TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2013 > 01

När vi lämnade Kitale lämnande vi också gropiga och steniga grusvägar bakom oss och vi rullade äntligen på underbar asfalt igen. Många långfärdscyklister älskar grusvägar men efter våra senaste problem och upplevelser hör vi sannerligen inte till dem. Vi älskar känslan av att snabbt rulla framåt och se hur avståndsmätarn tickar iväg och hastighetsmätarn går i taket!

 

Dagen började med att vår nya kedja gav ifrån sig en oroväckande ljud varje gång vi trampade på och vi blev nervösa att ytterligare problem skulle ställa till det för oss. Det kunde räcka med dem utmaningar vi redan hade tyckte vi. Vi stannade till precis i utkanten av centrum och Rasmus började spänna kedjan. När han satt på knä och skruvade kom en smutsig pojke gåendes barfota mot oss. Han var klädd i ett par söndertrasade jeans, en tunn tröja och en mössa på huvudet. Vår första reaktion var att vända bort huvudet, såsom vi numera alltid gör när tiggare kommer fram till oss. Ett ganska otäckt inövat beteende tycker vi och vi skäms nästan över att vi gör så. Men vi vet inte riktigt hur vi på annat sätt ska bemöta alla de som tigger pengar från oss. Ibland tittar vi bara dem i ögonen med sorgsen blick och säger vänligt men bestämt nej. Men andra gånger orkar vi inte möta deras blick för det känns som om hjärtat brister inom oss. Denna lille pojke stod kvar och höll ut ena handen mot oss utan att säga ett ord. I hans andra hand höll han en 500ml plastflaska som en gång innehållit Gin, men nu innehöll den istället ett tjockt lager av lim i botten. När Sussie såg flaskans innehåll tittade hon upp mot pojken och mötte hans dimmiga blick. Han var helt drogad och förde flaskhalsen mot läpparna och började återigen andas in limmet. Han andades i flaskan som om det var en snorkel och hans blick var totalt död. Som en avstängd tv-skärm. Dimmiga ögon med tom blick. Det är så att man börjar gråta! Rasmus blev äntligen färdig med kedjan och vi kunde trampa oss iväg från den obehagliga situationen. Vi kunde ta oss därifrån rent fysiskt, men inombords satt känslan kvar i flera mil. Det finns otroligt många människor här på jorden som har det svårt och vi önskar verkligen att vi kunde hjälpa varenda en utav dem. Kommer det någonsin bli lättare att möta alla dessa miserabla livsöden?

 

Morgonen kunde ha börjat bättre och vägen till Eldoret var oerhört tung och vi kände oss inte alls i form. Det kändes som en evighet fram till lunch och Sussies blodsocker låg över 20 hela förmiddagen. Därför tog vi en lång lunchrast för att vänta tills sockret skulle lägga sig på mindre krampaktiga värden. När sockret hunnit lägga sig kring 15mmol tyckte vi att det var tråkigt att sitta still och beslöt oss därför för att fortsätta. Vi kämpade på i sadeln och i sista backen till Eldoret lyckades Sussie sträcka höften. Det kändes på något vis som om allt verkade gå emot oss och vi tyckte att det var himla orättvist. Men vi checkade in på stadens finaste hotell för 260kr natten och fick ett nyrenoverat rum. Rummet var en upplevelse i sig med lila väggar, lila och volangprydda kuddar, gardiner och sängöverkast. Allting var som en ljuslila, fluffig 5-årings dröm. Vi valde att ta tre vilodagar på grund av Sussie höft. Det blev några timmar framför datorn där vi skrev ikapp bloggen, tränade överkroppen, sökte jobb och vilade.

 

Vi lämnade Eldoret i ett behagligt väder och en temperatur kring 25 grader. Naturen omkring oss påminde oss om Sverige med granskog, hagar och likadana kossor. Det var helt ofattbart hur likt Sverige det var emellanåt och hade människorna på vägarna inte varit kenyaner hade vi nästan trott att vi cyklat hemma och inte i Kenya. Vi cyklade igenom ett skogsparti som luktade barr, sågspån och rökt korv! Det luktade precis som hemma, förutom korven för den påminde oss bara om julskyltning på Liseberg. En sträcka luktade det Hawaii-pizza och hade vi både inte känt doften och samtidigt utbrustit Hawaii så hade vi trott att vi inbillat oss! Men det var inte bara dofterna, naturen och kossorna som förde oss hem till Sverige igen. Vädret skulle visa sig vara precis som en svensk midsommarafton...

 

Vi letade länge efter något ätbart och våra magar kurrade högt när vi kämpade oss uppför de många långa backarna. Vårt tålamod behövde verkligen få lunch snart och för varje lastbil som försökte tränga ner oss i diket blev stubinen kortare. Vägen var under ombyggnad och vi delade den med massvis med långtradare som alla körde enligt principen "Störst går först" och vi fick cykla ner i den lilla och gropiga vägrenen ofta för att undvika att bli överkörda. Det var med andra ord en ganska tråkig dag i sadeln. Vid ett tillfälle kom vi till en man som sålde bananer och läsk som vi med glädje köpte. När vi försökte i lugn och ro äta våra bananer, kom det två drogpåverkade personer och ville äta upp dem. De tog sig friheten och försökte ta bananen ur händerna på oss. Vi cyklade snabbt därifrån med den halvätna bananen i händerna.

 

Klockan hann bli 14.00 innan vi kom till en by som serverade mat. Eftersom den smutsiga lilla restaurangen var fullsatt fick vi sätta oss utanför. Vi lutade cykeln mot en kant och sedan satte vi oss direkt på marken samtidigt som ett tjugotal nyfikna barn stod och glodde på oss. Flera vuxna i byn ställde sig lite längre bort och glodde och skakade på huvudet åt oss. Själva var vi rätt nöjda med att äntligen få tag i mat och när bönorna och riset serverades var vi rörande överens om att det var de godaste bönorna vi någonsin ätit. Ni förstår ju att vi var ordentligt hungriga! Kidneybönor kokta i vatten med lite salt på är inte en smaksensation direkt...

 

När vi slevat i oss en tallrik var och druckit en kopp sött te såg vi hur himlen mörknade och åskan mullrade i fjärran. Vi tänkte att det inte skulle bli så farligt med lite regn och gav oss obekymrat ut på vägen igen samtidigt som det duggade lite lätt. Ganska snart ökade regnet i styrka och vi stannade för att ta på oss våra regnkläder som vi inte använt sedan Grekland! Ganska snart efter vi bytt om öste regnet över oss och vi tyckte att det kändes precis som att cykla i Europa! Temperaturen sjönk från 35 grader till 8 på några minuter och regnet blev om möjligt ännu mer intensivt. Vi passerade en skogsdunge och beslöt oss för att söka skydd under granarna. Men granarna erbjöd inget vidare skydd och vi packade upp ett liggerunderlag som vi höll över oss istället. När vi stod där började det hagla och vi tyckte att det hela var ganska komiskt. Vi har inte lyckats pricka in EN hagelstorm i Afrika, utan två!!! Hur vanligt är det egentligen? Som tur var blev det ingen flodvåg som i Egypten och efter en stund avtog regnet och vi kunde fortsätta igen. Men vi var väldigt förvånade över att cykla vidare i ett delvis vitt landskap! Haglet/snön hade hunnit lägga sig på vissa sträckor och vid en vägkant halkade en kenyansk potatisförsäljare omkull på det hala underlaget. Det var en mycket märkligt upplevelse...

 

På slutet av dagen korsade ekvatorn! Skylten dök upp helt plötsligt i en nedförsbacke och Rasmus knep åt bromsen. Detta skulle fotograferas! När vi började i Nordkap var vi på latitud 71 och nu var vi på 0! Vi ska korsa ytterligare 34 latituder innan vi når Kapstaden men nu har vi kommit två tredjedelar av resan och det känns helt otroligt. De tillfällen när vi bläddrar igenom bilderna från resan känns det som om vi påbörjade den för tio år sedan. Personerna på bilderna känns knappt som oss och vi är kanske inte heller samma personer som de två som lämnade Nordkap den 17 juni? Att korsa ekvatorn kändes stort, men att lämna Nairobi kommer kännas ännu större. Därifrån är ungefär halva Afrika avklarat och vi har "bara" slutspurten kvar. Så många mil cyklade, men ändå så många kvar :)

 

/TandemLove

Rasmus går igenom cykeln och medan Sussie går loss med kameran...
Vissa har tuppar på pakethållaren, andra får!
Såhär kan en lunch se. Brödet heter chapati och idag serverades det till äggröra med gränsaker!
Alla tar skydd mot solen! Även bilar!
Det är häftigt hur man lastar cyklar i Afrika =)
Lite mer grönt än de senaste dagarna!
Denne lille krabat höll vi på att köra över!
Cykeln är ett förträffligt fordon!
Sussie köper färdkost i form av bananer efter vägkanten!
Till slut hittade vi bönröran som vi njöt på trappan av restauranten för att kunna vakta cykeln
Rasmus surfar på mobilen!
Sedan började det regna…. och hagla!
Till en början cyklade vi, men sedan tog vi skydd!
Vad är detta? Norge, nej, DET ÄR KENYA! Något är fel på klimatet!
Milstolpe!!!
Läs hela inlägget »

Vi trycker oss med stor möda fram genom den mjuka sanden och cykeln rullar trögt framåt. Det känns som om vi cyklar genom sirap och klockan tickar allt för snabbt medan avståndsmätaren rör sig sakta. Ibland fastnar cykeln i sanden och vi måste knuffa vårt fullastade 70kg tunga fordon och vi vet knappt vad som egentligen är den största ansträngningen, att knuffa eller att cykla. Längs vägen passerar vi väldigt små och primitiva byar där människor bor i vasshyddor, äter rått kött och tillber sina förfäder. Ingen pratar engelska och allting som påminner om vårt moderna samhälle finns tio-tals mil bort. Var vi än vänder blicken ser vi ökensand, hyddor och nakna stamfolk. Solen sänker sig som ett klot mot horisonten och himlen färgas gul, men det är en skönhet vi knappt kan njuta utav. Himlens skådespel berättar för oss att vi snart kommer stå i mörker och i mörkret är det inte säkert att vistas i detta område. Då händer det som inte får hända. Sussies ben blir som två sönderkokta spagettis. Hon börjar darra, svettas, energin sipprar ut i sanden och med ett snabbt test fick vi det självklara svaret. Lågt blodsocker! Det var verkligen helt fel läge, men hur talar man om det för kroppen? Trots att hela Sussies kropp kändes uttömd på kraft var vi tvungna att fortsätta, det var nu en kamp mot mörkret. Sussie börjar leta efter kakorna. Då ser vi honom, den beväpnade mannen som med bestämda kliv är på väg rakt mot oss. blodet rusar genom kroppen av skräck. Han riktar gevärspipan mot oss och skriker på dålig engelska "GIVE ME BIKE!!!". Våra kroppar fryser till is och med respekt för våra liv kliver vi av cykeln långsamt och överlämnar den och allting vi äger till mannen med AK-74a. Sen står vi kvar med endast våra kläder på kroppen och rädslan inombords när han med hjälp av två till män puttar bort cykeln in i bushen. Vad gör vi nu? Vi har två mil tillbaka var vi kom ifrån och mer än två mil vidare till polishuset. Men det stora problemet är att Sussis blodsocker ligger på 2,5. Det sjunker! Vi står hjälplösa med ett blodsocker som snabbt droppar men utan någonting blodsockerhöjande att tillgå. Det finns möjligen något ätbart i hyddorna några km bort, men hur får vi dem att ge två vita turister mat? I ett land som avskyr utlänningar? Utan ett gemensamt språk att kommunicera på? Och om de nu skulle gå vägen, hur stor är sannolikheten att det finns mat med högt GI-värde? Många äter bara kött, möjligen grönsaker och dricker vatten! Nu är det en situation som troligtvis kommer leda till att Sussie snart faller i koma, en koma som kan kosta henne livet!

 

Detta är inte riktigt hela sanningen. Allting stämmer förutom biten om mannen med gevär. Vi blev inte rånade. Men två dagar innan vi passerade denna sträcka blev en annan långfärdscyklist rånad på alla sina ägodelar och lämnad med enbart sina kläder på kroppen. Men det visste inte vi någonting om när vi cyklade de sista milen genom Etiopien...

 

När vi cyklade längs Turkana-sjön var vi ovetandes om vilka risker det innebar eftersom all info vi fått var att området var säkert för turister. Dock hade vi läst på UD;s hemsida att hela norra Kenya är oroligt. Men andra som cyklat genom regionen har sagt att det inte är en fara för oss turister. Vi valde att lyssna på cyklisterna och därför blev vi lite skärrade när Pastor Steven på missionshuset berättade om cyklisten från Ukraina som blev rånad på cykeln och allt han ägde. Han hade blivit rånad på sträckan mellan Etiopien och Kenya i det ingenmans land vi själva passerat samma dag. Vi förstod att vi haft änglavakt som klarat oss oskadda ute i skymningen. Men även om inget hänt oss skakade berättelsen oss och vi fick mycket att tänka på.

 

Vår värsta mardröm och största rädsla med att göra denna resa är att just bli rånade på allt vi äger och har. Inte för att vi förlorar värdesaker och inte för att vi får uppleva något väldigt obehagligt. Utan för att jag i en sådan situation kan hamna i direkt livsfara på grund utav min diabetes. När vi cyklar på öde vägar ställer det höga krav på oss eftersom där passerar nästan inga fordon och människorna som möjligen går där talar stamspråk och har absolut ingen aning om vad diabetes är. Vi måste helt klara oss på egen hand och det är vanligtvis inga större problem. Vad som däremot snabbt blir ett stort problem är om någon skulle råna oss på all vår packning. Det är något vi inte kan planera eller påverka. Hur skulle vi kunna få en bandit eller överfallare att förstå att de får ta precis allting, förutom den orange påsen med konstiga prylar och ett kakpaket?

 

Att bli ståendes mitt ute i ingenstans utan blodsockermätare och livsmedel med flera mil till närmsta hus, by eller människa är som att be om en tidig död. Vad gör vi om Sussies blodsocker sjunker? Hur vet vi ens om sockret sjunker när värmen gör att symptomen ser helt annorlunda ut och vi inte har mätare att testa med? Om det inte passerar ett fordon på hela dagen, hur ska vi då snabbt komma till ett sjukhus för att få insulindropp eller sockerlösning?

 

Med andra ord - vi skulle vara körda om vi blivit rånade i denna öde region! Det får mig att inse att diabetes ibland kan bli ett handikapp. När man inte kan kontrollera situationen själv kan diabetes bli en begränsning. Om mitt flygplan kraschar, båten sjunker eller en tsunami spolar bort mitt semesterparadis så har jag som diabetiker lägre chans att överleva. Tanken på det skrämmer mig ibland! Det är inte så att jag springer runt med en ständig oro, men ibland inträffar saker som dessa som får mig att inse mina begränsningar. Jag tänker mig in i situationen och letar efter lösningar om det skulle hända mig och jag tror att de oftast kommer finnas lösningar om det värsta skulle inträffa. Men utan blodsockerhöjande livsmedel är jag verkligen ute på djupt vatten, oavsett situation. Det är det absolut viktigaste som håller mig vid liv tills annan hjälp går att få. För ett lågt blodsocker kan väldigt snabbt göra att jag hamnar i koma och för varje minut som medvetslös minskar chansen att vakna upp igen och speciellt chansen att vakna upp utan hjärnskador. Med den vetskapen i bakhuvudet kanske ni förstår varför vi är livrädda för att förlora vår packning där ingen hjälp finns att få? Därför måste vi på denna resa alltidnvälja det säkra för det riskabla.

 

Denna resa innebär en betydligt större risk för mig som diabetiker än för en frisk person och vi är väl medvetna om vilka riskerna är. Men det som skrämmer oss är de situationer vi själva inte kan rå över och det är egentligen bara i de stunderna som det blir direkt livsfarligt. Att bli rånade på precis allt, kidnappade eller drabbas av en naturkatastrof är exempel på situationer man klarar sig bäst i utan diabetes. Och det är med stor sorg jag erkänner det, för innerst inne vill jag inte att det ska vara sant. Jag vill inte ha sämre chans att överleva på grund utav min sjukdom, jag vill vara trygg i att jag kan klara mig oavsett vad som händer oss. Jag vill kunna gå flera mil utan mat, utan att det ska kunna bli min död. Ibland blir jag bara så trött på att ha diabetes. Ibland blir jag bara så ledsen över att inte vara fullt frisk. Jag vill klara mig själv, i alla lägen och känna känslan av trygghet till det. Det är i ociviliserade länder och kriminella regioner som får mig att inse att en enkel diabetes snabbt kan göra att mitt liv hänger på en skör tråd. Jag säger inte att jag inte klarar av det, men jag säger att ibland är jag rädd för min sjukdom. Jag tror att nästan vad som helst är möjligt trots diabetes, men det finns fler risker som man måste planera för. Och vetskapen om riskerna är ibland tung att bära!

Därför är saknaden av trygghet den saken som mest tröttar ut oss eller gör oss galen av hemlängtan. Vi ser fram emot att komma hem igen till ett land vi VET kan rädda mitt liv om det någonsin mot all förmodan skulle behövas. Ett land vi har kontroll i gällande min diabetes. Ett land där vi får vila istället för att alltid simma på djupt vatten.

 

Jag är rädd, men jag är hellre rädd än att avstå från att leva min dröm!

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »

Efter vi lämnat militärcampet cyklade vi samtidigt som solen gick upp och färgade hela himlen sagolikt gul och vi kände oss fullkomligt lyckliga och sugna på att ge oss djupare in i det trevliga Kenya. Efter en kort stund i sandiga hjulspår kom vi till polishuset där vi ännu en gång fick skriva in oss och pratade lite med fler härliga människor. De berättade att området hade en flock hyenor som strök omkring och de avrådde oss från att tälta i det fria. Sedan la de till att hyenorna var riktigt hungriga eftersom åtkomsten på mat var knappt i det torra området och vi tyckte mest att de lät som en skräck-historia. "Somehow they find fresh meat every night!" Killarna märkte att vi inte riktigt verkade ta deras ord på allvar och de förtydligade för oss att de inte skojade, utan att de menade fullt allvar och vi lovade dem att sova på ett polis- eller missionshus längs vägen. Då log de stort och andades ut och hälsade oss ännu en gång hjärtligt välkomna till deras land och vi kämpade vidare genom sanddynerna.

 

Vi färdades stundtals genom 10cm djup sand, ibland på vågor av sand, emellanåt på steniga partier och i bästa fall på hård sand. Den guppiga terrängen gjorde att hela cykeln hoppade och slog och både den och våra kroppar blev ordentligt mörbultade. Vi lyckades hålla ett snitt på 11km/h och vi fick trycka på hårt för att uppnå en någorlunda fart. Ganska ofta spårade cykeln ur i sanden och vi var många gånger tvungna att kliva av cykeln och knuffa den istället. För er som aldrig har knuffat en 70kg tung tandemcykel genom djup sand i 45 graders olidlig hetta kan vi berätta att det är rätt tungt :) När vi färdades genom heta Omo Valley började vi vänja oss lite vid det ännu mer varma klimatet. Men att cykla längs Turkana sjön var det absolut varmaste vi upplevt på resan. För Sussie var det varmare än det hon någonsin upplevt i hela sitt liv! Även om det på termometern bara visar 45 grader gör den starka solen som bränner att det upplevs som ännu hetare. När det i tillägg blir vindstilla känns det som blodet kokar innanför huden och det går nästan inte att uthärda. Sedan när man inget önskar hellre än att svalka sig med sitt dricksvatten, blir man besviken att dricka varmt te med klorsmak. Vi trots det drack vi dubbelt så mycket som vi brukade och innan lunch hade vi redan druckit 4,5l var!

 

Vi kom fram till den första "stora" byn vid 10.30 och vi letade upp stadens enda restaurang där vi tog skydd i skuggan och beställde bönor, bröd, flera koppar sött te och någorlunda kall läsk. Äntligen fick vi dricka vår favoritläsk igen, ingefära-läsken Stoney Tangawisi som vi fastnade för på Zanzibar! Det är mycket som påminner om vår tid på ön och det känns lite som att komma "hem" när vi förstår lite Swahili, känner igen musiken och maträtter. Restaurangen hade ett grusgolv och runt vårt bord strosade tuppar, hönor, getter och nyfikna barn omkring. Vi satt och tittade ut på livet som förflöt i lugn takt på sandvägen utanför restaurangen och ofta passerade Turkana-folk i traditionella utstyrslar. Gissa om det var en mäktig syn? Rakade kvinnor med stolt hållning och flera decimeter högt med färgglada halsband runt deras långa halsar. Nakna överkroppar med bröst rätt i luften och skynken från midjan och ner. En del hade färgat sitt hår oranget och många kvinnor var klippta i moikan frisyrer. En tjej hade hela axeln och överarmen full av små ärr i olika mönster och en annan hade ärren på bröstet. Männen gick fortsatt omkring i sina minimala höftskynken med minipallen i högsta hugg och de flesta hade olika former av hattar på huvudet med eller utan dekorativa fjädrar eller pärlor. En halvnaken kvinna frågade om vi var gifta och hon blev mycket besviken när hon förstod att Rasmus var upptagen. Vi tror att kvinnorna blev imponerade av Rasmus koppar-röda skägg :)

 

Efter vår lunch la vi oss i skuggan för att vila en stund medan solen stod som högst på himlen, men istället blev vi bjudna att ligga i gethuset. Vi tyckte att det var en bra lösning eftersom det innebar bättre skydd mot solen och vi beredde ut våra liggunderlag på den hårda jorden bredvid ett gäng getter och en och annan tupp. Trots att vi låg i skuggan var det fruktansvärt varmt och vi svettades så mycket att våra kläder blev genomblöta. Vi undrade hur vi någonsin skulle orka cykla i hettan och vi förstod att vi behövde fylla på ännu mer vatten innan avresa. När klockan hunnit bli efter 15.00 var vi redo att göra ett nytt försök och en lokalbo visade oss vägen genom byn och ner på vägen igen. Helt i onödan eftersom det bara fanns en väg, men gulligt att han ville hjälpa till tyckte vi.

 

Detta område är skoningslöst torrt och hett och vi förstår inte hur människorna överlever här. Vilket de knappt gör heller fick vi berättat för oss senare. Ett stort problem är tillgången på vatten vilket i sin tur gör att tillgången till mat blir knapp och många lokala går flera mil per dag i värmen i jakt på dricksvatten. Dessutom äter de flesta bara ett mål mat per dag, trots att de anstränger sig mycket, vilket leder till att många lider av bl.a. järnbrist. Dessutom är kosten bristfällig och de får inte i sig alla näringsämnen kroppen behöver. Många kvinnor orkar inte krysta när de ska föda och vuxna som barn får med jämna mellanrum akut åka till sjukhuset i Lodwar för att få blodtransplantationer. Längs vägen stod människor med koppar och plastbunkar och tiggde vatten för att de var så törstiga. Genom alla flodåror vi cyklade över var det snustorrt och vi såg överallt folk som grävde djupt i flodbanken i hopp om att finna några dl vatten. När man verkligen svart på vitt ser hur det är i områden som saknar vatten, förstår man på allvar hur viktigt vatten är för allt liv. Ingenting fungerar utan dricksvatten! Turkana sjön är en saltsjö och därför kan inte människorna hämta vatten från den. Området är dammigt och man känner hur halsen och slemhinnorna torkar i strupen kort efter man druckit en klunk vatten. Sussie hade speciellt svårt för värmen och blodsockret verkade bli högt på grund utav den höga temperaturen och hennes fötter och ben svullnade och bultade.

"Jag förstår inte hur man kan leva här, jag blir galen av hettan, jag står inte ut!!" Lät det det bak på sadeln!

 

På eftermiddagen träffade vi en katolsk pastor som hette Steven och vi blev inbjudna att spendera natten på deras mission. Missionen var ett stort inhägnat område med en egen vacker stenkyrka, odlingar och flera byggnader. Vi blev tilldelade ett eget rum med sköna sängar och toalett och dusch som var betydligt fräschare än de flesta hotell vi bott på i Etiopien. Några av killarna på missionen kom med en dunk dricksvatten till oss och på kvällen kom de även tillbaka med en bricka full av mat till oss. De bad om ursäkt för att de inte hade mer mat över till oss och vi skämdes nästan. Här fick vi bo och äta gratis och sen hade de dålig samvete för att de inte kunde ge oss mer! Vilka vackra människor! Vi tvättade kläder, duschade och gjorde oss redo för en riktigt tidigt avfärd följande morgon. För att klara av värmen beslöt vi oss för att börja cykla redan klockan 05.00 med pannlampor. Och på så vis skulle vi ha ungefär 2 timmar innan solen gick upp och sedan ytterligare 3 timmar innan den värsta värmen skulle komma. Men på kvällen började Sussie få urinvägsinfektion och vi hittade lite vinäger i ett skåp som hon började dricka i hopp om att bli av med den illa kvickt. Men vi fick mer "otur". När vi skulle lägga oss fick Sussie hjälp av Rasmus att strecka ut höften och då smällde det till i nedre delen av ryggen och hon kunde inte röra sig. Sussie hade så ont att hon grät och när hon försökte vända på sig var det en omöjlighet.Vi tror att det var ett ryggskott och vi gjorde vad vi kunde för att massera och mjuka upp ryggen. Detta bådade inte gott för morgondagens tunga cykling och att bli ståendes i solen med ett ryggskott mitt ute på dessa vägar där nästan ingen färdas - det var inte optimala förutsättningar. Vi somnade så småningom med en klump av oro i magen- hur skulle detta gå?

 

När klockan ringde 04.30 kände vi oss båda som överkörda av tåget. Sussies rygg var lite bättre och hon kunde i alla fall röra sig. Däremot mullrade hennes mage och hon måste ätit något konstigt för den var inte i ordning och det blev ett par besök på toaletten. Men det var inte tillräckligt illa för att ta en vilodag och vi ville båda fortsätta för att inte stanna längre än nödvändigt i hettan. Sussie kräktes nästan men beslöt sig för att cykla i alla fall, trots att allting verkade gå snett. Vi rullade ut från missionen och började trycka på för att ta oss fram genom sanden. Men ganska snabbt hög Sussies rygg till och hon fortsatte nervöst vidare. Efter en liten stund körde vi fast i sanden och vi välte med cykeln och slog båda i våra knän. Men det var tur för då upptäckte vi att den trasiga cykelväskan hade lossnat. Rasmus försökte i pannlampans sken försöka lösa problemet, men det ledde istället till att vi upptäckte att en annan av väskorna gått sönder. Med en tung och djup suck, tog vi beslutet att vända tillbaka. På altanen utanför det hus vi bott på försökte Rasmus hitta ett nytt sätt att fästa väskorna, medan Sussie låg och försökte stretcha. Då smällde ryggen till igen och vi kom fram till att det måste röra sig om en sträckning och en vilodag blev ett måste. Trots att klockan bara var 08.00 var det redan varmt ute och solen brände mot huden och tankarna snurrade i huvudet.

"Hur ska detta gå?"

"Vad gör vi om väskorna går sönder totalt längs vägen?"

"Hur tar vi oss fram om vi inte kan fästa väskorna?"

"Vad gör vi om Sussie inte kan cykla längre på grund utav ryggen?"

"Vad gör vi om vi blir fast mellan två byar, mitt i solen och inget fordon kommer vår väg på hela dagen?"

 

Sen upptäcker vi det största problemet av alla- vi har en stor spricka i framgaffel!n Det är knappt en ynka cm som håller ihop gaffeln! Vi kände oss snabbt enormt tacksamma att vi var tvungna att vända tillbaka till mission på grund av andra omständigheter. Om gaffeln gått av längs vägen hade vi inte ens kunnat knuffa cykeln framför oss. Vi hade blivit stående, på kanske den sämsta sträckan att bli ståendes på! Det passerar kanske 1-2 bilar per dag om man har tur och de är fullproppade med varor och människor eftersom det är så sällan transporter går. Att hoppas på skjuts är med andra ord svårt! Men vi kände oss minst sagt nedslagna över att både cykeln, våra väskor och Sussies rygg gått sönder och vi var nervösa över hur det skulle gå att ordna alltsammans. Först deppade vi ihop och kände en lust att flyga hem, laga cykeln, köpa nya väskor och ta en time-out från cykelresan. Kanske ta en paus eller som Sussie uttryckte sig, ta en paus på flera år från cykelsemester! Sen tog vi oss i kragen och kom fram till att vi inte har cyklat över 2/3 för att ge upp nu!!! Vi skulle försöka svetsa ihop framgaffeln i nästa stad och väskorna skulle vi binda fast på cykeln hårt med buntband och remmar. Och ryggen skulle bli bättre när puckelpist-vägarna skulle försvinna tänkte vi.

 

Dagen spenderade vi på missionshuset och vi fick mat och vatten serverade och på kvällen gick vi på deras katolska gudstjänst och efter den gick vi på utomhusbio tillsammans med alla som bodde där. De hade gjort en stor bioduk av vitmålat trä och framför den satt vi tillsammans med ett tjugotal personer under stjärnhimlen i det fria och tittade på en tragisk film om Argentina i slutet av 70-talet. Återigen slogs vi av tacksamhet för friheten vi har i Sverige! HERREGUD vad vi sluppit och slipper mycket hemskt i Sverige. Vi lever nästan som i en bubbla i Sverige och det är väl egentligen något helt fantastiskt. Men man får inte glömma att resten av världen ser och har sett annorlunda ut och vi har nästan en skyldighet att vara tacksamma. På så många sätt.

 

Pastor Steven fixade en transport åt oss följande dag resterande kilometer till en svetsare och vi fick åka med en sjuktransport som skulle ha med en extremt sjuk pojke. Cykeln fäste vi utanpå jeepen och den satt som berget vilket kändes tryggt. Dock kändes det mindre tryggt att vår vårdslösa förare vid ett tillfälle glömde bort att cykeln satt på bilen och körde den rätt in i en grind i 40km/h. Cykeln klarade sig ganska bra men fick en smäll på stänkskärmen som böjdes. På golvet i jeepen låg en ung halvnaken pojke på en madrass och hans tunna kroppshydda höjdes och sänktes i en väldig fart. Hans hjärta rusade i bröstet eftersom han hade blodbrist och hjärtat fick pumpa snabbt för att få runt det blod han hade kvar i kroppen. Han skulle till sjukhuset i Lodwar för att få nytt blod och han kunde varken stå eller gå själv. Rasmus fick lyfta in honom i jeepen tillsammans med de andra killarna som skulle åka med. Jeepen var full av lokala som ville åka med och vi satt alla med fötterna precis intill patienten som låg utslagen på golvet. Bredvid Sussie satt hans mycket smala moder med mohikanfrisyr, stora ringar i öronen, benen fulla av dekorativa ärr, de sedvanliga halsbanden och brösten nakna och platta som pannkakor mot magen. På ett konstigt sätt ser vi inte längre dessa människor som "konstiga" utan har sett så många att vi vant oss vid deras märkliga utseende. Vi tycker att de är "vanliga" människor och reagerar inte längre när de kommer vår väg. En liten intressant parentes :)

 

Nu har vi skickat efter en ny framgaffel från cykelaffären i Amsterdam och de står för 50% av kostnaden. Tror vi kommer betala ungefär 40 Euro för framgaffeln och själva transporten vet vi ännu inte priset på. De var helt förbluffade över att gaffeln hade gått av. De hade aldrig varit med om det förut! Och då ska det sägas att ägarn till cykelaffären har cyklat över 200.000km och säljer långdistanscyklar över hela Europa. Vi ska hämta paketet i Nairobi men vi vet ännu inte riktigt hur länge vi behöver vänta. Tills dess cyklar vi och igår fick vi svetsat gaffeln. Bakom hotellet satt en man och svetsade en dörr och han avbröt direkt det han höll på med och tog sig an vårt problem istället. Efter några minuter var han färdig med svetsningen och började istället måla gaffeln i en liknande blå nyans som den redan hade. Otroligt tyckte vi. Han inte bara lagar delen, det ska se fint ut också! Detta är det fina med Afrika, nästan ALLT går att lösa och människorna här är flexibla och tänker "Jajjemen". Och det är sällan snack om att boka tid utan man får problemet löst med detsamma allt som oftast! Gött mos! Hakuna Matata!

 

Håll tummarna för att allting håller hela vägen till Nairobi och gärna hela vägen ner Kapstaden för den delen!

 

/TandemLove

Utsikten över militärcampet vi lämnade i gryningen
Gedigen vägkvailté
Nu är vi långt ifrån civilisationen! Vi fick reda på senare att två dagar tidigare hade en ukrainsk långdistans-cyklist blivit rånad på allt han ägde av Turkana-folk. Vissa regioner är stundtals inte säkra. Efter Lodwar hade en ensam motorcyklist blivit rånmördad tre dagar innan vi passerade där. UD rekommenderar inte människor att åka hit, och vi kan hålla med efter alla hundra varningar vi fått från lokala, poliser, militärer och missionärer vi pratat med.
Tidigt på morgonen med redan varmare än vad Sverige haft på hundra år!
Tur att frugan i alla fall tar bra kort, för det är tungt att putta ensam!
Djuren blev nog lite konfunderade över besöket i deras hus
Det var ett tyst och behagligt sällskap om man jämför med barnen i Etiopien!
De slutade med att vi alla somnade gott
Utsikten från lunch-bordet
Enkelt boende = ett rum och kök!
Ja, då puttar vi igen! Bra träning i alla fall!
Solen gick ned över den torra terrängen
Superlim, sedan blir det buntband! Köp Ortlieb istället!
Här har vi fått middagen servererad. Pizza och grönsaker! Kan man ha mer tur
Ett bevis på vägstandarden!
7kronor och 50 öre skulle han ha för arbetet!
Hello there Cave-man!
Läs hela inlägget »

Detta är en artikel publicerad i Svd och skriven av frilansskribenten Håkan Lindgren. Det är en intressant kritik och iaktagelse mot dagens media. Den berör vårt projekt i och med att vi cyklar genom och samlar in pengar till Afrika. Läs och ta in!

 

"KRIGSRAPPORTERING
Den bild av världens oroshärdar som västerländska medier målar upp stämmer illa med verkligheten. Få kan idag svara på vilket pågående krig som är överlägset störst, medan många felaktigt tror att Israel-Palestina hör till de dödligaste konfliktområdena.

 

Den skarpaste kritik av mediernas utrikesbevakning jag någonsin läst finns i en närmast okänd, akademisk studie från 2008: Virgil Hawkins "Stealth conflicts". Det är naturligtvis bara logiskt att en bok om förbisedda krig själv har passerat under radarn. Efter att jag läst den har dagstidningarnas utrikessidor börjat se märkliga ut, på ett sätt som inget adjektiv riktigt träffar. (Det är inget att oroa sig för, det är sannolikt en övergående effekt.)

 

Vi klagar över infostress, men de klagomål vi älskar att upprepa om vårt uppkopplade samhälle är snarast ett slags självberöm: titta vilket överflöd vi har! Mer information än vi orkar äta upp! Varje morgon är jag tvungen att vaska allt i dagstidningen utom "Rocky" av ren självbevarelsedrift, annars skulle jag drunkna. För Hawkins är problemet ett annat. Han skriver: "Trots att vi påstås ha en aldrig tidigare skådad tillgång till obegränsade mängder av information från hela världen är den information vi söker och mottar om de konflikter som pågår runtom i världen så snedvriden i sina proportioner och sitt tonläge att den nästan inte har någonting gemensamt med verkligheten."

 

Han fortsätter: "den dödligaste konflikt som världen har upplevt på mer än femtio år, en konflikt som involverar trupper från nio länder, som spänner över ett slagfält lika stort som Västeuropa och som har resulterat i mer än fem miljoner döda har omvärlden knappt tagit någon notis om." Är det någon som kan gissa vilken konflikt han menar? Jag kunde det inte.

 

Svaret är konflikten i Demokratiska republiken Kongo (ofta kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville). Den började 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget – det andra är för övrigt inte Vietnam, vilket någon kanske trodde, utan Koreakriget (mellan 4,5 och 7 miljoner döda i Korea, 3 miljoner i Vietnam). De flesta av dödsoffren har inte dött av militärt våld utan av sjukdomar och svält, det vill säga av den humanitära katastrof som kriget orsakat. Stina Högbladh, projektledare vid Uppsala conflict research database, är något försiktigare i sitt svar när jag stämmer av Hawkins uppgifter med henne. Hon anger 3–5 miljoner döda i Kongo, en siffra som bygger på en uppskattning gjord av International rescue committee.

 

I början av boken har Hawkins ritat upp ett diagram som är svårt att glömma efter att man sett det: de senaste årens krig och konflikter rankade efter antal döda. Det visar en annan värld än den vi är bekanta med från tidningarnas utrikessidor. Överlägset störst är kriget i Kongo. Därefter kommer Sudan, Angola, Rwanda, Afghanistan, Somalia och Irak. På sista plats (och det är förstås ingen slump att Hawkins har valt att sluta just där) kommer Israel-Palestina. Större än Israel-Palestina är bland annat konflikterna i Kashmir, Colombia, Sri Lanka, Filippinerna, Tadzjikistan, Peru, Burma och Nepal – hur mycket har vi fått läsa om dem?

 

För några år sedan träffade jag en frilansskribent som förklarade för mig att det fanns mängder av nyheter som aldrig hamnade i tidningarna. Det lät spännande, tyckte jag. Kunde jag få ett exempel? Det fick jag genast: Palestina!

 

Bland all världens konflikter har Israel-Palestina en unik, privilegierad position, skriver Hawkins. Ingen annan konflikthärd bevakas lika utförligt eller lika kontinuerligt. Det är inte ovanligt att Israel-Palestina får mer uppmärksamhet än hela Afrika. Ändå är ingen nöjd: allt som skrivs ger upphov till protester, det är vinklat och orättvist, det gynnar den sida man själv inte sympatiserar med. I vår felrapporterade värld är Israel-Palestina en kontinent, liksom USA, medan resten av planeten är någon sorts bihang varifrån man vid behov kan hämta notiser för att fylla ut sidorna.

Hawkins har räknat artiklar. De första två åren av kriget i Kongo, när omkring 1,8 miljoner människor dog, hade New York Times elva gånger fler artiklar om Israel-Palestina (2000 döda under samma tid) och CNN 53 gånger så många.

 

Denna obalans bidrar till att forma folks uppfattning om världen. En opinionsundersökning bland en grupp universitetsstudenter i Australien (2003) visade att studenterna trodde att Israel-Palestina var världens dödligaste konflikt. Mer än hälften av dem svarade att det var den konflikt som de ansåg var i störst behov av en lösning. Detta intensiva fokus på Palestina samexisterar för övrigt med en närmast total medial likgiltighet för de omkring 4,5 miljoner palestinier som förvägras fullständiga medborgerliga rättigheter i de arabländer dit de flytt, och där de i vissa fall har bott sedan 1948.


Varför blir vissa konflikter osynliga? Hawkins konstaterar att alla aktörer gärna springer efter samma boll: regeringar, medier och internationella hjälporganisationer.

Biståndsorganisationernas uppgift är att rädda dem som alla andra har övergett, men i praktiken, skriver Hawkins, vill de inte slösa sina resurser på okända eller bortglömda konflikter. Kosovo (med omkring 2000 döda 1998–99) fick 1999 mer stödpengar än Afrikas samtliga konfliktdrabbade områden. 2007 gav Internationella rödakorskommittén dubbelt så mycket stöd till Israel och dess ockuperade territorier som till Kongo.

 

Enligt Hawkins har medierna misslyckats med sin dubbla uppgift: de fungerar varken som tillförlitlig spegel av verkligheten eller som en vakthund gentemot andra aktörer. 88 procent av världens konfliktrelaterade dödsfall efter andra världskriget har inträffat i Afrika (6 procent i Asien, 4 procent i Mellanöstern), men mediernas nyhetsvärdering är närmast den rakt motsatta. Vi tänker oss gärna medier som en blåslampa som tvingar politiker att agera, men när det gäller konflikten i Somalia i början av 1990-talet var det en statlig organisation, amerikanska Office of foreign disaster assistance, som slog larm och medierna som kom springande efter, när de upptäckte vad som var på gång.

 

Hawkins är docent vid Osaka School of international public policy. Större delen av boken skrev han i Zambia, medan han arbetade åt den japanska biståndsorganisationen AMDA, och hans frustration över hur styvmoderligt Afrika behandlas i nyheterna går inte att ta miste på. Mediebevakningen av Kongo var rentav bättre för hundra år sedan, tycker han: då drev den brittiske reportern Edmund Morel en uppmärksammad kampanj mot slavarbetet i den dåvarande belgiska kolonin.

 

Beror medieskuggan på att Afrika ligger för långt bort? Idag har alla konflikter internationella konsekvenser, invänder Hawkins. Enligt FN har företag från mer än 20 länder varit involverade i illegal handel med råvaror från Kongo medan konflikten pågått. Längre bort än så är det inte. Vapenindustrin gör dessutom sitt till för att knyta världens länder närmare varandra; 12/12 hittade SvD:s Bertil Lintner svenska granatgevär i Burma.

 

Är det kanske för riskfyllt att verka i Kongo? Att medier inte rapporterar om vissa konflikter för att det skulle vara farligt att åka dit duger inte heller som förklaring, skriver Hawkins. Finns bara viljan åker de vart som helst och snålar inte med utgifterna. Åren närmast efter invasionen dödades fler journalister i Irak än någon annanstans, vilket inte hindrade någon att rapportera därifrån.


Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset. Då börjar journalisterna slarva, prata om urgamla etniska motsättningar eller om kaotiskt våld. Folkmordet i Rwanda var inte kaotiskt, kontrar Hawkins. Man dödar inte 800000 människor på hundra dagar utan ett visst mått av planering.

 

Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De "etniska" konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet: "Den 'kultur' som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians [...] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som 'stammar' utan som kriminell affärsverksamhet."

 

På grund av allt medieutrymme som ägnats åt kriget mot terrorismen är det lätt att tro att terrorismen har ökat dramatiskt, men någon sådan ökning låter sig inte urskiljas, skriver Hawkins. Antalet terrorattacker är lägre än på 80-talet, om än större än under 90-talet, en ökning som främst beror på händelser i Irak, Mellanöstern och Sydasien. Terroristattacker i resten av världen har "minskat avsevärt sedan kalla krigets slut". Hawkins är betydligt mer oroad över "global warlordism" – lokala krigsherrar som försörjer sig på plundring och korruption har blivit ett växande problem, karaktäristiskt för vår tid.

 

När man diskuterar terrorism kunde det också vara läge att nämna en studie från USA:s officershögskola West Point. Studien "Deadly vanguards" (2009) ställer de flesta föreställningar om vår tids islamistiska terror på huvudet. Scott Helfenstein, Nassir Abdullah och Muhammad al-Obaidi har gått igenom al-Qaidas terroristattacker åren 2004–08; ur deras siffror framträder bilden av en organisation som huvudsakligen dödar muslimer. 88 procent av deras dödsoffer under den undersökta perioden var icke-västerlänningar, de flesta i Irak. "De muslimer de påstår sig skydda är ett mycket sannolikare mål för al-Qaidas våld än de västmakter de påstår sig kämpa mot", konstaterar de. Efter att man läst deras studie framstår al-Qaidas terrorism inte längre som ett angrepp på Väst – eller som en motreaktion mot på västerländsk imperialism.

Får vi mer medier eller mindre? Pipelinen är fetare än någonsin, men informationsinnehållet i flödet ser snarast ut att minska om man är ohövlig nog att granska det i detalj. 2010 skrev Jonathan Stray en tänkvärd artikel för Nieman Journalism Lab. Han undersökte 800 nätartiklar om samma nyhet – alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat och bara sju (0,9 procent) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De andra hade producerats av journalister som skrivit av varandra utan att behöva lämna redaktionen.

 

Tidningarna säger gång på gång att de ska överleva genom att satsa på kvalitet och fördjupning, men det krävs bara att ett kryssningsfartyg välter utanför Italien för att de totalt ska tappa omdömet och ägna helsidor i flera dagar åt något som på sin höjd hade varit värt en notis. Och kanske är det en ny snöstorm på väg? Då kan redaktionerna luta sig tillbaka och köra vädret som huvudnyhet igen. Som Behrang Behdjou skrev i DN (9/2 2012) är vädret på väg att bli de svenska dagstidningarnas viktigaste nyhet.

 

Bristen på verklig information i medieflödet leder inte till att folk börjar säga "Jag har ingen åsikt, jag vet för lite." Så filosofiskt sinnade är människor sällan. Det är lätt att förutse vad som händer i stället: ett informationsvakuum fylls snabbt av tvärsäkerhet, fördomar, rykten och konspirationsteorier. Vi jobbar på att göra oss dummare. Det bådar gott inför framtida konflikter."

 

Erkänn att det var intressant!

Läs originalartikeln Här!

 

/TandemLov

Läs hela inlägget »

Vår plan var att lämna Omorate 15.00 när värmen inte längre var stekande men klockan hade redan hunnit bli över 16.30 eftersom vi lyckats få 4 punkteringar innan avresan. Eller egentligen var det bara en punktering och lagningen som gick upp hela tiden eftersom att värmen gjorde att klistret inte torkade ordentligt. Tio lokala killar ville alla vara med och hjälpa till men det blev bara sämre eftersom de var alldeles för många och ivriga. De lyckades både förstöra vår cykelpump och pumpa en helt ny slang tills den exploderade. Efter det beslöt vi oss för att vänligt men bestämt insistera på att fixa däcket själva! Eftersom lagningen tog lång tid hade vi dåliga förutsättningar att hinna ta oss till ett säkert ställe att sova på innan mörkret skulle komma. Men vi packade på cykeln fortast möjligt och lämnade Omorate i två kanoter uthuggna ur trädstammar. Det vinglade ganska ordentligt när vi sakta stakades fram över floden och vi var nervösa att cykeln skulle hamna på botten. I ena kanoten satt vi med all packning och i den andra stod cykeln med två lokala som höll den. På andra sidan floden satte vi oss på sadlarna och började trampa iväg genom hjulspåren i sanden som var "vägen". På kartorna existerar inte ens en väg i detta området och inga skyltar visar vart man ska färdas.

 

Solen sjönk långsamt i väster när vi kämpade oss söderut längs med floden som slingrade sig ner mot Turkana-sjön och Kenya. Vägen bestod till stor del av finkornig sand och brun jord och det var med stor kraft vi höll cykeln i hastigheten 10km/h. Vägen följde floden och vi passerade flertalet små byar med hyddor som stack upp ur marken som spetsiga och runda strutar. Runt byarna rörde sig olika stamfolk och det var en riktigt häftig upplevelse att cykla så nära dessa märkliga människor samtidigt som de glodde ögonen ur sig på vår cykel. Vi måste i deras ögon sett ut som två utomjordingar och på något vis kändes det skönt att de tyckte vi var en lika stor attraktion som vi ansåg att deras utstyrslar var. Männen gick omkring i ett litet, kort höftskynke bärandes på sin lilla pall och en smal käpp. Denna lilla träpall bär de med sig överallt och den används till att sitta på och som huvudkudde på natten. Den är utformad som en cykelsadel korsad med en hästsadel. Den har ett ben och sittdelen är symmetrisk med en böj. Den är helt skapat ur trä och många har skurit ur dekorationer i dem. Ni kan tro att de ser lustigt ut med långa och stolta karlar som bär runt på en pytteliten pall! En del män hade långa fjärdrar fästa i pannan som stod rakt upp och vajade i vinden. De flesta gick omkring barfota och kvinnorna var nakna på överkroppen även de. En del hade massvis av färgstarka pärlhalsband virade runt halsen och små dekorativa ärr på olika ställen på deras nakna hud. Vart vi än vände huvudet såg vi kvinnobröst eller pojkars könsorgan, det var som att komma in i en film från en annan tidsålder eller planet. Mellan byarna och floden gick kvinnorna i sina långa höftskynken med vattendunkar eller ved bärandes på huvudet. Det var den häftigaste upplevelsen vi någonsin varit med om att cykla genom dessa uråldriga byar fulla med traditionella stammar. Det kändes verkligen att vi hade kommit ut på den afrikanska landsbygden och var långt ifrån civilisationen. Vi blev hänförda över hur traditionellt och isolerat människorna lever i dessa regioner, och samtidigt tacksamma mot oss själva att vi gör denna resan nu innan allt sådant här är förstört. Vem vet, om 10 år kanske dessa människor har platt-tv i sina hyddor? Titta bara på Masai-folket och hur fort de anpassat sig till det moderna livet. De kan ju fiska upp en modern mobiltelefon ur sitt höftskynke samtidigt som de försöker sälja masai-vapen till vita turister. Upplevelserna med Masaierna på Zanzibar bleknade för varje meter vi cyklade genom byarna.

 

Sussies blodsocker sjönk och vi var tvungna att stanna för att äta kakor. Men problemet var att vi verkligen inte hade tid att stanna eftersom att solen och himlen började färgas orange och vi hade lång bit kvar till polishuset där vi tänkte söka skydd för natten. Det var riktigt tungt att cykla på sanden och vi spårade ofta ur och ramlade nästan av cykeln. Det var het enkelt dåligt tajming med lågt blodsocker, men inget att göra. För att vinna tid gick Sussie bredvid och åt kakor medan Rasmus knuffade cykeln genom den tunga sanden. Det måste verkligen sett roligt ut! En primadonna till fru som går och mumsar på kakor bredvid sin man som sliter som ett djur med att knuffa en 70kg tung cykel genom ökensand! När vi äntligen passerat den Etiopiska gränsen var det dags att färdas genom ett ca 1,2 mil ödemark som är mellan de två länderna. När vi kom till Kenya fanns där en militärpost där de ville se våra pass och vi körde därför upp till deras camp. Militärerna gick omkring med stora vapen runt halsen och när de fick syn på oss log de stort och skakade hand. När de fick höra att vi cyklat ända från Norge blev de djupt imponerade och framför allt av Sussie som kvinna. Militärerna blev alldeles till sig och de sprang runt och berättade för alla de kunde om vår resa och vi fick hälsa på ännu fler glada militärer. Sen insisterade de på att laga middag till oss och de bad om ursäkt för att de bara hade konserver att bistå med. Vi tackade i vanlig ordning ja till gratis mat och satte oss i TV-tältet för att vänta på att middagen skulle bli färdig. I ett stort tält stat ett 40-tal militärer på träbänkar framför en stor plattskärm och kollade på nyheter, det var en märklig syn. Mitt ute i ingenstans brummade en generator som höll ett helt kompani nöjda med kabel-tv. Kabel-tv i öknen, haha ja det är en syn! Efter en kort stund gick vi för att äta Ugali och corn-beef som militärerna lagat enbart till oss turister. Ugali är som en vit gröt/deg gjord på majsmjöl och köttet var konserverad biff, men det smakade jättegott faktiskt! Vi åt med stor aptit och några av militärerna bänkade sig bredvid och frågade nyfiket på mycket god engelska om allt möjligt. De var trevliga, artiga och utbildade killar som hela tiden stolt citerade saker de lärt sig under militär och polisutbildningen.

Det var roligt att få möjligheten att kommunicera med människor som pratar så bra engelska och som är utbildade. De förstod saker som avstånd, geografi, politik osv osv... Men kanske mest av allt var det underbart att få träffa välkomnande och trevliga människor som bara ville oss väl.

 

När vi ätit färdigt bjöd militärerna oss att spendera natten i deras camp och de insisterade på att det var säkrast för oss. När vi frågade var vi skulle slå upp vårt tält visade de oss till ett ledigt militärtält med sängar och myggnät och frågade oss om det gick bra att vi sov där istället. Vi tackade glatt ja och sedan bar en militär vatten till ute duschen och sa att vi skulle använda den. Ute duschen bestod av några träplankor att stå på och runt dem var det en 1,5m hög vassvägg man gömde sig bakom. Ovanför huvudet glittrade tusentals stjärnor i den mörka natten och att stå i tystnaden, under himlen och svalka sig med rikligt kallt vatten var en upplevelse i sig. Vi kunde inte fått en bättre start i Kenya!

 

Ännu en sak som verkligen är värd att berätta. Vi har nu tillsammans samlat in 50.000 kronor till WaterAid! Hipphurra! Bra jobbat allesammans! Hälften nådd och 250personer har fått tillgång till rent vatten! Nu hjälps vi åt att komma ända in i mål, vi har ju faktiskt bara mindre än 7000km kvar till Kapstaden!

 

/TandemLove

Cykeln står i en kanot gjord av en trädstam formad som en banan! Fysikens under att den flöt och inte välte =)
Att cykla på sandiga jordvägar på två smala däck med en last på 180kg tar på krafterna… Puuhhh!
Kan det blir mer exotiskt?
Notera pallen!
Halsbanden symboliserar rikedom. Ju mer halsband desto mer status...
Några tonårstjejer som gärna ställde upp som modeller!
Kom och kolla! Tjejen har vitt hår!?
Titta in i kameran och le!
De tyckte nog vi såg annorlunda ut!
Ännu en pall...
Mycket bröst för pengarna!
Jag tror faktiskt hon piskar efter oss. Kanske pojken också?
Nu blev det tyngre...
Lite nyfikna barn när vi samtalade med österikaren Fritz som åkte i sin lastbil ner mot Nairobi!
Bilden tagen från den Etiopiska militärposten söderut mot Ingenmansland
Sedan föll solen fort ned över horisonten!
Ugali med cornbeaf och lite vapen!
LyxLodge!
Läs hela inlägget »

Natten i Abra minch spenderade vi på ett lokalt hotell som hade en del att önska gällande standard i vanlig ordning. De flesta lokala billiga hotell i Etiopien innebär ett litet, hett och smutsigt rum med jord eller betonggolv. En del sängar har nya fräscha madrasser och lakan, medan andra har lakan med blodfläckar och annat. På en del boenden finns det egen toalett och dusch som varierar i renlighet och tillgång på vatten. Vi uppskattar kanske inte att sova på dessa hotell, men det går helt fint tycker vi. Vad som däremot stör oss med dessa boenden är den höga ljudvolymen. Många av hotellen har en innergård som alla rummen vetter mot och de lokala sitter uppe och dricker öl och lyssnar på hög musik till 3-4 på natten. Det är minst sagt svårt att få en blund! Och vid 4 tiden vaknar tupparna och vi med dem. En natt höll ortodoxa kristna på hela natten med att skrika, sjunga och trumma, medan baren på hotellet gjorde sitt bästa för att överrösta dem med gamla 80-tals hits. Det är verkligen annorlunda mot Sverige där vi vanligen visar varandra hänsyn. Men vad vi inte förstår, det är hur de orkar vara vakna! De lägger sig sent och går upp tidigt- när sover Afrikaner? På dagen?

 

Efter Arba minch hade vi en jobbigt terräng med branta backar och vi kände för varje tramptag hur vi var färdiga med Etiopien. Vi undgick fler stenkastare men om möjligt blev tiggandet värre, det är något som verkligen testar tålamodet. Vi kom till Konso efter en sista riktigt tung backe och började direkt att leta efter boende. Efter att ha tittat på ALLA boenden i byn valde vi det nyaste och därmed renaste hotellet och på nattduksbordet låg en trave kondomer. En lokal kille som visat oss till hotellet blev givetvis svår att bli av med och han slog sig ned bredvid oss i restaurangen och försökte sälja oss turer. Samtidigt tuggade han frenetiskt på gröna blad från en knippe kvistar han hade med sig och Sussie frågade om det var Kat. Givetvis var det Kat han tuggade och han förklarade att han aldrig tuggade det när han jobbade med turisterna. Men nu hade han inget jobb och då var det bra att tugga Kat istället. Vi kände oss inte sugna på att boka någon tur och speciellt inte med en speedad Etiopier. Tills slut talade vi om för honom att vi var trötta och ville vila och då gick han äntligen.

 

Konso var en liten by med ganska otrevliga människor som tog extra högt pris för allting så länge din hud var vit. Det kan bli tröttsamt att alltid bli behandlad sämre på grund av ens hudfärg men det slog oss en dag hur nyttig upplevelsen är. Vi kan förstå hur hemskt det är att bli diskriminerad på grund av färg och det är sjukt vilken status vi vita har i de flesta länder. Inte för vilka vi är eller vad vi gjort, bara för att vi har vit hud. Men i Etiopien är det precis tvärtom och det är ganska intressant att uppleva sig som smutsig, mindre värd och att bli illa behandlad. Det ger en tankeställare och en förståelse, en liten inblick i hur många färgade måste uppleva att komma som ex. flykting till våra länder.

 

Vår plan var att vila en dag i Konso för att ta en promenad på den marknad, som hölls varje måndag och torsdag. Till marknaden är det vanligt att flera olika stamfolk från byarna omkring kommer för att sälja eller köpa varor. Men när vi fick höra från flera håll att marknaden inte var spännande beslöt vi oss för att fortsätta cykla. På vägen ut ur Konso passerade vi marknaden, och ryktet var sant. Det var mest vanliga människor där, några hade konstiga kjolar eller med bara brösten hängandes, men inget värt att stanna en hel dag för att titta på. Vi fortsatte envist att trampa oss upp för en lång och fruktansvärt brant backe som tog oss ur staden. När den backen äntligen var över var det dags för nästa och terrängen skulle fortsätta så fram till lunch. Vi förstår att Etiopien kallas för Afrikas tak. Naturen omkring oss var vacker på många vis, med gröna bergstoppar och oranga kanjoner med en väg som slingrades sig upp och ner i all härlighet. Längs vägen passerade vi små sömniga byar där folk bodde i vasshyddor. Barnen tiggde efter "Highland", vilket är ett lokalt vattenmärke. Under hela vår resa genom Etiopien har vi hört ordet skrikandes efter oss och trott att människorna ville ha vårt vatten. Men i Konso förklarade en man (han som tuggade Kat) för oss att de vill ha våra tomma plastflaskor för att hälla i deras lokalt bryggda majsöl. Det är ett problem i Etiopien att barnen springer ut på vägarna för att tigga och många olyckor sker just på grund av detta. Det är med andra ord ett viktigt ansvar som turist att inte bidra till detta genom att ge barnen en anledning att fortsätta tigga när turisterna kör förbi. Hur mycket det än kanske skär i hjärtat när ett barn tigger och tittar en djupt in i ögonen och sträcker fram en smutsig hand, ska man som turist aldrig ge något. Det bildar i långa loppet en dålig trend som sakpar nya problem. Vill man hjälpa finns olika organisationer att gå via där ett långsiktigt perspektiv finns med i bilden. Vi tycker att denna insamling är väldigt bra ;)

 

Efter att vi lämnade Konso tappade vi snabbt höjd, vilket ledde att temperaturen ökade.

Temperaturen kröp över 44 grader och strupen kändes torr och tankarna snurrande som besatt kring iskalla drycker. Vi ökade snabbt vätskeintaget och kunde känna hur det 40gradiga vattnet smakade klor i munnen. I en uppförsbacke rullade vi ifatt ett slags "löplopp". Det var ett hundratal människor som sprang och sjöng i takt med stegen. De yngre i gruppen började slita i packningen och fick loss en hjälm och Sussies keps. Men som tur var hjälpte några vuxna oss att jaga iväg barnen och ge oss tillbaka våra saker. Sedan cyklade vi igenom gruppen av löpare och passerade folkskaran. De tjoade högt och vinkade frenetiskt! När vi passerat började de sedan springa efter oss. Att cykla uppför en lång, brant och tung uppförsbacke i 44 graders stekande sol med hundra Etiopier löpandes efter sjungandes i en kampsång på stamspråk - det är en annorlunda och skrämmande upplevelse! De var fredliga och efter ett tag kändes det ganska mäktigt att cykla i takt till deras sång. Men det kändes verkligen som att bli jagad och de sprang fortare än vi kunde cykla i den tunga lutningen. Men väl uppe på krönet rullade vi ifrån dem och sedan såg vi dem inte mer.

 

Vi kom till Weito där vi slog oss ned i skuggan och åt mat och drack flera läsk. Värmen var stekande trots att vi inte längre vistades i solen och vi var inte vana vid den extrema värmen. Sussies blodsocker steg i värmen och blev svårt att få ner och hennes fötter och vader svullnade upp. Dessutom hade vi både druckit för lite och Sussie fick huvudvärk och kände sig illamående. Det var med tunga tramptag vi fortsatte vidare, speciellt eftersom asfaltsvägen tog slut för gott. Nästa gång vi skulle rulla på underbar asfalt var efter Kitale i Kenya.

 

Regionen Omo Valley är full av olika stamfolk och det var en mäktig upplevelse att se dem gå längs vägarna när vi kom. En del män hade flera stora och färgglada hårklämmor i plast fästa i pannan, pärlarmband i starka färger på överarmarna och olika halsband runt halsen. En kille hade ett silvrigt klockarmband fäst i en kedja runt halsen och det såg ut som en glittrig slips i miniformat. Man kunde se alla olika typer av utsmyckningar och man kan inte klaga på deras fantasi. En del kvinnor gick runt med kastruller på huvudet! De flesta män bar bara ett kort höftskynke runt midjan med de yngre killarna gick omkring helt nakna. Några pojkar var lite mer moderna och gick omkring i kalsonger. Vi gissar att det helt enkelt är för varmt för att ha kläder på sig och vi förstår dem! Dock klär vi oss topp till tå för att inte bränna oss i den stekande solen. Tro oss- vi har testat och solen tar hårt i Omo valley!

 

Vi kom till Turmi och vätskade upp med flera liter vatten på hotellets restaurang. Sen beställde vi in flera rätter mat. Tyvärr växte maten i munnen då vi hittade en stekt kackerlacka i äggröran. Vi märkte senare att i våra pannlampors sken hur det kröp runt kackerlackor lite överallt. På matbordet kom det ut kackerlackor ut olika springer när man satte armbågarna på bordet. Senare när vi hittat toaletten genom att vi sätta näsan i vädret kunde vi skåda de största kackerlackorna vi någonsin sett. En del hade en längd som uppskattningsvis var 6-8cm långa. Vi kände oss slitna, trötta, varma och less på undermålig standard. Efter ha slitet en hel dag i värmen är det sista man vill att hitta kryp i maten och blodfläckar på lakanet. Vi gissar att de lokala hotellen även fungerar som bordeller eftersom de ligger kondomer bredvid sängen och lakanen och myggnäten ibland ser ut som de gör. Det skulle även förklara en del andra fläckar på väggarna. Även denna natten hölls vi vakna eftersom de lokala festade i baren fram tills solen gick upp.

 

Vi kom iväg senare än vi beräknat eftersom vi var för trötta för att gå upp klockan 04.30 och vi var inte i sadeln förrän klockan hann slå 07.00. Vägen var stundtals vidrig med stora stenar och gupp som gjorde att vi hoppade upp och ner på cykeln. Efter en timme var baken minst sagt öm. Cykeln gillade heller inte alla dessa smällar och i ett gupp gick vår ena sidoväska sönder i fästet. Väskan gick inte bara sönder, hela fästet gick av! Plasten hade spruckit och gått av. Vi fick lite panik och svor högt en stund! Vi har sedan Egypten cyklat med två 24liters väskor på framhjulet och två 14liter på backhjulet. Självklart var det en av de större väskorna som gått sönder. Hur skulle detta gå? Vi hade inte ens kommit till de värsta vägarna väster om Turkana-sjön. Det skulle bli svårt att cykla med bara en väska på framhjulet. Och var skulle vi då lägga allt som den förstörda väskan innehöll? Och hur skulle vi kunna få tag i en ny cykelväska i Afrika? Kommer paket som skickas ner hit fram ens en gång? Ryktet säger att paket gärna försvinner mystiskt på posten... Som ni förstår slog frågorna runt i skallen på oss en stund...

 

Sedan efter en del negativa tankegångar försökte vi vara kreativa och hitta en ny lösning. Rasmus drog fram våra buntband och genom plasten fick vi trä dem för att sedan permanent fästa väskan på cykeln. Tillsammans med dem och en del remmar fixerade vi väskan så bra vi kunde. Sedan fortsatte vi nervöst vidare på den dåliga vägen.. Efter några mil blev vägen något bättre och ibland körde vi på den hårt packade sandvägen som gick längs med den hårda och steniga grusvägen. Runtomkring var det en grön och låg vegetation. Vi fick se flera olika konstiga fåglar och en apfamilj som sprang rätt över vägen när vi kom rullandes.

 

I takt med att värmen steg rullade vi de sista kilometrarna ner mot Omorate, sista byn i Etiopien. På en jordstig rullade vi i en livfull men liten by. Vi blev stoppade av en polis som var posterad under ett stort träd i skuggan som pekade rakt över gatan mot en byggnad. Vi vände våra huvuden för att följa mannens finger och kunde skönja på en rostig skylt att det låg ett immigrationskontor där. Vi förklarade för vakten att vi första skulle lämna Etiopien dagen därpå och att vi därför kunde utföra proceduren dagen därpå. Vakten nickade och vinkade förbi oss. Vi trampade oss in i centrum av byn, vilket är en rondell med ett par stora traktordäck i mitten. Runtomkring rondellen ligger byns hotell och pensionat. Medan Sussie tog sig en vända genom de olika boendeformerna för att se vilka som hade renast lakan, vaktade Rasmus cykeln mot alla klåfingriga barn. På två sekunder var det 20 personer runt cykeln. De tittade, pekade, småpratade med varandra och sedan tog de sig friheten att komma fram och klämma. De kände trycket på däckena, plingande på båda ringklockorna, kände på liggunderlagen, visslade i vår nöd-visselpipa, försökte lista ut vad alla siffrorna på hastighetsmätaren betydde och mycket annat. Det var med lättnad Rasmus kunde se Sussie återvända från det ena pensionaten med ett leende på läpparna. Vi checkade in, rullade in cykeln på rummet och låste dörren efter oss...

 

Vi stannade en natt och en förmiddag i Omorate. Vi bestämde oss att lämna Omorate efter lunch vid tre-tiden när värmen började sjunka men såpass tidigt för att hinna in på Kenyansk mark innan mörkret. Vi växlade in våra sista etiopiska pengar till Kenyanska shilling på den svarta marknaden, köpte vatten och ordnade transport över floden. Äntligen skulle vi lämna Etiopien! Ett land som vi tidigare sagt fyllt alla våra sinnen och känslor till maxgräns. Vi hade under de senaste tre veckorna slagits mellan medlidande, frustration och rädsla. Inget land har påverkat oss så mycket som Etiopien på både positivt och negativt sätt. Men hursomhelst var vi ense om att det skulle bli skönt att lämna detta land bakom oss...

 

/TandemLove

Här närmar vi oss folksamlingen som sprang längs vägen och sjöng på sitt stamspråk!
Passerat horden av människor och blickar snabbt bakåt!
Kalsong-mode i Omo Valley
Man tager vad man haver! Utsmyckningen är hårklämmor i skrikiga färger...
Spännande och otroligt häftigt att cykla med dessa stamfolk längs med vägarna
Roliga frisyrer!
Det ser inte så varmt ut, men termometern står på 44grader!
Tur att de var fredliga!
Färsk Mango är det bästa som finns!
Det blev lite för mycket för den nakna pojken att den skäggiga Faranjin tog upp kameran och skulle fota - bäst att visa baken istället!
I närheten av Turmi!
Hemma springer det kanske en hare över vägen, I Etiopien kan man se babianer!
Läs hela inlägget »

Vi kom till Soddo och tog in på det finaste hotellet vi kunde hitta och för ovanlighetens skull var det nästan västerländsk standard. Efter en tung och obehaglig dag på cykeln kände vi oss trötta, slitna och allmänt less på Etiopien. Det var oerhört obehagligt att Rasmus blev träffad i huvudet av en sten och incidenten med kniven gjorde att vi inte kände oss trygga längs vägarna längre. Vi övervägde att fixa transport till Abra Minch och strunta i följande cykeldag, men efter en bit mat beslöt vi oss för att ge nästa etapp en chans först.

 

De första tre milen efter Soddo var lite obehagliga emellanåt med stenar som flög, människor som var väldigt aggressiva och barn som ställde sig i vägen för oss när vi kom. I en by vinkade tre pojkar glatt mot oss och precis när vi passerade slängde de en sten hårt som träffade Sussie på låret. Hon kände hur tårarna var nära. Nu fick det vara nog! Det är inte roligt att cykla under dessa omständigheter och vi började spana efter ett lämpligt fordon att lifta med. Tyvärr kom det ingen jeep eller liknande som skulle kunna ta vår tandemcykel och därför fick vi fortsätta cykla illa till mods. Byar passerade och sakta men säkert började människorna uppföra sig som folk igen. De flesta log, vinkade glatt och stod kvar vid vägkanten. Givetvis tiggde nio av tio personer pengar så fort de såg oss, men det är vardagsmat. När vi cyklar är det ett konstant rungande "money,money,money,money,money" och det är sorgligt att det är människors första och oftast enda respons på vår närvaro.

 

Vi cyklade vidare och kände oss tryggare för varje trevlig by vi passerade och därför gav vi upp tanken på att lifta, och i samma veva kom det som i ett trollslag givetvis flera dugliga fordon vi kunde åkt med. Efter nästan 50km slutade den fina asfaltsvägen och vi fick fortsätta på en grusväg full av större stenar som gjorde att vi, cykeln och packningen hoppade upp och ner. Barnen längs med vägen började göra en konstig dans varje gång de såg oss - ungefär som Elvis rörde sina ben. Efter de dansat som tokiga en stund tiggde de pengar, vatten och pennor samtidigt som de sprang bredvid cykeln. Ibland skrek de bara som galningar efter oss eller bredvid oss. När vi tröttnade på att höra deras tjat och skrik började Sussie med en ny metod för att skrämma bort barnen. Vi såg på ett program där en präst drev ut onda andar ur folk och det inspirerade Sussie till att spela besatt. När en samling ungar sprungit bredvid oss en stund och vi ville att de skulle sluta jaga oss, sträckte Sussie ut tungan så långt hon kunde och skrek ett hest skrik mot dem och spärrade upp ögonen. Det funkade superbra! Ungarna blev livrädda och sprang in i buskarna och gömde sig, så vi körde på det resten av dagen. Himla roligt fick vi på köpet också!

 

Vi körde sammanlagt två mil på grusvägar och därefter var det en usel väg med fler hål än asfalt och vi fick köra slalom över hela vägen. Vi körde i ett landskap som var omringat av gröna berg, plantage och vattendrag. Bananträden vajade i vinden och det var oerhört många olika nyanser av grönt som gav ett frodigt och paradisliknande intryck. Det blev en utav våra bästa cykeldagar i Etiopien! Människorna log hjärtligt och vinkade åt oss och de flesta var vänliga! Vilken vändning det blev från gårdagens terror. Vi ångrade inte en sekund att vi givit landet en chans till, annars hade vi missat en riktigt upplevelserik och härlig cykling.

 

Mitt bland de tjockaste plantagen rann det en liten flod och vi fick leda cykeln över vattnet och en lokal pojke blev eld och lågor och ville hjälpa till. Vid nästa flodövergång satt två vuxna karlar och tvättade sig och när vi kom gick de mot oss och ville att vi skulle stanna och tvätta oss med dem. De var spritt språngandes nakna och den ena kom en halvmeter ifrån oss, helt ogenerad med sitt kön dinglandes. Vi cyklade vidare med skrattet i halsen, var hade vi egentligen kommit? Efter muslimska länder där minsta hudbit betraktares som sensuellt är det en starkt kontrast mot Etiopien där vi ganska ofta ser nakna människor. Vid en annan bäck kom en 10 årig pojke också helt naken fram till oss och tiggde pengar. I en annan by satt en unge och bajsade i diket och när vi kom blev han inte det minsta generad över att vi såg honom uträtta sina behov. Istället sträckte han ut handen och sa: "Money,money!"

 

Snart når vi äntligen Konso och vi har läst att attityden förändras i den regionen. Där väntar massa olika stamfolk och de är inte kända för att inte terrorisera turister =)

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »
Det blev inte många bilder denna dagen...

Morgonen i Shashamane började med att vi båda fick springa på toaletten flera gånger innan vi kunde packa färdigt och ge oss av. För säkerhets skull tog vi lite uppstoppande piller. Det är svårt att hitta en toalett längs vägen och finner man en är den sällan trevlig att besöka. Och att sätta sig i naturen är en omöjlighet i detta tätbefolkade land! Med mullrande magar började vi sedan cykla ut genom ett stimmigt Shashamane med morgontrafiken i full gång. Ganska direkt efter att vi lämnat byn märkte vi hur människorna var extra påflugna och tiggde och skrek efter oss på samma sätt som på höglandet. Dagens första två mil blev riktigt obehagliga och magen knöt sig varje gång vi såg lokala nära eller på vägen. Vilket är jobbigt eftersom det är människor längs vägarna mer eller mindre hela tiden! Attityden var tydligt annorlunda och det kom stenar efter oss flertalet gånger när vi passerade. En del gjorde utfall och måttade slag mot oss med käppar och knytnävar, för att precis "missa" oss. Vi blev givetvis rädda och duckade eller körde undan. Då skrattade de hysteriskt, som om de vore sjuka sadister. Kanske var de det? Kanske hade de bara tuggat för mycket Kat? En by vi cyklade igenom var riktigt obehaglig då en grupp om 30 personer stod längs med vägen på båda sidorna. Där slog en vuxen man med knytnäven mot Rasmus. En annan kille runt 12år tog ett stort kliv mot cykeln och viftade och högg efter Sussie med en 30cm lång kniv. Sussie blev riktigt rädd och fick minnesbilder från rånöverfallet med machete på Zanzibar. Hon vände bort ansiktet och blundade. Som om det skulle stänga ute smärtan från kniven om hon inte såg när den trängde in. Men ingen smärta kom, istället hörde hon en duns mot liggerunderlaget bakom rumpan. Han hade missat låret. Med flit? Vi trampade på som galningar för att komma därifrån och framför oss hade vi en lång och brant backe. Skulle de vilja komma efter oss skulle vi snart vara chanslösa. Men de stod kvar, hela byn och bara glodde efter oss.

 

Efter detta var vi verkligen på helspänn och varje människa längs vägen blev ett tänkbart hot. Vår nervositet gjorde att vi trampade för glatta livet och vi stannade inte ens för att dricka vatten på hela förmiddagen, och vi pressade oss hårt över mjölksyre-tröskeln i backarna. I vissa byar vinkade folk vänligt och i nästa byn skrek de ilsket. En del vinkade först och precis när vi körde förbi dem hoppade de ut på vägen och försökte slå oss eller knuffa omkull cykeln. Det var väldigt obehagligt att inte veta vem som var "fiende" och vem som var harmlös. I en by samlades sju pojkar på olika sidor av cykeln när vi kom körandes och de tiggde aggressivt. När vi bara nonchalant fortsatte cykla pepprade de limefrukter på oss. Som tur är gör inte det särskilt ont, men att få lime kastat på en är inte direkt trevligt. Förnedrande är det rätta ordet! Ibland ställde sig folk i vägen för oss och skrek att vi skulle stanna och ge dem pengar, men vi cyklade bara rakt fram tills de flyttade sig. Då fick vi oftast vilda skrik efter oss. Efter ett tag började vi köra slalom mellan människor och transporter på vägarna, vi vågade inte köra för nära folk längre. Vi var rädda.

 

När vi passerat en ganska "okej" by rullade vi nedför ut ur byn och precis i utkanten kom två yngre pojkar springandes nedför branten från deras hus. De skrek oavbrutet "Money,money,money"- som vanligt och vi tryckte på för att köra ifrån dem. Då kom två stenar flygandes varav den ena träffade en eker på bakhjulet och den andra träffades Rasmus i tinningen. Rasmus blev först förvånad, sedan förbannad och tvärnitade. Slängde cykeln till Sussie som inte fattat att han blivit träffad i ansiktet. Rasmus kutade efter de fega pojkarna som sprang för sina liv och Rasmus kastade flera stenar efter dem och gick sedan argt tillbaka och förklarade för Sussie att han blivit träffad. Som tur var träffade stenen på solglasögonens båge, men annars är tinningen ett riktigt illa ställe att bli stenad på! Vi kände oss verkligen utsatta och hotade. Speciellt i de byarna när vuxna var lika illa som barnen. Då har man inget skydd. En annan gång körde vi förbi en polisman, som brukar betyda att det är säkert, men sedan sträckte även han ut handen och pekade på oss och sa:

"You- give me money, money!"

Vi trampade i vanligt ordning hårdare för att snabbt komma därifrån.

 

Vi vet inte varför människorna beter sig på detta vis. Vi pratar mycket om det och försöker få rätsida på det. Denna sträcka hade nästan enbart muslimskt inflytande, men på höglandet är det den koptiska kyrkan som influerar. Dock går de två religionerna lite hand i hand i Etiopien och kanske är det religionen som är anledningen? Protestanter vi träffat har enbart varit fantastiska mot oss i Etiopien. Vi har också funderat på om det har med avundsjuka att göra, att vissa byar är avundsjuka på biståndsprojekt andra byar fått men inte de? Och därmed tar ut den avundsjukan på varje vit som passerar. Men de har varit illa i byar med flera biståndsprojekt också och därför håller inte den teorin heller. Det verkar dock som om de fattigaste byarna är värst. Kanske är det en klassfråga? De med sämst utbildning har minst förstånd och är mest desperata? Vi förstår verkligen inte varför de beter sig såhär? Vad är det som ska komma ur att de kastar sten och slår sina turister? Frågan är hur det kommer utvecklas i framtiden? Nu tigger de nästan som om de tvingar turisterna att ge dem något. Hur långt är steget till att börja råna turisterna istället? De får ju inget om de bara ber, kastar sten och skriker...?

 

Redan vid elva tiden hade vi kommit över 6mil och nått den första byn av väsentlig storlek vilket för oss betyder lunch. Vi valde en restaurang i skymundan där vi rullade in cykeln in i restaurangen och slog oss ned vid ett klibbigt plastbord. I lokalen satt 5 tonårskillar och drack pilsner och tittade på filmen Black hawk down. Vid bordet bredvid oss satt en pojke på 8-10 år med ett stort ölglas i sin hand. Han tittade sig ofta bakom axeln mot oss och grabbade hårt om handtaget på det stora glaset. Han uppmanade oss att titta på filmen och alla grabbarna i rummet skrattade högt varje gång soldaterna sköt ihjäl någon. Vi mådde illa. När maten kom in började vi äta med en gång, men ganska snabbt kände vi båda att köttet inte var genomstekt och blodsmak fyllde våra munnar. Vi struntade i köttet och åt istället Injeran och drack extra mycket Fanta. Det kändes tungt på många vis och en slags hopplöshet fyllde oss nästan. Det kändes skrämmande att ge sig ut på vägarna igen och inte var det trevligare att sitta i den slitna, smutsiga baren med fulla ungdomar heller. När den minsta grabben beställde in öl nummer två var det dags för oss att dra.

 

Dagar som dessa gör att man inte vet vad man ska tycka om landet. En del människor vi möter är helt underbara, medan vissa är nästintill monster. Vi blir rädda för lokalbefolkningen och drar oss för att lämna hotellrummet mer än nödvändigt. Vissa dagar, likt idag vågar vi inte ens plocka fram kameran. Vi längtar tills vi kommer till Kenya. Etiopien är ett fantastiskt land på många vis och vi rekommenderar, trots allt, folk att resa hit. Men att cykla här? Nej, det tycker vi att man kan skippa! Bättre att bara få de positiva upplevelserna från landet, så kan landsbygden stå där och ruttna och slänga sten på varandra istället medan turisterna tryggt passerar i jeep. Ursäkta om språket är hårt, men vi är frustrerade och skrämda. Det är oerhört obehagligt många stunder!

 

För Er som följer oss på vår Spot Connect (GPS-sändaren) har vi insett att den gör luckor i sina sändningar, trots att vi ställer in den varje dag. Vi tror att det kan bero på satellit-skugga eller något liknande.

 

/TandemLove

Rasmus är oerhört trött på det rasistiska bemötandet vi får i vissa byar! Tungan ut!
Läs hela inlägget »

Vi lämnade Addis Ababa vid 8 tiden på morgonen och trafiken hade redan hunnit komma igång på allvar. Det var långa köer genom staden och eftersom det inte finns ett riktigt system i trafiken tar det extra lång tid i alla korsningar där förvirringen ibland är total. I utkanten av Addis var det som att cykla in i en flaskhals, trafiken rörde sig knappt framåt och vi körde sicksack mellan bilarna, vägrenen och i mittfilen. Ibland fick vi koppla ur fötterna och sparka oss framåt mellan bilarna i de två filerna. Det var små marginaler och vi fick hålla tungan rätt i mun för att inte få med oss en spegel eller två i farten. I vanlig ordning sprang folk kors och tvärs över vägen, tuktuks körde rätt ut och de små minibussarna körde in och ut från vägkanten plötsligt och ständigt. För att inte krocka fick vi båda hålla fullt fokus i den täta trafiken och i en korsning blev vi nästan påkörda av det märkligaste fordonet. En gaffeltruck! Den körde visserligen sakta och vi med, så om vi hade krockat hade skadan varit minimal. Men märkligt att det ibland kör truckar på vägarna. Det är faktiskt den andra vi sett i Addis!

 

Från Addis räknade vi att det var ungefär 160km till Ziway där vi skulle spendera natten. Det var att terrängen var relativ enkel och att vinden var med oss. Vi körde ner i Rift Valley, en dalgång som går rakt genom Etiopien och i den dalgången finns det ett otroligt fågelliv. Längs vägen fick vi se stora flockar med obehagliga gamar, färgglada småfåglar, större fåglar med långa näbbar och en örn som passerade rakt ovan våra huvuden. Vi har också haft turen att se vilda apor - en hel flock. Det känns verkligen exotiskt att färdas i ett landskap som bjuder på olika djurarter och vi är glada att vi får möjlighet att se dem på vägen. Det är charmen med att färdas långsamt, man hinner se massa saker som man annars missar :)

 

När vi kom till Ziway mötte vi upp med Bekele, en gammal protestant i sina bästa och sista år. Han jobbade för samma kyrka som den vi bott hos i Addis och nu skulle vi få bo i ännu ett svenskt missionshus. Bekele väntade på oss vid bensinstationen med sin gamla blå cykel och han satte sig mödosamt på den, med dess smala och opumpade däck och började trampa långsamt före oss för att visa vägen. Vi svängde av från huvudvägen och kom in på en urdålig väg som ibland hade en form utav asfalt i mitten. Vi fick köra slalom mellan alla stora hål, kossor, getter och människor som trängdes på vägen. Stundtals körde vi bredvid vägen på sandstigen och på ett underligt vis gjorde sanden att Bekele cyklade fortare och vi fick svårt att hänga med den gamle mannen! När vi studsat omkring en lagom stund svängde vi av ytterligare in på en annan avtagsväg som enbart bestod av sand. Kort därefter nådde vi den stora porten till missionsområdet och vakten öppnade för oss. Vi passerade två portar innan vi kom in i missionshusets trädgård. Trädgården var övervuxen med högt brunt gräs, prunkande Bouganvilla-buskar med rosa blommor och lite andra växter. Det var vackert, öde och övergivet i en härlig blandning. Huset var inrett med svenska möbler från 80-talet och allting såg ut som barndomen tyckte vi. Vi fick hela huset för oss själva och i kylen hade Bekele lagt in vatten och massor av läsk till oss. Vi blev verkligen bortskämda och behandlade som kungar! När vi väl var ensamma njöt vi av tystnaden och stillheten. Sedan somnade vi skönt i en dubbelsäng med svenska påslakan.

 

Dagen efter kom vi igång rätt sent och Bekele följde oss genom hela byn tills vi kommit ut på rätt väg igen. Ziway var en by med härlig atmosfär, vinkade människor, glada barn och svängig reggae-musik som strömmade ut ur högtalarna på gatan. Dagens sträcka skulle bara bli 9 mil, men vi fick smaka på tyngre cykling och kände oss helt uttömda på energi och därför blev det en tidig lunch. Vi passerade en nyöppnad vägkrog vid elva-tiden och eftersom våra lår var som gelé tyckte vi att det var som sänt från ovan att en restaurang äntligen dök upp. Vi gick mot huset som hade fullt av gäster och Sussie möttes av en full ung man. Han slödrade på dålig engelska och förstod inte att vi ville ha mat, men sekunden efter kom resten av hans vänner och omringade oss och cykeln. Någon hade en digitalkamera och nu ville ett tiotal stupfulla ungdomar fotograferas med de vita turisterna. Situationen blev ganska obehaglig då de unga männen drog och slet i Sussie och pressade sig högljutt närmare henne. Vi drog oss ur ganska snabbt. Vi vände på klacken och var inställda på att bege oss vidare i hopp om att finna mat längre fram. Men då kom två mycket gamla män fram och tog tag i cykeln. Med teckenspråk och engelska förklarade de att vi skulle stanna kvar och att mat fanns. Sussie var tveksam och kände sig osäker men männen drog i cykeln till baksidan av restaurangen och visade oss till ett bord i skymundan där vi också parkerade cykeln. Den ena mannen var blind på ena ögat och den andra log och visade stolt upp en gles och brun tandrad. De var båda väldigt trevliga och vi kom överrens om mat, dryck och ett pris. De log båda stort och gav gedigen service, trots sina 70 plus och käppar. Till en början hade vi väldigt svårt för maten i Etiopien och speciellt eftersom den var omänskligt starkt kryddad. Men efter vår tid i Addis med Marcus och hans vänner där vi fått smaka ljuvliga versioner av den inhemska maten, är vi nu helt omvända. Vi är galna i den lokala maten och känner ett begär efter Injera varje dag! Ett tag blev vi lite nervösa att pannkakan innehåller Chat (bladdrog som många tuggar här) men vi har Googlat saken och det verkar vara lugnt ;) Hur som helst, vi tar varje chans vi får att äta Injera och lunchen blev inget undantag.

 

Vi satt i skuggan och lyssnade på den härliga musiken som strömmade ut ur högtalarna och betraktade livet omkring oss. Framför oss en bit bort stod fyra barn och vinkade frenetiskt i flera minuter och även om vi vinkade tillbaka slutade de inte. Intensivt blåa fåglar flög och sprang omkring runt oss och cykeln och getterna bräkte i det höga gräset vid sidan av huset. Två äldre män satt i skuggan med stora ölglas och samtalade lågmält och skrockade av och till. Gänget med berusade ungdomar stod en bit bort och dansade, pratade och skrek. Det kändes ganska sorgligt att se stupfulla ungdomar klockan elva på förmiddagen. Speciellt eftersom de lever med en låg standard och väljer att lägga sina små resurser på öl. Inne i restaurangen satt två, små pojkar vid ett platsbord som var lite för högt för dem. De drack precis som vi Fanta Ananas, men deras korta armar hade svårt att nå upp till läskeflaskan på bordet och de fnissade varje gång de såg oss. De skrek "faranji,faranji,faranji" oavbrutet ända tills vi vinkade åt dem och hälsade. Då slutade de, fnissade istället och fortsatte sörpla i sig läsken. En ljuvlig doft spred sig i luften och våra magar vaknade åter till liv och efter vad som kändes som en evighet kom den blinde mannen bärandes på ett stort fat med mat. Han ställde ned det framför oss och frågade om det var okej och sedan önskade han oss en smaklig måltid på det lokala språket. Det var getkött i örtkryddad buljong som vi åt med Injera. Det smakade riktigt bra och vi åt och åt.

 

Lunchen gav oss ny energi och den skulle vi verkligen behöva. Cykligen blev tung och vi kämpade hårt med sikte på Shashamane. Vi kom fram till tre tiden och tog det första anständiga hotell vi hittade. Musklerna kändes som betong och vi var helt slut när vi satte oss i hotellrestaurangen för att återigen beställa Injera och advokado/mangojuice. Vi parkerade oss i restaurangen för resten av kvällen och försökte röra på oss minimalt. Under middagen kom det ett tiotal vilda apor in i restaurangen. De försökte stjäla mat och eftersom vissa matade aporna blev de ganska fräcka och hoppade gärna upp på borden. En stor apa satte sig på en stol vid ett bord och delade en tallrik pommes frites med paret som satt där. De verkade glada och nöjda och matade honom och vi kunde inte sluta fotografera. Apan hade en knallblå pung, men i övrigt vet vi inte vad det var för ras. De fanns två mammor som bar på sina bebisar i famnen medan den lilla apan höll sig envist fastslingrad runt kroppen på sin mamma. För gulligt alltså och vem behöver gå på zoo när Afrika finns?

 

/TandemLove

Vi passerade ett gäng gamar som samlats runt ett dött djur när vi cyklat ner i Rift Valley
Naturen skiftade snabbt från när vi rullat ner från Addis som ligger på 2300möh.
Vissa har byxor, andra går med rumpan bar...
Enkelt liv i Etiopien - här får man skjuts av mamma =)
Påväg bort från stora vägen i jakt på det svenska missionshuset i Ziway =)
Riding with nature!
Otrolig natur!
Passerade en ap-familj!. Tur att Susanne har tid att titta på något annat än vägen!
Nu ser det ut som vi tänkte Afrika skulle se ut!
Lunch - Injera med getkött! Mums!
Vattentranpsort!
Hört historier om att Kenya jagat in savanndjur från dessa områden för att locka till sig turister...
Framme i Shashamane där det serveras nypressad juice på mango och avocado!
Vi hade middagsunderhållning som bestod av apor som försökte ta maten ifrån gästerna... Notera den blå pungen =)
Läs hela inlägget »

Vi kom äntligen till huvudstaden Addis Ababa där vi fick möjligheten att bo på ett svenskt missionshus omringat med höra murar och med en vakt vid porten. Inredningen var svensk med Carl Larsson på väggarna och svenska påslakan på täckena i sängen. Det kändes som att komma hem till. För första gången sedan vi begav oss från trygga Sverige fick vi chans att verkligen vila, andas ut och stressa ner. Att stanna upp och känna tryggheten igen fick oss nästan till tårar och vi förstod att vår resa ibland är en påfrestning på sätt vi inte tänker på. Det var skönt med vila, lugn, trygghet, svenskar och hälsosam mat!

 

Rasmus har en bekant som heter Marcus från Sverige som också varit i Etiopien nu. Och när Marcus kom tillbaka till Addis från en utflykt till Bahrain spenderade vi vår tid med honom och hans Etiopiska vänner. På den ortodoxa julen blev vi inbjudna av Belay, Marcus bästa vän, att fira med hans familj. Precis som en svensk jul handlar även deras jul om att samlas och umgås och äta gott. Men deras firande är betydligt mer avslappnat och harmoniskt. Det är valfritt att klä upp sig i folkdräkt, annars kommer man i morgonrock. Ja, de hade morgonrock på ett kalas vi blev bjudna på! Sedan umgås man, inget konstigt, ingen prestige - bara umgås. På julafton kom Belay och hämtade oss tre på missionen och sedan åkte vi med honom genom ett folktomt Addis tills vi nådde hans kvarter. Belays hus var, som alla andra hus, omringat med en hög mur och deras ena tjänsteflicka öppnade porten för oss och hälsade blygt. I Etiopien har man tjänstefolk oberoende på status och klass. Det anses som en god gärning eftersom det ger fler människor mat och husrum. Människor som annars kanske skulle gå på gatan, får genom denna tradition ett bättre liv.

 

När bilen parkerat på den lilla gården började deras vakthund skälla argsint och vi höll oss på avstånd. Marcus som kände sig som hemma visade oss runt i köket som låg ute på gården och sedan vidare in i det varmt gula vardagsrummet där festen skulle hållas. Deras hem var ombonat och på väggarna hängde flera porträtt på familjen och deras två bedårande söner. Vi blev bjudna att sitta ner i de bekväma fåtöljerna och vi sjönk ner för att slappna av. Tjänsteflickorna började duka fram maten och vi satt och småpratade lite om allt möjligt. När maten var framme kom flickorna med en balja, en kanna varmt vatten, tvål och en handduk. Eftersom man äter med händerna är det en sträng rutin att alla tvättar händerna innan maten och är man gäst kommer de till där man sitter. Det är en vacker tradition att tvätta gästernas händer. Sen bad vi för maten och efter detta var det bara att hugga in! Vi var lite skeptiska till den lokala maten eftersom den vi tidigare smakat inte hade fallit oss i smak, men är man gäst måste man pröva lite av allt. Belays fru hade gjort Injera på både vitt och mörkt mjöl och den såg härligt inbjudande ut. Belay förklarade att de inte kryddat maten starkt eftersom vi skulle äta hos dem och vita brukade ha svårt för Etiopiens kryddstarka mat. Vi satte oss med tallriken i knäet och började bryta bitar med höger hand och fiskade upp maten med. Det var en köttgryta som var lite syrlig, en stark gryta med strimlade köttbitar i, en kycklinggryta med små hela ägg i och en hemmagjord Keso-liknande ost. När den syrliga pannkakan träffade våra smaklökar drabbades vi av förvåning, detta var något av det godaste vi ätit! Vi glufsade i oss av alla rätterna och tog om flera gånger till våra värdas förtjusning. Denna maten smakade inte alls som de vi tidigare smakat och det var verkligen gott. Smakrikt, lite stark men väldigt delikat. Efter maten spände det i magen av all mat och vi satt mest och pratade oförmögna att röra på oss.

 

Efter vi pratat lite om Etiopiens framtid var det dags att lätta upp stämningen med kaffe enligt tradition och lite västerländska julsånger. Pojkarna sjöng engelska julsånger för oss vuxna och tjänsteflickan rostade kaffebönor på vardagsrums golvet på glödande kolgrill. En underbar doft spred sig i rummet och en verklig julkänsla fyllde oss till tonerna av Silent night.

 

En sak vi verkligen förstått om Etiopien är att de har en gemenskap som är få förunnat. Det tar verkligen hand om varandra och hjälper till när folk har det svårt. När någon lycklig Etiopier lyckas få greencard till USA ställer andra Etiopier som redan bor där upp med hjälp och husrum. De som rest till andra länder för att lyckas tjäna lite pengar skickar hem mycket till familjen. Vi fick se ett annat exempel på hur de tar hand om varandra på juldagen. Då blev vi bjudna på grillfest hos Belays granne, en ensamstående far med fyra tonårsdöttrar. Modern hade hastigt gått bort tre år tidigare och då hade Belays fru stöttat tjejerna mycket. Men hos grannen fanns det fyra andra ungdomar också. De hade förlorat båda sina föräldrar i aids och nu fick de bo hos denna familjen. Ensamstående med åtta ungdomar! Han själv sa bara:
"What Else can you do?"

 

En annan man vi träffade på missionshuset drev ett barnhem i Dila, själv var han föräldralös och hade växt upp på barnhem. När han fick möjlighet att studera vid universitetet tänkte han på sin framtid och vad han ville göra med den. Gud hade då sagt till honom att han skulle ge andra barn samma möjlighet som han själv fått i livet. Därför öppnade han ett barnhem. Men i början fick han kämpa hårt och det tog tid innan han fick sponsorer att bidra. Idag är de inne på sitt sjunde år med en Kanadensiskt sponsor och hemmet fungerar som det ska. Barnen får husrum, mat och utbildning och mannen sken i hela ansiktet när han pratade om barnen. Några skulle snart ha intagningsprov för college och han var säker på att de skulle klara proven. De hade stöttat dem extra mycket inför det berättade han. Vilken fantastisk människa som använt sin egen framgång för att hjälpa andra, en inspirerande solskens-historia.

 

Det är tur att mentaliteten i Etiopien ser ut som den gör, även om det säkert inte betyder att alla är så hjälpsamma. För går inte staten in och hjälper föräldralösa barn och svältande människor, får invånarna hjälpa varandra efter bästa förmåga. Kanske är det därför många är givmilda? Trots att det tjänar mellan 300-1000kr i månaden och mycket av matpriserna stigit med över 1000% de senaste åren, bjuder de oss på festmåltider och insisterar på att vi ska äta flera portioner. Inte en enda gång får vi betala för oss och vi blev även bjudna på restaurang av en vän till Marcus. Det är väldigt svårt för oss att ta emot allt med ett rent samvete, vi borde bjuda dem tycker vi. Men de är en givmild kultur där man ger och tar. Vi hoppas innerligt att vi får möjligheten att bjuda tillbaka någon gång!

 

Etiopien är ett land som berör på så många sätt!

 

Vi har nu tillsammans med Er samlat in 48000kr till WaterAid och det är inte långt tills vi passerat hälften! Tack alla Er som öppnat Er plånbok för att hjälpa! Det är med tårar i ögonen som vi inser att dessa pengar kommer hjälpa så många människor till ett drägligare liv!

 

När detta inlägg publiceras har vi lämnat Addis Ababa och tagit riktning mot sydvästra Etiopien och Omo Valley. Ett av världens mest unika områden med dess olika sorters stammar och djur. Tryck här för att få en försmak =)

 

//TandemLove

Här ser ni en Injera med två olika sorters deg, med en stark gryta uppe på.
Denna måltiden delade vi med Marcus på en restaurang med smakprov på olika traditionella rätter!
Nedan följer den traditionella kaffeceremonin och hur kaffebönerna rostas...
Här har kaffebönerna hamnat på stekfatet över kolbädden och har fortfarande en ljus färg...
Nu börjar bönerna rostas och det sprids en ljuvlig doft!
Färdigrostat!
Efter att bönerna malts fick vi avnjuta delikat kaffe hemma hos Belay!
Här kan ni se en mer typisk traditionell kaffeceremoni!
När vi kom till det svenska missionshuset träffade vi på dessa underbara ungdomar som tillbringade sin semester i landet. Dagen efter lämnade de Addis för att åka till Hawassa där de skulle bl.a. hjälpa till att bygga på en ny kyrka!
Här är delar av familjen där pappan är ensamstående med 8 ungdomar!
Varje morgon på missionshuset njöt vi av denna frukostbuffé =) Man kan ha det sämre!
Läs hela inlägget »

Det går inte att besöka Etiopien utan att bli berörd, den saken är säker. Vi har spenderat en del tid med att prata med lokalbefolkningen när de väl har kunnat engelska och vi är både rörda och upprörda över det vi fått reda på...

 

I vår guidebok från 2010 kan man läsa att det endast finns bankautomat i huvudstaden och att internet knappt existerar. Landet framstår som omodernt och outvecklat med en enorm fattigdom. Visst stämmer det till viss del, men faktum är att Etiopien är ett land som växer så att det knakar. Nya höghus och moderna byggnader poppar upp i Addis och man ser många splitternya, dyra bilar som kör runt. I Addis kan man numera ta ut pengar på flera ställen och även i Bahir Dar, internet fungerar hyfsat och ibland riktigt bra. Men precis som i många andra länder är kontrasterna mellan rika och fattiga stora, men vi upplever att det finns fler människor i nöd här i Etiopien än något annat land vi rest till. När vi skriver att folk har trasiga kläder, då menar vi att tröjan de bär hänger i trådar. På landsbygden ser man många kroppar som mest är skinn och ben. En del som jobbar på åkern påminner faktiskt om bilder på fångar från koncentrationslägren. Det kommer nära när man cyklar, det går inte att vända bort blicken. Intrycken blir försträckta och man måste ta in alltihop, vare sig man vill det eller ej. Ibland när vi stannar dyker det upp hungriga barn som stirrar på bananen vi stoppar i munnen, de stirrar så intensivt på bananen att det känns som om deras liv hängde på det. Enligt guideböckerna ska man inte ge någonting till lokalbefolkningen här, eftersom det på sikt förvärrar landets utveckling och ekonomi. Men vi kan lova er att det verkligen är svårt när man tittar ett hungrigt barn i ögonen. Det är så fruktansvärt orättvist och man mår illa över hur bra man själv har det. Etiopien, ett land som berör som sagt. Ett land som stundtals knäcker en...

 

Vid ett tillfälle åt vi lunch vid vägkanten utanför en hydda tillsammans med två män som kunde prata engelska och en tystlåten pojke. Pojken som kanske var i 8års åldern sa aldrig ett ord och när Susanne frågade vem han var, berättade männen att han var föräldralös. Hans föräldrar hade dött när han bara var några år gammal. Sedan hade han klarat sig själv i fem år tack vara en ko som han levde med. Han drack mjölken av den och värmde sig om natten i dess närhet. En dag kom en man och tog kossan och då förklarade de att han inte klarade sig längre. Då hade pojken kommit till byn och helt enkelt frågat bröderna om de hade en liten ko han kunde få för att överleva på. Då hade bröderna tagit hem honom istället, eftersom de inte hade något djur att ge honom. De gav honom kläder, mat och husrum och han fick varje dag jobba med dem och de lärde honom allt de kunde och betalade honom en liten lön varje månad. De sa att pojken var deras bror, att de alla var en familj. Vi blev starkt berörda av denna enkla men starka historia om pojken och sin ko. Vi försökte förklara att de båda bröderna hade goda hjärtan och att det var väldigt fint gjort av dem. Då rodnade de båda och blev generade men glada.

 

En kväll när vi satt på en lokal restaurang och planerade vägval vidare söderut kom två Etiopier som frågade om de fick sitta med oss. Vi bjöd in dem och det visade sig att de var lärare i engelska och historia vilket gjorde att vi kunde ha en djupare diskussion. De berättade att i varje klass går det 50-75 barn och det är trots detta bara en lärare per klass. Barnen är i olika åldrar och kunskapen varierar väldigt mellan eleverna. Dessutom berättade lärarna att även om aga är förbjudet enligt lag, så finns det inget annat sätt att få eleverna att lyda än att slå dem. Våra ögon blev allt större ju mer lärarna berättade och vi började inse svårigheterna landet står inför. Hur ska man utveckla ett land om utbildningen inte fungerar? Det som också är ett stort problem är att barnen ofta inte får någon frukost hemma, många barn kommer helt enkelt från för fattiga familjer för att ha råd med mat varje dag. I skolan har de sedan fyra timmars undervisning med femton minuters rast totalt på hela dagen. Många barn får inte mat på hela dagen och det gör att deras koncentration blir dålig och de lär sig sämre. Alltså, de barn som får gå i skolan, har svårt att faktiskt lära sig någonting trots allt. Utan mat i magen eller med en stimmig klass på 75 barn som ska ha hjälp och uppmärksamhet, kommer man inte långt även om man har viljan. En del barn får inte ens gå i skolan, för de måste jobba istället. Överallt längs vägarna ser vi barn från 3 år och uppåt som vallar djur, samlar ved, slår hö, samlar torkat ko-bajs eller säljer saker. Ibland ser man en liten, liten unge vakta åkern. Uppe på ett tak mitt ute i åkern står de och vaktar och de ser aldrig ut att vara äldre än 5.

 

Barnen i Etiopien, ja vilken framtid har de egentligen? Är de så konstigt att de kastar sten, tigger pengar och vill ha allt vi vita äger?

 

Lärarna var mycket nyfikna på Sverige och hur vårt samhälle ser ut och fungerar. De frågade alla möjliga frågor och vi gjorde vårt bästa att svara. Men det var svårt att skala ner informationen på en nivå, så att de förstod. Bland annat fick vi förklara under flera minuter att ALLA barnen i Sverige går i skolan, även de som bor på landet. Att i Sverige är det lag på att varje person som växer upp ska ha utbildning. Men vi tror inte det förstod på riktigt att vi verkligen menade 100%. Hur kan de som bodde långt ifrån städerna gå i skolan? Sedan uttryckte de sin tacksamhet till Sverige och allt det stöd svenska organisationer och staten gett Etiopien. Men de undrade samtidigt från vilket land Sverige fick bistånd ifrån? Det undrade hur vi kunde ha råd att hjälpa andra länder. Vi försökte förklara att alla som arbetar i Sverige betalar skatt och de pengarna går till skola, sjukvård, vägar och även till bistånd för andra länder. Efter de hade lyssnat noga tänkte de en lång stund och sedan sade historieläraren:


"Aaa, so you have no corruption you mean?"

 

Efter vi pratat om hur Svensk skolgång ser ut, vad en arbetsvecka i vår värld innebär och om skattesystemet i Sverige kom vi osökt in på religion. Etiopien är ett starkt religiöst land och vardagen är fylld av påminnelser om deras tro. Därför var det ett naturligt samtalsämne och lärarna var mycket nyfikna på den svenska kristendomen. Vi förklarade att i Sverige är många människor ateister och vi resonerade lite kring orsakerna och resultaten av detta. Detta tyckte lärarna var väldigt roligt och de skrattade åt Sverige, ja ÅT Sverige. De tyckte att det var hemskt att vi var ett land utan tro och de tyckte nästan synd om oss. Sen slog de sig för bröstet och berättade stolt om sina traditioner medan vi log lite stelt i soffan. Eftersom många Etiopier är koptiskt kristna och deras tro är väldigt isolerad, har de skapat sig minst sagt annorlunda seder och bruk. Vi har på annat håll fått lära mer om deras tro och mycket vi hör är skrämmande. Prästerna vill inte att deras församlingar ska läsa bibeln, utan predikar istället lite fritt om det de önskar förmedla och prästerna vill inte att protestanter och koptiska ska umgås eftersom de är rädda att då förlora medlemmar. Prästerna föredrar att församlingen umgås med muslimerna istället, eftersom det anses vara ett mindre hot mot deras trosuppfattning. Därför har deras kyrka färgats lite av islam och man kan se kristna be på samma sätt som muslimer gör. Utanför kyrkan ser man folk stå och kyssa kyrkporten eller väggen och de är som om det försöker be sig in i byggmaterialet nästan. De tror nämligen att kyrkan är en förlängning av gud. Det är inte heller ovanligt att prästerna tigger pengar i upp- och - nedvända paraplyer, men pengarna går oftast i egen ficka har vi fått höra. På ett hotell vi bodde på vaknade vi en tidigt morgon av att någon satt och rabblade samma vers om och om igen. När vi kom ner för trappan såg vi en slags präst som satt och bad en ramsa över en platskanna med vatten. Efter 30 minuters mässande verkade han vara färdig och han slog ihop boken han läst ur. Sedan gick han omkring i hela hotellet och kastade vatten på möblerna, väggarna, bardisken och golvet samtidigt som han upprepade något på Amaringa. Han slängde också vattnet i rätt i ögonen på alla som arbetade på hotellet. Och personalen verkade mycket glada över att få en kalldusch av vigvatten i ottan.

 

Vi vet inte om det har med religion att göra men längs vägarna ser vi många kvinnor med gröna kors tatuerade i pannan eller i tinningarna och de äldsta kvinnorna har som ett koppel av olika halsbands tatueringar i bleknande grönt runt halsen. Det ser nästan lite läskigt ut med dessa rakade, rynkiga och gamla damerna med sjömans-bleka tatueringar i ansiktet. Faktum är att många kvinnor och flickor har rakade huvuden och pojkarna är ibland klippta i konstiga frisyrer likt mohikaner. Att färdas på landsbygden är som att komma till ett annat århundrade där människor lever omodernt och fattigt. Många klär sig i traditionella kläder som oftast går i vitt och kvinnorna har en halsduk knuten runt magen i olika färger beroende på vilken by vi passerar. De bär barn, varor och vatten på ryggen och de plogar med oxar ute på åkern med hemma-byggda träplogar. Ibland glömde vi nästan bort vilket århundrade vi egentligen befann oss i. När vi sedan rullade in i moderna städer såsom Bahir Dar och Addis blev vi nästan ställda av kontrasterna. Som natt och dag i ett och samma land.

 

I en by stannade vi för att äta och vi fick stanna hos en ensam ung kvinna som bodde i en ganska fin hydda byggd av lera. Hon hade inrett den väldigt omsorgsfullt och på väggarna hängde posters med vita kvinnor i bikini och halvnakna vita kärlekspar som låg tätt slingrade tillsammans eller strosande med spända magmuskler med London Tower i bakgrunden. Vid sidan hängde Jesus. Vi slog oss ned utanför hennes hydda på två stolar och vi serverades en stor Injera med stark röra mitt på. Kvinnan slog sig ned bredvid oss och rensade bönor under tystnad. Det samlades ett tiotal barn runt oss och kvinnan gjorde sitt bästa för att jaga bort dem med stenar men de kom tillbaka lika snabbt igen. Vi gillade dock att betrakta barnens beteende och det hela var för oss väldigt underhållande. Barnen vinkade och sa "Hello" och när vi vinkade tillbaka log de och skrattade högt. Att vi hälsade blev en slags bekräftelse och fick ett barn uppmärksamhet, ville de andra också få ett hej eller en vink. Barnen bara stod där och flinade och ville bli sedda. Men de vuxna verkade inte uppskatta deras närvaro. Olika kvinnor kom och jagade bort dem genom att kasta stenar på dem eller att slå efter dem med pinnar, precis så som vi sett herdarna göra med sina åsnor. Kvinnan vid vår sida log vänligt och konverserade blygt med god engelska och hela tiden kom hon och fyllde på vår tallrik trots att vi försökte stoppa henne. Maten var enormt stark och pannkakan väldigt sur och vi hade svårt att få ner mer mat än vad som redan fanns på tallriken. Men hon lastade på både mer kryddstark röra och fler gigantiska pannkakor. (Pannkakan bryter man till bitar som man skopar upp maten med.) Medan vi kämpade med att försöka få ner all maten, höll kvinnan på med hushålls bestyr såsom att hacka lök, skala tomater, koka bönor och jaga bort hönsen från maten. Ibland reste hon sig från trappan och föste trädstocken närmare elden där bönorna stod och puttrade. När vi fått påfyllning tre gånger slutade vi äta och det verkade fungera bättre för då dukade hon fram kaffe-bordet istället. Det var en låg, vit plastpall med en bricka som hon lyfte bort. Under brickan tog hon fram ett tiotal små, vita porslinskoppar utan öra och ställde upp dem på brickan och ställde tillbaka brickan på den ihåliga pallen. Till vänster om kvinnan hade hon som en fyrkantig grill med kolbädd där hon ställde en kittel med kokande kaffe och med jämna mellanrum tog hon kitteln i handen och snurrade den några varv i luften och sedan satte hon tillbaka den på elden. Hon tände en skål med myrra, en bädd av kol, kanel och lite blad som spred en behaglig doft runt omkring oss tre där vi satt i skuggan. Vi blev sömniga och dåsiga där vi satt och undrade hur vi någonsin skulle orka resa oss igen. Det var nästan hypnotiserande att betrakta kvinnans rörelser där hon ömsom flyttade kolbitar med händerna, ömsom vevade kaffe kitteln i luften och ömsom viftade runt den väldoftande röken omkring oss. Så småningom tog kvinnan två stora matskedar socker i de minimala kopparna och sedan greppade hon kitteln och höll den med ena handen medan hon med andra handen tog stöd under armbågen och så hällde hon kaffet högt ovan kopparna tills de var fyllda till bredden. Sen hällde hon i ytterligare en matsked strösocker i de små kopparna och vevade mycket försiktigt och metodiskt runt i kopparna innan hon serverade oss dem. Kaffet smakade sött och starkt på samma gång och äntligen fick vi en riktig kopp kaffe som påminner om svensk styrka. Sockret behövde vi för att vakna till liv igen och efter tre koppar kände vi oss redo för avfärd. Innan vi cyklade vidare frågade vi om vi fick ta en bild på kvinnan och det ville hon gärna. Det var viktigt för henne att fotograferas med bilden på sin dotter som hon hade i en ram och hon blev väldigt glad när hon fick se bilden på sig och sin dotter. Barnen stormade den lilla hyddan och ville också se bilden och sedan få en bild på sig själva. Det var allt annat än enkelt att få ett tiotal ungar att stå still framför kameran och de trängde sig hela tiden framför varandra, rädda för att inte synas på bilden. De stod så nära linsen att kameran hade svårt att hitta fokus och vi gjorde vårt bästa att försöka styra dem. Men när vi bad dem ställa upp sig gjorde de så men på ett stelt och onaturligt sätt. De blev oerhört glada och till sig av åsynen på bilden av sig själva på displayen. De hoppade upp och ner, skrattade och pekade på kameran. De fick aldrig nog utan ville hela tiden att vi skulle ta ännu fler bilder på dem. Vi vinkade till slut av barnen och kvinnan. Några av barnen sprang efter oss så långt de orkade och skrek Gooooodbyeee efter oss när vi rullade ut ur deras lilla bergsby...

 

Det är svårt för oss att berätta om Etiopien på ett sätt som ni läsare kan ta till er och verkligen förstå. Vi vill inte på ett vis färga landet i en färg för det vore att vara orättvis. Mycket av det vi möter kan verka negativt, men man måste också förstå att det finns en anledning till att saker ser ut som de gör. Det kan vi vittna om. Människorna har det verkligen inte lätt i Etiopien! Vi tappar nästan inspirationen att skriva ibland. Misären vi dagligen möter gör våra sinnen tunga och vi måste stänga av för att orka hantera allt vi ser och hör. Ibland behöver vi bara tystnad för att smälta alltihop...

 

/TandemLove

En vanlig syn efter vägarna...
Jordbruket sköts med djur och allt gräs plockas för hand.
Om man har skor tillhör man den rikare delen av befolkningen
Kanske ska hon till skolan efter lunch?
Hemmagjorda redskap för att skövla åkern..
Traditionella dräkter..
Präster från den Koptiska kyrkan
Efter en liten paus med bröd stod hela byn runt omkring och studerade oss...
Den tjejen fick i uppdrag av sin mor att vakta vår cykel mot alla andra barnen när vi tog vår paus!
Kvinnan som serverade oss kaffe efter vägkanten utanför sin hydda...
Barnen trängdes framför kameran i kvinnans hus. Notera den märkliga konsten i bakgrunden :)
Blue Nile Gorge
Läs hela inlägget »

Vi hade hittills mött en mild variant av vad andra cyklister före oss fått och vi började nästan tro att vi skulle slippa undan stenkastarna. Men snart fick vi smaka på Etiopiens baksida...

 

Vi rullade ungefär 20km nedför och susade genom ett bergslandskap fullt av odlingar som låg likt ett lapptäcke. Morgonsolen steg sakta upp mot den blå himlen och luften var kall och frisk. Människorna vi mötte var morgontrötta och endast några svaga "youyouyouyou" slank ur de mest hängivna vi passerade. Det var med andra ord en fridfull morgon, tills vi kom till dagens första "mördar-backe" där vi var tvungen putta upp cykeln. I slutet av backen puttade Rasmus ensam cykeln medan Sussie gick bredvid. Uppe på krönet slogs 8 killar i övre tonåren och vi anade oråd direkt. Rasmus beordrade att teleskopsbatongen (som vi köpt i Jordanien) skulle fram. Rasmus gick till vänster om cykeln och Sussie till höger, när vi närmade oss krönet. Då fick de syn på oss, stannade upp i deras inbördes bråk och började istället gå mot oss...

 

När de närmade sig kunde man se deras fula grin och en typiskt tonårsattityd. Ajdå! De passerade oss långsamt på Sussies sida. En av killarna gick alldeles intill. Helt plötsligt gjorde han ett utfall mot Sussie med ena armen! Med ett kraftigt tag grabbade han med hela handen mot Sussies skrev, som blixtsnabbt gjorde sitt bästa för att knuffa undan honom. Han försökte sig på ett nytt anfall direkt, samtidigt som de andra röde sig mot Sussie. I samma sekund blixtrade Rasmus till, slängde cykeln åt sidan och fällde ut teleskopsbatongen så hårt att toppen på den gick av. Den träffade asfalten med en smäll och for iväg. Killarna blev helt livrädda av det plötsliga hotet. För i samma ögonblick sprang de skräckslagna iväg med Rasmus efter sig, som vevade med batongen luften och svor förbannat!
"Era j**** IDIOTER!!! Om ni rör min fru igen ska jag F** slå ihjäl er!!"

(Ursäkta språket, men de var verkligen inte människor som hade goda avsikter).

 

När de var ur sikte plockade vi upp cykeln och fortsatte irriterat vidare. Det var en obehaglig upplevelse! Att mitt i det obebyggda, möta 8 tonårskillar med långa käppar som går till angrepp. Och det är mer än vidrigt att bli kränkt på ett sätt likt detta. Men vi fortsatte, fast beslutna om att händelsen inte skulle få förstöra vår dag.

 

Efter denna händelse var människorna av samma virke mer eller mindre. Vi mötte inte en enda människa som inte tiggde och skrek "moneymoneymoneymoney" efter oss och folk blev aggressiva när vi inte gav dem något. En del skrek bara argt efter oss, som om det vore vår skyldighet att ge dem pengar, kakor, våra skor, våra kläder eller vårt vatten. Andra kastade stenar efter oss och en pojke försökte piska Sussie med sin tröja i ren frustration över att han inte fick något. Det som var jobbigast utav allt var att vi aldrig kunde förutspå när de obehagliga reaktionerna skulle komma. Det kunde skilja stort i attityder mellan olika byar, inuti olika byar och till och med på olika sidor av vägen.

 

En annan sak som tärde på tålamodet var alla dessa barn som jagade cykeln. Det är sak när vi kunde cykla ifrån dem, men uppför var det ibland rena pesten. Efter en by gick vägen brant upp och vi var tvungna att knuffa cykeln uppför och en grupp med tiggande ungar följde efter oss i minst 1km. De gick bredvid oss och upprepade oavbrutet " Where are you go?" "Give me money" "Give me bread" Oavbrutet alltså! I en km! Vet ni hur psykiskt jobbigt det är? Tills slut kom en äldre herde med käppen och stenar i högsta hugg och jagade bort barnen. Skönt tänkte vi!

 

Men mot slutet av backen dök två äldre killar upp, med ett gäng pojkar i släptåg och vi svalde hårt. De var hotfulla och tiggde bestämt. Efter några minuter hade vi tröttnat då de började slita i vår packning. Vi stannade för att jaga bort dem. Rasmus sprang mot dem och försökte jaga bort dem. Men det skulle han inte ha gjort. Killarna blev ursinniga och två till killar dök upp och de började kasta sten på oss. De kastade hårt, långt och träffsäkert. En sten träffade cykeln. Rasmus jagade ner två killar för ett stup som motanfall och pepprade med sten efter dem andra! Sedan backade vi fortast möjligt därifrån, med sten i högsta hugg. De var fler och aggressiva, men höll sig på avstånd. Vi blev nervösa att de skulle ringa efter förstärkning. Då hade vi varit chanslösa och illa ute. Det var en mycket obehaglig situation och efter detta tryckte vi på extra hårt för att komma fram till ett hotell.

 

Och fram till ett hotell kom vi, stadens bästa hotell dessutom! Ett hotell med så låg standard att vi övervägde att tälta istället. Men det skulle vara säkrare för oss att sova inomhus sa polisen. Därför drog vi ett djupt andetag och checkade in på ett rum med väggar fyllda av fläckar i alla tänkbara nyanser. Fläckarna var olika form av kroppsvätskor och att se folk spotta, snyta sig och torka snoret direkt på väggen är inget ovanligt. Men även om rummet var det värsta vi sett, så tog toaletten priset! Vi trodde att toaletten på färjan från Egypten skulle vara det värsta att uppleva, men den kändes fräsch i jämförelse. Stanken var nästan outhärdlig och Sussie hulkade av att bara gå förbi toaletten. Väl inne i betongbåset med en rostig dörr var stanken så intensiv att det stickte i näsan och gjorde att man inte kunde andas. Det var en betongplatta med hål i och överallt på plattan där man stod och i holken kryllade det av krypande och vita likmaskar! Golvet och i holken liksom puttrade av alla maskar. Det var det äckligaste vi varit med om!!! Och väl inne på rummet kryllade det av kackerlackor som bodde i en spricka i bordet. Där sprang det kackerlackor i alla storlekar, från nyfödda till vuxna. Det var en minst sagt äckligt vistelse! Och på morgonen efter när vi stod på innergården och packade på cykeln fick vi uppleva en mindre obehaglig upplevelse.

 

På gården stod en get som ägarn stod och klappade på. Plötsligt drog mannen fram ett rep och började knyta samman getens fyra ben medan geten skrek ett hjärtskärande skrik. Det var som om geten visste att han skulle dö. Sen släpade mannen in geten i köket bredvid vår cykeln och slaktade den. Skriket från geten var hemskt och det var ren dödsångest som ljöd i luften. Skriken blev till sist bara ett gurglande ljud och vi rullade sakta ut genom porten och ut i morgonkylan.

 

Innan ni tror att Etiopien är ett slagfält, måste vi även ge en annan sida också! Det kommer sträckor, där det endast är trevliga människor. Vi kan stanna i vissa byar och enbart få ett  hjärtligt bemötande. Nyfiket och påstridigt, men hjärtligt. En man kan helt plötsligt dyka upp framför dig och bittert uttrycka "What do you want??!". Sedan förklarar man att man skulle vilja sätta sig för att äta lunch, och då spricker han upp i ett leende och visar vägen till en lokal restaurant. Många kan på liknande sätt titta dystert och nästan hatiskt mot oss när vi passerar. Men när man vinkar och hälsar, kan den suraste minen vändas till ett leende och människor kan till och med gå ner i bugningar. Men som i många andra länder, ska man aldrig lite på någon som arbetar med och livnär sig på turister. De ser oss som vita promenerande plånböcker. 

 

Nästa inlägg kommer handla mer om alla märkliga, färgglada och annorlunda tradtioner Etiopien har...

 

/TandemLove

En av de backarna som vi kunde möta stöddiga ungar!
Dessa ungar är av den snälla typen =)
MONEYMONEYMONEY!!!
"WHEREYOUGO, WHEREYOUGO???"
Bedömning över hur nära första bästa hotell låg!
Påvägen genom en by fångade Susanne hur en åsna kliade sig på ryggen, genom att rulla runt i smutsen!
Etiopiens otroligt vackra landskap!
Läs hela inlägget »