TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2012 > 12

Våra sista dagar genom södra Sudan bjöd på storkorning asfalt som gjorde att cykeln vibrerade konstant och vi hade delvis stark sidvind. En dag hade vi så kraftiga sidvindar att vi cyklade av vägen när en kastvind fick tag i oss och våra solglasögon blåste av ansiktet. Det var med andra ord tuffa dagar i sadeln, men det gav oss en uppvärmning inför terrängen vi snart skulle ta oss an i Etiopien. Vår färd tog oss längs med gigantiska plantage där lokala plogade för hand och allting såg lite ut som på film. En film från gamle-bonde-Sverige med djur och tungt kroppsarbete. Det var också i södra Sudan som stora boskapsflockar dök upp allt oftare. Deras herdar gick framför boskapen med en käpp över axlarna och vaggade fram i lugn takt i den dammiga omgivningen.

 

När vi kom till staden Gedaref, vår sista anhalt innan Etiopien stannade vi för att äta på ett liten mat-hak och efter maten laga dagens andra punktering. Restaurangen vi hittat låg bakom en bensinstation och det visade sig att ägaren och alla som arbetade där kom från Etiopien. Killen som kunde bäst engelska var eld och lågor över oss och cykeln. Han berättade att han drömt den natten om en "vit" man. Kanske därför hjälpte han oss kanske pinsamt mycket med allt han kunde. Han blev nästan som en slav som ville hjälpa till att rengöra kedjan, laga punkteringen och skruva i lösa muttrar. Han tittade med stora ögon på vår cykel och han berömde den flera gånger. Stolt stack han iväg och hämtade sin egen cykel som var en sorglig, rostig och sliten herrcykel. Vi berömde den såklart och han sken upp som en sol. Han bjöd oss att sova över på jordgolvet i restaurangen och vi tyckte att det passade utmärkt eftersom att solen precis höll på att sänka sig över fälten. Det samlades många män runt oss och cykeln och de var väldigt nyfikna på oss och projektet. En äldre man berömde Rasmus och blev mäkta imponerad av hur långt han cyklat. När Rasmus försökte förklara att hans fru också var stark höll inte den äldre mannen med, inte förrän Rasmus upprepade gånger insisterat på att även Susanne trampar. Alla var glada och trevliga och det var en härlig stämning. Vi visade bilder från hemsidan på platser längs vägen och visade dem på kartan var vi cyklat och hur långt vi skulle cykla. Runt oss stod en grupp av förundrade män med tindrande ögon. När Rasmus tog ner telefonen och gruppen löstes upp, satt vår medhjälpare kvar och tittade med tom blick på där telefonen legat på bordet. Sedan, med nästan viskande röst uttryckte han med nästan dyster stämma till Rasmus:

"You have so much life, I have nothing. No life..."

 

Rasmus satt tyst en lång stund med killen vid sin sida. Vad ska man säga? Vad ska man säga? Är det sant? Det var en replik som etsade sig fast i hjärtat. Hans liv består av att varje dag sitta på en plaststol och servera getgryta till hungriga förbipasserande. Detta gör han varje dag i veckan, alla veckor om året. Han bor på restaurangen, sover i en rep-säng och hans käraste ägodel är en gammal rostig cykel. That´s about it! Rasmus satt tyst även när han gick iväg... och skämdes. Denna underbara kille, hade kanske precis insett vad han "inte" hade.

 

Vi har verkligen allt, och mer än vi behöver.

 

Vi lever i överflöd och vi har möjlighet att uppfylla nästan alla våra drömmar. Vi har möjlighet att resa jorden runt och kan få visum till nästan alla världens länder. Och med ett "lågavlönat" arbete kan vi spara ihop pengar så att vi kan resa jorden runt och se platser de inte ens vet existerar. Hemma kan vi bläddra i en utbildningskatalog och bara välja (möjligen behöva läsa upp betyg eller göra högskoleprov först) en utbildning vi tycker verkar bra. Vi har möjlighet att bli nästan vad vi vill och själva bestämma hur mycket pengar som ska rulla in på kontot varje månad. Vill vi jobba som servitriser eller läkare? Valet är vårt. Livet är sannerligen inte rättvist och man får inte glömma vilken miljonvinst vi dragit genom att födas i Sverige. 

 

Vår sista natt i Sudan spenderade vi gömda bakom en buske på fälten där får, getter och kossorna betade. Det går längs hela vägen djurstigar där herdar flyttar sina djur mellan olika betesmarker och vattenhål och det är en häftig upplevelse att se djuren ligga runt vattenhålet och se herdarna sitta i skuggan vid sidan om. När vi hade krupit in i vårt tält och försökte somna hörde vi hur fårflockar flyttades närmare där vi låg och de bräkte värre än vi någonsin hört tidigare. Men det var inte bara fårflocken som höll oss vakna den natten. Tankarna snurrande kring Etiopien och hur det skulle bli att cykla där. Det kändes jobbigt att lämna Sudan, ett land som varit tryggt, trevligt och härligt att cykla igenom. Nu skulle vi bege oss in i ett land som beskrivs som allt annat... Vi hade läst mycket negativt om hur det är att cykla genom landet och var väldigt nervösa över att nästa dag korsa gränsen till landet, som en del cyklister fullkomligt hatar och föraktar. I förra blogg-inlägget fick ni läsa Lars Bengtssons skildring om hur tufft klimat det är att trampa sig igenom landet. Att cyklingen rent utsagt kan vara nedbrytande. 

 

På morgonen vaknade vi tidigt och cyklade i takt med att solen steg över horisonten. Vi kunde höra hur omgivningarna vaknade upp längs vägen. Vi såg hur en flock med illgröna papegojor flög mellan träden och på ett annat ställe samlades en flock gamar kring ett kadaver i diket. När vi kom till en poliskontroll fick vårt sista möte med trevliga Sudaneser och sedan rullade vi ner i gränsstaden Metema. När vi kom rullandes ner i byn, som var fullpackad med människor slogs vi direkt av en kylig atmosfär. Människorna bara stirrade på oss och ingen log. Ingen vinkade. De enda som hälsade på oss var de som försökte växla pengar eller på annat sätt tjäna pengar på enda vita. Efter några förvirrande ögonblick lyckades vi stämpla ut oss och göra en tullkontroll innan vi lämnade Sudan. Sedan gick vi över den lilla bron som symboliserade gränsen. Människorna omkring stirrade med hårda blickar och stela ansikten på oss. Vi kände oss allt annat än välkomna. Helst ville vi bara vända och cykla tillbaka till värmen i Sudan. Väl inne på den Etiopiska sidan var det dags att stämpla passen och växla pengar. Avslutningsvis var det en väldigt obehaglig tullprocedur där våra ägodelar packades upp framför en drös av åskådare. Det enda tjänstemannen var intresserad av var vilken elektronik vi hade med oss. Han tog upp allt och visade tydligt för omgivningen vad för sorts elektronik vi hade med oss. Han granskade allt, men vi såg att inte skrev upp någonting och vi fick en dålig magkänsla. Han tog systemkameran och synade den noga. Sedan sade han till Rasmus ledande. "This is a professional camera!" Rasmus svarade "yes". Sedan tog han den och sade att han behövde rådgöra med chefen. Han började strosa iväg med vår dyra kamera. Rasmus fick springa ifatt och för att följa med honom. "Chefen" tittade noggrant på kameran en lång stund. Rasmus förstod ingenting. Sedan frågade han barskt efter vårt intyg om att föra in kameran i landet. Vi hade inget intyg. Behövde man ett intyg för att föra in en kamera i Etiopien? Sedan uttryckte han tydligt att kameran skulle stanna hos dem. Va?

 

Rasmus kände sig helt plötsligt kallssvettig i den 38gradiga värmen. Mannen menade allvar. Vi stod med valet att lämna en systemkamera värde på ungefär 25.000kr eller bli kvar i Metema på livstid? Rasmus svängde inriktning på samtalet och började argumentera starkt emot att det var en professionell kamera. Han förklarade att vi inte var professionella fotografer och att därför rankas inte kameran som professionell. Argumenten gjorde man lite osäker, men han stod fast vid sin sak. Sedan förklarade Rasmus tydligt att professionella fotografer använder sig av kameramodellen Canon EOS 5D Mark II, och inte Canon EOS 7D. Men då trodde "chefen" att då måste ju 7D betyda att vår kamera var ännu bättre. Der var inte förrän Rasmus förklarat att att EOS 5D kostade över 3000Euro med objektiv, och vår inte ens kostade 1000Euro, som han släppte kameran ur sitt grepp och motvilligt gav den tillbaka med en rejält sur min. Efter detta var vi båda ganska skakis och det kändes inte helt bra att fortsätta in i landet. Varför ville de bara notera våra värdesaker, blev vi märkta som "stölbegärligt cyklistpar" efter detta?

 

Vi rullade med obehag längre in i gränsstaden som hade en lång, trång gata full med stånd, affärer och restauranger på båda sidorna. Överallt kryllande det av människor och tuk-tuks. Det var väldigt annorlunda att komma från ett muslimskt land och möta den vitt skilda kulturen i Etiopien. Det var två helt skilda världar! Tätt, tätt inpå varandra. I Metema fanns gott om reklam för öl och vi såg direkt flera alkoholiserade och utslagna människor som agerade våldsamt mot sin omgivning. Vi slogs av hur många som bar trasiga och smutsiga kläder. Vi fick nästan en nakenshock, efter att ha spenderat så lång tid på muslimsk mark. Här sprang flera barn runt halvnakna. En man med vild blick, som korsade gatan bar ett par jeans och inget på överkroppen. Gylfen och knappen på hans byxor var trasig och vidöppen. Detta gjorde att han visade hela könsorganet för omgivningen mitt på ljusa dagen. Ingen reagerade.... Okej, ett normalt beteende. Vi tog oss ganska snabbt ut ur staden och kände att våra mardrömmar besannats -hur skulle detta gå? Med en viss oro fortsatte vi trampa oss in i landet vi fasat inför.

 

Vi närmade oss den första byn. När vi var ungeför hundra meter ifrån första hyddan hörde vi en klangfull barnröst skära genom luften.

"FARANJI, FARANJI, FARANji...!!!"

Kommande sekunder ekade ljudet vidare genom byn och det gick som en skallgång mellan hyddorna.  Vi kunde se direkt hur det dök upp barn från alla håll. Ut ur hyddorna flög det ut barn springandes mot vägen. 

"FARANJI, FARANJI, FARANJI! YOUYUYOUYOU!!!"

Vi svalde och omedvetet trampade långsammare. Vad skulle hända nu? Skulle alla flyga på oss? Gatan fylldes med barn på några ögonblick. Men mot våra förväntningar stod barnen kvar längs med vägen. Istället för att flyga på oss eller kasta sten, vinkade de så frenetiskt med båda händer att deras små kroppar vibrerade likt ett segel i vinden. Barnen blev helt till sig när vi kom. Det slog oss; dessa barn är ju enbart glada. Alltihop kändes mer som ett varmt välkomnande med deras uppspelta beteende. Barnen var helt bedårande med sina glada ansikten och vinkande händer. Ännu gladare blev de om vi hälsade tillbaka och frågade hur de mådde. Även de vuxna vinkade glatt när vi passerade och vi fick plötsligt en stor energikick av det hela. I andra byar gjorde Rasmus high five med barnen i farten och de blev så glada att de nästan sprack- tänk att de fått röra utlänningen! Vi hoppades att detta skulle hålla i sig, men trodde att det var först uppe på höglandet som saker och ting skulle bli sämre...

 

När det började skymma letade vi efter tältplats i flera mil men det verkade som om någon människa fanns i varenda avkrok. Just när vi trodde att vi hittat en avskild plats där vi inte sett en människa på flera km stack huvuden upp ur de höga gräset och skrek "Yoyoyoyoyoyo" och det fanns inte en plats där vi verkade kunna smita undan människorna. Även om vi fått ett väldigt gott intryck av landet kände vi oss inte trygga att tälta ute i det fria i områden som vi inte visste någonting om. Enligt hörsägen hade vi hört att flera turister som vild-campar i Etiopien blivit rånade. Vi vet inte huruvida detta är sant eller vanligt förekommande. Men att chansa innan vi fått se mer av landet kändes inte tryggt. När vi kom till ännu en by ropade en man efter oss att det var dags att vila och vi stannade på direkten. Perfekt tänkte vi och frågade artigt om vi fick slå upp vårt tält utanför hans hus. Det fick vi gärna göra och han och hans bror välkomnade oss med kramar och glädje. De utstrålade vänlighet och de ville hjälpa oss med allting och bjuda på mat och kallt vatten. Vi tackade nej och förklarade att vi hade vårt eget, och att det var gott nog för oss att bli bjudna på en plats att sova för natten. Vi vill inte utnyttja deras gästvänlighet och ta av deras knappa resurser. Det kändes inte helt rätt när vi har en väska full med nudlar. Efter vi ätit, stretchat och satt upp tältet slog vi oss ned hos dem och pratade med knagglig engelska. De berättade om sina liv och det var en vacker historia. De två bröderna livnärde sig genom att köpa bensin i Sudan som de sedan sålde med liten vinstmarginal i den lilla byn en kilometer längre upp för vägen. Den ena broder jobbade extra som barberare också. Deras favoritdag var marknadsdagen lördag då de kunde tjäna upp emot 300kr för en heldags arbete. Bensinen säljer de för 1kr litern och en klippning kostar 3kr och när vi berättade vad bensinen kostar hemma fick vi flera gånger förklara priset och försäkra dem om att de hört rätt. Vi förklarade för dem att det är därför vi har en cykel och inte en bil. Detta tyckte de var väldigt roligt. Sedan berättade de om deras rika bror som äger tre jeepar och som har tre hus i staden, men trots detta får de inte hjälp av honom när de har de svårt. De tyckte att han var självisk som inte brydde sig om familjen och som inte ens ville låna dem pengar så att de kunde starta en affär. Deras ögon smalnade och deras röster blev spända när de talade om sin rika bror och de var rörande överrens om att han var en dålig människa. 

 

Den natten gick det ständigt många människor längs vägen och vi sov dåligt till ljuden av fötter, samtal och skratt. När klockan ringde vid sex-tiden nästa dag kände vi oss sömndruckna, men gick trötta upp och började packa ihop oss. När vi satte oss för att äta gröt hade det redan ljusnat och allt fler människor passerade längs vägen i riktning mot fälten där de troligtvis arbetade. Tre män stannade. De var insvepta i stora filtar och på axeln på en man hängde AK-47a och en annan hade en yxa. De pratade upprört med husägarn där vi sovit och pekade på oss. Mannen försökte lugna de tre männen och det var tydligt att de inte var nöjda med att vi spenderat natten i byn. Vi märkte en tydlig skillnad mellan de Etiopier som verkar gilla vår närvaro och dem som verkar tycka att vårt besök är negativt. Männen lugnade sig till slut och vi kunde andas ut- det känns lite obehagligt när tre arga män med vapen pekar på en där man sitter i en bergsby i ett främmande land där de talar ett främmande språk. Hotfullt på något vis... Vi gjorde oss redo för avfärd mycket snabbt och rullade sedan ner till byn där vi drack kaffe med den ena brodern samtidigt som över fyrtio människor stod i en ring omkring oss och följde varenda rörelse vi gjorde med blicken. Det kändes lite ovant att dricka sitt morgonkaffe med en hel folkskara omkring sig som bara stirrar. Apa i bur, har fått en innebörd. Men samtidigt var det ganska härligt att bara sitta i tystnad och stirra på deras frukostrutiner. Kvinnor som stekte eller friterade bröd, placerade sina små kittlar över glödande kol, flickor med skolböckerna i högsta hugg, killar som tvättar ansiktet, alla som rör runt socker i sina teglas och männen som huttrar i sina stolar med filten tätt kring kroppen. Det är en speciell upplevelse att betrakta hur en liten by sakta vaknar upp och det kommer vara ett minne vi kommer bära med oss länge. Ett vackert minne...

 

Terrängen blev allt brantare och vi kämpade oss sakta uppåt och in mot höglandet. Det var absolut vindstilla och temperaturen var redan uppe i 38 grader och solen brände mot huden under kläderna. Det var tuffa backar som vi ibland var tvungen att knuffa cykeln uppför. Naturen runt omkring oss var storslagen och vi skådade på ena sidan dimhöljda bergstoppar och på andra sidan en överbevuxen canyon. Desto högre upp vi kom blev barnen allt mer påstridiga och deras glada hälsningar byttes ut mot mer bestämda befallningar. "Ge mig pengar" "Ge mig penna" "Ge mig dina skor" "Ge mig din t-shirt" "Ge mig vatten" "Ge mig kakor" lät det istället och till en början drev vi mest med barnen som sprang tiggande efter oss. Vi skriker tillbaka att de har coola t-shirts och att de är snälla som vill ge oss pengar. Annars kanske vi frågar om de spelar piano eller något annat som får dem att tystna totalt och bara frysa till is. De är harmlösa barn som leker och busar och vi tyckte till en början att det mest var roligt. Vi stannade i små byar för att fylla på vatten och fick hämta ur lokala vattenpumpar eller grävda brunnar med brunt vatten. I ett dike satt en fullkomligt naken kvinna och tvättade sig i solen och hon verkade inte bry sig om att vi passerade. I en annan by stannade vi för att äta lunch och en rynkig, gammal kvinna med tatuering i pannan och flera tatueringar som ett koppel runt halsen hälsade oss välkomna på ett otrevligt sätt. Sedan sjönk hon ner i sin stol och tittade på oss i fyrtio minuter utan paus och skakade på huvudet. Hur ska man tolka det?

 

Men när vi äntligen hade nått toppen och tagit oss upp på 2200 meter över havet märkte vi igen hur människorna förändrades. Attityden blev hård, kaxig och det fanns inget leende hos de tiggande barnen eller hos de vuxna! De befallde oss strängt att ge dem pengar och de menade allvar! Vi stannade i byn på toppen och beställde 4 liter kall dryck och 4 bröd. Runt oss samlades en barnaskara på ungefär 30 ungar. Många gick fram för att pilla på cykeln och tiggde frenetiskt. De var smutsiga, ohövliga och obehagliga. Vi var rädda att de skulle stjäla våra vattenflaskor eller andra viktiga saker. De vuxna, som också granskade barnen kom ut med piska och slog vilt efter barnen som flydde hals över huvud. Men lika fort som den vuxna vänt sig om var de snabbt tillbaka. Problemet med dessa ungar är att ett gensvar endast får dem att komma ännu närmare och tigga ännu mer. Ingenting får dem att backa. Bara de vuxnas stenar och piska som håller dem borta tillfälligt. Det hela kändes väldigt konstigt. Samtidigt som vi tycker det är hemskt när stenar träffar de små barnen, tycker vi att det är skönt att de försvinner för en stund från vår cykel. Vi var helt utmattade efter cyklingen, och fick inte slappna av en sekund på grund av alla barn som omringade oss. Men i all denna trötthet kunde man tydligt se att barnen skrek efter uppmärksamhet och kärlek. Vi såg tydligt hur en viss pojke hela tiden försökte testa gränserna. Hur nära cykeln kunde han komma innan något hände? Pojken hade en liten kavaj och slitna shorts och försökte få igång de andra killarna runt honom.  När en hel skolklass närmade sig kände vi oss såpass obekväma att det blev dags att dra vidare. Vi cyklade genom byn utan ett enda vänligt "Hej" och de enda som skreks efter oss var"Money money money" och vi fick en försmak på hur andra cyklister upplevt höglandet. Ganska snart igen var det dags för nästa tunga uppförsbacke och vi kände hur energin runnit ut ut våra muskler. Vi beslutade oss för att ta in på hotell i första by där vi gömde oss bort från barnens skrik inne på vårt smutsiga hotellrum. När vi vaknade nästa dag hade vi inte återhämtat oss som vi hoppats på, och vi beslutade oss för att ta en vilodag. Och tur var det, för det skulle bli betdyligt värre...

 

I mellandagarna publicerades en artikel i Ystad Allehanda med en intervju med Susanne. Läs den på deras nätupplaga genonm att TRYCKA HÄR! Artikeln är på sida 6! 

 

Gott nytt år därhemma och gör 2013 till Ditt år! 

 

/TandemLove

Med myggnät och solglasögon-bränna :)
Underbar soluppgång över grässlätterna, innan vi cyklade in i Etiopien!
Naturen förändrades fort vid gränsområdet mellan Sudan och Etiopien!
Gamarna kalasar...
Såhär kunde byarna se ut som vi passerade. Lugna till en början, men de kunde förvandlas till en paradgata...
Vi stannade i en by för att fylla på vatten. Det var kö! Men vi fick som tur gå före =)
Kvinnorna fyller dessa gula dunkar och går tillbaka till där de bor. Många, främst kvinnor, lägger mycket av sin tid för att hämta drickbart vatten!
När man stannar mer än 5 sekunder på en plats ser det ut såhär runt cykeln =)
Trötta och svettiga =)
Här klättrar vi upp mot det etiopiska höglandet!
Man måste dricka mycket vatten när det är 38grader varmt och vindstilla!
Trött blir man!
Uppe på 2000möh!
Läs hela inlägget »
nu lämnar vi Sudan och beger oss med liten oro in i Etiopien

Det finns en välkänd långfärdscyklist i Sverige som de flesta cykelfantaster känner till. Han har en välbesökt hemsida och med hans 9 olika cykelresor har han byggt upp en spännande blog där man får följa olika äventyr från en cykelsadel runt om i 83 länder. Inför vår cykelresa har vi likt många andra fått värdefulla tips på olika sträckor och även många härliga skratt från hans reseskildringar. En historia som fick oss att skratta tills vi grät var den om Etiopien. En berättelse som tydligt visar varför vi är nervösa för att cykla genom detta underliga och annorlunda land. Vi har läst många historier om samma upplevelse, men ingen annan har, enligt oss, skildrat det med sådan humor och distans. Det är stor skillnad att minnas något med bitterhet, och en helt annan att göra det komiskt. Kanske har vi tur och slipper detta elände, även om allt talar mot saken. Men här bjuder vi er läsare på ett udrag ur Lars Bengtssons inlägg från Etiopien. Gå in på hans sida: www.lostcyclist.com om ni vill läsa mer om hans fantastiska resor!

 

ETHIOPIA: 13 MONTH OF SUNSHINE

 

"Herre gud! Varför tittar alla på mig? Och varför skrattar de åt mig? Varför tjoar alla barn "You You You" hela tiden? Och varför är de klippta som mohikaner? Varför släpar den där gamle mannen på en bjällra och på en tavla föreställande Jesus Kristus? Varför har kvinnorna tatuerat in stora gröna kors i ansiktet? Varför drar alla i mig? Herre gud. Var är jag? Den gamle mannen lyfter Jesustavlan över huvudet som en segergest, vänder på huvudet och tittar mig rätt in i ögonen. Jag cyklar därifrån, nästan rädd, och fortfarande undrandes över var jag egentligen har hamnat. Herre gud. Vart har jag hamnat?

 

Välkommen till Etiopien. Välkommen till en annan värld. Välkommen till kaos in absurdum.

 

Vad finns där bakom andra sidan gränsen egentligen? Varför kallar extremt erfarna cyklister landet för det hårdaste i världen?

 

Den allra sista natten i Sudan, den allra sista i den muslimska världen, sov jag återigen ute i bushen. En kamelkaravan red förbi i skymningen bara några meter ifrån mitt tält som jag trodde var väl gömt. "Salaam Alekum" ropar jag åt de två jalabiya-klädda ryttarna. Alekum salaam" får jag som svar inne från halvmörkret. De både männen tittar en stund på mig och ler innan de rider vidare på sina kameler. Jag kunde inte ha fått ett bättre farväl ifrån den muslimska världen. "Alekum Salaam- må Gud vare med Dig!"

 

Etiopien. Landet som är det enda i Afrika som aldrig varit koloniserat, som blev kristet redan på 400-talet och som en gång lär ha styrts av Drottningen av Saba. Andra legender berättar att det var här Kung Solomon hade sina gruvor och att Moses stentavlor med De tio Guds bud ligger i heligt förvar i en kyrka i staden Axum i norr. Längre österut i landet ligger staden Harar-en av Islams heligaste städer och tidigare så isolerad att befolkningen utvecklade ett eget språk. Staden var också under några år på 1880-talet hem för den legendariske franska poeten Arthur Rimbaud när han under en tid försörjde sig som vapensmugglare.

 

När jag lämnade gränsbyn Metema bakom mig och började cykla österut längs en dålig grusväg fick jag punktering. Jag tyckte det var lika bra att slå läger så jag släpade in cykeln i bushen och lagade sen punkan inne i tältet under skenet ifrån min pannlampa. Dagarna efter rinner iväg, men jag känner mig sliten så dagsetapperna blir vid ett par tillfällen inte längre än 2-4 mil. Tyvärr visar lokalbefolkningen ingen som helt respekt, utan tycks enbart se mig som deras privata leksak och plånbok. Jag rullar förbi små byar som helt stannar upp när de får syn på mig. "Faranji" ropar den första som ser mig och snart står hela byn i vägkanten och skriker "You You You-give me money, give me sweets" Det konstiga är att de inte tröttnar. Inte en enda gång. De springer efter och skriker "you you you-where are you go? You You You-give me bike!" Föräldrarna står i diket och hånskrattar och trampar takten. De första dagarna är det egentligen bara komiskt. Efter en vecka är det en helt annan sak, och det blir värre ju högre upp i bergen jag kommer. Då jag närmar mig Gonder ställer sig ofta någon mitt i vägen och försöker ta tag i cykeln samtidigt som de skriker "You You You-give me money, give me glaces!" Uppförsbackarna blir ett rent helvete då jag ibland måste leda cykeln upp. Vid dessa tillfällen blir jag alltid omringad av ett tiotal barn och ungdomar som kräver att jag ska ge bort allt jag äger och har. "You You You-fuck you-give me money!" I nerförsbackarna springer de efter så länge de kan men snart är det dags för nästa uppförsbacke och nästa by och nästa grupp ungdomar och allt börjar om igen. Dag ut och dag in. Det hela blir som min egna unika variant av Sisyfos straff, dock med den noterbara skillnaden att jag gör det hela av egen fri vilja samt att min kära cykel bara är en metafor för sagans sten och att de fem veckorna i Etiopien bara kändes som evigheten...

 

En dag ser jag hur tre tonåringar står i vägkanten och att en av dem, en yngling i gul T-shirt, tar upp en sten, stor som en halv knytnäve. Tanken kommer som en blixt "träffar den där stenen mig, då..." Stenen missar med en meter. Tur för mig, och tur för trion som precis fått sin träff med John Blund avbokad... Jag måste ha passerat en osynlig gräns för efter incidenten med trion blir stenkastandet allt vanligare. Jag är inte längre kvar i Etiopien. Jag har kommit till "stenkastarland"- landet där de verkar förakta turister mer än något annat.

 

Jag cyklar genom det vackra och kuperade etiopiska landskapet. Vissa dagar är relativt lugna, andra dagar måste jag cykla gatlopp. Stenar och andra saker flyger efter mig. I en liten by slänger någon till och med en höna efter mig. Den vilt flaxande fågeln missar mitt huvud med ett par decimeter. Jag hör hur hela byn hånskrattar åt mig när jag cyklar därifrån. När jag cyklar förbi ett gäng ungdomar på en bro får jag ett slag i huvudet av en tonårstjej. Jag ser ingen ilska i hennes ansikte utan bara glädje-hon har ju roligt! Vid ett annat tillfälle får jag ett hårt slag på axeln när jag cyklar förbi ett annat gäng. Det finns inget att göra, de är för många, jag ignorerar deras skratt och fortsätter cykla som inget har hänt. Jag har för tillfället slutat att campa då den här delen av Afrika är för tättbefolkad. Då dagens cykling är avklarad tar jag istället in på något hotell i någon liten by. Långa stunder isolerar jag mig på rummet och läser och skriver. Då jag går på promenader i byn hånskrattar folk helt öppet åt mig. De gör miner och "fisljud" när jag går förbi, eller så säger de "You You You".

 

På väg uppför det högsta bergspass jag någonsin cyklat så springer ett koppel småjävlar efter mig och skriker, skrattar och slänger saker på mig. Jag är uppe på 3100 meter höjd med en psykotisk barnmobb efter mig. Jag räknar, jo faktiskt, till 19 stycken. Barnen har fest: "-Ha Ha Ha, titta på den löjlige faranjin! Hahaha! Undrar vad som händer om jag slänger den här på honom? TJOFF! Jasså, han blev arg! Hahaha, det här var kul! Jag slänger den här också! TJOFF! Hahaha, titta på den löjlige faranjin, han är arg! Hahaha! TJOFF! Hahaha! Nu försöker han cykla ifrån oss grabbar! Vi måste skynda oss så att inte festen tar slut!" PLASK! "Men... varför tömde den dumme faranjin en flaska vatten över mig? Och varför får vi inga pengar? Money! MONEEEY!!"

 

En dag springer en ynglig i 20års-åldern efter mig och skriker "You You You-Where are you go? Give me bike!" till förbannelse. Tillslut får jag ett psykbryt och vänder om och börjar istället jaga honom. När han springer av vägen slänger jag cykeln i diket och följer efter. Jag jagar honom i flera hundra meter över ett fält samtidigt som jag vrålar " You You You-Where are you go? Give me shoes!" Jag ser skräck i hans ögon och jag njuter som om jag vore en sadist. Ibland tog jag fram kameran. Inte for att jag hade av avsikt att ta bilder utan det faktum att folk ibland tycktes bli rädda för den och där av lämna mig ifred. En gång blev en tonåring så rädd att han slängde sig i diket och la skyddande händerna runt nacken och skrek. Jag mådde dåligt.

 

När jag äntligen når Addis Ababas utkanter har all psykisk terror tillsammans med alla stenhårda bergspass gjort så jag sitter i sadeln i en konstig, stel framåtlutad ställning och håller så hårt i styret att knogarna vitnar. Mitt ansikte tycktes ha frusit fast i en lidande, grotesk min och jag börjar dra slutsatsen att om jag någon gång kommer gå över till de vansinnigas sida så kommer det att ske här i Etiopien. I huvudstaden tar jag in på det populäraste backpackertillhåll jag hittar och slår upp tältet i hotellets trädgård. Allt för att få lite vila ifrån den påfrestande omgivningen samt för att få träffa folk ifrån min egen värld. Jag träffar ett europeiskt par i en landrover. De kände igen mig. En vecka tidigare hade de kört förbi mig och vinkat och tutat och saktat ner. Jag hade bara fortsatt framåt. Jag vinkade inte tillbaka. Jag vände inte ens på huvudet. När de berättar historien tror jag först inte på dem. Jag minns ingenting av händelsen. Jag hade cyklat som i trance-som instängd i en bubbla. Anledningen till att jag cyklar är ju att allting blir mer intensivt. Men vad är det för mening med att cykla om man låser ute omgivningen man färdas genom? Vad är det då för mening med att cykla? Varför tar jag inte istället en buss? Stoltheten. Denna förgörande stolthet. "

 

 

När ni läser detta inlägg har vi troligtvis börjat cykla genom detta ökända land och vi hoppas innerligt att vår upplevelse kommer att se annorlunda ut. Kanske har barnen tröttnat på att kasta sten? STORT tack till Pontus Engberg som hjälper oss att uppdatera blogen när vi nu färdas genom Afrika. Vi gör vårt bästa för att hålla er där hemma uppdaterade och fullproppade med intryck från vår färd. Vanligtvis laddar vi upp våra inlägg på Dropbox och sedan skapar Pontus inläggen på hemsidan som för oss oftast inte fungerar att arbete med Afrikanskt internet. Så utan Pontus skulle blogen stagnera :)

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »

När vi färdades 900km genom Sudan har vi haft en relativt enkel cykling med god medvind, fin asfalt och platt terräng. Vad som däremot inte har varit lätt, har varit att cykla med diabetes. Jag har haft flera kraftiga och oförklarliga känningar som gjort att jag fått äta upp nästan alla våra kännings produkter. Det har varit nervösa stunder i den öde öknen med vetskapen om att nästa affär med proviant har legat flera mil bort. Då inser man hur utsatt jag ibland blir, när blodsockret inte lägger sig stabilt och tillgången till livsmedel är knapp. Att köpa kakor och annan mat har inte varit lätt i Sudan och tillgången på rätt sorts proviant har inte varit bra längs vägen. Givetvis hade vi med oss mat i överflöd men när blodsockret verkade fastna i en känningskarusell, blev jag nervös att de snabba kolhydrater vi hade med oss skulle vara otillräckligt för att komma av den snurrande karusellen. Ibland vill sockret inte alls komma i ordning och när man analyserar insulinmängd, matsort och motionsvanor ser man ingen förklaring till ett svängande blodsocker. Att det svänger det har jag upplevt förut, men jag tror aldrig jag har varit med om att blodsockret svänger så brutalt som det gjort den senaste veckan för mig.

 

Jag känner mig helt vilsen eftersom att jag ena dagen kan ta en viss dos till tallriken med mosade bönor och samma kväll få lågt blodsocker trots att vi bara suttit stilla. Nästa dag kan jag ta en likvärdig dos, cykla 40km och sedan ligga på över 15mmol. Min första tanke var att det berodde på den förkylning jag åkt på. Sedan ökade jag dygnsdosen för att få ner värdena till mer normala. Framförallt eftersom min dagsform blir kass vid höga värden. Men då rasade sockret envist ned och jag fick lågt blodsocker. Sedan började en berg- och dalbana med lågt blodsocker med utmattning och höga värden med slöhet. Vid ett tillfälle låg mitt blodsocker på 2.8 och efter två vita bröd med sylt på och 30 minuters cykling hamnade sockret på 24! Jag blev lite skärrad och tog en dos insulin och cyklade sedan fem minuter och stannade för att testa sockret igen då jag började må illa. Mitt blodsocker låg då på 11.4 vilket är en HELT omöjlig sänkning på den korta tiden. Därför mätte jag sockret igen och då låg jag på 8.4. Nu fattade jag ingenting och kollade sockret flera gånger på örsnibben, armen, handloven och fingret och varje gång fick jag olika värden. Mitt socker visade från 7.9 till 13.4 vilket är stora skillnader och framförallt stor skillnad mot 24!

 

Det kom en krypande nervositet inom mig, om inte min blodsockermätare stämmer - vad ska jag då utgå ifrån? Jag kan inte känna och dosera efter det, speciellt inte när det är varmt. Värmen gör att jag får liknande symptom som vid både högt och lågt blodsocker. Det känns annorlunda i kroppen många gånger trots att blodsockret ligger bra. På senare år har även mina symptom förändrats. När jag ligger högt får jag samma illamående som när jag ligger väldigt lågt. Därför kan jag omöjligen chansa och på måfå ta en insulindos eller börja äta. Jag måste ju veta innan. Annars riskerar jag att äta en chokladkaka trots att mitt socker är för högt. Eller ännu värre, trycka i mig en dos insulin fast jag redan ligger lågt - det kan bli direkt livsfarligt! Med andra ord, utan min mätare är jag vilse i blodsockerdjungeln! Och min största önskan just nu är att få en blodsockermätare som kontinuerligt visar hur blodsockret ligger. Drömmen vore en klocka som man kan följa direkt och se exakt hur olika livsmedel och träningsformer påverkar sockret. Det vore fantastiskt att VETA hur man ska göra, istället för att lista ut allting experimenterande längs vägen. Visst är det ett äventyr att upptäcka kroppens reaktioner, men ibland är det faktiskt mest tröttsamt!

 

Efter detta testade jag mitt blodsocker två gånger per tillfälle för att försäkra mig om att det inte skilde för stort mellan värdena. Men värdena har fortfarande hoppat upp och ner. Det är därför jag hatar lågt blodsocker, det sätter igång en svår balansgång mellan mat och insulin. Jag har en extra mätare med mig och jag ska pröva att byta till den och se om den funkar bättre. Om det nu är mätarn det är fel på? Kanske fick mätaren bara fnatt i ökenvärmen, men den varnade inte för hetta och den låg aldrig i direkt solljus och blev därför inte varm. Jag hoppas på säkra värden, stabilt blodsocker och mera medvind framöver! Det vore kul att få uppleva perfekta förhållanden, utan en diabetes som krånglar!

 

/TandemLove

Ibland är det väldigt svårt att veta hur mycket insulin man ska dosera
Kan bli omständigt med lågt blodsocker och många extra stopp längs vägen...
Läs hela inlägget »

Det är nu julafton och för oss har det inte infunnit sig en riktigt julkänsla i år vilket inte är så märkligt. Det var nu tre år sedan vi sist firade jul på riktigt och vi börjar sannerligen längta efter familjemys, mörker och kyla, snö, belysta byggnader och träd, julpynt, pepparkakor, glitter, tända ljus, julmusik, glögg och det mesta som finns på ett svensk julbord. Sussie saknar även det norska Pinneköttet med sin rökiga karaktär, och surkålen! Är det något vi lärt oss på resan hittills så är det att uppskatta det man har hemma! Vi hoppas att vi kommer njuta livet ut av varma duschar, bra internet-uppkoppling, elektricitet dygnet runt, sköna sängar, en sopfri stad, ett vackert hem och en mataffär fylld av smaker, dofter och kvalitet att berika livet med. Det är först när man kommer bort från alla dessa vardagliga bekvämligheter som man faktiskt inser hur mycket man uppskattar dem. Och det är avsaknaden från svenska traditioner som får oss att inse hur mycket de betyder.

 

Vi har genom vår julklappskampanj nu fått in 11970 kr och sålt 63 julklappar! Det känns helt otroligt och vi tycker att det är en stor framgång. Aldrig hade vi räknat med ett så stort genomslag. Till alla ni som stödjer vår insamling vill bara säga ett STORT TACK! Ni är underbara och det känns för oss värt mödan i allt vi företar oss på denna tur, när vi har ert stöd längs vägen. Det känns som om vi verkligen kan göra skillnad med hjälp av er och ni ger oss ny kraft att fortsätta kämpa för en bättre värld. Vår insamling har nu kommit upp i 45,5% och då har alla pengar inte kommit in än så snart är vi uppe i hälften! Sen med tanke på att vi är två privatpersoner utan ett stort kontaktnät, känns det fantastiskt bra! Vi upplever ett tyst eko från radiostationer, tv-kanaler och tidningar och intresset har minst sagt varit svalt känns det som. Därför är vi extra glada för att vi hittills nått så långt som vi har, utan pådrag från media. Vår önskan är att synas ytterligare för att få insamlingen att växa och överträffa vårt mål och vi är därför extra tacksamma till alla Er som hjälper oss att sprida den. Det är också ett viktigt sätt att bidra till vårt projekt och hjälpa oss på vägen. STORT TACK även till ER!

 

Vi har dessutom fått in ett fantastiskt bidrag från SEB i Alingsås, som i år beslutat att som julklapp skänka sina företag ett gåvogram till förmån för vår insamling till WaterAid. Det känns skönt att ett stort och etablerat företag som SEB backar upp vår insamling och stödjer kampen för WaterAids vision om en värld där alla har tillgång till rent vatten och sanitet. Nu hoppas vi att ännu fler företag ska vara med och kämpa för en god sak! Heja heja!

 

Det blir kanske ingen julskinka med skånsk senap på för oss i år men vi ska njuta av livet och stunden vi har framför oss i alla fall. Till alla Er därhemma vill vi önska en god och fridfull jul! Vi hoppas att den blir precis såsom ni hoppats på och att ni njuter varje sekund av allt underbart omkring er. För oss blir det troligtvis nudelsoppa under en stjärnklar himmel på väg mot gränsen till Etiopien. Men vi gläder oss för att insamlingen växer och att vi får chansen att förbättra livet för människor som varken får julskinka eller vatten. Löken på laxen vore att få se deras ansikten när en vattenborr tränger igenom eller en toalett med väggar och dörr installeras.

 

Vill också tacka Pontus därhemma som stöttat oss med sin tid. Utan honom honom hade inte julklappskampanjen varit smidig och gett Er givare diplomen i tid. Tack!

 

GOD JUL!

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »

För mig som kvinna är det ibland en helt annan upplevelse på våra resor än det min man kan återberätta. Inte bara för att jag är en känslomänniska med vild fantasi. Utan att resa som kvinna i muslimska länder gör att jag får se, känna och höra saker som min man aldrig gör och tillsammans får vi ofta en väldigt rund upplevelse av ett land. Vi har diskuterat om hur vi förundrats över hur stora skillnaderna är mellan olika muslimska länder vi rest i.

 

När vi bodde på Zanzibar som är en liten paradisö utanför Tanzania var det en blandning mellan starkt muslimsk, swahili och rastafarikultur. På turistorterna är de lokala vana vid halvnakna turister som festar hårt och det uppstår sällan problem kring olikheterna. Men i huvudstaden Stonetown finns det en starkare muslimsk generation där jag alltid upplevde ett mer respektabelt bemötande om jag täckte knän och axlar ordentligt. När vi därifrån flög till Nepal blev jag förbluffad över de reaktioner jag fick när jag genom Khatmandu gick barbent en solig dag. Ingenstans hade jag läst att man som kvinna i Nepal skulle täcka axlar om knän men jag märkte snabbt att männen dreglade och glodde på mina ben när jag gick i vanliga shorts. Jag åtgärdade den missen snabbt med att direkt köpa ett par leggings att ha under shortsen och uppmärksamheten avtog med en gång.

 

Jag hade läst att i Dubai gör man bäst i att täcka både knän, axlar och ibland även håret som kvinna. Men jag märkte aldrig något problem kring min klädsel vid vårt besök där. Jag täckte givetvis axlar och knän men mina kläder visade ofta tydligt mina former. Vad jag däremot upplevde i Dubai var en känsla av att min närvaro inte räknades. Överallt hälsade personal artigt på Rasmus, frågade hur hans mat smakade och om allting var i ordning osv. Men aldrig att en man tilltalade eller tittade på mig. Det gav en känsla av maktlöshet och en stund av att vara osynlig.

 

Samma sak upplevde vi lite i Jordanien, om än inte lika extremt. Men den äldre generationen tittade inte på mig och tilltalade mig inte. Rasmus fick skaka hand, ta besluten, fråga om vägen eller betala notan. Men det var aldrig respektlöst och jag kände mig aldrig mindre värd som kvinna, snarare skyddad. För er som känner mig vet ni att jag är en framåt, utåtriktad och pratglad person som sällan är sen att ta saken i egna händer. Det blev för mig en utmaning att sitta tyst, vara handlingsförlamad och inte titta männen i ögonen. I vårt förhållande är vi vana vid att jag sköter kontakterna och Rasmus sköter det praktiska bakom, men i muslimska länder får vi ibland byta plats. Det känns både konstigt och skönt emellanåt.

 

I Egypten blev vi för första gången slagna av hur påflugna och sexuella män kunde vara. Att gå ensam kändes för mig nästan otänkbart, eftersom det aldrig gick att gå ens några meter ifrån Rasmus utan att få rop, inviter eller visslingar efter mig. Vid flera tillfällen tafsade även männen på mig, trots att Rasmus gick framför eller en bit bort vid min sida. Det var ett land där jag som kvinna kände mig nedvärderad, utsatt och som en produkt, fri att inspektera. Ofta upplevde jag mig som ett föremål i ett skyltfönster och som allmän egendom. Detta trots att jag bar heltäckande kläder. En del egyptier vi pratade med hävdade att denna uppmärksamhet berodde på porrindustrin med de blonda kvinnor som flankerar i den sortens sammanhang.

 

Nu reser vi i Sudan, ett land som har Sharia-lagar. Lagar man läst om som verkar barbariska och stenhårda med straff som är allt annat än humana. Fyrtio piskrapp om du blir påkommer med alkohol osv.. Jag trodde att det för mig som kvinna skulle vara en blandning av ovanstående länder, men jag utgick från att det var av största vikt att täcka håret och kvinnliga former. Men till min förvåning verkar Sudaneser vara väldigt öppna och förstående mot utländska besökare, trots att det är extremt få turister här. Jag kan visa hår och former utan att få sexuella anspelningar eller blickar som mäter mig uppifrån och ner. Männen och kvinnor tar mig hand och männen ser mig i ögonen och tilltalar mig. Visst har Rasmus alltid en större roll i många sammanhang, men här har även jag som kvinna en plats i det sociala. Och det känns märkligt med tanke på att jag inte sett en enda kvinna utan slöja och många har både burka och handskar. Kvinnorna är ute på stan tillsammans med varandra eller med sina män, även om man som vanligt i muslimska länder mest träffar på männen.

 

Vad man förstår när man ser skillnaderna på detta tydliga sätt och upplever dem själv, är att det inte handlar om religionen. Det handlar om tradition, människor och kultur. Det är samma religion, men helt olika sätt att tolka den utifrån. Och kvinnans värde må vara lågt för många, men det varierar stort mellan olika muslimska länder. Det är mycket intressant att uppleva dessa skillnader och nyanser men ibland är det mest obehagligt. Vad jag alltid slås av däremot är hur tacksam jag är över jämställdheten i Sverige. Vi kvinnor har en makt och ett värde som inte finns i närheten i många länder. Och jag minns att jag t.o.m i England när jag jobbade där slogs av hur mycket längre Sverige låg när det gäller jämställdhet. Bland annat är pappaledighet är ett begrepp som få länder känner till!

 

Det är möjligt att vi inte nått hela vägen fram, men jag tycker verkligen att Sverige är ett framstående land vad det gäller jämställdhet. Det är fantastiskt att man som kvinna kan gå klädd i tajta kläder utan att få en klapp i rumpan och det är skönt att männen i vårt land för det mesta ser oss som jämnlikar. Inte som i många av dessa länder där en kvinna inte ens får gå i skolan, jobba, rösta eller ens ha en åsikt om maten smakat bra.

 

Jag känner mig väldigt trygg som reser tillsammans med min man och det är skönt i länder där kontakten helst bör ske män emellan. Inte för att jag tror att någon skulle ge sig på mig som ensam kvinnlig resenär, men för att det underlättar oerhört i många situationer. Det är också väldigt skönt att slippa sexuella inviter och raggningsförsök, även om de är harmlösa. Vi har lärt oss av lokala att en ensam kvinnas kontakt med en man i många länder uppfattas som en sexuell inbjudan eller anspelning och därför är det skönt att istället skicka fram Rasmus. Det är med andra ord inte bara roligt att uppleva alla dessa äventyr med min livskamrat, det är också tryggt, smidigt och praktiskt. :)

 

Idag cyklar vi från Khartoum och har ungefär en vecka kvar i Sudan innan vi når Etiopien. Men på julafton kommer en julhälsning från oss här på bloggen :)

 

/TandemLove

Modernt och kvinnligt klädda tjejer i Kairo
Andra kvinnor visar endast ögonen och knappt det...
Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, sudan

Vi begav oss från Dongola mot vad vi föreställde oss som riktig öken - öde vildmark med skoningslös hetta. En man från Holland som rest genom Afrika flertalet gånger avrådde oss från att cykla just den valda vägen på grund av avsaknaden av vatten och skugga. Men vi lastade cykeln till bredden med mat och vatten och trampade ivrigt iväg. De första tjugo milen gick längs med Nilen och det fanns gott om bebyggelse, vatten och människor. I korsningen där man väljer väg mot Khartoum beslöt vi oss för att ladda upp med bönröra innan vi började ta oss an de trettio öde milen genom öknen. Vi slog oss ned och blev serverade en kall röra utav en man som var ovanligt smutsig. Mannens, eller snarare pojkens, en gång vita traditionella rock var nu fläckig och full med hål och revor. "Restaurangen" var också väldigt grisig, flugorna surrade omkring i flock och fåglar var överallt med sina näbbar. Det växte i halsen och Sussie kunde inte svälja mer och en dålig känsla spred sig. Bönröran serveras vanligen varm, ibland till och med het. Och vi lämnade maten, betalade för oss och valde den fullsatta "restaurangen" mitt emot istället. Det var fortfarande smutsigt, men något renare. Och de som serverade hade "normalt" smutsiga kläder och maten var varm. Vi slukade bönorna och sedan var det dags att ge sig av.

 

Vägen vi färdades på höll hög kvalitet och vi hade den härliga nordanvinden rätt i ryggen. Men till vår förvåning var vägen dels ganska trafikerad och dels dök det upp små byar, samhällen och hus med jämna mellanrum. Någon öde vildmark var det knappast tal om! Det var visserligen helt öde ungefär sex mil åt gången, men vi trodde att vi inte skulle se ett hus eller en människa på trettio mil. Det som också var en liten besvikelse var att vi inte såg en enda orm eller skorpion, vi som trott att det var vanligt förekommande. Istället fick vi precis som tidigare skåda livet i Sudan och i vanlig ordning möttes vi av vänliga leenden och uppsträcka händer och tummen upp. Vilka härliga människor! Vi stannade till i en av de få byarna efter vägen och Rasmus gick iväg för att köpa läsk på andra sidan vägen. Då kommer en man fram till mig (Sussie) och börjar prata lite engelska, det låter såhär:

"How are you?"
"Very good thank you, and you?"
"Yes, i'm teacher. This is a pupil. This is a school. You come take picture. Now!"
"Ööhh okeey..." Svarade jag lite förvirrat.


Mannen ville att jag skulle följa med för att ta en bild på hans elever. Artig som man är följde jag med mannen till skolan. Framför byggnaden låg fyra män i skuggan och drack te och halvsov. Runt om på gården stod pojkar i olika åldrar och det verkade inte som om flitighetens lampa lös. Inte denna dag åtminstone. Männen satte sig upp och tog i hand. Sedan sträckte de resolut fram ett smutsigt glas med sött te och sa åt mig att sitta och sedan att dricka. Nu. Jag gjorde som jag blev tillsagd och drack med oro vattnet. Detta var ju inte renat, kommer magen tåla det? Sedan skrek de åt barnen något som fick dem att ställa sig upp på rad och jag förstod att det var dags för mig att fotografera. Jg gjorde det och när jag visade barnen bilden blev de jätteglada, gjorde tummen upp och skrattade eller sa "Very good". Det var så söta pojkar, att man ville ta dem alla i famnen och bara krama om dem. Sedan tog jag en bild på lärarna som också verkade gilla att se sitt ansikte på displayen. Sen sa mannen som bryskt fört mig dit:
"Okej, now we go back to husband."


Sen gick han vid min sida och pekade på olika saker och upprepade vad de hette. På engelska.
"This is school."
"This i car."
"This is water."
"This is village."

Det var en minst sagt annorlunda upplevelse :) Och fler möten med lokalbefolkningen skulle det bli!

 

När vi i slutet av en cykeldag kom till en check-point stannade polisen oss och lät oss inte fortsätta en meter till utan ett glas chai. Han bjöd in oss på hans runda kontor med sandgolv och lät oss sitta på kontorsstolarna medan han hällde upp te i två smutsiga glas med gammalt socker i botten. Sedan öste han i mer socker och rörde runt med en penna han hittade på det fläckiga skrivbordet. I rummet luktade det surt från något som en gång varit ätbart och Sussie hade svårt att dricka det söta teet. Att bli dålig när man har trettio mil genom öknen kvar, det är det sista man vill. Att bli magsjuk med diabetes i öknen är inte bara jobbigt, utan kan också bli farligt. Det är omöjligt att cykla utan energi, och får man inte behålla mat eller dryck är det svårt att få upp blodsockret. Därför smuttade jag ( Sussie) mest på teet och lämnade resten till min som vanligt bekymmersfria man. Polisen bjöd också på ljuvligt mogna apelsiner som vi åt med stor aptit och glädje. Vi kommunicerade lite med kroppspråk och de frågade som vanligt om vi var gifta, hade barn och var vi cyklat ifrån. Precis som alltid sken de båda polismännen upp och log stort när vi berättade att vi var gifta! De blir verkligen glada, är det kanske ovanligt att vita turister är gifta? De frågar alltid om vi är vänner eller gifta, och eftersom Sudan är ett starkt muslimsk land är det enligt dem i sin ordning att umgås man och kvinna - om man är gift. Och varje gång får vi tillfälle att hylla och glädjas åt att vi gift oss. Det blir för oss också en påminnelse om den bästa dagen i vårt liv!

 

Längs vägen passerade vi en morgon ett litet samhälle där en grupp män i vita rockar trängdes bland getter och bilar med flak. På håll påminde det lite om ett luciatåg med alla vita särkar. När vi kom närmare såg vi att det verkade vara getmarknad och efter vi passerat såg vi hur en get hängde upp och ner i en enkel träställning. Just som vi rullade förbi höll en man på att sticka en lång blänkande kniv rakt i magen på geten och Sussie skrek:
"Stanna, vi måste titta!"
"Varför då?" Undrade Rasmus kritiskt.
"Jag har aldrig sett en get bli slaktad." Utbrast jag upprymt.
"Nej, men jag har svårt nog som det är att få dig att äta kött", muttrade Rasmus och vi rullade vidare...
Det är verkligen en annan värld här i Sudan. Kontrasterna är stora! Män som fraktar sina meloner på åsna och pratar samtidigt i mobiltelefon. Modernt och uråldrigt, sida vid sida.

 

Det gick även denna gång fortare än vad vi beräknat och vi började cykla in i Khartoum redan på onsdagen. Vi hade haft tur med vindarna men när vi svängde öster mot huvudstaden fick vi kämpa hårt i den starka sidovinden. De sista milen blev verkligen tunga och vi kom tillbaka till verkligheten i sadeln - det är inte en enkel prestation att cykla till Afrika. Punkt. När förorterna hopade sig växte vägen samman till ett gytter av bilar, bussar, mopeder, tuk tuks, människor, barn, poliser med visselpipor och åsnor. Det var minst sagt kaotiskt och fullt av ljud, lukter och synintryck. Rasmus höll hårt i styret och trängdes galant mellan alla fordon, gnäggande åsnor och vinkande människor. Desto närmare Khartoums city vi kom, desto fler poliskontroller dök det upp. Det verkade som en bevakad huvudstad och det kändes både bra och dåligt på samma gång. Vi körde förbi ett stort område med låga hus byggda av lera och sten och i våra ögon såg de tätbebyggda bostadsområdet ut som slum. När vi sedan passerade över den stora bron in till centrum tornade häftiga byggnader upp sig som påminde om arkitekturen i Dubai. Ett nytt affärscentrum höll på att byggas och återigen slogs vi av hur Sudan är ett land med stora kontraster. Det är få länder där människor transporterar sig på djur bredvid splitternya Toyota Land Cruiser.

 

Genom ett hektiskt och trafikerat vägnät tog vi oss till hotellet som rekommenderas i guideboken. Utanför hotellet stod ett fyrtiotal män på rad i skuggan och bad. Det anslöt ständigt nya män som ställde sig på raden och föll in i samma ritual. De var vända mot Mecka, bugade och knäböjde sedan med pannan mot bönemattan samtidigt som alla tyst mumlade en bön. Faktiskt väldigt mäktigt att se så många muslimer be tillsammans mitt i en hektisk korsning.

 

Efter en närmare titt på hotell rummet beslöt vi oss för att spräcka budgeten och ta in på ett renare hotell. Efter några gratis dagar i öknen tyckte vi att det kunde vara värt med en skön säng att sova i, utan konstiga fläckar. Och ett badrum utan någon annans avföring på toaletten som man står över när man duschar. Vi har två lägen, antigen vårt härliga tält, eller ett ordentligt hotell. Kvällen ägnades åt samtal med familjen via skype och indisk middag på hotellet. Lite julfirande och lyx i förskott :)

 

Nu är det verkligen snart julafton och för er som ännu inte hittat den perfekta julklappen till moster, farmor, svågern eller pappa finns lösningen här. En julklapp som varar, gynnar och gläder fler, samtidigt som den inte bidrar till miljöförstöring - den perfekta julklappen helt enkelt! Hjälp utsatta människor att få chansen till ett värdigt liv. Alla människor borde ha rätten till rent vatten och en toalett att besöka. Tillsammans gör vi skillnad! Hjälp oss gärna också att sprida insamlingen vidare, det gör kanske att fler bidrag kommer in. Då har du hjälpt till på ännu större sätt :)

 

I skrivande stund har 16 personer köpt 49 julklappar för ett värde av 6610kr. Detta är ju helt underbart! Vi vill tacka alla Er för Ert stora engagemang! Ni är underbara!

 

/TandemLove

 

Rasmus trycker ut den tunga cykeln genom sanden innan vi ska slå läger =)
Magiska solnedgångar varje dag, i och med att det aldrig är ett moln på himlen :P
6grader på morgonen och en varm välling att få igång cirkulationen i fingrarna på...
Våra medresenärer längs vägkanten...
Ännu fler kameler. Vi kan inte få nog av detta ökendjur!
Dock var detta en vanlig bild under en sträcka vid nilen. Vi vet dock inte varför flera hundra kameler låg överallt omkring??
Här har vi "Luciatåget" som köpslår om getter!
Avstånd till Khartoum och ändlös öken västerut!
Den superflitiga skolklassen har radat upp sig för rakning!
Små tuffingar =)
En förbipasserande chaufför som ville samtala på arabiska med oss, och vi pratade svenska tillbaka!
Öknen är fantastiskt vackert!
Här kom vi in i ett mer bebyggt område med grönområden, där det såldes goda och saftiga vattenmeloner efter vägarna.. inte vad man kanske förväntat sig?!
Under de varmaste timmarna tog vi skydd i skuggan av ett träd! Välbehövligt!
Då passerade dessa klättrande varelser!
Pick-up passerade oss stup i kvarten med en kamel på flaket.. helt normalt!
Torra läppar som får vila lite i ett rum med AC i Khartoum!
Läs hela inlägget »

Håll i er där hemma, för här kommer ett långt inlägg. Men vill du veta något om fantastiska Sudan kan det vara värt att läsa ett stycke? Vi lägger upp en kaskad av bilder också, vi har verkligen hunnit uppleva en hel del sen sist!

 

Vi packade ihop våra ägodelar och beslöt oss för att äta frukost på registrerings byggnaden eftersom vi räknade med en långsam process. Vi hade hört att det kunde ta halva dagen. Men vi kunde inte haft mer fel! När vi parkerade cykeln var det redan en lång kö till huset för registrering och svensk som man är ställde man sig snyggt i led. Efter en stund kom en man och drog oss ur kön och dirigerade oss till en annan byggnad, där en förvirrad polisman mötte oss. Han tittade på våra pass och skickade sedan oss vidare till en annan byggnad och där mötte en annan förvirrad polisman oss. Denna byggnad var endast till för biljettförsäljning och polisen pekade på en annan byggnad och vi gick dit. Vi försökte bringa klarhet i registreringen på två olika kontor och när vi precis var redo att ge upp så ljöd en engelsk röst bakom våra ryggar. "Behöver ni hjälp?" Misstänksamma vände vi oss och fick se en Sudansk man vi fått hjälp av på färjan dagen innan och vi undrade vad det hela skulle kosta. Men han förklarade hastigt den mycket omständliga och förvirrande procedurens 8-steg innan han gick. Sudan kostar det tydligen inget att vara vänlig! Vi hade sannerligen lämnat Egypten, och det kanske för gott?

 

Vi sprang mellan fem olika kontor för att få stämplar, klistermärken, underskrifter och annat som i våra ögon verkade meningslöst och överdrivet, men efter en timmes byråkrati var vi fria att bege oss vidare i landet. Först skaffade vi ett fototillstånd, mest för att vara på säkra sidan. Det kostade oss 25kr och en del hävdar att man måste ha ett och andra säger att de går fint utan. Men vi tycker att det känns skönt att ha ett tillstånd om en militär eller polisman får för sig att konfiskera vår Canon! I Wadi halfa köpte vi även ett Sudanesiskt sim-kort till telefonen med en månads obegränsad internet användning, det kostade oss totalt 30kr! Halleluluja!

 

Innan det var dags för avfärd fick vi göra det absolut mest nödvändiga, fylla på vatten. Det var svårt att säkert veta när vi skulle få tillgång till vatten igen och omöjligt att vara säker på hur långt vi skulle orka cykla varje dag. På kartan verkade den första lite större by ligga sjutton mil bort och vi beräknade att vi behövde två dagar dit. Därför fyllde vi vår vattensäck med tio liter och flaskorna på cykelramen med 7,5 liter, vilket skulle räcka i underkant. Vår beräkning är att vi borde få i oss minst fem liter per person och dag, inkluderat maten vi äter. Men cyklar vi hårt i gassande sol kanske det är för lite, hur vet man sånt om man aldrig cyklat genom Sahara tidigare? Vi har läst om folk som dricker tolv liter per person och dag i sadeln! Vattnet tog vi ur lerkrus som stod i skuggan inne i byn och fastkedjat i ett av krusen fanns en stålmugg som lokalbor med jämna mellanrum drack ur. Efter de klunkat i sig en kopp, doppade de samma kopp i kruset och drack igen. Hygieniskt? För en Sudanes var detta vatten lika självklart som vårt svenska kranvatten är för oss. Men när man doppade muggen och fick med sig en och annan fluga och lite mossa kändes det för oss att vi verkligen kommit till Afrika. Vattnet kommer från Nilen, men vi hoppas innerligt att det inte innehåller snäckfeber! Efter vi fyllt säcken och flaskorna renade vi vattnet med vår MSR MIOX som används av militären i USA. Enligt utsago ska den efter fyra timmar ta bort 99.9 av alla bakterier, virus och parasiter, vi hoppas verkligen att det är sant!

Reningsprocessen är saltkristaller som man häller vatten över, skakar och sedan trycker man på en knapp som gör att batteriet sätter igång en bubblade reaktion med saltvattnet och efter en minut får man en liten vätska som man häller ned i sin vattenbehållare. Själva apparaten är bara femton cm lång och lika tjock som en stor spritpenna ungefär. Vilken lyx att vi kan garantera säkert dricksvatten med dyra apparater från väst, annat är det för den inhemska befolkningen!

 

När alla dessa måsten var uträttade börja vi trampa oss ut ur den lilla byn och vidare mot en öde öken med sanddyner i beige så långt ögat nådde. Eftersom Kineserna byggt ut Sudans vägnät 2009 cyklade vi på en superfin asfaltsväg som får många Europeiska vägar att framstå som medeltida i jämförelse. Vi hade bra rull utan kärran och en härlig medvind från norr som gav oss en lätt cykling med hög hastighet. När vi bara varit igång fyra timmar hade vi redan hunnit nio mil och vi beslöt oss för att slå läger mitt i Sahara öknen. Med vindskydd från en liten klippa slog vi upp vårt röda tält och sedan gjorde vi upp en eld som vi kokade nudelsoppa på. Förutom ljudet från elden var det alldeles knäpptyst och vi satt i lugn och ro och såg hur himlen färgades orange i fjärran när solen sänkte sig över sanddynerna. Det var en stund av total lycka och vi kände hur vi njöt av friheten och fylldes med ro. När mörkret sedan föll tändes en stjärnhimmel bortom vår vildaste fantasi och överallt lyste det på den annars svarta himlen. Vi la oss ned och bara stirrade på den vackra stjärnhimlen och tillsammans med den totala tystnaden kändes det nästan magiskt. Tänk att en så exotisk upplevelse inte kostar en krona, och inte heller behöver man stå i kö som till Vatikanen!

 

Natten blev kall och morgonen som följde bjöd på temperaturen tio grader med kall vind och efter vi druckit vår varma välling cyklade vi en bra stund i mössa och tröja. Men med stark medvind, lätt packning och bra terräng var vi snabba och milen tickade fram på cykeldatorn. Vid lunch nådde vi staden Abri och åtta mil hade vi hunnit köra. Vi slog oss ned vid sidan av ett skjul som hade lerkrus fyllda med vatten och vi både fyllde på vattenpåsen och kokade återigen nudelsoppa. Hela tiden satt några äldre lokala och betraktade oss och vi hade nästan kunnat betala för att få läsa deras tankar. När vi skulle ge oss av var de väldigt nyfikna på cykeln och tre män vågade sig fram och pekade och frågade på arabiska om olika cykeldelar. De hade aldrig sett metallspåren som vi klickar fast skorna i, eller hastighetsmätarn, eller väskorna, eller kompassen men mest verkade de uppskatta ringklockan. När vi visade vad den användes till skrattade de glatt och ville själva få plinga med ringklockan samtidigt som de log brett och skrockade. Mysiga människor, vi gillar verkligen Sudan! Landet är tryggt, människor respekterar avstånd och kommer inte för nära inpå, och nästan alla vinkar, hälsar och ler. Sen försöker ingen lura dig på priset och ingen skriker snuskiga ord efter dig när du passerar.

 

Vår andra dag genom öknen tog vi oss 14,5 mil och även denna natt tältade vi i den tysta öknen. På eftermiddagen träffade vi fyra jeepar med folk från Holland, Tyskland och England som ska köra genom Afrika enligt nästan samma rutt och tidsram som vi. De var supertrevliga och nyfikna på oss, projektet och cykeln. Det känns både roligt och tryggt att veta att de kommer cirkulera i samma områden som vi! Och nästa dag när vi svängde av till byn Delgo för vår "förmiddagsfika" så mötte vi jeeparna igen. Vi körde tillsamns in i den lilla byn och satte oss ned för att prata, äta nygjord falafel och dricka sött kaffe. Tiden gick alldeles för fort och vi hade verkligen trevligt tillsammans! När vi alla var redo att bege oss ut på vägarna igen önskade vi varandra lycka till och gjorde upp om att försöka mötas igen i Dongola. Vi beräknade att vi hade två hela cykeldagar innan vi skulle nå staden. Vi satte oss i sadeln igen och trampade på i hastigheter som ibland sträckte sig över 40km/h på raksträcka och vi höll ett snitt på 26km/h, vi trodde knappt att det var sant! Längs vägen fick vi betrakta den Sudanesiska vardagen och livet kring odlingarna längs Nilen. Att det mitt i det torra ökenlandskapet ligger som en grön remsa med vajade palmer och frodiga odlingar, det ser verkligen exotiskt ut. På vägkanten rider männen i sina vita dräkter på sina åsnor, bönderna guppar fram på sin vagn efter sin åsna eller en och annan bonde med traktor. Ute på åkrarna plogar oxarna eller plockar kvinnor och män grödor ur marken. Barnen vallar getter eller leker vid husväggarna. Bilarna tutar, vinkar glatt och gör tummen upp åt oss. När vi cyklar förbi lokalbefolkningen skrattar de, vinkar och skriker "Hello" eller "Salam Aleikum" och barnen tittar mest paralyserat på oss och först när vi passerat sträcker de upp en hand och vinkar frenetiskt. Att cykla genom allt detta är sannerligen en upplevelse och återigen slås vi av hur de bästa intrycken är gratis. Sudan känns som en orörd pärla där man får ta del av ett äkta land, ett land där turismen ännu inte förstört landet och människorna. Ett land där människorna ännu inte lärt sig ta fyra gånger mer betalt av oss vita och barnen inte börjat tigga av turister i hopp om godis, pengar eller coca-cola. Här får man möta leenden, nyfikna människor som visar respekt och vänlighet. Sudan har på många sätt blivit ett av våra absoluta favoriter på resan! Det är fortfarande ett mycket annorlunda land som bjuder på riktigt exotiska upplevelser och man får se långt bortom den västerländska bekvämligheten för att trivas här. Men vi gör just det, trivs alltså!

 

Helt plötsligt får vi inte ihop kartan, avståndsmätarn på cykeln, vägskyltarna och vi stannar för att bringa klarhet i saken. Var i hela fridens namn är vi? Borde vi inte komma till Kerma snart? Vi kör gps via google på telefonen och enligt den ska vi ha nästan en mil kvar till Dongola. Detta kan aldrig stämma resonerade vi, då vi beräknat att nå staden först nästa dag. Enligt vår avståndsmätare på cykeln ska vi ha minst fem mil kvar till Dongola, men vägskyltarna visade att det var närmare till Khartoum än vad vi beräknat på kartan. Vi fick gå in på hemsidan och klicka på vår egen spot-connect sida för att se var vi egentligen höll hus! Bra med satelitsändare ibland :) Det visade sig att Google hade rätt och förvånade insåg vi att vi skulle nå Dongola ett helt dygn tidigare än vi trott! Det gick så fort längs vägen att vi själva inte ens hann med. Sen kom vi på att vi varken ställt om mätaren på cykeln när vi bytte däck i Norge och inte heller när vi bytte däck i Sharm el Sheik. Vi tror därför att vår dator visat mindre km än det vi cyklat och det skulle förklara en hel del.

 

Vi cyklade in i Dongola och checkade in på stadens finaste hotell! Vi fick ett rum med fyra sängar och egen toalett med dusch för 40kr. Vi båda har sett en hel del skabbiga rum genom åren vi rest runt, men vi insåg att Afrika är en kontinent för sig! Om detta är stadens renaste hotell som guideboken lovar, då vill vi inte se hur de andra hotellen ser ut!

 

Nu tar vi en vilodag, bloggar, köper upp mat för fem dagar i riktigt obebodd öken och låter lårmusklerna återkomma till smärtfritt stadium igen. Ni får ett massivt inlägg nu, så håll till godo. Glöm inte att vi också uppdaterar Twitter, Facebook och Instagram. På startsidan längst ner kan man följa våra Facebook uppdateringar om man inte är så van vid att använda Facebook.

Snart är det jul och för er som inte köpt ett gåvogram, gör det vetja :)

 

/TandemLove

Susanne tog en sväng ut i öknen för fånga storheten på bild...
Öknen har ensidiga färger, men det är ofta väldigt vackert!
Första dagens tältplats =)
För att spara på bensinen hittade vi lite kvistar på marken och ökade även mysfaktorn =)
Nästa dag och vägen gick längs Nilen där grönskan var frodig och en och annan människa dök upp
De flesta vi passerar vinkar vilt till oss och vi ropar Salaam Aleikum tillbaka!
Vattendepå där vi tar vatten från dessa lerkrukor
Keramikkrukorna har en god förmåga att hålla vattnet kallt
Vattnet kommer från smutsiga Nilen, men självklart renar vi det!
Rasmus följer med på kartan och ser hur vi logger till och även vart vi kan sova!
Sovplats hittad i skymundan från den starka vinden.
Sussie spexar med kameran =)
Ännu en vacker solnedgång i ensamheten! Vi gillar ödsligheten och Sudaneserna som låter oss vara =)
Tredje dagen i sadeln i Sudan
Vi valde att cykla ner i byn Delgo där vi fann lite god mat!
Rasmus hugger in på bönröran. Mumms!
Rasmus spelar in videodagbok under en vattenpaus =)
Det gäller att hålla i mössan när det blåser så!
Vi älskar se åsnorna passera på vägen med en Sudanes på ryggen och inte en enda turist på flera mils avstånd! Genuint!
Ännu en matpaus med nygräddat bröd och nyfriterad falafel!
Finn kamelen!
Framme i Dongola på tre dagar! Här går det undan! =)
Läs hela inlägget »
En man som tagit plats i en av livbåtarna =)

Vi har hört många skäckhistorier om båtresan från Aswan till Wadi halfa och därför var vi lite ängsliga inför resan. När vi kom till hamnen dök vi direkt in i ett högljutt kaos där vi hade absolut ingen aning om hur proceduren skulle gå till. Över oss hängde ständigt männen som ville växla pengar och runt oss sprang människor med onormalt mycket packning. För er som själva ska åka med denna båt någon gång, kommer vi göra en steg för steg lista ni kan ha till hjälp, vi hade gärna haft en denna morgon!

 

Vi fick första pappret stämplat och klart, sedan fick vi betala för cykeln och få papper på det. Efter det var det tullen, sedan en till tull där vi skulle fylla i papper, köpa ett klistermärke och sedan få en utrese-stämpel. Sedan fick vi skriva in oss på passagerare listan och efter det vänta på båten. I hamnen låg tre båtar och den mest slitna och sorgligaste utav dem var givetvis vår transport. När båten la till vid bryggan startade en hets vi sällan skådat och folk blev ivriga att först komma ombord och märka ut sittplats. En del slängde in kartonger eller jackor genom båtens fönster innan den ens hunnit lägga till och andra började stuva sina lådor och enorma väskor över relingen på båten. Två entusiastiska män började slita i vår cykel och tillsammans med Rasmus skickades den och resten av vårt bagage upp längs sidan av båten och sedan under relingen och upp på översta däck. Det gick undan må ni tro och innan vi visste ordet av stod cykeln fastlåst under en livbåt på däck. Sedan krävde de självklart pengar för tjänsten!

 

Vi markerade även vår sovplats för resan med allt vårt bagage. När vi tittade omkring oss såg vi hur folk spärrade av ytor med sitt massiva bagage och byggde som små murar omkring deras platser. Då förstod vi att det gällde att hålla hårt i den plats man fick tag i och ganska snart insåg vi att detta stämde bra! Överallt vällde det in väskor, säckar och kartonger och det verkade aldrig ta slut. Tvättmaskiner, fläktar, tv, porslin, filtar, kastruller och grytor - allt möjligt hade folk med sig. När nästan all golvyta var upptagen började människor ta plats på tak och i livbåtarna och när fyra män satt sig i livbåten ovan oss, gungade den obehagligt i takt med vågorna. Måtte den inte ramla över oss, tänkte vi lite bekymrat. Efter fyra timmars väntan var båten helt överfull tyckte vi, men trots detta fortsatte människor och väskor lastas ombord på höjden istället. Efter sju timmars väntan var det äntligen dags att segla iväg och nu hade vi bara arton timmars färd framför oss. Puh, man var redan rastlös!

 

Det som var mest obehagligt med resan var toaletterna. Visst brukar offentliga toaletter vara snuskiga, men dessa damtoaletter tog nog priset! En sörja av gud vet vad rann runt på golvet och gick en bra bit upp på skorna och bristen på spolning gjorde att man fick huka sig ner över en holk med spya, bajs och urin. Det gjorde att man böjde sig så långt ifrån toaletten som möjligt, men samtidigt gjorde man sitt bästa för att undvika att doppa ansiktet i den hink som stod framför. För den hinken var fylld med bindor och uppfläkta blöjor fulla av löst barnbajs. Grädden på moset var att stå upp och uträtta sina behov, samtidigt som ett par blekrosa, gamla och trasiga trosor droppade vatten ner i huvudet på en. Tydligen passade en del på att tvätta kläder på båten och några fann det helt naturligt att hänga dem på tork ovan toaletthålet. "Inget konstigt alls!", brukar ju den där operasångaren säga. Resan gick till vår förvåning väldigt bra och under natten låg vi i sovsäckarna och blickade upp på en stjärnklar himmel! Riktigt romantiskt! Men det var tur att vi klädde på oss ordentligt, för det var kallt och vinden drog :)

 

Morgonen därpå vaknade vi av ett högljutt sorl. En del på däck vaknade tidigt och såg ingen anledning varför andra att sova längre heller. Men vi är glada att någon väckte oss för annars hade vi sovit och missat Abu Simbel templet som vi körde förbi i morgonsolen. Att vi hade bästa utsikten gjorde inte saken sämre direkt, ibland har man tur :) Precis när resan börjades kännas långtråkig var det dags att lägga till i Sudan. Det tog två timmar av oviss väntan. Men sedan utbröt ett kaos på däck som fick våra ögon att bli stora som tefat. Människor blev vilda och samtliga trängde sig mot den sida av båten som låg mot hamnen. Detta gjorde att båten tippade åt vänster! Sen började folk klättra över relingen på båten och slänga ner sitt bagage på kajen eller på lastbilsflaket som stod där. En del firade ner sin last med hjälp av rep och på kajen tog någon emot. Runt omkring oss sprang passagerarna omkring med väskor, säckar och lådor på huvudena och langade de vidare till de som stod ytterst på båtkanten. Det var en scen vi aldrig kommer glömma och vi satt lugnt i ett hörn och bara glodde. Människor som hänger ut från båten och kastar bagage hej vilt omkring sig, det ser man inte varje dag i Sverige! Efter en halvtimme var översta däck nästan helt tomt och det är makalöst med tanke på den mängd bagage som funnits där. Vi tyckte att det passade oss bättre att ta oss ut genom den vanliga utgången och efter en stunds pressande och uppvisande av två stämplade pappersark slank vi igenom. Väl ute på kajen stod vi i ett hav av packning och människor, samtidigt som det hela kändes som att befinna sig mitt i en snabbspolad film. Med hjälp av två vänliga Sudaneser fick vi ner cykeln över relingen och längs med båtsidan, och det utan att männen ville ha pengar för att de hjälpte till. Vi hade sannerligen lämnat Egypten!

 

Förvirrat tog vi oss vidare till en byggnad där alla passagerare verkade samlats och det visade sig vara passkontroll och tull. Vi förberedde oss på det värsta eftersom vi inte direkt tar oss smidigt genom röntgen med cykelpackning men en leende man välkomnade oss till Sudan och kollade hastigt igenom våra pass. Efter det kom tulltjänstemannen för att checka vårt bagage och när han fick syn på vårt ekipage sprack han upp i ett stort leende och skrattade åt oss. Han hade aldrig sett en så stor cykel förut och när vi berättade att det var för gifta personer man behövde en tandem skrattade han ännu mer! Sen satte han en orange klisterlapp på cykeln som gjorde oss godkända att passera in i Sudan. Detta var den enklaste tullen hittills!

 

Det var läge att omfördela packningen och på något sätt lyckades vi få plats med allting trots vår nya mycket mer begränsade volym. Sedan satte vi oss ovant på sadeln och började trampa i solskenet, vi kände oss ringrostiga, och då tar vi i underkant :) Vi tog riktning mot Wadi Halfas centrum, där vi skulle göra den obligatoriska registreringen. Inom tre dagar i landet måste man registrera sig och det var bara att gilla läget. Dock gillade vi läget lite mindre när en polisman informerade oss att registreringen var stängd för dagen och att vi fick komma tillbaka nästa morgon. Det kändes lustigt eftersom färjan precis hade kommit till Wadi halfa och det är den dagen i veckan då det händer något i byn. Men efter vi pratat om säkerhetsläget i Sudan med ett par som precis kört genom Afrika, beslöt vi oss för att tälta precis utanför centrum. Inte för att vi hade något val, alla hotell var redan fulla! Vi slog upp vårt tält bakom en container för att få skydd från den hårda vinden och sedan satt vi i skuggan och smälte alltihop. Nu var vi i Sudan, det var dags att köra Afrika. Det var blandade känslor som fyllde oss och det blev många tankar att ventilera... Men för varje Sudanes som passerade oss med ett glatt "hello" eller "welcome" började vi känna oss mer och mer redo för att bege oss söderut. När registreringen väl skulle bli klar vill säga....

 

Vi måste även fortsatt tacka för alla fina kommentarer ni ger oss. Det är alltid lika roligt när ni tar er tid att skriva några rader! Och stort tack till Er också som är med på vår julklappskampanj för rent vatten. Det är flera av Er som valt att köpa ett gåvogram och ge bort i julklapp, som bevis på att ex. E person har fått tillgång till rent vatten och sanitet! Det finns fortfarande tid Om du inte kommit på vad du ska ge till dina nära och kära till jul! Information hittar du på startsidan eller under rent vatten fliken rakt upp.

Aleikum Salaam!

/TandemLove

Vi var nästan först upp på däck och då var det såhär tomt...
Under livbåten var det ja..
Sussie gick upp i socker av all stress på morgonen och blev slö och trött!
Nu har timmarna gått och båten började fyllas på ordentligt!
Några få tyckte det var passande att hoppa upp på taket vid skorstenen...
Rasmus på morgonen efter en kall natt =)
Abu Simbel kunde vi blicka ut över till frukosten
Framme på land och hittat en plats där vi kunde sova
Redo för Sudan - jajamän!
Läs hela inlägget »

Vi är inte riktigt säkra på hur vi lyckats, men på ett magiskt sätt har nu hela vår planering gått som den ska! Imorse när vi skulle hämta ut våra visum till Sudan visade det sig att vi bara påbörjat själva processen. När vi kom till det slitna kontoret fick vi besöka tre olika kontor i byggnaden för att få stämplar, betala och svara på frågor på vad vi heter, trots att detta står på både passet och ansökan. De frågade oss också vad vi visste om Sudan och vi klämde i med ett svar:
" Sudan är känt för sin gästvänlighet och sina fantastiska människor och av alla vi pratat med som rest i Afrika så säger samtliga att Sudan är deras favoritland."

Det verkade vara en bra fras för han log snett och stämplade oss godkända. Men för att få visumen i passen fick vi besked att komma tillbaka om en timme.

 

Det passade oss bra, då vi hade avtalat tid med försäljaren till båtbiljetterna och vi gick till hans kontor för att se om det omöjliga hade blivit möjligt. En fullpackad båt med slutsålda biljetter för längesen lät inte direkt lovande, men vi höll tummarna och gick med snabba steg. Väl framme var platsen packad med människor som var i jakt på biljetter och vi blev insläppta på ett kontor där biljettförsäljaren stängde dörren om oss tre, sen log han och nickade. Visst, biljetter till oss hade han lyckats få tag i! Vi trodde knappt att det var sant, men glada blev vi och stressade på samma gång. Nu hade vi mycket att stå i innan avresa. Dessutom förklarade mannen att vi behövde vara vid båten tolv timmar före avgång, för att få en chans att sitta ner. Och det vill man helst eftersom färden tar 18 timmar! Det ska bli oerhört intressant att uppleva denna båtresa ute på däck med alla lokala med sin enorma packning :)

 

Vi lämnade biljettkontoret, hämtade våra visum och sedan sprang vi runt i Aswan och köpte mat, malaria medicin, sterila kompresser, febertermometer och vätskeersättning. Efter alla inköp tog vi 48st passfoton, kopierade våra pass och fixade med packningen. Nu återstår bara lite mer noggrann planering av distanser och vattendepåer att räkna med och sedan är vi åtminstone praktiskt redo för att börja cykla genom Afrika. Visst har vi befunnit oss en stund i Afrika redan, men Egypten känns inte som Afrika och därför känns det heller inte som äventyret börjar förrän vi kommer in i Sudan.

 

Då kan man fråga sig; är vi redo att ta oss an Afrika? Låt oss säga såhär, vi har läst väldigt mycket och pratat en hel del om vad vi kan förvänta oss. Vi har sett filmer, läst bloggar och mer ingående läst om hur olika vägsträckor ser ut gällande terräng, vattentillgång och möjlighet till matinköp och säkerhet osv... Det vill säga så har vi sugit upp en hel del information. Men vi kan trots detta absolut inte föreställa oss hur det kommer att bli! Man kan läsa hur mycket som helst om en upplevelse, men bara när man genomfört själv samma sak, vet man hur det känns. Självklart kan vi med vårt förstånd förstå att det kommer bli varmt i öknen och att det kommer vara en påfrestning att cykla på hög höjd genom bergig terräng. Vi är också på det klara att stenkastande ungar och evigt skrikande lokalbefolkning kommer gå oss på nerverna. Men HUR detta kommer kännas, HUR vi kommer att klara av alla påfrestningar - det kan vi inte veta! Så vi ställer oss frågan igen, är vi redo för Afrika? Vårt svar: Inte ett dugg! Vill ni veta en hemlighet? Jag (Sussie) är livrädd för att cykla genom Afrika!

 

Detta låter säkert i era ögon helt vansinnigt och det är precis vad det är också! Men det är lite såhär jag funkar, jag dyker huvudstupa in i det mesta och precis när jag ska doppa huvudet, inser jag att jag är helt livrädd för saken och vill dra mig ur. När vi var i planeringsstadiet på denna resan var min första reaktion när Rasmus sade att han ville cykla genom Afrika: "ABSOLUT INTE, jag sätter inte min fot på den kontinenten!" Men efter ungefär 3 månader med regelbunden övertalning, tänkte jag för mig själv. Varför inte? Det är väl inte så farligt? Men jag vet nu, att denna nonchalanta reaktion för två år sedan, var mer ett sätt att få tyst på Rasmus tjat, än att jag ville cykla genom Afrika. Sedan ska jag erkänna att när vi började trampa uppe i nord Norge för 175 dagar sedan, bröt jag nästan ihop när jag förstod vad jag gett mig in på. Vem ger sig ut på något sådant här frivilligt? En dummerjöns! Rasmus fick sin utskällning och fick stå till svars vad han dragit mig ut på. Men dagarna gick och jag tyckte det var ganska behagligt att cykla ner genom Europa. Men när vi passerat Italien och den afrikanska kontinenten kom allt närmare bröt jag ihop igen. Afrika hade känts som en framtid, som jag aldrig skulle få uppleva. På ett positivt sätt alltså... Men nu står jag här! För några veckor sedan var blotta tanken att cykla genom Afrika något som fick mina knäskålar att skaka. Inte heller gjorde det saken bättre av att de flesta vi pratar med får ett bekymrat ansiktsuttryck när Afrika kommer på tal och vi får höra kommentarer i stil med:

 

"Tälta i Afrika? Svartingarna kommer döda er mitt i natten!"
"Men tänk på alla farliga djur, ni kommer bli dödade!"
"Malaria är en dödlig och kronisk sjukdom och det är väääääldigt stor risk att ni får det!"
"Ni kommer bli rånade av banditer, Afrikaner är så fattiga att de kommer döda er för att få era skor!"

 

Inte blir det bättre om man tittar på bilden media visar oss från denna kontinent. Svältande barn med uppsvällda magar och livlös blick, inbördeskrig, magra kvinnor med döende barn i sina armar, svält, soldater med galen blick och gevär i högsta hugg, barnsoldater med uttryckslösa ögon och rebellgrupper överallt. Är det konstigt att man blir rädd?

 

Men oftast gör jag såhär! Min man säger att jag dyker från kanten med ett modigt hjärta. Men när jag börjar falla blir jag livrädd och blundar. Sedan slår jag hårt genom ytan. Efter en stund vågar jag öppna ögonen och inser oftast att det hela inte var så farligt och så njuter jag av simturen istället.

 

När man sedan läser guideböcker om olika afrikanska länder, lyssnar på radioprogram, läser resebloggar eller faktiskt pratar med människor som rest eller levt i något afrikanskt land, då får man helt andra intryck! Vi tror att det finns allvarliga faror att som man måste vara vaksamma över, men vi förstår också att det inte kryllar av dem i varje hörn. Det är viktigt att komma ihåg att Afrika är en kontinent med 49 olika länder, och Afrika är inte ett tillstånd. Ett tillstånd av livsfara, sjukdom, död och våld. Och när jag tänker och ser på Afrika utifrån den hela bilden, på gott och ont, så känner jag hur min egen rädsla krymper. Man reser inte genom kontinenten med livet som insats, såvida man håller sig till säkra områden, inte hänger sina värdesaker utanpå kläderna, och inte stoppar handen in i ett ormbo eller klappar vilda djur. Och med denna vetskapen känner jag en kittlande nyfikenhet inför Afrika. Men hur mycket jag än får veta från människor som rest eller levt på kontinenten försvinner inte min rädsla till fullo. Jag minns fortfarande obehaget när jag blev överfallen av en man med machete, när vi bodde på Zanzibar! Men min absolut största rädsla är att bli av med min medicin och mina "känningsprodukter" (mat jag äter vi lågt blodsocker). Utan dessa ting står jag i akut livsfara, och de är de enda materiella ting som betyder något för oss, när det kommer till kritan. 

 

Jag tror inte vi kommer bli dödade, jag hoppas att vi slipper bli rånade, jag vill verkligen inte bli attackerad, jag ber till gud att jag slipper bli biten av en svart mamba eller jagad av en ilsken elefant. Men vi förväntar oss däremot mängder av lärdomar, personlig utveckling, mjölksyra, skavsår, nya vänner, en starkare självkänsla och fantastiska naturupplevelser!

 

Imorgon tar vi alltså färjan till Sudan och på tisdag kan vi förhoppningsvis börja trampa. Är vi redo för Afrika? Inte ett dugg, men nu kör vi! 

 

/TandemLove

Här kan ni skåda ingången till Sudans konsulat :/
HIGH SCORE! Två färska visum till Sudan =)
På vägen till biljettkontoret passerade vi den lokala bensinbilen... Trodde faktiskt Egypten var längre i utvecklingen!
Och vi märker att Gud är med oss. Vi fick tag på de slutsålda biljetterna =)
Vi firade med en kopp kaffe på McDonalds medan solen sjönk över sandvallarna på andra sidan Nilen...
Vi hade en vacker utsikt när vi visualiserade oss själva trampa oss igenom Sahara...
Precis som mannen i masten i bilden är det med lust och rädsla vi lämnar Egypten! Ses i Sudan!

Vi kommer göra allt i vår makt för att uppdatera bloggen så ofta vi kan framöver! Ha tålamod!

Läs hela inlägget »

Vi vill börja med att tacka ER läsare för det enorma stöd vi fått! Tack för att ni ger oss den positiva energin och motivationen vi behöver för att genomföra detta. Vi är oerhört glada för det! Alla era kommentarer är betydelsefulla för oss, och vi kommer tänka på Era positiva ord framöver...

 

Efter vi checkat in på ett slitet men rent hotell i Aswan, gick vi direkt för att försöka köpa biljetter och ordna visum inför Sudan. Efter den långa jeepturen som varit en överdos av intryck kände vi oss trötta och hjärnan kändes full av sirap. Vi fick noggrant gå igenom allting för att försäkra oss att vi hade med oss pengar, passfoton, bankkort och trots det glömde vi nästan det viktigaste av allt- själva passen! Men efter en stund, som påminde mycket om "Barnen i Bullerbyn" när de hela tiden glömmer köpa bröstsocker eller falukorv vid vägskälet så kom vi äntligen iväg. Gatan utanför hotellet var ett vimmel av påstridiga försäljare som ville att vi skulle köpa cigaretter, nötter, skor, båtturer, tempelturer samtidigt som alla fordon tutade frenetiskt och taxichaufförerna hängde ut genom bilrutan och skrek " Taxi, taxi, taxi - cheeeeap price!"

 

Vi tog den taxigubben som skrek minst och förhandlade fram att han skulle köra oss till Sudans ambassad för 10kr. Längs vägen försökte han sälja turer till hela Egypten och även till Sudan och vi förklarade om och om igen att vi cyklar och det är enda anledningen att vi är i Aswan. Taxigubben bara fortsatte och när han svängde in i ett bostadsområde med slitna höghus tänkte vi direkt att han kör oss fel eftersom ambassaderna brukar ligga i fina områden av staden. Men han stannade utanför ett lägenhetshus och pekade på en trappuppgång med den Sudanesiska flaggan utanför. Vi klev ur bilen och stegade snabbt iväg mot porten, sen kom vi inte längre. På dörren under skyllten som berättade att det var ingången till sudans konsulat hängde ett gigantiskt hänglås och vi kände paniken komma krypandes. Om vi inte lämnar in visumansökan på torsdag så kommer vi inte med båten på måndag, detta var vår enda chans och ambassaden skulle inte stänga förrän om tre timmar. Vi gick runt huset och några gubbar som satt i solen och åt kyckling pekade på en annan trappuppgång där vi tydligen skulle gå in istället. Det fanns inga skyltar eller någonting som avslöjade att detta var en ambassad och huset var ordentligt nergånget. Precis innanför dörren låg en gammal cykel och hela huset ekade tyst och kändes övergivet. Efter den första trappan gick vi in till höger där en uråldrig och dammig kopiator stod bakom en disk, vi stack i våra huvuden och ropade försiktigt " Helloooo" Då dök det upp en tjock man i kostym som frågade vad vi ville, när vi berättade att vi ville söka visum för Sudan pekade han mot taket och sedan gick han igen. Vi uppfattade det som att vi skulle fortsätta och efter en våning till verkade det som om vi hamnade rätt. Det var tyst som i graven och mörkt, men en man i rock pekade mot en öppen dör där en ljusglimt kom ifrån och vi gick dit. Inne på det minimala kontoret satt ännu en tjock man i fin kostym och en kvinna i slöja och lång svart klänning, de tittade båda på oss och frågade vad vi ville. Vi tyckte att detta var en överflödig fråga men log istället brett och sa mjukt att vi var där för att söka visum till Sudan. Den kostymklädda mannen tittade trött på oss och frågade lite argsint:


" Where do you come from, which country?"
"Sweden" svarade vi och log.
"Passports, do you have passports with you? frågade han med noll entusiasm i rösten.
"Yes!" sa vi och sträckte fram våra röda pass.
Kvinnan tittade surt på oss och sa:
"Passportcopy, do you have passport copy?"
"No, can we fix that here?", svarade vi så fromt vi kunde, vi hade missat att vi skulle ha med kopia på passet.
"No, outside. You need passport copy" Ekade kvinnans röst likt en robot.
"Do you have passport photo?" Lade hon trött till.
"Yes!"
"I need two, do you have two? "
"Yes of course" svarade Sussie och log sitt bredaste leende.
"Ok, fill in the form."

 

Vi fick två helt obegripliga ansökningar som var blandade med arabisk text och engelskt, och vilka rader man skulle fylla i på vilket sätt var inte logiskt för oss. Men vi gissade och hoppades att informationen skulle gå fram. Sen drog Sussie iväg ut på gatan och letade upp en kopiator, eftersom ambassaden vägrade låta oss kopiera på deras. Efter vi lämnat in ansökan sa kvinnan bara att vi får komma tillbaka på söndag och fråga om våra visum. Vi hoppas att de på söndag svarar:
" Yes, of course - two visas ready for you!"

 

Efter vi lämnat in ansökan var det dags för oss att fixa biljetter till färjan. Till Sudan finns det ingen väg som turister får färdas på, utan enda alternativet för västerlänningar som lyckats få visum är via båten över Lake Nasser som är en konstgjord sjö, skapad av den damm som dämmer upp Nilen. Vår taxichaufför körde oss till båtkontoret samtidigt som han fortsatte att sälja turer till oss mot vår vilja. Väl framme vid kontoret trodde vi återigen att taxigubben kört oss till fel plats. Det såg ut som ett renoveringsobjekt som stått och samlat damm i flera år och för alla fönster och dörrar var stora järngaller nerdragna. Platsen var smutsig och skräp låg i hörnen, men tänka sig det var kontoret för biljett försäljning! Dock var det stängt, trots att klockan bara var 13.00 och ett par män som satt i skuggan och bara glodde sa att vi fick komma tillbaka på lördag. Vi blev inte helt nöjda med detta, men insåg att vi inte kunde påverka situationen och begav oss istället tillbaka till vårt hotellrum där vi somnade direkt.

 

Lördag morgon

 

Vi började dagen med hotellets sparsamma frukost bestående av en kopp te, vitt bröd med sylt och ett kokt ägg och sedan var vi någorlunda redo att ge oss ut för att köpa biljetterna. Längs vägen till kontoret upprepades samma mantra som vanligt när man går omkring här i Aswan:
" Hello, you want taxi? Felluca ride, felluca boat, come boat on the nile with me, taxi, taxi, taxi, hello friend, wow blond lady, Mr lucky, no hassle just look in my shop, EXCUSE ME im talkning to you!"

 

Efter en kort promenad var vi framme vid kontoret som såg lika övergivet ut idag som förra gången men nu fanns det en dörr att knacka på. Vi gjorde det men utan framgång, så vi frågade i affären bredvid som sålde luft? Lokalen var enbart smutsig och innehöll tre män och en antik kopiator. Männen hjälpte oss gärna och gick fram till en man som satt lite längre bort och glodde på oss. Efter några ord på arabiska reste sig den stora mannen mödosamt och drog ur sin vita långklänning fram en nyckelknippa. Han rättade till sin turban och gick sedan för att öppna dörren vi precis stått och dragit i. Vi förstod verkligen ingenting men in på ett kontor kom vi, där det satt två försäljare och en familj som köpte biljetter. En av försäljarna hälsade oss välkomna och frågade vad vi ville och när vi förklarade att vi ville ha biljetter till måndagsfärjan, rynkade han ihop hela ansiktet och såg på oss med ledsna ögon.


"No tickets" sa han bara. Vi ville veta om han menade någonsin eller bara just denna måndag. Han svarade att nu på måndag var kört, men kanske nästa måndag. Vi gav inte med oss och försökte lirka ur honom två små sittplatser ute på däck och till slut sa han:
" Come back tomorrow, maybe we got space, maybe not many tickets sold in Cairo. I save for you, come back tomorrow."

 

Det fanns inte mer för oss att göra och istället för att tappa modet gick vi en sväng på den lokala marknaden. Vi bjuder på en massa bilder som visar det dagliga livet på marknaden i Aswan. Vill ni förstärka er upplevelse så tänk er dessa ljud när ni tittar på bilderna:

Ett sorl som stiger och sjunker, försäljare som skriker på engelska och arabiska, män som visslar och säger snuskiga ord, lokala som bråkar om priset på en vara och ett evigt tutande i fjärran. För att riktigt förstå hur det är att spatsera runt på marknaden, lägg till att hoppa över vattenpölar och gå slalom mellan försäljare som blockerar din väg och envisas med att säga att du lovat att handla i deras affär. Och glöm inte att tänka dig in i hur affärsmännen som drar dig i armen och försöker övertala dig att köpa något, vad som helst ur hans butik. Dofterna uteblev på denna marknad och det enda vi snappade upp var nybakat bröd, örter och unket. Inte som i Amman där kardemumma, mynta och kanel fyllde våra näsborrar!

 

Det ser alltså mörkt ut med biljetter till Wadi halfa på måndag, men vi håller tummarna tills vi säkert vet. Bara tanken på att stanna en vecka till Aswan får oss att krevera, vi vill verkligen börja cykla nu! Det kliar i våra cykelmuskler, vi måste få komma tillbaka på vägen igen! Dessutom är Aswan en högljud stad med väldigt mycket sexuella trakasserier och plågsamma försäljare. Idag när vi gick på den lokala marknaden tog en snuskig man,Sussie på rumpan och vi känner oss ganska trötta på deras sätt att skrika kommentarer efter oss när vi vistas utanför hotellet. Inte minst jag, Sussie, som tycker det får vara nog med dessa anspelningar, blickar och nu även beröring. Egyptier borde verkligen lära sig att behärska sig, eller ge utlopp för sina lustar i hemmets vrå mer ofta så att de kan fokusera på annat och låta oss blonda kvinnor vara ifred! Vi längtar till Sudan!

 

Förresten, glöm inte bort att vi har en julklappsida på hemsidan. Där kan man köpa allt ifrån vattenkranar, utbildningar och ge chansen till en person att få rent vatten och sanitet. Hittills har de köpta julklapparna inbringat 3000kr till insamlingen. Köp en du också vetja, och hjälp WaterAid att förse människor med rent vatten världen över! Läs mer här!

 

/TandemLove

 

Vackra Nilen med det 5-stjärniga Mövenpick i bakgrunden!
På väg till marknaden efter beskedet att biljetterna var slut!
En marknad som sprudlade av allt man kan tänka sig!
När vi passerar dessa ting på våra resor blir nästan Susanne alltid vegetarian i några dagar =)
Men det är väldigt hygieniskt jämfört med många andra länder =)
Det köptes minsann lite lime innan vi begav oss hem till hotellrummet för att motverka Susannes förkylning...
Verkar som om affärerna går bra =)
Dessa affärer finns det massvis av som säljer kryddor, te i alla olika smaker och allt annat som är typiskt för denna delen av världen.
Trots att Aswan är väldigt turist-influerat får man se det vanliga livet hos de människor som bor här...
Hakuna matata... inga problem, men vi håller nu tummarna på att vi får tag på biljetter!
Läs hela inlägget »
Klockan 12.02 packade vi upp cykeln inför vår 23h långa resa... Klockan 12.02 packade vi upp cykeln inför vår 23h långa resa...

Inshallah betyder "om gud vill" och det är ett uttryck som arabiska muslimer använder i tid och otid. Vår resa från Sharm el sheikh till Aswan handlade inte om hur vi skulle komma fram, utan snarare om gud ville det. Och sanna min ord, Allah verkade verkligen ha svårt för att bestämma sig!

 

Vår chaufför dök upp enligt utsatt tid iklädd jeans, jeans skjorta, cigg i mungipan och en vit sjal som han ömsom hade runt halsen, ömsom virade runt huvudet som en turban. Han log med hela ansiktet och han var en skön figur! När cykeln väl spänts fast på taket bar det iväg genom det gula ökenlandskapet. Vi hann inte köra mer än en timme innan vi blev stoppade i den första poliskontrollen! En blåklädd polis med skottsäker väst hänvisade oss åt sidan. Vår chaufför upprepade Inshallah några gånger, tittade mot himlen och smällde igen bildörren innan han gick barfota mot poliserna. I tio minuter kunde vi höra hur hans höga stämma skällde på poliserna. Sedan gick han därifrån skakandes på huvudet, satte sig på huk och tände en cigarett. Några minuter senare gjorde han ett nytt försök, men inte till någon nytta.  Innan han hopplöst satte sig på motorhuven med en ny cigarett i  mungipan förklarade han för oss att vi troligtvis väntade på någon slags beskydd. Tiden tickade...

 

Vi fick vänta en timme innan vi rullade vidare, men nu bakom en polisbil med fyra poliser och deras automatvapen riktade ut mot öknen. Men vi han inte åka långt innan nästa poliskontroll dök upp och vi blev stillastående ännu en gång. Varför visste vi inte? För nu hade vi ju vårt beskydd och varken vi eller vår förare var glad över att inte vara påväg mot Aswan. Efter 30 minuter gick Rasmus ur bilen med bestämda steg mot polishuset. Han letade upp polischefen och bad om en förklaring.

-"It´s to dangerous. We need to wait for back-up. I will make a call to next station. You´re are on your way in 15 minutes."

Rasmus fick även förklarat för sig, att dagen innan hade ett gäng beduiner skjutit och överfallit ett fordon med k-pistar. Därför var vi tvungna att ha tålamod. Nu förstod vi varför det allt tog sådan tid. Men 15 minuter senare var vi åter på rull. 

 

Tio poliskontroller senare kom vi äntligen fram till Suezkanalen och vår chaufför sa "InshaAllah" flera gånger om och han hoppades att vi skulle få passera utan problem och utan att de skulle söka igenom allt vårt bagage. Han tände en cigarett i vanlig ordning och vi började se samband mellan antal cigaretter som tändes och meningen "inshaallah" som sades. När läget blev allvarligt fördubblades de båda! En ung militär slet upp vår bakdörr till Jeepen och frågade vart vi kom ifrån och bad om våra pass. Vi log och berättade att vi kom från Sverige och som vanligt frågade vi om han kände till Zlatan. Den unge militären sprack upp i ett stort leende, nickade och upprepade Ibrahimovic några gånger och sedan fick vi köra vidare utan bagagekontroll eller problem.

Tack Zlatan för det!

 

Efter Sinai var det säkert nog att färdas utan eskort och vi tänkte precis lägga oss till ro på våra britsar där bak när vi märkte att vår förare blev allt mer stressad. Han pratade i mobiltelefonen med hög och upprörd stämma, samtidigt som han gestikulerade vilt till den andre personen i telefonluren. När vi kände cigarettlukten sprida sig igen, trots att han precis fimpat, förstod vi att något var på tok. Vi undrade vad problemet var och då fick vi till svar att det inte gick att hitta diesel. Det knöt sig i magen på oss och minnen från bensinstoppen i Zanzibar varslade oss om problemets omfattning! När vi bodde på Zanzibar fick vi flera gånger uppleva brist på bensin. Detta kunde innebära kilometerlånga bilköer till bensinstationer och utebliven tankning i upp till en vecka.

 

Det var det sista vi ville; ståendes uppe vid Suez utan diesel! Utanför bensinmackarna var köerna långa av varutransporter, lokalbussar, taxibilar, traktorer och privatpersoner ståendes i väntan på att få fylla sina tankar. Desto närmare själva bensinpumpen, desto högre var ljudet av skrik och bråk. Männen stod i sina långa rockar och turbaner, gestikulerade för fullt samtidigt de skrek med aggressiva eller ibland nästan vädjande röster. Det blev nästan slagsmål och höga protester när en i personalen valde att tanka en bil och inte en annan.  Man förstod att alla skrek att deras fordon skulle prioriteras. På grund av detta rörde sig inte köerna heller framåt enligt något system, utan den som lyckades övertala personalen eller ägarn fick fylla tanken. Varje gång en person fick diesel i tanken blev andra upprörda och missnöjet spred sig som en eld i de långa köerna. Vi följde hela uppståndelsen från baksätet på vår jeep. Hela tiden nämndes Mubarak och männen förbannade Egyptens styre om och om igen, samtidigt som de pekade på bensinpumparna. Att landet kokar, det fick vi sannerligen uppleva!

 

Men vi hade tur i oturen. Vår förare verkade vara född med talets gåva och på ett märkligt sätt lyckades han övertala pumpkillen att fylla just vår tank med hundra liter diesel. Han var mäkta stolt och blinkade mot oss och log brett innan han tände en ny cigarett. Sen förde han händerna mot skyn och ropade högt: "Inshallaaaaaah"!

Bilen var fullmatad med diesel och Ahmed gjorde slängkyssar till himlen och tackade Allah för att vi kunde fortsätta resan. Och lika glada var vi som slapp övernatta i hetluften.

 

Längs vägen stannade vi några få gånger för att Ahmed skulle kunna köpa te med stor mängd socker i och varje gång bjöd vi honom på frukt eller bröd. Men han tackade nej och slog sig själv i huvudet och sa att allt hans hjärna behövde var te. Istället räckte han sitt kära cigarettpaket till oss och bjöd på det han ansåg var tillräcklig föda. Vi tackade artigt nej och Ahmed bara skrattade och tände en egen cigarett. Men när vi stannade i Hurghada för middag envisades vi med att köpa en McChicken-meny med en extra stor kopp te till honom, och Ahmed åt burgaren men var mest glad för sin kopp te trots allt! Sen försökte vi få honom att förstå att det gick bra att stanna och vila. Att vi kunde pausa om han ville det. Men då spärrade Ahmed upp ögonen och förklarade att han ville komma fram eftersom då skulle han hinna träffa sin familj i Luxor, sen tryckte han gasen i botten och pekade på klockan. Hans hastighet gjorde att Sussie hade svårt att somna, inte minst för att hon oroade sig över trafiksäkerheten. Men också eftersom bilen hoppade från sida till sida i alla omkörningar och upp och ner i alla guppen vi kom över i för hög hastighet. Vid ett gupp flög Sussie av britsen och landade på golvet och vi skrattade alla tre i takt till Ahmeds ursäkter. Rasmus å andra sidan låg i lugnan ro på sin brits och sov ganska hårt oavsett terrängen och i vissa bilköer började Sussie tro att han hade insomnia. För det oljud från biltutor och skrikande män som stundtals omgav bilen var en omöjlighet att sova i och alla de samtal vår förare förde i sin mobiltelefon var som att lyssna på en galen försäljare som hakat upp sig. Oavbrutet pladder på arabiska med hög stämma!

 

Sussie låg vaken och märkte hur Ahmed blev nekad diesel på varenda bensinmack i trettio mil och det knöt sig åter i magen. När klockan var kring 03.00 och vi hade ca 20mil kvar till Aswan började Ahmed att köra runt och fråga privatpersoner om hjälp och vi började inse att Allah inte ville längre för dagen. Ahmed pekade desperat och smått panikartat på bensinmätarn i bilen och när han körde bad han böner till Allah eller bilen. Någon hörde i alla fall hans böner och fast bilen nästan hostade sig fram de sista metrarna kom vi till en stad som lyckligtvis skulle få leverans med diesel följande morgon. Det fanns inget att göra än att ställa sig på andra plats i bilkön utanför bensinmacken och försöka få en blund i den kalla natten.

 

Nästa dag. 

 

Jag (Sussie) vaknade med ett ryck utav en hård diskussion ackompanjerat av ihärdiga och upprörda biltutor utanför jeepen. Först låg jag kvar och lyssnade för att försäkra mig om att ingen tänkte storma vår bil och sedan drog jag försiktigt gardinerna åt sidan och kikade ut. Det som i morgonsolen mötte min blick var ett tiotal män med turbaner på huvudet som samtalade vilt i bensinkön. Några samlade ihop en stor hög med stenar och jag kände att oron spred sig, för jag hade ingen lust att hamna mitt i ett upplopp. Vägen in till bensinmacken var blockerad av en stor lastbil som gjorde det omöjligt för bilarna att ta sig fram till själva pumpen. Troligtvis var det syftet med bilen och orsaken till att männen var upprörda. Bakom vår bil växte det stadigt en långt kö med arga förare som behövde tanka, och nu kan man snacka om att det kokade i luften. Vår chaufför syntes inte till och Rasmus sov som en död på britsen mitt emot mig. Jag drog slöjan tätare kring mitt ansiktet i hopp om att inte uppröra någon med mitt blonda hår, det kändes som en raket låg och bara väntade på en gnista att tändas med och jag kände mig rädd.

 

När Rasmus äntligen vaknat var han i vanlig ordning lugnet själv och såg ingen anledning att oroa sig. Plötsligt kom Ahmed tillbaka springandes och sa att vi och en bil till skulle bli insläppta och när vi kom in på området skulle vi förklara för ägarn att vi hade ett flyg att passa, sen blinkade han till oss och startade bilmotorn. När den stora lastbilen flyttade sig blev det kaos bland bilarna omkring oss och alla gjorde sitt bästa för att pressa sig in på området där bensinpumpen fanns, men så fort vår bil kommit innanför körde lastbilen snabbt tillbaka och stängde resten av bilarna ute igen. Ett frenetiskt tutade tog vid.

 

Väl inne vid pumparna stod människor med massa bensindunkar ihop knutna som skulle fyllas, på ena sidan stod en kö med traktorer där bönderna själva satt på huk uppe på motorhuven och tankade i tur och ordning, på andra sidan stod små lastbilar åt alla håll och kanter med stora oljefat på flaket. Vid själva bensinpumpen stod ägarn till macken omringad av ett tjugotal män i turban som nästan klättrade på varandra för att lyckas få sina dunkar fyllda. När skriken blev för jobbiga pressade ägarn händerna mot tinningarna och skrek något tillbaka som verkade få folksamlingen att backa och lugna sig en smula. Efter tre timmars kamp från Ahmed hade han lyckats övertala chefen att fylla just vår tank och vi kunde nästla oss ut ur myrstacken med 70liter i tanken. Ännu en gång ropade Ahmed "InshaAllah", och torkade svetten ur sin panna och lade sig på gaspedalen! Nu var det bara 160km kvar till Aswan. 

 

/TandemLove

Humöret var på topp när vi lämnade Marriot hotel!
Här stod vi still vid den första av flera polis-checkpoints och vår förare gett upp att diskutera med poliserna om varför vi bör få komma förbi!
Morgonen därpå, då Susanne vaknat och är en aningen rädd för omständigheterna...
... medan Rasmus tog det lite lugnare och sov som en död gris!
Väl inne på området och Ahmed springer runt för att hitta rätt person att prata med!
Framme vid pumpen, men det tog ytterligare en halvtimme innan vår tank stod på tur...
Ahmed körde som en dåre, så det var svårt att få en stadig bild. Men här fick vi sockerrör till mellanmål!
Läs hela inlägget »

Våra dagar är fyllda av planering, packning, sol, bad och långa samtal till goda middagar med Rasmus mamma och man. Tiden i Sharm el Sheikh har gått i 190km/h och desto mer vi försökt hinna med, desto snabbare har tiden runnit ifrån oss.  Men nu har stunden kommit och det är dags för oss att röra oss framåt igen. Eftersom läget fortfarande är ostabilt och vårt visum snart går ut så tar vi oss direkt till Aswan. Där gäller det för oss att få visum till Sudan och sedan en biljett till den obligatoriska färjan som tar oss in i landet. 

 

Det har sannerligen inte varit lätt att ordna transport ut ur Sharm el Sheik med tandemcykel. Våra hjärnor  har gått på högtryck och vi hittade till slut en taxi som lovade att köra oss. Han tittade på cykeln  och konstaterade att han skulle lyckas få med sig både oss, cykeln och vår packning. Kvällen innan det var tänkt för avfärd kom han fram till oss och frågade hurvida det gick att skruva isär cykeln och sen höjde han priset med 500kr. Vi blev inte förvånade eftersom vi lärt oss att inte lita på Egyptier, men likaväl blev det ett nytt bakslag och vi var tvugna att hitta en ny lösning. 

 

Efter några om och men hittade vi en turoperatör som var villig att köra oss och cykeln med jeep. Vi valde även att åka ända till Aswan, pga att säkerhetsläget i landet förvärras. Vi bokade, betalade och hoppas nu på att allting ska gå enligt planerna! Vi båda två är enormt trötta på detta land vi detta laget och längtar till den stund som båten lämnar landet!

 

Vi har tagit ett annat stort beslut som vi hoppas ska fungera! Eftersom vi bantat ytterligare packning inför Afrika kom vi fram till att vi inte längre har behov för vår vagn. Vi har en liten volym packning och vi tror och hoppas att vårt bakdäck ska hålla för vikten.  Efter vi packat cykeln ordentligt gav vi oss ut på en testrunda runt Sharm el Sheikh och det gick bra! Kändes faktiskt mer stabilt utan vagnen, lättare i uppförsbacke och ungefär samma på raksträcka. Möjligen lite tyngre, men det är svårt att avgöra nu när vi inte cyklat på två veckor! :) 

 

Håll tummarna för att jeepen kommer i morgon och att den kör oss hela vägen fram utan problem! 

 

En rolig nyhet är att Musikhjälpen i år ska samla in pengar till vattenkrisen. Vi är glada att fler inser och uppmärksammar katastrofen som vi kämpar för att besegra! Läs mer om Musikhjälpen HÄR

 

/TandemLove

Njuter av semestern =)
Sedan var det dags att försöka få bort så mycket som möjligt. Här är alla våra kläder!
... som fick plats i denna!
Testtur utan kärran, och Rasmus står och funderar efter en halvtimmes cykling...
Det ser ju mindre ut i alla fall. Men liggunderlagen ska upp också!
Sedan lade vi lite av kvällen på att byta olja i vår Rohloff växel...
Imorgon bär det av!
Läs hela inlägget »