. Han tillbringade halva dagen med att ta djupa andetag och hålla andan när vi passerade alla kebabhaken. Detta slutade med att vi plötsligt fick i akut fart leta upp ett kafé, där Rasmus famlade sig in på toaletten och hävde sig över toaletten.

 

Trots matförgiftningen som förföljde Rasmus hälsa i tre dagar shoppade vi nya cykelkläder (inför de muslimska länderna) för Susanne på världens sjätte största shopping mall, besökte blå moskén, tog oss en tur runt Hagia Sofiya och områdena runt de historiska moskéerna. Vi fick uppleva böneropen samtidigt som vi blickade ut över alla de vackert upplysta moskéerna i staden och vi fick se det vardagliga livet i den enkla stadsdel vi bodde i. Med delade meningar åt vi även andra turkiska maträtter och fick oss en helhetsbild av vad Istanbul kan erbjuda för en turist. Kanske återvänder vi en dag, men lite bättre förutsättningar. Men först, har vi andra saker att uppleva! Jordanien verkar vara ett mycket spännande land... Häng med oss dit!

 

/TandemLove

Vi älskar granat äpple, speciellt när det inte kostar skjortan
Kebab....
...och lite mer kebab...
Högt tempo krävs vid te-servering!
En av flera moskéer
Matförgiftad och utsliten efter en intensiv dag
Läs hela inlägget »

Här kommer Junias artikel och innehållsförteckning  i tidningenen som kom ut nyligen. Hoppas det går att läsa artikeln efter att mamma har scannat in den =)

Om det är nån som vill beställa tidningen så är det info@junia.se och hemsida www.junia.se,

279 kr för 6 nr per år.

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap

Det finns ett österländskt ordspråk som lyder:

 "Om givmildhet vore en varelse, skulle den vara vackrast av alla".

 

I denna text kommer vårt fokus att just ligga vid detta underbara ord och hur denna egenskap hos oss människor kan förändra andra människors liv. Smaka långsamt på ordet i munnen...

 

Givmildhet...

 

Vad får du för associationer?

 

Efter att vi ätit vår frukost, clementiner och flingor, satte vi oss återigen på sadeln och kände skavsåren svida till. Vi hade nu 200km kvar till Istanbul och planerade att ta en betydande sträcka denna dagen. Denna dagen då vi skulle få möta Givmildhet i två olika skepnader :)

 

Sträckan ner mot kusten och Marmarasjön gick undan och vi kände oss pigga trots dålig sömn den natten. Reflektionerna i vattnet bländade oss när vi trampade längs kustsidan och vi passerade staden Tekirdag där vi stannade för lunch som innebar en utsökt lins-soppa, med bröd och tzatziki. Kanske ingen energirik cykellunch. Men det var det som var billigt på menyn och vi fyllde på magsäckarna med lite mat från en supermarket. Vi hade nu under flera dagar lyssnat på boken "Gengångaren" av norska författaren Nesbö, och knappt pratat med varandra under dagarna. Men nu var boken slut och när vi fortsatte mot Istanbul kom vi in på djupa diskussioner om äktenskap, utseende-ideal, attraktion osv... Mycket intressant sades kan vi i alla fall säga :)

 

Efter 60km ville Susanne stanna för att rätta till sina cykelbyxor och vi plockade även fram de resterande clementiner som var kvar efter frukosten, för att få i oss lite socker och vitaminer. När vi stod där på väggrenen och var helt uppslukade av vårt samtal stod helt plötsligt en man bredvid oss. Vart kom han ifrån, tänkte vi båda! Vi stirrade på honom och förstod att han inte skulle passera, utan ville prata med oss. Med tydliga gester visade han i luften hur han förde en "luft-kopp" till munnen och sade högt och tydligt på engelska: "Coffee! Now! Follow me!" Han insisterade ännu en gång och vi stod där förlamade, tills Sussie tills slut fick ur sig ett jakande svar.

 

Vi följde med mannen till sitt enkla hus, som bara var bredvid vägen och han visade oss vart vi skulle sitta, städade undan på bordet, lade en ny duk (som var en gammal tidning) och tillsammans med sin fru dukade de fram inte bara kaffe, utan också vattenmelon, bröd, getost och kakor. Mannen som 1989 flyttat från Bulgarien kunde inte mycket engelska, så kommunikationen oss emellan bestod till största del av mycket turkiska, svenska och kroppsspråk. Men under den timmen vi satt där i solen och proppade i oss och blev mätta på det paret erbjöd oss fick vi sagt mycket till varandra. Han berättade dels att han arbetade som vakt på en bank och att han fick 800 turkiska lire i lön varje månad (cirka 3200 kronor), vilket han förklarade inte var tillräckligt för att bekosta en resa till Sverige. Han bara skakade på huvudet och sade på dålig engelska: "Inte mycket, inte mycket... men tillräckligt till mat och boende". Vi satt där och skämdes. Mannen framför oss tjänade en bråkdel med vad man gör hemma och ändå behandlade han oss med sådan otrolig gästfrihet.

 

Efter måltiden ville vi ge honom alla våra clementiner som tack. Men han skakade på huvudet och sade "bensin, bensin" och pekade på våra magar. Istället packade frun ihop resten av kakorna och lindade in i lite papper och gav oss dem insisterande. Mållöst och under tystnad satte vi oss på cykeln igen... och ordet givmildhet dök upp i våra tankar. Givmildhet. Detta underbara ord. Detta par hade, trots att de delade på 3200kr varje månad, gett vad de kunnat åt dessa två rika resenärer och delat sitt bröd med två helt okända människor. Anmärknings- och väldigt tänkvärt!

 

"Om givmildhet skulle vara en varelse, skulle den vara vackrast av alla" 

 

Våra enkla värdar från Bulgarien och deras snälla hund. Här står de framför sitt hus!
Här sitter Sussie i solen hos det givmilda paret!
Läs hela inlägget »
En storslagen soluppgång dagen vi cyklade in i Turkiet En storslagen soluppgång dagen vi cyklade in i Turkiet

När vi lämnade Grekland var det för första gången vi verkligen kände att vi korsade en gräns, och det bokstavligt talat. Efter vi snabbt rullat ur den Grekiska passkontrollen började vi trampa mot den Turkiska gränsen. Vi cyklade upp på en bro som hade soldater med stora vapen i händerna och med Grekiska flaggor som svajade i vinden. När vi kommit halvvägs över bron var det stora Grekiska flaggor och två meter fram stod det stora Turkiska flaggor istället, och på asfalten hade de målat en blå, vit och röd linje som gick över hela bron. Det var en riktigt mäktig känsla att köra över den linjen och påbörja färden genom det sista Europeiska landet. Det var flera soldater på bron så att fotografera var bara att glömma, men bilden finns kvar på våra näthinnor. Vi försökte fotografera oss med en Turkisk skylt men snabbt var en soldat igång med visselpipa och ilskna hundar, så vi drog vidare.

 

Det första som slog oss var hur trevliga turkarna är! Nästan varje bil som såg oss tutade och slängde ut armen långt ut genom bilrutan för att vinka åt oss. Detta gällde även bilarna på motsatt sida vägen! Vi hann knappt stanna för att spänna remmarna på vagnen innan första bilen stannade och frågade om vi behövde hjälp. Annat var det i Norge där vi ofta stod med cykeln upp och ner längs vägkanten och lagade, utan vare sig ett Hej eller erbjuden hjälp! Här i Turkiet får vi uppmuntrande gester och glädjetjut så ofta att vi känner oss bortskämda! Glada människor, lättsamma liksom!

 

Vi stannade till i Kesan för att fira att vi nått Turkiet och det gjorde vi med Turkiska mezes som är ungefär som tapas. När vi valt vilka rätter vi ville ha, fick vi sätta oss i väntan på att kocken skulle tillaga maten vi pekat på. Turkisk mat hör till vår favorit och att få äta det på riktigt kändes extra speciellt tycker vi. När vi väntade på huvudrätten njöt vi av de orientaliska rytmerna i högtalarna och mynta-yoghurten vi fått som förrätt tillsammans med det hembakta brödet att doppa med. Vi kände oss nöjda med livet och spända på vad Turkiet mer hade att bjuda på! Till huvudrätt blev det kycklingspett med ris och grönsaker och efter maten bjöds vi på Turkiskt kaffe och godis. Vilket underbart kaffe, äntligen en stark kopp koffein igen. Det enda vi inte gillar med kaffet här är att kopparna är lika små som en dockservis! Är det bara i Sverige vi dricker stora koppar med starkt kaffe?

 

Efter restaurangbesöket som kostade oss 120kr cyklade vi vidare mätta och nöjda igen. Vägen var envist kuperad och motvinden gjorde vår dag lite tyngre. Eftersom vi dessutom stannat mer än vanligt hade vi inte kommit längre än sju mil, men vi kände att det var gott nog för dagen. Vi började leta tältplats tidigt men överallt var det bara bruna åkrar, bostäder eller industrier. Hopplös miljö! Det var bara att trampa vidare och när mörkret föll fick vi fortsätta med reflexvästarna på. Men när man väl bestämt sig för att slå läger är det svårt att orka cykla vidare och i varje uppförsbacke tröt tålamodet. Mörkret blev tätare, tröttheten större och orken minimal, men vi fick fortsätta kämpa. På horisonten såg vi hur det blixtrade för fullt och vi hoppades att regnovädret skulle passera långt bort från vårt tält åtminstone. Vi cyklade igenom byar där hundarna skällde i takt till böneutropen från minareterna och det lät nästan kusligt i mörkret. Efter ytterligare 3 mil och lite stenkastning mot byrackorna, utan resultat på tältplasts började vi känna oss lite desperata och Sussie kom med det ena dåliga förslaget efter det andra. Att tälta i nedförsbacke, diket eller ute på en lerig åker är inte förslag som annars föreslås! Men i ren desperation tvingades Rasmus ut i bushen med pannlampa varje gång ett träd dök upp. Vi gömmer oss helst bakom buskar och träd när vi slår läger, men denna sträcka var fylld av kuperad åkermark och ingenting annat. Om en pytteliten gran stack upp ur diket skrek Sussie:
"Häääär" på bred skånska och skickade ut Rasmus för bedömning.

"Nej" svarade Rasmus trött

"Varför inte? Undrade Sussie med lite irriterad röst

"Jag orkar inte ens förklara, bara lita på mig okej? Sa Rasmus och gav en blick som visade att det var bäst att knipa käft.

 

Vi cyklade vidare och en liten stund senare utbrast Sussie:
Häääääär då? Och Rasmus gick för att försöka finna en någorlunda platt yta, utan insyn.

"Nej" sa Rasmus när han kom tillbaka och satte sig på sadeln igen.

"Nähä, och vad var det för fel nu då? sa Sussie ytterligare mer irriterat

" Vi kan inte tälta på en avtagsväg"

" Jaaaa men mellan den vägen och den stora då? Bakom den där granen?" Sussie lät märkbart irriterad vi detta laget.

" Vi kan inte ligga i 20% lutning" svarade Rasmus snäsigt.

"Joooo, det kvittar. Det är nog inte så farligt!

" Gumman, börja inte nu- jag är också trött!

Sussie knep åter igen käften, hon visste ju att han hade rätt och under sammanbiten tystnade tryckte vi vidare i natten.
Sussie fortsatte hoppfullt med kreativa tältlösningar och för varje gång Rasmus nekade förslagen steg Sussies irritation:

" Skit samma, bara vi får sova snart! Jag vill inte mer! Jag orkar inte mer! " Utbrast hon till slut.

 

Men innan vi hann börja bråka om varför vi inte kunde tälta i nedförsbacke såg vi en skylt som skulle lösa alla våra problem. En liten skylt med de magiska ordet "Motor inn" dök upp på en bensinmack och vi körde in för att kolla priset. Ägarn var antigen rund om fötterna, eller bara väldigt glad, men ett hotell fanns inte på denna plats fick vi veta. Kanske en mil längre bort, kanske tio mil, det var svårt att tyda turkiskan och fingervisningen han försökte med. Sussie började nästan gråta och frågade om vi fick tälta på bensinmacken istället, konfunderat svarade ägarn ja och visade oss till sidan av byggnaden. Man kommer långt med kroppsspråk alltså!

 

Men att sova, det gick sådär... Ägarn hade någon form utav party i huset. Fast ensam! Han spelade Turkisk musik på högsta volym av och till hela natten och tung trafik brummade förbi oavbrutet varje femte minut. Inte en timmes uppehåll ens i trafiken. Och vi vaknade efter lite sömn 5 på morgonen av böneutropet som spred sig i morgonluften! Varför sover de inte på nätterna i Turkiet?

 

/TandemLove

Uppe med tuppen och redo för nya äventyr och lite extra skavsår i rumpan =)
Hejhopp! Välkommen till Turkiet - sista landet i Europa!
Försök att inte fokusera på det fula elementen!
Turkiet innehåller få platta sträckor - men många kullar!
Det är nog den enda tomten vi kommer se detta år - då vi kommer fira jul i Sudan och där är väl denne mannen bannlyst!
Vi fick draghjälp av detta fordon med 1hk! Nejdå... vi stod still och blev omkörda tills vi förstod att vi kört fel och fick vända...
Här har vi precis packat ihop tältet bredvid bensinmacken där vi tältade till turkisk discomusik och böneutrop!
Läs hela inlägget »