TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2013




 

Vi har inte riktigt hunnit förstå vad vi har genomfört, det går på något vis inte att greppa. Men att avsluta hela projektet med Vätternrundan blev som ett upvaknande. Någonstans ramlade alla bitar på plats och vi fick äntligen sätta punkt för hela resan. Nu kunde vi på riktigt slappna av och ta nästa kliv i livet. Men först skulle vi cykla 30mil på ett bräde och det var vi inte riktigt förberreda på...

Vi vaknade i fredags och insåg att det var den stora dagen. Vi skulle ju åka upp till Vätternrundan i Motala och cykla runt Vättern. Våra tankar under de senaste veckorna har vart på helt andra platser och vi har suttit med livsviktiga beslut som avgör helt våra liv framöver. Vätternrundan hade lite ramlat mellan stolarna och först när vi satt i bilen påväg till Motala började vi ladda. Bilresan gick fint och vi välkomnades med öppna armar hos Anne-Marie som skulle vara vår värdinna under 24 timmar. Vi hämtade ut nummerlappen och möttes av en kvinna från P1 och gjorde en intervju, som kommer i ett program senare i sommar. Nästan direkt efter middag gick Rasmus och bröderna ut till cykeln för att byta de två bakre kugghjulen, ny bakre kedja och montera reflexer och lysen. Vi läste på numerlappen av vi enligt lag behövde godkända reflexer och fick handla det i sista sekund på Motala torg. Cykelreparationen blev ett utdraget projekt som resulterade i att de blev klara bara 70 minuter innan start. Kugghjulet, som visas på bilden ovan satt som berget! Under tiden fick Sussie pilla med annat små inför loppet och någon sömn hann vi inte alls med.

Vi startade 01.00 och det blåste rejält ner till Jönköping och fick kämpa i den hårda syd västliga vinden. Det var ganska kallt och framför allt jobbigt ner till Jönköping. Men när vi vänt och började köra norrut blockera dels skogen en del av vinden och en del vind kom bakifrån. Det var skönt och vi kunde efter Bankeryd följa med i en liten klunga där vi turades om att köra. Vilken skillnad mot att cykla själva, rena semestern i jämföresle. Vi höll ett högt snitt till Hjo där vi kastade i oss lite vätska och en bulle innan vi följde med i en ännu större och snabbare klunga till Karlsborg. Det gick undan och mellan Hjo och Karlsborg snittade vi 34km/h. Men sedan kände vi oss slitna när Tivedens backar satte stopp för en hög medelhastighet och det började kännas i knän, rumpa och axlar rätt rejält. Sussie tappade både modet och humöret men efter två rejäla glas blåbärsoppa kom hon tillbaka igen! Vi fann ny energi de sista 7 milen och körde i ett högt tempo utan klunga de sista milen. Det haglade kommentarer i slutet, från troligtvis cyklister som lyckats köra om oss tidigare; "den där jävla tandemcykeln" när vi brände förbi dem den sista biten! I början var det många som skrattade oss när de körde förbi, men på slutet var det många som gav oss tummen upp istället! De sista tre milen körde vi på envisthet och ett extrabatteri som vi inte visst fanns! Sussie insåg att hon hade en enorm tävlingsinstinkt, något som Rasmus misstänkt i fyra år :)

Vi kom i mål med ett rus av lycka och möttes direkt av en reporter med en kameraman. Vi syntes på storskärm längre bort, fick svara på frågor kring vår resa och vårt projekt. Vi hade inte lågt kvar till tårarna och det var verkligen en stor känsla att ha kommit i mål. Att avsluta hela projektet med Vättern blev ett värdigt slut och intervjun gick bra trots tårarna som brände i halsen. I slutet fick vi en applåd från publiken när vi nämnde hur mycket människor som få hjälp av insamlingen! STORT! Applåden är till för Er alla givare! 150 meter senare möttes vi av reportern från tidningen "Cykla" så det var full uppvaktning. Sedan när vi satte oss på gräsmattan utanför kyrkan var vi helt slut och knäna värkte. Hela kroppen smärtade och tröttheten gjorde oss illamående. Men där i solen, kunde man inte annat än njuta. Vi hade stora delar av vår familj där som hejade oss i mål och uppvaktade oss denna stora dag! Det var en så härlig känsla att få fira med människor som finns i vår närhet. Underbart!

Avslutningsvis vill vi tacka ALLA er som följt oss! Ni anar inte vilken energi vi har fått för alla era "Gilla" klick, kommentarer och bidrag! Ni har varit en stor del av resan för oss! Ni har varit ett stort gäng läsare som nu följt oss under ett år och stöttat oss från Norge genom två kontinenter till slutet på vårt projekt! Vi bugar oss djupt för ert engagemang och ett lika stort tack till alla som bidragit till att vi tillsammans lyckades samla in över 110 000 kronor. Vi tillsammans klarade det.

Sedan vill vi lyfta fram fyra företag lite extra som engagerat sig i vår resa:

  • Bygg, Betong och Laft AS i Oslo med Cent Gusafsson och Peter Jansson i ledningen som beslöt att ge 20.000 kronor till insamlingen. Utan Ert massiva bidrag hade vi inte ens varit i närheten att klara insamlingen! Tack även för vår vistelse i Molde!
  • SEB i Alinsås som gav 5.000 kronor till insamlingen i samband med vår julkampanj.
  • T-shirt.se i Gällstad som tryckte våra kläder inför vår resa, vilket är en större kostnad än vad man tror, och sedan bidragit med pengar utefter vägen! Underbart! Vi tackar dig Monica väldigt mycket för Ert stora engagemang och hälsa alla kollegorna ifrån oss! Om vi är vägarna förbi kommer vi in om!
  • Perfect Cykel i Alingsås som stöttat oss med allt ifrån cykeldelar och tips utmed vägen. Utan Ert stöd hade det tagit oss en månad extra att genomföra resan.   

Tack alla!

Nu tar vi oss an vårt nästa kapitel i livet! Imorgon åker vi till Oslo för att se vad livet kan erbjuda i den staden! Om ett par veckor vet vi lite mer var vi hamnar =) Önska oss lycka till!

Bloggen kommer senare att fortsätta, men med en annan inriktning där ni får följa oss vidare. För er som vill få ett mail när bloggen är igång igen, skriv in er adress nedan.

Tack och hej Leverpastej!

/TandemLOVE!!!!

Innan vi skulle rulla iväg var vi glada och nervösa!
Starten fick klockan 01.00 och som ni ser på svenska falggan blåste det friskt!
Lite "lunch" i Jönköping 5 på morgonen =) Köttbullar, potatismos och lingonsylt med saltgurka!
Inne i mål! Här Intervju med Tidningen "Cykla", Vätternrundans egna tidning. En artikeln som kommer i oktober och levereras till alla cyklister postlådor =)
Armen i luften med knyten näve, som inte var en vanlig segergest! Det var en knyten hand för allt vi klarat oss igenom!! För oss betydde den att vi genomlidit en resa genom 25 länder och 2100 mil på sadeln genom djupa dalar med mörker och underbara utsikter från bergstoppar, ett slit under 10 månader, en insamling som krossade många gränser med hjälp av alla ER där vi tillsammans hjälpte över 500 människor med rent vatten och sanitet och till sist att vi klarade och cyklade runt Vättern på 11 timmar och 49 minuter!! Vi gick in i det här som två människor och kom ut som två helt andra! Tack alla som följt oss på den resan!
Läs hela inlägget »

Det händer otroligt mycket och vi har inte haft en lugn stund sedan vi kom hem! Men det är roligt och vi är så tacksamma för allting som finns i vårt liv just nu. Från Ystad körde Sussies pappa oss till Stockholm där vi båda skulle på intervju. Men det blev mest upp och ner igen och ingen tid över till att strosa runt på Stockholms vackra gator. Däremot resulterade Rasmus intervju i att han ska provjobba denna veckan, så håll tummarna för att det går vägen! Sussie intervjuades i grupp och alla som deltog var i hennes mening starka kandidater till de eftertraktade platserna på skolan. Till varje plats är det ungefär fyra sökande, så vi får hoppas att hon lyckades utmärka sig på ett positivt sätt. Det är stora avgöranden för vilken riktning vi går i och det är både spännande och nervöst. Vi får helt enkelt se var vi står om en månad, livet svänger fort när vi sitter vid ratten känns det som :) 

 

Väl hemma i Alingsås öppnade vi dörren till vårt lilla förråd och insåg att vi har alldeles för mycket bråte som ligger och skräpar. Vem behöver fem olika Converse-skor egentligen? Det blir till att rensa och sälja av en del, en tanke som känns väldigt befriande. Vi hann inte mer än att börja nosa bland skåpen och lådorna innan det var dags att kila igen. Tåget tog oss denna gång till Göteborg för läkarbesök och tid tillsammans med Rasmus bröder och pappa. Där blev vi återigen bortskämda med presenter och vi känner oss nästan skamsna över all uppvaktning! Men givetvis är det väldigt roligt på samma gång :) På kvällen gick vi till Restaurang Simba för att äta Etiopisk mat, något vi längtat efter ända sedan dagen vi korsade gränsen till Kenya. Inget annat land har serverat så säregen mat som Etiopien och det bara vattnas i munnen så fort vi tänker på Tibs, Doro watt och Injera. Tack Markus Granath för att du introducerade oss till denna underbara matvärld! 

 

Dagen efter var det tid för Pontus och Lars att springa Göteborgsvarvet med Linus som hejar-klack. För vår del blev det disco-matlagning hela dagen och det var helt fantastiskt roligt. Att få damsuga, plocka i ordning, diska och laga mat kändes väldigt roligt. Vi börjar ju undra om allting verkligen står rätt till, haha! Men vi har faktiskt saknat att få laga vår egen mat igen, det är trots allt ett stort intresse :)

 

Nu byter vi ut slitna delar på vår lilla blå och idag ska vi provcykla fem mil med de nya delarna och se om det hackar mindre.

 

Snart är sista anmälningsdag för Iphone-kampanjen - så glöm inte att vara med att tävla. Oddsen är löjligt bra! KLICKA HÄR!

 

/TandemLove

Rasmus pappa skämde bort oss med flera paket när vi kom till Göteborg!
Sen skämde pappa Lars bort oss alla fyra genom att bjuda oss alla på middag! Med "alla" menar vi Rasmus två bröder :)
Det vattnades i munnen bara vi läste menyn! INGERA, TIBS och DORO WATT!!! MUMMS!
Givetvis beställde vi in Etiopiskt kaffe enligt traditionellt vis...
... där man häller kaffet högt från ovan så att det skummar i den lille koppen!
Dagen efter körde vi power walk och sedan handlade vi bröd och annat inför kvällens fest
Vi lagade mat och städade hela dagen- det var fruktansvärt roligt! Har vi blivit helt galna?
Vilken kväll!! Positiv energi, skratt och bara fina människor i ett och samma rum :) Tack och kärlek till ER alla som var med :)
NU kör vi fokus på Vätternrundan, plåstrar om cykeln och ser till att den rullar utan att rossla!
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Våra dagar i Skåne har fyllt främst med ännu mer god mat och fina människor. Bland annat blev vi hembjudna till ett annat blogg-par som skriver om mat. De bjöd på delikat smörgåstårta och härliga skrattsalvor. In emellan har vi gjort tidningsintervju, träffat vänner till Sussie och umgås med familjen.

 

Denna veckan är en händelserik vecka må ni tro! Idag var Sussie och hennes vän på detta fantastiskt mysiga ställe-klicka här. Medan Rasmus körde cykeln i en skåpbil till Göteborg. På torsdag ska Rasmus på jobbintervju i Stockholm på en sport och fridluftsbutik. Sussie ska samma dag på intervju för en utbildning med inriktning hälsa och personlig träning. Går allt som det ska bor vi snart i huvudstaden och jobbar och studerar inom de områden vi tycker är allra roligast. Träning, människor, fridluftsliv och kost!  Så håll tummarna för det! På fredag hoppas vi få bord på en Etiopisk restaurang. Som vi längtar efter injera!! Men lördag är kanske veckans höjdpunk med eurovison-kväll ihop med goa vänner och mumsig mat!

 

Träning, mat, vänner, familj och Sverige i vårsol - vår vardag i ett nötskal!

 

/TandemLove

Fru Bjrökenäs skämmer bort oss med smaskig mat dagarna i ända!! Laxgratäng med ärtor, sallad och potatis... MMmmmm
Finns det något godare än färsk sparris?
Här blir vi bjudna på ännu mer god mat - deras blogg har samma namn!
Vi gillar starkt att få klä upp oss igen :)
Fru Björkenäs bjöd Sussie på en shopping-runda! Rasmus fick present-kort istället, han var inte lika förtjust att gå i butik och välja hela eftermiddagen! Vi blir väldigt bortskämda!!! Men det är synd att klaga :)
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige

Att komma hem. Att äntligen få komma hem. På planet hem gick det upp för oss att cykeläventyret på allvar var över. Det var inte bara en lång vila för att sedan fortsätta trampa. Vi var på väg hem. På riktigt. Vi hade klarat det vi gett oss ut för att göra. Men det var fortfarande nästan omöjligt att fatta vad vi hade gjort. Allting kändes fortfarande helt overkligt, som om hela resan genomförts av någon annan. Eller som om det hänt oss i ett annat liv. Men en sak var säker, känslan att veta att vi nu var på väg tillbaka HEM var underbar!

 

När vi kom till Ystad träffade vi delar av våra familjer och det kändes som evigheter sedan vi sett dem. Det var verkligen skönt att bara få samlas kring matbordet och prata, skratta och umgås. Dagarna efter vår hemkomst fylldes med precis just det, god mat och dryck, fina vänner och familj. Med andra ord - den bästa kombinationen! Vi tog oss en tur på Österlen också och medverkade i både Ystads allehanda och Radio Active.

 

Efter 20 dagar utan cykling och motion satte vi oss motvilligt på våra sadlar igen. Om vi ska orka hålla ett någorlunda tempo på Vätternrundan behöver vi träna. Det var helt enkelt bara att hoppa upp på cykeln och börja tugga asfalt. Det var en helt annan historia att cykla tandem utan packning, oerhört mycket lättare! Däremot kände vi ganska snabbt att vår kondition är i sämsta laget och nu ska vi försöka jobba upp den på mindre än en månad. Sussie blodsocker höll sig kring 12mmol hela träningsrudan. Vi körde 59km på lite mer än två timmar och efteråt åt vi en banan. Då steg sockret till 16mmol och senare sjönk inte sockret utan att insulin krävdes. Mycket märkligt med tanke på att långfärdscyklingen fick sockret att sjunka. Har det att göra med belastningen, tempot eller enbart hormoner? Kanske påverkar konditionsträning inte blodsockret positivt? Vi får se hur det ser ut nästa träning...

 

/TandemLove

SOM vi har längtat efter tacos!!!!
Anne och Rasmus in action på crocket-banan i trädgården! Både kubb och crocket har vi hunnit med sedan vi kommit hem!
Vår på Österlen utan turisthysteri - underbart!
Rasmus smakar på delikat sill på Buhres i Kivik
Skånsk spettekaga :)
Vi älskar Sverige!
Dags för Radio intrevju!

För att lyssna på radiointervjun, tryck nedan!

Och det var från familjen Engberg denna gång. Over and out...
Läs hela inlägget »
Etiketter: sverige


Vår sista natt i Afrika spenderade vi på vårt favorit hotell Glen i Kapstaden. Vi passade på att basta och bada bubbelbad och kvällens middag blev indisk. Dagen efter vaknade vi upp till ett regn som smattrade mot rutorna och det kändes verkligen som ett tecken. Det var dags att lämna Afrika, det var dags att åka hem. Konstigt nog kändes det både skönt och vemodigt på samma gång. Vemodigt att lämna rytmernas kontinent, vemodigt att lämna cykelrutinen och äventyren. Men allra mest kändes det skönt att äntligen få komma hem. Skönt att få avsluta projektet, bara vara lediga och få tillgång till Sveriges alla bekvämligheter. Och sannerligen skönt att få träffa våra familjer och vänner igen, som vi har längtat! Tänk vad skönt att ha någonting att komma hem till!

 

Men innan vi skulle nå Svensk mark igen skulle vi spendera 19 timmar i Doha i Qatar först. Vi landade tidigt morgon och eftersom sömnen varit frånvarande var vi alla ganska trötta och slitna. Men det var inget att ta hänsyn till, här skulle det upplevas! Vi hade bokat en jeep-tur genom öknen och klockan 9 kom en Toyota Landcruiser och hämtade upp oss utanför stadens shopping centrum. Vår chaufför kunde ingen engelska och han var klädd i en lång vit muslimsk rock och på huvudet bar han en svart Hugo Boss keps. Ur högtalarna strömmade arabiska rytmer och på väg mot öknen somnade vi alla i bilen. När vi slog upp våra ögon igen var vi mitt bland sanddynorna och vi gick ut för att fotografera de vackra vyerna. Utanför dörren möttes vi av en vägg av värme och kontrasten till bilens AC kändes olidlig. Vi förstår inte hur vi klarat cykla i sådan värme! När vi fotograferat färdigt kameler och sanddynor satte vi oss åter i bilen och sedan började vi köra rakt ut i den vidsträckta öknen. Vi åkte upp och ner för sanddynorna och ibland slirade vi nedför kullarna på sidan och vi höll i handtagen tills knogarna vitnade. Vissa gånger körde vi nästan helt lodrätt nedför och det hela gav oss en adrenalinkick utan dess like! Fart och fläkt, action och med pumpande arabisk musik i högtalarna - underbart :)

 

När turen var över somnade vi igen på väg tillbaka till Doha. Det var en bit att köra eftersom vi bland annat kört till gränsen till Saudi Arabien. Väl tillbaka i Doha tornade centrums skyskrapor upp sig bredvid det turkosa vattnet. Byggnaderna var storslagna och häftiga och blandningen av former och struktur var verkligen cool att se. Häftigare än i Dubai, men det var egentligen det enda som var bättre än Dubai. Vi styrde kosan mot ett shopping center med återigen full AC där vi slog oss ned i en restaurang som serverade buffé. Maten var lokal och vi fick smaka alla möjliga läckerheter från mellanöstern. Vi åt vinbladsdolmar, hummus, bröd med örter, olika sallader, mört lamm, biryaniris, pasta med vitlöksgrädde, fisk och en stor dessert buffé. Det var minst sagt skönt efter den långa flygturen och morgonens ökenäventyr att bara få sitta i lugn och ro och äta gott. I den muslimska världen är fredag likvärdig med den svenska söndagen och därmed var de flesta affärer stängda och vi ville inte ge oss ut i hettan utanför shoppingcentret. Därför satt vi bara i några timmar och lät tiden passera och klockan 14.00 öppna butikerna sina dörrar igen. Det skulle visa sig att de skulle hålla öppet ända till klockan 24.00 och Sussie fick en stressad blick direkt hon insåg detta. Medan gubbarna satt kvar och drack coca-cola sprang Sussie runt och kollade shopping utbudet i Doha. Det var ungefär samma priser som hemma förutom i de affärerna med dålig kvalitet. Så när den mest tryckande värmen hunnit lägga sig begav vi oss ut på stadens gator istället. Vi ville få oss en närmare titt på alla otroliga byggverk och vi gick en promenad ner till hamnen. Med utsikt över den arabiska gulfen med sina Dhow-båtar och en frisk vind som svalkade kändes livet väldigt härligt. I ryggen hade vi Doha skyline med moderna skyskrapor och framför oss låg en traditionell bukt med historiska båtar som guppade. I parken mellan de båda världarna satt lokalbefolkningen på filtar och drack te, åt och skvallrade. Många var klädda i burka, niqab och männen i sin vita långa rock och ibland med rutig slöja. Eftersom brottsligheten är oerhört låg i dessa strikta muslimska länder vågade vi ta oss en tupplur på gräset.

Mörkret föll över Doha och skyskraporna tändes upp i olika färger. Parken fylldes av lokalbor som ville umgås i den mysiga atmosfären och överallt vaggade svarta och vita lång-rockar omkring. I ljusskenet kändes det nästan som ett luciatåg utan sång. Trötta och ganska färdiga med Doha begav vi oss till det svala shoppingcentret igen där vi satte oss på en restaurang och väntade till vi kunde åka till flygplatsen. Vårt plan skulle avgå klockan 02.10 och det kändes som en väldigt lång väntan dit. Nu ville vi alla bara hem!

 

Om vi ska jämföra med Dubai tycker vi att Qatar har lite att erbjuda. Det är dessutom inte alls lika fräscht och fint som i Dubai. Inte heller lika bra infrastruktur och exempelvis var det ständigt långa köer till de ofräsha toaletterna. Det kändes som om Doha har växt alldeles för fort och de har ännu inte hunnit ordna lösningar för hur den växande folkmängden ska slussas. Shoppingcentret höll på att spricka av alla människor, det var kö in från gatan utanför. Men arkitekturen var betydligt mer storslagen i Doha och affärscentrumet vid hamnen var riktigt coolt. Får vi välja i framtiden kör vi hellre en lång flygtransit i Dubai!

På lördagsmorgonen landade vi hemma på dansk mark och blev hämtade för att åka till Ystad, där vi nu vilar upp oss =)

/TandemLove

Här packar vi in cykeln i plast innan vi checkar in den. Tur att pappa och Tomas packade lätt, annars hade vi fått betala 12kg övervikt med 30 Euro per kg som pris!
Dags för öken safari med lucia-gubbarna :)
Rasmus sprang som en galning uppför dynorna - interval träning på hög nivå i hettan :)
Han poserade glatt för oss - skön gubbe :)
Upplevelsen blev ännu bättre eftersom pappa Ingemar och farbror Tomas var med!! Jihooo!
På väg till shopping centret...
Så här såg det ut inuti shoppingcentret. Traditionellt klädda män :)
Vi ville unna oss en fotmassage men män var tydligen välkomna
Sen gick vi till parken där lokalbefolknigen satt och mös överaallt
Eftersom det är ett muslimsk land är det ingen som dricker alkohol på picknicken. Te termosarna ersatte vinpavorna!
Gubbarna tog sig en tupplur :)
Doha by night!
Sweden - here we come!
Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, qatar

Vi satte oss i bilen och tog riktning emot Mossel Bay där vi skulle checka in på Botlierskop Private Reserve för att uppleva ännu en safari upplevelse. Resan var 4 timmar och gick längs med början av Garden Route. En rutt som går längs med södra Sydafrika och ska vara känt för sin vackra natur. Vi tittade ut genom fönstret och skådade det vackra landskapet, men det enda vi kom att tänka på vara hur tacksamma vi var som slapp att cykla i denna terrängen. Under vår bilresa satt vi hela tiden och tänkte; Oj denna backen hade varit en mardröm. Men som tur var satt vi i bilen och rullade in på området där vi skulle tillbringa ett par av våra sista dagar i Sydafrika. Vi blev visade våra rum och till vår förtjusning betade det antiloper och vita noshörningar kanske femtio meter ifrån vår veranda. Det var heller inget stängsel, så man kan med en viss risk ta sig en promenad närmare för att få en par bra foton. Häftigt! Sedan tillbringade vi vår tid mestadels i safaribilen, i matsalen och på en hästrygg. Istället för att jag ska sitta och skriva spaltmeter berättar bilderna nedan vår upplevelse på detta Private reserve.

 

På väg tillbaka mot Kapstaden passade vi på att besöka den udde, som är Afrikas södraste spets - Cape Agulhas. Det var en mäktig upplevelse att stå på denna punkt och blicka ut över det magnifika och brusande blå havet som sträckte sig ut framför ens fötter. Insikten sjönk ner att man i just det ögonblicket var den människa som befann sig mest söderut på denna massiva kontinent. Det är kanske inte lika storslaget som att stå uppe på Mount Everest efter veckor av bestigning, men känslan var ändå berusande då man vet att man cyklat över kontinenten Afrika. Kontinenten som nu uppbringar så många minnen och känslor. När man medvetet försöker tänka tillbaka på allt man varit med om dras man mellan total hopplöshet och bubblande lycka. Ena stunden fokuserar man på allt förfärligt man sett; all korruption, fattigdom, föräldralösa barn och elände som finns. Andra stunden kan man minnas de stora och bruna barnögon som stirrar rätt in i dina egna. Och det enda som finns där är lycka. En lycka som man inte ens själv någonsin kunnat uppbringa. Hur är det möjligt? Hursomhelst inser man mer och mer hur mycket man måste smälta. Hur många händelser det är som påverkat än och förändrat ens synsätt på livet. Man gick in i detta som en människa och kom ut som en helt annan. Nu är utmaningen att ta vara på alla insikter och vänja sig vid förändringen inom en själv. Vi sitter fortfarande och funderar om vi ska skriva en bok, men har inte bestämt oss än. Det är ett bra sätt att göra ett avtryck för än själv och ta sig tid att bearbeta allting i lugn och ro hemma. Vi har ju båda två skrivit en bok var tidigare, men vi får se vad sommaren erbjuder först...

 

Det var ett litet sidospår. Efter Agulhas åkte vi tillbaka till Kapstaden för att ta en tur upp på Table Mountain, som skulle vara vår sista turistupplevelse innan vi började förbereda oss för hemresa. I detta nu är allt på sin plats - cykeln är nedmonterad och ligger i en låda, packningen är på sin plats och väntas på att bäras in i taxin. Ikväll lyfter vi och imorgon bitti landar vi i Doha. Där ska vi tillbringa hela dagen och upptäcka Qatars huvudstad innan vi kommer till Köpenhamn på lördag. Men först Qatar. Det ska bli otroligt spännande!

 

/TandemLove

Nu hade vi kommit till Botlierskop Private Reserve utanför Mosselbay där vi började vistelsen med en Game-drive!
Det var kul att få ta med Ingemar och Tomas på lite äventyr =)
Sussie vågade sig utanför bilen!
Världens farligaste landdjur ska man inte leka med, inte ens på ett Private reserve!
På en säker plats bjöds vi på att sträcka på benen, samt snacks och dricka!
Lejonen är lika mäktiga varje gång att skåda!
Namnet hans var Chris!
Vi körde tillbaka till middagen till detta skådespel!
Efter middagen satt vi och njöt av varandras sällskap resten av kvällen =)
Mäktig syn när man drar upp gardinerna på morgonen!
Vit noshörning!
Morgonen innan avfärd innebar en ridtur och man ser ju lagom dum ut, men det är okej att skratta åt att vi ser ut som Beavis och Butthead!
Vi alla njöt av tystheten när vi red genom området och skådade djuren från hästryggen!
Kanske nästa äventyr är på en hästrygg?
Vi åkte sedan till Cape Agulhas - Afrikas södraste punkt!
Sedan åkte vi mot Kapstaden och fattigdomen syntes efter vägarna på väg in i storstaden!
Vi åkte direkt upp mot Table Mountain för att åka upp med liften innan kvällens moln skulle dra in
Visste du att Table Mountain är en utav världens naturliga sju underverk?
Sista bilden från Sydafrika! Nästa inlägg kommer handla om vårt dygn i Doha!
Läs hela inlägget »

Om ni inte redan visste om det, så älskar vi verkligen mat. Det är verkligen ett utav våra största gemensamma intressen. Och ska man njuta av hög kvalité, spännande rätter och bara betala en billig penning så är Sydafrika landet! Aldrig tidigare har vi ätit så bra mat till så låg kostnad och nu ska vi ta med er på en gourmétur genom vindistriktet. Kära bloggläsare, vi har inte glömt bort er! Men fullt schema och brist på internet gör att våra uppdateringar blir lite oförskämt glesa. Vi jobbar på att få ut mer frekventa inlägg, ännu är vi inte helt vana vid att blogga när vi gör "normala" saker :)

 

Vi lämnade Kapstaden och körde istället mot vinddistriktet. Vi färdades genom ett bergig landskap med höstlöv på träden och färgskalor som gick från grönt till gult och rött och orange. Sydafrika är ett otroligt vackert land, dettycker vi alla fyra! Efter bara en timmes körning kom vi fram till stugan vi bokat i Franschhoek. Det visade sig vara en oerhört pittoresk villa i fransk stil med vinrankor bara några meter från husväggen. På uppfarten fanns en vacker fontän med lavendel buskar omkring och på håll var hela platsen omringad av berg. Pappa Ingemar blev helt till sig och började genast smida planer på en ombygnation av köket hemma. När vi lämnat våra väskor körde vi vidare mot Stellenbosh för att pröva vin och avnjuta prisbelönt mat. Solen sken och termometern kröp över 30 grader, bergen gav oss spektakulära vyer och höstlöven glödde mot den klarblå himlen. Vårt första besök blev på Hidden Valley Wine Estate där vi råkade hamna för lunch på Sydafrikas tionde bästa restaurang Overture. Rasmus och Sussie åt en fyra rätters avsmakningsmeny med vinpaket och Tomas och Ingemar fick snällt vänta tills deras huvudrätt kom in. Maten var utsökt och servicen oerhört bra. Det var underbart att sitta i skuggan med utsikt över vingårdarna och bergen samtidigt som vi stuvade i oss kemi mat-rätter som var likt konstverk på för ögat och smaklökarna! Den mest spännande rätten var en förrätt med minirödbetor, örtkräm, rödbetspuré, yellowtail fisk, snoekfisk paté och bacon. En annan mycket delikat rätt var en hakefisk filé som serverades med shitake risotto och fisken var helt perfekt tillagad. Krispigt skin med lagom sälta, vit filé utan ben och helt mör med en smakfull shitakesvamp. Aldrig tidigare har en fisk smält som en varm glass i våra munnar tidigare. Efter några timmar var det dags för att åka och pröva mer vin och dagens bästa vingård var utan tvekan i Simonsberg på Simonsig. Vi fick smaka både en krispig champagne och delikat rött och vitt vin och alltihop var riktigt bra. Det finns även på Systemet hemma så det ska vi nog titta närmare på när vi kommer hem. Vingårdarna stängde redan klockan fem så vi stannade till i Stellenbosch centrum för en kopp kaffe. På kvällen hade vi bokat bord på Sydafrikas tredje bästa restaurang Jordan.

 

På Jordan var servicen inte särskilt bra men maten däremot höll världsklass. Vår stämning var på topp och vi skrattade så att vi kiknade mellan rätterna. Till maten drack vi en ny, god och spännande citrusöl som heter Devilspeak. Får ni chans att testa den, gör det! Vår absoluta favorit av rätterna var bland annat en krämig blomkålspuré med bräserat ankbröst med lite sälta som kontrast mot den lena purén. En annan favorit var en fisk som här nere heter Stumpnose och fisken var helt pinfärsk och men med lite mer konsistens än den vi ätit tidigare under dagen. Fisken låg på en bädd av ångad spenat och till detta serverades en krämig spenatsås. Fisken i sig gav väldigt mycket smak och det gjorde sig bra till de mjuka spenatsmakerna.Men det vi tyckte mest om var sufflén med smak av honung och vallmofrö med äkta vaniljsås och hemlagad vaniljglass till.

 

Dagen efter tog vi sovmorgon och när alla vaknat till liv samlades vi kring frukostbordet i det franska köket och åt vår egen frukost. I all enkelhet åt vi yoghurt, flingor, granat äpple, avokado, ägg, mackor, juice och kaffe. Inte en vanlig måndags frukost trots allt :) Utanför fönstret sken höstsolen och vi tog oss en promenad in till den mysiga lilla byn Franchhoek. Vi bodde precis utanför byn och på vägen gick vi med de vackra bergen som utsikt och höstlöven som gav oss återigen spektakulära vyer. Franschhoek är nästan uteslutande fullt av små, vita hus och butiker och restauranger. Hela byn känns nästan lite som en sagovärld där allting är perfekt inrett och utplacerat. Butikernas priser fick oss att tappa hakan och det hela var en gnutta tursitigt. Men att strosa omkring och kika på vackra saker, pröva choklad och ost eller mumsa på någon av alla restauranger och caféer kändes inte så dumt trots allt. Vi tog dagen i ett lugnt tempo utan något speciellt på agendan och på eftermiddagen köpte vi med oss en flaska vin och en ostbricka och gick hem igen till vårt villa bland vinrankorna. Vår ost åt vi på uteplatsen i skenet från den öppna elden vi tänt och sedan mös vi tills solen gick ned.

 

Middagen intogs på Le Bon Vivant som vi hört mycket gott om från flera håll. Vi slog på stort och tog vår tredje avsmakningsmeny där vi endast betalade 350kr för 5-rätter. Här var servicen oerhört hög, maten väldigt avancerad och spännande men framför allt välsmakande. Som aptitretare fick vi en rödbetsglass med Springbok antilop Carpaccio och det var förvånansvärt gott. En annan favorit var tonfisk med en hel massa tillbehör och fisken var både smakfull och helt perfekt i konsistens. Men bäst var kanske trots allt en Springbok tillagad på två olika sätt serverad med rödvinssås och svampsås. Köttet var så mört att man knappt behövde tugga det. Till dessert fick vi fyra små rätter där en basilikaglass var den absoluta favoriten - spännande, fräscht och lagom sött! Tomas beställde in en tallrik med flera små desserter på och han fick in en tallrik med tio olika desserter på. Vi alla häpnade - ingen hade tidigare sett på maken till efterrätt! Han fick en mörk chokladkaka, en apelsin soufflé, basilikaglass, munk, jourdgubbs pannacotta, crème brulé, nougatekaka, italiensk annans canoli, granatsorbé och en macarone. Det var med andra ord rena himmelriket för en gottegris!

 

SÅ gillar du bra, vällagad och kvalitativ mat - ÅK HIT! Sydafrika är ett fantastiskt resmål för dig som vill uppleva mycket, äta gott, dricka delikat och spendera lagom mycket pengar på ovanstående!

 

I nästa inlägg berättar vi om vår vistelse på ännu en safari! Glöm inte att tävla om en Iphone 5 - HÄR!

 

/TandemLove

I vackra Stellenbosh började vi vår vintur
Inte konstigt att kameran gick varm..
Till lunch tog vi en avsmakningsmeny på Overture, en av Sydafrikas topp tio bästa restauranger
Detta var första rätten. Snok paté med rödbetspuré, yellowtail fisk, bacon och örtcremé. Hur delikat som helst!
Rätt nummer fyra var en pinfärsk hakefilé med shitake risotto. En av de bästa fiskrätter vi smakat på!
Här har vi rökt fläsk med advokado pure
En fantastisk soufflé med choklad glass till. Första gången vi ätit denna underbara dessert och fler lär det bli! MUMMA!
Sussie gillade verkligen sin dessert!
Här sitter Rasmus utanför dagens bästa vingård - Simonsig
Det var inte bara en vacker vingård- de hade även utsökt champagne och rödvin
Det blev en avsmakningsmeny på den berömda restaurangen Jordan i Stellenbosch
Första rätten var en blomkålspuré med bräserad anka och det var en utav kvällens absoluta favoriter!
Rätt nummer 2 var en tagiatelle med fisk, parmesan och svampsås
Sedan var det dags att smaka på antilopen Springbok som serverades med fikon, rödbetsjelly, rostade pumpakärnor och palsternacks cremé.
Vår fjärde rätt bestod av en utsökt Stompnose file med rostad kapris och spenatsås. Det var alldels juvligt!
Den femte rätten var fläsk med gratinerad palsternacka, vitlök och örter i små akade lökar tillsammans med en rödvinssås.
Kvällens dessert var det absolut bästa! Ännu en gång fick vi soufle och denna var till och med ännu godare än den första. Den var med smak av honung och poppyseeds och till det en kula äkta vaniljglass. Världens godaste dessert!
Efter middagen åkte vi tillbaka till vår franskinspirerade stuga i Franschhoek
Här är utsikten från vår uteplats i stugan. Vi allihopa ville stanna för evigt i denna underbara miljö.
I grannens trädgård blommade flera hundra buskar lila lavendel. Med de gröna bergen som bakgrund kunde vi inte annat än att njuta
Franschhoeks lilla vackra kyrka mitt i byn. Små, söta och vita hus i samma stil som kyrkan finns överallt i byn. Hög mysfaktor i hela staden.
Det blev dags för ännu en avsmakningsmeny på Le bon vivant i Franschhoek. Detta var en kula rödbetsglass serverad med springbok carpaccio. Helt makalöst spännande smaker och väldigt gott!
Sedan serverades sauterad tonfisk som var perfektion, tillsammans med äppelsås, wasabipuré och risotto
Efter detta fick vi in en tryffelbuljung med svamp och anka och bollen på bilden är en utsökt ankleverteriné. Tillsammans blev det hela en smakexplosion i munnen!
Vi fick frossa i två olika sorters lax och ärligt talat minns vi inte riktigt alla detaljerna i rätterna för det var så många komponenter. Men detta serverades även med en ärtpuré, grönsaker och en lätteräka inlindad i potatisspagetthi
Köket gjorde en miss och vi serverades först denna underbara lammrätt men när kyparen insåg vårt missnöje bars tallriken kvick ut och in kom...
Springbok tillagat på två olika sätt serverat med granatäpple, rödvinssås, potatiskaka. och svampsås. Perfektion på stekgraderna!
Sist men knappast minst fick vi in inte mindre än fyra desserter. Röd velvet kaka med färska bär, honung och apelsin souflé, jorgubb och hallon panacottá och det absolut godaste en basilikaglass. YUMMI!
Men värst var Tomas dessert tallrik som innehöll allting som fanns i köket!
Le bon vivant - en underbar matresa som vi gladeligen skulle göra igen. Gillar ni mat ska ni verkligen resa till Sydafrika och gärna till vinlandet!
Läs hela inlägget »

Tryck på play nedan för att lyssna på intervjun i vaken med P3&P4

Sussies pappa Ingemar och farbror Tomas kom till vårt nya boende i stadsdelen Gardens på kvällen och vi firade deras ankomst med en stark Sydafrikansk tradition som kallas Braii. Det betyder kanske inte vad man tror. Men det är en namnet på grillning och vi satt kring matbordet och pratade, skrattade och njöt hela kvällen. Sedan vinkade vi hej då till Lisa och sedan kröp vi tidigt i säng.

 

Nästa morgon begav vi oss ned till hamnen där ett stort shoppingcenter, flera restauranger och ett stort akvarium ligger med utsikt över Table Mountain. Men vi skulle varken shoppa eller äta utan istället sätta oss på en dubbel-däckarbuss och turista runt hela staden. Det var ett väldigt bra sätt att få se hela Kapstaden till en billig peng och samtidigt skapa sig en bra uppfattning om de olika stadsdelarna. I våra hörlurar fick vi mycket information om stadens historia och det var intressant att veta lite mer om Kapstaden. Vi hoppade av för att besöka ett museum som berättade om hur en hel stadsdel tvingades emigrera till fördel för de vita och vi stannade också i den otroligt vackra Camps Bay. I Camps Bay häckar celebriteter och finare folk som vill njuta av läcker sjömat vid strandkanten. Stranden ligger vackert i en vik med Signal Hills gröna spets till höger och de tolv apostlarna som ramar in stranden bakifrån. Vi förstår verkligen varför stranden är så populär och det var en av de finaste stränder vi sett. Lunchen passade vi på att äta på en Italiensk restaurang med utsikt över det turkosa vattnet men portionerna var små och dyra och upplevelsen blev inget speciellt. Men stämningen var fortfarande på topp och vi styrde kosan mot Water Front för att mysa i kvällssolen. Middagen blev på en restaurang som serverade afrikansk mat och vi passade på att pröva både antilop och struts.

 

Dagen efter gick vi förbi den muslimska stadsdelen Bo Kaap med sina färgglada hus och kullerstensgator. Stadsdelen var den de asiatiska slavarna flyttade till och eftersom flera av dem var muslimer byggdes flera moskéer i området och en egen kultur och matkultur utvecklades i området. När slavarna blev fria målade de husen i starka och grälla färger för att markera sin frihet då de som slavar var tvungna att bära grå/bruna kläder. När vi spatserat runt i värmen en stund gick vi ner till firman där vi hyrt vår bil och hämtade ut den. Sedan körde vi mot Godahoppsudden längs den enormt vackra vägen som gick precis bredvid bergsväggar och klipporna som störtade ner i det blåa vattnet. På vägen passerade vi Simon´s Town som var en liten mysig fiskeby och i närheten stannade vi för att besöka Boulders Bay där en stor pingvin-koloni bor. På de kritvita stränderna gick pingvinerna omkring och de simmade tillsammans i det turkosa havet. Det var en väldigt vacker plats och en annorlunda upplevelse. När vi beundrat utsikten ordentligt körde vi vidare mot Godahoppsudden där vi började med en utsökt middag på Two Oceans. Sussie åt en av de bästa Sushis hon ätit! Efter maten gick vi upp till fyren med spektakulär utsikt över udden, havet och klipporna. Vi hade strålande sol hela dagen och det var verkligen rätt dag att besöka denna natursköna plats.

 

Vi har passerat 100.000 kronor, men som sagt fortsätter insamlingen! Vi har även fått in fyra anmälningarna till tävlingen om en Iphone 5. Anmäl dig du med!

 

/TandemLove

Bo Kaap vilket är ett område i Kapstaden som är målat i alla olika vackra färger! Men det är en historisk förklaring!
Tvättäkta turist!
Vi hoppade av vår Sightseeing buss i Camps Bay och gick runt på stranden!
Vackra kvinna!
In Action!
På väg till Boulders Beach
Här ser du en herre i frack!
Ett populärt resemål på Kaphalvön!
Cape Point!
Cape of Good Hope!
Kaphalvön spenderade vi en heldag. Men det var inte tillräckligt!
Vad nöjd med allt som livet ger..
Körde tillbaka till en storslagen solnedgång!
Läs hela inlägget »
Rasmus njuter av frukosten på Glen Boutique hotel!

Det har varit välbehövligt med en liten paus från bloggen och bara få njuta och koppla av. På något vis känns det som om tröttheten sakta men säkert börjar smyga sig på. Kanske är det nu vi verkligen slappnar av och det vi gått igenom börjar sjunka in? Egentligen har vi inte så mycket att säga om veckan som gått, för vi har bara haft det bra. Vi har njutit dagarna i ända av god mat, läckra och billiga viner, vacker utsikt och härlig shopping. Dagarna har börjat med en underbar, fräsch och hälsosam frukost på vårt nya favorithotell Glen Boutique Hotel i området Sea Point. Det är nog det bästa hotellet vi bott på- ska ni åka hit någonting kan vi varmt rekommendera detta boende.

 

Vi har hunnit umgås en hel del men Sussies kompis Lisa som bott i Kapstaden i sex månader. Tillsammans har vi hunnit med ett besök på en mysig matmarknad i stadsdelen Woodstock. Det var strålande sol och marknaden var fullpackad av trendiga människor som kommit för att njuta av mat och dryck. Några satt och åt ostron med ett glas vin klockan 11 på förmiddagen, andra mumsade på pizza, en del hade precis inhandlat frukost och en del sprang omkring med stora glas Mojito. Stämningen var avslappnad och ett band som spelade musik i stil med Gypsey Kings spred en festlig känsla över det hela. Vi köpte en burgare där köttet var gjort av struts med avokado sås, ruccola och färska grönsaker på, vinbladsdolmar, falafel och givetvis smoothies på bär. Efter lunch åkte Lisa och hennes vän hem medan Rasmus och jag begav oss till Water Front för att shoppa lite ytterligare. På eftermiddagen snubblade vi över en Afternoon Tea för bara 110kr och vi slog till direkt. Vi frossade i goda pajer, snittar, scones, desserter och massa små delikata bakverk. I baren spelades lugn musik och vi bara njöt av stämningen, musiken, maten och den vackra dekoren. Som utsikt hade vi det vackra Table mountain och himlen var helt klarblå. Efter testunden slöt Lisa upp med oss igen och vi gick ut och åt på den berömda restaurangen Nobu. Maten var Japansk och den var himmelsk men väldigt små portioner. Vi förstår verkligen varför japanerna är så smala! När vi ätit färdigt gick vi vidare till centrum där vi gick ut på en fullpackad krog och satt och snackade resten av kvällen. Dagen efter åkte vi med vänner till en vän till vinstaden Stellenbosch strax utanför Kapstaden. Där prövade vi vin och spenderade resten av dagen i detta berömda vinimperium. Mer finns det inte mer att säga. Kort och gott njuter vi av varje sekund!

 

Varje morgon när vi vaknar ligger vi extra länge kvar i sängen och njuter av mjuka och lena lakan. Vi rullar huvudet på kudden och uppskattar känslan av en "riktig" kudde! Så underbart! Sedan går vi till duschen och låter heta strålar värma våra trötta kroppar. Fortfarande kan vi vrida på kranen och hoppas att det finns vatten. Om det finns vatten hoppas vi att finns varmvatten. Och när varmvattnet flödar ut ur munstycket måste vi påminna oss att varmvattnet inte tar slut efter 30 sekunder. Vi är tillbaka. Vi är tillbaka till den europeiska lyxen att ha rinnande rent och varmt vatten! Och vi tar verkligen till vara på varje liten detalj av detta "överflödiga" liv. Det är som om varje sinne har blivit överkänsliga samtidigt som hjärnan har förmågan att ta upp alla dessa underbara smaker, lukter och syner. Resultatet och uppskattningen blir makalös!

 

Med denna insikt över hur mycket det är möjligt att uppskatta alla de små sakerna kan vi ge ett hett tips till dig läsare. Om du kanske inte känner längre hur god pastan smakar, inte längre hör fågelsångens underbara toner eller inte ser solnedgångens skiftande färger när klotet sänker sig över horisonten. Då borde du cykla genom Afrika =)

 

Nu har Susannes far och farbror kommit ner och vi ska agera "riktiga" turister under 10 dagars tid. Fortsättning följer...

 

/TandemLove

Besökte en marknad med mat och lite smått och gott!
Sussie spanar in förbjuden mat ;P
Det är så vackert med Table Mountain runtomkring centrala Kapstaden!
Sussie i solen vid Waterfront!
En annan värld än den vi upplevt de senaste månaderna!
En dag besökta vi hotellet Ona & only och åt deras ljuvliga Afternoon Tea för bara 165 Rand = 120kr
Vi njuter och vi njuter och vi njuter!
Läskande??
Cocktails för 35-50 kronor!
Visste du att Japan har mest Michelinstjärnor i världen! Nästa resmål?
En kväll avslutades med den kända japanska restaurangen Nobu som bjöd på högklassig mat!
Sedan fick vi följa med ut ett par till Stellenboch och pröva vin!
På en av gårdarna!
Är det vackert eller vad?
Och humöret var på topp hela dagen!
Läs hela inlägget »

Här kommer hela vår tio månader långa resa nermalt i tjugofem bilder. Det blir som en snabbspolning, en återblick och en summering i bilder. Om ett par dagar kommer vi lägga ut våra topplistor, så håll utkik.

 

Glöm inte anmäla er till tävlingen om en Iphone- klicka här!

 

Då kör vi!

 

/TandemLove

Norge (Juni,Juli, Augusti) - Det vackraste landet på HELA resan!
Sverige (Augusti) - En välbehövd mellanlandning i världens bästa land!
Danmark, (Augusti) - På den tiden hade vi en annan cykel och ett tungt släp!
Tyskland (September) - På cykel längs kanaler!
Holland (September) - Kanske Europas trevligaste människor?
Belgien (September) - Missa inte Moule Fritte (maträtt)!
England (September) - En av Europas vackraste platser på sydkusten!
Frankrike (September) - Landet med passion för mat! Hit kommer vi åka igen på matresa!
Italien (Oktober) - Ett land vi har blandade känslor för! Men italienska Rivieran föll oss i smaken!
Vatikanstaten (Oktober) - Världens minsta land?
Albanien (Oktober) - kanske landet som överraskade oss mest! Vi älskar människorna!
Makedonien (Oktober) - 2 dygn, men det gav smak för ett återbesök!
Grekland (Oktober) - Landet utan bilar!
Turkiet (Oktober, November) - Susanne framför Blå Moskén i Istanbul!
Jordanien (November) - Cyklingen längs döda havet bjöd på magnifika vyer!
Egypten (November, December) - I Egypten dumpade vi kärran och förberedda oss inför den Afrikanska kontinenten!
Sudan (December) - Att säga att Sudan har bland de trevligaste och fredligaste människorna är svårt att förstå med deras många och långdragna konflikter! Men det är så sant så!
Etiopien (December, Januari) - En månad med psykisk terror! Men landet som berörde oss mest!
Kenya (Januari, februari) - Möte med olika kulturer är bland det häftigaste på hela resan!
Tanzania (Februari) - Musikens och färgernas land!
Malawi (Februari) - Nyfikna och underbara människor!
Zambia (Mars) - Landet som vi trodde var platt, men gav oss en ordentlig utmaning!
Botswana (Mars) - Det enda "vilda" landet i Afrika!
Namibia (Mars, April) - Är det någon som ser kattskrället?
15 april Sydafrika, Kapstaden - Efter 300 dagar på cykelsadeln var vi äntligen framme!
Läs hela inlägget »

Klockan var sent igår kväll. Vi satt båda i sängen på vårt hotellrum här i Sea Point, Kapstaden. Helt plötsligt började Rasmus skrika och jag blev nästa rädd av reaktionen. Är det någon som bryter sig in? Nej, han gapar  åt något positivt för att han ler med hela ansiktet! Då vänder han datorn åt mitt håll och jag bara tittar på skärmen. Tittar och tittar. Det är vår insamlingssida från Inspons.se som är uppe. Sedan förstår jag! WOW! HELT UNDERBART! Vi hade nått vårt insamlingssmål. Men hur? Vi hade precis nått 80.000kr och 20.000 hade kvar. Min  blick går till höger och jag ser flera nya gåvor:

 

Cent med familj och företag                                       5000kr

Bygg betong og Laft AS v/ Cent Gustafsson             15.0000kr

 

 

Nu har insamlingen nått 103.000 kronor! Detta tycker vi är helt obeskrivbart! Vi är så tacksamma till alla Er Givare som gett en liten slant eller en stor! Allt tillsammans har växt på hög och tillsammans har vi nu hjälpt 515 människor med rent vatten och sanititet! Ta några sekunder och tänk hur många människor det är!

 

Vi vill tacka NO 19 för Er gåva! Men speciellt för all Er hjälp. Ni har varit med sedan start och hjälpt oss att sprida ut våra visitkort i Alingsås till alla besökare på Er frisörsalong. Stort tack!

 

Men främst vill vi tacka Cent med familj och hans företag Bygg Betong og Laft AS! Ni har sammanlagt gett den största gåvan hittills i Inspons historia och hjälpte oss över 100.000 kronors gränsen! Ni skulle bara veta vilken lättnad ni skänkte oss! Vi borde tagit kort på de glädjetårar som rann utefter våra kinder igår kväll! För er som inte kan vår blogg utan och innan möte vi denna underbara familj i Molde! Vi väntade på nya däck från Sverige och fick bo en hel vecka hemma hos dem och hade en helt underbar semestervecka!

 

Men vi fortsätter kämpa för allas rätt till rent vatten! Vi avslutar som sagt vår insamling med Vätternrundan och nu hoppas och tror vi att vi kan hjälpa ännu fler människor! Är ni med hela vägen fram?

 

Vill du veta hur pengarna används kan du klicka dig fram på sidan - LÄS HÄR!

 

/TandemLove

 

Till höger ser ni Gåvorna! Gå även in på www.inspons.se!
Läs hela inlägget »

Dagen D var här! Det var nu vi skulle trampa de sista 30km till mållinjen. Vi förstod det fortfarande inte, vi kunde inte tro att det hela snart skulle vara över. Det kändes befriande att tänka att vi inte skulle behöva kliva upp på cykeln kommande morgon. Slippa gnida skavsåren ytterligare en dag och slippa pressa kropparna bortom deras förmåga. Snart skulle vi få sätta ner benen på fast mark på allvar. Vila, njuta och få träffa nära och kära. Det var med glädje vi snörade på oss cykelskorna!

 

Vi slängde i oss den gedigna frukosten men vi båda hade svårt att få ner maten. Nervositeten, spänningen och känslan av allvar tog över och vi skyndade oss iväg. I flaskhållaren satte vi champagneflaskan, redo för att avnjutas i Kapstadens hamn. Sedan började vi trampa längs den vackra kusten med sandstränder, lyxiga villor och brusande hav. Det har aldrig gått så enkelt att trampa någonsin och det kändes bokstavligt talat som om cykeln flög fram utav sig själv. Telefonen ringde i ett kör med besked om olika mediaföretag som ville filma, fotografera och intervjua. När vi bara hade ungefär 5km kvar till Waterfront stannade vi med Table Mountain som förgrund för att knäppa lite "seger bilder". Passande nog dök första tidningens fotografer upp ungefär samtidigt. Efter tio minuter kom ett tv-team in slirandes på parkeringen. De båda ville filma och fotografera oss "in action" och de hoppade in i sina bilar igen. Vi svängde upp på den fullpackade huvudvägen där morgontrafiken som bäst höll på att stoppa igen körfältet. Reportrarna hängde ut genom bilrutorna och filmade och fotograferade oss när vi trampade oss in mot Kapstaden. Resten av bilarna på vägen tutade frenetiskt och irriterat och det hela kändes nästan kaotiskt. Ibland körde reportrarna i förväg och hoppade ur bilarna för att sedan springa bredvid oss ute i vägkanten. "Allt för konsten", brukar man ju säga?

 

Någonstans i allt detta började vi inse att vi inom kort skulle nå vårt mål. När tanken på allvar slog oss och vi för första gången kunde ta till oss den, kändes det i hela kroppen. En pirrande och nästan stickande känsla spred sig över Sussies rygg och ner längs armarna hela vägen ut i fingerspetsarna. "Vi har gjort det, herrej*vlar, vi har grejat detta!" Från hamnen luktade det fisk och hav och morgonens arbetsmoment hade precis kommit igång med ett buller från alla maskiner. Vi körde genom hamnområdet och mötte alla sargade arbetare som förvånat hälsade med höjda ögonbryn och öppna munnar. Telefonen fortsatte ringa var femte minut och vi hade bråttom till Noble Square vid The Water Kant där tv-teamet väntade på oss. Plötsligt rullade vi på fälgen och ett väsande ljud hördes tydligt. Vi hade lyckats få punktering i ett ögonblick då det verkligen inte passade sig. Vi stannade och pumpade däcket tillfälligt men ganska snart rullade vi inte mer än en meter åt gången. Vi var tvungna att laga punkteringen och framför våra ögon låg Water Front signaturmärke Parisehjulet. Det var så vansinnig nära, men vi ville ju inte gärna promenera in den sista biten.

För första gången någonsin hade vi fått inte bara ett, utan FYRA hål på en och samma slag. Vi lagade hålen på rekordtid och sedan hoppade vi upp på sadlarna igen. Sedan körde vi runt som galningar och försökte hitta vägen till torget vi valt som mötesplats. När vi rullade in på Noble Square med Taffel Berget som bakgrund kom känslorna över oss ordentligt. Vi grät, kramade varandra och WaterAids representant. Folk applåderade och knäppte kort och filmkameran såg till att få med varje tår på band. Vi tittade på varandra och behövde inte säga ett enda ord. Vi kände precis likadant. Lättnad, glädje, stolhet och ett rus av lycka flödade genom våra hjärtan. Det var stort, det kändes otroligt mäktigt! Vi hade klarat det vi gav oss ut för att genomföra. Trots så många tankar om tvivel längs vägen. Ja, det kändes sannerligen helt otroligt att stå där i Kapstaden med cykeln! En syn vi fantiserat så ofta om under denna resan.

 

Stora mikrofoner trycktes upp i våra ansikten och tv-intervjun tog fart. Vi försökte febrilt översätta våra svenska tankar till engelska på ett snabbt men bra sätt. Hela upplevelsen gjorde att huvudet nästan snurrade runt där inne och Sussie skakade i hela kroppen. Det var svårt att uttrycka sig väl och vi kände oss väldigt oerfarna, men trots det var det väldigt roligt att få uppleva en tv-intervju. När de förklarade att programmet skulle sändas klockan 13.00 slappnade vi av och tänkte att det nog inte var många som skulle se oss. När tidningen och tv hade fått sitt spelade Khumbu Zuma upp ett videoklipp från Svenska WaterAids Generalsekreterare som var en hälsning till oss. Vi blev så glada för detta och kände oss så rörda att vi började storgråta igen. Allt bara svämmade över!

 

Sedan när vi torkat tårarna och alla reportrar och media folk begett dig till sina kontor för att arbeta med sitt material gick vi för att äta lunch på en fiskerestaurang precis vid vattnet. Samtidigt ringde en radio kanal och ville att vi skulle komma till studion och göra en intervju. Så vi fick äta fisken och musslorna snabbt och sedan bege oss till den angivna adressen. Vi skulle prata hos Smile FM som är en radiokanal som försöker uppmärksamma även positiva nyheter och spela både lokal musik och kommersiella artister. Ett riktigt bra koncept tyckte vi och det hela kändes väldigt spännande. Vi klev in i studion och fick mikrofoner inställda efter vår längd och styrka på rösten. Sedan fick vi korta instruktioner på hur de ville ha intervjun, korta, snabba och käcka svar var ordern och vi skruvade på oss nervöst. Reportern undrade om vi inte gjort detta förut och vi erkända att detta var vår radio-oskuld. Han såg lite nervös ut och vi kände hur svetten bröt ut i händerna. Den röda lampan började lysa och vi var i sändning. Reportern berättade kort om vårt projekt och sedan kom första frågan. Hans personlighet gjorde det enkelt att svara och eftersom han var så avspänd och cool började även vi slappna av. Det kändes nästan som om man pratade över en kopp kaffe. Intervjun gick bra men vi hatade givetvis att höra våra egna röster :)

 

När vi slog på mobilerna igen hade vi flera missade samtal och snart ringde det på nytt. En tidning ville ha en intervju på telefon och vi satte oss med för att genomföra den. Sedan ringde tv-bolaget igen och de ville använda oss i kvällsnyheterna. De nämnde något om studio och vi höll nu på att bli riktigt nervösa. Skulle de intervjua oss i en studio? På "Prime time" tv i ett land med ungefär femtiotvå miljoner människor? Hjälp! Sussie fick panik och sprang till närmsta shoppingcenter för att köpa en outfit och ringde sedan sin kompis Lisa i ren panik. "Jag behöver smink, har du en hårborste?" Lisa intygade att dessa magiska verktyg fanns att tillgå och vi cyklade till hennes hus. Det var snabba puckar som gällde och vi hoppade in i duschen nästan direkt. Sen fick Lisa sminka Sussie och med de nya kläderna såg hon ut som en ganska normal människa. Rasmus hade bara ett val och det var en skjorta och han behövde varken smink eller hårborste för att se anständig ut.

 

Lisa följde med oss till SABC och efter lite förvirring blev vi insläppta och vi fick vänta i en blommig soffa ala 80-tal. Ingen mötte oss och infen förklarade vad som skulle hända. Efter en stund kom en kameraman och förklarade att vi skulle följa med honom. Vi gick in i en tom studio med en stor bild på Table Mountain som fondvägg, ett skrivbord med två stolar framför. Ingen reporter kom och vi förstod inte riktigt hur den här intervjun skulle gå till. Skulle vi ha en egen show och snacka fritt? Kameramannen tejpade mikrofon och hörsnäckor på oss och vi förstod att reporterna skulle dra intervjun från en annan studio. Ifrån South Africa Broadcasting Corporation i Johannesburg för att vara mer exakt. I öronen började de testa vår ljudet i snäckorna och sedan styrkan på våra små mikrofoner. Det började känns minst sagt nervöst och svetten bröt ut ännu en gång. Strupen snörde ihop sig och blev alldeles torr. Kameramannen sa:
"Men ni har väl gjort detta många gånger förut?"
"Neeej..." Svarade vi.
"Okeej. Aha, hmmm, Ni vet att det är Live va? Det värsta misstag ni kan göra är att inte titta in i linsen. Tittar ni någon annanstans kommer ni se jättekonstiga ut!" Hans instruktion hjälpte inte vår nervositet och det ända vi ju kunde tänka var "Titta in i linsen, titta in i linsen, titta in i linsen!"

 

Vi väntade fortfarande att få mer instruktioner. Typ vilka frågor vi skulle svara på. Men inget kom... Vi försökte andas lugnt och förbereda oss på vilka svar vi skulle säga. Vi ville att engelskan skulle flyta naturligt och komma lika lätt som de svenska svaren. Inte sitta i direktsändning under kvällens nyhetssändning och säga "Öööhhh..." i början på varje mening. Nervositeten ökade och Sussie nästan krampade i mungiporna eftersom de inte kunde sluta le brett. I våra öron talade någon om för oss att det var två minuter till sändning och sedan hörde vi reporten berätta om oss. På tv bakom visades klippet från tidigare (längst upp i blogginlägget) och sedan berättade reporten att Susanne och Rasmus Engberg var med dem Live från Cape town. Vi kände oss precis som de där krigsreportrarna som har en hörlur och som svarar jättelångt efter frågan ställts på grund av fördröjningen. Frågorna var långa och innan vi hunnit uppfatta vad sjutton hon egentligen ville ha svar på var det dags att säga något. Välformulerat, kort, smart och på engelska. I varje fråga var det som tre olika frågor och det var ärligt talat svårt att få till något storslaget. Det kändes som om rösten darrade likt en hundvalp i vinterkyla och vi gjorde vårt bästa för att se avslappnade ut. Lisa hävdar att vi gjorde ett bra jobb men hon är inte direkt objektiv ;) Det var en rolig upplevelse och det kändes skönt att få mediaträning här och inte framför hela Svenska folket!

 

När intervjun var över hoppade vi in i en taxi som tog oss till en välkänd köttrestaurang där vi firade dubbelt med stek, vin och favoriten crème brulee. Vi kände att tröttheten kom över oss ganska snabbt och det var väldigt skönt att få avsluta dagen med en middag i sällskap med en vän. Det var nog den mest spektakulära och annorlunda födelsedagen Sussie vart med om. Och en sak är säker - vi kommer alltid minnas denna dagen! En milstolpe i vårt liv, en påminnelse om vilka vi är och en indikation på att vår relation klarar en del.

 

Vi känner oss hedrade över att fått göra denna insamling i WaterAids namn. Vi pratade med den huvudansvarige för WaterAids alla kontor i södra Afrika. Han var djupt tacksam för vår insamling och för att vi bidrar med att uppmärksamma detta jätteproblem. Han förklarade att det är så många som är i akut behov att detta stöd och att vi verkligen förändrar livet för de människor som får hjälp. Han berättade att en stor del av befolkningen i Afrika lever på sju kr om dagen. Att de får tillgång till rent vatten, toaletter och kunskap i hygien är avgörande för deras överlevnad. Han var så otroligt glad över alla privatpersoner som bidragit till vår insamling och han var rörd över Ert stöd och engagemang. Vi känner oss stolta över ER insats, glöm inte att det är NI som räddar liv. Det betyder jättemycket för människorna här och de flesta ser på er givare med stor respekt. Allvarligt talat, vi hörde varma ord från flera håll. Ni är fantastiska. Ni har gjort en insats för världen - känn er stolta!

Avslutningsvis vill vi även tacka alla våra läsare som följt oss genom detta enorma äventyr. Tack för alla kommentarer, Gillam-arkeringar och peppande ord. Ni har varit ett stort stöd och en positiv och glädjande motivation för oss varje vecka. Verkligen stort tack till ER!

 

Bloggen fortsätter, projektet löper tills vi trampat runt Vättern och vill du vinna en Iphone 5 klickar du HÄR!

 

Länk till artikel i Sunday Times,, tryck här! 

 

Länk till artikel i Cape Town Argus, tryck här!

 

/TandemLove till Er alla =)

Synen av Taffelberget på håll fick oss att rysa när vi kom närmare och närmare!
Löööv!
Pussilipuss!
Fotografer och Tv-team körde längs med vägen, hoppade ut, knäppte kort och film och fortsatte så längs huvudvägen! Ballt!
Efter inga punkteringar sedan Namibia, fick vi fyra stycken när vi bara hade 2km kvar!
Firar med Champagnen från Restaurant Orca!
Jihooo!!!
Intervju med SABC 3, vilken är längst upp i detta blogginlägg!
FRAMME!
Snabb lunch i havets tecken! Mumma! 1 kg musslor a la belgian style!
Redo för intervju efter lunchen med Radio Smile 90.4 FM!
Blev intervjuad av en riktigt skön kille!
Förklarar problemet kring bristen på rent vatten för alla lyssnare!
Radioprataren till höger och WaterAid representant Khumbuzile Zuma mellan oss!
Sussie får öronsnäckan placerad och nervositeten ökar! Hej handsvett!
Den enda instruktionen vi fick: "Det största misstaget är att inte titta i linsen, då ser ni konstiga ut". Annars helt oförberedd!
LIVE-tv!
Summa kardemumma var det en häftig upplevelse!
Avslutade kvällen med en Creme brulee! Tack alla som följt vår resa ner till Kapstaden! Men håll ut! Än är inte äventyret över...

Videoklipp från WaterAid Sverige, detta är även tillägnat till Er givare!

Läs hela inlägget »

Vi närmade oss Kapstaden sakta men säkert och för varje avståndsskylt vi passerade skrek vi ut vår glädje, men trots att vi ser skyltarna tror inte Sussie på att det är sant. Vinden blåste vinande starkt från sidan och de ständiga kullarna gjorde att vi fick kämpa för varje tramptag. Det skulle sannerligen inte bli enkelt att trampa de sista milen. Men det var egentligen uppfriskande på sätt och vis. Vi fick verkligen sätta uthålligheten, envisheten och motivationen på prov. När man möter motgångar utvecklas man och de sista dagarna har varit ett styrkeprov utan dess like. Det har varit lärorikt och i slutet av varje dag känner vi oss extra nöjda med dagens prestation. Vi ska inte trötta ut er med att skriva spaltmeter om hur vacker naturen är, men vi måste återigen säga att Sydafrika är ett av de vackraste länderna på resan. Norge och Sydafrika är topp 1 gällande naturupplevelser!

 

När vi bara hade 71 kilometer kvar till Kapstaden såg vi hur Table Mountain tornade upp sig i fjärran och vi var tvungna att slå upp en google-karta för att verkligen försäkra oss om att vi såg rätt. Vi trodde inte våra ögon! Det kändes inte verkligt! I vårt inre har vi så många gånger vi sett detta framför oss. Men nu när Cape Towns signum Table Mountain låg inom räckhåll kunde vi inte greppa det. Rasmus tjoade och skrek medan Sussie bara satt i tystnad bakom och stirrade på berget och ljusen från staden. När avståndsmätaren visade att vi endast hade 30km kvar till "The Mother City" svängde vi av mot Melkbosstrand där vi skulle spendera natten.

 

Eftersom vi lovat att möta WaterAid på måndag och vi nu var före schemat beslöt vi oss för att njuta av helgens värme vid kusten istället. Vår tanke vara att cykla ut på Goda Hopps udden dagen innan mötet med WaterAid, men ärligt talat har de senaste cykeldagarna kört slut på oss och vi är i behov att vila. Därför svängde vi av mot det vackra samhället med villor som fick våra ögon att poppa ur skallen. Melkbosstrand visade sig vara ett oerhört vackert samhälle precis vid havet och det var en ren upplevelse att få se omgivningarna. Vi checkade in på ett mysigt B&B och sedan var det dags att möta The Sunday Times för att ta bilder till tidningen. Fotografen var duktig och tog väldigt professionella bilder vid strandpromenaden. Efteråt vandrade vi runt på stranden och njöt av den sänkande solen som dalade ner mot horisonten! Det var magiskt!

 

Vi hade beslutat oss för att fira vår ankomst med en lyxig fiskerestaurang. Restaurang Orka cafe låg precis vid stranden och inuti var det en varm och avspänd atmosfär. Vår servitör var väldigt duktig och trevlig och vi kände oss verkligen uppassade men på ett avslappnat sätt. Vi beslöt oss för att verkligen slå på stort och äta tre-rätters med vin till och vi började kalaset med en flaska vitt Cenin Blanc från Franschoek i Sydafrika. Till förrätt åt Rasmus favoriten sniglar i vitlökssås och Sussie åt blå musslor gratinerade i blåmögel ost med bacon till och det var en ovanlig men underbar kombination. Till huvudrätt fick vi in en enorm fisk och skaldjurstallrik med bläckfisk, jätteräkor, musslor i vitlökssås och två stora fisk filéer. Till detta serverades pommes frites, ris, sallad och en fantastisk stuvad spenat och en citronsås. Vi har aldrig sett en sådan stor portion och även om vi knappt ätit någon lunch hade vi svårigheter att äta upp allting. Men vi åt långsamt, tog många pauser och efter en stund lyckades vi få rum för nästan varje liten munsbit. Medan vi åt sänkte sig solen sakta ner i havet utanför och hela rummet färgades orange och gult. Från högtalarna strömmade mysig halvlugn musik i stil med Matchbox Twenty och från borden runt omkring klingade skratten. Det var vårt första "riktiga" restaurangbesök med gourmetbetoning sedan Rom och vi njöt i fulla drag. Det var verkligen en underbar upplevelse och kväll och vi satt nästan med tårar i ögonen. Det var för bra för att vara sant - det var perfekt! Miljön, maten, vinet, servicen och kanske extra mycket eftersom det var början på en avslutningen på något mycket, mycket stort i våra liv. Vi är ju inte framme än, men vi firar i flera dagar har vi bestämt!

 

När maten stod oss upp i halsen tog vi våra vinglas och begav oss ut på verandan för att få andas in den friska kvälls- och havsluften. Därute på verandan kom vi i kontakt med ägarna för restaurangen och ett långt samtal inleddes med dånande skratt och glädje! Från ingenstans kom vår servitör ut med en glassdrink med Amarula likör som var utsökt och det var en perfekt avslutning på måltiden. Vi bugade och bockade för den snälla gesten. Men inte långt efter kom vår servitör ut med varsin choklad- och hasselnötsshot. Ljuvligt! Vi fortsatte prata och fler och fler människor lämnade den tidigare fullsatta restaurangen. Hela personalstyrkan stod ute med oss och pratade och skrattade så att mungiporna krampade. Vi skiljdes först åt när vi timmar senare insåg att personalen höll på att stänga och det var dags att betala. Då tappade vi hakan när en av ägarna kom ut med en flaska Champagne, som vi skulle fira med på måndag och meddelade oss att hela middagen var på huset! Wow! Vi skämdes nästan. De var väldigt imponerade av vår insats och vårt projekt, men vi har fortfarande så svårt att ta till oss det. För vi känner oss verkligen inte så märkvärdiga på något sätt. Vi är stolta och glada. Men den uppskattning folk visar oss på grund av vårt projekt känns oerhört smickrande så att vi knappt vet hur vi ska hantera det. Generade tackade och bugade vi för deras enorma generositet och sedan gick vi hem och lade oss. Mäta och belåtna! Det skulle bli en tidig morgon nästa dag.

 

Vi hade nämligen blivit inbjudna av ägaren där vi bodde att följa med ut och fiska på ett traditionellt sätt. Ett arv som gått i generationer sedan 1660-talet och idag finns det enbart två grupper människor som genomför detta. Och detta skulle vi få uppleva! Klockan ringde 05.30 på söndags morgonen. Glada i upplevelser och människomöten som vi är trotsade vi vårt sömnbehov. Så klockan 6 steg vi in i bilen med mössorna långt nerdragna över ögonen. Vi körde genom ett nästan bäcksvart Melkbosstrand tills vi kom till Bloubergsstrand där den lilla roddbåten var ute för att hämta nätet. På stranden stod ett gäng lokala och väntade under tystnad. Varje helg under sommarhalvåret möts ett gäng personer för att dra nät tillsammans på ett speciellt tillvägagångssätt. Men regeln (lagen) lyder att de ansvariga måste ha med de fattigaste av de fattigaste och de fullaste av de fullaste i samhället. Ja, du läste rätt - full som i alkoholpåverkad. Fisken de fångar delar de upp mellan sig och får de bra med fisk säljer de vidare fisken och de fattigaste får pengarna för det. Det är med andra ord en väldigt vacker och nyttig hobby som inte bara gynnar de i behov utan också binder samman raser och samhälls-klasser. Gubbarna och gummorna som blivit upphämtade ur slummen på morgonen hade härjade ansikten och små, korta kroppar. De luktade alla starkt av sprit och några darrade lite lätt när de stod still. De arbetade raskt och skrattade och skämtade hela tiden med varandra. De hade roligt, alla tillsammans. Kaptenen som var en vit äldre man skojade med gummorna och slängde krabbor på dem och de skrek varje gång. De var livrädda för krabborna som fastnat i nätet och det var roligt att betrakta deras samspel. Det skvalpande iskalla vattnet slog mot våra fötter men de lokala verkade inte frysa det minsta. Det blev inte så mycket fisk men kanske tillräcklig för att mätta munnen för dagen åtminstone. För oss var det en speciell upplevelse som fick oss att fundera på mycket över livet. Hur man i ett samhälle kan hjälpa varandra, stort som smått. Och hur mycket man egentligen själv får tillbaka av att göra något för andra. Gubbarna fick sällskap och umgänge, fyllegummorna fick mat på bordet. Hur ofta ser vi en högavlönad och välutbildad person i Sverige umgås med en uteliggare eller de alkoholiserade utstötta? Den generositet och omtanke som finns på denna kontinent är något att se upp till och vi har mycket att lära!

 

/TandemLove

Susanne tror inte sina ögon. Hon har inte förstått att Kapstaden är inom några mil! Rasmus däremot jublar för varje skylt!
Eufori, Eufori!
Längtan efter denna åsynen har fått oss att krypa upp ur sovsäcken och gnida våra skavsår! Äntligen!
Men vi är inte framme än. Planen är att cykla in måndag 15-4 - Susanne födelsedag! Hittat ett msyigt B&B i Melkbosstrand!
STOP and enjoy LIFE!
Gick ner i lördags (igår) för att skåda solnedgången!
En så enkel sak att se solen sänka sig över Atlanten fick oss att rysa! Det var så vackert!
Vi hade bokat bord på Restaurangen Orca - vilket skulle bli en underbar upplevelse!
Susanne förätt! Musslor med blå mögelostsås och stekt bacon!. Spännande och helt underbart gott!
En Seafood platter for 2 med lika mycket mat för en hel familj!
Av ägarna som blivit intresserade av vår resa och vårt välgörenhetsprojekt gav oss hela matupplevelsen och en flaska Champagne gratis!
Nästa morgon innan solen gått upp följde vi med B&B ägare ut på en traditionell fisketur!
Ett sällsynt projekt där en grupp människor går ihop tillsammans med det fattigaste från slummen för att fiska!
Är detta en mäktig utsikt att börja morgonen med?
Det är så vackert!
The poorest of the poor...
Vi fick självklart chansen att hjälpa till att dra upp nätet, för att sedan återvända till vårt B&B för att avnjuta en frukost!!
Läs hela inlägget »

Vi trodde att vi kommit i form, byggt upp muskler och en cykelkondition. Vi såg framför oss hur de sista hundra milen skulle gå som på räls. Det skulle kännas som en enda lång nedförsbacke skojade vi friskt med varandra. Men faktum är att ända sedan vi lämnat Windhoek har cykeldagarna känts som första veckan i Norge. Vindarna har vaknat till liv och blåser ursinnigt starkt från sidan, snett framifrån eller allra värst rakt framifrån. Vägarna har slingrat sig uppåt i oändliga backar eller kort men branta eländen som vi sakta gnager oss uppför. Skavsåren har gjort oss båda galna och knäna har varit mer än trötta. Saken är den att våra kroppar har känt helt utslitna det senaste och en enorm trötthet har kommit över oss. Som från ingenstans slog känslan av utmattning rot i oss och vi har varje dag frågat oss själva om vi verkligen orkar en dag till i sadeln. Händelsen med lastbilsgubben har dessutom gjort att vi känner en underliggande stress ute på vägarna. Helst vill vi bara komma fram för dagen. Vår trygga cykelrutin känns inte längre lika trygg. Det har varit allt annat än en semester de senaste dagarna.

 

Men när vi lämnade Vanrhynsdorp förändrades något. Vi bjöds på de mest fantastiska vyerna vi sett sedan Norge. Landskapet vi nu färdas genom är helt underbart med bergskedjor, gröna vinodlingar och citrusdalar och friskt blått vatten som slingrar sig mellan bergsmassiven. Vi kunde känna hur energin steg inom oss när vi belönades med dessa spektakulära vyer. Naturen fick oss också att njuta av cykligen igen. Natten i Vanrhynsdorp spenderade vi på en sliten camping och det började blåsa lite extra på kvällen. Vi åt våra nudlar och festade till det med två liter coca-cola zero. När det var dags att sova märkte vi hur koffeinet hade tagit över våra kroppar. Vi kunde inte sova hur gärna vi än ville och hur mycket vi än försökte. Ögonlocken nästan poppade upp av sig själva och vi låg och stirrade upp i tältduken och gjorde vårt bästa för att knipa ihop ögonen. När vi äntligen lyckats slumra till vaknade vi tvärt av att den ökande vinden slet tag i tältet och ruskade om det ordentligt. Hela tältet fladdrade och slog i stormen och Rasmus fick gå ut i kalsongerna för att spänna upp snörena. På väg ut gick dragkedjan till öppningen sönder och Sussie låg på huk och försökte pussla ihop den igen. Förgäves låg hon där tills fingrarna var stelfrusna och väl tillbaka fick kalsong Rasmus hjälpa till att trycka in dragmojängen över kedjan. Sen låg vi i tältet och försökte sova. Till slut kom morgontimmarna och vi huttrade i kylan men lyckades äntligen få oss en blund. Den viktigaste lärdomen vi fick med oss från natten var att aldrig dricka koffein innan läggdags :)

 

Kort sagt kan man säga att dagarna flyter ihop. Vi cyklar genom fantasilika naturvyer, kämpar som dårar i stark mot eller sidovind upp mot 10-15 sekundmeter och backarna testar vårt tålamod och river upp våra skavsår. Äntligen får vi oss oss vettig kost igen och Sussie har sänkt sina insulindoser markant. Rasmus börjar lägga på sig lite vikt och det var inte en minut för tidigt. Vi njuter av de sista dagarna med vetskapen att det snart är över. Men vi längtar tills vi står på Godahoppsudden, herregud som vi längtar!

 

Vi har haft kontakt med WaterAid Sydafrika och de har med stort engagemang ordnat så att vi i morgon har en intervju med Sunday Times, Sydafrika och ett radioprogram vill att vi kommer till studion och kör en intervju med dem i veckan. Det känns oerhört stort för oss och ganska nervöst! Håll tummarna för att engelskan flyter fint och att vi inte låter som ett skämt med svensk brytning :)

 

På måndag har vi mycket att fira! Fru Engberg blir ett år äldre, vår resa är avklarad och förhoppningsvis har det trillat in några tusenlappar till vår insamling för WaterAid. Hjälp oss nå hela vägen fram - kom igen nu!!! Håll även ögonen öppna för ännu en kampanj!

 

/TandemLove

Det skedde en drastisk förändring i landskapet när vi nåde Olifant-River och öknen byttes mot detta!
Rasmus sitter som en tjej för att värma benen =) (det är 19grader varmt)
Lite vinrankor =)
Clanwillian damm!
Sådana här skyltar är rena orgasmen efter 10 månaders cykling!
Spegelblank sjö är ett tecken på en vindstilla dag - We Like!
Vackra färger! -Sussie (Förstår ni varför inte Sussie skriver bildkommentarerna! Haha!
Om ni undrar såhar Sussie valt bilderna också, denna gången (och sista gången!)
Victory!
Känns mer och mer overkligt!
Läs hela inlägget »

Vi ska den 15 juni cykla vätternrundan som en hedervsärd avslutning på detta årsprojekt! Det är då 363 dagar efter att vi landade med vår tandemcykel på Honningsvågs flygplats för att börja vår cykling från Nordkaps klippan. Det blir också datumet då vi avslutar vår insamling på Inspons till WaterAid. Vi har bestämt oss att med Er hjälp SPRÄNGA 100 000 kronors gränsen innan dess! Vänta bara!

 

Vätternrundan ser vi som en ny stimulerande utmaning som vi ska ta oss an med stor respekt! Ingen av oss har tidigare cycklat detta lopp och det ska bli otroligt kul att dela vägen med andra cyklister! Vi ska bara packa av allting, byta däcken, skruva av lite annat smått och gått så att vi kan öka snitthastigheten från 20km/h, annars kommer vi komma sist =)

 

Vi kommer givetvis fortsätta blogga fram under vår semester i Kapstaden, och vår träningsperiod inför detta 300km långa lopp! Vi ska också tacka Gunnas Anserius som kläckte idén och Inspons.se för hjälpen!

 

Må bästa Tandemcykel vinna! 

 

/TandemLove

 

 

Ps. Är det någon diabetiker som cyklat intensivt under 11-15h och vet hur man håller en jämn blodsockernivå för maximal prestation? För vi har ingen aning trots tio månader i sadeln =)

 

Läs hela inlägget »

Vi vill börja detta inlägg med att tacka ER fantastiska läsare för ert enorma stöd kring det som inträffade. Det har värmt otroligt mycket och blivit som en knuff framåt och vidare. TACK till er!

 

När vi lämnade vår trygga camping kände vi hur det kröp oroande i maggropen och att cykla ut i den obebodda namibiska öknen kändes inte längre lika befriande längre. Händelsen med automatpistolen hade uppenbarligen satt sina spår och lämnat ett avtryck. Sussie var inte säker på om hon ville fortsätta sista biten och hon var fortfarande skakad och rädd. Men allra mest var hon arg och den ilskan fick henne att fortsätta trampa till slut. Inte ska en enda galen människa få sätta stopp på tio månaders hårt slit? Vi ville inte snubbla på mållinjen och speciellt inte på grund av en idiot. Efter några timmar i sadeln började vi komma tillbaka till vår rutin och den bekanta känslan av att göra samma rörelser varje dag. Landskapet omkring oss var oerhört vackert och färgerna gick ton i ton i olika nyanser av grönt, beige, orange, sand och brunt. De stora öppna ytorna gjorde att man kunde se flera mil bort och vägen gick nästan spikrakt genom den vidsträckta färgpaletten.

Vi närmade oss gränsstaden och framför oss sträckte en otrolig canyon ut sig i starkt orange. Det var meningen att vi skulle få njuta av att rulla nedför, men vinden blåste så starkt att vi var tvungna att trampa för att inte stanna i backen. Det har sannerligen varit gott om motvind det senaste och på något konstigt vis lyckas vinden blåsa från alla möjliga håll. Ena dagen från öst, andra från väst och det märkligaste av allt är att vinden alltid tycks blåsa i den riktningen vi cyklar för dagen. Det vill säga att om vi cyklar söderut kommer vinden som på beställning från söder. Ibland undrar vi om någon på allvar vill testa vår uthållighet? Men uthålliga var vi tvungna att vara denna dag för det fanns absolut ingenting mellan de två städerna och det var med lycka vi kämpade oss den sista biten till bensinmacken och civilisationen. Svettiga och trötta köpte vi en 2 liter läsk som vi klunkade i oss under loppet av fem minuter. Som sällskap hade vi tre nyfikna tjejer som ville kramas, titta på alla våra saker, dansa och leka. När vi plockade fram kameran blev de som galningar och poserade i hundratals olika konstellationer. De var bedårande!

 

Utanför bensinmacken träffade vi också en Sydafrikansk lastbilschaufför som rådde oss att handla och sova på andra sidan gränsen. Det skulle vara mycket bättre och billigare anförtrodde han oss och vi tackade glatt för tipset och cyklade mot tullbyggnaden. Den bistra tulltjänstemannen stämplade oss ut ur Namibia samtidigt som han pratade i sin mobiltelefon och sedan körde vi ut ur Namibia och mot den bro som skiljde länderna åt. När vi körde över den bron var känslan nästan överväldigande. Omkring oss hade vi magnifika orange berg och under våra fötter brusade det klara vattnet friskt. Men det var inte den vackra naturen som gjorde att våra kroppar fylldes av känslor. Det var för att vi nu cyklade in i resans sista land. Vi har visualiserat hur vi når Sydafrika och Kapstaden oräkneliga gånger på denna resan. Vi har pratat, drömt och längtat så många gånger i sadeln om just denna stunden. Att dessutom cykla över en bro som tydligt avgränsar länderna gjorde hela upplevelsen mer levande och mer tydlig. Sista landet, förstår ni hur galet det känns? Galet underbart! Men är det en sak den senaste tiden har lärt oss med punkteringshysteri, värkande knän och vapenhot så är det att vi sannerligen inte är framme förrän vi står i Kapstaden. Nära skjuter ingen hare som man säger och allting verkar vara möjligt.

 

Vi kom igenom den Sydafrikanska tullen efter att vi fått berätta för samtliga poliser om vårt äventyr och väl inne i landet insåg vi att det var 120km till närmaste matbutik. I vår packning hade vi en halv limpa vitt bröd och en burk mayonäs. Vi hade inte ätit ordentligt på hela dagen och morgondagens cykling skulle innebära tuff klättring. Lodgen vi skulle slå läger på hade snopet nog slutat ta emot campinggäster och ingen mat gick att köpa om man inte bokat det i förväg. Kvinnan som ägde lodgen var kanske en av den otrevligaste personerna vi någonsin mött. Men nöden har ingen lag och vi fick med sammanbitna läppar checka in i hennes oerhört fina stuga och köpa ett djupfryst paket med kött. Det kostade dock bara 400kr alltihop och utanför dörren betade springbok antilop, kaniner och vackra fåglar. Vi kunde haft det värre :) Bredvid vår stuga bodde ett äldre par som körde vespa från Sydafrika till Kenya och vi fick grilla på deras eld och sedan hade en middag med höga skratt och många roliga resehistorier.

 

Dagen efter lämnade vi gränsstaden och började klättra uppåt ur canyonen i en långsamt men stadig takt. Det blev en dag i uppförsbackarnas tema och vi kämpade hela dagen. Som tröst hade vi vacker utsikt varje minut. Men när vi närmade oss Springbok började det redan skymma och vi hade helt slut i matförråden. Därför styrde vi vår stora blå direkt mot matbutiken och Sussie irrade omkring därinne och försökte handla innan butiken skulle stänga. Men butiken var enorm och utbudet alldeles för stort. Vi är verkligen inte vana vid denna tillgång på råvaror längre! Intrycken blev nästan för mycket för Sussie och alla dessa beslut att fatta kändes nästan omöjliga. Tjugo olika paket flingor? Tio olika med havregryn? Att välja fritt är egentligen ganska stressande och energikrävande, det inser man när man inte haft möjligheten att välja på några månader! Men efter femton minuter kom Sussie ut med två fulla matkassar och sedan började vi jakten på en campingplats. Vi gick genom staden och hittade absolut ingenting vi sökte. Till närmsta camping var det 4km fick vi veta men mörkret föll redan och att vara ute med allt vi äger och har då är en regel vi helst inte bryter. Vi började kolla hotellen men det var dyra och skabbiga och till slut hittade vi en toppenställe med bergsutsikt.

 

Mountain View B&B var kanske inte i vår prisklass men 550kr för ett rum med frukost och internet kändes trots allt inte som en undergång heller. Våra valmöjligheter gjorde att vi trotsade vår dagsbudget och vi checkade in. Det skulle visa sig vara ett väldigt bra val! Rummet var helt fantastiskt och vi hade ett vackert badrum med både dusch och badkar med plats för två. Sängen var ljuvlig med täcken som var perfekt fluffiga precis som kuddarna. Det släta lakanen kändes som en skänk från ovan och eftersom området var knäpptyst sov vi som stenar hela natten. Men den riktiga upplevelsen skulle visa sig vara frukosten. Matsalen var smakfullt dekorerad och gav en känsla av "hemma hos" och belysningen var mjuk och mysig. Utanför piskade vinden och mörka moln skuggade omvärlden utanför fönstret. Vi satt vid ett dukat bord med en kanna färskpressad apelsinjuice framför oss samtidigt som en kaffebryggare puttrade en bit bort. I rummet spred sig den välbekanta och behagliga kaffedoften och vi njöt bara av att känna lukten. En leende kock kom och tog vår beställning och presterade resten av menyn och sedan slog hon på musiken. Ur högtalarna strömmade det lågmäld avslappningsmusik och det var verkligen ett underbart sätt att börja dagen på. På frukost buffén stod fullkornsbröd, torkad frukt, färsk frukt, yoghurt och flingor. När vi ätit oss halvvägs igenom detta kom den leende kocken ut igen med varma tallrikar som hon dukade framför oss. Sedan kom hon tillbaka med varsin ungsform med ägg, riktig biffkorv( sånt har vi inte hemma) och stekta tomater. På äggröran hade kocken till och med lagt hackad persilja. För oss var denna frukost och natt på detta B&B en riktigt upplevelse. Den servicen har vi inte sett någonstans i Afrika och det professionella upplägget rakt igenom trodde vi inte existerade på denna kontinent. Vi kände oss verkligt bortskämda, omhändertagna och fullkomligt avslappnade. Vi bokade genast in en extra natt och gick tillbaka till den bekväma sängen. En vilodag kändes välförtjänt!

 

/TandemLove

På väg ner mot gränsen till Sydafrika!
På andra sidan av Canyonen är Sydafrika. Epic!
Republic of South Africa!
Stannade till för att äta lite lunch och fick sällskap av dessa damer!
Linslusar!
Nu har nedräkning börjat =)
Måndagen den 15 april cyklar vi in i Kapstaden!
Man kan ha det sämre!
Vilodag när den är som bäst =) 4 days of cycling left!
Läs hela inlägget »

Vi kurade ihop oss emot varandra för att invänta ljuset vid horisonten medan kylan trängde in i våra sovsäckar under den stjärnprydda himlen. Från campingens huvudbyggnad kunde vi höra hur hundvalpen, som vi bekantat oss med kvällen innan, skällde frenetiskt. Rasmus vände på sig om för att titta på klockan, 05.06. Ännu en timme av huttrande, innan alarmet skulle ringa och innan vi skulle krypa ur den kalla sovsäcken för att utsätta oss för den ännu kyligare morgonluften. Valpen som måste varit rädd för mörkret fortsatte sitt gälla läte tills solen färgat himlen ljusblå och vi rullade återigen ut på vägen efter en snabb frukost. Vi lämnade Keetmaanshoop bakom oss och hade 160 kilometers envist trampande tills vi skulle nå dagens mål Grunau - den sista anhalten innan vi skulle nå Sydafrika.

 

Till en början var vi båda två oroliga för Susanne knä, som orsakat sådan värk två dagar tidigare att vi varit tvungna att ta en vilodag och åkt till apoteket för att inhandla inflammationsdämpande medicin. Nu hade hon under 30 timmar tagit tabletter var sjätte timme och regelbundet smörjt in knät med en salva. Vi höll tummarna att denna korta men intensiva behandlingen hade hunnit ge musklerna runt knät tillräckligt andrum för att återhämta sig för åtta dagars cykling ner till Kapstaden. Att börja löpträna hade kanske inte varit ett smart drag trots allt? Vi började trampa i långsamt tempo i den kalla morgonvinden för att värma upp musklerna och undvika ännu en ofrivillig vilodag. Det verkade fungera. För två timmar senare, utan känningar i knät, svängde vi av från vägen för att ta en paus vid en av de många rastplatser som kantar de Namibiska vägarna. I skuggan av ett parasoll satt vi på två betongstolar och njöt av "fullkornsbröd-al-a-afrika" och jordnötssmör medan vi återigen tog upp vårt aktuella samtalsämne; framtiden.

 

Vad skulle vi göra? Vi väntade tålmodigt på svar från de arbetsplatser som vi sökt arbete på till sommaren. Men inkorgen ekar tom, tiden tickar fort och vi är båda otåliga. Vi är inga personer som väntar på att saker ska ske. Vi ser till att det händer!! Kanske är det meningen att vi inte ska jobba där vi sökt arbete? Kanske ska vi ut på ännu ett äventyr? Men med riktiga äventyr menas att vi kommer vara långt ifrån familjen, nära och kära. Vill vi det? Nej! Vi längtar efter vår familj. Men vi mindes historien, som det australienska paret som vi träffat på utflykten från Windhoek, berättat för oss. De hade haft en bekant i Australien. Han var enligt dem levande hälsan själv. Han var ung, tränade mycket och regelbundet och åt hälsosamt. Men en dag hade han fått beskedet om att en magcancer spred sig i hans buk. På snabb tid hade hans hälsa och liv runnit ur honom och han dog inom ett år. Är livet något man ska vänta på? Nej. Man ska passa på att göra det man drömmer om! Livet är förgängligt och livet är något man ska njuta av. Varje sekund...! Det har vi verkligen lärt oss under de senaste månaderna. Men vår familj är med i våra drömmar och när allt kommer omkring är det dem som finns där och älskar oss. Sådär håller vi på nuförtiden. Hemma? Borta? Om vi hade en begränsad tid kvar att leva, hur skulle vi då prioritera?

 

Vi satte oss återigen på sadeln mätta och belåtna. Snabbt därefter svängde vägen av mer söderut och vinden träffade oss snett bakifrån istället för snett framifrån. Hastigheten steg med några kilometer per timme och vi började faktiskt tro på att vi skulle nå Grunau, utan att vara helt tömda på energi. Vi hade den öde vägen för oss själva och det passerade bara en bil eller en lastbil med långa mellanrum. Det var ju trots allt lördag och klockan hade ännu inte passerat tio.

 

Susanne bröt en lång tystnad i vår djupa diskussion:
-"Vi har verkligen haft änglavakt..."
-"Lastbilen där framme saktar in", avbröt Rasmus mitt i Susannes mening.
En stor lastbil med mörkt chassi saktade in ett par hundra meter fram. Det såg ut som en utav de många lastbilar som passerat oss de senaste dagarna och som transporterat boskap söderut mot Sydafrika. Dock lade vi snabbt märke till att det inte fanns någon plats vid sidan av vägen för lastbilen att stanna på och det hörde inte till vanligheten att en lastbil parkerade mitt på vägen. Sekunderna gick och vi såg hur lastbilen gick ut med det ena däckparet från asfalten i det lösa gruset. Från ett par hundra meters håll såg vi hur lastbilschauffören tittade ut genom fönstret och lyfte ut något mörkt med handen utanför fönstret. Rasmus pressade långsamt ihop händerna för att bromsa cykeln. Det verkade som om chauffören ville ha kontakt.
100 meter.
-"Kanske vill han ge oss något? Sade Rasmus och vi mindes båda den snälla lastbilschauffören i Zambia som gett oss två 50cl Coca cola.
Avståndet minskade och vi hade båda ögonen på paketet i mannens hand. Han började nu luta sig ut genom fönstret. Det var inte läsk. Varför skriker han?
Från det ögonblicket gick de tio till tjugo följande sekunderna i ultrarapid, men ändå blixtsnabbt. Det var precis som när en filmregissörer varierar hastigheten på en film för att betona vissa scener. Tiden smög fram... 40 meter.

 

Rasmus lyfte blicken från paketet i mannens hand och såg in i ett härjat ansikte. Vit man. Orakad. Militärscarf. Keps. Vild blick. White trash? Han skrek. Varför skriker han? Vad skriker han? Inte på engelska i alla fall. 20 meter. Helt plötsligt kunde vi se vad det svarta byltet var. En automatpistol. En UZI! Mannen viftade med ett kulsprutepistol mot oss. Är det ett skämt? Är det en plastpistol? Rasmus lyfte greppet om bromsarna. 10 meter. Vad ska vi göra? Det är inte på låtsas. Vapnet är tungt i mannens hand. Det är så tungt att han inte kan hålla det stadigt. 5 meter. Vi stirrar rakt in i pistolens mynning. 9milimeter? Tänk om han skjuter. Om en sekund kan jag ha en kula i mig. Sussie kan han en kula i sig. 1 meter. Vi tittar båda två helt lamslagna mot vapnets mynning. I jämnhöjd. Ska han råna oss? Ska han skjuta oss och slänga in oss i hans truck? Det sker ju vansinnigt många mord i landet 250kilometer bort. Händer detta verkligen? Vi passerar mannen, men följer automatpistolen med blicken. Väntar. Väntar. Väntar. Väntar på en knall. Väntar på att mannen ska skrika "STOP". Väntar på att mannen ska göra något annat än att skrika på ett främmande språk. Avståndet ökar. 10 meter. Han siktar fortfarande på oss. Hans blick är lika vild. 20 meter. Är vi utom skotthåll nu? Nej. Inte än. 25 meter. Rasmus styr höger för att skära av mannens skottvinkel. 35 meter. Nu är vi bakom trucken. Då tar vi oss i besinning och börjar trampa. Snabbt. Sussie vädjar åt Rasmus att trampa. Trampa fortare. Bort från mannen. Bort från vapnet vars mynning vilat mot oss de senaste sekunderna. Medan Sussie börjar hyperventilera och ökar kadensen håller Rasmus fortfarande blicken bakåt. Hoppar mannen ur? Nej. Han sitter kvar. Borde han inte jaga oss? Förväntade han sig att vi skulle stanna? Ja. En normal människa skulle ju stanna med en UZI riktad mot sig. Kanske blev han överrumplad att vi bara rullade förbi. Vi ökade tempot och distansen steg snabbt mellan oss och hotet. Tårar började rinna utefter Sussie kinder... Vi kom över ett krön och lastbilen försvann ur sikte.
-"Kommer han...?" Flämtar hon.
-"Nej..."

 

Vi vet inte om vi cyklade i en minut eller tio minuter. Men i tystnad och till ljudet av våra andetag kunde vi höra ett brummande bakom oss. Det knöt sig i magen och vi bad till Gud att det skulle vara en annan lastbil. För det var en lastbil. Tio månader på vägarna gör att man känner igen ljudet av en sådan motor. Rasmus sneglade över axeln och kunde se hur lastbilstaket sakta reste sig upp på andra sidan ett krön. Sussie sliter ut Visa-kortet ur den ena väskan och stoppar in det i sin Bh.
-"Bara inte chassit är mörkt..."
-"Vad gör vi då? Utbrast Sussie.
-"Vi slänger cykeln och springer ut i bushen!
-"Gör vi?"
-"Det är ett vitt chassi..."
-"Är du säker?"
Rasmus saktar tveksamt in. En minut senare har vi vinkat ner en annan lastbil som saktar in och kör av vägen 100 meter längre fram och Sussie springer mot förarhytten. Med en desperation i rösten förklarar hon vad som hänt och ber mannen ringa polisen. Till svar får hon att mobilen inte har täckning här ute. Vad gör vi då? Vi kan ju inte låta lastbilschauffören åka iväg. Det kan ta femton minuter innan nästa fordon kommer. Om den galna mannen insett att han vi kan känna igen honom kanske han vänder? Eller är han tillräckligt desperat är chansen stor att han försöker hinna ikapp oss. Men kanske är han för drogpåverkad för att förstå det? Med tårar i ögonen ber Sussie om skjuts till närmaste by. Mannen nickar och hjälper oss att lyfta upp cykeln på det tomma flaket. Sedan sätter vi oss i framsätet under tystnad för att transportera oss de resterande kilometrarna till Grunau där vi kan kontakta polisen. På vägen börjar Sussie skaka och känna sig febrig. Tårarna strömmar stundtals ner för ansiktet och nästa stund sitter hon bara tyst och stirrar tomt framför sig. Ju mer vi tänker över händelsen desto mer overklig känns den. Frågan som inte kunde sluta plåga oss var: Hade han tänkt skjuta oss? Och i så fall, vad hindrade honom?

 

En stund senare anländer vi till Grunau, som vi trodde var en stad, men som visade sig vara ett par hus, ett hotell och en bensinmack. Vi blir avsläppta på bensinmacken och ber ägaren att ringa polisen. Susanne börjar sedan prata med polisen och förklarar hela händelsen. Ger dem informationen om utseendet, lastbilens färg och formen på släpet, tidpunkten och platsen för händelsen. Sedan tackar polisen och säger att han måste ringa till de andra polisstationerna så att de kan sätta upp poliskontroller. Helt utmattade sjunker vi ner i stolarna på bensinmackens lilla fikarum och tittar på varandra. Hände verkligen detta? Det kändes nästan som en overklig dröm och hade vi inte upplevt det tillsammans hade vi trott att vi förlorat förståndet. Vi satt en lång stund och konstaterade vad som vi precis varit med om. De sakerna vi var helt överens om var att mannen verkade helt labil och troligen påverkad och definitivt desperat. Hans vilda blick blir svår för oss att glömma och när vi ser den framför oss sprider sig ett obehag i hela kroppen. Mannen var oberäknelig, med ett laddat automatvapen pekande rakt mot oss. Aldrig tidigare har vi känt oss så små, utlämnade och hjälplösa...

 

När vi skriver detta har vi tagit in på Grunaus camping och vi kommer ge oss ut på vägen igen med en knut i magen. Sussie är rädd och vill helst avbryta. En yrkesförare, mitt på ljusa dagen, på en trafikerad huvudväg i ett land som anses vara relativt säkert. Vad kan vi då vänta oss av Sydafrika som har ett mindre betryggande rykte om sig?

 

Vi vet att vi hade änglavakt och som sagt - Livet är förgängligt! Lev varje dag som om den var din sista! Allvarligt talat - det är något man tänker på när man stirrar in i en pistolspipa...

 

Om du gillar detta inlägg på facebook förstår vi att du skickar ditt stöd, och inte gillar själva händelsen.

 

/TandemLove

Vi kände oss starka och cyklade i lugnan ro!
Efter incidenten och Sussie är gråtfärdig och rädd. Påväg till närmsta civilisation för att ringa polisen!
Cykeln fick plats bakpå släpet när vi åkte till Grunau
Öde vägar på en lördag är en cyklists dröm och men kan förvandlas snabbt till en mardröm…
Läs hela inlägget »

Vår buss svängde ut från en av gatorna som pryddes av gröna palmer och framför oss bredde sig den gula sanden ut sig. Vi körde på en rak väg och på både sidor om bussen låg öppna ytor med ökensand och på håll kunde man skymta stora dyner. Hela bussen fylldes av förväntan och även om vinden blåste för fullt utanför kuststaden vevade vi alla ner rutorna och fotografera lika vilt som en grupp japanska turister i Florens. Ibland dök sanddyner upp med en grön liten oas nedanför och det hela såg ut precis som en fantasi. Allt eftersom vi färdades längre bort från kusten förändrades landskapet men den torra vidsträckta öknen fortsatte i skiftande former. Ibland körde vi längs med stora öppna ytor fyllda med små gröna buskar, ibland fyllda av små gula buskar. Oftast skådade vi bruna eller gråa berg på håll och alla olika färgtoner bildade himmelskt vackra vyer. Varannan minut vevade vi ner fönsterrutorna för att ta "bara en liten bild till" och det kändes omöjligt att låta bli att förundras. Det var storslaget, ensamt och vackert.

 

Vi kom till Solitaire och svängde av från en fruktansvärd grusväg om kom in på en superb grusväg som man till och med hade kunnat cykla på. Bussen stannade för att tanka och vi klev ur för att köpa iskalla drycker och glass. Livet är hårt när man är på semester! Den lilla bensinmacken låg vacker belägen med gröna kaktusar runt omkring och från bageriet doftade det nybakad äppelpaj. Från bensinmacken hade vi en ganska kort körning kvar till vår bas där vi skulle övernatta två nätter. Vi körde genom ett ökenlandskap med vackra berg och det kändes oerhört öde med nästan obefintlig bebyggelse. Några få campingar och lodger fanns men allting låg så utspritt att känslan av öde verkligen infann sig överallt. När vi svängde av mot vår sovplats tappade hela bussen andan. Skulle vi bo här? I en lång länga låg terrakotta färgade tältstugor helt omringade av en fantastisk natur med utsikt över bergen. Vi hade aldrig sett en sådan vacker plats förut eller ett så fridfullt boende tidigare. Det var en upplevelse och vi kände oss som kungligheter i våra enkla safari-tält. När solen sakta gick ner bakom bergen färgades himlen i olika blå, lila och lite rosa nyanser och bergen såg nästan glödande röda ut. Och vid middagen satt vi utomhus framför elden och åt Kudu antilop och skrattade oss hesa till sömnen kallade oss till våra sängar.

 

Morgonen börjades med frukost klockan 06.00 och sedan begav vi oss mot grinden som separerade oss från nationalparken Sossusvlei. Vägen dit var vacker precis som allting tidigare vi sett längs vägen i Namibia. Men när vi kört ungefär 10km inne i själva parken förändrades landskapet till något vi aldrig någonsin sett. Det var så exotiskt, så oerhört vackert och så fullkomligt mycket bättre än vi väntat oss. På både sidorna vägen låg de magnifika sanddynerna med perfekta "bergskammar" av sand. Färgerna skiftade från gult, till beige, till rött, till orange och det var som om naturen valt ut de mest perfekta och sammansatta nyanserna som finns. Det var som ett perfekt inrett rum där allting hör samman och passar perfekt ihop. Ibland poserade en Oryx eller en struts framför någon av dynerna och emellanåt hoppade Spingbok antiloper framför vägen vilket gav det hela en vild och levande look. Det blev nästan magiskt. Det är inte som något vi tidigare sett. Det ser ut som en annan planet. Soluppgången bakom oss gjorde att sanddynerna färgades röda på ett brinnande sätt i turordning allt eftersom solen steg och skuggorna försvann. Det var som en saga, som en tecknad film och det var en av våra absoluta höjdpunkter på hela resan.

 

Vi stannade vid Dune 45 som är den mest fotograferade sanddynan i världen men eftersom ett dussin turister höll på att klättra uppför kammen beslöt vi oss för att inte göra detsamma. Istället fotograferade vi runtomkring och begav oss sedan mot Dead Vlei. En av jordens torraste platser där marken spruckit och några nakna döda träd står ensamma mellan sanddynorna. För att komma dit fick vi först åka genom det underbara ökenlandskapet med en tuffare jeep och sedan fick vi gå sista biten. Vi skulle klättra upp längs kammen på "Big daddy", den högsta dynen i området, och sedan springa nedför samma topp för att slutligen nå den isolerade, döda våtmarken. Precis när vi var i färd med att börja vår klättring började åskan mullra och ett piskade regn kom in över oss. Guiden blev helt vild och skrek att han aldrig upplevt regn på denna plats, att det nästan aldrig inträffar och resten av oss turister skrek och sökte skydd bakom ett träd. Eftersom alla var klädda i shorts så piskade sanden mot våra nakna ben och den starka, kalla vinden fick oss att huttra ikapp under grenarna. När den värsta vinden dragit förbi beslöt vi oss för att fortsätta och vi gick tillsammans i ett kallt regn som gjorde oss blöta och rappade vår hud rosa. På vägen upp mötte vi en skärrad familj som varit uppe på toppen när stormen blåste upp. Hela deras kroppar, men speciellt deras ansikten såg helt sargade ut. De hade sand överallt och barnen grät när det passerade oss och flickan viskade att det blåser mycket däruppe... Det såg ut att de gråtit till en film, men istället för att ha mascara som runnit i hela ansiktet hade de sand. Det var nog ganska ruskigt däruppe när sanden blåste som ett moln uppe på toppen och barnen måste blivit tramautiserade för livet. Vår grupp höll dock humöret på topp och skämten haglade tätt. Vi själva trodde knappt våra ögon dock. Detta var andra gången vi åkt på oväder i öknen. I Egypten hamnade vi mitt i en storm, snöoväder i Kenya och nu detta. Klimatet är i uppror, den saken är vi säkra på!

 

Vår lilla grupp fortsatte tappert mot toppen och de flesta tyckte att det hela var väldigt ansträngande, medan vår cykelkondition ställdes på prov. För oss var det väldigt skönt att se att alla mil i sadeln bidragit till någon form av grundkondition i alla fall. Väl uppe på toppen fick man en helt underbar utsikt över sanddynerna. Regnovädret hade gjort att vi var helt ensamma mitt i allt detta vackra och det gjorde upplevelsen ännu mer speciell. Att stå där upp och blicka ut över det magnifika landskapet var det vackraste vi någonsin sett. Det häftigaste och mest speciella vi upplevt. Något helt otroligt och något vi alltid kommer minnas. När vi återigen trötta och hungriga satte oss i fordonet blåste det åter upp och regnet tog vid...

 

Vi åkte tillbaka till vårt camp där vi spenderade dagen i lugnt tempo, besökte en Canyon på eftermiddagen och avslutade vårt äventyr med en god middag framför elden. Vår grupp hade vid detta laget hunnit bli väl sammansvetsat och stämningen blev bara bättre och bättre. Det kändes ännu roligare att få uppleva dessa dagarna tillsammans med en grupp för oss som mest umgås med varandra. Men att gruppen kom bra överens och hade samma humor gjorde bara saken ännu bättre. Det blev så otroligt lyckat alltihop och det var en stark och häftig upplevelse där vi gick det bästa ur Namibia. Men redan i bussen på väg hem från sanddynorna var vi rörande överens om att vi gärna ville tillbaka till Namibia. Får ni chansen, åk hit!

 

/TandemLove

Vår lilla men underbara grupp söler skydd i skuggan av den starka solen under en bensträckar paus!
Kontrasterna och färgerna skiftade drastiskt!
Ju närmare vi kom Sossusvlei desto rödare jord..
Framme och vi checkade in på detta Dessert Camp
Framme vid vår lilla stuga =)
Rasmus begav sig upp på det närliggande berget för att bättra på utsikten innan solen gick ner!
Ett område där orm och skorpioner är väldigt vanliga så det gällde att se efter var man satte fötterna...
Morgonen därpå och vi har utsikt över dessa röda sanddyner när solen reser sig över horisonten och färgar allt ännu mer rött...
Dune 45 - världens mest fotograferade sanddyna.
Namibias höjdpunkt!
En Oryx antilop betar i gräset
Deadvlei!
Framme vid deadvlei och förbereder oss på att klättra den högsta sandynan när ett oväder drar in!
I åska, regn och piskande sand kämpade vi oss upp mot toppen!
Väl uppe slutade det regna under ett tag...
Deadvlei dalen och bilden tagen från toppen av Big Daddy dynan...
Vi passade på att knäppa lite kort =)
Hämtar andan innnan vi beger oss neråt..
Det blev en mjuk nedgång mot platån...
Någon som ser Sussie?
Nödvändigt med skor?
Vi fick unik upplevelse i Deadvlei vilken är en utav jordens torraste platsen på jorden!
Vackert!!!
Om man inte besöker Sossusvlei och Deadvlei om man är i krokarna begår man ett stort misstag! En utav världens vackraste platser!
Läs hela inlägget »

Framför oss hade vi en lång dag i bussen på väg mot kusten och den tyskinfluerade staden Swakopmund. Längs vägen stannade vi i olika små byar och några utav dem var riktigt intressanta. Vid ett stopp stannande vi för att köpa souvenirer i form av små färgglada dockor som såldes av traditionellt klädda damer med stora puffiga klänningar och roliga hattar med bred front. Vi har sett flera av dessa kvinnor tidigare både i Botswana men också i Namibia och det kändes lite mer genuint att se dessa märkliga kvinnor vagga runt i matbutiken med en liter mjölk i kundkorgen. När jag skriver vagga runt menar jag det verkligen eftersom de kvinnor vi tidigare sett har varit otroligt kraftiga, rent av kraftigt överviktiga. Och de kvinnornas klänningar var i skärt, purpur och sidenliknanade med stora axelpuffar likt de viktorianska klänningar som bar på 1800-talet eller när de nu begav sig. En märklig och häftig syn, som en teaterkostym mitt ute på stadens gator och torg. Vi köpte inga miniatyr-dockor och det gjorde ingen annan i gruppen heller. Så vi rullade vidare och efter en svettig stund i bussen stannande vi för lunch i det fria. Sallad dukades fram och vi satt alla kring ett bord i skuggan under ett stort träd med utsikt över ökenlandskapet.

 

Efter lunch passerade vi en Himba grupp som satt och sålde smycken och vi stannade för att titta närmare på detta häftiga stamfolk. Det var en otrolig upplevelse att få se dessa människor och deras sällskap lämnade ingen oberörd. Deras kroppar var insmorda i okra och lera som färgade deras hud röd och deras hår var inpackat i detsamma vilket gav dem tjocka slangar av hår med tuppade hårbollar längst ner i topparna. Både männen, barnen och kvinnorna var nakna på överkroppen och kvinnornas bröst stod rakt ut och såg ut som sprängfulla silikonbröst. Runt höfterna hade de antingen tyg eller djurhudar och kvinnorna hade flera silverringar kring fotlederna och konstiga halsband ovanför bysten. Vi ville givetvis stötta den lokala ekonomin och med tanke på de fallfärdiga tälten som tjänade som husrum åt stammen såg de ut att vara i behov av inkomsten. Men de var riktiga försäljare som gjorde sitt yttersta för att fånga vår uppmärksamhet och de var snabbt framme och knöt flera armband kring våra handleder. Vi köpte varsitt vackert armband för en billig peng och sedan åkte vi vidare i den skoningslösa hettan. Det slog oss under turen att öknen verkligen är stekande het och vi förstår inte hur vi orkar cykla hela dagarna i den tryckande värmen. Under turen kändes värmen knappt möjlig att uthärda och vi kändes oss nästan yra.

 

När vi närmade oss kusten sjönk temperaturen ochvinden från atlanten skänkte oss en skön och kall fläkt. Vi körde längs med
havet och det var underbart vackert med det blåa vattnet och den ljusa sanden som förde oss minnen från Sverige och Ystad. Efter en stund stannande vi vid ett båtvrak för att fotografera och det var en underbar känsla att gå barfota i den varma sanden samtidigt som den starka vinden gjorde att vi drog tröjorna tätate omkring våra kroppar. Det var ett klimat som var mycket bekant! Vi lekte, fotografera och sprang av oss på stranden innan vi sedan åkte den sista biten till Swakopmund. Väl framme checkades vi in på våra hotellrum och sedan gjorde vi upp planer för kvällen. Hela gruppen beslöt sig för att vi skulle gå på middag ihop på en lokal restaurang och vår guide bokade ett bord. Det var dagen innan långfredagen och restaurangen var fullpackad av ölsugna lokalbor och hungriga turister. Vi beställde varsin Oryxstek som är Namibias nationaldjur. På våra tallrikar serverades en stor stek med kött som ärligt talat inte smakade speciellt alls. Väldigt gott men ingen säregen smak som man kanske kunde ha förväntat sig.

 

Dagen efter strosade vi omkring på de palmprydda gatorna med fräscha hus i klara färger eller i traditionell korsvirkesstil. Vissa gator såg ut som ett soligt Beverly Hills och andra som en mysig tysk liten by. Vid strandpromenaden vajade palmer i vinden och en lång brygga sträckte sig rakt ut i det blåa havet. På håll kunde man se gula sanddyner torna upp sig mot himlen och det gav en känsla av Tusen och en natt, fast i modern tappning. Det var en mysig, modern och vacker stad. Väldigt lugn stad med invånare främst över 60 år men likväl fin och fullpackad med mysiga butiker och fik. Tyvärr var de flesta butikerna stängda på grund av påskhelgen men vi fick tag i olika köttsorter med torkat game-kött och vi lyckades fingra på vackra inredningsprylar vi mer än gärna hade tagit med oss hem. Väldigt fina lampor, statyer och tavlor som inte kostade mer än en vanlig IKEA-lampa, men vi kände oss inte sugna på att cykla vidare med en trästaty på två meter. Vi måste helt enkelt åka tillbaka enbart för att shoppa en vacker dag :)

 

Vid lunch mötte vi upp med gruppen igen och sedan styrdes bussen mot Sosselvei och den berömda öknen som är Namibias främsta dragplåster. Vi lutade oss tillbaka och kände hur nöjda vi var att vi bokat turen och hur mycket vi såg fram emot kommande dagar...

 

/TandemLove

Dessa utstyrslar har blivit traditionella i Namibia. Men ursprungligen är de från Europa och gavs till urbefolkningen för att de gick kläda alltför nakna...
Vi stannade hos en Himba-stam för att stötta dessa lokala människor!
De sålde egenskapade smycken… vi köpte två armband!
Fascinerande!
Den nakna sidan av Afrika!
Det blev torrade ju närmare havet vi kom...
Vi nådde havet och fick se Atlanten för första gången sedan Frankrike!
Vi stannade längs med Skelton Coast!
För att skåda ett av flera skeppsvrak som gått på grund utefter denna kust!
Innan vi begav oss igen för att åka till kuststaden Swakopmund!
Där de också hade en sandstrand =)
Sussie fönstershoppade då det mesta var stängt denna långfredag!
Väldig vacker arkitektur runt om i staden med stor tysk influens!
Vi strapetseraderunt i godan ro och fick en del egen tid!
Samtidigt som man är på upptäcksfärd i staden eller i Namibia kan man köpa lokalt torkat kött som är en delikatess och få smaka på olika typer av antiloper!
På kvällen åt vi en Oryx stek. Oryx som är en av de antiloper som finns i landet och det är faktiskt Namibias nationaldjur
Dagen efter begav vi oss vidare in i öknen...
För att ta sikte mot Namibias kända sanddyner. Men det får ni se mer av i nästa inlägg =)
Läs hela inlägget »

Vi vaknade tidigt på morgonen i en skön säng som vi verkligen inte ville kliva upp ur. Men eftersom vi hade en safari-tur att se fram emot gick det till slut att slita sig från en mjuka madrassen. Vi klädde oss, packade ihop och gick för att äta frukosten som ingick. När vi inmundigat flingorna var det dags att låsa in våra grejer och cykeln och sedan möta upp med resten av gruppen. Vår grupp bestod av 8 andra personer i den äldre ålderskategorin (det vill säga vi var de yngsta) och tillsammans slog vi oss ned i den stora trucken som skulle vara vårt färdmedel. När guiden gick igenom veckan lite grovt kände vi hur hjärtat gick ner i frekvens och pulsen började slå långsammare. Vi insåg att det skulle bli en vecka av total avkoppling! Inga beslut att fatta, inga problem att lösa, inga mil att trampa. Vi log med hela ansiktet. Semester kändes verkligen som något vi var i behov utav. Det slog oss att vi kört från Nairobi i Kenya till Windhoek i Namibia på bara 42 dagar. En sträcka på ungefär 450mil. Kanske är det inte underligt att skavsåren aldrig läker?

 

Vi åkte hela dagen mot Etosha national park och stannade bara en gång för att köpa lite dricka, torkat game-kött och för att få varsin lunchlåda. I lådan låg det en couscus sallad, en vit macka, Kitkat-choklad, ett kokt ägg, ett äpple och en liten påse med nötter. Vi blev hänförda av denna enkla men välsmakande lunch som faktiskt inte var så tokigt sammansatt trots allt. Köttet vi smaskade på var något som kallas Biltong och det var gott, men inte i närheten så välsmakande som Svenskt torkat renkött. Däremot var det väldigt roligt att få äta lite safari-kött och pröva det som de lokala äter som snack. När vi kom innanför porten till nationalparken började vi köra mot kvällens sovplats och vi fick stanna många gånger på vägen. Vi hade turen att få se giraffer, lejon honor, elefanter, strutsar, gnuer, zebror, impalas, andra antiloper, jakaler och en del stora fåglar. Det var ovanligt mycket olika arter och kvantiteter och vi trodde knappt våra ögon. Vi såg flera hundra zebror och antiloper. Och då var vi bara på väg till vår lodge!

 

Väl vid vårt camp Halali checkade vi in på våra respektive rum och Rasmus och jag hoppade av glädje. Det var ett vackert rum, med egen toalett och dusch och allting var fint inrett i afrikanskt stil. Sängen var helt makalöst skön och vi ville helst inte lämna rummet. Men vi slet oss för att besöka vattenhålet på lodgen och tur var det för där i mörkret stod en praktfull svart noshörning och poserade för oss. En sådan dag! Sen gick vi till middagen som vi trodde skulle innehålla billigt ris och grönsaker. Men till vår förvåning stod vår guide vid grillen och vände på flera olika köttbitar och vi slog oss ned vid borden för att invänta resten av gruppen. Vi serverades majsdeg/gröt med grönsakssås till och till detta lammkotellter, en lokal korv och grillspett med fläskkött. Men när vi säger kött så menar vi verkligen stora och köttiga bitar. Ingen benpipa med spår av kött på eller en kyckling hals som man kan förvänta sig på andra platser i Afrika. Till efterrätt fick vi chokladmousse med grädde. Vilken lyx tänkte vi och smälte inombords. Vi njöt av varje tugga och det var en ren fröjd att bara bli uppassade och bortskämda för en stund. Efter middagen gick vi till vår sköna säng och somnade med ett leende på läpparna.

 

Morgonen efter åkte vi ut på en game-drive och fick se fler giraffer, antiloper och två lejon hanar. Det var otroligt häftigt eftersom lejonen var väldigt nära trucken och det gick framför oss när vi stannade. Sedan stannade de till en bit bort för att dricka vatten ur en vattenpöl och vi stod tillräckligt nära för att se deras stora tungor lapa upp det leriga vattnet. Vi kunde till och med höra ljudet som uppstod när de slickade i sig vätskan. Verkligen, verkligen häftigt! På väg tillbaka såg vi dessutom en noshörning igen och alla i bilen var mer än nöjda med morgonen. Väl tillbaka fick vi hugga in på en stor frukost buffét och återigen njöt vi som om det vore första gången vi såg mat. Det är fantastiskt så tacksam man blir av att cykla genom Afrika!

 

Efter frukost var vi tvungna att lämna våra rum och sedan begav vi oss på ännu en game-drive. Men vi såg inte mycket action eftersom det regnade kraftigt. Men i ärlighetens namn var det knappt någon som brydde sig, allt vi hade kvar att se var leopard. Vi åkte tillbaka till Halali och vår guide förberedde lunch bestående av tonfisk sallad medan vi lata turister satt vi vattenhålet och lyssnade på fågelsången. Jag, Sussie, satt och skrev inlägget i väntan på att djuren skulle smyga fram till vattenhålet. Ibland är livet bra gott alltså!

 

Efter lunch begav vi oss ut på en fjärde Game-drive och därefter åkte vi utanför nationalparken för att checka in på Etosha Village för att få en natts skön sömn i de safari tält som agerade logi för natten. Men det var minst sagt bättre än vårt lilla tunneltält. Vi hade alla bekvämligheter man kan önska sig! Innan vi gick och lade oss hade vi en otroligt trevlig middag med gruppen och vi njöt av långa och intressanta konversationer. Dagen efter skulle vi bege oss till kuststaden Swakopmund som sägs vara mer tyskt än själva Tyskland och fortsättning följer... =)

 

/TandemLove

Äntligen lite ledig tid att åka på en ordentlig safari!
Detta är vi ett av vattenhålen!
Susannes första dröm var att se giraff och hennes andra dröm var att se en giraff dricka - check!
Elefanterna vill tydligen ha vattenhålet för sig själva och jagar bort zebra och andra djur =)
På väg till Lodgen och lite elefanter på vägen
Man kan ju ha det sämre efter en tuff tag i Safaribilen =)
Vi bodde i ett tält med AC, kylskåp, toalett och dusch under stjärnorna och en helt underbar säng!
Ska försöka få tag på lite strutskött att smaka på senare
Vackra djur!
Dessa antiloper är dem vi cyklade på när vi cyklade in i Namibia på natten!
Vi fick äran att skåda lejon vid flertalet tillfällen!
Ser inte så farliga ut...
Två hanar som vi avbröt när de drack vatten efter vägkanten efter nattens regn...
Tydligen brukar zebra och gnuer samarbeta för att inte falla offer för rovdjuren. Zebrerna har ögonen och gnuerna luktsinnet!
Fula men vältränade djur!
Vi bara väntade på att honan skulle anfalla - men hon gjorde bara en Catwalk!
Sussie sitter framför Lodgens egna vattenhål och skriver på inlägget!
Kan man har det sämre? Vi njuter i fulla drag!
Läs hela inlägget »

Vi var i desperat behov av sömn och vila! Men vi hade svårt att somna eftersom byns alla hundar beslöt sig för att sjunga i takt. Till slut somnade vi hårt i vårt myggnät på campingen. Men givetvis vaknade vi tvärt klockan 02.00 av att en bil parkerade bredvid vårt tält. Bildörrar smälldes igen och öppnades, människor pratade högt, skrattade och ropade till varandra på avstånd. De tycktes tro att det var helt ensamma på campingen och till slut kunde Sussie inte hålla sig längre utan bad dem hålla tyst. De klarade detta omöjliga i ungefär 4 minuter innan oljuden fortskred och madrasser börjades pumpas upp med en gnällig fotpump. Vi kände hur irritationen steg inom oss. När ljudvolymen ökade blev Sussie galen och skrek att de skulle vara tysta, respektera andra människor och frågade vad som var fel på dem och vad som var så svårt att förstå med "håll tyst!". Eller ordagrant:

"What the hell is wrong with you?"

Till svar fick vi först detta:

"There's nothing wrong with me, i'm just drunk. Hahahahahahaha!"

Och sedan en massa oförståbart svammel.

 

Efter detta hade vi svårt att somna om och när vi äntligen lyckades somna vaknade vi snart igen av att tupparna började gala över hela byn. Vi kollade klockan och den visade 03.00. När tupparna äntligen slutat gala en timme senare somnade vi om och vaknade till mobilens fasansfulla alarm klockan 04.45. Värmen i Botswana har varit nästan outhärdlig och temperaturen har varit högre än vid samma tidpunkter andra år. Därför försöker vi cykla mest möjligt tidigt på dagen vilket innebär att vi måste kliva upp i ottan. Vi var trötta, slitna och hade absolut ingen lust att cykla över huvudtaget. Det börjar bli allt mer svårt att motivera sig att trampa vidare nu, vilket är konstigt eftersom vi är så nära vårt mål. Men vi är trötta i knäna och skavsåren i rumpan blir bara värre för varje dag i sadeln och fler tillkommer ständigt. Vi trotsade cykelångesten och packade ihop så ljudligt vi förmådde. Aldrig förr har vi lyckats åstadkomma så mycket väsen på så kort tid och vi smällde med dörrar, locket till soptunnan och studsade pet-flaskor på betonggolvet. Sen pratade vi högt, imiterade apor och skrattade som galningar åt allihopa medan vi åt våra frukostflingor. Oerhört barnsligt kanske, men oerhört befriande också! Från grannens tält grymtade partyprinsarna, men de sa inget.

 

Vi cyklade på i vanlig ordning och lyssnade på ljudböcker och betade av mil efter mil. Miljön omkring oss är densamma och vägarna mer eller mindre raka. Längs vägen ser vi inte så mycket människoliv som i tätbefolkade länder och djuren är tack-o-lov längre in i vegetationen. Men det måste ju erkännas - cyklingen började bli monoton utan människor, djur eller arkitektur att förundras över. Vi svängde av västerut mot Namibia vid en korsning där vi stannade för att få i oss lite knäckebröd och jordnötsmör. Men pausen blev kort då vi blev överfallna av ilskna getingar.

 

Planen var att cykla till Windhoek på tre dagar och Sussie ville helst att dagens etapp skulle vara kort och hoppades på en total sträcka på max 120km. Men Rasmus övertalade henne med vilka fördelar det var att nå gränsen till Namibia idag. Det fanns ju en camping precis på andra sidan gränsen. Sussie gick motvilligt med...

 

När vi hade cyklat exakt 200km sa Rasmus en kommentar som jag tror är en av de mest vanligt förekommande i vårt förhållande:

"Älskling jag fick en galen ide'!

"Berätta?" Svarade Sussie nyfiket...

"Vore det inte härligt att komma till Windhoek redan i morgon kväll istället för om två dagar?

"Tänker du att vi ska försöka ta allt i ett kör?"

"Ja, vore det inte kul att sätta rekord, slippa cykla och få en längre vila?"

"Låt mig tänka på saken, jag vet inte om jag orkar!" Sa Sussie tveksamt. Vi hade trots allt 200km i benen redan och de två dagarna innan hade vi cyklat 300km. Vi hade med andra ord trampat 500km på tre dagar och att ta 260km till kändes väldigt jobbigt. Var det ens mänskligt?

 

Tanken taggade oss båda och vi drivdes av utmaningen och att få saken gjord. Med tanke på hur ont Sussie hade i rumpan var det tveksamt att hon skulle klara två heldagar till i sadeln eftersom skaven tenderar att bli värre ju längre man gnuggar dem. Det var främst dessa anledningar som fick oss att ta oss an en sådan sjuk etapp. När vi hade korsat gränsen till Namibia slog vi oss ned utanför en bensinmack för att äta och prata igenom planen. Sussie drabbades genast av matkoma och började starkt tvivla på om det verkligen var en god idé att fortsätta och försöka ta ytterligare 260km. Våra knän värkte, ingen av oss kunde sitta på rumpan (tryck-skador och skavsår) och vi gäspade ikapp på trottoarkanten. Det kändes som om vi hade oddsen emot oss. Men vi diskuterade vidare och kom fram till att det var värt att pressa som idioter för att få mer ledig tid i Windhoek och få sova i en säng om två dygn. Vi beslöt oss för att köra, köpte 4 liter coca-cola och 4 burkar Redbull och sedan trampade vi ut i den bäck-svarta natten. Vägen var ohyggligt smal men vi hade som tur var den nästan helt för oss själva. Längs sidan av vägen galopperade olika antiloper i olika storlekar och vi såg fler vårtsvin än någonsin. Vi hade också turen att få se en sån där med massa långa taggar över hela kroppen, piggsvin? I det höga gräset bredvid vägen hörde vi ständigt hur det prasslade och med hjälp av lampans sken kunde vi urskilja de olika djuren. Men ibland hörde vi bara hur det lät och vi undrade vad som rörde sig där ute i mörkret. De första timmarna gick bra och vi hade mycket energi ock kraft men efter 01.00 tiden började vi kippa med ögonlocken. Motivationen dök! Men har man bestämt sig så har man. Vi cyklade en timme till och sedan var det omöjligt att fortsätta. Illamåendet hade helt tagit över för Sussie, huvudvärken var stark och vi frös och svettades om vart annat. Vi stannade, åt flingor med vatten och la oss vid sidan av vägen på liggunderlagen för att äta och ta en powernap. Sussie hade ont i magen och skakade i hela kroppen av trötthet men vi lyckades somna ganska snabbt under stjärnhimlen. Det var kallt och vi drog våra sovsäckar tätare omkring oss och även om det mesta var grisigt så var det ganska romantiskt att sova under bar himmel i mån och stjärnljus. Några minuter senare vaknade Sussie med ett ryck när hon hörde fotsteg som sprang på vägen. Hon väckte Rasmus och vi lyssnade tillsammans på stegen som sprang i riktning mot oss. Vi höll andan och gjorde vårt bästa för att varken synas eller höras och på ett mirakulöst sätt sprang någon bara förbi några meter bort från oss där vi låg. Men efter detta var Sussie rädd och hade svårt att somna om och vilan blev därmed mindre bra.

 

När klockan ringde efter vår lilla tupplur kändes det omöjligt att fortsätta. Vi åt flingor med vatten och tonfisk på burk och Sussie mådde så illa av trötthet att hon hade svårt att behålla maten. Men kanske var det något annat som förstärkte illamåendet eftersom magen värkte och toalettbesöket var av mer vattnig konsistens. Vi hade nu lagt 300km bakom oss och det kändes i kroppen på flera ställen. Handlederna värkte, mest på Rasmus, knäna kändes som ett trögt gångjärn som behövde smörjas, rumporna var en plats vi inte ville röra vid över huvud taget, armbågarna sved och fotlederna kändes trötta. Låren kändes som två stora, stela betongklumpar och resten av kroppen var allmänt ofräsch. Det var inte roligt, det var absolut inte skönt men vi höll fast vid tanken att sova i en säng kommande natt. Vi fortsatte!

 

När solen gick upp blev det lättare och kroppen vaknade sakta till liv med hjälp av ljuset. Ljudböckerna i våra öron höll oss distraherade och gjorde att vi kunde tänka bort de åkommor vi hade. Vi stannade med jämna mellanrum för att äta, dricka och kissa. Något hade hänt med Sussie - hon behövde kissa en gång i kvarten och det blev onormalt många pauser till följd av detta nya problem. När vi tog en längre rast för att äta flingor med mjölk somnade vi 10 minuter vid sidan av vägen och denna lilla, lilla tupplur kändes som en hel natt. Det gjorde underverk och vi kände oss "fit for fight"! Landskapet omkring oss började återigen fånga vår uppmärksamhet med sin "Vilda Western look". Det var öken med små taggiga buskar och berg på håll. Det var vackert! Människorna var väldigt trevliga och vinden kom mest från sidan men var inte så stark. Vi kände oss taggade (kanske pga red bull)! Värmen kröp över 42 grader och solen brände genom kläderna och ökade vår svettproduktion avsevärt. Detta gjorde att även våra skavsår ökade avsevärt och Sussie lyckades få nya skavsår på halva framsida lår. Troligtvis eftersom att hon körde med dubbla byxor för att över huvudtaget klara av att sitta ned.

 

Vi lyckades få tre punkteringar och det är vi ganska vana med vid detta laget. I Botswana har vi snittat med två punkteringar per dag ungefär. Överallt är små taggar från buskar och träd och så fort vi avviker från huvudvägen eller kommer för nära bushen åker vi på ett nytt minihål. Det värsta är att vi måste laga det i stekande sol bredvid vägen medan lastbilar susar förbi obehagligt nära och obehagligt fort. Det som är mest besvärligt är att hålen är så små att vi har svårt att hitta dem. Speciellt eftersom lastbilarnas ljud och vindens vinande gör det nästan omöjligt att höra hur det pyser. Vi har ingenting att doppa slangen i för att se hur det bubblar heller. Men vi har börjar slicka på slangen för att få samma effekt från vårt saliv istället. Man känner sig inte särskilt glamorös när man sitter på marken bredvid motorvägen och slickar på en smutsig, gummismakande slang. Men det funkar för det mesta och det är väl huvudsaken?

 

Vår cykel var packad med minst 10l vätska åt gången, onormalt stora mängder mat och godis och det har aldrig varit så tungt att få den att rulla framåt. Vi fyllde på vatten överallt där vi fick chansen och vi drack stora mängder, mer än vanligt. När klockan blev efter 10.00 vände vinden och vi fick den hårt från norr istället. Under natten hade vi haft det mer eller mindre vindstilla och nu kämpade vi hårt i bitvis motvind. Terrängen började gå allt mer upp och ner och det varje tramptag blev allt tyngre. På eftermiddagen var Sussie så utmattad att hon började gråta efter en lång uppförsbacke som skavt såren i rumpan lite väl länge. När hon klev av sadeln drog hon loss byxorna från såren och som vanligt följde hud, torkat blod och var med. Hon började gråta. Det gjorde ont, för ont och hon var för trött. Vi hade 60km kvar...

 

Är det en sak som vi lärde oss på denna etappen var det att allting handlar om huvudet. Allt sitter där. Allt du ska genomföra beror enbart på ditt huvud, eller rättare sagt din inställning. Och i vårt fall också, att samarbeta, stötta och driva varandra. Det som gjorde att vi klarade att cykla 460km i ett sträck var (förutom stora mängder vätska och oerhörda mängder kalorier) att vi tänkte positivt och vägrade låta negativa tankar bygga bo. Det handlar inte om att ha goda förutsättningar, det handlar om att bestämma sig! Och sedan köra på det. Oavsett vad. Det finns inga hemliga tricks, det är egentligen ganska enkelt! Allt handlar om inställning och motivationen som driver än!

 

/TandemLove

Matpaus i skuggan av en nedlagd bensinmack i sällskap med högar att ko-skit!
Första punkteringen lagad och Rasmus får blåsor i händerna av att pumpa upp däckena hela tiden
När vi ko närmare Namibia fick vi en känsla av Vild västern då människorna drev sitt boskap på ryggen av ståtliga hästar!
Solnedgången precis innan vi cyklade in i Namibia!
200km cyklade!
Trans Kalahari Highway by Night! Det bjöd på rena safari uplevelsen!
Tidigt på morgonen och en dryck som är till för långfärdscyklister som håller på att slå rekord!
Frukost till soluppgången. Trött? JA!
Musli och mjölk!
I takt med klockan tickade steg också temperaturen!
Dessa såg vi många av!
Vi firade med en tredje punktering några mil utanför Windhoek!
Framme och rödsprängda ögon. Men WE MADE IT!!!! Framme i Windhoek där vi ska vila och åka på safari!

Statistik

Avstånd: 460km (Med fullpackad cykel och 11liter vätska)

Aktiv cykeltid: ca19 timmar

 

Antal meter klättrade: 878m

Snitthastighet: 24km/h

Varmast temperatur: 45 grader

Kallast temperatur: 14 grader

Antal punkteringar: 3st

Antal godispåsar från Mayonard's förbrukat: 7st

Antal liter vätska förbrukat: 22 liter vatten, 6,6 liter läsk, 1 liter mjölk och 1 liter Energidryck.

Antal måltider: 3 med flingor, 2 med ris&kött och 1 med pasta, konserverad biff och mayonäs.

Antal vilda djur sedda: 30 vårtsvin (pumba är på pricken lik dessa roliga djur), 2 riktigt stora antiloper, 6 vanliga, 2 riktigt små som katter typ och sedan en flock med mellanstora med roliga öron och ett piggsvin som lufsade iväg ut i gräset.

Läs hela inlägget »

Vår sista kväll i Maun sov vi på ett litet guest house med pool, kök och delikat utsikt över floden. På kvällen blev vi bjudna på middag av gästerna som bodde där och vi serverades grillad fisk, bränd potatis och en tomatsallad. Även om sällskapet var trevligt behövde vi gå till sängs tidigt eftersom vi ställt alarmet på 05.00. Men det skulle visa sig bli svårt att sova den natten med en brummande generator bredvid, hög 80-tals musik från gästhuset och alla tusentals insekter som spelade för full hals. Vi har sagt det förut och säger det igen - ha alltid öronproppar med dig på denna kontinent!

 

På morgonen gjorde vi vårt bästa med att försöka få i oss frukosten men illamåendet gjorde att maten åkte hiss upp och ner i strupen på oss båda. Vi var helt enkelt för trötta för att få i oss maten och därför tog det längre tid än normalt för oss att komma iväg. Dessutom fick vi springa på toaletten flertalet gånger eftersom våra magar inte var helt i form. Vi tror att det kan ha varit vattnet som vi numera enbart renar med klorin eftersom vår MSR-renare lagt av. Kranvattnet i Botswana ska vara säkert att dricka men just i Maun har de problem med att distribuera tillräckligt hygieniskt vatten. Förra året dog över 15 barn på grund av bakterier i kranvattnet och det chockerade oss! Botswana är ett civiliserat och modernt land och att människor fortfarande dör från en sådan sak känns nästan otänkbart. Men vi dog som tur var inte av vattnet och inte heller blev vi så dåliga att vi behövde vila.

 

Vila gjorde vi sannerligen inte utan istället gav vi oss iväg med ett snitt över 27km/h och vind snett bakifrån. På 3,5 timme hade vi redan hunnit cykla 100km och vi kände oss nästan odödliga eftersom det var länge sedan vi klarat att lägga ett sådant avstånd bakom oss på en så kort tid. Vi beslöt oss för att försöka sätta rekord och ta oss så långt benen bar. Vi åt därför en snabb och onyttig lunch bestående av godis, läsk, kött i konservburk och fullkornskex och sedan fyllde vi på med vatten och trampade vidare. Vägen var tråkig och vyerna ständigt samma och vi lyssnade på ljudbok och musik och tuggade asfalt. Ganska snart vände vinden och ökade i styrka och vårt snitt sjönk drastiskt ned till 19km/h. Temperaturen steg och vi kämpade på i 45graders värme. Vi drack med jämna mellanrum men det kändes aldrig som om törsten gick att släcka. Våra munnar var snustorra ända ner i halsen och vi flåsade ikapp. Enligt vår karta skulle vi enbart behövt cykla 40km till nästa by där vi planerat att fylla på med ytterligare vatten. På cykeln hade vi 10l vatten och vi fyllde på de flaskor som var tomma vid varje tillfälle vi fick. Men den lilla byn dök aldrig upp och vi gissade att kartan inte stämde riktigt. Vi fick snällt cykla vidare i hopp om att finna vatten så småningom. Men vi drack onormalt mycket och kände oss trots detta ständigt törstiga. Vi fick en punktering på båda däcken och spenderade en timme att laga de båda hålen under den stekande solen. Då började vattnet sina lite alltför fort och vi började inse att det snart skulle bli en desperat jakt. Vi cyklade och cyklade men det gick inte fort framåt. Inga bilar kom körandes och det fanns därför ingen vi kunde tigga vatten ifrån. Paniken kom krypandes och det kändes som om vi höll på att torka upp inifrån. När vi bara hade 1l vatten kvar att dela på trampade vi på i ren hysteri för att komma fortare framåt. Vi stannade på en parkeringsplats och satte oss helt matta på den stekheta asfalten. Var är byn? Benen värkte och törsten gjorde att vi kände oss matta och illamående. Vi hade i denna sekund kunnat döda för en kall läsk! Vi satte oss på sadeln igen och bad en snabb bön att vi snart skulle finna vatten. Vi hade tur. Några kilometer längre fram dök det upp en poliskontroll. Det var ingen hägring. Vi sträckte fram vattenflaskorna och sa bara hest "Water?" Polisen bara skrattade och visade Sussie vägen till deras tank med flytande guld. När vi renat vattnet drack vi som besatta! Det bästa var också att det fanns ett plåtskjul bredvid som sålde, ja - KALL LÄSK! Ingen kom till skada när vi hinkade läsken!

 

Vi slog oss ned i skuggan av polishuset och kokade ris, med konservbiff, lök och majonäs samtidigt som en ung polisman stod bredvid och frågade tusen frågor. När vi satt där och åt såg vi en verkligt ovanlig syn. En annan långfärdscyklist kom rullandes! Eftersom vi hunnit bli så ovan med att se vita personer beter vi oss lite märkligt varje gång vi ser en människa med vit hud. Vi sträcker ut armen, pekar och utbrister upphetsat till varandra:

"Kolla en viting!" eller bara kort och gällt:

"Muzungo!!!"

Precis likadant som lokalbefolkningen gör varje gång de sett oss i de mindre civiliserade länderna. Man tar seden dit man kommer sägs det ju ;)

 

När vi pekat färdigt kom vi på hur man beter sig som folk igen så vi vinkade glatt och hejade istället. Killen kom fram och slog sig ned och sedan satt vi i timmar och pratade cykling, utrustning, rutt och olika anekdoter. Detta var en av de roligaste människorna vi träffat på länge och äntligen fick magmusklerna arbeta lite grann. Eftersom vi hade så trevligt struntade vi i dagens mål med att försöka hinna så långt som möjligt och njöt istället av sällskapet. Killen var från London och skulle cykla från Kapstaden till Kairo och sedan fick han se hur långt pengarna räckte. Men drömmen var att hinna jorden runt. Långt efter mörkret hunnit falla över oss beslöt vi oss för att fortsätta cykla lite på kvällen. Vägen var nästan tom, det fanns inga vilda djur i regionen och Botswana är ett relativt säkert land med låg brottslighet. Med denna fakta sa vi adjö och önskade Matt lycka till vidare och sedan började vi köra i den mörka natten.

 

Den svala kvällsvinden fick oss njuta och med endast ljuset från pannlampan och månen styrde Rasmus oss längs den raka asfaltsvägen. Längs med sidorna kunde man se kossornas reflekterande ögon och vid ett tillfälle såg vi ett gäng stora antiloper springa över vägen. Vi passerade 200km och hoppades nå en by längre fram. Men när Sussie började fråga Rasmus var femte minut vad tiden var, förstod Rasmus att Sussie behövde vila. När vi sammanlagt tagit oss 215km kände Sussie att hennes skavsår fått nog och vi stannade. Det var visserligen ett nytt rekord för oss och det kändes sannerligen i benen att vi cyklat en bra bit! Vi svängde in på en avtagsväg till en farm, öppnade den stora grinden och gick några meter in på den privata vägen. Rasmus gick ut vid sidan av vägen den finkorniga sandvägen för att inspektera marken närmare. Vi ville inte få punktering eller riva upp tältet. I skenet av pannlampan satte han sig på huk och drog med handen över marken för att se om det stack till. Inga taggbuskar konstaterade han med handen fortfarande på gräset. Då rörde det sig vid handen och han lyste med pannlampan på handen. Då såg han den. Bara tre centimeter från tummen satt en sandfärgad skorpion och lurade! I ren reflex drog Rasmus undan handen och hoppade upp i luften. "Det var nära ögat!" viskade han...

 

Till middag åt vi knäckemackor med honung, jordnötsmör och nutella på och sedan somnade vi helt utmattade under stjänhimlen...

 

Mitt i natten vaknade Sussie av att ett starkt sken lyste upp tältet och hon hörde hur två högljudda män pratade alldeles nära. Hon väckte nervöst Rasmus och vi båda satte oss upp och kikade ut genom myggnätet. En liten bit från grinden stod en pickup med fullt ljus rakt fram och de hade en vild diskussion. Den verkade handla om Rambo-filmerna och vi låg på helspänn och gjorde oss redo för att packa ihop och dra vidare i natten. När bildörrarna smällde igen och bilen började kört rakt emot oss vågade vi knappt andas för vi var så rädda för att bli upptäckta. Men trots att vi inte gömt oss bakom någon växtlighet utan låg helt öppet så passerade bilen en halvmeter från oss och körde vidare. Vi trodde knappt det var sant! Hade bilen sett oss men låtit oss sova ifred? Eller hade de undgått att se oss? Tills slut somnade vi om och efter sammanlagt 5 timmar var det dags att stiga upp igen.

 

Vi rullade ut på vägen igen redan 06.00 och soluppgången färgade himlen vacker och vinden blåste hårt i ryggen. Vi hade lite mer än 80km till Ghanzi och målet för dagen och vi cyklade på i gott mod. Det var raka vägen och det enda som är värt att berätta är att vi var ett par decimeter ifrån att köra på en orm som låg på asfalten. Vi vände och fick kort och film på den sandfärgade ormen.

 

Vi kom fram redan vid 10.00 tiden och checkade in på en camping med pool precis bredvid matbutikerna. En perfekt combo, mat i mängder och lata timmar i en sval pool! Precis innan staden dök en skylt upp som fick våra hjärtan att slå snabbare. De började skylta för Namibia och Syd Afrika och vi insåg att vi snart når vårt mål. Vi räknar med att korsa gränsen till Namibia inom två dagar och då är det bara två länder kvar att uppleva. Nu har vi ungefär 200mil kvar! Det känns lite. Men framförallt är det otroligt svårt att greppa att det snart är över. Att Kapstaden faktiskt är en plats som finns på riktigt och att vi kommer att nå den platsen. Herregud så häftigt!

 

/TandemLove

Vår tältplats på campingen i Maun
Lite småkryp som passerade vår väg...
Det är varmt i Botswana. Mitt på dagen kryper termometerna upp till 45 grader...
Den ultimata lunchen.. Den innehåller ju i alla fall olika färger =)
Det finns färre platser att fylla på vatten och det gäller att passa på när tilfälle ges!
Tidigt på morgonen och mör i benen från dagen innan!
Någon som vet vad denna ormen heter, som vi med en marginal på 3 decimeter nästan cyklade på och sedan vände för att knäppa ett kort!
Almost there! Nu är det bara 200mil kvar!
Läs hela inlägget »

Vi beslöt oss för att stanna en dag hos den trevliga familjen som bjudit hem oss och det gjorde vi nog väldigt rätt i. Dagen började med en redig frukost med ordentligt med kött och protein och efter detta var vi redo för att sätta oss i bilen och bege oss ut på jakt efter vilda djur. Precis utanför grindarna till deras hus började vi spana men det dröjde en stund innan vi såg vår första flock elefanter. De kändes ännu större än de vi tidigare sett, kanske för att vi nu inte satt i en hög safaribil. Dessa elefanter var betydligt mer aggressiva och ogillade vår närvaro starkt. Det skulle visa sig ligga ett jakt-camp lite längre bort. Det är ett vattenhål där jägare ligger på lur för att skjuta troféer till sina väggar där hemma. Men det är bara rika människor som roar sig med detta eftersom det kostar sisådär en halv miljon för att få skjuta en elefant. Sedan lämnar de kadavret åt lokalbefolkningen och asätare. Det verkar ju helt sjukt! Varför skulle man betala flera hundra tusen kronor för att döda dessa fantastiska djur? Vad är tjusningen i att säga att man dödat en elefant eller ett lejon? Hur som helst, vi körde runt i bushen och såg fåglar, elefanter, vårtsvin, antiloper och en stor buffel. Vi var väldigt nöjda med att fått sett så mycket djur men familjen var besvikna. Tydligen var det onormalt lite djur och vanligtvis brukar de se både fler arter och i större kvantiteter. De visade oss en film från ett vattenhål en kort sträcka från deras hus där ett lejon låg i gräset och röt. Sedan berättade de att en morgon när de körde till sin andra farm höll en flock lejon på att slåss framför grinden och de fick snällt vänta tills lejon drog innan de kunde åka in till arbetet. En annan gång hade de hört hur någon började springa på biltaket och då var de två lokala som blev jagade av ett lejon. De hade hoppats på att få visa oss lite lejon eftersom de minst sagt sett flera under sitt år i Botswana. Men vi hade ingen vidare tur.

 

Vi gav oss ut igen på eftermiddagen och körde längs med gränsen till Zimbabwe. Men vi var ute länge utan att se några djur. Lite olika antiloper (vi kallar alla djur med horn för antiloper för vi minns inte de olika namnen, impala, Gem, buck nått osv...) och vi såg också en flock vackra zebror. Efter det beslöt vi oss för att fortsätta köra hemåt och då plötsligt brakade det ut en flock elefanter mitt i vägen. De hade sina snablar rakt i luften och vädrade efter något. Vi stannade och filmade och försökte få bra bilder trots att solen höll på att gå ner. Rasmus stod upp och filmade över biltaket och vi andra satt inuti bilen. Plötsligt såg Sussie hur en av de största elefanterna kom närmare och började flaxa med öronen. Sedan helt plötsligt rusade elefanten mot bilen.

"Ööööhhh... ahhhh..." är det enda Sussie lyckades få ur sig. Samtidigt som hon slog efter knappen som skulle få upp rutan. Lätet fick som tur var resten av bilen att reagera och mamman skrek högt ut i ren förskräckelse. Elefanten var inte mer än tio meter från bilen och närmade sig med illfart. Sedan hände allt på två röda! Rasmus kastade sig ner genom rutan, mamman skrek åt Herman att köra. Elefanten närmade sig! Herman ställde sig på gasen! Sanden sprutade. Bilen fick fart och lyckades komma ifrån elefanthonan. I bakrutan såg vi honan jaga bilen samtidigt som avståndet ökade långsamt. Efter en stund tvärnitar elefanten och vände igen och vi kunde sakta in. Vi var upprymda och tyckte att det hela var en häftig upplevelse men familjen var nästan i chock. De berättade att det finns ett talesätt i Afrika som lyder:

"Om du ser ett lejon ska du stå still, om du ser en buffel ska du springa allt du kan men om du ser en elefant gör du bäst i att be till gud!"

 

Elefanter som ser svart är livsfarliga och de har jagat fordon i 7km! Problemet i vårt fall var att den troligtvis skulle ha vällt bilen och tillsammans med de andra i flocken skulle de ha dödat oss utan tvekan. Innan vi hann köra ifrån elefanten var vi mindre än 5-10m ifrån den. På vår högra sida var en liten elefantunge men det såg vi först i backspegeln och det var därför elefanthonan hade blivit helt galen. När adrenalinet lämnat kroppen kom tröttheten över oss och bilen fylldes av tystnad. Det var riktigt nära ögat och vi förstod att vi saknade den respekten för vilddjuren som de lokala här nere har. De vilda djuren, de riktigt vilda djuren uppför sig helt annorlunda mot de i safariparkerna.

 

Vi fick också se struts och flera giraffer och familjen bjöd oss på restaurang frukost nästa morgon och köpte massa mat till resten av dagarna åt oss. Vi kände oss riktigt bortskämda och rodnade åt deras givmildhet. Vilken underbar familj! Tänk vilka fina människor vi får chansen att träffa bara för att vi gör detta - det är den bästa biten på hela resan!

 

När vi kom till Gweta såg vi en jätterolig skylt till något som hette Planet Baobab och vi beslöt oss för att kolla om det var en öppen camping. Det visade sig vara en riktig pärla med hög standard där vi i receptionen fick ett glas kallt iste och en iskall handduk att torka oss i ansiktet med. Sedan betalade vi 100kr för en campingplats under tak, med lampa, el och toaletter och dusch med varmvatten. Det var den finaste campingen vi någonsin bott på! Men det bästa var den tjusiga baren och det underbara poolområdet där vi låg och tittade på hur himlen färgades orange. På väg tillbaka till tältet trampade vi nästan på en liten skorpion och i träden är det fullt av tjocka spindenät med stora spindlar i. Sussie ryste i hela kroppen av alla dessa otäcka småkryp som kan vara livsfarliga. Det sägs ju att ju mindre en skorpion är desto farligare eftersom deras gift är starkare!

 

Vi har verkligen en superpositiv bild utav Botswana och det känns som om detta är en pärla. En helt underbar pärla som vi gärna vill se mer utav!

 

Nu har kampanjen mellan 8-18 mars slutat. Tack allihopa som bidragit! Ni är underbara! Insamlingen till WaterAid har nu passerat 73000kronor! Wow!

 

/TandemLove

Ute runt omkring familjens hus och letar efter game!
Såg en elefantfamilj på fördmiddagen!
På spaning!
Baobab!
Zebrorna betade i gräset i solnedgången!
Elefanterna som vädrade efter en förlorad medlem i flocken°
Finns inget som slår afrikanska solnedgångar!
Åter i sadeln igen! Lite fika under ett träd för att söka skydd från solen...
Även denna dagen bjöd på vilt efter vägen!
Sussie fick en tagg i skon efter en promenad utanför vägen!
Snart i Gweta!
Utanför Gweta fann vi denna pärla!
Ännu ett vackert Baobab!
Denna lurade i gräset. Vi såg även en liten skorpion denna kvällen!
Fördelen med camping! Det finns ljus!
Soluppgångar är inte heller fel! Snart i Maun!
Korsade ännu en nationalpark där vi skådade en buffel, men den fick vi ingen bild på för vi cykade som tokar ifrån den!. Man måste ha respekt för världens farligaste landdjur!
Läs hela inlägget »

Morgonen började med att vi fick vara med på massa bilder som glada turister ville ta utav oss och cykeln. Det ställer vi alltid gärna upp på och man får så mycket positiv energi när andra blir hänförda av det vi gör! Vi själva glömmer ibland bort vilken stor grej det är. Vi tycker ju att detta är helt normalt och det är först när vi möter normala människor som vi inser att vi skiljer oss från mängden. Men det roligaste var ett gammalt par från USA som ville fotografera oss. Mannen var klädd i en hård safarihatt som påminde lite om sådana där hattar gamla upptäcktsresande hade och hans runda glasögon och breda mustasch gjorde att han nästan såg ut som en seriefigur. Hans kroppsbyggnad var kort och väldigt rund och hans klädsel gjorde att proportionerna blev helt fel. I hans skor hade han dragit upp strumporna en bra bit på vaden och eftersom skjortsen slutade nedan knäna gjorde detta att hans ben såg kortare ut en de faktiskt var. Hans kortärmade skjorta gjorde samma sak med armarna eftersom de slutade vid armbågen. Och sedan med den jättestora kameran men lång lins runt halsen. Det var så att vi bara stod och log och skulle vi gjort en seriefigur ute på safari skulle han vara exakt hur vi skulle måla karaktären. Hans fru var liknande fast utan mustasch och hon hade också en gigantiskt kameralins runt halsen. När de skulle ta en bild utav oss vinklade de upp linsen mot oss men insåg snabbt att de var för nära. De backade först några steg, sedan sänkte de kamerorna och backade ytterligare några steg. Det gick med långsamma steg (de var väldigt gamla) och för varje ny plats de ställde sig på insåg de att deras linser zoomade in oss för mycket. Så de fick backa lite till och lite till tills de stod ungefär 20m bort från oss. Då fick de med oss och cykeln och under hela denna proceduren stod vi och fnissade. Det var så charmigt, komiskt och kul att vi ville ta en bild eller film utav det hela. Men nu får detta underbara minne stanna i vårt huvud istället för resten av våra liv. När alla turister fått fråga och fota färdigt var det hög tid för oss att bege oss ut på vägen.

 

Dagens etapp skulle gå på en väg som i folkmun kallas Elephant road eftersom det är så vanligt att se just elefanter på den. Vi cyklade iväg med stor spänning och kameran i högsta hugg. Eftersom vi sett flertalet elefanter på väldigt nära håll under safarien var vi varken nervösa eller rädda för att möta dessa giganter längs vägen och vi såg fram emot att få se dem i vilt tillstånd. Vi behövde inte cykla länge innan vi såg en flock på ungefär fem elefanter som betade i vägrenen. När vi närmade oss saktade en bil in som smällde med dörren och skrämde iväg några av dem och gjorde att de resterande fem gick in i skuggan. Vi svor högt men stannade ändå och knäppte kort, men det var svårt att få till något bra och killen med bilen var högljud och skrämde snart iväg hela flocken. Sen började han ta bilder på oss och vi var mest irriterade över att han skrämt iväg djuren. Vi fortsatte cykla och var sjukt nöjda över att faktiskt ha fått se elefanter. Vilken häftig resa!

 

Vi trampade vidare och spanade längre fram på vägen. Skulle vi få se fler elefanter? Men vi cyklade på i en halvtimme utan att få se fler. Men plötsligt såg vi hur det rörde sig i buskarna trettio meter till vänster. Det kom ut en stor hona och Rasmus greppade om bromsarna! Elefanten lunkade ut ur buskarna och när han fick syn på oss stannade han och blåste upp öronen. Vi stannade och drog fram kameran men elefanten började flaxa aggressivt med öronen och hissade sin trunk upp och ner och gjorde ett tjut. Sen stampade han i marken och tog några steg närmare oss och vi insåg att det snart kunde bli mycket farligt läge. Elefanten började springa emot och stannade 20 meter bort. Hjärtat började slå! Den gigantiska honan började stångas i luften mot oss. Det var tydligt att den markerade sitt revir och ville ha oss ut ur det. Sussie skrek till Rasmus att stoppa ner kameran och sätta sig på sadeln igen. Men då började elefanten återigen springa mot oss och vi fick nästan panik.

"Shit shit, shit vad ska vi göra, framåt eller bakåt?" Skrek Sussie.

"Vi vänder, hoppa av!" Svarade Rasmus

Elefanten sprang i cirklar och när vi vände cykeln och den stod på bredsida blev elefanten skrämd. Från att aggressivt börjar närma oss sprang istället tillbaka ut i skogen igen. Vi hoppade upp på cykeln igen och körde snabbt därifrån med hjärtat i halsgropen. Det var lite väl mycket adrenalin även för oss! Puh!

 

Vi beslöt oss för att inte stanna nästa gång vi såg en elefant och vi fortsatte trampa vidare i den stekheta solen. Efter några timmar kom en mötande bil som vevade ner rutan och tipsade oss att han sett giraffer längre fram på vägen. Eftersom det alltid varit Sussie största önskan att få se just giraffer så trampade vi som om det gällde livet. Två bilar passerade och längre fram såg vi hur de stannade och då förstod vi att girafferna snart skulle fly in i skogen. Så vi tryckte på ännu hårdare och när vi närmade oss såg vi flera giraffer på båda sidorna vägen. Wooww! När vi var alldeles nära sprang två på vänstra sidan ut i skogen men på högra sidan vägen dröjde sig tre giraffer kvar. Rasmus såg fyra zebror men Sussie hade allt sitt fokus på giraffer och missade helt zebrorna. De är verkligen vackra, ståtliga och häftiga djur och det var en riktigt mäktig upplevelse att få se dem! Sussie var mer än nöjd!!! När vi stannat sprang de in i skogen. Rasmus greppade om kameran och med livet som insats följde han efter dem när de försvann ut i buskaget för att få en närmare film eller bild utav dem. Han hittade en djurstig och smög längre in i bushen tills han hann ikapp dem och fick en film på hela händelsen! Den får ni se när vi kommer fram till Kapstaden =)

 

Efter detta var vi rörande överens att detta var den mest spännande cykeldagen vi varit med om! Kanske var denna sträckan en utav resans absoluta höjdpunkt! När vi cyklat 130km och nått den första byn slog vi oss ned för att dricka läsk och besluta om nattens sovplats. Vi visste att området inte var säkert att tälta i men samtidigt var vi osäkra på om det verkligen var så illa som de lokala sa. Man har blivit lite tveksam eftersom de lokala i alla länder är livrädda för alla vilddjur och vi har knappt sett några vilda djur. Människorna i Etiopien frågade om vi var rädda för alla farliga djur, men såg vi några djur? Nej. Aldrig. Samma sak gällde Kenya, Tanzania, Malawi och Zambia. Men vi frågade lite folk i byn och vi fick samma svar utav samtiliga.

"Nej ni kan inte vildcampa här, det finns massor av lejon och elefanter, vi går inte ut efter mörkrets inbrott!"

Sen träffade vi en vit Sydafrikan som också intygade samma sak och la till att det dessutom finns mycket hyenor i området och att vi absolut inte kunde sova i naturen. Men han tipsade om ett militärcamp och en farm ca 20km bort och vi beslöt oss för att försöka tälta där. Han kände dessutom människorna på farmen och han ringde dem för att försöka fixa en sovplats åt oss men ingen svarade. Vi gav oss iväg med hoppet om att få slå läger hos militären om inte annat men inte långt efter vi lämnat staden stannade en förbipasserande bil. Det vita paret i bilen tittade storögt på oss och frågade:

"Jaha, och var tänkte ni sova inatt då?"

"Kanske på ett militärläger längre bort."

"Öhh nej, ni kan inte tälta i detta området det finns för mycket lejon här. De kommer garanterat äta upp er. Ni sover hos oss. Inomhus!"

Vi log stort och tackade givetvis ja och vi hade bara 20km att cykla för att nå deras farm. På vägen dit passerade flera bilar i motsatt riktning och samtliga saktade in och stirrade på oss. I deras ögon såg vi exakt vad de tänkte och alla hade samma fråga i blicken:

"Jaha, och ar tänkte ni sova inatt då?"

De måste trott att vi var fullständigt galna och helt dumma i huvudet. Alla lokala vet ju att det var 200km till nästa by och bara vildmark hela vägen dit. Klockan var runt 17.00 och det betyder att lejonen snart ger sig ut på jakt. Haha, ja de visste ju inte att vi var på väg till en farm och de måste verkligen fått något att prata om vid middagsbordet. Typ:

"Idag såg jag två idioter till vita som cyklade drake ut i vildmarken klockan fem på eftermiddagen!"

 

Vi kom till avtagsvägen och då kom Herman och hämtade oss med sin stora pickup. Tur var det eftersom vi färdades minst en 5km på vägar vi aldrig skulle kunnat cykla på, det var bara sandspår. På vägen berättade han att de redan hunnit se giraffer, elefanter, massa olika antiloper, hyenor och flera lejon runt sin tomt under sitt år i Botswana. De hade flyttat från Sydafrika och nu hade de två farmar här istället. De var glada för att få lite sällskap och vi fick tvätta våra kläder i maskin och äta gott. Sedan fick vi packa in alla våra saker i deras fina gästrum! Genom myggnätet lyssnade vi på alla olika ljud från vildmarken därute. Någonstans ute i bushen gick det runt lejon och inlett sin jakt på kött! Sedan somnade vi gott i vetskapen att vi hade elstängsel runtomkring oss!

 

/TandemLove

Nu började vi bli nervösa...
Det tog inte mer än 15km innan vi såg elefanter på håll och när vi kom närmare åkte kameran fram!
Amazing!
This is WILD!
Botswanas himmel är verkligen blå!
Här har vi elefanten som vi såg på höger sida om vägen. Öronen utåt som flaxade!
Sekvensen efter detta fotot rusade elefanten emot oss…! På kvällen hörde vi att honorna är speciellt aggressiva då det precis fått ungar. Detta fick vi erfara!
Äntligen cyklar vi på platt underlag!
Giraffer på håll!
Det var Sussies dröm att se giraffer på denna resan - check!
Södra delen av Afrika är fantastiskt!
Läs hela inlägget »

Vi hade bara tid för en dags vila i Livingstone innan det var dags för oss att trampa vidare mot Botswana. Det kanske låter märkligt med en tidsgräns, men vi har bokat en 6 dagars tur i Namibia för att få chansen att uppleva hela landet. Den turen avgår den 26 mars och vi har minst sagt ett späckat schema för att hinna till huvudstaden i tid. Men vi gillar ju utmaningar och ser det som ett bra tillfälle att jobba på konditionen och uthålligheten ytterligare :)

 

På morgonen cyklade vi 70km för att komma till den lilla båten som skulle ta oss några km över Zambezi floden och till Botswana. Det hela kostade oss 2kr per person och vi kom med första färgan. Värre var det för lastbilarna som stod köandes i flera km till färgan som bara tog en bil åt gången. Tydligen får de vänta i dagar för att korsa floden men det är enda lösningen om lasten väger över ett visst antal ton. Väl i land stämplade vi in oss och det var första landet på länge vi slapp betala dyra visum pengar för att resa igenom. Innan vi lämnade gränskontrollen var vi tvungna att doppa fötterna i ett desinfektions bad och sedan var det fritt fram att köra in i landet. Vi hann knappt komma utanför grindarna innan vi såg vårt allra första vildsvin och sekunderna efter kom en stor falk flygandes ovanför våra huvuden. Vi blev helt vilda och kände att varje tramptag blev spännande - det var sannerligen en vildmark vi kommit till! En stund senare såg vi ytterligare vildsvin och vi skrattade åt deras grisliknade yttre. När vi cyklat till första staden Kasane åt vi ljuvlig indisk mat, köpte matvaror och fortsatte sedan mot safari lodgen vi beslutat oss för att besöka. Vi hittade snabbt Chobe safari lodge och på väg in såg vi en vårtsvins familj igen. Att campa på lodgen kostade enbart 140kr och då hade vi tillgång till fräscha toaletter, dusch med varmvatten, pool och hotellets övriga faciliteter. När vi checkat in köpte vi direkt två safariturer för nästa dag och det kostade enbart 750kr för oss båda. Det var en stor skillnad mot Tanzania och Kenyas extremt dyra safariturer som skulle kostat oss mycket mer. När vi kom ut från safarikontoret höll tre söta apor på att hoppa runt i takbjälkarna och bredvid campingen betade ett stort vårtssvin. Senare i receptionen sprang en hel flock med minst 25 st Mungos och receptionisten förklarade att de hette Mongos. Sussie log väldigt åt detta :) På campingplatsen varnade de för krokodiler och flodhästar och Sussie tyckte att det hela verkade löjligt. Det kunde ju knappast vara sant menade hon! Kvällen spenderades med att trycka i sig omänskliga mängder mat på den fantastiska buffén som innehöll matvaror vi knappt kunde minnas smaken på. Vi var helt lyriska över utbudet och sa om och om igen till servitriserna att vi kommit till himlen. Det var en helt underbar kväll och en perfekt avslutning på en toppendag!

 

Klockan ringde 05.15 och vi kröp motvilligt ut ur sovlakanen. Sedan satt vi i mörkret och tryckte torra flingor med mjölk innan vi packade ihop vår värdesaker i en ryggsäck och gick mot safaribilen. Vi delade bil med 7 trevliga människor från USA och stämningen var förväntansfull och avslagen på samma gång. Vår guide förklarade att vi hade minst chans att se mycket djur så tidigt på dagen , men i princip vår enda chans att möjligen få se lejon. På morgonen rör de sig i parken men så fort värmen stiger hittar de en plats i skuggan där de sedan ligger hela dagen. När vi stannade för att registrera oss i parken höll ett par apor på att väsnas i trädet på parkeringen och vår guide betraktade dem noga. När han registrerat vår bil konkluderade han att apornas beteende betydde att de kände sig hotade och det betydde att lejon varit i krokarna. Till skillnad från resten av safaribilarna på parkeringen körde vår guide utanför parken, rätt ut i bushen och spanade långt in bland buskar och träd. Vi förstod snabbt att det var lite som att leta efter en nål i en höstack, parken är enorm och lejonen väl kamouflerade. Efter en stund gav vår guide upp och vi körde mot parken igen. Men vi hann inte långt förrän vi stannade igen och där på de sandiga hjulspåren såg vi tydligt spåren efter lejontassar! Fotavtrycken visade att lejonet gått i motsatt riktning, alltså ut ur parken och vi vände igen. Denna gång följde flera andra safaribilar efter oss. Vi körde runt stadens flygplats där ett högt stängsel satt uppsatt och först trodde vi nästan att vår guide skojade. Men sedan såg vi hur han tog riktning efter spåren i sanden igen och vi blev hänförda. Springer det runt vilda lejon i staden? Två Antiloper kom hoppandes i det höga gräset och guiden förklarade att de såg spända och stressade ut - ett mycket bra tecken sa han. Det betyder att de är jagade och då har vi lejon i närheten. Alla i safaribilen sträckte på sig och slog på kamerorna. Men vi passerade bara två gigantiska elefanter som stod några meter länge in bland träden och viftade på öronen. Några vägarbetare blockerade vår väg längre bort och vi stannade till medan guiden pratade med dem. Tydligen hade de sett tre lejon gå förbi för en liten stund sedan. En vanlig dag på jobbet eller? Tänkte vi och log. Vi hade ingen vidare lycka och efter en timmes letande och for vi tillbaka in i nationalparken i jakt på andra djur istället.

 

Vi skådade massa olika fåglar, en sovandes flodhäst i en lerpöl, flera antiloper och Impalor och på håll såg vi en flodhästfamilj. Plötsligt rasslade det till på kom-radion i förarsätet och vår guide pratade med snabb stämma. När radion brusat färdigt vände han sig om och frågade oss om det var okej att han körde på lite snabbare. En annan bil hade nämligen sett två lejon en bit bort. Bilen gav ett rungande JA till svar och sedan tryckte vår guide plattan i matten och vi körde vilt i sandspåren. Vi fylldes av adrenalin - detta var mer i vår smak. Action, fart och fläkt! När vi såg 5 andra safaribilar stannade vi och sedan satt vi bara där och glodde på buskar och träd i vad som kändes som en evighet. Sussie tyckte att det hela började bli långtråkigt och precis då skrek en utav amerikanarna till. Han pekade rakt ut i allt det gröna och då såg vi dem. Först kom en hona gåendes och efter henne gick en ståtlig hane med sin praktfulla man. Vi följde deras steg med blicken och det var en riktigt häftig upplevelse! När de passerat körde vi vidare för att få chans att se dem ännu en gång och innan vi lämnade platsen hann vi se dem två gånger till. Det var spännande och kändes verkligen naturligt. Det var nog den bästa upplevelsen, att vi fick se djuren på deras villkor. De stod inte staplade på ett inhägnat territorium. På väg tillbaka körde vi precis intill en elefant familj med två små ungar. Den ena elefanten stod bara någon meter bort och flaxade med sina jätteöron.

 

På eftermiddagen skulle vi ut på en båtsafari ut på Chobe floden. Vi delade båten med betydligt fler turister och under ett solskydd satt vi alla och njöt av den fantastiska utsikten av grönt och blått. Bara 300m från campingplatsen där vi bodde såg vi en krokodil ligga på flodbanken och sola sig. Sussie rös i hela kroppen och förstod att skyltarna hon sett menat fullt allvar. Shit - Botswana är verkligen vilt! Längs floden flöt vi långsamt och även om det var vackert och fridfullt önskade vi oss mer adrenalin och fart. Men vi behövde inte vänta allt för länge, efter en stund kom vi riktigt nära en elefantflock som badade i floden och betade vid kanten. Vi stannade länge och betraktade deras lek och var en magisk stund. Strax där efter såg vi flera flodhästar med små söta ungar. Vi kom i kontakt med flera krokodiler, ett 50 flodhästar och kanske 70st elefanter. Det blev med andra ord en helt underbar dag och som grädde på moset åt vi den gigantiska buffén en gång till medan den röda solen sänkte sig ner i den blå floden :)

 

/TandemLove

Handlat lite mat och påväg till Chobe Safari Lodge och då såg vi dessa vildsvin!
Lugnande skyltar på campingplatsen
Senare på kvällen och utsikt från middagsbordet!
Det serverades en underbar buffé med mängder av olika läckerheter! Alltifrån alla sorters kött till hemmalagad glass! Allt för priset av 160 kronor!
Gamedriven bjöd på minst sagt NÄRA djurupplevelser
Vackra varselser som alltid får oss att tänka på grillat kött
Väntan på dagens andra safari i skuggan vid floden!
Ute på Safari cruise på Chobe River!
Elefanter är mäktiga djur!
Vi var också sugna att bada i värmen...
Avsvalkande!
Här kommer kavalleriet!
På spaning efter flodhästar!
Fann dem!
Världens farligaste vattendjur!
Smålek eller blodigt allvar?
Såg tre stycken fisheagles!
Påväg tillbaka till Lodgen och en flodhäst som vågat sig upp ur vattnet!
Lokala fiskare
Denna jägare låg och lurade på sandbanken 300 meter från vår tältplats =)
Läs hela inlägget »

"Den dundrande röken" kallas vattenfallen i folkmun och när vi närmade oss Livingstone förstod vi genast varför. Redan 12km utanför Livingstone och 22km utanför fallen såg vi hur vattenmolnet sprutade upp i luften och vi förstod att vi skulle få uppleva något riktigt häftigt! Victoria fallen ligger längs med Zambezifloden mellan Zambia och Zimbabwe och det sägs att den bästa utsikten får man från just Zimbabwes sida. Vi besökte dock fallen från Zambias sida och vi var absolut inte besvikna på vyerna! Victoria fallen är ett av världens största vattenfall med sina 1,6km på bredden och högsta punkt på 105m och för att verkligen förstå dess magnitud rekommenderas en flygfärd över fallen. För er som riktigt vill förkovra er kan ni på engelska läsa detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Victoria_Falls.

 

Vi åkte gratis till fallen med vandrarhemmet vi bodde hos och betalade 120kr vid ingången och traskade sedan in i parken. Från ingången går det flera promenadstigar åt olika håll till platser som man ser fallen ur olika vinklar. Vi gick rakt, rätt mot fallen. Den lagda stengången slingrade sig fram med regnskog omkring. Vi möttes av några människor som var helt genomblöta och vi förstod att vi närmade oss. Ju närmare vi kom hörde man riktigt hur det dånade och det kändes mäktigt redan innan vi sett fallet. Vid första anhalten fick man en skymt av vattenmassorna som forsade över klippkanten och det var nästan hypnotiserande att stå och stirra på dessa enorma vattenmängder. Vi gick vidare och fler människor som vi mötte i motsatt riktning var genomblöta. Vi packade ner kameran och tog på oss regnjackorna. Det skulle visa sig vara en god ide för sekunderna senare började ett tätt regn fukta våra kläder. Ju mer framför fallen vi kom ökade vattendropparna i volym och de började likna monsunregnet vi mött när vi cyklat in i Zambia. Vi blev helt översköljda av regnet.

 

De enorma vattenmassorna forsade över kanten 100 meter bort och föll ner i den Canyon som skilde oss och fallen åt. Men då och då försvann åsynen av fallen av allt vit regn som som kastades upp ur avgrunden framför våra fötter och skapade en tjock dimma av vatten. Vägen fortsatte tills vi kom till en bro som band ihop den udden som gick mittemot fallen och en ö som var inringad av branta canyons. Vi kunde se hur vattenmassorna svävade upp från vår högersida och översköljde bron med ett konstant regn underifrån. Vi laddade och började gå över bron. Vattnet slog i ansiktet och kläderna var redan blöta utifrån och in. Det var kul och häftigt att bli dränkt av detta naturunderverk! Vi hade vår GoPro kamera, som har ett vattentåligt skal och filmade hela sekvensen. Det blev riktigt bra!

 

I övrigt spatserade man genom en vacker och grön regnskog och ljudet av vattendroppar mot den täta vegetationen gav en känsla av frid och ro i kroppen. Efter en stund började vi frysa och vi uppsökte en solig plats för att torka upp. Vi slog oss ned på en parkbänk och snart hade en babian familj känt lukten av oss och börjat närma sig. Det dröjde inte länge förrän vi hade en hel flock på 15 babianer omkring oss och vi höll hårt i våra ägodelar. Deras rumpor var minst sagt oaptitliga och påminde och bilder man sett på människohjärnor. De flesta hade snoppen hängandes utanför hela tiden och det kändes verkligen inte som några gulliga små apor direkt. Vi stannade en lång stund och betraktade deras roliga beteenden. De plockade salter på varandra, hängde upp och ner i träden, rullade runt på marken, våldtog varandra i rumpan, slog och slet i papperskorgen och letade efter mat. Det bästa med alltihop var att det ingick i själva upplevelsen av fallen, ingen extra kostnad för att på väldigt nära håll få uppleva en babian flock!

 

Efter att vi ännu en gång bestämt oss att bli genomblöta åkte vi senare tillbaka till Jollyboys. Vi hade träffat en annan cyklist från Nya Zeeland som också cyklar Kap till Kap, men inte samma rutt som vi. Han började i Kapstaden och cyklar upp längs östra kusten av Afrika, sedan korsar har Asien bort till östra Ryssland där han ska flyga till Anchorage. Därefter cyklar han genom Nordamerika och sedan hela Sydamerika tills han når Argentinas södraste spets. Det kallar vi en gedigen resa! En otroligt inspirerande människa som verkligen levde sin dröm. Han hade planerat sin resa 1 månad och tog allt som det kommer. Han hade dock ett mål. Att göra hela rutten på 2 år. Vi satt och inspirerades över alla tekniska prylar han hade för att dokumentera sin resa och hans positiva inställning till allt han mötte. Samtidigt som vi hade varit och tittat på fallen från marken hade han flugit över fallen i ett öppet litet flygplan och därefter tagit helikopter. Lite citat från Andrew
"It´s just money"...
"I love headwind, because it is character building"
"When it is borrning surroundings when you cycle you have to grow in your mind instead".
Dessutom älskade vi att se en långfärdscyklist som inte är en snåljåp och istället har en större budget och lever fullt ut! Som Andrew ofta sade, "Du vet inte hur länge du får leva!"

 

Nu har vi sammanlagt fått in över 70 000 kronor till insamlingen! Detta är ju helt underbart! Hittills har flera personen skänkt 13610 kronor. Detta innebär att 68 personer har fått tillgång till rent vatten och sanitet! Ge er själva en applåd! Vi har vår Kvitt eller Dubbelt kampanj 4 dagar till. Vill du också vara med! Tryck här och skänk en slant! 10 kronor blir 20 kronor och 200 kronor blir 400 kronor! Det börjar närma sig mållinjen!

 

Nästa inlägg blir det en hel del Wild Animals :D

 

/TandemLove

Victoriafallen är utsedd till en utav världens sju naturliga underverk! Vi förstår varför!
Framför fallen blev man dyblöt på två röda sekunder och det var tur att vi hade en vattentät GoPro kamera =)
Om man befinner sig i området ska man verkligen passa på att åka till Victoriafallen!
Vackert!
Sedan när vi torkat upp utforskade vi området omkring och samlade på oss lite bildbevis!
Fascinerande varelser!
I nationalparken fanns det babianer som utforskade turisterna =)
Till sist tog vi en promenad ner till vattnet genom regnskogen...
Djungel =)
Avslutande bild vid Victoriafallen!
Kärlek från Afrika!
Läs hela inlägget »

När vi cyklade ut ur Lusaka hade vi 49mil att avverka innan vi skulle nå det berömda Victoriafallen och staden Livingstone. Vi hoppades lite oreal Lusaka var ingen vacker syn och de gråa betonghusen blandades med smutsiga industrilokaler och slitna höghus. Men i den nya stadsdelen hittade vi splitternya shoppinggallerior med moderna restauranger och butiker. Det var en konstig kontrast att gå in i en modern och lyxig värld och sen komma ut igen till det vanliga Zambia. Det är faktiskt just i Zambia vi på riktigt blivit äcklade av klyftorna i samhället och att befinna sig i huvudstaden var som att besöka en annan planet än den landsbygd vi färdas genom. Vi kunde inte förstå hur ett land kan rymma så stora klyftor. På landsbygden bor majoriteten i små hyddor och här i Lusaka bor välbärgade människor innanför höga murar i sina vackra villor med en dyr jeep parkerad utanför. Det känns absurt på något vis. Och ännu mer absurt att betrakta den välbärgade delen av samhället. Tjejerna klär och beter sig som divor och killarna ser ofta ut som om de försöker efterlikna Jay-c eller någon annan amerikansk rappare. Barnen är många gånger överviktiga och klädda i fina kläder med många detaljer och accessoarer. Flickorna bär ofta kjol eller klänning och deras hår är fixat med stor omsorg. Det verkar som om de blivit väldigt influerade av USA och tv-programmen speglar också det vi upplevt ute bland människorna. Vi kände oss färdiga med Lusaka och nöjda med att lämna staden. Till vår förtjusning var det tjocka moln på himlen vilket gjorde att temperaturen höll sig under 40 grader. Vi visste inte hur långt vi skulle orka cykla och Rasmus hade börjat dagen med att kräkas igen. Han var trött och sliten, men det var inte tillräckligt för att ta ännu en vilodag konkluderade vi. Men vi var noga med kosten och fyllde på med energi minst en gång i timmen och det underlättade en hel del. Några mil utanför Lusaka stannade vi längs vägkanten och köpte en söt och god vattenmelon. Kvinnan som sålde vattenmelon satt i en skottkärra och väntade på kunder och hon blev jäteglad att vi ville handla av henne. Sen blev hon ännu mer glad när hon hörde om vår cykelresa och hon satt och log för sig själv i skottkärran medan vi åt vid sidan om.

 

När vi kört 14mil stannade vi för att handla och äta middag. Klockan hade redan passerat 16.00 och vi skulle ha ungefär 2,5 timme av dagsljus kvar att cykla i. Rasmus var likblek och uttömd på energi men ändå kände vi båda att det vore himla kul att testa gränserna. Till nästa by hade vi 60km och det skulle bli svårt att hinna den sträckan innan mörkret skulle falla. Men vi beslöt oss för att ge järnet och försöka. Vi satte oss därför i sadlarna igen och började med ömma ben att trycka vidare ut genom staden. Terrängen var relativt platt och vi körde på i en hastighet över 25km/h och Sussie flåsade som en förkyld flodhäst bakom Rasmus. Envist tänkte vi båda att det var ordentlig träning både för hjärta och kondition inför etapperna i Botswana. De tankarna drev oss framåt och vi höll samma hastighet i över två timmar utan att ens sätta ner fötterna. Kampen mot klockan tillät inga pauser och vi fick dricka i farten för att ens ha en rimlig chans att hinna fram. När skymningen kom hade vi fortfarande över 15km kvar och vi visste att det skulle bli omöjligt att hinna fram innan det skulle bli mörkt. I tillägg började terrängen gå mer uppför och vi fick kämpa ännu hårdare för att behålla en bra snitthastighet. Sussies kropp började darra och i fingrarna kände hon hur det pirrade. Energin började ta slut och matthet kom över henne. Hon behövde inte ens testa blodsockret för att veta att sockernivån dalade. Typiskt! Irriterat slet hon bak i packningen i farten och fiskade fram ett paket vedervärdiga ingefärakakor som hon började skövla in i munnen. En lastbil tutade bakom oss och när han körde om gjorde han ett obekant tecken till oss. Vi stannade och Sussie gick fram för att prata med honom. Den mörkhyade lastbilschauffören sträckte ut två 50cl coca-cola flaskor och log stort mot henne. Vi tackade överraskat och kände att vi fick en ny energikick- vilken underbart fin gest! Det kändes som han hejade på oss, som om gesten betydde " Kom igen nu, det här fixar ni" och en sötad dryck kunde inte komma mer lägligt med tanke på Sussis blodsocker. Vi drack Coca Colan i farten och med ny motivation pressade vi oss långt över mjölksyretröskeln. Svetten rann och vår hud hettade. Vi pustade och flåsade och det hela kändes som ett värsting-pass på spinningscykeln med en galen instruktör i örat. När vi enbart hade 5km kvar till staden var det fortfarande lite ljus kvar på himlen och vi jublade- vi skulle klara det och innan mörkret! Men lika snabbt som vi börjar fira vår seger passerar vi en avståndsskylt som plötsligt lagt till 10km i avstånd och vi insåg att det är helt omöjligt att hinna fram innan himlen blivit svart. Men eftersom vi har reflexväst bak på packningen beslöt vi oss för att chansa och köra i mörkret. Ni förstår, det finns ingen gatubelysningen och vi har ingen lampa på cykeln, men med pannlampan och reflexen körde vi i det bäcksvarta mörkret. Våra ben gick som trumpinnar, samtidigt som passerande bilar och långtradare höll ut med god marginal. När vi äntligen nådde Menzo var lyckan total. Vi hade cyklat 201km på en enda dag! Vi trodde knappt att det var möjligt och vi kände stolthet över vår prestation! Vi checkade in på ett hotell till slut och fick en gedigen rabatt. Rummet skulle visa sig bli bland det finaste vi bott i under tiden i hela Afrika och sängen den skönaste vi legat i sedan vi hälsade på Sussies väninna i Dubai. Behöver vi säga att vi sov gott den natten?

 

Nästa morgon kände vi oss däremot inte lika lyckliga och våra kroppar kändes mörbultade och tunga. Det var med tunga steg vi tog oss ur sängen och packade ihop. Regnet föll hårt mot taket och vi satt och tryckte tills det lättade. Rummet fylldes med cykelångest och vi övervägde att stanna en dag till men vi tog oss i kragen och beslöt oss för att åtminstone cykla 100km. Orkade vi inte mer fick vi ge upp helt enkelt. Vi satte oss på sadeln och skrek till av smärta båda två. Rumporna var ömma men Sussie hade fått en blodutgjutning i ljumsken stor som en körsbärstomat. Vi överdriver inte ens, den var enorm och den gjorde ont! För varje tramptag gick den emot kanten på sadeln och Sussie satt med tårar i ögonen. Hon visste inte om hon skulle klara att cykla över huvudtaget och vi stannade för att tänka ut en lösning. Hon beslöt sig för att pröva att köra utan sina vadderade cykelbyxor. Även om det var hårt så slapp hon kanten i ljumsken som tryckte på bölden och då blev smärtan överkomlig. För att uthärda mil efter mil fick vi fokusera på nästa by, nästa paus, nästa timme osv. Rasmus var stark och fräsch men Sussie hade ont och var dålig i magen och kände sig allmänt svag. Men det fungerade effektivt att dela upp distansen att och inte tänka på den totala sträckan. Istället fokuserade Sussie på att cykla en timme i taget, sen kunde hon ta ett nytt beslut. Efter ungefär 4 timmar i sadeln var rumpan nästan bedövad och det gick väldigt bra och därför flyttade vi vårt mål ytterligare för dagen. Vi beslöt oss för att satsa på att hinna ta oss 165km istället för 100km.

 

Men efter ett tag började vi känna hur vårt bakdäck hoppade och slog och vi stannade för att undersöka saken. Till vår fasa fann vi att det gått en reva i däcken och nu var slangen på väg ut vilket gav däcket en knöl. Till råga på allt var det vårt "fräscha" däck som vi bytt till i Tanzania. Nu var de europeiska däckena slut. I brist på bättre alternativ limmade vi i hålet med superlim och tejpade insidan med silvertejp. Sedan "hoppade" vi vidare. Längs vägen fick vi för första gången sedan Kenya se lite seriöst djurliv igen. Vi passerade ett tiotal överkörda ormar, såg en levande som ringlade sig in i ett hål, räddade en sköldpadda från att bli överkörd på vägen och såg ett antilop liknande djur. Med tanke på alla ormarna vi sett på vägen blev Sussie genast nervös att kliva ut i det midjehöga gräset för att kissa. Ligger de på vägen, finns det garanterat någonstans ute i gräset också resonerade hon!

 

Vi lyckades även denna dag nå vårt högt uppsatta mål och vi fick lov att campa gratis i en trädgård till en Lodge. Vi beställde ris, ägg och grönsaker och stretchade ut våra muskler ordentligt. När vi hade satt upp vårt tält och det redan hunnit bli bäcksvart kom en gubbe och informerade oss att vi skulle få betala 100kr för att tälta i deras trädgård. Efter en lång argumentation lyckades Sussie ordna så att vi fick sova gratis om vi lovade att lämna innan det ljusnade. Vi ställde därför klockan på 04.30 morgonen därpå och fick bråttom ner i sovsäckarna. Men det var fullständigt omöjligt att somna och när vi äntligen gjort det vaknade vi stup i kvarten av grannens vakthud som skällde likt en besatt. Men när vakthunden äntligen lugnat ner sig efter 5 timmar var det dags för nästa oljud att ta vid. Tupparna hade vaknat 02.30 och nu gol alla byns tuppar i kör. Sömnen blev ryckig och vi fick inte mycket vila innan klockan ringde. Vi packade ihop i skenet från pannlampan och sedan började vi trampa i ett totalmörker. Det var psykologisk tungt att trampa vidare när det fortfarande var natt ute och kroppen ville inte riktigt vakna. När det hade hunnit ljusna slog vi oss ned vi vägkanten för att äta frukost. Det blev två brödskivor med jordnötsmör och till det snålade vi på vattendropparna. Vi hade bara 1,5 liter på cykeln och vi hoppades för varje mil att det skulle komma en kran eller pump. Innan vi gav oss iväg på nytt lagade vi revan i däcket ännu en gång. Det såg sannerligen inte bra ut och vi blev oroliga att vi inte ens skulle nå hela vägen till Livingstone med däcket. I reserv hade vi ett indiskt, billigt däck vi köpt i Malawi och vi vet inte om det skulle ta oss många mil.

 

Med en cykel som hoppade framåt tryckte vi på hela morgonen och vi nådde Livingstone och Victoria fallen redan klockan 13.00. Vi firade vårt rekord och personbästa med en lunch på en Italiensk restaurang vid namn Olga's. Först trodde vi att det var en rysk institution som serverade husman men det visade sig vara en renodlad italiensk välgrenhetsrestaurang där man utbildar och stöttar enbart lokala. Det kändes stort att ha klarat 49 mil på 2,5 cykeldagar trots en massa problem med cykeln och ett blodsocker som varit helt hopplöst! Det kändes härligt att få testa våra gränser och nu är vi sugna på att flytta dem ytterligare. Det sägs ju att " If a challenge is not big enough, it won't change you!"

 

I övrigt har Zambia varit ett skönt land att cykla i. Människorna har varit vänliga och för det mesta kunnat engelska, vägarna har varit asfalterade och relativt bra, terrängen har med undantag för två dagar varit relativt platt. Det är faktiskt det plattaste landet vi cyklat i sedan Sudan men kanske skulle man beskriva terrängen mer som vågig. Mätbart kan vi säga att vi på våra dagsetapper tog hälften av de höjdmeter vi tog i Etiopien, Kenya, Tanzania och Malawi. Maten har för det mesta varit väldigt god och en middag för två på lokalrestaurang har inte kostat mer än 40kr inklusive dricka. Maten har dessutom alltid innehållit någon form utav grönsak och det känns som om Zambia är ett ganska medvetet och utbildat land. Många människor uppfattar vi dock som lata och det mesta tar onödigt lång tid och det är lediga dagar ofta. Till exempel hade affärerna stängt både på internationella kvinnodagen och sedan också på ungdomens dag. Högtider som knappast påverkar det svenska samhället nämnvärt gör de stor grej av i Zambia och folk får en ursäkt att vara lediga och dricka öl. Men vi skulle verkligen rekommendera att resa till Zambia. Det är ett vackert land när regnet färgat naturen härligt grön, människorna är nästan lika härliga som i Malawi, maten är bra, det är hyfsat billigt och det finns både safari och Victoria fallen att titta på. Eftersom turismen inte exploderat i landet känns det fortfarande väldigt genuint och många är fascinerade över att ens se en vit människa. En del lodger och restauranger i tex Livingstone har projekt där en stor del av profiten går till välgörande ändamål och det känns väldigt gott att få bidra till att fler ska få ett bättre liv. Zambia är väldigt hårt drabbat av Aids och har en stor del föräldralösa gatubarn till följd av detta. Det finns olika platser att hjälpa till på och landet har en stor del volontärer. Och efter att ha träffat en hel del underbara barn på vägarna genom landet har en längtan att få åka ner till just Zambia och hjälpa till väckts till liv.

 

I nästa inlägg lägger vi upp bilder från det magnifika Victoria fallen!

 

/TandemLove

Mumsiga vattenmeloner!
Vem har mest packning?
Människorna i Zambia är ett folk med breda leenden och nära till skratt!
Problem!!!
Vad skulle man göra utan silvertejp, superlim och buntband!!?
Vila i diket och trött på cykelstrul!
Justerar luften på vårt trasiga däck och fyller på med lite superlim!
Är inga experter, men det kan vara en Impala antilop??
En självmordsbenägen sköldpadda som vandrade långsamt över vägen och höll på att bli överkörd av ett par långtradare...
Såg ett femtontal ormar mellan Lusaka och Livingstone. Bara denna fångade vi på kort =)
Mycket vilt i Afrika =)
Framme i Livingstone och Pizza på Olgas!!!
Läs hela inlägget »

Zambia, vad sjutton vet vi om Zambia egentligen? Innan vi cyklade våra första meter i landet hade vi läst i andra cykelbloggar att Zambia är ett modernt land med bra vägar, välutbildade och lugna människor. I vår guidebok stod det att första staden Chipata skulle vara ett riktigt dött ställe och vi förväntade oss därför en kiosk eller två som bäst. När vi såg en Spar matbutik och en pizzeria och hamburgerkedja höll våra ögon på att ramla ur skallen på oss. Var hade vi hamnat? I himlen? Det var det närmsta civilisationen vi kommit sedan vi lämnat Nairobi och vi blev helt exalterade. När klockan passerat 06.45 kunde vi inte hålla oss längre utan gick in till stan och stod utanför pizzerian och kikade in. En anställd kom ut och förklarade att de inte öppnade förrän om två timmar och när vi log och svarade att vi bara ville titta såg han konstigt på oss. Vi antar att vi behöver en kurs i civilt beteende när vi kommer hem igen :) Vi satte oss istället utanför matbutiken och väntade tills de skulle släppa in oss. Under tiden läste vi en Zambesisk nyhetstidning (på engelska) och det var intressant att få en liten blick av landet. I en annons fanns en varning om att tre mycket farliga fångar som precis rymt från fängelset och nu var på fri fot i landet, en annan om en man som vandrade längs med hela Zambezifloden och en tredje handlade om mode. Sussie läste intresserat vidare i mode reportaget som handlade om årets stora trend i Zambia - leggings. Det stod att om man som kvinna ville behålla någon form utav värdighet, skulle man inte under några omständigheter bära plagget utan en topp som dolde rumpan och skrevet ordentligt. Reportaget avslutades med en uppmaning om att läsarna inte skulle glömma att gå i kyrkan på söndag och vi förstod att Zambia måste vara ett konservativt kristet land. Ungefär så mycket hann vi lära om landet innan Spar slog upp pärleporten och vi kunde skrida in i denna lokal till bredden fylld med glansiga matförpackningar. Det fanns så mycket varor att våra huvuden nästan snurrade runt och vi sprang omkring och klämde och kände på matvaror vi inte sett på länge. För er som tror att det var som ett besök på Ica Maxi tror ni fel, tänk snarare en Ica nära butik. Men då förstår ni kanske hur små butiker vi handlat mat i genom Afrika? Tillgängligheten på allt detta ätbart fick det nästan att tåras i ögonen och vi köpte jordnötsmör, pasta, knäckebröd, muesli, juice och Europeisk mint choklad. I butiken var folk som galna och fyllde hela kundvagnar med brödlimpor, vissa hade två kundvagnar fulla. Vi gissar att man i Zambia äter bröd värre än man gör i Norge? :)

 

När vi handlat gick vi tillbaka till lodgen för att äta frukost och komma ut på nätet. Vi var tvungna att byta boende för att få tillgång till vettigt internet och när vi äntligen fått tag i det så gick strömmen. Välkommen till Afrika! En kontinent som varje dag testar ditt tålamod. Vi gick istället ner till staden igen och åt hamburgare med Macon ( typ som bacon), avokado och ost. Det var bland det godaste vi ätit och det var en ren upplevelse att slippa äta majsgröten eller ris! För att inte tråka ut er fullständigt kan vi kort bara säga att vår vilodag spenderades med att inta mängder av kalorier och att fixa bloggen och så vidare mellan strömavbrotten.

 

Vi lämnade Chipata och cyklade genom att böljade grönt landskap som var förvånansvärt vackert. Zambia känns nästan obebott med sina gröna slätter så långt ögat når och det är en vacker stillhet på något vis. Givetvis är det fullt utav folk längs vägarna och i vanlig ordning är de klädda i färgsprakande tyger och mönster. Kvinnorna bär lite högre korgar på huvudet och det ser lika exotiskt ut varje gång de skrider förbi. Tänk att vi fortfarande förundrades över den synen, trots att vi ser säkert 50-200 kvinnor med saker på huvudet varje dag! Roligast var en kvinna som bar en sportflaska som stod rakt upp på huvudet. Var vi än kom så vinkade och ropade folk åt oss och cykeln och samtliga log vänligt. Befolkningen kändes verkligen varm och hjärtlig och barnen fick våra hjärtan att smälta. De sprang som galningar ut till vägen och vinkade och skrek. När vi kom till en by av större storlek tog vi paus för att äta lunch och vi beställde kyckling och ris på ett lokalt hak. När maten väl kom in hade vi inga förhoppningar eftersom att maten varit smaklös sedan vi lämnade Etiopien. Men när riset landade på tungan spärrade vi upp ögonen och tog en sked till för att bekräfta det vi precis upplevt. Riset var inte bara kokt med olja, det var kryddat också! Och kycklingen var ljuvligt tillagad med kryddor och kokt i tomat och till detta fick vi sås och stekt kål och tomat. Vi började få smak för Zambia, den saken var säker!

 

När vi satte oss på sadeln igen visade termometern på cykeln 49 grader och vi brände våra rumpor på sadlarna. Fyllda av ny energi körde vi på glatt i sadeln. Efter en lagom sträcka på ungefär 130km hittade vi ett lokalt ägt resthouse som vi betalade 50kr natten för. I rummet kröp diverse insekter omkring och i sängen hade vi spindlar modell XXL och på väggen en kackerlacka i 6cm klassen. Vår högst giftiga mördarspray åkte fram och vi fyllde rummet med ångorna och satte oss utanför och väntade. Efter en stund gick vi tillbaka och sopade bort alla döda kryp från säng och golv sen kändes rummet som nytt igen! Det kändes väldigt gott i hjärtat att stötta den lilla familjen med tre barn som drev detta boende med bara fyra rum. När det var middagsdags satt kvinnorna ute i mörkret och lagade mat över öppen eld och vi tänkte på hur skönt det är hemma med elektrisk spis och diskho.

 

Vägen mot huvudstaden var minst sagt kuperad på sina ställen och vi fick kämpa hårt för att orka ta många mil per dag. Värmen gjorde det ibland outhärdligt. Vid lunchtid är Zambia nästan lika varmt som vid Turkana sjön och vi svettades onormala mängder. Vid ett lunchställe kom en dyngfull kille in i restaurangen med en halvfull vinflaska i handen. Klockan var tio på morgon och vi åt vår andra frukost/lunch och killen kom in för att köpa sig ännu en flaska vin. Bilen hade han parkerat på sniskan utanför och i den hade han tre unga tjejer. Han kom fram till vårt bord och började svamla och sen ville han veta våra namn. Däremot missuppfattade han Rasmus namn och istället tilltalade han honom för Cosmos hela tiden och vi hade svårt att hålla skrattet tillbaka. När han suttit sig ner ville han bjuda oss på vin och vi förklarade att vi cyklade bäst på vatten, inte vin. Killen blev sur och drack istället upp resten av vinflaskan i ett nafs och öppnade sedan den nya. När han och tjejerna ätit lite mat gick de sicksack till bilen och ropade till oss att vi skulle ses på vägen. Vi hoppades tyst att vi verkligen inte skulle möta denna dyngfulla förare längs vägen!

 

 Natten spenderade vi gratis under ett halmtak tillhörande ett motell med utsikt över ett fantastiskt bergslandskap. Sömnen styrdes i vanlig ordning efter diskotekets öppettider och vi somnade till tonerna från den sista reggaetonen låten som spelades på repeat. På morgonen vaknade vi istället till tonerna av den galande tuppen och genom vårt myggnät möttes vi av en fantastisk soluppgång bakom bergen. Himlen la vackra skuggor över en del toppar och grönskan på bergen trädde långsamt fram i takt med att den knallgula morgonsolen steg. Det var ett fantastiskt sätt att börja dagen på och vi var på gott humör hela vägen till Lusaka! Väl framme i huvudstaden möttes vi av moderna shoppingcenter som är det närmsta vi kommit Europa sedan vi lämnade Italien! Vi blev frikostiga och utökade dagsbudgeten direkt när vi hittade ett vettigt cafe. Till middag unnade vi oss vansinnigt goda Wraps som är det bästa vi ätit faktiskt. Pröva att göra dem hemma- ni kommer inte ångra er! Ta tortilla Wraps eller tunnbröd, smeta ut Cream cheese på brödet, lägg i rökt kyckling eller annat rökt kött, ruccola sallad, gurka, avokado och sweet chilli sås. Thats it! Till efterrätt delade vi på en gigantisk belgisk våffla med mjukglass på och till detta drack vi vårt första riktiga kaffe sedan Etiopien. Det var ren och skär lycka för varje tugga och klunk och kanske bland de bäst investerade pengarna vi spenderat. Det känns verkligen som om man lever livet i detalj efter de perspektiv man fått på denna resan och vi har lärt oss uppskatta de minsta sakerna i livet. En våffla och en kopp riktigt gott kaffe är faktiskt en helt otrolig upplevelse och tänk så många fantastiska upplevelser livet egentligen innehåller då!

 

Vi köpte även var sitt ombyte hela, rena och normala kläder att använda på safarin vi planerat att göra framöver. Och det behövdes kan vi intyga, vi både luktar och ser hemska ut! Väl tillbaka på rummet rakade Rasmus äntligen av sig skägget igen och Sussie kände knappt igen honom. Han gick in på badrummet som en grottmänniska och kom ut som en skallig Eric Saade :)

 

För att fira kvinnodagen dubblerar vi nu din gåva till vår insamlingen mellan 8-18 mars! Vi har redan fått in 5800kronor! Var med och passa på och bidra med KVITT ELLER DUBBELT!!!

 

/TandemLove

Vägen ut från Chipata! Grönskande grönt!
Ja, de lever fortfarande och vill inte vara fastbundna på en pakethållare!
Lunch med Nchima, tomatsås och kål!
En vanlig arbetsdags på jobbet =)
Trött och några sekunder för att hämta andan!
Sovplats på vår egen terass!
Morgonutsikt 05.35 på morgonen! Dags att gå upp!
Vid Luangwa bridge cyklade vi rakt in i en apflock. Nu längtar vi till Botswana där vi förväntas se elefanter =)
42grader varmt och svettigt!
Grottmannen blev civilist igen =)
Läs hela inlägget »

Innan vi påbörjade denna resa hade vi läst en del om WaterAid och deras arbete runt om i världen. Vi satt hemma och diskuterade om problemen människorna lever med i länder där tillgång till rent vatten och sanitet saknas. Vi försökte förstå. Vi förstod kanske bitvis och vi blev berörda av situationen. Men det var först när vi med egna ögon såg hur människor lever, som vi på riktigt förstår vidden av problemet. Det var inte bara teoretisk information hjärnan registrerade för att sedan glömma bort. Vi blir påminda varje dag om hur bra vi har det hemma! Men detta inlägg ska inte handla om det. Detta inlägg ska handla om kvinnorna i Afrika, dessa fantastiska kvinnor. Eftersom det är internationella kvinnodagen idag passar det perfekt med en hyllning till dessa utsatta människor som kämpar i bland annat Afrika. För er kvinnor blir det naturligt att själva tänka sig in i deras situationer och roller och jag betraktar deras liv och jämför med mitt. Resultatet? Jag förundras.

 

En sak som jag snabbt upptäckte när vi kom ner i Afrika var att det plötsligt dök upp ett nytt problem för mig som kvinna. Var kan jag gå på toaletten om dagarna? När vi cyklar är det aldrig ett problem för Rasmus att uträtta nummer ett, han kan bara ställa sig vid vägkanten. Men för mig som kvinna är det inte lika enkelt. Inte bara för att det inte alltid finns något att ta skydd bakom, utan också för att det oftast finns människor i krokarna. I tätbefolkade land likt Etiopien, Tanzania eller Malawi är det oerhört svårt att finna en avskild plats att uträtta sina behov på. Det känns förnedrande och pinsamt att sätta sig och bli sedd av någon lokalbo som är ute och spatserar längs vägen. Speciellt i muslimska länder där jag som kvinna känner männens blickar om jag så mycket som visar överarmarna. Det sista man vill är att visa upp det allra heligaste för en man, en grupp stinna tonårspojkar eller nyfikna ungar. Ofta cyklar vi hela dagar utan att jag kan uträtta mina behov och ibland undviker jag att dricka för att slippa behöva gå på toaletten. Många gånger under resan har jag varit på gränsen till urinvägsinfektion på grund utav att jag hållit mig för länge. Vi har därför börjar ta problemet på större allvar och försökt hitta platser där jag också kan lätta på trycket. I tätbefolkade områden kan det gå några timmar innan vi hittar en plats, men oftast kommer vi till någon avskild plats om dagen. Vi transporterar oss i alla fall runt 100-150km per dag och därför brukar det finns någon ensam plats förr eller senare. Men tanken slår mig, hur sjutton gör kvinnorna här nere?

 

Jag Googlade saken och hittade en rapport i frågan. Vi visste att det var ett jätteproblem i länder där toaletter saknas eftersom det sprider avföringen vidare och bakterierna i den. Men vi visste inte riktigt hur mycket avsaknaden på toaletter påverkar kvinnornas liv. Faktum är att många kvinnor håller sig hela dagarna för att just undvika att uträtta sina behov i öppet dagsljus. En del gör precis som jag gjorde, undviker att dricka för att slippa gå på toaletten. De får problem med uttorkning och infektioner och det blir givetvis ytterligare problem vid menstruation. Många flickor slutar gå i skolan när de får sin mens eftersom att skolan saknar toaletter. Kvinnorna är rädda för att uträtta sina behov i mörkret och ute i bushen eftersom risken för övergrepp är stor. Det är egentligen helt vansinnigt när man tänker på det! Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få gå på toaletten? Tänk dig själv att inte kunna gå på toaletten när du är jättekissenödig. Jag menar, hur många av oss undviker en toalett som inte går att låsa hemma? Om vi på en offentlig toalett inte kan låsa om oss bedömer vi det som otillräckligt privat och vi väntar tills en annan toalett finns ledig. Här nere får man vara glad om en buske eller lite högt gräs ger en avskildhet nog. För min del är det inte hela världen om någon skulle se mig kissa, för jag behöver aldrig mer träffa personen i fråga. Men kvinnorna/flickorna som bor i en by, jag förstår skammen de måste känna om någon i deras by skulle se dem. Jag skulle inte vilja att min granne hemma skulle hitta mig hukandes bakom en buske. Föreställ er hur pinsamt det skulle bli att möta grannen varje dag efter en sådan episod.

Det är sannerligen upprörande att två och en halv miljard människor saknar tillgång till en toalett, hur många av oss i Sverige kan tänka sig ett liv utan toalett? Hur skulle du som kvinna göra under en viss vecka i månaden om du aldrig hade en avskild plats att besöka? En plats med rent vatten att tvätta dig? Och var skulle du som arbetar i centrum i en stad gå på toaletten om ingen fanns att tillgå?


På FN:S sida kan man läsa:

 

"Med dagens takt kommer världen därmed att överträffa delmålet om dricksvatten till 2015. Närmare 90 procent av befolkningen i utvecklingsländerna kommer troligtvis då ha tillgång till förbättrat dricksvatten. Fyra regioner – Nordafrika, Latinamerika & Karibien, Östasien, samt Sydostasien – har som sagt redan nått målet. Det ser värre ut vad gäller sanitet och med dagens takt kommer delmålet om att halvera andelen människor som saknar godtagbar sanitär standard inte nås förrän år 2049."

 

Det är fantastiska nyheter och härligt att se att flera länder redan uppnått målen gällande rent dricksvatten, i framtiden kanske alla människor har tillgång till säkert vatten? Detta visar att det åtminstone är möjligt, om vi bara hjälps åt! Vad som däremot ser mindre bra ut är den sanitära biten och tillgången till toalett. Det är ett akut problem skulle jag vilja påstå, inte bara med tanke på alla bakterier som sprids. Utan också för det fruktansvärda med att leva utan en toalett. Speciellt för kvinnor och flickor som inte bara sätter sin hälsa på spel, utan även sin säkerhet och värdighet. Detta måste vi kämpa hårdare för att förbättra!


När vi cyklar genom Afrika betraktar jag kvinnorna i olika länder och gemensamt för samtliga länder är att kvinnorna verkar dra det tyngsta lasset i familjen. De är flickorna som tar hand om sina yngre syskon, flickorna som samlar ved och släpar hem den och slutligen flickorna som bär de tunga vattenhinkarna på sina huvuden. Kvinnorna och flickorna bär spädbarn på ryggen hela dagarna och arbetar på åkern eller i grustaget med barnet knutet runt axlarna. Vi ser ofta mödrar som arbetar och ammar samtidigt och varje gång slår det mig vilken lyx vi har i Sverige. Mammaledighet, ledighet för att vi är gravida och föräldrapenning varje månad. Här jobbar kvinnorna med att slå grus, hacka eller gräva i jorden eller går och bär tungt i flera kilometer dagligen. Gravidmage, med nyfödd på ryggen eller med både barn i magen och ett syskon hängandes på ryggen och ett annat vid fotknölarna.'


När vi bodde Zanzibar hämtade vi vatten i samma dunkar som vi ser människor hämta vatten med här nere överallt. Och jag kan intyga att de är vansinnigt tunga! De rymmer minst 20l och vi hämtade de med bil och ändå var det ett tungt arbete man inte såg fram emot. Jag fick ofta be Rasmus lyfta in dunkarna i bilen eftersom de var för tunga för att orka lyftas så högt tyckte jag. Här slänger kvinnorna upp samma dunkar på huvudet, av egen kraft och bär sedan hem åbäket i flera kilometer. Hur orkar de? Och hur orkar de bära både dunkar och barn samtidigt? Barfota i diket? Jag skulle vilja likna Afrikanska kvinnor med riktigta hardcore soldater eller motsvarande. De är starka kvinnor som lever varje dag i mansdominerat samhälle med sämre rättigheter och ett mindre värde. Och jag beundrar dem för att de står ut! Men allra mest beundrar jag dem för att de trots sina tuffa liv oftast har nära till ett leende, skratt och en vinkande hand när vi passerar!

 

Vi kanske inte kan förändra attityder, seder och kulturer, men vi kan väl åtminstone ge kvinnorna i Afrika en toalett att besöka? Vi kan väl åtminstone bidra med en vattenpump i en by så att de slipper gå långväga för att förse sin stora familj med vatten hela dagarna? Vi kan väl försöka ge dem rent vatten så att de slipper infektioner i intima delar och så att deras barn får överleva? Visst kan vi väl göra vad vi kan för att ge ALLA kvinnor ett bättre liv och en mer bekväm vardag?

 

Därför kör vi nu en kampanj under tio dagar i mars! Alla bidrag som kommer in från idag 8 mars  till den 18 mars kommer vi dubblera. Det innebär att dina 200kr plötsligt blir 400kr osv... Vi vill också hjälpa till att rädda liv och förbättra livskvaliteten för människor! Så nu kör vi - kvitt eller dubbelt! Passa på!

 

Klicka här för att komma till insamlingssidan!

GILLA gärna detta inlägg och sprid det till dina vänner så att vi får in massvis av pengar till utsatta kvinnor!

 

/TandemLove

Kvinnorna arbetar i Afrika! Det är en sak som är säker!
När man inte har en ryggsäck att bära i?

Hon föder med bara två hinkar smutsigt vatten

Artikel från www.wateraid.se

"30-åriga Tewabech Kutambo från byn Lahyte i Etiopien går upp tidigt varje morgon för att bege sig på den två timmar långa strapatsen till Orbolefloden för att leta efter vatten. Då hon var gravid blev det svårare och svårare allt närmre födseln, hon borde ju egentligen varit hemma och vilat men hon hade inget val.

 

Under torrperioden måste Tewabech och hennes barn gräva djupa hål vid flodbanken för att hitta tillräckligt med vatten att fylla deras hinkar, vatten som är alldeles brunt. Detta tar timmar varje dag och lämnar ingen tid åt annat arbete, skola eller lek för barnen.

 

"Det tar flera timmar att hämta vatten. Vi går innan solen gått upp och kommer tillbaks när den står högt på himlen. Jag kan inte sluta att gå till floden även om jag är gravid."

 

En dag, höggravid och bärandes på två tunga hinkar med vatten, känner hon smärtan. Hon vet att det är barnet som är på väg. Hon föder sin dotter, Kutaynesh Kuna, vid sidan om vägen, ensam och rädd med bara de två hinkarna smutsigt vatten som hon bar på att tvätta sig själv och sin nyfödda dotter. Efter en stunds vila, börjar hon att gå hem bärandes på sin nyfödda dotter.

 

Graviditet och barnafödande är en utmaning för alla kvinnor världen över, men utan rent vatten blir det nästintill outhärdligt. Tillgång till rent vatten nära sitt hem skulle ha gett Tewabech tid att vila, amma och tillbringa mer tid med att ta hand om sin nyfödda dotter. Och även tiden för hennes äldre barn att gå i skolan."

Tewabech och hennes lilla dotter Kutaynesh Kuna som föddes vid vägkanten med bara smutsigt vatten att tillgå.

"Vi som bara vrider på kranen eller spolar i toaletten har svårt att förstå att den verklighet som Tewabech och hennes familj befinner sig i. Det känns oacceptabelt att vi 2013 tillåter att kvinnor världen över slösar bort sin tid, att flickor inte får en utbildning och att kvinnor riskerar farliga och ohygieniska förlossningar. Allt detta för att det saknas tillgång till rent vatten och toaletter!"

Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, wateraid

Vi vaknade innan klockan ringde och Rasmus kände sig sliten men utan magsmärtor. Han fick behålla frukosten och vi beslöt oss för att cykla vidare mot Zambia. Till gränsen hade vi ungefär 150km och vi tryckte på bra i sadeln för att hinna fram innan gränspolisen skulle stänga för dagen. För en gångs skull hade vi platt terräng och vind snett bakifrån vilket gav oss bättre förutsättningar att lyckas nå vårt mål för dagen. Vi färdades längs med tobaksplantage där de lokala som bäst höll på att skörda de stora, gröna bladen. På vägen transporterades stora emballage med blad på pakethållare, trävagnar eller kvinnohuvuden och under stråtak hängde tobaksbladen på tork. I vissa byar hängde bladen på tork under hustaken och i skuggan under plåttaken satt gamla, rynkiga plantagearbetare och band samman blad i buntar. Tobaken säljs per aktion via staten har vi fått reda på av en lokal vi pratade lite med. I en typisk tobaksby stannade vi för en efterlängtad lunch. En man visade oss till stadens enda restaurang som var en liten hydda där röken från elden sved i ögonen. Medans vi väntade på majsdegen gick Sussie för att ta bilder på tobaken och barnen i byn fullkomligt slängde sig framför kameran. Det var omöjligt att få bilder utan en eller fem linslusar och till slut gav hon upp. Istället började hon ta bilder på barnen och snart hade hon ett fyrtiotal barn framför linsen som hoppade, skrek, vinkade och gjorde miner. För varje bild hon visade barnen, desto mer desperata blev de att hamna längst fram i skaran och därmed närmast kameran. I bakgrunden spelades en för oss välbekant Afrikansk låt och emellanåt hoppade alla barnen i takt till musiken. Det var ett perfekt ögonblick av total lycka!

 

När maten var färdig trängde sig Rasmus genom folkmassan för att hämta Sussie och med oss till hyddan följde ett koppel av nyfikna barn. De stannade utanför hyddan och trängde sig i dörröppningen för att titta på oss när vi åt. Några pojkar hade klättrat upp på en mur en bit bort och stod hela lunchen på tå för att kunna kika på oss genom en liten spricka under taknocken. En liten pojke stod med stora ögon och blickade in mellan två brädor och vi hade svårt för att hålla oss för skratt. Några vänliga män i restaurangen ville hjälpa oss att kolla på kartan och vi höll god min medan de försökte lista ut vad som var vad egentligen. När Sussie pekade på huvudvägen och förklarade att det var M1 insåg vi att männen faktiskt inte visste att det symboliserade en väg ens en gång. Men vi log, pekade och nickade artigt när de förklarade att vi kunde följa den gröna slingan till Chipata i Zambia. Det tog tio minuter för männen att komma fram till detta :)

 

När vi ätit färdigt tog vi ytterligare bilder på de fotoglada barnen och Rasmus var tvungen att filma det hela. Det kändes komiskt och galet med den enorma uppmärksamhet. Och då har vi ändå hunnit bli rätt vana vid att folk stirrar på oss ständigt och jämt. Malawi är verkligen ett fantastiskt land, kanske vår absoluta favorit än så länge i Afrika. Människorna här är verkligen trevliga, glada och härliga. Naturen är utsökt med sin grönska, berg och Malawisjön med sina vita stränder. Det ska finnas "the big five" och gör vi i framtiden en safari-resa gör vi det med glädje på en hästrygg i Malawi. Det är även ett land med svängiga rytmer överallt och det är så som man föreställer sig Afrika. Glädje, musik, nyfikna barn och enkelt. Det är väldigt fattigt som sagt, och det kostar om man vill ha bekvämligheter likt dem vi har i väst. Men vill man se det verkliga Afrika, ja då reser man till Malawi helt enkelt. Vill man möta fantastiska människor som pratar bättre engelska än 40-talisterna hemma i Sverige, ja då är svaret fortfarande Malawi. Men glöm inte att packa ner ditt starkaste tålamod för du kan vänta länge på det mesta, som vanligt i de flesta Afrikanska länder.

 

Vi cyklade glatt vidare fyllde av kärlek och energi som de glada barnen givit oss. Ganska snart kom vi till en by med vattenpump och så fort vi får chansen fyller vi på våra flaskor. Det har faktiskt varit knivigt ibland med att hitta dricksvatten och på flaska kostar 50cl vatten ungefär 10kr vilket inte varit hållbart när de går åt minst 10liter dagligen för oss. På väg mot Mzuzu passerade vi flera områden där inga pumpar eller floder fanns. Vid bergsväggar hade lokala ställt dunkar med trattar i där de små, små dropparna från bergsväggen sakta fyllde dunkarna. Det säger lite om tillgången på vatten, inte bara rent vatten utan över huvudtaget vatten! Hur som helst kom vi till en pump där ett gäng barn kom springandes för att hjälpa Sussie fylla flaskorna. En kvinna lät henne gå före och som tack ville Sussie pumpa vatten till hennes plastbytta. Barnen skrattade så de skrek och kvinnan trodde inte sina ögon när den galna vita kvinnan ställde sig och pumpad vatten åt henne. Sussie gjorde teckenspråk att de var tungt och de alla skrattade högt. När Sussie sedan frågade om de räckte nu visade kvinnan att byttan skulle fyllas ända upp och sedan skrattade de allihopa ännu mer. Tänk att ett mötehelt utan samma språk kan bjuda på så mycket glädje och skratt, det är underbart! Vi vinkade hejdå och tio barn sprang efter cykeln och tjoade så att vi nästan fick tinitus. Deras rop väckte uppmärksamhet i hela byn vilket resulterade att det från alla håll och kanter kom vinkande barn springandes mot vägen. Vi lämnade byn till ljudet av barnaskratt och klara röster som skrek "byebye azungo!" Kan man annat än att älska detta land?

 

Vi kom på ett mirakulöst sätt fram till gränsen och tog oss relativt snabbt genom den. Sedan hade vi bara 22km till Chipata och kvällens stopp. Men en bit innan stadsgränsen cyklade vi in ett svart oväder som snart gjorde att vi kämpade i motvind och tungt regn. Plötsligt ökade regnet i styrka som var helt bortom denna värld och vi trodde knappt det var möjligt att så stora mängder vatten kunde komma på så kort tid. Bilarna krypkörde i vattenmassorna och över vägen bildades som bäckar av vatten som drog med sig skräp och stenar. Vi såg absolut ingenting än den meter framför oss som pannlampan lyste upp och det var omöjligt att hitta skyltarna som avslöjade var ett rum för natten fanns. Hela stan var svart eftersom strömmen hade gått och vi cyklade i desperat jakt på vilket sorts boende som helst, koja som slott bara det hade tak. Vi var blöta på ett nästan obeskrivligt sätt, ordet genomblöt räcker inte till och vi frös ordentligt. Vi fick vattenplaning på cykeln och föll nästan ned i en vattenpöl som mer påminde om en mindre damm och vi beslöt oss för att jogga med cykeln istället. Vattnet nådde oss en bra bit ovan fotknölarna och stegen var bokstavligt talat tunga på grund av vattenmassorna i skorna. Vi hade absolut ingen aning om var ett enda guest house skulle ligga och vi lyste panikartat på alla skyltar vi såg. När vi kommit till en stor Euro Spar butik kom en stor korsning och Sussie vadade genom en damm av vatten för att läsa på skylten. Det verkade ligga två boenden in på den vägen och vi beslöt oss för att göra ett försök. Sussie kände sig nästan som Rose i filmen Titanic när hon vadade genom vraket för att hitta en yxa att slå lös Jacks handbojor med. Bara det att hon istället vadade genom en vattenpöl full av lera och skräp som nådde henne upp till knäna. Det rann så mycket vatten på vägarna att man nästan förväntade sig krokodiler komma simmandes och Sussies fantasi sprang iväg bland ormar och annat farligt. Vi joggade på vägrenen i den totalsvarta alen och åskan dånade ovan oss. Blixten lyste upp himlen med jämn mellanrum och det underlättade för oss så att vi kunde se omgivningen och lokalisera oss. Sussie kände paniken komma krypandes, vad gör vi om vi inte hittar en lodge? Bakom oss sprang en lokalbo och när han passerat stannade han längre fram och bara väntade. Sussie blev rädd, vad ville han oss? Vi som aldrig ger oss ut i mörkret med allt vi äger och har i Afrika, det är liksom idioti! Men när vi kom ikapp mannen började han springa igen, kanske ville han ha sällskap i mörkret? Efter vi hade joggat i vad som kändes som en evighet dök en liten avfart upp och vår pannlampa lyste upp skylten tillräckligt för att konfirmera att vi funnit ett boende. Det var helt mörkt i receptionen och en vänlig tjej förklarade att de bara hade ett rum kvar. Hon frågade om vi ville se rummet och vi svarade att vi inte brydde oss ett skvatt om hur det såg ut så länge vi fick skydd mot regnet. Vi checkade in och beställde mat som vi väntade över två timmar på att få. Vi förstod att det skulle behövas en extra dos tålamod att resa genom Zambia och när maten väl kom var det inte vad vi hade beställt. Men vi var så hungriga att vi åt upp all maten på några minuter i alla fall och sedan somnade vi direkt.

 

Längst ner har vi en underbar film på barnen i byn! Se den!

 

/TandemLove

Tror ni Rasmus behöver införskaffa lite nya kläder...
Skörden av tobak hämtas in från åkrarna
Sedan torkas det under några veckor under tak!
Färdigtorkad tobak som ska säljas!
Tog paus i en tobak-metropol (liten by) där det låg tobak överallt längs sandvägarna!
Tog lunch på en Restrant eller något i den stilen. Tror de glömde ett u
Där vi åt ren Nzima som är gjord på majsmjöl. Väldigt likt Ugali, men godare!
Några män, som försökte visa vilken väg vi skulle åka för att komma till Zambia. Men konstaterade ganska snabbt att de troligtvis aldrig sett en karta tidigare!
Utanför restaurangen trängdes dessa underbara barn!
Och alla ville självklart vara med på bild!
Underbart!!!!

En kortfilm från tobaksbyn!

Visste du att WaterAid hade en kampanj som hette "The Big Dig" där 2 249 738 Pund samlades in till vattenprojekt i Malawi?

Läs mer här om projektet i Malawi!

Läs hela inlägget »

Vi fick ta en ofrivillig vilodag i Mzuzu eftersom vi både ätit något mindre bra och toaletten blev vår bästa vän. Men det passade ganska bra eftersom vi hade blogginlägg att publicera och ärenden att uträtta. Vår nya framgaffel var för lång och vi letade därför upp en verkstad som kunde såga av toppen på den. Sedan letade vi upp en sömmerska som kunde laga hålet i baken på Rasmus byxor. När detta var ordnat gick vi på jakt efter en vettig olja till kedjan och ett nytt extra däck. Efter lite om och men hittade vi en tjock smörja för bilar och ett Indiskt däck som kostade 50kr. Det är kanske inte den mest optimala lösningen men åtminstone bättre än att vara utan resonerade vi.

 

Vi lämnade Mzuzu vid sju tiden på morgonen och fortsatte upp och ner i den backiga terrängen. Det var ett evigt slit och Rasmus kände sig fortfarande inte bra i magen. Terrängen och naturen var sig lik, kort sagt vackert, grönt och kuperat. Det som var väldigt annorlunda var att det överallt gick omkring damer med korgar fulla av olika sorters svamp. Vi visste knappt att matsvamp existerade på denna kontinenten men tydligen äter de massvis med svamp i Malawi, hör och häpna! Vi köpte på oss en påse vit svamp och färska tomater till kvällens middag. När solen började försvinna bakom bergen stannade vi för att njuta av utsikten och fylla på energidepåerna med bullar. Då kom en rastafari i en vit lång tunika gåendes. Hans dreadlocks var uppbundna högt på hjässan med en röd halsduk och i sin hand höll han en vandringskäpp. Vid sin sida sprang en hund som glatt viftade på svansen när de närmade sig oss. Rastafarin log ett bländande leende och hälsade oss välkomna till Malawi. Sen pratade vi en stund om vår resa och ganska snart bjöd han oss att tälta i hans trädgård. Han tyckte det var hög tid för vila om vi cyklat ända från Mzuzu i den branta terrängen och vi höll med honom. Vi slog följe uppför backen tills vi nådde hans tomt med den Etiopiska flaggan vajandes i vinden utanför. Han hade också en skylt med Haile Selassie utanför sitt hus och när vi såg hans marijuanabuskar blev vi smått nervösa. Men vår nyfunna vän utstrålade enbart glädje och vänlighet och han verkade helt fredligt inställd så vi parkerade cykeln inomhus.

 

Huset var byggt i tegel och golvet var ett enda lapptäcke med röda tegelstenar och i ena hörnet låg eldstaden direkt på golvet. I ett rum låg det massa trädgrenar huller om buller och i två andra rum fanns bara det trampade jordgolvet. Sovrummet innehöll en säng, en liten batterilampa och en batteridriven radio. Han hade en ytterdörr och en sovrumsdörr, som provisorisk ytterdörr mot vägen hängde en bastmatta. Vi packade fram våra liggunderlag som vi bredde ut på golvet och sedan började Sussie med maten. Rastafarin slog sig ned och började tända elden. Bredvid sig hade han en hink med smutsigt vatten som han erbjöd oss om vi ville duscha eller dricka, detta trots att han inte kunde fylla upp med nytt vatten i byn. Vi tog givetvis vårt eget vatten och han blev väldigt glad när vi erbjöd honom att äta med oss. Medan tomaterna och svampen puttrade över elden samtalade vi om allt möjligt. Rastafarin berättade om hans sett att se på världen och det var sannerligen en vacker själ vi mött. Han kallade oss sin syster och broder och enligt honom är vi alla ett. Vi alla hör ihop som en enda familj och vi måste hjälpa och ta hand om varandra. När han själv rest runt i Afrika hjälpte människor honom längs vägen med mat och husrum och när han såg oss stanna i hans by kände han direkt att det var hans chans att få ge tillbaka till någon. Det enda han önskade var att vi skulle dela med oss av samma gästvänlighet i framtiden om vi fick möjligheten. "Pass it on" som han sa. Vi pratade lite om Kinesernas framfart på kontinenten och han var bekymrad över deras investeringar. Som han själv sa, "Malawi är väldigt fattigt och hur ska de allra fattigaste kunna köpa nytt material från Kina varje gång det går sönder?" Det är dålig kvalitet på allting som kommer därifrån var vi rörande överens om alla tre. När vi ätit färdigt visade rastafarin oss sin kristallsamling. Han var mäkta stolt och helt övertygad om att stenarna hade helande krafter, speciellt de rosa kristallerna. I samband med detta berättade vi om vårt projekt och han blev nästan rörd. Han tyckte det var stort att vi offrar ett helt år av vårt liv för detta osjälviska ändamål och vi blev generade över hans sätt att se på oss. Sen gav han oss en stor, rosa kristall som skydd på vägen. Den rosa kristallen var helande för hjärtat förklarade han. Vi log och tog emot den. Det var en väldigt fin gest. Den kristallen blir på något vis en symbol för Malawi; det hjärtligaste och vänligaste landet vi besökt.

 

När vi diskat, packat och gjort oss redo för natten la vi oss till rätta redan klockan sju på kvällen. Vi var trötta och somnade nästan direkt medan rastafarin låg i rummet bredvid och lyssnade på en engelsk nyhetskanal på sin lilla knastriga radio. Mitt i natten vaknade jag (Sussie) av att Rasmus slog på mitt ben och viskade backa. Jag trodde att han frös och flyttade mig därför närmare och försökte slänga upp benen över honom. Men han väste bara desperat "lampan" och sedan hörde jag hur han höll tillbaka en spya. Jag greppade lampan och tände den så att Rasmus kunde få på sig skorna, sedan sprang han över eldstaden och hann precis utanför dörrkarmen innan han kräktes. Sen satt vi ute i diket tills han fått ur sig allting och först då vågade vi lägga oss inomhus igen. Rasmus hade väldigt ont i magen och svårt att somna om men efter en stund lyckades vi till slut få ytterligare två timmars sömn innan klockan ringde 05.30.

 

Det blev ett hastigt farväl till vår värd för natten men han förstod läget och önskade oss lycka till. Som tack gav vi honom de tomater och advokado vi hade kvar och sedan började vi trampa vidare. Vi hann inte många meter innan Rasmus var tvungen att gå på toaletten i buskarna. Värmen var redan tryckande och på himlen syntes inte ett moln vilket inte alls var bra! Rasmus hade redan förlorat mycket vätska och att cykla i värme skulle inte göra honom mindre uttorkad precis. Sussie grävde fram burken med etiketten " Vid svår diarré" och gav Rasmus ett piller tillsammans med vätskeersättning och sedan gjorde vi ett nytt försök. Vår plan var att vinka ner första bästa bil och få lift till första guest house, hotell eller liknande men inte en enda passande bil kom i vår väg. Faktum är att nästan inga fordon alls passerade, kanske bara totalt sju bilar. Vi undrar om det har samband med att bensinen i Malawi kostar 15kr litern? Rasmus fick snällt cykla på tom mage med smärtor som tillägg och efter en lång dag när vi äntligen checkade in på ett finare hotell sjönk han utmattad ner i sängen.

 

Med en cykel som gärna går sönder när vi minst behöver det och vår mänskliga dödlighet är allting möjligt verkar det som. Vi som glatt tänkt att vi snart är framme har insett att sjukdom och materialproblem kan sätta käppar i hjulet hela vägen fram. Är det en sak vi lärt oss är det att inte ta ut segern i förskott! En dag i taget och vi är glada om vi ens når Kapstaden till utsatt datum. Faktum är att slutet nästan känns som det tyngsta och svåraste. Nu om någonsin måste vi motivera oss för att fortsätta! Det trodde vi aldrig, att slutet skulle bli tyngst. Men det är väl nu vi lär oss att verkligen bli uthålliga? Nu känner vi nästan smaken av ungsgratinerad falukorv och leverpastejs mackor med saltgurka och det är bra svårt att leva i nuet och vara tålmodig. Bara 400mil kvar nu. Bara ca 220 timmar kvar i cykelsadeln. Snart färdiga, snart. Om bara cykeln och hälsan håller hela vägen fram.

 

/TandemLove

Rasmus fjällrävenbyxor lagas av händig man!
Införskaffade ett däck från Indien som förhoppningsvis håller längre än två mil om vi skulle behöva använda det!
Lika kuperat som Etiopen visade sig Malawi inlandsväg vara!
Såhär kan det se ut efter några minuter när vi söker skydd i skuggan för att få i oss lite vätska och energi!
Folksamling?
Hemma hos Rastafarin och på stengolvet!
Läs hela inlägget »

Natten i vår hydda på stranden blev inte riktigt som vi tänkt oss. Till en början var det stekvarmt i rummet och vi svettades under myggnätet, men plötsligt drog ett oväder in. Vinden flög rätt igenom fönstergluggarna med enbart nät som skydd och regnet piskade på oss där vi låg i sängen. Vi kröp ihop under lakanen och gjorde vårt bästa för att värma varandra. Men när regnet ökade i styrka kom vi på att vi kunde täppa till fönstren med våra liggerunderlag och ett par stolar. Med den lösningen somnade vi till ljudet av regnet och vågorna som dånade.

 

Vi vaknade tidigt nästa morgon och låg kvar i sängen och lyssnade på duggregnet utanför. Det var i övrigt alldeles tyst och stilla och vi njöt av lugnet. Vi hade hamnat i en riktig oas och beslöt oss därför för att ta en vilodag och göra absolut ingenting. Det fanns inget internet, ingen ström och både toalett och "dusch" fanns under bar himmel. Vi klev ur sängen och satte ner fötterna på sandgolvet, sedan gick vi barfota till restauranghyddan byggd i vass. Frun hälsade godmorgon och tog vår frukostbeställning och dukade fram koppar, te och vildhonung åt oss. Medan vi väntade på maten smuttade vi på den varma drycken och tittade ut över Malawisjön som mer påminner om ett hav på grund av dess storlek och dess brusande vågor. I vattnet lekte fem nakna pojkar som hoppade i vågorna och skrek av förtjusning. Lite längre bort höll några fiskare på att ordna med sina nät och träkanoter men i övrigt var stranden helt öde. Trots att det var tidig morgon och regnet fortfarande föll var det varmt och klibbigt ute och vi beslöt oss för att ta en dusch efter frukosten. Maten serverades och vi åt nygräddat bröd som frun stekt över öppen eld, stekt ägg och tomatsås gjord på nyplockade tomater som kan varit det godaste tomaterna vi ätit. Efter maten gick vi till duschen som var ett bås hälften omringat av träd och hälften av vass. I trädet hängde en plåthink med sil och själva hinken hissade man ner med ett rep och fyllde med vatten innan man hissade upp hinken i trädet igen. Sedan vred man på en kran och vattnet rann i små strålar ner över en. Som utsikt hade vi stranden och sjön och det kändes sannerligen exotiskt. Toaletten var utedass men med en stol över hålet som de sågat ett hål i. Ja, kreativt och charmigt kan vi minst sagt säga!

 

Dagen spenderades med att bara sitta och prata med varandra eller med mannen i familjen och vi fick reda på mycket eftersom hans engelska var utomordentlig. Malawi blev hårt drabbat av slavhandeln och främst var det araber från Zanzibar som kom för att tillfångata människor och sälja dem som slavar. För er som vill läsa mer! Men eftersom det var "vita" som var kända för att röva bort lokalbefolkningen fanns det en naturlig rädsla för vita i landet. När Dr Livingstone reste genom landet förfarande han över slavhandeln och han försökte göra något åt det både hemma och i Malawi. När hans missionärer kom till landet för att lära människorna om Gud och varje människas lika värde möttes de av stor skepsis. Människorna var rädda för de vita missionärerna och utan ett gemensamt språk var det svårt för de vita att förklara att det kom för att hjälpa. För att få lokalbefolkningen att komma till deras möten delade de ut pengar och förnödenheter till behövande och allt fler lokala vågade närma sig de vita. Slavhandeln kunde pågå i landet eftersom bychefer lät sig mutas och det var viktigt att missionärerna informerade människor om slavhandelns konsekvenser och varför det var fel. Detta var på 1800-talet och sedan dess har olika vita organisationer och kyrkor fortsatt hjälpa det fattiga landet. Det som däremot blivit en negativt följd är att många i Malawi har en minst sagt skev bild av västvärlden. De tror att alla vita människor är stenrika och har utbildning i varje yrke som existerar. Sen tror de att vi i vår värld bara kan hämta guld och diamanter likt de hämtar fisk ur sjön när de är hungriga. Det tror att vi alla vita har obegränsade tillgångar och att vi inte behöver arbeta i västvärlden. De tror att vi reser tills pengarna är slut och sedan åker vi bara hem och tar guld eller diamanter från vår gratisgruva. Därför tycker en del lokalbor att det är befogat att stjäla från turister eftersom vi bara kan åka hem och hämta nya pengar, kameror eller datorer. I övrigt tror en del lokala att vi turister tar blod från dem genom att fotografera dem och andra tror att vi tar bilder av dem som vi sedan får massvis av pengar för när vi kommer hem. Om det vore så väl :)

 

Men det är många som älskar att vara med på bild! En kille som var stum kom till oss och ville bli fotograferad. Ägarn förklarade att han kunde göra konster och Sussie gick lite motvilligt med på att fotografera honom. Det hela var lite märkligt bara, en vuxen kille som ville att vi skulle ta bilder på honom. Givetvis ville han få bilderna skickat till sig och vi förklarade att vi inte kunde lova något. Det är väldigt många som ber oss om just detta. Sen tog killen fram ett träningsredskap och gick i bar överkropp och ut började flexa sina muskler. Sussie kände sig obekväm och knäppte kort mest för att slippa titta. Bredvid stod två uppspelta pojkar och ägarn och hejade på. De kom med alla möjliga förslag till poser och Sussie höll nästan på att skratta ihjäl sig. Sedan tog han av sig byxorna och började i kalsonger hjula på stranden och då började det hela känns lite väl krystat tyckte Sussie och sade att kameran var slut nu. På minneskortet hade vi trettio bilder på en halvnaken Afrikan, haha.

 

Senare på dagen gick Sussie för att fotografera på stranden och då kom en grupp pojkar och ställde sig framför kameran och började posera. Problemet var bara att de alla ville synas och de nästan klättrade på varandra för att ensam stå framför linsen. En kille i blå skjorta hade nästan svart blick och knuffade gång på gång undan de andra pojkarna. Som vanligt blir inte bilderna så värst bra och de bästa minnesbilderna är de som man fångar med ögonen. Det är ovärderligt att skåda barnens miner och uttryck när de ser sig själva på displayen. Deras leenden är från öra till öra och skratten är verkligen lycka i koncentrat. Pojkarnas små fingrar pekade på displayen och sedan ställde de snabbt upp sig igen för nya foton. Pojkarna poserade som Kung fu gubbar och de riktade slag mot varandra, linsen och spände ögonen i varandra och kameran. De gör ofta så i afrikanska länder och vi undrar om alla Kineser på kontinenten satt sin prägel på kulturen också? Efter massvis av mindre lyckade foton vinkade Sussie hejdå till de glada barnen. Helst ville hon ta med sig pojkarna hem! Speciellt en utav dem som log med hela ansiktet och hade de mest livfulla ögon hon någonsin sett. Han tryckte sig nära hela tiden, ville hålla handen och var i uppenbart behov av kärlek. Barnen i Malawi är nog de sötaste och gladaste vi hittills mött - helt bedårande!

 

Vår vilodag var precis vad vi behövde och hade det inte varit för Bilharziarisken hade vi passat på att bada. I Afrika finns parasiten i stor del av sötvattnet och Malawisjön är på vissa ställen hårt drabbat. Bilharzia är en mask som tränger igenom huden när du kommer i kontakt med smittat vatten. För att masken ska överleva krävs det en snäcka eller snigel som trivs extra bra i vass och grunt vatten. När masken väl kommit in genom huden går den mot njurarna och det kan ta lång tid innan du märker symptom. Men till slut får du blod i urinen och skadan som blir på dina inre organ går inte att åtgärda. Därför är det bra att titta upp lite information innan man badar i sötvatten i Afrika.

 

Efter vår underbara dag var det dags att sätta sig i sadeln igen. Vi började morgonen med en stor tallrik risgrynsgröt och för första gången på evigheter hade vi bra dagsform. Vi vinkade hejdå till familjen som tackade oss ödmjukt för hjälpen, tackade för att vi spenderat våra pengar hos dem! Mannen tog sig en testrunda på cykeln med Rasmus och sedan fortsatte vi trampa söderut längs med sjön. Himlen var mörk och inte långt därefter kom regnet som på beställning. Det har regnat varje dag i två veckor och vi har en blandad inställning till det. Ibland är det skönt att det är svalt men efter några timmar i regnet blir det lite väl svalt och trist. Nu var vi dock tacksamma att vi slapp göra dagens klättring på 1500 höjdmeter i kyligare temperaturer!

 

Dagen blev tung trots att vi hade bättre form och energi än vi känt sedan vi lämnat Nairobi. Vi klättrade stadigt uppåt och bitvis kämpade vi på i över 10gradig lutning. Emellanåt fullkomligt öste regnet ner över oss och vi blev givetvis helt genomblöta. Vi stannade till ibland, tog av oss tröjorna och vred ur vattnet ur dem. Gratis tvätt tänkte vi och vi skrattar alltid åt det numera standard skämtet: "Vi får i alla fall tvättat strumporna" eller "vi hade i alla fall otur med vädret" . Men efter några timmar klingade skrattet av och ett mer muttrande läte spred sig. Vi hade cyklat över fem mil och inte funnit ett enda matställe. Vi huttrade av kylan och när terrängen äntligen planade ut fick vi trycka på för att hålla oss varma. När ett litet samhälle till slut dök upp var det enda vi kunde köpa var bananer. Vi köpte tio tycken som vi tryckte på momangen medan vi skakade tänder och som underhållning hade vi dagens slakt utav en get på andra sidan gatan. Hela upplevelsen kostade oss två kronor och var över på fem minuter. Vi frös alldeles för mycket för att sitta still en längre stund och vi fortsatte trots trötta ben. Men vi hann inte långt innan kedjan hoppade på vänster sida. När vi satte tillbaka den upptäckte vi att den gjort hack i sidan på flera kuggar och vi svalde hårt. Detta såg inte bra ut, Inte alls. Vi körde en bit till innan kedjan hoppade på nytt och Rasmus blev tvungen att trotsa ösregnet och spänna kedjan direkt. Vår grymma kedjeolja från Sverige tog slut i Kenya och sedan dess har vi fått använda en Kinesisk smörja som rinner av kedjan så fort det regnar. Sandvägarna slet också hårt på kedjan och efter vi rengjorde kedjan sista gången har vi inte lyckats få tag i vettig återfettning. Det rasslar illavarslande när vi cyklar i regnet och vi är på ständig jakt är kvalitativ olja.

 

Efter att vi spänt kedjan lyckades vi cykla igenom en by som serverade lunch. Vi kunde köpa läsk, pommes och nystekt getkött. Medan vi drack Fanta med passionsmak och väntade på maten skrek geten ett hjärtskärande skrik. Getens dödsångest var riktigt påtaglig och det kändes lite konstigt att sitta och se hur de dödade vår lunch. De hängde upp geten och började flå honom ungefär samtidigt som våra pommes med grönsaker serverades. Det är nog första gången vi ätit middag samtidigt som vi skådar en djurslakt. Men troligtvis inte den sista. Vi beställde kött och det var sannerligen färskt och påminde om renskav. Vi betalde 20kr och sedan trampade vi vidare i regnet.

 

Det var tungt, jobbigt, ännu mera tungt och Mzuzu kändes oändligt långt bort. Vi cyklade de sista fem milen på ren vilja och med liniment på de trötta knäna. Sussies skavsår har blivit bibliska och de går som en eld i baken på henne efter några timmar i sadeln. Med svidande och brännande tramptag rullade vi till slut in i staden efter 7,5 timmars slit och 140km.

 

När vi skriver detta ligger vi utslagna på ett hotellrum med dåliga magar. Kanske var det geten, kanske var det frukosten imorse. Men en sak är säker - det är inte alltid så romantiskt att vara på cykelsemester =)

 

/TandemLove

Många lever på jordbruk och fisk!
Träd-duschen. Sussie drar upp vattnet innan tvagningen!
Färdig och ren...
Här tog vi det lugnt i vår strandbungalow under dagen!
Här tillagades vår utsökta mat...
Sussie klipper topparna i brist på frisör!
Sedan fick Sussie ge sig ut och fotografera!
Han gjorde sina konster och spände alla sina muskler! Märkligt, som sagt!
Strandlivet i Malawi
Sedan kom barnen när Sussie sprang runt på stranden och fotograferade. De ville också vara med!
Barnen i Malawi är riktiga linslusar!
Nästa dag. Vi cyklade och klättrade upp ur Rift Valley i regn. En långtradare hade ställt sig på tvären och blockerade trafiken. Kanske hade bromsarna kärvat i den 10 gradiga lutning...
Det blev get och pommes till lunch!
Några barn som var förundrade, medan vi smaskade i oss geten!
Någon som tror att Gud dricker Coca Cola och Carlsberg__
Nu får vi se vad grönsaksdisken kan erbjuda idag...jaja... tomater!
Glada barn som var på väg hem från skolan
På väg söderut i Malawi!
Läs hela inlägget »

När vi anlände till Uyole hade det redan börjat skymma och åskan mullrade på avstånd. Vi letade upp ett billigt rum och valde det tystaste rummet längst bort från gatan. Det var kyligt ute och för första gången på länge satt vi båda i fleecetröjor och stretchade efter dagens cykling. Till vår förvåning var det nära på knäpptyst omkring oss och det i tillägg till vårt svala rum bådade gott in en god natts sömn. Och vi hade rätt! Det blev en natt med djup sömn och det var nästan obeskrivbart skönt att få sova en hel natt och vakna behagligt utsövd. Eftersom vi gillade hotellet så mycket och eftersom det var skamligt billigt beslöt vi oss för att ta en vilodag. Vi var på gränsen till förkylning igen och dagen spenderades nysande i sängen. Däremellan gick vi tio meter från hotellet till en liten lokal restaurang där ett gäng ungdomar jobbade. Deras engelska var usel men deras bemötande fantastiskt! De var ärliga, glada och nyfikna och det blev en upplevelse bara att betrakta dem arbeta. På morgonen var det en ung kille som ansvarade för brödbakningen och hans rörelser var snabba, som om han jobbade på ackord. Han kavlade degen i ilfart och slängde sedan tunnbrödet på ett bord bredvid och fortsatte med nästa degklump nästan innan den första hade hunnit landa. Sedan stekte han tunnbrödet tre åt gången och han var en riktig perfektionist som var noga med alla bröd fick samma färg. Efter varje stekning torkade han av sin lilla stekpanna och vände runt den glödande kolen. I bakgrunden kom och gick radiovågorna och när en låt spelades med lagom mycket knaster utförde han sina rörelser i takt till musiken. När vi kom tillbaka för lunch var det de söta tjejerna som ansvarade för matlagningen och de stod böjda över stora och rykande kastruller. I närheten spelades en svängig låt och alla flickorna dansade och rörde sig i takt till tonerna. Tjejen som diskade gjorde det med svängande höfter och tjejen som kokade bönor vevade med den stora träsleven i takt till musiken. Samtidigt svängde hon på rumpan och trampade takten på stället med fötterna. Det såg härligt ut med denna dansade restaurang full av leende och glada ungdomar. När maten väl var färdig serverades vi ett lass med vitt ris, utsökta bönor, spenatröra och avokado. Till det drack vi nejlika och ingefära te och vi betalade ungefär 6kr per person för måltiden. Vid middagen skrattade de åt att vi kom igen, men på ett vänligt sett och medan vi väntade på riset satt vi och betraktade tjejerna när de flätade in garn och rosa löshår på varandra. Det känns alltid lika bra att spendera sina pengar på lokala verksamheter som verkligen förtjänar det! Vi hann äta fem mål mat på restaurangen och när vi lämnade staden vinkade de oss adjö med breda leenden!

 

Vi cyklade mot Malawi och snabbt förändrades klimatet till ett mer tropiskt. Överallt såldes det bananer, annans, passionsfrukt och avokado. Kvinnorna stod i färgglada kjolar med matchande toppar och plastskålar med frukt på huvudena och det fullständigt attackerade alla i deras väg i hopp om att få något sålt. Deras blick var desperat och de sprang efter bussarna och bilarna och försökte bli av med dagens skörd. Vid lunch stannade vi i en liten by som var överfull av fruktdamer och genom hela staden rungade Bob Marleys "One love" på högsta volym. Förutom de ihärdiga fruktdamerna var stämningen i byn minst sagt avslappnad. Ett gäng män satt under ett tak och spelade brädspel och när vi passerade nickade de lojt till hälsning. Vi slog oss ned i en sunkig soffa och en drogad rastafari gubbe slog sig ned mitt emot och började sluddra. Sussie gick för att köpa läsk och på väg dit började lokalbefolkningen skrika något. Men Sussie fortsatte vidare och ignorerade ljuden eftersom det oftast är folk som skriker saker när man kommer. Typ viting, ge mig pengar, hejsan tjejen osv.. När ljuden ökade i styrka och någon skrek på engelska " damen, akta dig" stannade Sussie till och fick syn på orsaken till uppståndelsen. Framför henne på stigen låg en smal, knallgrön orm och Sussie fullständigt frös i sin rörelse. En kille höll på att leka med ormen med en pinne och halva byn skrattade åt den livrädda vitingen. Sussie vågade knappt andas och hon tryckte händerna mot bröstet och backade några steg. En annan rastafari kom och skällde på killen med ormen och till slut petade killen bort ormen från stigen och Sussie tackade rastafarin stort. Han log, nickade och sa "ya man" till svar, precis som i en film.

 

Efter lunch cyklade vi på trots att våra kroppar kändes tunga och orkeslösa. Maten tycktes inte gett någon energi och vi körde på ren envishet. Varför är vi så ur form hela tiden för? Vi har saknat kraft, toppform och cykelenergi länge nu, tänkte vi båda i varje uppförsbacke. Efter ungefär sex timmar i sadeln hade vi tagit oss 104km och kommit till Malawis gränsstad. Vi stannade på den Tanzanianska sidan för natten och vi åt mat, drack massor och avslutade med en gigantisk färsk ananas. Sedan somnade vi helt utmattade och fick återigen en god natts sömn.

 

Vi var uppe med tuppen och rullade mot gränsen redan kvart över sju. Väl framme fick vi veta att gränsen inte öppnade förrän 08.00 och vi gick för att lösa ärenden under tiden. Ett av ärendena bestod att växla pengar och ibland gör vi det på banken, andra gånger på svarta marknaden. Med hädanefter gör vi det alltid på banken! Sussie gav våra sista pengar till en växlingsgubbe och han tog sedelbunten med ca 170kr medan Sussie grävde i plånboken efter mynten och sedan sprang han. Innan Sussie hann reagera var han utom synhåll i gyttret av hus och människor och hon svor högt. Sedan förbannade vi Tanzania och landets tyvärr många gånger oärliga människor. Förbannade gick vi till den stora järngrinden som utgjorde gränsen mellan landet vi desperat ville lämna och Malawi som vi såg allt mer fram emot. När vi satt och väntade pratade vi om händelsen och Sussie tänkte att hon skulle gjort si eller så istället. Det handlade inte om att förlora 170kr, det handlade om att ett as fick våra pengar. Det handlade också om den omvända rasismen vi dagligen mötte i Tanzania och att den personen var en i den kategorin. En sån där som sitter och skrattar åt oss vita idioter - Mzungos som är så lätta att lura. Alla vet att berusade människor är "ärliga" och en del berusade män har gladeligen talat om för oss att de ser oss vita som korkade. Korkade för att vi inte pratar Swahili, korkade för att vi alltid betalar mer för allting och korkade för att vi så lättlurade. Därför retade incidenten oss oerhört och vi gjorde vårt bästa för att inte hata hela landet. Men framförallt gjorde vi vårt bästa för att inte ta med oss en hatisk inställning till Malawi. Det var med sura miner och misstänksamhet vi rullade över floden som skiljer länderna åt. Men så fort vi stämplat in i Malawi, laddade vi om och beslöt att lämna morgonens händelse bakom oss.

 

Vi hade läst att barnen i Malawi driver de flesta till vansinne med sitt tiggande och vi övervägde nästan att strunta i Malawi ett tag. Det är oerhört tröttsamt med tiggande människor hela dagarna och de första milen var precis som förväntat. Man kunde tro att "hej" på deras lokala språk hette "money" för det var vad som skreks till oss överallt. Men efter några mil släppte det och människorna började hälsa och vinka frenetiskt. Vi cyklade jämnsides med gröna risfält och frodiga åkermark. Det var enorm grönska så långt ögat kunde nå och det såg nästan saftigt ut med all växtlighet. På vägen körde knappt några bilar men det var fullt av lokala cyklister. Männen körde sina fruar bak på pakethållarn och de satt på sidan med benen ihop. Precis som fina damer i filmer från förr ni vet? De lokala blev chockade när de såg vår konstiga cykel och de var hjärtliga, nyfikna och härliga allihopa. Barnen vinkade som galningar vid sidan av vägen och vi fick bländande leenden som på beställning.

 

Solen brände starkare än vi tidigare upplevt och vi var genomblöta av svett efter bara en halvtimmes cykling. Det tropiska klimatet tog ut sin rätt! Eftersom vi inte hade en enda krona av lokal valuta fick vi snällt cykla fem mil för att nå första staden med ATM. Väl där var vi hungriga som djur, uttorkade och trötta. Dessvärre fungerade inga av våra bankkort i automaterna och eftersom det var söndag var växlingskontoren stängda. Nervositeten kom krypandes. Hur sjutton skulle vi klara oss utan pengar? Vi kan ju inte leva på kakor hela dagen och var ska vi bo om vi måste stanna i staden. Till nästa bank hade vi minst två cykeldagar! Till slut efter mycket letande hittade vi en bank där vi fick ut pengar och vi pustade båda ut. Sedan letade vi upp en restaurang där vi i väntan på maten drack tre läsk var. Riset och bönorna var nästan oätligt men vi gjorde vårt bästa för att få i oss energi. Motvilligt begav vi oss sedan vidare i den tryckande värmen.

 

Vi kände direkt att Malawi var ett land med ärliga, sköna, avslappnade och glada människor. De flesta bar något på huvudet och vi blev hänförda av vilka föremål som främst kvinnorna balanserade omkring med. De såg ut som de knappt var medvetna om att de hade något på huvudet och de bar pinalerna med en sådan enkelhet. I vanlig ordningar bar de vattenhinkar och tung ved, men de balanserade också stora knivar, matlådor, biblar, resväskor med hjul och enstaka ananaser. Det såg helt fantastiskt ut och som alltid var kvinnornas färgsprakande klädsel en upplevelse i sig. En liten flicka klädd i finaste klänningen med flera lager av volanger gick mot kyrkan med en tjock, svart bibel balanserandes på hjässan. Bredvid henne gick hennes lillebror iklädd i en grön kostym och han var inte mer än 5år gammal. Faktum var att de flesta vi mötte var klädd i sina bästa kläder och nyputsade skor - söndagsklädda. Flickornas sidenklänningar med dekorativa blommor och volanger och pojkar i kostym och lackskor. Äldre män cyklade i skjorta, väst och hatt och kvinnorna bar matchande dräkter och blanka skor. När vi passerade kyrkorna cyklade vi i takt till svängig gospel och en del körer fick nästan håret att resa sig på armarna.

 

Längs vägarna låg stora presenningar fulla av jäst som torkade i solen och på andra ställen låg istället små silverfiskar och torkade. Det spred en lukt som ömsom luktade surt, ömsom unken fisk och ibland ljuvlig färsk jäst likt den vi har hemma i kyldisken. Så småningom kom vi till en liten fiskehamn där fisklukten var minst sagt markant och när våra näsor hunnit vänja sig vid lukten slog vi oss ned på en liten träbänk. Bänken stod precis utanför en liten kiosk där vi köpte vetebullar och Fanta som vi avnjöt i skuggan under plåttaket. I den lilla byn passerade livet stillsamt och en muslimsk dam satt utanför ett skjul och sydde på en symaskin som hade K-värde. När hon sedan strök kläderna använde hon ett strykjärn som man bara sett på museum eller i historieböckerna. Det var ett svart, tungt åbäke hon pressade tygerna med. Några barn lekte en bit bort och de som bar kläder hade mest trasor på kroppen. Deras magar var uppsvällda som på en glutenallergiker innan diagnos och navelsträngen stod rakt ut ca tre cm från kroppen. De såg ut som stora, mörkt bruna ballonger och vi gissar att de lider av svält och inte av glutenallergi. Malawi är ett av världens fattigaste länder och vi lade märke till det ganska snabbt. Mat var sällsynt än så länge och hyllorna gapade tomt i de kiosker vi kikat in i. I Sussies huvud spelades Cornelius Wrejsviks "Som går med trasiga skor" på repeat för varje människa med just trasiga skor vi såg. Värst var en man där hela fronten var öppen i hans gymnastikskor och det såg nästan komiskt ut med halva foten utanför. Den man slog för övrigt följe med oss på sin cykel och hela tiden sjöng och dansade han i sin sadeln. Ja, musik och sång verkar ligga Malawi nära hjärtat och hela dagen kantades av svängiga toner, rytmisk lokal musik och gungande reggae. Det är fullkomligt underbart och känslan är verkligen go!

 

Efter ungefär 120km började vi trötta leta efter en mysig lodge vid vattnet att ta vilodag på. Vi körde ner på en avtagsväg som verkligen var i värsta klass och efter nästan en kilometer kom vi fram till ett ställe med utsikt över den vackra sjön. Några sega killar visade oss runt och förklarade att frukosten ingick och bestod av bröd med sylt. Men nu hade de slut på sylt så vi kunde få bröd. Sen visade de oss deras bästa rum som var en betonghytt med smutsiga väggar och en sliten madrass i en träram. När de försökte tända lampan exploderade den ovan våra huvuden och killen log och förklarade att detta rummet inte hade ström längre. Vi följde med till nästa rum som var ostädat med tydliga spår av att någon sovit där nyligen. Killen drog lakanet rakt, la kudden till rätta och sedan frågade han vilket av rummen vi ville ha. Vi log och svarade att vi skulle fortsätta leta och sedan drog vi vidare i hopp om något mindre sunkigt ställe. Vid nästa skylt svängde vi av och efter ännu en kilometer kom vi till nästa lodge. Den var ljuvligt fräsh med en egen liten bukt med privat strand. Rummen ar rena men enkla och Sussie kände att vi hittat vår plats för natten. Priset däremot fick henne på andra tankar, rummet kostade över 500kr och det utan frukost. Hon tackade artigt nej och vi förundrades av prisläget i Malawi. Vem betalar 500kr för en enkel bungalow? Väldigt enkel dessutom! Den första lodgen ville ha 100kr natten och vi undrade om vi helt enkelt skulle tälta istället. Men var? Överallt fanns det odlingar och människor. Men rätt som det var cyklade vi på ännu en lodge. Hyddorna låg precis vid vattnet på en öde strand och det kostade oss bara 80kr att få sova i rena lakan. Kvinnan som visade oss runt var oerhört mysig och glad och hon log med hela ansiktet när vi tackade ja till en hydda. Sen beställde vi mat som vi åt i mörkret medan vågorna slog mot stranden.

 

/TandemLove

Det blev lite klättring innan Malawi och de lokala tar gärna snålskjuts upp för backarna! Vi har prövat i två sekunde, men det var för tungt och helt livsfarligt!
De bär och bär!
Utsikten när vi rullade ner mot Malawi!
Vi ska nog pröva bära sakerna på huvudet - alla se så oberörda ut!
Flicka som hämtat vattnet ur ett dike..
Ser nästan ut som man klippt in lådan i bilden, men så är det inte!
Sliter och arbetar i djupt vatten!
Ett grönskande Malawi!
Närmar oss Malawisjön och ser strand längre fram!
Paus och vila baken!
Gammalmodigt...
En fiskeby vi passerade!
Nyfikna barn!
Jakten på sovplats!
Det blev ganska bra till slut =)
Läs hela inlägget »

Dagen började dåligt med ett störtregn och vi låg tacksamt kvar en timme extra i sängen. Det hade inte blivit mycket sömn natten innan eftersom det i vanlig ordning var fullt liv utanför fönstret och vi har lyckats tappa bort våra öronproppar. Att överleva på den afrikanska kontinenten utan öronproppar är som att gå till jobbet i januari utan skor. Plågsamt! När vi väntat en timme regnade det fortfarande och vi gick för att äta frukost och se om regnet skulle dra vidare. Regnen här brukar vara väldigt intensiva, men korta. Dock hade detta regnoväder hållit i sig hela natten och nu halva morgonen. Vi mumsade i oss ägg, en korv, gammalt bröd och egen avokado och efter måltiden drog regnet vidare och vi fick bråttom att packa ihop. När vi som bäst höll på att spänna fast liggunderlagen hörde vi en knackning på dörren och vi gick för att öppna. Utanför dörren stod receptionisten och log lite blygt. Han förklarade att priset han tagit för rummet inkluderade frukost, men bara för en person och nu ville de ha pengar utav oss. Då såg Sussie svart och skällde ut killen efter noter. Han hade dagen innan sagt att frukost ingick och sedan checkat in två personer i rummet. Sedan hade han innan frukost frågat oss vad vi ville ha och inte någon gång informerat om att det inte skulle ingå frukost för båda. Nu påstod han att rummet var ett singelrum och i Tanzania betalar man frukosten för den ena personen om man sover två i samma rum. Då informerade vi killen om att vi sovit på hotell över hela landet och det har aldrig inneburit att vi bara fått frukost för en person inkluderat. Till slut log killen generat och gick sin väg. Sussie pustade ut. Det kändes skönt att stå upp för sig! Vi hade tröttnat på att bli utnyttjade och som vit får du alltid kämpa för att få någorlunda bra priser och du måste ofta be om att få tillbaka din växel. Oavsett om det handlar om 4kr eller 20kr. Ibland räknar de kanske bara fel, andra gånger är det tydligt medvetet. Folk kommer fram till dig och ber om pengar eller säger åt dig att du ska bjuda på en läsk. Det blir tröttsamt i längden om man säger så...

 

Efter grälet med killen begav vi oss kvickt iväg, men efter några kilometer började det störtregna igen och vi blev helt genomblöta. Graderna sjönk snabbt från +30 till +16 och vi huttrade av fartvinden. Vi var envist beslutna om att åtminstone cykla 100km denna dag men nu när regnet piskade våra ansikten började motivationen sina. Naturen vi färdades genom påminde skrämmande mycket om Sverige - lite som att cykla genom Dalarna. Det var grönt och fullt av barrskog och sumpmark/myr, samt att temperaturen och vädret var precis som vilken skitdag som helst i Sverige. Terrängen var full av uppförsbackar som inte bara var långa utan också branta. Det kändes som vi klättrade hela tiden, men utan att egentligen ta någon höjd. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar och bussar som körde med livet som insats. De hade noll koll på sina fordon och marginalerna var minimala. Ofta kastade vi oss ut i vägrenen i sista sekund och vinglade fram mellan hålen och stenarna i kanten av vägen. Ibland tutade lastbilarna frenetiskt och tvingade ut oss i vägrenen, vare sig det fanns någon eller inte. Andra gånger tutade lastbilarna precis när de låg bredvid och vi blev skrämda och vinglade till. Som sagt var marginalerna små och det fanns inte riktigt plats att vingla till, speciellt inte när de kom mötande trafik. Höll fordonen inte på att köra på oss, höll de på att köra på den mötande trafiken. Inte minst personbilarna som stirrade på oss istället för vägen. Trafikolyckorna var många och vi passerade inte mindre än tre krock-scener redan på förmiddagen. Vi såg de sjukaste omkörningarna någonsin och vanligtvis försökte lastbilarna köra om varandra i uppförsbackarna. De höll max 20km/h och puttrade långsamt sida vid sida uppför de smala vägarna helt ovetandes om det skulle komma trafik i deras körfält. För första gången sedan Italien var vi på riktigt rädda för att cykla i trafiken. Tanzania har haft de absolut värsta bilförarna hittills och denna sträcka var den i särklass farligaste vi cyklat på. Det var inte bara Sussie som var orolig, Ramsus var också det. Och det säger en del om trafiken. Det märkligaste var att vi samma morgon läst en artikel postad på Facebook om ett engelskt par som precis blivit ihjäl körda i Thailand när det var ute på sina jorden runt resa. Var det meningen att vi skulle se den artikeln just denna dagen? För vi tog det automatiskt extra försiktigt, och det var nog tur det.

 

Den första byn vi kom till sökte vi skydd från det afrikanska regnet i en liten restaurang. Eller restaurang är kanske inte rätt ord; det var mer ett plåtskjul. Vi beställde hett te, ris och kokta bönor och sedan kröp vi ihop i det trånga rummet och hackade tänder tills kläderna torkat upp lite. När vi ätit färdigt beställde vi mer te och sedan satt vi där och smuttade på nejlika teet och tittade på kackerlackorna som kröp på väggarna. Vi hade drabbats av en rejäl cykelångest och ville inte fortsätta för dagen. Regnet ökade i styrka och ibland lät det som om taket ovan våra huvuden skulle brista av vattenmassorna. När tre män kom in i rummet för att äta var det så tight med plats i skjulet att vi knappt kunde föra koppen till munnen och det blev dags att lämna vår plats åt andra gäster. Lika bra att fortsätta så att vi kommer fram någon gång resonerade vi samtidigt som vi klädde på oss våra dyblöta regnställ. Urk!

 

Vi rullade ut ur byn och leran skvätte långt upp på benen och regnet piskade hej vilt över oss och gjorde våra kinder röda. Det kändes kallt i vinden och vi nästan längtade efter en seg uppförsbacke att få jobba upp värmen i. Riset hade givit oss energi och vi cyklade på med nytt hopp om att orka dagens etapp. Det gick undan och vi svalde asfalt under oss och efter en lång uppförsbacke fick vi som belöning en lång nedförsbacke. Vi rullade i ilfart nedför backen och vattnet stänkte omkring oss. elt plötsligt small det till! PANG!. Det lät som om ett pistolskott hade avfyrats och innan vi visste ordet av kände vi hur vi rullade på fälgen. Rasmus försökte desperat få stopp på cykeln men det tog nästan hundra meter innan vi stod stilla. Farten hade gjort stoppsträckan lång och vi rullade på fälgen en bra bit. När vi stannande såg vi att hela slangen hade sprängts och tumlat runt bland ekrarna i en enda röra. Detta var det sista vi behövde! Vi flyttade oss snabbt ur från vägen för att vi inte skulle bli påkörda. Sedan fällde Rasmus upp fällkniven, skar loss slangen och sedan rullade vi in cykeln på en avtagsväg och vände den upp och ner. På sidan av själva däcket hade vi fått en stor reva. Det verkade som om sömmarna runt däcket blivit utslitna och vi gissar att milen på grusvägen gjort sin påverkan. Nervöst plockade vi fram vårt sista extra däck och en en extra slang. Till ljudet av dundrande långtradare och smattret på våra kläder från regnet började vi tjafsa om cykeln samtidigt som vi bytte ut däcket. Om huruvida bromsarna tog i eller inte. Sussie har sedan start varit övertygad varje dag att någonting är fel på cykeln och är det något vi bråkar om så är det just detta. Sussie går på känslor och "känner" att det känns fel/annorlunda, eller som oftast tungt. I varje uppförsbacke då formen inte är på topp utbrister hon:
"Rasmus, är du säker på att bromsarna inte tar i?"
"NEJ, de tar inte i!" Svarar Rasmus alltid lika surt.
"Men det känns som det, är det inte ovanlig tungt idag?"
"NEJ, det är du som är trött!" Svarar Rasmus väldigt surt men en hint av ilska i rösten.
"Ska vi inte stanna och titta i alla fall?" Säger Sussie lite tveksamt.
"Håller du inte käften snart så blir jag förbannad" Säger Rasmus förbannat.
Sussie säger inget mer för då vet hon att Rasmus blir galen och vid nästa paus tittar hon efter själv om inte bromsarna tar i. Vilket dom aldrig gör. Och Sussie förstår att att dagsformen är dålig, idag igen. Kanske har Rasmus rätt i något när han hävdar att det finns ett samband med tjatet om bromsklossarna och uppförsbackar?

 

När vi tjafsat färdigt upptäckte vi att bromsklossarna var utslitna och vi passade på att byta dem med till våra sista klossar med ytterligare nervositet. Det är trots allt en bit kvar till Sydafrika och att våra reservdelar tar slut känns inte helt bra. Nu får inget gå fel, men vi har märkt att saker gärna går fel just när de inte ska göra det. Att cykla tandem sliter betydligt mer har vi förstått och att använda andra långfärdscyklisters tips fungerar inte alltid för oss. Vi behöver fler reservdelar och det är ju bra att veta inför framtiden. När vi packade ihop öste regnet fortfarande över oss och himlen var lika mörk och svart som tidigare. Vi suckade åt denna skit dag och vår motivation och ork var som bortblåst. Helst ville vi bara sätta oss där i diket, i regnet och vänta på att någon skulle förbarma sig över oss. Typ komma med helikopter och flyga oss hem till en varm dusch, mjuk säng med rena lakan och ett mål mat. Stämningen var låg och vi var båda två rejält sura och griniga. Inte längre på varandra, utan på världen. På regnet, på terrängen, på Afrika, på cykeldäck och sånt där man inte kan råda över. Vi pratade om att skita i att cykla Malawi, istället bara dra raka vägen till Kapstaden. Vi pratade till och med om att skita i alltihop. Åka hem. NU!
"Vi har i alla fall INTE tur med vädret!" muttrade Rasmus...

 

Sura som vi var fortsatte vi trampa i regnet med fokus på en hotellnatt och efter några timmar var vi plötsligt i den byn vi hade planerat att cykla till. Då kom helt plötsligt solen fram, regnet avtog och temperaturen steg igen till det vi är vana vid. Människorna i byn var trevliga, glada och ärliga och vårt humör vände snabbt igen. Lårmusklerna fylldes med ny energi och vi beslöt oss för att fortsätta 20km till nästa by och sova där istället. Men när vi hade cyklat till den byn visade sig att det inte fanns något gästhus där och vi fick snopet fortsätta. Vi hade hunnit bli trötta igen och benen blev stumma men vi fick fortsätta cykla by efter by eftersom vi verkligen ville sova inomhus för natten. Efter totalt 146km hittade vi en liten by med gästhus och vi checkade in och betalade 30kr för rummet. Sussie rynkade på näsan och tyckte inte rummet var vidare mysigt och Rasmus tillrättavisade henne att hon blivit bortskämd och kräsen. När vi sedan skulle till att sova gick det inget vidare. Rasmus susade dock till medan Sussie hölls vaken av olika ljud. Gubbarna utanför drack öl och pratade/skrek högt, någon välte omkull oljetunnor och något prasslade tyst i vårt rum. Det var något i vårt rum som kröp omkring och Sussie lös med ficklampan som en besatt varje gång det prasslade till. Rasmus morrade åt henne att släcka lampan och sova! Men Sussie fantiserade om smittosamma råttor som skulle smyga sig upp i sängen under natten. Hon låg på helspänn. När någonting sprang i ekrarna på cykeln satte sig Sussie käpprak upp i sängen och lös mot cykeln i rummet. Där mitt i ljusstrålen frös en varelse till i sin rörelse. Musen tittade på Sussie. Sussie tittade på musen! Två sekunder av stillhet och sedan sprang den in under dörren till badrummet. Sussie väckte Rasmus och förklarade att det var en mus i rummet och han måste göra något åt saken. Rasmus svarade mycket trött och irriterat:
"Och? Musen är väl inte i sängen i alla fall, låt mig sova NU!"
Sussie släckte snopet lampan och la sig till rätta i sängen och låg sedan resten av natten och lyssnade noga så att ingen mus skulle krypa upp i sängen trots allt. Det tar på tålamodet och krafterna att cykla genom Afrika, den saken är vi rörande överens om!

 

/TandemLove

Cykelångest på hög nivå!
Vi ber om ursäkt för detta fattiga bildkollage, men vi tog inga fler foton denna dagen. Det regnade för mycket!
Läs hela inlägget »

Tanzanias huvudstad Dodoma gjorde oss inte imponerade och när vi styrde oss genom centrum trodde vi att vi kört fel. Överallt fanns plåtskjul och fallfärdiga hus och allting var ett virrvarr av trafik, människor, butiker och skräp. Förutom huvudvägen fanns det bara sandvägar och trånga gränder och vi fick ingen ordning på logiken i staden. Kanske fanns det heller ingen logik i hur staden är byggd? Vi hade fått den dåliga nyheten att vägen från Dodoma skulle vara grusväg hela vägen till Iringa. Det skulle innebära 260km på dåliga vägar och vi beslöt oss för att ta en vilodag i Dodoma och ladda inför tre tuffa dagar. Därför tog vi en sovmorgon följt av en lång frukost med pannkaka, korv, bröd, frukt och färsk fruktjuice. Efter frukosten gjorde vi ett blogginlägg och sedan promenerade vi tre km för att hitta stadens enda vettiga restaurang. Vi hittade den italienska restaurangen så småningom och vi satt där resten av dagen och bara åt. Vi åt mat för en hel dagsbudget och sedan beställde vi pizza take away som vi njöt av på hotellet framför en go film. Vårt hotell hade inte bara varmvatten i kranen utan också AC på rummet och detta trots att vi bara betalade 50kr! Det var ljuvligt att komma från ett fuktigt 35graders klimat in till vår svala oas på rummet, rena himmelriket!

 

Vi började morgonen med att cykla ut ur kaoset i Dodoma och överallt hördes gospel från söndagsgudstjänsterna. Det var mäktigt och ett skönt gung att cykla till. Ganska snart svängde vi av in på en sandväg med massa hål, kanter och gupp och vi svalde hårt. Skulle vi behöva plågas i 26 mil på vägar likt denna? Till en början körde det flera bilar på vägen och vi fick slåss om vår plats ute på vägen snarare än i diket. Efter en stund försvann bilarna och vägen gick alltmer genom små sömniga byar med glad befolkning. I vanlig ordning vinkade och hejade folk och barnen skrek som besatta efter oss. Vägen under oss blev efter ett tag betydligt bättre och vi rullade stundtals på hård packad sand. Vi hade en snitthastighet kring 20km/h och vi ville verkligen försöka hinna ta denna eländiga väg på två dagar. Med det som drivkraft trampade vi på för glatta livet och vägen förändrades ständigt. Kineserna höll på att asfaltera vägen , men ännu är det länge tills arbetet är klart. Tyvärr är inte asfalten lagd, så vi rullade på alla sorters underlag. Vissa bitar är fulla av lös sand och andra djup lera. Det var väldigt varierande och vi cyklade på så mycket vi orkade när underlaget var som bäst.

 

Ibland stannade vi i någon av de små byarna för att dricka te, läsk eller äta bröd. I varje by var människorna hjärtliga och glada att få träffa oss "mzungos". De flesta gav oss till och med rätt pris direkt, utan att försöka lura oss. Som vanligt samlades halva byn runt oss och tittade nyfiket på allt vi gjorde. Vissa dagar blir vi väldigt trötta på den uppmärksamhet vi alltid får och det är största nackdelen med att cykla tandem. Det känns väldigt konstigt att ha en skara människor som studerar varje rörelse du gör. Människor som stirrar på dig när du äter, dricker eller smörjer in armarna med solkräm. Vi är inte bekväma att alltid stå i centrum men vi förstår att det blir så när man både är vit och cyklar på ett fordon de aldrig sett. Vi förstår men vi vänjer oss aldrig riktigt.

 

I slutet av dagen kom vi till en större by där vi letade boende för natten. Men byn gav inga sköna vibbar och hotellen var rena rucklen och vi åt därför bara middag i byn och begav oss sedan vidare. Vår plan var att hinna 35km till en plats som vi hoppades få sätta upp tältet på. Men solen sänkte sig alldeles för fort i horisonten och mitt i allt hoppande gick en skruv av. Skruven som håller främre pakethållaren på plats gick rätt av på höger sida. Vi kände hur nervositeten kom krypandes, om pakethållaren lossnar kan vi inte fästa framväskorna. Och tro oss, det går inte att banta mer packning!! Buntbanden kom fram och svärandes över de dåliga vägarna fäste vi pakethållaren med banden. Sedan hoppade vi vidare med tiden som fiende. Vi förstod att vi inte skulle hinna till campingplatsen innan mörkret skulle falla och det var en omöjlighet att cykla utan ljus på dessa vägar. Rasmus var tvungen att ha fullt fokus för att undvika hål, kanter, sandhögar och inte spåra ut, vi behövde ljus för att klara det. Därför inleddes jakten på campingplats men överallt fanns det människor. Överallt! Det kom folk från ingenstans gåendes varje gång vi trodde att vi hittat en bra plats för natten och det ar bara att fortsätta söka. Till slut körde vi över ett par grushögar och gick ut i bushen på motsatt sida vägen där folk passerade. Sedan rullade vi ut cykeln bland buskarna och väntade. Vi satt tysta och spanade efter människor men det enda som hördes var insekternas sång och fladdermössens vingslag. Efter en stund bedömde vi platsen som öde och slog upp vårt tält bredvid taggbuskar och taggträd. Taggarna fastnade i våra kläder, myggen bet oss genom kläderna och värmen var tryckande. Precis när vi fått upp tältet hörde vi ett gäng killar som kom gåendes och vi gömde oss och hoppades förbli osedda. Deras röster kom allt närmre och vi blev nervösa. Inte nödvändigtvis nervösa för att de skulle skada oss, utan snarare för att djungel trumman skulle få hela byn att samlas utanför vårt tält hela natten. Men rösterna vek av och blev allt mer dova. Vi andades ut och packade in i tältet.

 

I tältet stod luften stilla och vi svettas så att liggerunderlagen blev blöta under oss. Men även om värmen nästan kliade i oss var vi så trötta att vi somnade snabbt. Lika snabbt som vi somnat, vaknade vi igen. Ute på vägen drogs vagnar med hjälp av åsnor och piskrappen ekade i luften. Lite senare körde flertalet mopeder fram och tillbaka på vägen och ute i bushen. Det spelades musik någonstans och det blev som ett disco i vårt tält. Alla ljuden lät närmre, högre och det blev svårt att somna om. Vi vände och vred våra klibbiga kroppar och sömnen blev ryckig. Därför var vi trötta när klockan ringde 06.00 men vi gick direkt upp utan att dra oss, vi ville ut och iväg, och känna vinden mot huden! Vi packade ihop ganska snabbt och upptäckte att vi fått punktering på båda däcken. Det var bara att dra cykeln till vägen och sätta sig och laga. I däckena hade minst tio taggar fastnat men som tur var hade bara en tagg per däck gått igenom och orsakat punktering. Vi lagade slangarna medan solen gick upp och färgade himlen rosa och gul. Sedan åt vi advocado och drack osötad välling. Klockan 07.20 var vi redo för avfärd igen och vi tryckte upp cykeln på vägen.

 

På avståndsmätarn stod det att vi hade tagit 160km dagen innan och det skulle innebära att vi bara hade 105km kvar till Iringa. Vi blev glada att vi tryckt på dagen innan eftersom det skulle bli en del klättring sista biten. Vi låg på pluskontot och trodde att dagens skulle bli lagom jobbig och vi gav oss iväg med positiva tankar. Efter ungefär 20km försvann den hårda grusvägen och vi började slira runt på sandiga vägar igen. Vi fick trycka hårt för att inte spåra ut och när det äntligen blev hårt underlag igen var det rena tvättbrädan. Var det inte stenar vi studsade på, så var det kanter eller hål och ibland de ökända sandvägarna som bildat hårda minigupp som fick cykeln att vibrera konstant. Vi svettades mängder och skavsåren började bränna redan innan vi hunnit äta vår andra frukost. Det skulle bli en tung dag förstod vi och den positiv energin började sakta men säkert rinna ut i skorna. Så småningom började vi klättra uppåt och det var inte helt lätt att trycka sig uppåt när bakhjulet bara spann i sanden. Varje gång vi cyklade in i de djupa vänster svängarna stannade luften och det var som att cykla i en kokande gryta. Värmen låg över 40 grader och utan vinden blev det nästan outhärdligt. Vi klunkade i oss vatten och när ingen by dök upp blev vi nervösa eftersom våra vattenflaskor en efter en började ta slut.

 

Vägen slingrade sig som en orm långsamt uppåt och här och där passerade vi de glada vägarbetarna och kinesiska ingenjörerna som hälsade glatt. För varje kurva önskade vi att få se krönet på berget. Istället såg vi bara nästa uppförsbacke. Det var tungt och vi drömde om kall dryck för varje tramptag. Sussie började förbanna vägstandarden, sedan cykeln och den vibrerande värmen. För varje hårt gupp skrek hon till av smärta tills hon efter ett slag bröt ihop där bak. Kanske var det läge att testa sockret? Sussie klev av och vi drog fram blodsockermätaren! Det pep till... 3,3 stod det och kakorna åkte fram! Efter några minuter fortsatte vi uppåt. När vi äntligen kom över krönet rullade vi snabbt nedför mot en liten by. Det var nästan mer smärtsamt att cykla nedför eftersom hastigheten gjorde att guppen kändes ännu mer i rumpan. Det blev nästan komiskt, hur mycket smällar kunde man klara av liksom?

 

Vi åt lunch i byn och på vårt bord fanns det gott om blod och köttrester från slaktarn som stod bredvid och hackade kött. Flugorna svärmade i massor och blotta åsynen av köttet, flugorna och smutsen fick oss att vända bort huvudet. Vi åt en chips omelett i vanlig ordning och det växte i munnen på oss båda. Tröttheten, lukten av köttet och värmen utgjorde ingen bra kombination och ganska snart var vi redo att rulla vidare. Eller ska vi säga hoppa vidare?

 

De sista 35km till Iringa blev rena uthållighetstestet och ofta fick vi stanna bara för att låta kroppen vila. Speciellt rumpan som blivit ordentligt mörbultad. Armarna hade börjat domna och det kröp och stack i händerna och fingrarna. När vi hade två mil kvar kändes det nästan outhärdligt och vägen blev om möjligt ännu värre. Boken om Zlatan var slut och utan distraktion kände vi varje stöt desto tydligare. Det var en ren plåga! Sussie grät nästan och bröt ihop ännu en gång. Hon skrek åt Rasmus att hon ville gå de sista milen, vad som helst för att slippa smällarna i rumpan. Sussies humör var verkligen kört i botten. Rasmus däremot hade inte lika mycket skav och bet ihop!

 

Den absolut sista klättringen upp till Iringa bjöd på en spektakulär utsikt över en dalgång med frodiga bergstoppar som inramning och vårt humör vände vid blicken av vyerna. Och när vi på asfalt rullade in i Iringa och hittade en nyrenoverad Lodge för struntsumma blev vi glada igen. Äntligen vila! Stelbenta och gåendes som cowboys staplade vi in våra saker. Vi hade klarat det! 265km på grusväg på två dagar!

 

Väl inne på rummet inspekterade vi våra skavsår och vi brast nästan ut i skratt. Sussies rumpa hade två kransar med skavsår, en yttre ring och en inre. Det såg ut som en illröd ritning av en cykelsadel i rumpan och skavsåren brände och sved rejält. Herregud, vi hoppas att inte också dessa sår blir till ärr för rumpan blir inte för snygg med en tatuerad sadel. Så gärna vill vi inte minnas denna resan!

 

Nu har vi förhoppningsvis lämnat grusvägarna bakom oss för gott! Vi vill aldrig mer cykla på annat än asfalt igen! Malawi är ett orosmoln på den himlen, men vi hoppas att vägarna håller bra standard. Vi hoppas på det och hoppet sägs ju vara det sista som lämnar en människa. Nu är det inte många dagar kvar i Tanzania och bakom hörnet väntar nya äventyr och Malawi som sägs vara fantastiskt! Jihoo!

 

/TandemLove

Stel i ryggen!
Även här är det en daglig jakt på vatten!
Några barn som skojade till det framför Sussie och kameran!
Lång väg kvar!
Snabbt såg kedjan ut såhär!
Tur att vi kan hitta rent vatten i byarna vi passerar!
Vägen varierades fort på grund av vägbygget!
Blickar ut över Mtera Reservoir! PÅ andra sidan vattnet slog vi läger i buschen!
Morgonen därpå 6.30 och lagning av punktering på båda däckena!
Lite sand på moset, varför inte!
Jambo, Jambo!
Storslagna Baobabträd!
Ibland blev det till och med såhär dåligt!
Inte långt kvar till Iringa, men mycket klättring och 41grader varmt!
Nu är det skav!
Man hade kanske önskat att det var solbränna, men nejdå! Det är smuts!
Läs hela inlägget »

Morgonen började med att vi trötta som vanligt drog oss ur sängen, packade ihop och åt frukost bestående av vitt bröd och söt mango juice. Inte direkt en vinnarfrukost men ibland är det svårt att få tag på matvaror och det verkar som mat äts färskt här i Afrika. Billigast är det alltid att köpa mat på lokala hak istället för att själv köpa ingredienser och laga eget. Men däremot är det vissa speciella tider som olika maträtter finns att tillgå i byarna och frukosten verkar bestå av vitt bröd och sött te. Till lunch hittar vi antigen pommes frites med stekt ägg över, bönor och ris eller buljongsoppa med hela kroppsdelar från olika djur. Det är ungefär allt som serveras och vi dagdrömmer ofta om vilka maträtter vi ska äta när vi kommer hem igen.

 

Efter vår lätta frukost cyklade vi ut ur provinshuvudstaden Singida och i vanlig ordning tjoade och hejade hela byn på oss när vi cyklade förbi. En del var fortfarande för trötta för att hinna skrika till och de gjorde istället den vanliga mimiken som vi blivit så vana vid. De höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen, alternativt faller hakan nedåt och ibland öppnas också munnen. Vi måste verkligen bjuda på årets underhållning i vissa byar alltså. I utkanten av byn tornade stora röda klippblock upp sig. Dessa stora stenar ligger huller om buller i denna provinsen och det ser verkligen häftigt och konstigt ut med en enorm sten helt ensam ute på ett öppet fält, eller stora högar med stenbumlingar mitt i en åker. Vi gissar att lokalerna måste ha massvis med sagar och sägner om hur stenarna egentligen kommit dit...

 

Efter ungefär en timme och 20km kom vi till första byn och det var mer än dags för vår andra frukost. Vi såg oss omkring i jakt på damerna som står böjda över rykande kastruller och Pepsi eller Coca cola skyltarna, men till vår besvikelse såg vi ingenting. Men skam den som ger sig, vi vädrade matos och det borde verkligen finnas någon form utav mat eller söt dryck att köpa. På sandvägen ovanför bilvägen gick två män och vi skrek "chakula" och gjorde gesten med handen som för något till munnen. Vi har faktiskt inte lärt oss särskilt mycket Swahili, trots att vi borde komma ihåg en del sedan tiden på Zanzibar. Men det mest nödvändiga kan vi och det är mat, vatten, tack och hej :) Männen visade upp sin vita tandrad, nickade och pekade på ett litet vitt hus uppe på platån och vi skrek "asante" tillbaka och styrde cykeln mot huset. Det lilla huset såg ut som om det skulle falla ihop vilken sekund som helst men det är inget ovanligt i Afrika så vi parkerade cykeln. Sedan sträckte vi försiktig in huvudet genom dörrspringan och frågade "chakula?" "chapati?" och en man i kostym kom ut ur mörkret. Den gamle mannen började oväntat prata engelska med oss och han frågade om te och stekt bröd räckte som mat. Vi blev glada att det ens fanns något att tillgå och log och tog i hand med den trevliga mannen. Tillsammans trängde vi oss in i det lilla rummet och vi satte oss på plaststolar runt ett litet träbord. I rummet satt redan tre män och sörplade på sina skållheta tekoppar och på golvet satt en kvinna i muslimsk klädsel och stekte bröd över öppen eld. Bredvid kvinnan satt hennes dotter och lekte ungefär 30cm från kolbädden där kvinnan lagade maten. Männen satt som en halvcirkel i rummet och det var svårt att se ordentligt i mörkret. På golvet sprang kycklingar, höns och tuppar och kvinnan gjorde sitt bästa för att jaga ut dem med jämna mellanrum. Vi serverades två koppar fyllda till bredden och en tallrik med nygräddade bröd som brände våra fingertoppar.

 

Mannen började fråga om vår cykel, vår resa, vårt hemland och meningen med resan. Vi svarade artigt och berättade som vanligt om WaterAid och projektet. Då lös gubben upp och förklarade att han var huvudansvarig för fem byar i detta distrikt och han ville gärna knyta kontakt med oss. Det var en smart gubbe som pratade bra engelska och han hade koll på geografin och annat. Han ville knyta kontakt med WaterAid för att få möjligheten att starta vattenprojekt i hans byar berättade han. Vi bad honom berätta lite om hur byinvånarna fick sitt dricksvatten och han förklarade att en del hushåll hämtade vatten ur brunnar. Men de allra flesta hämtar vatten från vattenhål, bäckar eller efter regnet. Han sa att det bästa var grundvattnet, men att brunnar kostade massor att borra och sedan undrade han hur vi gjorde i Sverige. Var fick vi tag i vårt dricksvatten? Vi skruvade lite på oss i stolarna och det kändes lite skamset att berätta att ALLA i Sverige får sitt vatten direkt i kranen i sina hem. Och att vi alltid har tillgång till rent vatten året om. Mannen nickade och tyckte vi hade det bra. Bra med stabilt klimat och bra med vatten ända ut i kranen hemma tyckte han. Mycket bra!

 

När vi ätit färdigt ville mannen byta kontaktuppgifter och medan Sussie förklarade visitkortet samlades en skara smutsiga, snoriga barn omkring henne och cykeln. Dessa barn bar alla trasiga kläder och de flesta hade snor som runnit ner till hakan. Det är väldigt fattigt i Tanzania och vi märker stor skillnad mot Kenya. Det är första landet vi ser människor som hämtar vatten från vattenpölar och diken. Alltså vi pratar riktigt smutsiga diken och lerpölar. Som sagt, det är få som kan engelska och väldigt få som kan det bra. De flesta går bara i primary school eftersom att resten av utbildningen kostar pengar och därför är det inte underligt att nästan ingen begriper engelska i Tanzania. Vissa har svårt att räkna och vi märker rent allmänt att de har, främst på landsbygden där vi spenderar mest tid, en dålig utbildningsnivå. I städerna är det en helt annan sak. Tanzania är ett land som fortfarande behöver mycket hjälp för att utvecklas och växa, det förstår man verkligen när man cyklar här. Men en sak är lite bra med att de ännu inte blivit lika utvecklat som Kenya. Det är en verklig upplevelse att resa här fortfarande. Människorna klär sig traditionellt, färgstarkt och allting är inte så modernt och likt vårt samhälle. Det är fortfarande afrika om man säger så... Men nu kom jag visst bort från ämnet helt... :) Barnen samlades omkring oss och vi bytte kontaktuppgifter med mannen och sedan vinkade vi hejdå till hela byn och alla tuppar och höns som sprang mellan fötterna.

 

Vi pluggade in "Jag är Zlatan" igen och fortsatte trampa oss genom ett grönt landskap med sina orange stenbumlingar här och var och färgstarka människor med breda leenden. Det var en fin dag, en ganska enkel cykling och ingenting att klaga över. Vi kom så småningom till ett ställe där lastbilschaufförerna alla stannade för lunch och vi gjorde därför detsamma. I en stor vattenpöl låg en hund och badade helt stilla och vägen var kantad av matstånd på båda sidorna. Vi försökte kommunicera med damerna i tre utav stånden, men deras engelska räckte inte till och inte vår Swahili heller. Inte heller kroppsspråk. I övrigt var de lite otrevliga och skrattade åt oss och pekade och höll på. Det var nog de första otrevliga människorna vi mött i Tanzania. Vi rullade vidare en liten bit och prövade hos ett annat stånd, där möttes vi av en strålande kvinna som hälsade oss välkomna. Sedan gjorde vi upp om priset, ett måste om du inte vill betala fem gånger mer i slutet. När vi beställt slog vi oss ned och öppnade våra kalla läskedrycker och njöt för varje klunk. Som vanligt åt vi pommes frites omelett för 8kr per person och sedan drog vi vidare.

 

Efter en stund hände en märklig grej... Vårt fokus var mest i Landskampen Zlatan höll på att spela men plötsligt avbröt en stämma berättelsen och vi pausade Ipoden. Från vänster ovanför vägen stod en man och skrek något på Swahili. Inget konstigt med det. Men i sin hand höll han något. Vi kom närmare och såg att han höll ett prickig djur i svansen. Vi stannade och mannen kom springandes med djuret i högsta hugg och vi undrade vad i hela världen som höll på att hända. Precis framför oss stannade mannen, höll ut djuret och sedan la han det framför oss och cykeln. Hela tiden pratade han med oss på Swahili och vi fattade ingenting. Framför våra fötter låg ett överkört kattdjur vi aldrig sett förut. Tungan hängde ut genom munnen och vi tog en bild och log förvirrat mot mannen. Vad ville han att vi skulle göra med djuret egentligen? Varför ville han att vi skulle se det? Ville han att vi skulle äta det? Var det en gåva, en vacker gest som vi helt missförstod? Vi hade ingen aning och när en ordentligt berusad man i trasiga kläder kom fram och började svamla på engelska klickade vi i skorna igen och sa tack och hej.

 

En halvtimmer senare hade Zlatan precis tagit bollen från Kim Källström för att lägga en straffspark, när Rasmus såg något grått röra sig på vägen. När vi kom närmare insåg Rasmus att vi snart skulle köra över ormen om vi inte saktade in. Han lade sig på bromsen och ormen ringlar iväg ungefär en meter från cykeln och den fortsatte längs med cykeln, ut i gräset och snett bakåt. Den var minst 2,5 meter lång om inte 3 meter. Sussie skrek:

"Stanna vi måste ta en bild".

Men ormen ringlade snabbt vidare och vi varken ville eller vågade följa efter. Det roligaste med hela historien är att Sussie ungefär tjugo minuter tidigare deklarerat att natten borde spenderas i tält. Det verkade inte finnas några vilda djur här ändå tyckte hon efter att ha uträttat sina behov en bit ut i buschen. Efter ormen slingrat sig ut ur vårt synfält ryste hon till och sa bestämt:

"Jag tältar ALDRIG mer i Afrika! "

 

Vi kom till slut fram till dagens mål och fann ganska snart ett okej hotellrum för 50kr natten. Sedan gick vi runt i hela byn i jakt på någon annan mat än pommes-frites-omelett men till slut fick vi beställa den samma vanliga rätten i alla fall. Mat är i all fall mat kom vi fram till och man ska vara glad som får någon. Vi gick runt lite i den lilla dammiga byn och överallt skrek folk "mzungo!!" efter oss eller "Jambo". Det första betyder ungefär vitman eller Europe och det andra betyder Hej. Vi fick ett koppel av nyfikna barn med bubblade skratt och utanför vårt hotell samlades en hel drös med ungar som bara stod och väntade på att få se de två vita i byn. Det var en mysig stämning och vi gjorde våra inköp i en liten, liten kiosk bredvid vårt hotell. Vi köpte nygräddat bröd som mer påminner om friterade munkar utan socker, mango juice och smör. Frukosten i morgonen därpå blev med andra ord inte heller en vinnarfrukost. Väl tillbaka i vårt minimala rum stretchade vi mellan cykeln, alla packning och sängen och sedan gick vi till hotellbaren för att dricka lite mango juice igen. Sussie gick till baren ensam för att beställa och trots att klockan bara var fem på eftermiddagen satt ett par fulla män bänkade i baren. Det blev givetvis full uppståndelse när en vit kvinna kom in och flera var framme för att hälsa. En tjock och äldre man kom fram och tog i hand och vägrade släppa. Han stank sprit och glodde på Sussie på ett mycket intresserat sätt och Sussie kände obehagliga vibbar. Hon log artigt, hälsade och småpratade någon minut och sedan drog hon loss armen från gubben och tog juicen och vände på klacken. Då svartnade mannens blick och skrek:

"Where do you have your passports?"

"What?" Undrade Sussie

"I'm the police chief in this region and i need to register you if you stay in this village!!!"

"Ohh sorry, I don't have them here, I have them in our luggage in an other place" Sade Sussie och drog på det fetaste leende hon hade.

"Okey, okey" slöddrade polisgubben till och sedan gick han för att fråga Rasmus om jag var hans fru.

 

Obehagligt med maktgalna människor och det var verkligen läskigt att se hur han slog om i skallen när jag öppet avvisade honom framför gästerna i baren. Fulla poliser har vi varit med om ofta på Zanzibar. Korrupta poliser var vår vardag därnere. Men fulla, korrupta, maktgalna poliser är bland det värsta som finns. Vi drack vår mango juice i baren och pratade om hur sorgligt det är med alkohol på denna kontinent. Det är verkligen party dag ut och dag in, vilken tid på dygnet och folk är redlösa titt som tätt. Det verkar dessutom som de med minst pengar dricker mest. Man får verkligen perspektiv och en annan bild av alkohol när man reser här. Sorgligt men sant! Om alla på den afrikanska kontinenten skulle dricka lika sällan som Zlatan gör, så skulle det se bättre ut! Heja Zlatan :)

 

/TandemLove

Secondbreakfast utanför det lilla tehuset!
Chapati och te drucket och Sussie delar ut kontaktuppgifter
Bokstavligt hade vi nyfikna snorungar omkring oss =)
Man leker med man kommer över - i detta fall ett cykeldäck!
Påväg att hämta vatten!
Några barn som fylle på vattenreserven efter natten tunga regn!
På sådana här platser hämtar många sitt vatten!
Eller såhär!